Torbjörn Lindahl

är det redan. Förra söndagen låg jag i influensa och orkade inte ens skriva något på bloggen trots att jag hade tänkt förgylla kära läsarnas liv åtminstone på söndagar så här under fastetiden.

 

Under veckan då jag inte orkat med så mycket mer än ligga på soffan, har jag läste en del.

 

Först Operation norrsken som handlar om Östtyska Stasis verksamhet i Sverige under kalla kriget. Dom jobbade verkligen på, tålmodigt och långsiktigt. Intressantast var det givetvis att läsa om prästkollegan (fd) Radler som verkade i Stasis tjänst på olika sätt mer än 25 år. Mycket som står i boken är väl känt, men här får man det komplett, kronologiskt och systematiskt.

 

Det jag bla funderar över är den reaktion som ibland uttrycks, att "det minsta Radler kan göra" är att åka till dem som blev offer för hans angiveri och be om förlåtelse. Nu är det visserligen svårt att alltid ana "tonen" i skriven text, men jag upplever ibland att dylika ord är aningen förmanande eller bestraffande. Lite som föräldrar som kan säga till bråkande barn "nu får du lov att be om förlåtelse". Som om bönen om förlåtelse är en bestraffning. Så är det naturligtvis inte. Bönen om förlåtelse är trons första frukt. Det är när man själv anser att man handlat fel som man av fri vilja och kärlek ber om förlåtelse för att hjälpa och återupprätta den man gjort illa.

 

Läste sedan en av de bästa böcker jag läst på länge: Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Kan verkligen rekommenderas. De bakåtblickande beskrivningarna av det hans föräldrar råkade ut för var kanske inte så mycket nytt för den som läst en del om förintelsen, men boken var så oerhört fint skriven. En verklig litterär njutning trots den tragiska bakgrunden. Det som också grep mig var bokens slut om vilka svårigheter hans pappa upplevde efter några år då allt verkade ha blivit så bra och då alla i omgivningen tyckte att det är väl bara att "gå vidare"; hur svårt det då blev för fadern som alltmer blev "ensam" med sin verklighet. Tänkvärt. Kan nog gälla även andra som har traumatiska upplevelser i bagaget.

 

När jag väl var inne på det spåret så tog jag mig för att läsa de tvåhundra sista sidorna i del två av Saul Friedländers Tredje riket och judarna. Det är nu ganska länge sedan jag började med första delen (bortåt två år) och den läste jag fort. Den handlade om tredje riket under trettiotalet, om de successiva åtgärder som nazisterna vidtog för att utestänga judarna ur det samhälleliga livet. Om judarnas resignation och det övriga folkets acceptans.

 

Del två, som jag började med för ett år sedan, behandlar krigstiden 1939-1945 och efter femhundra sidor orkade jag inte mer så den har fått stå fram till nu. Att jag inte orkade läsa allt i sträck beror inte på att det var så hemskt utan på att det var så monotont. Han tar ett halvår i taget och beskriver sedan vad som hände i land efter land. Och nästa halvår och land efter land och nästa halvår land efter land.... Och det monotona är att det sker exakt samma sak i varje land ungefär under samma tid. Allmänt diskriminerande lagar och regler, sedan samling i getthon, sedan transport till förintelselägren. Enda riktigt stora undantaget är Ungern där större delen av den judiska befolkningen fanns kvar ännu år 1944. Annars skedde ju den stora massförintelsen under 1942 och 1943.

 

Det som återkommer i båda delarna av detta monumentalverk är att kyrkorna inte helt tog det ansvar som vi (i alla fall vi som ser det i efterhand) tycker att dom kunde ha tagit. Kyrkornas beslut att ofta inte protestera högljutt och samfällt grundade sig på övervägandet att det skulle göra saken värre, att det var bättre försöka behålla en relation till makthavarna och påverka i det tysta. Ett resonemang som kan ställa utmanande frågor även till dem som står i andra kyrkokamper. De flesta gånger då kyrkors representanter trots allt tog bladet från munnen så gällde det motstånd mot särbehandling och deportation av döpta personer av judisk börd, men ytterst sällan hördes kyrkornas stöd för "vanliga" judar. Det gäller även den sk Bekännelsekyrkan i själva Tyskland.

 

Den antisemitism som förintelsen byggde på kom inte plötsligt och oväntat neddimpande från ingenstans med nazismen. Den var djupt rotad hos många européer. Ett av de mest uppseendeväckande jag läste i Friedländers verk var ett citat ur Tidningen Navod, det polska Kristdemokratiska arbetarpartiets tidskrift, 15 augusti 1942 (samtidigt som gasningarna i Treblinka - dit bla Warsavagetthots judar fördes - var som mest intensiva):

 

 

Är det så svårt att förstå att nazisterna till så stor del lyckades i sitt uppsåt?

