Torbjörn Lindahl

blev det det idag (fredag) på det som hände igår (torsdag). Nu blev det omhändertagande av div av mammas ägodelar som stått i mitt vardagsrum sedan några av oss (först äldre syster och jag, sedan jag och två vänner, sedan - jag låg då mest hemma och vilade - yngre bror och min äldste son tömde lägenheten i äldreboendet och körde somt till sopstation, somt till second hand-butik och somt hem till mig.

 

Det var en del av det senare som vi nu tog hand om. Bröderna infann sig om morgonen och med en snabbhet och effektivitet som jag knappt trodde var möjlig plöjde vi oss igenom kartonger med porslin, glas tornedalsskedar, dukar, vaser, tavlor mm i det oändliga. Dvs allt sådant som vi vid urstädningen på äldreboendet tänkt att det vore lönt att spara för senare fördelning och därför påpassligt placerat hemma hos mig.  Allt som stått i det odiskutabla valet mellan sopsäck och second hand tog storasyster och jag hand om redan för flera veckor sedan. Den noggrannare rensningen i bröders 

gemenskap innebar ändå att det blir ett billass till desamma ställena.

 

Efter lunch i stan i gemenskap med kvarvarande övrig släkt fick svägerskorna följa med och agera experter vid genomgång av dukar och kaffeserviser och smycken.

 

Att vi istort sett kunnat genomföra delningen i god sämja, beror det på osedvanligt generösa hjärtan - var så god, tag det du - eller på att alla redan har vad dom behöver - nej inte en massa silverbestick - det kan man ju fundera på.

 

Nu återstår föräldrarnas alla bilder + lite annat smått och gott och de resterande möblerna. Allt det står fortfarande  kvar här - trots det klargörande beskedet från mig till syskonen redan veckan efter mammas död: allt som står kvar i mitt hus mer än ett dygn efter begravningens slut - utan något tydligt besked om vem som vill ha det - kommer automatiskt att anses ha övergått i min ägo. Att möblerna står kvar här är följdriktigt. Jag är nog den i syskonskaran som mest tänker att man bara inte kan göra sig av med soffgruppen som fortfarande är i acceptabelt skick (renoverad en eller två ggr) trots att den är 100 år (morfar och mormors) och den hallmöbel (hörnskåp och byrå) som mamma och pappa lät en snickare måttillverka för lägenheten på Smedjegatan.

har vi haft i i familjen idag. Mammas begravningsgudtjänst hölls i Domkyrkan, ledd av Bosse  och med Monica Wasberg som organist. Både skötte sina uppgifter utmärkt. Bosse kunde i griftetalet anknyta till den del i mammas (vuxna!) liv som jag känner nästan minst; tiden då mamma och pappa just flyttat in till stan och särskilt mamma deltog i div aktiviteter i Domkyrkan, bl a ett flertal endagsretreater som han kunde vittna om. 

 

Efteråt höll vi minnesstund i Edens festvåning (fd Kyrkans hus). Ca 35 personer hade slutit upp där och några fler i kyrkan. Ett flertal av mammas och pappas vänner som kunde deltaga ännu på pappas begravning 2012 är nu själva borta eller för svaga för att orka vara med. Om alla mammas efterkommande (i tre led) med förekommande respektive varit närvarande  så skulle vi nog varit ett tjugotal till.

 

Efter någon timmes paus för vila och ev ombyte samlades de av oss som hör till närmaste släkten  på Waldorf för middag. Glädjande att även de av mammas barnbarnsbarn som var närvarande (7 st om jag räknat rätt) orkade vara med ändå till slutet, utan att bli störande trötta och griniga. Glädjande konstaterades också att några av de unga tremänningarna i yngsta generationen som ännu inte haft chans lära känna varandra ordentligt nu fick i alla fall lite tid till det och fann glädje i varandras gemenskap.

 

Hoppas också att min yngste brors båda söners respektive flickvänner inte kände sig skrämda av att deras första möte med en större del av vår släkt skedde vid en - begravning.

 

Men om vi ska fortsätta odla gemenskap så måste vi för framtiden sannolikt satsa även på annat än bara begravningar....

har jag varit på i dagarna två. I Umeå.

 

Samling för Släkten Lindahl från Galagök, dvs alla ättlingar (med ingifta) efter bondsonen från byn Galagök i Ångermanland, sedermera prästen i Umeå, Olof Ersson Lindahl f 1685.

 

Över 10000 både döda och levande släktingar - allra flest ännu levande - finns i - det hittills framforskade! -släktregistret.

 

Ca ett hundratal närvarande. De släktsamlingar som det under åren inbjudits till har ofta hållits på någon av de norrländska orter där prästerna i släktens äldsta generationer verkat. Numera bor många släktingar (givetvis) söderut, varav största gruppen i Stockholmstrakten - så även där har samlingar hållits under senare år. Men vi fick lära oss att den enskilda svenska kommun som hyser flest släktmedlemmar är - Umeå!

