Surströmming igen
blev det ikväll.* Även denna gång i kyrkstugan. Perfekt ställe för surströmmingsätning. Stugan är nämligen så otät att den vädrar ur sig av sig själv på nolltid. Dock intogs strömmingen denna gång i gemenskap med andra vänner än sist. Någon måtta får det vara.
En av de närvarande gästerna var katolik. Jag måste väl omedelbart för läsarna bekänna den synden att jag alltså tillbringat sex timmar i gemenskap med en katolik utan att en enda sekund anstränga mig för att omvända katoliken till den rena lutherska läran. Tvärtom känt stor andlig samhörighet. Och skäms inte ett ögonblick för det.
Jag upplever det som ofantligt mycket viktigare för det andliga livets sunda utveckling att hon lär sig uppskatta surströmming, vilket hon var den enda i sällskapet som inte gjorde.** Dessutom lät jag katoliken en stund sitta i den korgstol inför vilken jag känner stor vördnad sedan biskop Bertil Gärtner för några år sedan satt i den vid ett besök efter ett OAS-möte. Vi konstaterade att stolen måste vara en "tredje gradens relik". Alltså skulle min katolska vän - som naturligtvis måste anses vara bättre på dylika saker - bedöma om heligheten i reliken korgstolen kunde förnimmas.***
I övrigt var det en trevlig kväll med sedvanlig blandning av skämt och allvar som alltid när man är i goda vänners lag. Kvällen avslutades med Completorium som vi bad ur små häften "Tideböner för ungdom" vilka jag räddat från bortslängning från vårt andaktsrum i Örnäsgården. Vi konstaterade, av tryckåret och upplagan att döma, (7:e upplagan 1962) att dom troligtvis funnits där sedan Örnäsets församlings bildande just 1962. Vi noterade också att det fanns en tid då dessa (något förenklade och kortare) böner kunde tänkas passa för ungdom. Idag skulle ju en präst vara själaglad om han lyckades få rutinerade normalkyrkliga vuxna kristna att be så " avancerade" tideböner.
Vi konstaterade när vi skildes att vi var vid bättre mod än innan trots att samtalet även behandlat allmänna bedrövelser i kyrka och kristenhet. Goda kristna vänner är den största gåvan.
Under helgen kommer jag att vara någon tid även bland andra vänner (lika kära), nämligen på laestadianska stormötet i Juoksengi.
* vid behov kan jag alltså nu leverera en surströmmingsdoftande sur uppstötning
** nu tror ni att jag skämtar, men absolut inte. Tänk något motsvarande: tror ni det finns någon enda tornedalsk laestadian som ens kan föreställa sig en levande kristen som inte tycker om att bada bastu???
*** :) (för säkerhets skull då jag vet att det finns läsare som inte alltid inser när denna blogg går över gränsen till "skämtsamheter")
En av de närvarande gästerna var katolik. Jag måste väl omedelbart för läsarna bekänna den synden att jag alltså tillbringat sex timmar i gemenskap med en katolik utan att en enda sekund anstränga mig för att omvända katoliken till den rena lutherska läran. Tvärtom känt stor andlig samhörighet. Och skäms inte ett ögonblick för det.
Jag upplever det som ofantligt mycket viktigare för det andliga livets sunda utveckling att hon lär sig uppskatta surströmming, vilket hon var den enda i sällskapet som inte gjorde.** Dessutom lät jag katoliken en stund sitta i den korgstol inför vilken jag känner stor vördnad sedan biskop Bertil Gärtner för några år sedan satt i den vid ett besök efter ett OAS-möte. Vi konstaterade att stolen måste vara en "tredje gradens relik". Alltså skulle min katolska vän - som naturligtvis måste anses vara bättre på dylika saker - bedöma om heligheten i reliken korgstolen kunde förnimmas.***
I övrigt var det en trevlig kväll med sedvanlig blandning av skämt och allvar som alltid när man är i goda vänners lag. Kvällen avslutades med Completorium som vi bad ur små häften "Tideböner för ungdom" vilka jag räddat från bortslängning från vårt andaktsrum i Örnäsgården. Vi konstaterade, av tryckåret och upplagan att döma, (7:e upplagan 1962) att dom troligtvis funnits där sedan Örnäsets församlings bildande just 1962. Vi noterade också att det fanns en tid då dessa (något förenklade och kortare) böner kunde tänkas passa för ungdom. Idag skulle ju en präst vara själaglad om han lyckades få rutinerade normalkyrkliga vuxna kristna att be så " avancerade" tideböner.
Vi konstaterade när vi skildes att vi var vid bättre mod än innan trots att samtalet även behandlat allmänna bedrövelser i kyrka och kristenhet. Goda kristna vänner är den största gåvan.
Under helgen kommer jag att vara någon tid även bland andra vänner (lika kära), nämligen på laestadianska stormötet i Juoksengi.
* vid behov kan jag alltså nu leverera en surströmmingsdoftande sur uppstötning
** nu tror ni att jag skämtar, men absolut inte. Tänk något motsvarande: tror ni det finns någon enda tornedalsk laestadian som ens kan föreställa sig en levande kristen som inte tycker om att bada bastu???
*** :) (för säkerhets skull då jag vet att det finns läsare som inte alltid inser när denna blogg går över gränsen till "skämtsamheter")
"Frivilliga" i församlingen än en gång
Efter den sena gårkvällens sura uppstötning* får jag kanske lov att något förklara mig.
Givetvis uppskattar jag att frivilliga - i betydelsen icke-anställda - ger sina bidrag till en församlings liv. Det är inte det som är problemet utan språkbruket och den underliggande syn som språket avslöjar.
1. När ordet frivilliga används så cementerar det just det som jag skrev i förgående inlägg: det är de anställda som är centrum. De frivillga och ideella definieras ju just som icke-anställda. Och i den egenskapen är dom något annat - än det "normala".
Nu påstår säkert någon att så menar man ju inte. Då är mitt förslag: säg något annat då. Ordets makt över tanken är nämligen mycket stor. Ordets avslöjande av den outtalade underliggande tanken lika stor.
2. Uttrycket hör hemma i ett sammanhang där allt som sker i kyrkan är av "proffs" (anställda eller frivilliga) utövad verksamhet som erbjuds en grupp kunder eller konsumenter.
3. I hela detta synsätt blir även gudstjänstdeltagarna föremål för en av "församlingens" dvs de anställdas "verksamheter", gudstjänstverksamheten.
4. Vi måste totalt ändra synsättet: det är den gudstjänstfirande gemenskapen som är "församlingen".
5. Deltagande i gudstjänstlivet är inte ett mottagande av, av någon annan organiserad, verksamhet, utan ett genuint uttryck för mitt eget kristna liv, ja, själva den livsform i vilken mitt kristenliv tar sig uttryck.
6. Lika mycket som att tala om "frivilliga" borde vi tala om "kristna" och om "lärjungar".
7. Lärjungaskola vore det angelägna, där vi i första hand inte fostrar människor till att bli "frivilliga" i vår verksamhet utan hjälper dem att finna modeller och mönster för ett kristenliv i vardagen, i hemmet, på arbetsplatsen och bland vännerna och - i församlingen dvs i gudstjänsten.
8. Så länge svenska kyrkan har en dominerande mängd anställda som har sitt liv och sitt hjärta mer på arbetsplatsen svenska kyrkan än i mässfirandet i svenska kyrkan så kommer denna omvändelse tyvärr inte att kunna ske - annat än möjligen "i peruken"**.
Det vore kanske dags att rekommendera någon av Dag Sandahls*** pastoralteologiska böcker eller varför inte Pastoral som en gång utgavs av Svenska kyrkans fria Synod. Nyttig läsning.
* Bob Dylans eget omdöme om sin låt Like a Rolling stone
** Prostens dvs Laestadius' benämning på all falsk andlighet
*** Dag Sandahl har just på morgonen på sin blogg berört angränsande tema
Givetvis uppskattar jag att frivilliga - i betydelsen icke-anställda - ger sina bidrag till en församlings liv. Det är inte det som är problemet utan språkbruket och den underliggande syn som språket avslöjar.
1. När ordet frivilliga används så cementerar det just det som jag skrev i förgående inlägg: det är de anställda som är centrum. De frivillga och ideella definieras ju just som icke-anställda. Och i den egenskapen är dom något annat - än det "normala".
Nu påstår säkert någon att så menar man ju inte. Då är mitt förslag: säg något annat då. Ordets makt över tanken är nämligen mycket stor. Ordets avslöjande av den outtalade underliggande tanken lika stor.
2. Uttrycket hör hemma i ett sammanhang där allt som sker i kyrkan är av "proffs" (anställda eller frivilliga) utövad verksamhet som erbjuds en grupp kunder eller konsumenter.
3. I hela detta synsätt blir även gudstjänstdeltagarna föremål för en av "församlingens" dvs de anställdas "verksamheter", gudstjänstverksamheten.
4. Vi måste totalt ändra synsättet: det är den gudstjänstfirande gemenskapen som är "församlingen".
5. Deltagande i gudstjänstlivet är inte ett mottagande av, av någon annan organiserad, verksamhet, utan ett genuint uttryck för mitt eget kristna liv, ja, själva den livsform i vilken mitt kristenliv tar sig uttryck.
6. Lika mycket som att tala om "frivilliga" borde vi tala om "kristna" och om "lärjungar".
7. Lärjungaskola vore det angelägna, där vi i första hand inte fostrar människor till att bli "frivilliga" i vår verksamhet utan hjälper dem att finna modeller och mönster för ett kristenliv i vardagen, i hemmet, på arbetsplatsen och bland vännerna och - i församlingen dvs i gudstjänsten.
8. Så länge svenska kyrkan har en dominerande mängd anställda som har sitt liv och sitt hjärta mer på arbetsplatsen svenska kyrkan än i mässfirandet i svenska kyrkan så kommer denna omvändelse tyvärr inte att kunna ske - annat än möjligen "i peruken"**.
Det vore kanske dags att rekommendera någon av Dag Sandahls*** pastoralteologiska böcker eller varför inte Pastoral som en gång utgavs av Svenska kyrkans fria Synod. Nyttig läsning.
* Bob Dylans eget omdöme om sin låt Like a Rolling stone
** Prostens dvs Laestadius' benämning på all falsk andlighet
*** Dag Sandahl har just på morgonen på sin blogg berört angränsande tema
Nytt jobb? II - frivilligt
Varje gång man öppnar datorn på jobbet så får man upp någon slags startsida i kyrknätet eller intranätet eller vad det nu är för nät man fastnar i - har aldrig lärt mig skillnaden. Understundom händer det att mina ögon hinner fastna på någon rubrik därstädes innan jag så snabbt som möjligt går till det jag ska göra. Senast var det en annons från "stiftet" om en tjänst som samordnare av frivilligarbete i stiftet. Minns inte exakt hur det var formulerat.
Givetvis kunde jag inte låta bli att kolla in det. Och fundera: kanske skulle man ta och söka jobbet? De år jag har kvar till pension kanske skulle vara lagom att jobba på "stiftet". Jag testade idén på min gamle kamrat som var förbi en kort sväng om aftonen med barnbarnet och fick en kopp kaffe. Jag uppfattade inte att han blev alltför entusiastisk. Kanske beror det på att han verkligen har jobbat på "stiftet".*
Nä, jag skulle nog inte passa för jobbet. Man skulle nämligen vara positiv till frivilliga i kyrkan - om jag nu minns rätt. I en enda mening lyckades dom få in alla ord som ger mig frossbrytningar, nämligen
idealitet
frivillighet/frivilliga
medarbetare
Och tänk er då uttrycket frivilliga medarbetare. Jag ryser.
Varför då, undrar någon? Jag med. Varför jag får frossa av ordet medarbetare vet jag inte riktigt. Kanske för att det är förknippat med allmän trevlighet. Alla kyrkoherdar har "medarbetare". Men jag har aldrig uppfattat mig som "medarbetare". Aldrig heller har jag uppfattat de människor som finns omkring mig i kyrkan som "medarbetare". Antingen är dom anställda och då har dom en yrkestitel eller så är dom inte anställda och då är dom väl - ja, vad då?
Frivilliga och frivillighet då. Det borde jag ju inte ogilla. Och det gör jag egentligen inte heller. Jag kommer under min semester att göra en massa insatser som kan kopplas samman med trons liv i kyrkan utan att vara kommenderad av chef eller få lön. Problemet är bara att det är fel folk som talar om frivilliga. De enda människor i kyrkan som jag har hört använda ordet frivilliga är anställda. Användandet av detta ord cementerar alltså bara det faktum att det är de anställda som är kyrkan. Jag har aldrig någonsin hört någon s k frivillig i kyrkan tala om sig själv som frivillig.