 

Tror någon att jag med intresse läser böcker om Förintelsen och Andra världskriget?. Det är rätt. En annan bok jag läste i höstas hette Ensam i Berlin. Också den ytterst gripande och fint skriven. Handlar om två makars, i Berlin, ensamma och fåfänga kamp mot det nazistiska förtrycket. Dom försöker skapa opinion genom att lägga ut små handskrivna brevkort med uppmaningar till motstånd. Till slut blir dom gripna givetvis och romanförfattaren har fått stommen till sitt verk från officiella protokoll hos Gestapo.

 

- - - - -

 

Återstår bara att påminna om årsmöte för Frimodig kyrka i Luleå stift lördag 2 mars.

 

Plats: EFS Bergsviken, Piteå. Raningsvägen 32

 

Fr kl 11 kaffe

kl 12 årsmötet och övrig verksamhetsplanering mm

(vi fixar lunch tillsammans för årsmötesdeltagarna)

 

15 Föredrag av Bertil Murray (Stiftsadjunkt i Uppsala och gruppledare för Frimodig Kyrka-gruppen i Kyrkomötet) "Vi som vägrar sluta hoppas - om längtan efter förnyelse i Svenska kyrkan"

Kaffe, smörgås. Möjlighet till samtal och frågor.

18 Kvällsgudstjänst. Predikan av komminister Henrik Berglund, Lycksele. Sång av Ylva och Joel Gerdås,

Servering

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PS. Frimodig kyrka i Luleå stift har årsmöte lördag 2 mars i EFS Bergsviken, Piteå. (Raningsvägen 32 - vid korsning med Svensbyvägen)

Medlemmar, symaptisörer och övriga nyfikna är välkomna.

Särskilt den senare delen av dagen riktar sig även till utomstående intresserade.

Läs mer exakt om tider och innehåll för dagen här

Såg några av nyhetssändningarna på TV igår kväll. Hela tiden upprepades att nuvarande påven varit försvarare av traditionella katolska värderingar. Det exemplifierades oftast med att han varit emot kvinnor som präster och äktenskap för enkönade par.

 

So What! Som om någon av de tänkbara kandidaterna skulle kunna komma med en annan syn i dessa frågor. En typisk svensk okunnighet. Så riktigt som någon lär ha sagt i kommentar: vem den nye påven än blir kommer han att vara katolik!

 

Tro inget annat!

En arbetskamrat ringde om eftermiddagen i annat ytterst angeläget tjänsteärende och passade då på att berätta nyheten om påvens planerade avgång. Jag trodde henne inte först men hon betygade sanningen i sina ord, vilket jag senare kunde kontrollera.

 

Enligt besked ska han avgå den 28 febr kl 20. Undrar om det blir någon direktsändning på TV som man borde se då? Det är ju första gången sedan 1400-talet som en påve frivilligt avgår så det är ju inte vilken strunthändelse som helst.

 

Problemet är att samma kväll spelar Lule Hockey hemma mot AIK. Så frågan är:

 

Vilket är viktigare - eller kanske ska frågan formuleras tvärtom - vilket är för en luthersk präst mest förkastligt, att bry sig om Påven eller gå på hockey?

blev det i helgen. Har varit hos yngre bror (och svägerska) i Umeå och fått pröva den bastu han färdigställde under förra året. Det har varit ett långvarigt projekt. Det är bortåt 8 år sedan han rev ut den gamla pga fuktskada. Förra våren var jag hos honom en helg och bidrog i arbetet. Men först nu fick jag se det färdiga resultatet. Och testa. Till full belåtenhet.

 

Det var nära att resan inte blev av. I torsdags meddelade brodern att han var ganska förkyld men på fedagen bestämde vi att jag ändå kunde komma som planerat. Det är ju bara var fjärde vecka jag har helledig helg så det gäller att passa på. Bastukväll när jag dök upp vid 20.30-tiden på fredagen.

 

Under lördagen tänkte jag även passa på att besöka tvillingbror (och svägerska) som också bor i staden med alla björkar. Då fick jag veta att dom under eftermiddagen tänkte besöka gammal kamrat* till oss båda som fyllde 60 år. Efter snabbt införskaffande av present** anslöt jag. Trevligt. Återberättade på gratulationshälsningen*** en tanke jag mött: att det är först vid 55-65 års ålder som vi nått den mognad att vi kan utföra det verk som Gud redan tidigare utsett oss till. Allt vi gjort därföre är bara lärospån. Fick vid kaffebordet också samtala med f d socialdemokratisk minister som nu är förtroendevald i en av Ume-församlingarna. Noterade till min glädje att fd ministerns hustru helt bejakade när jag framförde den Frimodig Kyrkliga kritiken mot strukturbeslutet i kyrkomötet i höstas: det blir ett oacceptabelt demokratiskt underskott när församlingsråden utses uppifrån av pastoratsfullmäktige.