 

Samling på Gamlia under lördagen och middag på Folkets hus på aftonen. Trevligt givetvis, även om man inte på djupet hinner lära känna särskilt många utöver dem man redan känner. 

 

På söndagen samling efter * gudstjänsten i Backens kyrka där mina bröder höll föredrag. Torkel (som varit präst i församlingen) om den tidigare nämnde Lindahl som kom som skolmästare, sedan komminister till Umeå i början av 1700-talet. Sedan fortsätte yngre bror Erik föredragandet där han utifrån (här på bloggen tidigare omnämnd) Pehr Stenbergs**  Lefvernesbeskrivning  berättade åtskilliga - mestadels roliga - omnämnanden (det finns ca 150)  av möten med tidigare av våra släktingar som kan läsas i Stenbergs memoarer.

 

Tyvärr har släktens hittillsvarande präster inte lämnat så märkvärdiga avtryck i Sveriges kyrkohistoria - bortsett från Laestadius' kända omdöme januari 1844 när han berättar om det för honom livsförvandlande mötet med en from "lappflicka vid namn Maria": prästerna i Åsele var icke av detta fårahuset och kände icke Marias hjärta...

 

Man får kanske för framtiden hoppas på någon som åtminstone blivit domkapitelsanmäld.

 

 

* överdriv nu inte släktens ogudaktighet när du läser att samlingen officiellt återupptogs efter högmässan. Givetvis hade min tvillingbror hört sig för om någon av oss ännu levande präster i släkten kunnat få predika i gudstjänsten, men tyvärr fått nej från församlingsherden.

 

** två generationer senare

Ett uttryck som min tidigare (80-talet) chef i Gammelstad, Alf Hansson, brukar citera från någon bekant som ställt frågan vad han nu ägnar sig åt som pensionär.

 

Att saker och ting har en allt större tendens för varje år att hamna någonstans där dom inte borde vara, eller någonstans där dom iofs mycket väl kunde ha rätt, ja rent av anledning befinna sig men det finns ingen levande själ i huset som har någon aning om var den rätta platsen är, det händer allt oftare.

 

Tilltagande problem alltså!

 

Men idag slogs alla rekord. Hur många gånger jag genomsökte övervåning och nedervåning, sovrum och vardagsrum, kök och badrum, micro kylskåp och frysskåp; bokhyllor, hallbänk, badrumsskåp, byråer och nattygsbord, papperskorgar och toalettstolar - det har jag för länge sedan tappat räkningen på.

 

Till slut kände jag mig tvungen gå ut och kolla om jag vid gårkvällens sista biltur glömde  mobilen i bilen trots att jag kände mig tämligen säker på att jag haft den i handen och surfat lite samtidig som jag igår kväll satt och såg den tre timmar långa fantastiska dubbelkonserten med tenoren Jonas Kaufmann. Men så glömsk som jag uppenbarligen börjar bli bör inga onödiga risker tas.

 

Alltså: mot (inte Sherwoodskogen utan) bilen!

 

Och vad händer då? Ett mycket bekant ljud hörs!

 

 

Måste alltså befinna sig någonstans i min omedelbara närhet. S k sensitivitetsbesiktning (= känna på fickorna)  avslöjar ett den platsen är höger bakficka.

Enligt plan for jag idag mot Arvidsjaur och besökte mina morföräldrars tidigare sommarstuga, sedan många år ägd av moster och morbror. På vägen vid Antnäs såg jag tre liftande ungdomar och stannade givetvis och tog upp dem. En kille från Belgien och två tjejer, från Polen respektive Australien. Riktigt roligt få bjuda dem på skjuts en del av vägen. Efter Storforsen, som var deras närmaste mål,  siktade dom på Sarek. Hoppas dom fick trevlig tur.

 

När jag kom fram till mitt mål var (också det helt enligt plan) ytterligare en av mammas systrar där. Ytterst trevlig eftermiddag. Då fick jag telefon med meddelande att mamma avlidit på sitt boende någon timme tidigare. Hon hade bara stilla insommat i sin fåtölj efter att  själv gått tillbaka till sitt rum efter lunchen. Dödsbeskedet gjorde knappast eftermiddagen mindre trevlig, bära annorlunda. Att min moster från Karlstad varit i Luleå över en vecka och kunnat besöka mamma varje dag, var en källa till stor glädje.

 

Just när jag fick samtalet med dödsbeskedet var vi på väg till samhället för att återigen bese mammas och systrarnas barndomshem och släktgraven (mormors pappas familjegrav). Efter en stunds begrundande av livets gång gjorde vi den utfärden som planerat. Samtidigt kunde jag känna mig trygg med att äldste sonen på hemmaplan fyllde rollen som närmaste närvarande släkting och satt en timme vid mammas sida och sjöng en psalmvers för henne.

 

När jag några timmar senare återvänt till residensstaden fick jag själv besöka mor och be en bön vid hennes sida.

 

Stort tack tlli alla som under åren gett mamma den absolut bästa vård och omsorg som tänkas kan.