Det händer understundom att mitt laestadianska jag får ett utbrott. Detta är ett sådant tillfälle. Tacka vet jag laestadianer, där finns bara KRISTNA. Punkt slut.
Och lika slut tog mina tankar på nytt jobb.
* varför skriver jag "stiftet" konsekvent med citationstecken? För att jag tycker det är så löjligt att säga stiftet (vilket man i dagligt tal oftast gör) när man menar stiftsorganisationen eller stiftskansliet. Stiftet, det är lika mycket jag - en av stiftets präster - och alla kristna.
Givetvis kunde jag inte låta bli att kolla in det. Och fundera: kanske skulle man ta och söka jobbet? De år jag har kvar till pension kanske skulle vara lagom att jobba på "stiftet". Jag testade idén på min gamle kamrat som var förbi en kort sväng om aftonen med barnbarnet och fick en kopp kaffe. Jag uppfattade inte att han blev alltför entusiastisk. Kanske beror det på att han verkligen har jobbat på "stiftet".*
Nä, jag skulle nog inte passa för jobbet. Man skulle nämligen vara positiv till frivilliga i kyrkan - om jag nu minns rätt. I en enda mening lyckades dom få in alla ord som ger mig frossbrytningar, nämligen
idealitet
frivillighet/frivilliga
medarbetare
Och tänk er då uttrycket frivilliga medarbetare. Jag ryser.
Varför då, undrar någon? Jag med. Varför jag får frossa av ordet medarbetare vet jag inte riktigt. Kanske för att det är förknippat med allmän trevlighet. Alla kyrkoherdar har "medarbetare". Men jag har aldrig uppfattat mig som "medarbetare". Aldrig heller har jag uppfattat de människor som finns omkring mig i kyrkan som "medarbetare". Antingen är dom anställda och då har dom en yrkestitel eller så är dom inte anställda och då är dom väl - ja, vad då?
Frivilliga och frivillighet då. Det borde jag ju inte ogilla. Och det gör jag egentligen inte heller. Jag kommer under min semester att göra en massa insatser som kan kopplas samman med trons liv i kyrkan utan att vara kommenderad av chef eller få lön. Problemet är bara att det är fel folk som talar om frivilliga. De enda människor i kyrkan som jag har hört använda ordet frivilliga är anställda. Användandet av detta ord cementerar alltså bara det faktum att det är de anställda som är kyrkan. Jag har aldrig någonsin hört någon s k frivillig i kyrkan tala om sig själv som frivillig.
Det händer understundom att mitt laestadianska jag får ett utbrott. Detta är ett sådant tillfälle. Tacka vet jag laestadianer, där finns bara KRISTNA. Punkt slut.
Och lika slut tog mina tankar på nytt jobb.
* varför skriver jag "stiftet" konsekvent med citationstecken? För att jag tycker det är så löjligt att säga stiftet (vilket man i dagligt tal oftast gör) när man menar stiftsorganisationen eller stiftskansliet. Stiftet, det är lika mycket jag - en av stiftets präster - och alla kristna.
Nytt jobb?
Ja, det känns nästan så när jag idag för första gången haft expeditionstjänstgöring på Domkyrkoförsamlingens expedition. Märkligt att det nästan tagit ett halvår efter församlingssammanslagningen innan man behövdes i den uppgiften. Förr i tiden - på den gamla goda tiden? - satt man ju som präst på expeditionen var och varannan dag. Men för all del, då skötte man ju också folkbokföringsärenden. Jag har expeditionsdag även i morgon. Kanske lika bra att jag får sitta in kontorsstolen ordentligt så jag börjar känna att "pastors" i sta'n är min expedition - också. Jag använde dagens expeditionstid - dvs "dötiden" mellan besöken - till att skriva en betraktelse som kommer i Kyrka o Folk inom någon vecka. Vad ska jag ägna mig åt under morgondagens expeditionstimmar? Kanske läsa ur den bok jag lovat recensera i SPT?*
När arbetsdagen så småningom tog slut blev det bilfärd till gammal kompis som har fin sommarstuga vid havsvik. Fint läge och fin utsikt. Givetvis var grillen varm så det blev något gott att äta. Trevligt att sitta i aftonsolens sken. Men några träd skulle behöva fällas på tomten kring stugan för att förbättra utsikten. Jag lovade ställa upp och vara min gode vän till hjälp när han tar fram motorsågen, eftersom jag hjälpt svärfar en hel del med dylikt arbete och t o m fått instruktion och övning i motorsågnings- och trädfällningsteknik när jag gjorde vapenfri tjänst vid Statens vattenfallsverk.
Kära läsarna behöver inte oroa sig för vad vi drack till maten - jag körde ju bil hem.
Nu har jag bara fyra arbetsdagar kvar innan semestern. Men oroa er inte. Jag är inte på väg till något nytt jobb. Jag kommer tillbaka.
I morgon kommer äldste sonen hem på semester.
- - - - - - - - - -
PS. Jo, jag tog ett dopp i morse. Vid Lulsundet denna gång. Extremt högt vatten: landgången upp på flytbryggan låg till stor del under vatten.
* ytterst läsvärd bok så läsningen av densamma kan utan vidare räknas in under tidskategorin "fortbildning"
När arbetsdagen så småningom tog slut blev det bilfärd till gammal kompis som har fin sommarstuga vid havsvik. Fint läge och fin utsikt. Givetvis var grillen varm så det blev något gott att äta. Trevligt att sitta i aftonsolens sken. Men några träd skulle behöva fällas på tomten kring stugan för att förbättra utsikten. Jag lovade ställa upp och vara min gode vän till hjälp när han tar fram motorsågen, eftersom jag hjälpt svärfar en hel del med dylikt arbete och t o m fått instruktion och övning i motorsågnings- och trädfällningsteknik när jag gjorde vapenfri tjänst vid Statens vattenfallsverk.
Kära läsarna behöver inte oroa sig för vad vi drack till maten - jag körde ju bil hem.
Nu har jag bara fyra arbetsdagar kvar innan semestern. Men oroa er inte. Jag är inte på väg till något nytt jobb. Jag kommer tillbaka.
I morgon kommer äldste sonen hem på semester.
- - - - - - - - - -
PS. Jo, jag tog ett dopp i morse. Vid Lulsundet denna gång. Extremt högt vatten: landgången upp på flytbryggan låg till stor del under vatten.
* ytterst läsvärd bok så läsningen av densamma kan utan vidare räknas in under tidskategorin "fortbildning"
En dag i Herrens gårdar
känns det som att det har varit idag.
Dagen började med att jag tog cykeln till Sinksundet och tog ett morgondopp kl 7.15. Lite kallare i vattnet än det brukar vara den här årstiden. Kanske beror det på att vattenståndet är det högsta på många år så att det är betydligt större vattenmängd i innerfjärdarna som ska värmas upp? Nå, det gjorde ingenting. När man kyler ner sig ordentligt på morgonen så har man det sedan med sig på något märkligt sätt även under dagens mer svettiga timmar.
Bara lite senare satt jag i bilen på väg söderut. Kom så småningom fram till Stefanosgården ca tio mil bort där jag firade högmässa. Har gjort det en midsommarhelg för några år sedan. Har också några gånger hållit fördrag där vid oilka bibelhelger. Men svettigt blev det att stå med ryggen mot söderfönstret när man celebrerade mässan.
Eftersom jag lånat med mig den röda skruden från Hertsökyrkan så var jag ju tvungen att återvända dit med den innan kollegan Bosse skulle leda kvällsmässa därstädes. Och när jag väl var där kunde jag lika gärna övervara gudstjänsten. Inte så stor skara, men tillräckligt många för att det skulle motivera att gudstjänsten firades. Så fick jag för andra dagen i rad höra en god predikan av kär kollega. Denna gång över samma texter som jag själv predikat över på förmiddagen. Givetvis var kollegans predikan klart bättre. Men han höll den ju på arbetstid, jag höll min på fritid, så vad är att vänta. Nu har Bosse också lagt ribban för öviga kollegor som ska leda någon av sommarens gudstjänster i Hertsökyrkan: enkel kvällsmässa, 1 tim 15 min.
Alltså har jag två gånger besökt Herrens hus för gudstjänst på ledig dag varav den ena gången celebrerat och predikat. Är det vettigt? Kanske borde jag vara ledig och ligga på stranden när jag är ledig? Tror ni att jag skulle känt mig mer utvilad och fit for fight inför morgondagens arbete om jag gjort det? Det tror inte jag. Bara tommare invärtes.
Nu återstår att se om jag är hurtig nog att inleda även morgondagen med ett dopp på väg till jobbet. Jag kan ju ta det i Lulsundet istället så slipper jag den hemska Sinksundsbacken (uppför!) när jag ska vidare.
Dagen började med att jag tog cykeln till Sinksundet och tog ett morgondopp kl 7.15. Lite kallare i vattnet än det brukar vara den här årstiden. Kanske beror det på att vattenståndet är det högsta på många år så att det är betydligt större vattenmängd i innerfjärdarna som ska värmas upp? Nå, det gjorde ingenting. När man kyler ner sig ordentligt på morgonen så har man det sedan med sig på något märkligt sätt även under dagens mer svettiga timmar.
Bara lite senare satt jag i bilen på väg söderut. Kom så småningom fram till Stefanosgården ca tio mil bort där jag firade högmässa. Har gjort det en midsommarhelg för några år sedan. Har också några gånger hållit fördrag där vid oilka bibelhelger. Men svettigt blev det att stå med ryggen mot söderfönstret när man celebrerade mässan.
Eftersom jag lånat med mig den röda skruden från Hertsökyrkan så var jag ju tvungen att återvända dit med den innan kollegan Bosse skulle leda kvällsmässa därstädes. Och när jag väl var där kunde jag lika gärna övervara gudstjänsten. Inte så stor skara, men tillräckligt många för att det skulle motivera att gudstjänsten firades. Så fick jag för andra dagen i rad höra en god predikan av kär kollega. Denna gång över samma texter som jag själv predikat över på förmiddagen. Givetvis var kollegans predikan klart bättre. Men han höll den ju på arbetstid, jag höll min på fritid, så vad är att vänta. Nu har Bosse också lagt ribban för öviga kollegor som ska leda någon av sommarens gudstjänster i Hertsökyrkan: enkel kvällsmässa, 1 tim 15 min.
Alltså har jag två gånger besökt Herrens hus för gudstjänst på ledig dag varav den ena gången celebrerat och predikat. Är det vettigt? Kanske borde jag vara ledig och ligga på stranden när jag är ledig? Tror ni att jag skulle känt mig mer utvilad och fit for fight inför morgondagens arbete om jag gjort det? Det tror inte jag. Bara tommare invärtes.
Nu återstår att se om jag är hurtig nog att inleda även morgondagen med ett dopp på väg till jobbet. Jag kan ju ta det i Lulsundet istället så slipper jag den hemska Sinksundsbacken (uppför!) när jag ska vidare.
Ljus i mörkret
Kan man vara med i kyrkan längre, kan man gå i gudstjänsterna? Finns det präster som är värda de kristnas förtroende? Frågor som diskuteras av dem som är kritiska - ofta med rätta - mot den generella utvecklingen i vår kyrka.
Midsommardagen är en dag då det i många församlingar firas friluftsgudstjänster och andra "lättare" gudstjänstvarianter. Eftersom jag är ledig idag så sökte jag någonstans att gå. Jag fann Domkyrkan där kollegan Bo Nordin firade mässa. Visserligen en söndagsmässa - jag undar ju som alltid varför man inte har en ordentlig högmässa! - men med tre textläsningar så blir ju skillnaden mot en hel högmässa nästan försumbar.
En mycket god och tänkvärd predikan från Bosse. Härligt att man kan få ett ordentligt budskap även på den helgdag som lätt kan fresta till att bli flumhelgdagen nr 1. Enda smolket i glädjebägaren var att det fortfarande används alkoholfritt vin i Domkyrkan. Att jag deltog i kommunionen ändå får ses som en tillfällig eftergift eftersom domprosten tydligt signalerat i prästkollegiet att han vill återinföra riktigt vin i huvudkatedralen precis som i alla andra församlingens kyrkor.
Jag tror mig kunna säga att det i kyrkan fanns ett antal personer som kommit just för att det var en "riktig" gudstjänst och inte bara någon slags frilufts- musik- sång- tillvändhets- el dyl-gudstjänst. Så blir min "fördom" bekräftad: firar man ordentliga gudstjänster så kommer det folk.
