111:e dagen. Kvinnor som präster XI (och vad det lett till)
Först något som öppnandet av ämbetet för kvinnor inte lett till: väckelse.
Det var något som nämligen förutspåddes i diskussionerna inför reformen. Kanske använde man inte just ordet väckelse men i vart fall fanns en tro och förhoppning att denna modernisering av kyrkan skulle innebära att kyrkan nådde ut bättre och att dess förankring i folkdjupet skulle öka - i vart fall inte minska. Men vad har hänt? På 50-talet hade kyrkan en förankring i svenska folket som vi idag bara "kan titta i stjärnorna efter". Utveckling tvärt emot förhoppningarna alltså. Nu vill jag inte här påstå att denna minskade förankring i folkdjupen är de prästvigda kvinnornas fel, bara som inledning i detta inlägg säga att det många hoppades på tyvärr inte infriats.
När beslutet öppna ämbetet för kvinnor slutligen tagits 1958 så uttalade Margit Sahlin (som sedan blev den första prästvigda kvinnan) att det viktiga med det beslutet är att svenska kyrkan nu bekänt sig till en dynamisk bibelsyn. Exakt vad som avses med detta är kanske inte alldeles klart, men det är svårt att helt komma från känslan att det handlar om att - orden i följande mening är mina, inget du oprövat ska lasta Margit Sahlin för - inte vara så bokstavstroende utan kunna tolka ordet in i vår tid, som det numera ofta heter. Var det början på en ny färdriktning?
Sedan kommer ju också det här med hur ofta kvinnor och män nämns i Bibeln. Många kvinnor - också utöver de prästvigda - skulle kanske gärna se fler kvinnor som huvudpersoner i Bibelns berättelser. Men nu är det ofta män. Och vad ska vi göra åt det? Antingen får vi ta det som det är, trots att det inte uppfyller vår tids krav på jämställdhet. Och försöka belysa de texter där kvinnor nämns som huvudpersoner. Eller så får vi sakta ändra i Bibeln. Som ett tillfälle i ett av våra sydligare stift där en prästvigd kvinna i något sammanhang skulle läsa/referera en bibeltext ur gamla testamentet där ett större antal män nämndes. Men istället för män sa hon personer. Det är klart att män är personer! Men en sådan liten, och upplevt obetydlig ändring innebär ett fjärmande från den faktiska ordalydelsen som jag tror ofrånkomligen får betydelse på sikt. Dynamisk bibelsyn kanske.
Därefter kommer frågan om vår syn på prästämbetet som sådant och dess väsentliga uppgifter. Inför ämbesbesluten på 50-taler talades om att kvinnor i ämbetet skulle göra ämbetets framtoning annorlunda. Man tänkte sig väl att mer "kvinnligt" skulle innebära mildare, mjukare mer omvårdande, förstående och lyssnande. (Typ). Osvsett hur man (både som kvinna och man) upplever att bli förknippad med dylika epitet är det knappast någon tvekan om det skett en märkbar förändring i bilden av prästen, men även prästers - och prästkandidaters - egen upplevelse av sin (framtida) roll. Att vara nära människor I glädje och sorg - absolut inte fel i sig! - har numera i många sammanhang helt ersatt prästens uppgift som ordets förkunnare och sakramentens förvaltare. Man brukar kalla detta diakonalisering av prästämbetet.
Och sist förhållandet till Jesus själv. Och till Fadern. Under senaste årtionden har pågått en tydlig (för den som som har ögon och kunskap nog att se) av det liturgiska språket i syfte att göra det mer inkluderande som man brukar säga. Alltså försöker man plocka bort (där det går) alla ord, benämningar, titlar, ja, till och med pronomen, som kan ge "manliga" (eller "hierarkiska") associationer. T ex
- Herre förbarma dig, som finns flera gånger i evangelierna, kallas Kristusrop
- Så lyder Herrens ord blir Så lyder Guds ord eller Så lyder Bibelns ord
- Upplyft era hjärtan till Gud (som därmed ses som varande över oss) kan bytas mot Öppna era hjärtan för Gud
- Allena han är värd vårt tack och lov blir Allena Gud är värd vårt tack och lov.*
Ingen av dessa förändringar är i sig fel men tillsammans blir de en tydlig vandring bort från bibliskt och historiskt liturgiskt språk. Varför är det viktigt kan man undra.
Nu påstår jag inte att alla prästvigda kvinnor applåderar dessa här beskrivna förändringar. Det finns många prästvigda kvinnor som i annat än själva ämbetsfrågan (= kvinnor som präster eller ej) kan vara förhållandevis traditionella.
Men den som vill påstå att dessa förändringar ingenting har att göra med kvinnors tillträde till prästämbetet och en vilja att jämna vägen för dem, den personen lägger på sig - menar jag - en tung bevisbörda.
För, nu rätt många år sedan, hade vi ett prästmöte i Skellefteå. Där fick vi lyssna till ett föredrag av en av svenska kyrkans mer kända feministteologer. Hon sa bl a (här återgivet ur minnet) att om man tänker sig en hierarki med Fadern överst, sedan hans Son, därefter hans manliga apostlar och sist män som biskopar och präster så måste ju en kvinnlig präst "te sig som ett uppror".
Och eftersom hon givetvis inte ville lyfta bort kvinnan som präst så blev ju enda lösningen att förändra överdelen av hierarkin så att det skaver mindre när man stoppar in en prästvigd kvinna. Alltså mer tal om Gud än om Gud Fader, mindre tal om att Jesus också var man.
Och då har jag äntligen nått slutet. Det är min erfarenhet att vissa bland de prästvigda kvinnorna - absolut inte alla men några har sagt det till mig rent ut - känner sig aningen obekväma med Bibelns äktenskapsmystik. Där Gud/Kristus är brudgum och Kyrkan/församlingen är hans brud. Det är väl inte helt jämställt kan jag tro.
Och detta är ändå en av Bibelns allra vackraste skildringar
Kanske borde man nu efter denna genomgång i elva avsnitt. för att jämna ut detta "mansperspektiv" också skriva något om den mest välsignade personen i Bibeln efter Jesus, en kvinna - Jungfru Maria.**
* men inte I Hertsökyrkan, där följer vi 1986 års handbok
** men i så fall får jag nog kalla in kollegan Bosse som gästbloggare.
110:e dagen. Fjärde söndagen efter Trettondedagen
Denna helg har fridsförbundet församlingsdagar med kallade predikanter. Det innebär (oftast) gudstjänst lörd kväll och två gudstjänster söndag, 13 och 16 med kort matpaus mellan. Någon/några av dessa gudstjänster brukar Mats och jag besöka. Denna gång blev det igår kväll. Två predikningar. Den ene predikanten hälsade jag på vid kapphyllan. Han sa att han insåg vem jag var på min haltande gång. Han kände igen det från Erling Wälivaaras begravning vilken han sett på nätet hemma i Finland. Den andre predikanten talade över Hebr 11 - exakt samma text som jag predikade över i bönhuset fredag före Allhelgonahelgen. Den sista gången jag såg Erling i livet f.ö. Vid kaffet efter aftonens gudstjänst hamnade jag vid ett par åt vilka jag döpt två barn. Men det är nu över 40 år sedan. Tiden går.
