97: e dagen. Kvinnor som präster IV (och vad det lett till)

När frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet avgjorts av dem som makten haver, dvs riksdagen och ett - visserligen inte lika mycket som nu, men dock i avsevärd mån - politiserat kyrkomöte, gällde det att få saken förankrad i själva kyrkolivet. Och då började man uppifrån. Alltså gällde det att säkerställa att åtminstone inga nya biskopar utsågs som inte stod bakom reformen.
 
På den tiden utsågs biskopar på annat sätt än nu. Präster och av församlingarna utsedda elektorer fick rösta på tre kandidater var och regeringen utsåg en av de tre som fått mest röster, "kommit på förslag" som man förr sa. Det vore väl naturligt alltid utse den som fått flest röster, men möjligheten utse tvåan eller trean kunde t ex användas för att use någon som kommit "på förslag", tvåa eller trea, flera gånger (och därför måste anses ha tillräckligt stort förtroende) men aldrig blivit etta.
 
Fr o m 60-talet började regeringen konsekvent använda biskopsutnämningarna som ett sätt att "säkra"  kvinnoprästreformen. Man utsåg alltså bara sådana som stod bakom reformen även om det bland dem som också stod på förslag fanns andra med ytterst goda meriter och som i vissa fall varit på förslag flera gånger. 
 
Redan tidigare hade regeringen kunnat använda sin utnämningsmakt till att medvet gå förbi dem som uppfattats som alltför bibeltroende. Det tydligaste exemplet är kanske Gustav Adolf Danell som stod på  förslag fjärde gången redan 1956 (i Luleå stift! - hur hade det blivit här om vi fått honom?) utan att bli utnämnd. Danell blev sedan förbigången vid flera ytterligare biskosval (sammanlagt åtta). Andra högkyrkliga profiler - ofta uppskattade för sin kompetens och sina böcker långt utanför "kvinnoprästmotståndarnas" led - är Per-Olof Sjögren, Carl-Henrik Martling, Carl Strandberg.
 
Enda gången regeringen utsåg en biskop av den gamla uppfattningen var när Bertil Gärtner blev biskop. Men då hade regeringen inget val. De två andra på förslag var välkända "motståndare" Martling och Sjögren. Gärtner var mer okänd (för regeringen), han hade varit borta från Sverige en tid som professor i USA men blivit domprost i Göteborg bara året innan.
 
(Fortsättning följer. Några avsnitt till sedan ska jag berätta varför jag skriver detta nu.)

Kommentarer
Postat av: Sven Alberius

Bra mer din redogörelse, många idag som inte är bekanta med hur det gick till. Som komplement: Gärtner var domprost i Göteborg när han blev utnämnd 1970. Han blev domprost där året före. Att Danell inte blev utnämnd 1956 i Luleå beror inte på hans åsikt i denna frågan som ju då inte var aktuell. Ärkebiskop Brilioth hade en stor aversion mot honom. Danell berättade en gång för mig att han gick upp till Brilioth för att få kyrkoadjunkttjänsten i domkyrkoförsamlingen. Han blev bryskt avvisad av B. som sa "Den ska Hellsten ha." (Danell hade ju mycket starkare meriter än Hellsten). Med konsekvens att han istället sökte och sen fick kyrkoherdetjänsten i Tidaholm. Oloph Bexell skriver en del om detta i sin minnesteckning över G A Danell i sin tredje del av "Präster i Sankt Sigfrids stift". För övrigt uttryckte Danell för mig en gång en viss bävan inför tanken att han skulle ha blivit biskop i Luleå. Men som du skriver, det är onekligen en intressant tanke.

Svar: Din komplettering att Gärtner redan kommit hem fr USA och blivit domprost i Göteborg när han blev biskopskandidat har jag fört in i texten. Tack för påminnelsen. Man kan inte komma ihåg alla detaljer.
Torbjörn Lindahl

2023-01-16 @ 16:23:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0