Kyrkkaffe hos mor o far. Så blev det här både en välsignad och en trevlig dag.
Midsommardagen är en dag då det i många församlingar firas friluftsgudstjänster och andra "lättare" gudstjänstvarianter. Eftersom jag är ledig idag så sökte jag någonstans att gå. Jag fann Domkyrkan där kollegan Bo Nordin firade mässa. Visserligen en söndagsmässa - jag undar ju som alltid varför man inte har en ordentlig högmässa! - men med tre textläsningar så blir ju skillnaden mot en hel högmässa nästan försumbar.
En mycket god och tänkvärd predikan från Bosse. Härligt att man kan få ett ordentligt budskap även på den helgdag som lätt kan fresta till att bli flumhelgdagen nr 1. Enda smolket i glädjebägaren var att det fortfarande används alkoholfritt vin i Domkyrkan. Att jag deltog i kommunionen ändå får ses som en tillfällig eftergift eftersom domprosten tydligt signalerat i prästkollegiet att han vill återinföra riktigt vin i huvudkatedralen precis som i alla andra församlingens kyrkor.
Jag tror mig kunna säga att det i kyrkan fanns ett antal personer som kommit just för att det var en "riktig" gudstjänst och inte bara någon slags frilufts- musik- sång- tillvändhets- el dyl-gudstjänst. Så blir min "fördom" bekräftad: firar man ordentliga gudstjänster så kommer det folk.
Kyrkkaffe hos mor o far. Så blev det här både en välsignad och en trevlig dag.
Lämna det sjunkande skeppet?
Ska man göra det nu? Är det dags? Alltså det sjunkande skepp som vår svenska kyrka utgör. Frågan har aktualiserats i en kommentardebatt jag haft sista dygnet med André Bergström under inlägget Nu måste det hända nå't. Jag hänvisade dit även i föregående inlägg men sedan dess har det blivit flera kommentarsväxlingar, faktiskt så många att jag känner att det är dags ta tag i tråden i ett nytt inlägg*. Läs gärna de tidigare kommentarerna först så har du bakgrunden till det jag nu skriver.
Frågan det handlar om är alltså om man ska vara kvar i svenska kyrkan eller lämna den. Och vad gör man istället i så fall? Nu kan man med detta att lämna kyrkan mena (minst) två olika saker:
a) att som enskild medlem begära utträde ur kyrkan. Det är inte den frågan jag i första hand ska behandla
b) att som grupp lämna kyrkans också yttre gemenskap. Gränsen för det brukar ju traditionellt sättas där man slutar anlita kyrkans präster för sakramenten (dop och nattvard) och istället löser sakramentsförvaltningen på annat sätt. Det blir frågan för dagen.
Bakgrunden till Andrés och min kommentarsväxling var att jag i inlägget skrivit att om mina laestadianska vänner** skulle bryta helt med kyrkan genom att börja förvalta sakramenten i lekmannaregi då skulle jag inte följa med. Jag skrev t o m att jag hellre skulle gå i en katolsk mässa än i en lekmannaledd laestadianmässa.
Måste man idag lämna svenska kyrkan? En del menar det. Skälet skulle vara kyrkans avfall från Guds ord. Nu är vår kyrkas avfall från Guds ord och vår bekännelse "på mångfaldiga sätt" ett faktum som jag inte förnekar. Likväl anser jag att man kan vara kvar, både som enskild medlem, och i den betydelsen att man kan ta emot sakramenten.
Nu är det senare på vissa håll inte helt okomplicerat***, det är jag den förste att erkänna, men här i Norrbotten - där vi rör oss i denna debatt - där påstår jag bestämt att det fortfarande finns så många präster som på ett riktigt sätt förvaltar sakramenten att det inte är något problem att få del av dop och nattvard ( i något fall kanske man får resa till grannförsamlingen, men omöjigt är det inte!). Visst kan det hända att många kanske får lov att ta emot sakramentet eller se sitt barn döpas av en präst med vilken man möjligen känner ganska liten andlig gemenskap i övrigt, men när det gäller sakramentens giltighet.... då tror jag fortfarande att vi har en bra bit kvar till den totala avgrunden. I alla fall så länge nuvarande handbok gäller.
Alltså stannar jag kvar. Nu är ju hela frågan extra enkel för mig som präst. Jag firar ju själv mässa i god kyrklig ordning var jag kommer. Man får väl se hur jag resonerar den dag jag blir pensionär.
En annan fråga som berörts är att det förekommer så mycket ogudaktighet på många håll i kyrkan. Kan man då tillhöra ett sådant sammanhang? Det har jag skrivit om tidigare minns jag, men när...? Och mitt svar är, fortfarande: absolut. Det är helt i enlighet med Skriften: Låt ogräset och vetet växa tillsammans intill skördetiden.
Men det som gav upphov till en del av diskussionen - och detta inlägg - är frågan om laestadianerna som rörelse ska bryta med kyrkan(s präster) och ta sakramentsförvaltningen i egen lekmannaregi. Som framgår ovan ser jag ännu inget tvingande skäl till det. Också tror jag att det skulle få andra negativa konsekvenser. I ett av mina kommentarssvar till André skev jag att jag ser detta som att kliva av skeppet och gå i en livbåt som riskerar vara för liten. Jag ska utveckla lite vad jag menade med det.
Jag tror att all hittillsvarande erfarenhet i den protestantiska världen visar att när en mindre grupp i en kyrka väljer att bryta sig ur och "starta eget" så blir det alltid en försnävning och förminskning av det andliga arv man tar med sig.**** Först och främst gäller det ju spiritualiteter, dvs olika "fromhetstyper". Nu kanske människor i en begränsad väckelserörelse inte bryr sig så mycket om det för man är nöjd med sitt, men så länge man tillhör ett större sammanhang så blir det så att man också får del av andras andliga rikedommar. Nu blir den möjligheten inte lika enkel.
Men så till det mer konkreta. Om man låter lekmän ta över prästernas sysslor så tror man ofta att det spelar väl ingen roll. Men faktum är att det kyrkliga ämbetet har betydelse. Det är ofta så att vi som präglats i lågkyrkliga predikotraditioner lätt tror att Ordet bara drivs från predikostolen. Men verkligheten är mycket större. Ordet "predikas" också genom kyrkans strukturer, liturgier och annat "yttre". Präst- och biskops- ämbetet är utgånget från Kristus själv. Det betyder att själva ämbetets existens blir en praktisk (osynlig, men ändå förnimbar) predikan om Kristus som församlingens huvud och auktoritet. Utan all tvekan, menar jag, går något omistligt förlorat om ämbetet försvinner - även om man i övrigt aldrig så mycket menar sig stå på ordets grund.*****
Vad som också brukar ske när lågkyrkliga väckelsegrupper öppnar eget på kyrkmarknaden är att liturgin förkortas, förenklas och förtunnas. ****** Alltså blir koncentrationen på predikan större. Bättre, tycker kanske en del som betraktar liturgin som kyrkligt onödigt tjafs. Tvärtom, tror jag. Även liturgin är en ordets predikare. Varje gång textläsaren i mässan avslutar textläsningen med orden "Så lyder Herrens ord" och församlingen svarar "Gud vi tackar dig" så är det ju en stark predikan om att Bibeln är Guds ord. Varje gång vi i mässan sjunger "Helig, helig, helig Herre Gud Sebaot..." så ställer vi ju oss bredvid profeten Jesaja när han i templet ser Gud på sin upphöjda tron. Varje gång vi sjunger "O, Guds Lamm, som borttager världens synder" så predikar vi om Jesus, vår Fralsare och försonare som tagit våra synder i sin död på korset. För att nu inte tala om den sjungna delen av nattvardsbönen, den s k "prefationen" - som väl sannolikt blir det första som "ryker" när lekmän ska ta över - den som varierat efter kyrkoårets tider nämner Guds och Kristi verk för oss.
Och nu är det också all kyrklig erfarenhet att den "predikan" som ligger s a s "inbäddad" i liturgin, i kombination med församlingens tro, förmår att bära församlingen genom och förbi perioder av dålig förkunnelse (från andligt "döda" präster). Men om stora delar av liturgin försvinner då hänger så mycket mer på "bara" förkunnelsen. Kanske OK tycker dom som säger att vi har ju kristna predikanter. Ja, ja säger jag, men den dag då förkunnelsen sviker så har man ingenting om också liturgin är borta.
Nu är ju i detta sammanhang Missionsprovinsen ett intressant experiment. Där viger riktiga biskopar män till riktiga präster, där har man bevarat rikedomen i kyrkans gudstjänst och liturgi. Där försöker man ta med sig hela det svenskkyrkliga arvet. Där vill jag önska lycka till! Jag har inte (ännu?) gett Missionsprovinsen mitt tydliga engagemang. Men jag har inte heller velat ta avstånd ifrån den. Låt oss ha Gamaliels attityd. Kanske kommer en dag då svenska kyrkan alltmer vittrar sönder då det ska visa sig att Missionsprovinsen står där som med ett brandsegel och tar emot det som ramlar ner och bär det vidare. Vem vet?
Skulle alltså väckelsekristna i kyrkan till slut bestämma sig för att "öppna eget" även i de sakramentala delarna, så ser jag ingen annan väg än Missionsprovinsens. Alternativet med en totalt lågkyrklig, lekmannaledd "kyrka" kan jag bara se som en ren återvändsgränd.
* ett typexempel på det som jag tidigare skrivit om: man skriver aldrig om det man tänkt skriva om för plötsligt dyker det upp någonting annat som man måste skriva om
** jag syftar här - liksom i de flesta fall när jag skriver om laestadianismen - på den gren av rörelsen som jag själv har haft mest kontakt med, det vi i Sverige traditionellt kallat "öst", alltså Tornedalslaestadianismen. Inom "väst" är ju ett dylikt skiljande från kyrkan i praktiken redan ett faktum.
*** tex alla som vill ha en manlig präst. Det kan på vissa orter i landet vara svårt.
****känner på mig att jag behandlat detta förut - ursäkt till alla läsare som kan mina inlägg utantill!
***** men nu kommer någon att säga "ja, ja, men det är väl viktigare med levande Guds ord framburet av lekmän än en massa döda trons präster". Det kan så vara. Men jag vill inte diskutera vad som är "viktigast" i ett nödläge där vi inte kan få allt. Vi bör sträva efter ett rent och klart Guds ord framburet av präster (och lekmän) i levande tro.
****** de frikyrkliga exemplen förskräcker
Frågan det handlar om är alltså om man ska vara kvar i svenska kyrkan eller lämna den. Och vad gör man istället i så fall? Nu kan man med detta att lämna kyrkan mena (minst) två olika saker:
a) att som enskild medlem begära utträde ur kyrkan. Det är inte den frågan jag i första hand ska behandla
b) att som grupp lämna kyrkans också yttre gemenskap. Gränsen för det brukar ju traditionellt sättas där man slutar anlita kyrkans präster för sakramenten (dop och nattvard) och istället löser sakramentsförvaltningen på annat sätt. Det blir frågan för dagen.
Bakgrunden till Andrés och min kommentarsväxling var att jag i inlägget skrivit att om mina laestadianska vänner** skulle bryta helt med kyrkan genom att börja förvalta sakramenten i lekmannaregi då skulle jag inte följa med. Jag skrev t o m att jag hellre skulle gå i en katolsk mässa än i en lekmannaledd laestadianmässa.
Måste man idag lämna svenska kyrkan? En del menar det. Skälet skulle vara kyrkans avfall från Guds ord. Nu är vår kyrkas avfall från Guds ord och vår bekännelse "på mångfaldiga sätt" ett faktum som jag inte förnekar. Likväl anser jag att man kan vara kvar, både som enskild medlem, och i den betydelsen att man kan ta emot sakramenten.
Nu är det senare på vissa håll inte helt okomplicerat***, det är jag den förste att erkänna, men här i Norrbotten - där vi rör oss i denna debatt - där påstår jag bestämt att det fortfarande finns så många präster som på ett riktigt sätt förvaltar sakramenten att det inte är något problem att få del av dop och nattvard ( i något fall kanske man får resa till grannförsamlingen, men omöjigt är det inte!). Visst kan det hända att många kanske får lov att ta emot sakramentet eller se sitt barn döpas av en präst med vilken man möjligen känner ganska liten andlig gemenskap i övrigt, men när det gäller sakramentens giltighet.... då tror jag fortfarande att vi har en bra bit kvar till den totala avgrunden. I alla fall så länge nuvarande handbok gäller.