Skjuts hem fick Mats och jag med gudstjänstdeltagare som skulle åt Gammelstadshållet.
Idag tog Mats bilen till kyrkan eftersom han ville komma i tid då han skulle predika. Vikarie för Bosse. Dock lät Mats unge (=??) kollegan Niclas medverka i liturgin. Kul få lite Malmbergetkänsla där dom var kollegor i många år. Allvarlig, innehållsrik och undervisande predikan. 55 deltagare. Gott kyrkfika av två kvinnor från Armenien som blivit trogna i gemenskapen och som genom bakverken visade sitt hemland från den goda (!) sidan.
Idag var det ny gustjänstagenda. I princip samma innehåll som tidigare, men en del instruktioner på baksidan om hur man firar gudstjänst (som jag införde för över 20 år sedan) behövs nu inte längre. Det flesta vet och resten lär sig på det sätt som enligt Bosse är bästa gudstjänstskolan, imitation, dvs man ser hur andra gör. Nu har man någon vecka på sig att kolla stavfel mm innan den slutgiltigt trycks upp.
109:e dagen. Kvinnor som präster X. Liten ordlista
I mina skriverier om kvinnor som präster har jag, som kära läsarna väl noterat, konsekvent undvikit orden kvinnlig präst och kvinnoprästmotståndare - utom vid enstaka tillfällen när jag anknyter till vanliga vardagliga uttryckssätt.
Skälet till det första är att det är de prästvigda kvinnorna själva som vill ha det så. Deras egen organisation heter just Forum för prästvigda kvinnor. Inget om "kvinnliga präster".
Om jag nu minns rätt så tror jag deras organisation i ett tidigare skedde hette något med "kvinnliga präster" i namnet men att det ändrades för något årtionde sedan.
Skälet till det tror jag är att orden kvinnligt - och manligt! - inte bara syftar på könet (man-kvinna) utan också i traditionellt språkbruk kan syfta på personlighetsegenskaper. Och då står manligt ofta för kraft, mod, styrka osv och kvinnligt mer för mildhet, mjukhet, ömhet, ja i vissa fall t o m för svaghet. Tror ni mig inte, slå upp orden i en ordbok eller läs äldre poesi. Jfr bara med en äldre psalm I psalmboken "här vi manligt strida må". Att strida "kvinnligt", skulle det då betyda att fega ur? Jag gissar att det är den typen av associationer som de prästvigda kvinnorna vill komma från.
Det andra ordet jag vill undvika är kvinnoprästmotståndare. Ett ord som med ett litet enkelt skutt av allmänheten lätt uppfattas som "kvinnomotståndare". Och dessutom är ordet "kvinnoprästmotståndare" i grunden ett skällsord, inget som de teologiskt traditionella använt om sig själva. Deras ursprungliga självbenämning inom svenska kyrkan var bekännelsetrogna. Samma givetvis med "kvinnoprästmotstånd". Orden bör i grunden undvikas för att ge rättvisa åt det/dem de syftar på. Bättre är att säga att man är mot ordningen med kvinnor som präster.
Att använda ordet kvinnoprästmotståndare är i grunden detsamma som att säga lapp, zigenare eller neger - vilket alla numera vet är helt otillåtet.
En av de mest basala rättigheterna i vår moderna kultur är att ingen ska behöva stå ut med att definieras av utomståendes (motståndares?) benämningar utan ha rätt definiera sig själv (vilket iofs blir helt omöjligt om det i alla lägen drivs till sin spets men ändå). Då bör det gälla även prästvigda kvinnor och dem som inte tror på ordningen med kvinnor som präster.
108:e dagen. En bok
Idag om förmiddagen ringde min Gamle kamrat och berättade glatt att han i sina gömmor hittat en bok som han inte ens mindes att han hade. Med en lapp i som bokmärke. Något han tog som tecken på att han läst delar av boken. Eftersom han tyckte den verkade intressant beslöt han sig för att läsa ut den. Men döm om hans förvåning när han fann mitt namn på försättsbladet. Därför detta glada bud i telefon:
- Jag har en bok som du äger.
Och jag fick då oväntat svar på min återkommande undran var en bok tagit vägen som jag vet att jag har (haft) men inte kunnat finna igen trots flerfaldigt sökande i bokhyllorna.
Bengt Birgersson: Som stjärnor i Herrens hand. Perspektiv på Ordets ämbete. Prästmötesavhandling inom Missionsprovinsen.
Naturligtvis har jag läst den också. Enligt gamle kamraten var den full med understrykningar och marginalantecknigar. Det beror kanske på att jag fick uppgiften av SPT (Svensk pastoraltidskrift) att recensera den när den utkommit. Jag drar mig till minnes att jag satt med min lilla laptop och skrev stora delar i kyrkstugan.
Klart läsvärd bok tycker jag - fortfarande. Och redan när jag läste den tänkte jag - även det tänker jag fortfarande - den här borde mina vänner laestadian(predikant)er läsa och få lite mer kunskap i ett ämnesområde som ofta är en vit fläck i väckelsesammanhang (även andra än laestadianska!)
Nu hoppas jag inget annat kommer på så kan jag äntligen avsluta min serie om kvinnor som präster och vad som följt i den reformens spår.
107:e dagen. Kakplundring
dvs fortsättning på julgransplundring dvs samling hos goda vänner för att hjälpa till göra slut på det som är kvar av julbaket var Mats och jag bjudna på tillsammans med några andra vänner.
Mellan kakätandet och kaffedrickandet blev det också lite samtal bl a om det jag skrivit här om kvinnor som präster. Jag berättade också kort vad jag kommer att skriva när jag äntligen kommer till sista delen. Jag fick godkänt, tror jag.
106:e dagen. Kvinnor som präster IX
Hade tänkt skriva (just nu planerade) sista delen i serien om kvinnor som präster, men dagen blev fylld av annat så det rymdes inte. Då kan jag väl istället (klämma in ett extra avsnitt) och göra det som jag tidigare lovat, berätta varför jag gett mig på skriva denna kortfattade historiska resume' . Skälet i allmänhet är att jag vill bidraga till att bevara kunskap om vad som skett i kyrkan (och varför!) till yngre generationer. Givetvis är jag öppen för samtal om det jag skriver. Att vi kan värdera olika kyrkliga skeenden på olika sätt är jag helt på det klara med. Det den ene gillar ogillas av den andre. Vi tycker helt enkelt olika. Det måste vi lära oss leva med. Om någon av kära läsarna däremot upplever att jag i något stycke skrivit fel i sak då tar jag gärna emot ett vänligt påpekande.
Det särskilda skälet skriva detta just nu är att jag
Fred 3/2 kl 18.30
ska undervisa i vuxengruppen på Fridsförbundets fredagstimme om vilka skäl som finns för att vara anhängare av tanken att (bara) män ska vara präster.* Och jag ville ge lite kringinformation om utvecklingen I kyrkan.