 

Om aftonen åt jag middag hos tvillingbrodern och beslöt sova där då yngre brodern ringde och meddelade att han blivit ännu mer förkyld.

 

På söndagen gick vi i kyrka där delar av nya handboksförslagets alternativ prövades. Jag kan väl inte säga att det på något sätt ökade min lust att införa nyordningarna.

 

Efter kyrkkaffe återvände jag till yngre brodern som nu blivit lite bättre igen. Och plötsligt tyckte vi att vi kunde ta en bastu igen i väntan på middagen. Ytterst lämpligt för mig som just skottat hela hans gårdsplan.

 

Hos min lillebror och svägerska har jag bott kortare eller längre tid åtskilliga gånger. Men vad vi för länge sedan tillsammans konstaterat är att jag när jag gjort det egentligen haft ett annat ärende. Antingen

 - vara på väg bort eller hem och då passat på att titta in

eller (särskilt för ca tio år sedan och en gång igen för ca fyra år sedan)

- bott över pga dotters sjukhusbesök (han bor på gångavstånd från sjukhuset).

 

Nå, detta har resulterat i att vi insett att jag aldrig har kommit till honom  för hans egen skull. Nu skulle det äntligen vara dags för det. Men när vi i fredags satt i bastun så kom han på att jag är ju inte där enbart för hans skull utan för att prova bastun. Så var det besöket förstört! Men när jag nu återkom i dag på eftermiddagen istället för att fara direkt hem från äldre brodern så tyder ju det på att jag bara kom för min lillebrors skull. Eller...? Eller ska man frukta att jag återkom med baktanken att jag kunde få ett bastubad till....?

 

Jag förstår nu varför människan inte kan rättfärdiggöra sig genom gärningar. Inget är fullkomligt!

 * inte min gamle kamrat. Snarare min tvillingbrors gamle kamrat. Men vi var ett gäng alla fyra.

 

** till den som "har allt" köper man antingen något som vissnar eller något som blir förtärt. Jag valde det senare.

 

*** jubilaren betygade att det var betydligt roligare att få ett personligt besök än att få en fuskhälsning via Facebook vilket min gamle kamrat försökte beröma sig av i telefonsamtal med mig

Vill du veta ett bra sätt att få sitta ensam på bussen? Dvs att ingen sätter sig på sätet bredvid dig förrän exakt alla andra platser i bussen är upptagna. Alltså om det nu vore något att eftersträva. Jag säger inte att det är det. Undrar bara.

 

Svar: var klädd i svart prästskjorta med synlig prästkrage. Garanterat att ingen vill sitta bredvid dig. Tro mig. Jag åker för det mesta buss till jobbet. Men igår var undantaget. Hade jobbat förmiddagen och skulle sedan ha alpha på kvällen så det fanns tid fara hem några timmar under eftermiddagen, särskilt som ett planerat sorgehusbesök inställdes. När jag skulle ta bussen till jobbet igen sen eftermiddag så hände det som nästan aldrig händer: en person satte sig bredvid mig. Är bussen redan full, tänkte jag och vred lite på huvudet och spanade försiktigt bakåt i bussen. Där fanns gott om plats. Vad hade hänt?

 

Försiktigt förde jag upp handen mot skjortkragen och kände efter. Nej, jag hade glömt sätta tillbaka "frimärket" efter hemmavistelsen. Såg väl bara ut som en person med slarvigt uppknäppt svart skjorta. Där har ni undantaget som bekräftar regeln.

 

Nu ska jag snart ta buss igen på vägen till ett annat sorgehusbesök. Men nu har jag kragen på mig och ser fram mot avslappnande resa i lugn och ro.

blev det idag.

 

Först högmässan med konfirmation i Domkyrkan. Som vanligt betydligt färre ur den "vanliga" gudstjänstförsamlingen när det andas minsta lilla som har med konfirmander att göra. Inte för att jag känner de regelbundna gudstjänstfirarna i Domkyrkan så väl, men det var vad som sades till mig av andra. I mitt öra viskades också "du borde komma oftare, vi har bara kvinnliga präster här". "Det ska vara fifty-fifty" fick jag höra då jag föreslog att det väl är trevligt med kvinnliga präster. Roligt att en man också blir eftersökt för att den önskade jämställdheten ska uppnås. Att predika i en stor kyrka är väl i o f s roligt men det behövs nog en hel del förändringar om jag skulle trivas lika bra i Domkyrkan som i Hertsökyrkan. Men det tar jag internt med kollegorna, inte på bloggen.