Alltså stannar jag kvar. Nu är ju hela frågan extra enkel för mig som präst. Jag firar ju själv mässa i god kyrklig ordning var jag kommer. Man får väl se hur jag resonerar den dag jag blir pensionär.
En annan fråga som berörts är att det förekommer så mycket ogudaktighet på många håll i kyrkan. Kan man då tillhöra ett sådant sammanhang? Det har jag skrivit om tidigare minns jag, men när...? Och mitt svar är, fortfarande: absolut. Det är helt i enlighet med Skriften: Låt ogräset och vetet växa tillsammans intill skördetiden.
Men det som gav upphov till en del av diskussionen - och detta inlägg - är frågan om laestadianerna som rörelse ska bryta med kyrkan(s präster) och ta sakramentsförvaltningen i egen lekmannaregi. Som framgår ovan ser jag ännu inget tvingande skäl till det. Också tror jag att det skulle få andra negativa konsekvenser. I ett av mina kommentarssvar till André skev jag att jag ser detta som att kliva av skeppet och gå i en livbåt som riskerar vara för liten. Jag ska utveckla lite vad jag menade med det.
Jag tror att all hittillsvarande erfarenhet i den protestantiska världen visar att när en mindre grupp i en kyrka väljer att bryta sig ur och "starta eget" så blir det alltid en försnävning och förminskning av det andliga arv man tar med sig.**** Först och främst gäller det ju spiritualiteter, dvs olika "fromhetstyper". Nu kanske människor i en begränsad väckelserörelse inte bryr sig så mycket om det för man är nöjd med sitt, men så länge man tillhör ett större sammanhang så blir det så att man också får del av andras andliga rikedommar. Nu blir den möjligheten inte lika enkel.
Men så till det mer konkreta. Om man låter lekmän ta över prästernas sysslor så tror man ofta att det spelar väl ingen roll. Men faktum är att det kyrkliga ämbetet har betydelse. Det är ofta så att vi som präglats i lågkyrkliga predikotraditioner lätt tror att Ordet bara drivs från predikostolen. Men verkligheten är mycket större. Ordet "predikas" också genom kyrkans strukturer, liturgier och annat "yttre". Präst- och biskops- ämbetet är utgånget från Kristus själv. Det betyder att själva ämbetets existens blir en praktisk (osynlig, men ändå förnimbar) predikan om Kristus som församlingens huvud och auktoritet. Utan all tvekan, menar jag, går något omistligt förlorat om ämbetet försvinner - även om man i övrigt aldrig så mycket menar sig stå på ordets grund.*****
Vad som också brukar ske när lågkyrkliga väckelsegrupper öppnar eget på kyrkmarknaden är att liturgin förkortas, förenklas och förtunnas. ****** Alltså blir koncentrationen på predikan större. Bättre, tycker kanske en del som betraktar liturgin som kyrkligt onödigt tjafs. Tvärtom, tror jag. Även liturgin är en ordets predikare. Varje gång textläsaren i mässan avslutar textläsningen med orden "Så lyder Herrens ord" och församlingen svarar "Gud vi tackar dig" så är det ju en stark predikan om att Bibeln är Guds ord. Varje gång vi i mässan sjunger "Helig, helig, helig Herre Gud Sebaot..." så ställer vi ju oss bredvid profeten Jesaja när han i templet ser Gud på sin upphöjda tron. Varje gång vi sjunger "O, Guds Lamm, som borttager världens synder" så predikar vi om Jesus, vår Fralsare och försonare som tagit våra synder i sin död på korset. För att nu inte tala om den sjungna delen av nattvardsbönen, den s k "prefationen" - som väl sannolikt blir det första som "ryker" när lekmän ska ta över - den som varierat efter kyrkoårets tider nämner Guds och Kristi verk för oss.
Och nu är det också all kyrklig erfarenhet att den "predikan" som ligger s a s "inbäddad" i liturgin, i kombination med församlingens tro, förmår att bära församlingen genom och förbi perioder av dålig förkunnelse (från andligt "döda" präster). Men om stora delar av liturgin försvinner då hänger så mycket mer på "bara" förkunnelsen. Kanske OK tycker dom som säger att vi har ju kristna predikanter. Ja, ja säger jag, men den dag då förkunnelsen sviker så har man ingenting om också liturgin är borta.
Nu är ju i detta sammanhang Missionsprovinsen ett intressant experiment. Där viger riktiga biskopar män till riktiga präster, där har man bevarat rikedomen i kyrkans gudstjänst och liturgi. Där försöker man ta med sig hela det svenskkyrkliga arvet. Där vill jag önska lycka till! Jag har inte (ännu?) gett Missionsprovinsen mitt tydliga engagemang. Men jag har inte heller velat ta avstånd ifrån den. Låt oss ha Gamaliels attityd. Kanske kommer en dag då svenska kyrkan alltmer vittrar sönder då det ska visa sig att Missionsprovinsen står där som med ett brandsegel och tar emot det som ramlar ner och bär det vidare. Vem vet?
Skulle alltså väckelsekristna i kyrkan till slut bestämma sig för att "öppna eget" även i de sakramentala delarna, så ser jag ingen annan väg än Missionsprovinsens. Alternativet med en totalt lågkyrklig, lekmannaledd "kyrka" kan jag bara se som en ren återvändsgränd.
* ett typexempel på det som jag tidigare skrivit om: man skriver aldrig om det man tänkt skriva om för plötsligt dyker det upp någonting annat som man måste skriva om
** jag syftar här - liksom i de flesta fall när jag skriver om laestadianismen - på den gren av rörelsen som jag själv har haft mest kontakt med, det vi i Sverige traditionellt kallat "öst", alltså Tornedalslaestadianismen. Inom "väst" är ju ett dylikt skiljande från kyrkan i praktiken redan ett faktum.
*** tex alla som vill ha en manlig präst. Det kan på vissa orter i landet vara svårt.
****känner på mig att jag behandlat detta förut - ursäkt till alla läsare som kan mina inlägg utantill!
***** men nu kommer någon att säga "ja, ja, men det är väl viktigare med levande Guds ord framburet av lekmän än en massa döda trons präster". Det kan så vara. Men jag vill inte diskutera vad som är "viktigast" i ett nödläge där vi inte kan få allt. Vi bör sträva efter ett rent och klart Guds ord framburet av präster (och lekmän) i levande tro.
****** de frikyrkliga exemplen förskräcker
Sanningen
Jag var på Häktet igår. Torsdagar är ju min regelbundna besöksdag.
Att sitta på Häktet och prata med killarna är ibland som att köpa en lott och vänta på, den eventuella, vinsten. När jag möter grabbarna på de öppna avdelningarna har dom oftast hunnit så långt i processen att Tingsrättsförhandlingen är avslutad. Då väntar man på domen. Vad ska det bli? Behandlingshem - som någon kan ha önskat - istället för fängelse? Högre straff, enligt åklagarens yrkande eller lägre, enligt advokatens? Eller något helt annat som domstolen själv kommer fram till? Orolig väntan.
Och sedan nästa svåra beslut: ska man överklaga till Hovrätten? Det kan bli bättre, det kan bli sämre. Själv har jag sett bådadera. Utan att här nämna några hemligheter - det jag nu refererar har kunnat läsas i tidningarna - så fick en i Hovrätten se sitt fängelsestraff bli sex gånger så långt, en annan fick det minskat till en tiondel. Någon blir glad över att han överklagade, en annan ångrar det.
Sedan har man ju alla överväganden om vad man bör säga i rätten, hur man ska driva sin sak. Den roll man har som präst är ur en principiell synvinkel enkel: jag behöver inte ta ställning till vad som är sant eller inte. Jag behöver inte bedöma om domen är riktig eller inte. Inte avgöra om killen framför mig ljuger eller inte när han beskriver sin del i det skedda.
Men mitt budskap är alltid detsamma: "sanningen ska göra er fria". Jag uppmanar alltid killarna att vara sanningsenliga, oavsett om det på kort sikt skulle innebära att man hamnar i ett sämre läge.
Det är en av livets absolut viktigaste sanningar: sanningen ska göra er fria. Att ordet sedan även kan tolkas så att det inte bara i allmänhet handlar om att tala sanning utan att Sanningen med stort S, dvs han som är Vägen, Sanningen och Livet, dvs Jesus, är den som ska gör er fria, gör ju inte saken sämre.
- - - - - - - - - - - -
PS. Eftersom jag gissar att de flesta läsare inte ägnar sig åt att kontrollera det eventuella flödet av kommentarer i gamla inlägg så berättar jag att André Bergström har skrivit en kommentar till mitt, i morgon, en månad gamla inlägg Nu måste det hända nå't, och jag har givit min kommentar. Kanske klarnar ståndpunkter och positioner ytterligare. (Det har redan hunnit bli flera inlägg av oss båda tillägger jag nu en stund senare)
Att sitta på Häktet och prata med killarna är ibland som att köpa en lott och vänta på, den eventuella, vinsten. När jag möter grabbarna på de öppna avdelningarna har dom oftast hunnit så långt i processen att Tingsrättsförhandlingen är avslutad. Då väntar man på domen. Vad ska det bli? Behandlingshem - som någon kan ha önskat - istället för fängelse? Högre straff, enligt åklagarens yrkande eller lägre, enligt advokatens? Eller något helt annat som domstolen själv kommer fram till? Orolig väntan.
Och sedan nästa svåra beslut: ska man överklaga till Hovrätten? Det kan bli bättre, det kan bli sämre. Själv har jag sett bådadera. Utan att här nämna några hemligheter - det jag nu refererar har kunnat läsas i tidningarna - så fick en i Hovrätten se sitt fängelsestraff bli sex gånger så långt, en annan fick det minskat till en tiondel. Någon blir glad över att han överklagade, en annan ångrar det.
Sedan har man ju alla överväganden om vad man bör säga i rätten, hur man ska driva sin sak. Den roll man har som präst är ur en principiell synvinkel enkel: jag behöver inte ta ställning till vad som är sant eller inte. Jag behöver inte bedöma om domen är riktig eller inte. Inte avgöra om killen framför mig ljuger eller inte när han beskriver sin del i det skedda.
Men mitt budskap är alltid detsamma: "sanningen ska göra er fria". Jag uppmanar alltid killarna att vara sanningsenliga, oavsett om det på kort sikt skulle innebära att man hamnar i ett sämre läge.
Det är en av livets absolut viktigaste sanningar: sanningen ska göra er fria. Att ordet sedan även kan tolkas så att det inte bara i allmänhet handlar om att tala sanning utan att Sanningen med stort S, dvs han som är Vägen, Sanningen och Livet, dvs Jesus, är den som ska gör er fria, gör ju inte saken sämre.
- - - - - - - - - - - -
PS. Eftersom jag gissar att de flesta läsare inte ägnar sig åt att kontrollera det eventuella flödet av kommentarer i gamla inlägg så berättar jag att André Bergström har skrivit en kommentar till mitt, i morgon, en månad gamla inlägg Nu måste det hända nå't, och jag har givit min kommentar. Kanske klarnar ståndpunkter och positioner ytterligare. (Det har redan hunnit bli flera inlägg av oss båda tillägger jag nu en stund senare)
Hjälp
Jag har ju inte skrivit på bloggen på fem dagar. Hur kan det komma sig? Kanske har min gamle kamrat rätt som ringde och framförde åsikten att mitt sista inlägg "551" var ett allvarligt tecken på att jag började lida brist på seriösa ämnen att blogga om.
Kanske det.
Ett av skälen till att det blivit oskrivet sista tiden är att jag sista halvan av sistlidna vecka (torsd-sönd) sov i kyrkstugan och bestämde mig att inte ta med datorn dit. Och eftersom det är sena kvällar som brukar vara min regelbundna bloggtid så blev det ju inget av.
Noterade ändå att gågna söndag (förrgår) innebar en rejäl toppnotering i besöksstatistiken trots att jag inget skrivit. Måste ha gått nå´t rykte någonstans om denna bloggs förträfflighet.