(Fortsättning följer!)
* tjusigt sätt undvika uttrycket "vara mot kvinnliga präster"
- - - -
I en senare del i denna serie ska jag berätta varför jag (nästan) konsekvent skriver Prästvigda kvinnor och inte Kvinnliga präster.
105:e dagen. Kvinnor som präster VIII (och vad det lett till)
I de tidigare avsnitten har jag skrivit om vilka konsekvenser den ökande mängden prästvigda kvinnor fått i kyrkan. Vid ett tillfälle skrev jag i slutet av ett inlägg "Har det då någon betydelse?" när jag nämnde att de prästvigda kvinnorna nu är i majoritet i svenska kyrkans prästerskap. Men jag har inte svarat på frågan om själva existensen av kvinnor som präster innebär någon förändring i kyrkan.
Hittills har jag uppehållet mig vid sådana förändringar i kyrkan som beror på fattade beslut. Sådant som kan läsas i justerade protokoll hos regering, riksdag och kyrkomöte. Sådant som andra än de prästvigda kvinnorna själva bidragit med. Iofs med tanken att främja prästvigda kvinnors situation, t ex biskopsutnämningar, samvetsklausulens avskaffande, begränsande behörighets- och befordringsregler för präster som inte äger övertygelse om det rätta med kvinnor i prästämbetet, tydlig förändring av "maktbalansen" i kyrkan. Makt och inflytande har förts från präster, kyrkoherdar, biskopar till kyrkoråd, förtroendevalda.
Att nämnda förändringar i vilka som fått/får bli präster och biskopar har påverkat kyrkan innehållsligt och trosmässigt är jag övertygad om. Vilka som ges förtroende i olika sammanhang, vilka som får chans vara med och tala vid t ex ungdomsläger, som ges poster där dom kan vara med och fatta beslut - givetvis har det betydelse. Sedan ska inte förnekas att en förändring också skett i kyrkan som ingen egentligen kan påverka: det gamla kyrkfolkets trogna vandring mot graven.
Men redan när jag var dekan i Synoden (sista åren av 90-talet) så satt vi en gång och försökte räkna hur många vi kände till med traditionell syn i ämbetsfrågan som velat bli präster men som antingen redan avvisats av biskopar, eller själva avbrutit sin studier (i några fall inte ens påbörjat dem) för att de insett det meningslösa då biskoparna ändå kommer neka att prästviga dem. Redan då, knappt 25 år sedan, kunde vi räkna till nästan 100. Hur många prästkallelser har missats sedan dess? Vad skulle dessa, om de fått bli präster, kunnat bidra med i kyrkan?
(Fortsättning följer!)
104:e dagen
Promenerade fram o tillbaka till stan i sällskap med Mats. Tog rollatorn denna gång. Ärendet var inköp av div lampor på Clas Olsson och Pk-prov på vård- f'låt hälsocentralen på hemvägen.
Dagens mer intressanta händelse var sen kanske kvällens sammanträde på Fridsförbundet där styrelse och predikanter var samlade för att få möta Stefan Aro som sökt - och blivit erbjuden! - prästtjänst i Örnäsets kyrka. Vad skulle det innebära för folk i "väckelsen" att få hit en präst som många kommer uppfatta som "en av oss". Stefan fick först berätta hur det kommer sig stt han sökte tjänsten; domprost Charlott Rehnman kontaktade honom och bad honom söka. Sen fick väl den som ville framföra sina tankar, farhågor och förhoppningar inför möjligheten att få en präst ur de egna leden till kyrkan bara 100 m bort.
103:e dagen. Tredje söndagen efter Trettondedagen
Nej, det blev inte att jag skrev något igår. Jag hade repeterat för mig själv det jag ville säga så många gånger att anteckningar kändes onödiga. Åhörarna får väl bedöma. Men jag erkänner gärna att det kan bli lite surrigt och okoncentrerat när man talar helt fritt. Men jag börjar känna mig gammal även som predikant, orden rinner inte till lika lätt som i yngre dagar.
Också på annat sätt börjar jag uppleva mig äldre. Vår planering var att jag skulle distribuera men jag började känna mig för osäker även där så Mats fick rycka in med den delen. När jag sa det till Bosse så svarade han att det är roligt så länge jag kan predika i alla fall. Han sa det så vänligt och milt så det kändes som att han försökte tala förstående och med omsorg till en gammal (!) man.
Vi var alltså tre präster i som hade uppgift i gudstjänsten och givetvis koncelebrerade vi. Alltid en glädje.
I predikan försökte jag se likheten mellan Gt-text och evangeliet - inte särskilt originellt enligt många utläggningar jag sett till denna söndag. Både Naaman och huvudpersonen i Johannestexten
1. Har ett problem dom vill få löst (spetälska respektive en sons sjukdom)
2. Båda hör talas om en hjälpare (Elisha - Jesus) och ger sig iväg för att möta dem
3. Båda får ett ord att lyda (gå och doppa dig i Jordan, gå hem din son lever)
4. Båda får en ny/fördjupad tro (Naaman inser att Israels Gud är den sanne Guden och mannen i evangeliet kommer till tro med hela sitt hus.
Sen lite fördjupningar:
- Naaman blir först besviken då profeten inte handlar enligt förväntan - på samma sätt kan en människa i vår tid bli besviken på kyrkan/prästerna/andra kristna och därför vara på väg ge upp. Hoppas det då finns någon "tjänare" som kan hjälpa tillbaka på rätt väg.
Och läser man fortsättningen i Bibeln så ser man hur Naaman funderar hur han på hemmaplan ska kunna navigera i sin tro i den hedniska omgivning som väntar. Så måste också en kristen fundera över hur hon ska leva i världen men inte av världen.
Man kan också notera att i början av huvudpersonernas vandring är det de själva som definierar vad som är viktigt, vilka "behov" dom har av Gud, (helande för sig själv eller sin son) men senare efter ny erfarenhet (man skulle nästan kunna tala om en fördjupad omvändelse) är Gud i centrum. Och då är det inte de själva som bestämmer vad Gud ska göra för dem utan Gud som bestämmer vad han vill göra med dem.
Och när då människan börjar försöka gå Guds vägar på allvar så inser hon - om hon är helt ärlig - att hennes tro kärlek, lydnad aldrig är fullkomlig och då kan hon hamna på den plats där hon behöver nåd, förlåtelse och får tröst från Gud. Snabb-studs alltså i episteln - som iofs mest talar om tröst i lidandet - för att sist hamna i trösteorden nr ett i Bibeln, Jes 40. Trösta, trösta mitt folk som har fått dubbelt igen för sina synder, utlagt så att den dubbla gåva som Jesus ger är försoning med Gud genom sin död och rättfärdighet efter ett liv helt utan synd.
(Fritt ur minnet + kanske en del jag tänkt säga men glömde.)
62 deltagare hade kyrkvärdarna räknat till.
102:a dagen
Idag vilar jag från seriösa skriverier - på bloggen. Jag ska nämligen idag ägna mig åt andra seriösa skriverier, som för mig iofs aldrig blir mer än mer eller mindre utförliga stolpar. Som jag berättade i söndags kväll frågade Bosse förra veckan om jag ville predika någon gång och vi kom överens om denna helg.
När jag gick prästutbildningen lärde vi oss i undervisningen om predikan att förberedelsen kan (=bör?) ha två steg. Ett, i början av veckan före: studier av texten på alla olika sätt som står till buds, läsning av textens större sammanhang, grundtexten, parallellställen, kommentarer mm. Kanske det som min gamle kamrat brukar syfta på när han säger att predikoförberedelse är mer transpiration (arbete och möda) än inspiration.
Och sedan efter några dagar då allt detta fått snurra i huvudet: utarbetande av själva predikan.
101:a dagen. Kvinnor som präster VII (och vad det lett till)
I kyrkomötesbeslutet 1958 att öppna prästämbetet för kvinnor togs även det som kommit att kallas "samvetsklausulen". Det är formellt inte en del av själva beslutet utan formulerades av beredande utskott som en vägledning hur oenigheten i frågan i framtiden borde hanteras. I sak innehåller den tre punkter (här formulerade med mina egna ord):
- biskop ska inte mot sin övertygelse tvingas viga kvinnor till präster
- präst ska i sin tjänst inte tvingas till något som strider mot hans övertygelse
- den prästkandidat som inte är övertygad om det riktiga i ordningen med kvinnor som präster ska ändå kunna avlägga prästlöftena vid sin vigning - även löftet om trohet mot kyrkans lag och ordning
(Om man inte haft med den sista punkten hade kyrkan direkt fått problem eftersom många av de teologistuderande blivande prästerna hörde till "nej-sidan" och stor prästbrist hotade pga alla kommande pensionsavgångar i prästerskapet.)
Vid kyrkomötet 1958 fanns inga som helst antydningar om att samvetsklausulen skulle vara tidsbegränsad, t ex bara gälla de präster och biskopar som då redan var i tjänst. Därför blev det irriterande för dem som trott att den traditionella ämbetssynen snabbt skulle dö ut och försvinna , när det under 60- och 70-talen visade sig att många i de nya yngre prästgenerationerna var klart lockade av och förankrade i det traditionella synsättet och åberopade "samvetsklausulen" för att få utrymme i kyrkan.
För den som tror att kvinnor som präster inte är i överensstämmelse med Jesu ursprungliga vilja med sin kyrka och som vill förverkliga och leva ut en sådan tro blir det naturligt att inte ta del av prästvigda kvinnors ämbetsutövning. Om lekmän handlar så var det möjligen något man kunde stå ut med. Men när präster begärde motsvarande utrymme kom det att uppfattas annorlunda. Då blev det tydligt diskriminering. Och eftersom det ansågs ske under skydd av "samvetsklausulen" så blev den hatobjekt nummer ett. Alltså måste den bort.
Men att bli av med samvetsklausulen var lättare sagt än gjort. Eftersom den rent formellt var ett förarbete till lagen om kvinnors tillträde till prästämbetet kunde den inte avskaffas utan att lagen upphävdes. Alltså beslöt kyrkomötet 1982 att upphäva den lag som ger kvinnor rätt att bli präster - men de kunde fortsätta vara det och bli det eftersom samhällets allmänna jämställdhetsprinciper ansågs gälla.
När nu samvetsklausulen avskaffats tänkte vissa: äntligen och andra såg det som det ultimata löftesbrottet.
100:e dagen.
Och då passar jag på att ta lite paus från de prästvigda kvinnorna (och skeendet runt dem). Men jag återkommer.
Igår gick Mats och jag vår vanliga torsdagspromenad trots att det var onsdag. På kvällen gick vi i bastun som vi också brukar göra på torsdagar. Skälet att vi bytt dag för våra regelbundna aktiviteter är beslut i bostadrättföreningen att det ska bli allmän bastutid för kvinnor på torsdagar och eftersom vi inte är lagda för det moderna alternativet att man själv kan välja ett annat kön än det man "tilldelades vid födelsen" så återstår inget annat än att byta till annan dag då man som enskild kan boka tider. Att gå på herrarnas bastutid lockar inte heller - det gjorde Mats ibland innan jag flyttade hit - för där lär det bara finnas två samtalsämnen bland gubbarna:
1. Det är för mycket invandrare
2. Sjukvården är åt helvete
Dessutom skulle jag knappast uppfatta nåt i en högljudd bastudiskussion.
I morse tvättade jag julgardiner och julduken till matbordet. Tänkte att nu var jag duktig, men då ser jag just att julduken på soffbordet ligger kvar. Men den är ju vit med små röda figurer så inte lika lätt att upptäcka för ett öga som spanar efter röda grejer när julsakerna ska bort. Aldrig får man va nöjd.
Men det blir en god andlig lärdom. Rättfärdighet i egen kraft går inte. Det behövs bara en fläck så är allt förstört.
99:e dagen. Kvinnor som präster VI (och vad det lett till)
Att det skett förändringar inom och med svenska kyrkan i efterdyningarna till reformen att öppna prästämbetet för kvinnor är tydligt.
Nu är det så att dessa förändringar kan värderas på olika sätt. Antingen tycker man (enkelt och schematiskt uttryckt) att det är bra att vi istort sett blivit av med "kvinnoprästmotståndarna" bland prästerna för då har vi också blivit av med många typer av gammaldags, patriarkal, ojämlik, fundamentalistisk, sluten - och alla andra negativa epitet man nu vill klistra på den - typ av kristendom som ändå inte passar in i vår tid, i det moderna samhället.
Eller så tycker man (också här enkelt och schematiskt uttryckt) att något gått förlorat - eller åtminstone tydligt är på väg att förloras; en glädjefull förtröstan på Bibelns auktoritet, ett uppskattande förhållningssätt till Kyrkans historiska arv, en levande förankring i de andliga väckelsearv (som jag nämnt tidigare) som präglat och gett liv åt vår svenska kyrka de senaste århundradena.
Nu renodlar och förenklar jag givetvis, men tänk ändå så olika man kan se på saken.
Oavsett hur man värderar det som skett så är det ingen tvekan att situationen med kvinnor som präster blivit en murbräcka som kunnat användas - både av "inomkyrkliga" reformivrare och den utomkyrkliga och massmediala politiska opinionen - för att på avgörande sätt förändra kyrkan.
Nu skulle det dra för långt att också nämna alla de förändringar som gjorts i kyrkans yttre organisation för att främja kvinnoprästsaken, t ex genom att i olika steg flytta makt och inflytande från kyrkoherden (som kunde vara en traditionalist) till kyrkorådet som genom sin politiska sammansättning ofta kunde vara mer (vad man kallar) framstegsvänligt.