Vad ska jag nu underhålla kära läsarna med? Berätta att i lördags var jag några timmar på Spelmansstämman och lyssnade och åt palt? Det är inte många gånger sedan vi återkom till Luleå 1979 som jag missat att äta palt på Spelmansstämman. En av årets absoluta höjdpunkter! Men det var mitt på dagen. På kvällen hade jag gäster i Kyrkstugan och vi åt surströmming. Röda Ulven är oftast godare året efter. En av gästerna gav mig en bok som jag inte kunde slita mig från när jag väl börjat läsa. Kl 03.30 om söndagmorgonen var den färdigläst. Jag orkade ändå genomföra högmässan - tror jag - och predikoämnet var (ungefär) "Kyrkans lära" (Trefaldighetsdagen är ju enda söndagen på året då ett dogmatiskt ämne - Treenigheten - är tema för söndagen). Jag påstod att läran inte står i motsättning till
1. Anden
2. Bibeln
3. Friheten och Livet
Å eftermiddagen var jag med näst äldsta dottern på flygdagen på F21. Roligt och högljutt. Några bekanta träffade jag men jobbigt var att kön till hamburgaren, drickan och kaffet var 1 timme! Å aftonen var jag en stund i Piteå för slutplanering inför årets OAS-möte på Storstrand.
Se'n har jag jobbat i två dagar (alltså vardagar) och hur intressant är det? I dag hade jag en begravning och fick samtidigt bud från expen att min begravning nästa vecka ska förrättas av annan präst. Dom hade önskat honom lät det som i budet från exp, men dom hade snarare önskat vem som helst utom mig, berättade kollegan senare, "pga dina åsikter i diverse frågor". Nå ja, detta är jag ganska van vid sedan många år. Det kompenseras av alla dop och vigslar jag fått hålla i laestadianska (och andra) familjer som vill ha inte kvinnlig präst eller vill ha av den aktuella familjen känd präst, eller vad det nu är som gör att valet faller på mig. Jag funderade på att skriva "kristen präst", men då jag insåg att det allvarligt ökar risken för blodtryckshöjning bland en del av läsekretsen så låter jag bli det.
Ni ser, jag skriver abolut ingenting väsentligt. Min gamle kamrat har rätt: jag har inte längre något vettigt att skriva om. Kunde lika gärna låtit bli.
Kanske det.
Ett av skälen till att det blivit oskrivet sista tiden är att jag sista halvan av sistlidna vecka (torsd-sönd) sov i kyrkstugan och bestämde mig att inte ta med datorn dit. Och eftersom det är sena kvällar som brukar vara min regelbundna bloggtid så blev det ju inget av.
Noterade ändå att gågna söndag (förrgår) innebar en rejäl toppnotering i besöksstatistiken trots att jag inget skrivit. Måste ha gått nå´t rykte någonstans om denna bloggs förträfflighet.
Vad ska jag nu underhålla kära läsarna med? Berätta att i lördags var jag några timmar på Spelmansstämman och lyssnade och åt palt? Det är inte många gånger sedan vi återkom till Luleå 1979 som jag missat att äta palt på Spelmansstämman. En av årets absoluta höjdpunkter! Men det var mitt på dagen. På kvällen hade jag gäster i Kyrkstugan och vi åt surströmming. Röda Ulven är oftast godare året efter. En av gästerna gav mig en bok som jag inte kunde slita mig från när jag väl börjat läsa. Kl 03.30 om söndagmorgonen var den färdigläst. Jag orkade ändå genomföra högmässan - tror jag - och predikoämnet var (ungefär) "Kyrkans lära" (Trefaldighetsdagen är ju enda söndagen på året då ett dogmatiskt ämne - Treenigheten - är tema för söndagen). Jag påstod att läran inte står i motsättning till
1. Anden
2. Bibeln
3. Friheten och Livet
Å eftermiddagen var jag med näst äldsta dottern på flygdagen på F21. Roligt och högljutt. Några bekanta träffade jag men jobbigt var att kön till hamburgaren, drickan och kaffet var 1 timme! Å aftonen var jag en stund i Piteå för slutplanering inför årets OAS-möte på Storstrand.
Se'n har jag jobbat i två dagar (alltså vardagar) och hur intressant är det? I dag hade jag en begravning och fick samtidigt bud från expen att min begravning nästa vecka ska förrättas av annan präst. Dom hade önskat honom lät det som i budet från exp, men dom hade snarare önskat vem som helst utom mig, berättade kollegan senare, "pga dina åsikter i diverse frågor". Nå ja, detta är jag ganska van vid sedan många år. Det kompenseras av alla dop och vigslar jag fått hålla i laestadianska (och andra) familjer som vill ha inte kvinnlig präst eller vill ha av den aktuella familjen känd präst, eller vad det nu är som gör att valet faller på mig. Jag funderade på att skriva "kristen präst", men då jag insåg att det allvarligt ökar risken för blodtryckshöjning bland en del av läsekretsen så låter jag bli det.
Ni ser, jag skriver abolut ingenting väsentligt. Min gamle kamrat har rätt: jag har inte längre något vettigt att skriva om. Kunde lika gärna låtit bli.
551
inlägg har jag skrivit på bloggen sedan starten. Det såg jag just när jag nu öppnade den. Alltså 551, det var t o m förgående inlägg "Jag hade rätt".
Nu påminner jag mig att 551 är exakt det antal trappsteg som det var upp till utsiktsplatsen uppe i Peterskyrkans kupol vilken jag besökte under vår Romresa för en dryg månad sedan, vilket jag tidigare berättat om.
Vad ska jag säga om detta? Ska jag anse att här finns en s k händelse som ser ut som en tanke? Att jag nämner siffran 551 i mitt första inlägg om Rom (och katolicismen) vilket följdes av ytterligare fyra och att sedan just mitt inlägg nr 551 hade rubriken Jag hade rätt?
Det kan ju inte vara en slump, eller...? *
* och det var heller inget som jag medvetet ordnade. Det är ytterst sällan jag brukar notera noteringen om antalet skrivna inlägg
Nu påminner jag mig att 551 är exakt det antal trappsteg som det var upp till utsiktsplatsen uppe i Peterskyrkans kupol vilken jag besökte under vår Romresa för en dryg månad sedan, vilket jag tidigare berättat om.
Vad ska jag säga om detta? Ska jag anse att här finns en s k händelse som ser ut som en tanke? Att jag nämner siffran 551 i mitt första inlägg om Rom (och katolicismen) vilket följdes av ytterligare fyra och att sedan just mitt inlägg nr 551 hade rubriken Jag hade rätt?
Det kan ju inte vara en slump, eller...? *
* och det var heller inget som jag medvetet ordnade. Det är ytterst sällan jag brukar notera noteringen om antalet skrivna inlägg
Jag hade rätt
Kommer därmed att tänka på ett skämt som min fader en tid hade nedskrivet och uppklistrat på hallspegeln. Det löd som följer:
Sammanfattning av de vanligaste politiska talen:
Jag har rätt
Har alltid haft rätt
Och kommer alltid att ha rätt.
En gång hade jag emellertid fel
Det var när jag för ett ögonblick trodde att jag inte hade rätt
Men det var naturligtvis fel
Givetvis hade jag rätt.
Och den här gången hade jag rätt. Jag funderade för en tid sedan i inlägg över den småländske väckelseprästen Sellergrens förnamn. Jag gissade på Lorenz. Senare har även namnet Peter dykt upp i bakhuvudet. Snabbkoll på Wikipedia visade det jag redan insett; han hette Peter Lorenz Sellergren. Jag blir imponerad över att de gamla kyrkohistoriekunskaperna sitter kvar efter över 35 år. Vår nordnorrländske väckelseprofet hette Lars Levi Laestadius och vår nästan lika norrländske väckelseskrivare (för han spred nog sitt budskap lika mycket genom skrift som tal) hette Carl-Olof Rosenius.
Är det nå't mer som intresserar kära läsarna där jag ska berätta att jag har rätt? Kanske bättre att jag berättar om allt där jag har fel. Det går nog fortare. Det kommer här:
Sammanfattning av de vanligaste politiska talen:
Jag har rätt
Har alltid haft rätt
Och kommer alltid att ha rätt.
En gång hade jag emellertid fel
Det var när jag för ett ögonblick trodde att jag inte hade rätt
Men det var naturligtvis fel
Givetvis hade jag rätt.
Och den här gången hade jag rätt. Jag funderade för en tid sedan i inlägg över den småländske väckelseprästen Sellergrens förnamn. Jag gissade på Lorenz. Senare har även namnet Peter dykt upp i bakhuvudet. Snabbkoll på Wikipedia visade det jag redan insett; han hette Peter Lorenz Sellergren. Jag blir imponerad över att de gamla kyrkohistoriekunskaperna sitter kvar efter över 35 år. Vår nordnorrländske väckelseprofet hette Lars Levi Laestadius och vår nästan lika norrländske väckelseskrivare (för han spred nog sitt budskap lika mycket genom skrift som tal) hette Carl-Olof Rosenius.
Är det nå't mer som intresserar kära läsarna där jag ska berätta att jag har rätt? Kanske bättre att jag berättar om allt där jag har fel. Det går nog fortare. Det kommer här:
Röd dag
är det inte idag. I almanackan alltså, eftersom riksdagen år 2004 beslöt avskaffa Annandag Pingst som allmän helgdag. Att det var just år 2004 som beslutet fattades vet jag eftersom jag nyss läste en frågesport om Pingsten i fredagens Dagen. Denna fråga klarade jag inte. Jag gissade på 2005. Inte heller klarade jag frågorna om när Lewi Pethrus blev andedöpt m fl frågor ur den moderna pingstväckelsens historia. Däremot klarade jag alla bibelfrågor om Anden i Gamla och Nya Testamentet. Då får jag som luthersk präst vara nöjd.
Men röd dag är det i kyrkoåret. Jag hör till de präster som ivrigt argumenterat för att vi ska fira gudstjänster på Annandag Pingst och inte låta vårt kyrkoår styras av staten, och kan ju i den argumentationen stödja mig på att biskopen skrev ett brev till församlingarna första året Annandag Pingst var vardag och vädjade om att vi inte ska låta den dagen försvinna. På samma sätt firar vi mässa både på Askonsdag och Skärtorsdag trots att det inte är röda dagar.
Alltså gick jag till Hertsökyrkan ikväll där kollegan Bosse firade högmässa. Det är nu andra dagen i rad som jag (enligt planering i god tid) låter kollegan celebrera i "min" kyrka på röd dag. Jag som tycker det är så roligt de få gånger man får ha den röda skruden och så ger jag bort tillfällena. T o m på den helige Johannaes döparens dag är det käre kollegan som får ha kvällsmässan i Hertsökyrkan. Också det en röd dag. Men jag är ledig. Men då får jag lite kompensation eftersom jag på min ledighet lovat fira mässa på annat håll (Stefanosgården i Gagsmark).
Ikväll var vi 17 personer inkl gårdagens dopbarn. Hela dopfamiljen (som numera bor på annan ort) var sammanlagt fem personer, så dem förutan hade vi varit tolv* - en lagom lärjungarund. Dopbarnet placerades av sin farbroder i sin bärbara bilbarnstol framför altaret under kommunionen så hon fick vara med i gemenskapen även denna dag, men ikväll fick hon ingen kommunion utan blev bara välsignad och korstecknad av prästen.
I kvällens predikan blev vi påminda om att trots att det kom en eldslåga över var ock en av de församlade lärjungarna på Pingstdagen så är det inte en egen privat ande som alla har utan vi har alla del i en och samma Ande. Värt att komma ihåg.
Tidigare under dagen var jag hos dottern Maria och hjälpte henne plantera sina sommarblommor i lådor på balkongen efter det att vi inhandlat för ändamålet lämlig jord; de blommor jag hämtade hos svärfar i fredags, ni minns. En snabbtur till kyrkstugan för en lika snabb kopp kaffe hann vi också med. Efter några av de senaste dygnens värme så var det tillräckligt varmt i stugan utan eluppvärmning. Mina egna blommor hamnar i rabatten i morgon.
* inklusive präst, musiker och kyrkvärdar. Men jag anser att dessa ska räknas in i statistiken eftersom jag hävdar att dom firar gudstjänst trots att dom jobbar.
Men röd dag är det i kyrkoåret. Jag hör till de präster som ivrigt argumenterat för att vi ska fira gudstjänster på Annandag Pingst och inte låta vårt kyrkoår styras av staten, och kan ju i den argumentationen stödja mig på att biskopen skrev ett brev till församlingarna första året Annandag Pingst var vardag och vädjade om att vi inte ska låta den dagen försvinna. På samma sätt firar vi mässa både på Askonsdag och Skärtorsdag trots att det inte är röda dagar.
Alltså gick jag till Hertsökyrkan ikväll där kollegan Bosse firade högmässa. Det är nu andra dagen i rad som jag (enligt planering i god tid) låter kollegan celebrera i "min" kyrka på röd dag. Jag som tycker det är så roligt de få gånger man får ha den röda skruden och så ger jag bort tillfällena. T o m på den helige Johannaes döparens dag är det käre kollegan som får ha kvällsmässan i Hertsökyrkan. Också det en röd dag. Men jag är ledig. Men då får jag lite kompensation eftersom jag på min ledighet lovat fira mässa på annat håll (Stefanosgården i Gagsmark).
Ikväll var vi 17 personer inkl gårdagens dopbarn. Hela dopfamiljen (som numera bor på annan ort) var sammanlagt fem personer, så dem förutan hade vi varit tolv* - en lagom lärjungarund. Dopbarnet placerades av sin farbroder i sin bärbara bilbarnstol framför altaret under kommunionen så hon fick vara med i gemenskapen även denna dag, men ikväll fick hon ingen kommunion utan blev bara välsignad och korstecknad av prästen.
I kvällens predikan blev vi påminda om att trots att det kom en eldslåga över var ock en av de församlade lärjungarna på Pingstdagen så är det inte en egen privat ande som alla har utan vi har alla del i en och samma Ande. Värt att komma ihåg.
Tidigare under dagen var jag hos dottern Maria och hjälpte henne plantera sina sommarblommor i lådor på balkongen efter det att vi inhandlat för ändamålet lämlig jord; de blommor jag hämtade hos svärfar i fredags, ni minns. En snabbtur till kyrkstugan för en lika snabb kopp kaffe hann vi också med. Efter några av de senaste dygnens värme så var det tillräckligt varmt i stugan utan eluppvärmning. Mina egna blommor hamnar i rabatten i morgon.
* inklusive präst, musiker och kyrkvärdar. Men jag anser att dessa ska räknas in i statistiken eftersom jag hävdar att dom firar gudstjänst trots att dom jobbar.
Tiden efter pingst börjar nu
men vi väntar ju en vecka och låter det bli heliga Trefaldighets dag innan vi börjar räkna tiden "efter". Någon gång har det diskuterats om vi skulle byta och börja räkna söndagar efter Pingst istället för söndagar efter Trefaldighet, men det har inte vunnit gehör. Jag minns ett debattinlägg jag läste där någon, smålänning måste det väl varit, berättade hur besvärligt det skulle bli i bygden därstädes. Någon söndag efter Trefaldighet är nämligen Sellergrens söndag. Hur skulle man göra då, skulle man behålla den firningsdagen på rätt söndag och alltså få flytta den ett nummer eller behålla rätt nummer på söndagen och alltså få flytta den en vecka? Hur skulle folk kunna hålla reda på detta? Tur för alla Sellergrenfans att det ej blev av.
Sellergren är ju en av vår kyrkas väckelsepräster, men jag känner ej till så mycket om honom. Minns inte ens vad han hette i förnamn. Namnet Lorentz kommer i mitt sinne. Kan det stämma? I vart fall har jag hört en historia om honom. Det sägs att efter sin omvändelse (redan före sin omvändelse lär han ha varit en rejäl predikant, dock samtidigt suput) fick frågan av någon: "predikar du annorlunda nu?". Han sägs ha svarat något i stil med: "nej, på söndagarna låter det som förut men nu säger jag samma sak på vardagarna också".
Ytterst rannsakande för en präst kan jag tycka.
I vart fall har det varit Pingst idag, oavsett hur många veckor det är kvar till smålänningarnas Sellergrendag. Idag hade vi högmässa i Hertsökyrkan. Osedvanligt mycket folk. Detta dels beroende på att en del som bara dyker upp då och då råkade komma samtidigt + att det var barndop så att en del extra personer var inbjudna av den anledningen. Vi firade dopet på ett sätt som jag inspirerats till i samtal med andra högkyrkliga bröder, nämligen att ha den första delen av ritualet (tackbönen, barnevangeliet, "exorcismen" och korstecknandet) nere vid kyrkdörren innan mässan började, sedan gick vi in i procession där dopbarnets två farbröder fick bära kors och standar, sedan följde faddrarna, föräldrarna och prästerna.
Två präster var vi alltså eftersom kollega och god vän dök upp trots att han var ledig. Då kunde han väl lika gärna celebrera tyckte jag så fick jag koncentrera mig på dop och predikan. Nå, kollegans "uppdykande" var avslöjat i förväg så det hela vara planerat. Själva dopet sedvanligt på trosbekännelsens plats. För första gången gjorde jag det som jag lärt mig av Missionsprovinsbiskopen Göran: att låta någon annan hålla barnet* över dopfunten (här: en av faddrarna) så att man kan ösa vatten med båda händerna. Faktiskt riktigt fint att få det att rinna ordentligt med vatten. Det ska jag börja med. Barnet smordes med olja vid bönen om Anden och sedan inbjöd vi hela församlingen att kommma fram och få en bön om helig Ande och bli "oljade". Jag har gjort det några Pingstdagar tidigare. Denna gång kändes det riktigt fint.
Eftersom föräldrarna har syrisk bakgrund så gjorde vi som det är vanligt i ortodox tradition: att man ger barnet nattvarden med sked. Det tycker jag absolut vi ska börja med. Om det finns någon gång i livet då vi döpta inte gjort oss "ovärdiga" genom dödssynd eller otro så ska det väl vara 15 minuter efter vårt dop.
En härlig dag. Rikedomen i vår gudstjänstliturgi är stor. Det gäller bara att vi utnyttjar den, att vi fördjupar oss i det som är den levande traditionen istället för att hitta på en massa "tillvända" nyheter. Det blir bara tunnare och innehållslösare. Det händer understundom att man i olika "officiella" kyrkliga sammanhang får vara med om mässor som till det yttre har den rika liturgins form men som samtidigt präglas av div inskott av modernism, inklusivitet och annat som verkar oskyldigt men som tydligt ger eftersmak av icke-äkta-vara.**
* vilken tur att jag korrekturläste. Här hade jag råkat skriva "att låta någon annan hålla benet över dopfunten". Det hade onekligen varit ett nytt liturgiskt grepp.
** det är precis som med morötter. Har vi inget annat att tillgå så vänjer vi oss vid snabbuppdrivna holländska dylika. Men när man en sommardag får gå i morfars trädgårdsland och dra upp en morot, borsta av jorden mot gräset eller byxorna, sätta sig i solen vid ladugårdsväggen och njuta av en saftig tugga; då vet man plötsligt vad en morot är.
33:e året börjar nu
Dvs mitt trettiotredje år som präst. Igår (10/6) var det nämligen 32 år sedan jag prästvigdes i Luleå Domkyrka av Stig Hellsten. Under dessa år har jag hunnit jobba i Nederluleå församling i flera olika distrikt, längst som ansvarig på Porsön; sedan som studentpräst (stiftsanställd kontraktsadjunkt) och sist i Örnäsets församling vilket utan min förskyllan eller värdighet blev Domkyrkoförsamlingen när församlingarna slogs samman. Två gånger tidigare har jag dock varit nära att söka mig till Domkyrkoförsamlingen av egen fri vilja. Det var dels en gång när dåvarande domprosten försökte intressera mig för en tjänst som dels skulle vara vanligt prästarbete, dels viss tids tjänst på dåvarande Luleå lassarett. Nästa gång var när jag just "förlorat" valet till kyrkoherdetjänsten i Örnäset till Karin Burstrand. Då försökte senare dåvarande domprosten locka mig över församlingsgränsen. Ja, han var t o m så angelägen att han anlitade en av församlingens kvinnliga komministrar för att försöka övetala den ledande socialdemokraten i kyrkorådet att att få s-partiet att inte rösta emot mig vilket (s) annars skulle gjort som en ryggmärgsreflex eftersom jag just blivit medialt känd "kvinnoprästmotståndare".*
Andra församlingar som jag kunde ha hamnat i om jag lytt förfrågningar från därvarande präster eller kristna: Överkalix, Svanstein, Haparanda, Överluleå och Råneå. Men jag blev alltså kvar i Luleå.
Vad har då hänt under dessa trettiotvå år? Det får jag skriva någon annan gång. PLötsligt föll en alltför stor trötthet över mig. Kanske blir det en längre sammanfattning av min prästgärning när jag går i pension om sju år.
Däremot kan jag kort ge uttryck för mina känslor: jag känner allt större trötthet över "apparaten" svenska kyrkan på vilken nivå den än uppträder. Men jag känner fortfarande samma glädje över att få göra det som är det centrala i prästtjänsten: att fira mässa, predika och själavårda. Ja, när det gäller själva mässfirandet nästan ännu större glädje än förr.
I morgon, pingstdagen firar vi högmässa i Hertsökyrkan. Med dop. Det kommer att bli en härlig gudstjänst. Temat för predikan kommer att bli glädje.
* hur gick det då? Jo, den kvinnliga kollegan lyckades med sin övertalning: när hon som kvinnlig präst inte hade något emot att ha "kvinnoprästmotståndaren" Torbjörn som kollega så blev det ju svårt för (s) att vara emot mig eftersom dom var emot för de kvinnliga prästernas skull. Men vara för mig helt var för mycket. Men lägga ner sin röster hade dom visst kunnat göra - om det blivit aktuellt, vilket det alltså inte blev.
Andra församlingar som jag kunde ha hamnat i om jag lytt förfrågningar från därvarande präster eller kristna: Överkalix, Svanstein, Haparanda, Överluleå och Råneå. Men jag blev alltså kvar i Luleå.
Vad har då hänt under dessa trettiotvå år? Det får jag skriva någon annan gång. PLötsligt föll en alltför stor trötthet över mig. Kanske blir det en längre sammanfattning av min prästgärning när jag går i pension om sju år.
Däremot kan jag kort ge uttryck för mina känslor: jag känner allt större trötthet över "apparaten" svenska kyrkan på vilken nivå den än uppträder. Men jag känner fortfarande samma glädje över att få göra det som är det centrala i prästtjänsten: att fira mässa, predika och själavårda. Ja, när det gäller själva mässfirandet nästan ännu större glädje än förr.
I morgon, pingstdagen firar vi högmässa i Hertsökyrkan. Med dop. Det kommer att bli en härlig gudstjänst. Temat för predikan kommer att bli glädje.
* hur gick det då? Jo, den kvinnliga kollegan lyckades med sin övertalning: när hon som kvinnlig präst inte hade något emot att ha "kvinnoprästmotståndaren" Torbjörn som kollega så blev det ju svårt för (s) att vara emot mig eftersom dom var emot för de kvinnliga prästernas skull. Men vara för mig helt var för mycket. Men lägga ner sin röster hade dom visst kunnat göra - om det blivit aktuellt, vilket det alltså inte blev.
Skolavslutningar
diskuteras då och då.
Får man ha dem i kyrkan? Får präst eller annan kyrkorepresentant medverka? Vad får man säga, får man nämna "Gud", får man be, osv osv i en oändlig rad.
Nu är det rätt länge sedan jag regelbundet hade skolavslutningar. Skälen är två.
1. Efter det att jag vid olika tillfällen i pressen blivit omtalad och beryktad som "kvinnoprästmotståndare" så har det hänt att skolor hört av sig och sagt att jag inte är välkommen. Personligen har jag väl inte brytt mig så mycket om det. Alla som känner mig vet att jag är lat av naturen. Har aldrig något emot att andra gör mitt jobb så länge jag får behålla lönen. Första gången jag var i pressen i denna fråga var 1997, sedan lugnade det sig men kom en ny släng 2003, sen har det väl varit ganska lungt.
Dock kan jag kanske påpeka att mina insatser i skolvärlden inte bara varit negativa. För ett antal år sedan då jag haft en skolavlutning (ev en adventsandakt, minns ej) så kom rektorn efteråt fram och tackade med orden: "jag har tidigare gått ur kyrkan, men nu efter din medverkan så ska jag gå in igen". Men sådant står ju inte i tidningarna. Kanske skulle jag ringa någon av kvällstidningarnas tipstelefon om saken och samtidigt tjäna 1000 kr för tipset. Skulle behövas i semestertider.
2. Skolarbetet inklusive skolandakter och skolavslutningar har alltmer övertagits av skolpräst och församlingspedagoger - dom som utför vårt regelbundna församlingsarbete i skolans värld. Kanske inte så konstigt att dom som är personligt mer kända blir anlitade och vi "vanliga" präster kommer i bakgrunden.