(Fortsättning följer. Som det ser ut nu tre avsnitt till i denna serie. Men "tre till" trodde jag när jag skrivit de tre första också:)
98:e dagen. Kvinnor som präster V (och vad det lett till)
Vad har det lett till, att svenska kyrkan fick kvinnor som präster? Och nu tänker jag inte bara på de prästvigda kvinnorna själva, utan lika mycket (eller mer!) på dem - biskopar, präster, förtroendevalda och politiker - som - ofta med medias benägna hjälp - velat driva utvecklingen i någon bestämd riktning.
En sak har jag redan nämnt: förändringen av episkopatet. När präster som hade förtroende i stora grupper i kyrkan likväl aldrig fick bli biskopar, så förändrades ju sakta men tydligt den teologiska inriktningen bland biskoparna. Och i följden även bland (de nya generationerna) präster. Men detta skedde inte direkt.
Eftersom den "politiska" förändringen av kyrkan började i toppen genom att biskoparna sakta byttes ut så levde länge mer traditionella värderingar kvar längre ner i kyrkoorganisationen bland präster och kyrkfolk. Ja, det var t o m så att i flera stift var i årtionden efter 1960 många eller de flesta av de nya unga prästerna traditionella i sin ämbetssyn - s k "kvinnoprästmotståndare".
Detta att "kvinnoprästmotståndet" accepterades vara kvar inom kyrkan - i praktiken bland prästerna - och att det inte dog ut av sig själv så snabbt som vissa tydligen trott 1958, väckte med åren allltmer motstånd. Och biskopar som officiellt förklarat sig var för kvinnor som präster men fortsatt prästviga kandidater som ej stod bakom kvinnoprästreformen - och uppenbarligen hade förtroende för dem - blev kritiserade för att vara halvhjärtade.
För att nu sammanfatta flera årtionden i en enda mening så ledde detta i många olika steg till att inga personer längre fick bli präster eller biskopar om dom inte i handling visade sig helt beredda stå bakom kvinnor som präster. Fr o m år 2000 (kyrkans "skiljande" från staten) är dessa regler inskrivna i kyrkans eget regelverk Kyrkoordningen.
Dessa begränsningar i vilka som fått bli biskopar och präster (och vilka som kommit istället) har naturligtvis i grunden förändrat kyrkan och vad kyrkan uppfattas stå för. Uppfattningar och värderingar som för några årtionden sedan uppfattades som helt otänkbara är idag helt accepterade och snarast en norm att följa.
Samtidigt har stora grupper i kyrkfolket blivit utan herdar dom har förtroende för. Ytterst få präster finns längre, och nästan inga alls i yngre prästgenerationer, som har sin tydliga förankring i högkyrklighet, gammalkyrklighet eller annan väckelsetradition - som historiskt är de kyrkliga miljöer som gett flest prästkallelser.
Det är ju så att synen på kvinnor som präster inte är en isolerad fråga där man kan byta åsikt som man byter skjorta. Utan ämbetssynen är (oftast!) en del i en större teologisk ram som påverkar vilken förankring man har i olika traditioner och därmed i många fall vilken "åsikt" man får i olika mer konkreta frågor.
Var då denna utveckling oundgänglig? Absolut inte, menar jag. Det hade varit möjligt för de båda sidorna att leva respektfullt med varandra - som ofta kunnat ske på lokalplanet. Hade vi sluppit media och politiker hade mycket kunnat se annorlunda ut.
(Fortsättning följer.)
97: e dagen. Kvinnor som präster IV (och vad det lett till)
När frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet avgjorts av dem som makten haver, dvs riksdagen och ett - visserligen inte lika mycket som nu, men dock i avsevärd mån - politiserat kyrkomöte, gällde det att få saken förankrad i själva kyrkolivet. Och då började man uppifrån. Alltså gällde det att säkerställa att åtminstone inga nya biskopar utsågs som inte stod bakom reformen.
På den tiden utsågs biskopar på annat sätt än nu. Präster och av församlingarna utsedda elektorer fick rösta på tre kandidater var och regeringen utsåg en av de tre som fått mest röster, "kommit på förslag" som man förr sa. Det vore väl naturligt alltid utse den som fått flest röster, men möjligheten utse tvåan eller trean kunde t ex användas för att use någon som kommit "på förslag", tvåa eller trea, flera gånger (och därför måste anses ha tillräckligt stort förtroende) men aldrig blivit etta.
Fr o m 60-talet började regeringen konsekvent använda biskopsutnämningarna som ett sätt att "säkra" kvinnoprästreformen. Man utsåg alltså bara sådana som stod bakom reformen även om det bland dem som också stod på förslag fanns andra med ytterst goda meriter och som i vissa fall varit på förslag flera gånger.
Redan tidigare hade regeringen kunnat använda sin utnämningsmakt till att medvet gå förbi dem som uppfattats som alltför bibeltroende. Det tydligaste exemplet är kanske Gustav Adolf Danell som stod på förslag fjärde gången redan 1956 (i Luleå stift! - hur hade det blivit här om vi fått honom?) utan att bli utnämnd. Danell blev sedan förbigången vid flera ytterligare biskosval (sammanlagt åtta). Andra högkyrkliga profiler - ofta uppskattade för sin kompetens och sina böcker långt utanför "kvinnoprästmotståndarnas" led - är Per-Olof Sjögren, Carl-Henrik Martling, Carl Strandberg.
Enda gången regeringen utsåg en biskop av den gamla uppfattningen var när Bertil Gärtner blev biskop. Men då hade regeringen inget val. De två andra på förslag var välkända "motståndare" Martling och Sjögren. Gärtner var mer okänd (för regeringen), han hade varit borta från Sverige en tid som professor i USA men blivit domprost i Göteborg bara året innan.
(Fortsättning följer. Några avsnitt till sedan ska jag berätta varför jag skriver detta nu.)
96: dagen. Andra söndagen efter Trettondedagen
Enligt kyrkvärd som höll koll var vi 45 deltagare i högmässan. Några som brukar vara där ofta saknade jag. Vilken kyrka det handlar om behöver jag inte nämna, ni vet ju vilken, eller hur? Simon och jag tog övningskörningslektion på vägen, både före och efter. Därför bil, inte buss. Lektionen efter mässan och kyrkkaffet körde vi mot Lövskär men när vi kom till landvägens ände såg vi att isvägen var stängd. Inget sladdande ute på isen således.
Lång gudstjänst. Inte förrän bortåt kvart i ett var den slut. Bosse hade tydligen inspiration i talandet. Men jag hörde ingen klaga. Det ska jag inte heller göra - även om jag stundtals tyckte det var lite ostrukturerat - men det kan också bero på min trötthet - för då säger kanske Bosse: gör det bättre själv. Vi kom nämligen överens om att jag predikar nästa söndag, 22/1.
95:e dagen. Kvinnor som präster III
När beslutet öppna svenska kyrkans prästämbete 1958 tagits i både kyrkomöte och riksdag var det alltså fritt fram för hugade kvinnor. Men det blev ingen rusning. Som jag tidigare nämnt dröjde det två år innan de tre första kvinnorna vigdes - i tre olika stift.