Dock fick jag för någon dag sedan (på ett debattforum jag tillhör) del av en fråga från präst som var ovan vid skolavslutningar och ville ha råd från mer erfarna kollegor. Eftersom jag haft ett antal skolavslutningar/andakter så dristade jag mig säga att jag anser att man vid dessa tillfällen som kyrklig representant ska
- passa sig för att falla i fällan att i praktiken "predika lagen" (= sånt vi ska göra). Även i dess mest subtila skolavslutningsform: "se nu till att ni tar vara på sommarlovet". Dylikt klarar rektorerna lika bra
- frimodigt våga nämna "Gud" och "Jesus" - även om man inte behöver vinkla det till en förmaning att tro utan mer till en berättelse om vad "vi" tror
- ha med någon form av bön för eleverna varje gång
Min bestämda uppfattning är att om man inte får detta då ska vi avstå från att vara med eller välja alternativet att skolavslutningen är i skolan och andakten i kyrkan blir något extra som kyrkan inbjuder till med frivilligt deltagande. Varje år när jag läst dessa skolavslutningsdiskussioner i Kyrkans Tidning och Dagen har jag tänkt att det finns en gräns för det kompromissande vi kan hålla på med bara för att få vara med, en gräns bortom vilken vårt deltagande blir helt meningslöst - annat än som personlig bekräftelse för oss medverkande.
Det skvallras om att media visat intresse* för våra skolavslutningar. Eventuellt skulle visst mediarepresentanter dyka upp och kontrollera att vi inte går utöver de gränser som skolverket satt upp.
På det nämnda debattforumet kom ett inlägg från kollega söderut som föreslog att prästen kan säga följande:
"Ett allvarligt samhällsproblem i vår tid, kära skolbarn, är att massmedia så okritiskt ställer sig på obskyra opinionsbildares och maktgalna politikers sida och agerar 'His masters voice'. Det gör inte jag, ty min Master är en annan Mästare, Jesus, Han som till skillnad från massmedia älskar alla barn.
Gud välsigne er alla."
Annan kollega som jag pratade med för någon dag sedan hävdade bestämt att om alla biskoparna samfällt sagt ifrån för flera år sedan att i en kyrka pratar man om Gud och ber. Punkt. Då hade vi sluppit det nuvarande problemet.
Kanske det.
PS. Får lust att berätta att i morse på väg till jobbet stoppades jag av polis för en nykterhets- och körkortskontroll. Nykterheten var OK, men körkortet hemma. Men den vänliga kvinnliga polisen släppte mig eftersom hon kände igen mig: jag hade vigt henne och maken för fem år sedan och döpt sonen. Så kan det gå.
* kanske var det detta intresse som gjorde att en representant för radion ringde mitt mobilsvar förra veckan (eller har kära läsarna hört om något annat kyrkligt inslag i Radio Norrbotten förra veckan?). Jag ombads ringa tillbaka, men det gjorde jag inte. Angelägna journalister ringer själva tills dom får svar, tänkte jag.
Får man ha dem i kyrkan? Får präst eller annan kyrkorepresentant medverka? Vad får man säga, får man nämna "Gud", får man be, osv osv i en oändlig rad.
Nu är det rätt länge sedan jag regelbundet hade skolavslutningar. Skälen är två.
1. Efter det att jag vid olika tillfällen i pressen blivit omtalad och beryktad som "kvinnoprästmotståndare" så har det hänt att skolor hört av sig och sagt att jag inte är välkommen. Personligen har jag väl inte brytt mig så mycket om det. Alla som känner mig vet att jag är lat av naturen. Har aldrig något emot att andra gör mitt jobb så länge jag får behålla lönen. Första gången jag var i pressen i denna fråga var 1997, sedan lugnade det sig men kom en ny släng 2003, sen har det väl varit ganska lungt.
Dock kan jag kanske påpeka att mina insatser i skolvärlden inte bara varit negativa. För ett antal år sedan då jag haft en skolavlutning (ev en adventsandakt, minns ej) så kom rektorn efteråt fram och tackade med orden: "jag har tidigare gått ur kyrkan, men nu efter din medverkan så ska jag gå in igen". Men sådant står ju inte i tidningarna. Kanske skulle jag ringa någon av kvällstidningarnas tipstelefon om saken och samtidigt tjäna 1000 kr för tipset. Skulle behövas i semestertider.
2. Skolarbetet inklusive skolandakter och skolavslutningar har alltmer övertagits av skolpräst och församlingspedagoger - dom som utför vårt regelbundna församlingsarbete i skolans värld. Kanske inte så konstigt att dom som är personligt mer kända blir anlitade och vi "vanliga" präster kommer i bakgrunden.
Dock fick jag för någon dag sedan (på ett debattforum jag tillhör) del av en fråga från präst som var ovan vid skolavslutningar och ville ha råd från mer erfarna kollegor. Eftersom jag haft ett antal skolavslutningar/andakter så dristade jag mig säga att jag anser att man vid dessa tillfällen som kyrklig representant ska
- passa sig för att falla i fällan att i praktiken "predika lagen" (= sånt vi ska göra). Även i dess mest subtila skolavslutningsform: "se nu till att ni tar vara på sommarlovet". Dylikt klarar rektorerna lika bra
- frimodigt våga nämna "Gud" och "Jesus" - även om man inte behöver vinkla det till en förmaning att tro utan mer till en berättelse om vad "vi" tror
- ha med någon form av bön för eleverna varje gång
Min bestämda uppfattning är att om man inte får detta då ska vi avstå från att vara med eller välja alternativet att skolavslutningen är i skolan och andakten i kyrkan blir något extra som kyrkan inbjuder till med frivilligt deltagande. Varje år när jag läst dessa skolavslutningsdiskussioner i Kyrkans Tidning och Dagen har jag tänkt att det finns en gräns för det kompromissande vi kan hålla på med bara för att få vara med, en gräns bortom vilken vårt deltagande blir helt meningslöst - annat än som personlig bekräftelse för oss medverkande.
Det skvallras om att media visat intresse* för våra skolavslutningar. Eventuellt skulle visst mediarepresentanter dyka upp och kontrollera att vi inte går utöver de gränser som skolverket satt upp.
På det nämnda debattforumet kom ett inlägg från kollega söderut som föreslog att prästen kan säga följande:
"Ett allvarligt samhällsproblem i vår tid, kära skolbarn, är att massmedia så okritiskt ställer sig på obskyra opinionsbildares och maktgalna politikers sida och agerar 'His masters voice'. Det gör inte jag, ty min Master är en annan Mästare, Jesus, Han som till skillnad från massmedia älskar alla barn.
Gud välsigne er alla."
Annan kollega som jag pratade med för någon dag sedan hävdade bestämt att om alla biskoparna samfällt sagt ifrån för flera år sedan att i en kyrka pratar man om Gud och ber. Punkt. Då hade vi sluppit det nuvarande problemet.
Kanske det.
PS. Får lust att berätta att i morse på väg till jobbet stoppades jag av polis för en nykterhets- och körkortskontroll. Nykterheten var OK, men körkortet hemma. Men den vänliga kvinnliga polisen släppte mig eftersom hon kände igen mig: jag hade vigt henne och maken för fem år sedan och döpt sonen. Så kan det gå.
* kanske var det detta intresse som gjorde att en representant för radion ringde mitt mobilsvar förra veckan (eller har kära läsarna hört om något annat kyrkligt inslag i Radio Norrbotten förra veckan?). Jag ombads ringa tillbaka, men det gjorde jag inte. Angelägna journalister ringer själva tills dom får svar, tänkte jag.
Fromma promenader och välsignade motorcyklar
lär finnas " i hans vardag" enligt fredagsnumret av Dagen som jag fick i brevlådan först idag. Vilken han? Man kan ju tro att det handlar om mig. Men på förstasidan var rubriken "...om klosterlivet och välsignade motorcyklar".
Det handlar alltså om katolske biskopen Anders Arborelius. Nummer tre i Dagens intervjuer med samfundsledare. Mer kommer.
Välsignade mororcyklar. Man kunde hoppas att min var en av dem. Just nu känns det tvärtom. De gånger jag startat hojen denna vår har den varit lite trögstartad. Någon gång riktigt svårststartad. Dessutom pajade hastighetsmätaren på första maj-rundan så sedan dess har den fått stå. Jag har inte riktigt haft ork och tid att börja ordna med reparation. Varför den så svårligen startar har jag försökt reda ut. Kanske beror det på att jag slarvat med servicen. Har ju kört så lite de två sista åren att jag inte brytt mig om att serva den på länge. Kollade in luftfiltret idag. Det var skitigt. Kanske dags att byta. Får kolla i mina papper hur länge sedan det var. Kanske är det även dags att byta tänsdstiften? Får kolla det också. Men är det nåt allvarligare fel då blir jag chanslös.
Kanske slänger jag hojen i älven. Då skulle Ann O Nym bli glad? Påminner kära läsarna om att i ett av denna bloggs allra första inlägg fanns en av mig påhittad historia om hur Vargen kör ner Skalmans motorcykel i älven men att den fiskas upp av Bamse efter intagande av Farmors dunderhonung. Det var en liknelse som skulle förklara det rätta lutherska predikandet. Nytillkomna läsare kan kolla in inlägget här.
Nej, bättre är kanske att be katolske biskopen välsigna motorcykeln. Enligt artkeln i dagen hade han välsignat reporterns MC genom att bespruta den med vigvatten ur en blomspruta. Undrar om biskop Anders* kommer till Luleå innan säsongen är slut.
* när jag för några år sedan mötte biskop Anders i katolska kyrkan så presenterades jag för honom av f d svenskkyrklige, numera katolske prästen F Conny med orden: "nu ska biskopen få träffa en riktig lutheran". Biskopen svarade: "det var roligt, det gör man ju så sällan".
- - - - - -
Egentligen (ett av mina favoritord) var det ursprungligen min avsikt att ikväll (äntligen) skriva det tidigare utlovade ytterligare inlägget om Styckmordet, men annat kom emellan. Nära skjuter ingen hare.
Det handlar alltså om katolske biskopen Anders Arborelius. Nummer tre i Dagens intervjuer med samfundsledare. Mer kommer.
Välsignade mororcyklar. Man kunde hoppas att min var en av dem. Just nu känns det tvärtom. De gånger jag startat hojen denna vår har den varit lite trögstartad. Någon gång riktigt svårststartad. Dessutom pajade hastighetsmätaren på första maj-rundan så sedan dess har den fått stå. Jag har inte riktigt haft ork och tid att börja ordna med reparation. Varför den så svårligen startar har jag försökt reda ut. Kanske beror det på att jag slarvat med servicen. Har ju kört så lite de två sista åren att jag inte brytt mig om att serva den på länge. Kollade in luftfiltret idag. Det var skitigt. Kanske dags att byta. Får kolla i mina papper hur länge sedan det var. Kanske är det även dags att byta tänsdstiften? Får kolla det också. Men är det nåt allvarligare fel då blir jag chanslös.
Kanske slänger jag hojen i älven. Då skulle Ann O Nym bli glad? Påminner kära läsarna om att i ett av denna bloggs allra första inlägg fanns en av mig påhittad historia om hur Vargen kör ner Skalmans motorcykel i älven men att den fiskas upp av Bamse efter intagande av Farmors dunderhonung. Det var en liknelse som skulle förklara det rätta lutherska predikandet. Nytillkomna läsare kan kolla in inlägget här.
Nej, bättre är kanske att be katolske biskopen välsigna motorcykeln. Enligt artkeln i dagen hade han välsignat reporterns MC genom att bespruta den med vigvatten ur en blomspruta. Undrar om biskop Anders* kommer till Luleå innan säsongen är slut.
* när jag för några år sedan mötte biskop Anders i katolska kyrkan så presenterades jag för honom av f d svenskkyrklige, numera katolske prästen F Conny med orden: "nu ska biskopen få träffa en riktig lutheran". Biskopen svarade: "det var roligt, det gör man ju så sällan".
- - - - - -
Egentligen (ett av mina favoritord) var det ursprungligen min avsikt att ikväll (äntligen) skriva det tidigare utlovade ytterligare inlägget om Styckmordet, men annat kom emellan. Nära skjuter ingen hare.
Nationaldag
är det idag.
Och natten till idag sov jag i kyrkstugan. Hade lust sova någon eller några nätter under denna långhelg men då äldste sonen oväntat och hastigt kom hem fredag-söndag så fick det anstå. Men på väg till Boden i lördags slog jag på värmen och sent igår kväll efter väl förrättat värv for jag dit. Jag tänker alltid när jag överväger sova där: ska jag idas? Men när jag väl är där så slår friden ner i sinnet som en stor klubba i huvudet. Friden som finns där är nästan fysiskt förnimbar. Men dagen har jag tillbringat här hemma i huset
Här har jag firat nationaldagen genom att som brukligt å dylika dagar sätta upp den lilla fasadflaggan på bron. Man hade dessutom kunnat åka med Motorcyklisterna i Norrbotten till Storforsen där det skulle samlas MC-åkare från när och fjärran i Norrbotten, i vart fall från Fyrkanten.