Sedan ökade mängden prästvigda kvinnor i ytterst maklig takt. Det år jag började mina telogistudier, 1973, var det ännu bara några tiotal i hela landet. När jag prästvigdes 1979 var det ca hundra. Det innebar att det länge bara var några enstaka per stift och under en stor del av min studietid var det flera stift där ännu ingen kvinna prästvigts.
Eftersom antalet präster i aktiv tjänst i svenska kyrkan är ca 3500 så inser man att "kvinnlig präst" var något som de allra flesta i samhället aldrig mötte annat än i media.
Sedan har givetvis mängden prästvigda kvinnor stadigt ökat. Och sedan många år är en stor majoritet av dem som studerar till präst och blir prästvigda, kvinnor. Det har t o m gått så långt på sina håll i kyrkan att man t ex i Stockholms stift känt sig nödsakade sätta in särskilda resurser för att rekrytera män till prästämbetet.
Redan för många år sedan när man såg trenden - fler kvinnor prästvigs och fler män pensioneras - förstod många att snart är kvinnor i majoritet i prästkåren (det skedde för något år sedan) och snart kan en överväldigande majoritet vara kvinnor.
Har det då någon betydelse?
(Fortsättning följer).
94:e dagen. Kvinnor som präster II
(Forts fr föreg.)
För att ändra prästämbetet och villkoren för behörighet - så att även kvinnor fick möjlighet inträda i ämbetet - krävdes ändring i lagen. Det var ju statskyrka. Men för att ändra i kyrkolag krävdes likalydande beslut i både kyrkomöte och riksdag. Alltså lade regeringen förslaget på kyrkomötets bord 1957. I beslutet blev kyrkomötet delat i tre grupper: för, mot och avvakta/utreda mer. Eftersom det i vart fall inte blev majoritet för förslaget så föll det.
På den tiden - och årtionden efter! - möttes kyrkomötet bara vart femte år, inte årligen som nu. Om regeringen efter 1957 följt gammal praxis så hade man antingen helt släppt förslaget eller återkommit till kyrkomötet tidigast fem år senare. Men här var det tydligen bråttom. Alltså beslöt regeringen inkalla ett nytt kyrkomöte redan året efter - mot tidigare praxis - och lägga förslaget på nytt.
Detta regeringsbeslut att bryta så uppenbart mot tidigare ordning skapade givetvis stor besvikelse hos dem som motsatte sig reformen och är nog den främsta orsaken till att genomförandet av kvinnoprästsaken av många uppfattats som ett övergrepp mot kyrkan.
Under året mellan dessa två kyrkomöten var debatten i samhället (i praktiken i pressen - internet och sociala medier fanns ju inte) enorm och ofta hätsk. I valen till 1958 års kyrkomöte blev också många ledamöter utbytta. Här gällde det att med det politiska inflytandet se till att så många ledamöter som möjligt valdes som denna gång kunde förväntas rösta rätt, dvs rösta för förslaget att öppna prästämbetet för kvinnor.
Vid omröstningen kan man enkelt säga att gruppen tydliga nej-sägare var nästan lika stor som året innan, men från mellangruppen hade många flyttat till ja-sidan. Alltså gick beslutet igenom.
När jag nu framför den syn på reformen som varit gängse bland dem som motsatt sig den, att regeringens agerande var avgörande och inte opinionen inom kyrkan - det som förespråkarna kallat kvinnoprästmotståndarnas dolkstötslegend -- så har jag inget problem medge att det även inom kyrkan funnits viss opinion för reformen redan långt före 50-talet. Men det är min bestämda uppfattning att reformen inte genomförts så snabbt och beslutsamt utan den politiska (läs: regeringen) pressen. Vad som hänt och hur utvecklingen i kyrkan blivit om regeringen lagt frågan åt sidan kan vi givetvis bara spekulera om.
(Fortsättning följer.)
93:e dagen. Kvinnor som präster
har vi haft inom svenska kyrkan i snart 63 år. Närmare bestämt sedan Palmsöndagen 1960, då de tre första kvinnorna vigdes. Obs! Vi har inte haft kvinnor som präster sedan 1958, vilket ofta sägs. 1958 togs beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor, men de första kvinnorna prästvigdes knappt två år senare.
Den verkliga anledningen till det beslutet var att på den tiden (statskyrka) var präster i svenska kyrkan formellt statliga tjänstemän. Långt tidigare hade beslutet tagits att alla statliga tjänster skulle vara öppna för kvinnor. Men prästämbetet undantogs. Men på 50-talet - efter flera årtionden - ansågs det inte längre rimligt ur statens synvinkel att ett ämbete, prästens, skulle vara undantaget från den principiella jämlikheten i statliga tjänster.
Alltså tog regeringen - inte kyrkan! - initiativ, genom att lägga en proposition (regeringsförslag) som måste godkännas av både kyrkomöte och riksdag.
(Fortsättning följer)
92:a dagen. Idag
skulle Simon ha tagit en covidspruta. Vi tog bilen till Hertsö vårdcentral, som numera är vaccinationsplats, så kunde vi både på vägen dit och hem passa på att ta lite övningskörning. Men av vaccinationen blev intet. Dom hade slut på den sorts vaccin som ska ges åt "ungdomar" * i hans ålder (han fyller snart 30!)
Alltså välkomnades han tillbaka i morgon eftermiddag. Då aktuellt vaccin ska finnas på plats.
Alltså (2) fick vi lite oväntad ledig tid. Vad gjorde vi av den? For till närbelägna kyrkan - som är oss väl (!) bekant - och surrade (läs: störde!) personalen en stund och fick lite kaffe och sen for hem och hämtade två kassar med bortsorterade böcker och körde dom till Kupan. Alltid oerhört skön känsla när man får slänga något. Sen blev det ju mer övningskörning i den tätnande eftermiddagstrafiken. Inte heller fel.
I samtalet i kyrkan blev det nämnt att jag var distrktspräst där i 20 år. Och jag sa att hade jag en gång fått välja i vilken av stadens stadsdelar jag skulle vara distriktspräst under halva min prästtid så inte hade jag tagit Hertsön! Samma var det på 80-talet när jag efter flera adjunktsår i Nederluleå äntligen skull få bli distriktspräst så inte var Porsön mitt första val. Men i efterhand kan jag säga att dessa två uppgifter: distriktspräst i Porsön respektive Hertsön - som jag själv inte aktivt valt! - när jag ser tillbaka, på många sätt framstår som de mest välsignade.
* att kalla en 30-åring för ungdom är väl det osvikliga beviset på att jag är gubbe.
91:a dagen. Annat än sur gubbe
Eftersom jag idag inte har annat seriöst skriva om än berätta att jag promenerat fram och tillbaka till stan, gjort ärenden på Clas Olsson och Apoteket samt besökt moster och morbror och fått kaffe - försenat födelsedagskaffe för morbror som blev 87 på Trettondedagen, så kan jag åtminstone uppmana kära läsarna till omläsning av gårdagens blogg inklusive kommentar från ATL (min tvillingbror); den -- kommentaren alltså! - är riktigt rolig!
90:e dagen. Sur gubbe?
Tvättstugan på morgonen.
På eftermiddagen (sent) kom jag mig äntligen för att göra det jag tänkt hela dagen, ta en promenad. Men då vägarna ännu inte plogats ordentligt blev det ett sannskyldigt träningspass att skjuta rollatorn framför mig. Så blev också promenaden betydligt kortare än tänkt.
Men redan när jag var på väg ut från Lingonstigen kom en s k EPA körande in i full fart med ordentlig sladd runt en stor snöhög.
-Hade jag varit några meter längre fram hade den stött till mig, tänkte jag.
Så pass irriterad blev jag att jag valde gå över 100 m tillbaka till parkeringen vid COOP för att förmana den unge föraren. När jag kom var han mycket vänlig och ångerfull och lovade att inte göra så mer. Så stränga ord från mig behövdes inte.
Alltså fick jag inte riktigt leva mig in i rollen som sur gammal gubbe. Men jag är utan tvekan på G. För några veckor sedan sa jag till ett gäng unga pojkar som i bussen tagit de platser som enligt dekal på rutan är avsedda för rörelsebegränsade - folk m käpp.
Jag börjar alltmer likna min pappa.
89:e dagen. Första söndagen efter Trettondedagen
44 deltagare var vi idag. Upplevs numera nästan som få. Får väl passa på att korrigera deltagarantalet för Trettondedagen, jag skrev drygt 60 men det var 70 visar det sig, vilket kyrkvaktmästaren Ingela vänligt men bestämt påpekade idag: "du har skrivit fel på bloggen". Roligt få bekräftelse från verkliga livet att någon faktiskt läser vad man skriver.
Inspirerad predikan av Bosse och liturgi-aktiv församling. Som vanligt höll jag på att skriva. Man inser återigen hur mycket lättare det är för deltagarna att lära sig församlingens partier i liturgin när de sjungs istället för att läsas. Och hur naturligt nya människor lär sig agerandet när man bara kan ta efter det andra gör.
Levande liturgi kräver konsekvens och långsiktig uthållighet.
Får väl återigen hänvisa till mina 5-6 blogginlägg från början av juli 2019 under rubriken Med gudstjänsten i centrum.
88:e dagen. Julen pågår ännu
Tro inget annat. Här i huset fick julen nytt liv när vi slängde ut den barrande granen och tog in lilla plastgranen - med tio levande (!) ljus. Flera omgångar ljus har vi redan tänt och några till blir det innan den på tjugondedag jul åker ut i förrådet igen. Just nu har Simon och jag suttit en stund i de levande julgransljusens sken.
Och det är väl just detta att förnya julstämningen dag efter dag - med åtföljande stillhet - som gör att man inte hinner blogga ordentligt, till kära läsarnas stora saknad.
En sak jag burit på är att nämna en debattartikel jag läste i Dagen för en halv vecka sedan, med rubriken Därför täcker jag mitt hår under gudstjänsten. Att kvinnor gör det är ju här i norrländsk kristendom mest vanligt i västlaestadianska sammanhang. Men ser man ut över världen är det vanligt i många kyrkor, ortodoxa och Mellanösterns kyrkor t ex.
Själv har jag blivit lärd* att att seden att kvinnor inte ber med bart huvud är en i grunden kulturell sedvänja. Paulus hänvisar ju till vad som "passar sig".**
Men vad gör man då när en kvinna själv träder fram och säger att hon efter mångårigt funderande och brottning med bibelordet inte tycker sig kunna komma undan Pauli ord utan därför helt frivilligt, utan något tvång väljer följa apostelns ord såsom hon uppfattar det?
I kommentarsfältet blev det debatt. En man (!) tyckte att nu går det väl för långt. Tänk på kvinnorna i Iran som med livet som insats kämpat mot alla slöjtvång. En annan undrade vem som här egentligen representerar den "iranska" andan; nu kommer en kvinna och vittnar om vad hon helt frivilligt (!) vill göra, då kommer en man och vill förbjuda hennes frivilliga gärning. Sen ledsnade jag på att följa kommentarerna.***
* bl a av biskop Bertil Gärtner!
** när det gäller talförbudet däremot, vilket varit ett av argumenten i debatten om kvinnor som präster, då är apostelns argumentation på en helt annan nivå: ordning som gäller i alla församlingar; lagen; Herrens bud
*** men om det nu väl ska va' så tycker jag alternativet man ofta ser på Mellanösterns ortodoxa kvinnor - långa vita eller svarta virkade sjalar med glesa maskor, vilka bara läggs över huvudet utan att knytas under hakan - är betydligt vackrare än vår landsändas hucklen. Men börjar man i detta sammanhang tala om vad som är snyggt och vackert då har man väl hamnat i ett världsligt mode som hur som helst är synd, eller?
87:e dagen. Trettondedag jul
Eller Trettondedagen. Men absolut inte Trettondagen!
Nå, denna heliga dag blev det som oftast numera Hertsökyrkan. Mats skulle leda gudstjänsten så då blev det bil för att inte komma 1 min i elva vilket blir fallet om vi tar buss. Även Simon följde med. Drygt 70 deltagare. En liten kör med sångare från Fridsförbundet medverkade, och en trumpetare. Jag hjälpte Mats distribuera.
God predikan som vanligt där Mats även citerade Laestadius som i en predikan ställt frågan hur det kommer sig att de skriftlärda inte själva begav sig till Betlehem när de nu genom profetian visste att Messias skulle födas där? Laestadius svar: världsäran. Tillämpat sen (på typiskt laestadiskt vis) på den väckta/sökande människan; hon vet var/hur kristendomen kan vinnas men vågar inte.
Vid kyrkkaffet fick jag ett intressant samtal med en besökare jag aldrig sett förrut, en kristen man från Rumänien.
Bil hem och lite fika och vila sen tog Mats och jag buss tillbaka och gick till gudstjänst i bönhuset. Avsevärt mycket färre gudstjäntdeltagare än vanligt men så är det ju fortfarande skollov med möjlighet för barnfamiljer befinna sig på annan ort. Predikanten talade över dagens kortaste predikotext: Jesus sade: jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.
Helt ok predikan. Inget kyrkkaffe dock och en person som jag särskilt sett fram emot att träffa var inte där så vi tog första bästa buss tillbaka.
86:e dagen. Böcker
har vi för många av, konstaterade Mats och jag - igen! - när jag satt hos honom och drack kaffe efter vår sedvanliga torsdagspromenad.
Man borde göra ett s k ryck och rensa bort en del av de böcker man redan läst och inte avser läsa igen. Att ha kvar dem i bokhyllan blir ju i praktiken bara skryt:
- Se så mycket jag läst. Typ.
Och dessutom alla dem man - ibland väldigt länge! - haft men ännu inte läst. Vilka man antingen tappat intresset för eller inser att man aldrig kommer (hinna) läsa.