Men jag valde istället köra fyrhjuligt motordrivet åbäke. Gräsklipparen. Startade direkt efter vinterns vila. När jag klippt hela min gräsmatta och allt det av det samfällda området som faller på min lott som gavelradhusägare så känns det som att nu har jag gjort årets insats av trädgårdsarbete. Man får se om jag ids klippa någon mer gång. Jo, åtminstone en gång efter midsommar lär det bli. Två gånger på en sommar är faktiskt mitt mini-rekord. Det var ifjol. Ägnade väl för mycket energi åt målning av huset kan jag tänka. Även när jag har bättre år - jag har det ibland - så ligger jag långt från var tredje-fjärde dag som väl är det rekommenderade för dem som vill ha golfgreen på gården. Fem gånger per sommar får räcka.
Passade även på att rensa ur rabatterna och förbereda dem för de sommarplantor som svärfar varje år levererar. Även i år inledde han erbjudandet med sedvanliga "jag har inte så många plantor i år..." men han brukar alltid ha så det räcker och blir över för mina behov. Om några dagar ska jag fara och hämta dem.
Funderade dock ett kort tag på om det är tillåtet att klippa gräset på nationaldagen, röd dag. Men så betänkte jag alla grannar som brukar surra med motorgräsklipparna på söndagarna och då tänkte jag att lite surr på nationaldagen kan inte göra världen sämre.
Inte heller kände jag någon lust att känna sådan vördnad inför kyrkoskändarens Gustav Wasa inridande i Stockholm att det skulle få mig avstå gräsklipparen. Så hamnar jag i helgonfrågan igen. Är det så mycket bättre att i Domkyrkan ha Gustav Wasa porträtterad än div gamla helgon? Det kan man undra.
Återstår bara att sjunga nationalsången. Och varje gång jag sjunger orden "...minnen från fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden..." så betänker jag att det sägs att i Tyskland lär mödrar ha kunnat hota olydiga barn med "svenskarna" ännu in på 1900-talet, nästan 300 år efter våra insatser i trettioåriga kriget.
Du gamla du fria...
Och natten till idag sov jag i kyrkstugan. Hade lust sova någon eller några nätter under denna långhelg men då äldste sonen oväntat och hastigt kom hem fredag-söndag så fick det anstå. Men på väg till Boden i lördags slog jag på värmen och sent igår kväll efter väl förrättat värv for jag dit. Jag tänker alltid när jag överväger sova där: ska jag idas? Men när jag väl är där så slår friden ner i sinnet som en stor klubba i huvudet. Friden som finns där är nästan fysiskt förnimbar. Men dagen har jag tillbringat här hemma i huset
Här har jag firat nationaldagen genom att som brukligt å dylika dagar sätta upp den lilla fasadflaggan på bron. Man hade dessutom kunnat åka med Motorcyklisterna i Norrbotten till Storforsen där det skulle samlas MC-åkare från när och fjärran i Norrbotten, i vart fall från Fyrkanten.
Men jag valde istället köra fyrhjuligt motordrivet åbäke. Gräsklipparen. Startade direkt efter vinterns vila. När jag klippt hela min gräsmatta och allt det av det samfällda området som faller på min lott som gavelradhusägare så känns det som att nu har jag gjort årets insats av trädgårdsarbete. Man får se om jag ids klippa någon mer gång. Jo, åtminstone en gång efter midsommar lär det bli. Två gånger på en sommar är faktiskt mitt mini-rekord. Det var ifjol. Ägnade väl för mycket energi åt målning av huset kan jag tänka. Även när jag har bättre år - jag har det ibland - så ligger jag långt från var tredje-fjärde dag som väl är det rekommenderade för dem som vill ha golfgreen på gården. Fem gånger per sommar får räcka.
Passade även på att rensa ur rabatterna och förbereda dem för de sommarplantor som svärfar varje år levererar. Även i år inledde han erbjudandet med sedvanliga "jag har inte så många plantor i år..." men han brukar alltid ha så det räcker och blir över för mina behov. Om några dagar ska jag fara och hämta dem.
Funderade dock ett kort tag på om det är tillåtet att klippa gräset på nationaldagen, röd dag. Men så betänkte jag alla grannar som brukar surra med motorgräsklipparna på söndagarna och då tänkte jag att lite surr på nationaldagen kan inte göra världen sämre.
Inte heller kände jag någon lust att känna sådan vördnad inför kyrkoskändarens Gustav Wasa inridande i Stockholm att det skulle få mig avstå gräsklipparen. Så hamnar jag i helgonfrågan igen. Är det så mycket bättre att i Domkyrkan ha Gustav Wasa porträtterad än div gamla helgon? Det kan man undra.
Återstår bara att sjunga nationalsången. Och varje gång jag sjunger orden "...minnen från fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden..." så betänker jag att det sägs att i Tyskland lär mödrar ha kunnat hota olydiga barn med "svenskarna" ännu in på 1900-talet, nästan 300 år efter våra insatser i trettioåriga kriget.
Du gamla du fria...
"Min" ???
Det ordet hade jag råkat använda en gång på bloggen. I kombination med ordet "kyrka". Alltså blev det "min kyrka" när jag menade Hertsökyrkan. Det uppskattades inte av alla. Någon tyckte det lät lite överdrivet som om jag personligen skulle vara ägare till kyrkan. Jag försvarade mig med att det nog är ett uttryck som inte är helt ovanligt bland präster.
Nu kommer vännen och kollegan i ämbetet och kyrkomötet, Dag Sandahl, ovetandes till min hjälp. I ett inlägg på sin blogg för någon dag sedan skriver han om "mina kantorer" och uttyder sedan: "mina' betyder inte att jag äger dem utan hör samman med dem".
Tack Dag, att du gav mig den rätta uttydningen av mina egna ord. Kanske är det det sakramentala handlandet som ger i all synnerhet präster en sådan samhörighet med den kyrka där dom regelbundet firar gudstjänst att dom kan tala om min kyrka.
Jag har aldrig hört andra kyrkoanställda än präster använda det uttrycket. Däremot hörde jag för ett antal år sedan av en person som varit ansvarig för en husmoderskurs på en av de stiftsanknutna folkhögsskolorna att det förekommer att kyrkliga husmödrar talar om församlingshemmets kök som mitt kök. Kanske har kaffebryggaren - gemenskapens sakrament, ni vet - samma mäktiga andliga inverkan på oss som nattvardskalken.
Nu kommer vännen och kollegan i ämbetet och kyrkomötet, Dag Sandahl, ovetandes till min hjälp. I ett inlägg på sin blogg för någon dag sedan skriver han om "mina kantorer" och uttyder sedan: "mina' betyder inte att jag äger dem utan hör samman med dem".
Tack Dag, att du gav mig den rätta uttydningen av mina egna ord. Kanske är det det sakramentala handlandet som ger i all synnerhet präster en sådan samhörighet med den kyrka där dom regelbundet firar gudstjänst att dom kan tala om min kyrka.
Jag har aldrig hört andra kyrkoanställda än präster använda det uttrycket. Däremot hörde jag för ett antal år sedan av en person som varit ansvarig för en husmoderskurs på en av de stiftsanknutna folkhögsskolorna att det förekommer att kyrkliga husmödrar talar om församlingshemmets kök som mitt kök. Kanske har kaffebryggaren - gemenskapens sakrament, ni vet - samma mäktiga andliga inverkan på oss som nattvardskalken.
Svårt
vara bloggare, alltså.
Det blir nämligen nästan aldrig att man skriver om det man hade tänkt skriva om förut utan om någonting man inte förut hade tänkt skriva om. Om man då förut lovat läsarna att skriva (mer?) om det man tänkt förut så har man ju svikit ett löfte när man inte skriver om det. Alltså.
Detta känner jag att jag nu gjort flera gånger:
1) har för mig att jag för ca tre år sedan lovade skriva mer om något som hade med miljöfrågor/global uppvärmning el dyl att göra. Vad det än var jag lovade så har jag en bestämd känsla av att jag inte uppfyllt det.
2) för knappt ett år sedan när jag skrev en del om Qigong och New age mm så lovade jag skriva lite mer om alternativmedicin och dess koppling till nyandlighet. Det har inte heller blivit av.
3) har även vid något tillfälle lovat skriva mer om dopet. Tror det var strax innan årets bloggfasta så under fastan tappades den tråden
4) för någon månad sedan skrev jag om böcker jag läst om det s k styckmordet i Stockholm 1984. Det hade jag också lovat återkomma till. Ännu ett ouppfyllt löfte
5) och sist och slutligen lovade jag efter alla mina skriverier om Rom och katolsk fromhet för en knapp månad sedan att snart komma in på något helt annat (eller vilken formulering jag nu använde). Det har jag inte heller gjort (bara antytt det). Har uppenbarligen kommit in på nå't annat helt annat.
Varför blir det så här?* Kanske beror det på bloggens väsen. Det är en slags dagbok. Man berättar vad som händer. Skriver vad som faller en in. Så är det inte mer med det. Sen faller man åt något annat håll. Man får vara glad om man inte faller i synd.
Bäst att inte strö så många löften omkring sig. Det är bästa sättet att inte bryta några.**
* har en bestämd känsla av att min gamle kamrat har betydligt bättre diciplin i detta avseende. Han kan kanske komma med några karaktärsstärkande tips?
** sedan tillkommer ju läsarönskemål om vad man ska skriva. Som för någon dag sedan då signaturen "S" (jag vet vem det är) bad mig skriva lite mer om synen på prästämbetet mm. Dylika önskemål skapar ju inget dåligt samvete om man sviker, men väl lite prestationsångest. Man vill ju vara läsarna till lags. En gång var jag verkligen en läsare till lags. Det var när bloggaren och kollegan Sven-Bertil Grahn bad mig skiva och berätta om mitt möte med laestadianismen. Den önskan uppfyllde jag med råge. Det är denna bloggs hittills i särklass längsta inlägg.
Det blir nämligen nästan aldrig att man skriver om det man hade tänkt skriva om förut utan om någonting man inte förut hade tänkt skriva om. Om man då förut lovat läsarna att skriva (mer?) om det man tänkt förut så har man ju svikit ett löfte när man inte skriver om det. Alltså.
Detta känner jag att jag nu gjort flera gånger:
1) har för mig att jag för ca tre år sedan lovade skriva mer om något som hade med miljöfrågor/global uppvärmning el dyl att göra. Vad det än var jag lovade så har jag en bestämd känsla av att jag inte uppfyllt det.
2) för knappt ett år sedan när jag skrev en del om Qigong och New age mm så lovade jag skriva lite mer om alternativmedicin och dess koppling till nyandlighet. Det har inte heller blivit av.
3) har även vid något tillfälle lovat skriva mer om dopet. Tror det var strax innan årets bloggfasta så under fastan tappades den tråden
4) för någon månad sedan skrev jag om böcker jag läst om det s k styckmordet i Stockholm 1984. Det hade jag också lovat återkomma till. Ännu ett ouppfyllt löfte
5) och sist och slutligen lovade jag efter alla mina skriverier om Rom och katolsk fromhet för en knapp månad sedan att snart komma in på något helt annat (eller vilken formulering jag nu använde). Det har jag inte heller gjort (bara antytt det). Har uppenbarligen kommit in på nå't annat helt annat.
Varför blir det så här?* Kanske beror det på bloggens väsen. Det är en slags dagbok. Man berättar vad som händer. Skriver vad som faller en in. Så är det inte mer med det. Sen faller man åt något annat håll. Man får vara glad om man inte faller i synd.
Bäst att inte strö så många löften omkring sig. Det är bästa sättet att inte bryta några.**
* har en bestämd känsla av att min gamle kamrat har betydligt bättre diciplin i detta avseende. Han kan kanske komma med några karaktärsstärkande tips?
** sedan tillkommer ju läsarönskemål om vad man ska skriva. Som för någon dag sedan då signaturen "S" (jag vet vem det är) bad mig skriva lite mer om synen på prästämbetet mm. Dylika önskemål skapar ju inget dåligt samvete om man sviker, men väl lite prestationsångest. Man vill ju vara läsarna till lags. En gång var jag verkligen en läsare till lags. Det var när bloggaren och kollegan Sven-Bertil Grahn bad mig skiva och berätta om mitt möte med laestadianismen. Den önskan uppfyllde jag med råge. Det är denna bloggs hittills i särklass längsta inlägg.