Sagt och gjort. Väl nere i egen lägenhet tog jag mig verket an.
Lite började jag redan för någon vecka sedan men nu gick jag in för saken med betydligt större nit. Resultatet blev inte så dåligt för att vara av en klåpare, som man brukar säga. Två st pappkassar fyllda så mycket man precis tror att dom håller för.
Och ända var det betydligt mindre än en fjärdedel av sammanlagda bokhyllebeståndet som rensades 😀
85:e dagen. Roland Välivaara 1945-2022
En kär vän sedan 50 år tillbaka begravdes i dag i Överluleå kyrka med gravsättning på Skogskyrkogården och minnesstund i Mariakyrkan i Sävast, där Roland under några år varit distriktspräst.
Nog visste vi om varandra tidigare från lägerverksamhet i stiftet under min gymnasietid, men fr o m någon gång hösten 1972 började vi bli goda vänner på allvar. Han var då stiftskonsulent för ungdomsarbete och jag gjorde Diakonala året inom KGF i stiftet. Alltså träffades vi en del "i jobbet".
Med min helkyrkliga bakgrund var det något helt nytt möta den laestadianska fromhetens själavårdsarv som Roland hade i sin bakgrund.*
Det skulle ta mig hela natten att berätta allt som Roland betytt - för mig och för andra. Vid minnesstunden fick vi idag höra många exempel (Kolla den som vill även på Rolands minnnessida). Ett genomgående drag i vittnesbörden var Rolands förmåga att lyssna, att bry sig om, att ana när det fanns något mer bakom en människas ord och så försiktigt dra i tråden - och vips var där ett allvarligt samtal om personliga och andliga ting.
Biskopen em, Hans Stiglund, som förrättade begravningen tillsammans med prästen Stefan Aro, sa i griftetalet att "utan Roland hade jag inte stått här", dvs varken varit kristen eller präst. För mig som kanske hade en något gedignare kyrklig bakgrund än Hans är det troligt att jag blivit präst ändå, men min prästtjänst och min tro hade troligen varit betydligt tunnare.
Vila till uppståndelsens morgon!
* i ett blogginlägg Laestadianismen - min vandring, 28 april 2009, har jag delat mer om detta
84:e dagen. Besök
å restaurang Waldorf blev det ikväll för Simon och mig. Sedan gjorde vi ett ärende och sen for vi och handlade på Kvantum med 5% seniorrabatt, sen hem.
I övrigt mest en slappardag - i alla fall för mig. Nåja, lite ansträngde jag mig, gjorde lite gymnastik på morgonen och följde Simon en bit på promenad.
83:e dagen. Kristet perspektiv
heter en finlandssvensk tidskrift som jag haft i många år. Kanske 10-15, minns inte. Senaste året har man saknat den. Och nu är det definitivt slut. Sista numret kom i brevlådan en av förra årets allra sista dagar. Och det var nr 1-2022!
Orsaken till slutet är att tidskriften kämpat med ekonomin men lika mycket att det varit svårt finna nya personer som vill/kan driva den vidare. Redaktören Henrik Perret har varit med alla 42 åren. En av de trogna medarbetarna under många år, Stig-Olof Fernström, dog för någon tid sedan.
Tidskriftens avslutning är väl bara ett exempel på kristendomens försvagade ställning i vårt samhälle. De kristna blir färre och därmed färre som praktiskt vill engagera sig och som har möjlighet bidra ekonomiskt - till t ex tidskrifter. Andra tidskrifter jag haft i många år har också försökt sänka sina kostnader genom att gå över till två-veckors-utgivning (SPT) eller månadsutgivning (Kyrka & Folk).
Kristet perspektiv har bara kommit fyra gånger per år så den har man I vart fall hunnit läsa. Jag kommer att sakna den.
- - - -
I dessa dygnets sista timmar kom jag på det jag läste i Dagslända i morse, det är Flanellskjortans dag 2 januari - i vart fall för bekännelsetrogna präster. Alltså blev jag tvungen ta fram den och solidariskt bära den under dygnets sista timmar
82:a dagen. Nyårsdagen
Den dag då vi i Hertsön alltid firar gudstjänst på kvällen. Det är nog från början mitt påhitt. Jag hade alltid sena mässsn i Örnäset och många ur Hertsöförsamlingen deltog även där. Alltså kunde man lika gärna fira Nyårsdagens mässa på aftonen så både präst och församling slapp oroa sig att råka sova över gudstjänsten.
Alltså beredde Mats och jag oss för bussresa från Delfingatan in mot stan. Bussen var över 5-6 min sen. Men när vi kom till Smedjegatan så stod Hertsöbussen där enligt plan.
- Bra, tänkte vi och hoppade direkt ur bussen och beredde oss på att snabbt gå den korta sträckan till framförvarande buss. Men nästan innan våra skosulor nuddat marken så började Hertsöbussen fara.
- Det var till att vara precis med tidtabellen tänkte vi. Inte vänta ytterligare 15 sekunder.
- Kissnödigt, skulle man kallat dylikt beteende i min ex-hustrus familj.
Alltså stod vi där långa i ansiktet. Vänta på nästa buss mot Hertsön var inte ett alternativ, då skulle vi komma mer än en halvtimme för sent. Alltså siktade vi på Espresso House för kaffe - "dom har ju alltid öppet" (kl 22 alla dagar) - och lite värme i väntan på buss hem. Men döm om vår förvåning; när vi kom in hade hälften av borden upp- och nervända stolar.
- När stänger ni?
- Kl 18, blev svaret.
= ???!!
Återstod inget annat än att i kylan (måttlig!) vänta på nästa buss i riktning hemåt. På bussen konstaterade vi att vi likväl uppfyllt vår söndagsplikt,* vi hade ju den allvarliga intentionen gå i kyrkan men blev förhindrade av skäl utanför det vi kunde påverka.
Väl hemma kom Mats in till mig så jag fick återgälda nattens gästfrihet. Tillsammans med hemmaboende son sjöng vi också en nyårspsalm. Så blev det lite helgkänsla till slut.
* men söndagsplikten var iofs redan uppfylld på nyårsafton eftersom det är en mässa per söndagsdygn som är miniminivån
81:a dagen. Nyårsafton
Stora händelsen för mig denna dag ock kväll var givetvis sena mässan (kl 22) i Örnäsets kyrka. Som tidigare här meddelats så celebrerade Mats och jag predikade. Till vår hjälp I distributionen hade vi två lekmän, en kyrkvärd från Hertsön och en av predikanterna. Mest ungdomar. En gissning att vi var ca 200 sammanlagt.
Att predika går väl fortfarande acceptabelt bra men distribuera...? Det gick det också men minsta felsteg skulle göra att jag vinglade omkull.
En person som sms:ade mig efteråt tycker jag borde ge ut en bok med korta utläggningar av bibelord som talat till mig. Kanske det.
Väl hemma blev jag uppbjuden (= tre våningar upp!) till Mats och vi fick ha lite eftersnack och önska varandra gott nytt år.
Nu är det 2023.