 

Väl hemma efter kort kyrkkaffe  blev det långpromenad. Länge sedan. Skönt nu när det börjat ljusna.

 

Senare besökte jag bönhuset och fick lyssna ¨på en predikan. Ofta när jag om söndagseftermiddagarna överväger om jag ska gå på bön så tänker jag att det räcker väl med högmässan. Men det är faktiskt roligt och uppbyggligt med alternativen också. Ovanligt frimodig predikan idag. Rolig att höra.

 

Det tyckte också en god vän och prästkollega från annan ort som är i stan under helgen. Vi fick en kopp te tillsammans på aftonen så nu är vi båda ömsesidigt uppdaterade i det kyrkliga skvallret från respektive ort. Vi var båda rörande överens om att det arbete som nu pågår för att ta fram en kravprofil för domprosttjänsten sannolikt inte har den ringaste betydelse för vem som söker. Alla vet att kyrkoherdetjänsten i en stor stadsförsamling (och särskilt en domprosttjänst) är så full av uppgifter som måste göras att utrymmet för personliga improvisationer är i stort sett obefintligt.* Det som avgör vem som söker tjänsten är istället:

1. det finns någon präst som är så lagom i karriären att det är läge söka en domprosttjänst (s k bishop wanna-be)

2. densamme (densamma) prästen har lust söka en domprosttjänst

3. vederbörandes make/maka har lust flytta till Luleå.

---

* en kollega, kyrkoherde i större församling, beskrev för några år sedan sin sitution med följande liknelse: det är som att springa efter ett malmtåg på järnvägsspåret i akt och mening att att kommandot över tåget. Då måste man

1. hinna ifatt tåget

2. lyckas ta sig upp på sista vagn

4. klättra över alla 63 malmvagnarna

5. ta sig in i loket och ta hand om spakarna.

 

Efter fem år på sin tjänst upplevde hon att hon fortfarande sprang efter tåget och hade inte kommit en millimeter närmare sista vagn, trots hjälp i springandet av en biträdande kyrkoherde.

 

 

 

var det idag. Fanns flera alternativ för kvällen.

 

Ett var att fara till Kyrkans hus i stan och lyssna till Biskop Tomas från den koptiska kyrkan i Egypten. Han är på Sverigebesök och då även i Luleå stift som han besökt många gånger. Jag har hört honom vid flera tillfällen förut. Både i mer officiella kyrkliga sammanhang och på OAS-möte. Här i stiftet finns ju många som håller av honom och gärna möter honom men jag noterade att när han för några år sedan var på OAS-möte i Piteå så kom inga av dom i den kyrkliga nomenklaturan som annars gärna möter honom. Hade dom missat att han var i stiftet, eller är OAS-rörelsen ett så besmittat sammanhang att man måste passa sig för att vara med där? Man kan undra!

 

I torsdags mötte jag honom i alla fall på församlingens ungdomsgrupp dit vi tagit även våra olika konfirmandgrupper. Fin kväll.

 

Andra alternativet för kvällen var att gå på konsert med Viktor Klimenko i Domkyrkan. Synd att dessa båda aktiviteter kolliderade. Och det i samma församling! Kanske måste vi återupprätta den gamla regeln att inget får pågå i församlingshemmet samtidigt som något sker i kyrkan? Nå, då ska det kanske vara gudstjänst i kyrkan. Nu var det ju "bara" en konsert så då gäller kanske inte regeln. I vart fall gillar jag Klimenko. Har en gammal vinylskiva med sånger om korset. Lyssnar då och då med stor behållning på den skivan. F ö hörde jag att det nu börjar säljas fler vinylskivor än CD-skivor. Kanske inte beroende på vinylens uppgång utan hellre på CD:ns nedgång? Nå i vart fall kanske det innebär att man snart är modern igen. Där ser man, man ska aldrig oroa sig för att man är "ute". Det är bara att vänta så blir man "inne" igen. Tröst särskilt för en åldrande präst som i ett beslut i kommunens jämställdhetskomitté fått veta att han omfattar åsikt som hör hemma i historiens skräpkammare.

 

Att höra Viktor Klimenkos sång ihop med Markus Warghs improvisationer vore ju en höjdare.

 

Hur skulle jag lösa detta dilemma? Vilket skulle jag välja? Då jag nästan inte kunde välja så funderade jag på att lösa det hela genom att inte välja alls utan fara på hockey istället. Luleå-Brynäs. Gjorde inte det, men det slet lite i sinnet när bussen passerade isladan. Roligt hade det varit. Luleå vann ju med 5-1 såg jag nyss på text-TV. Och Cam Abbott gjorde två mål. Roligt.

 

Det blev alltså inte hockey - och inte Klimenko heller. Det blev föredrag av biskop Tomas.

 

Han pratade om den arabiska våren utifrån en kristen synpunkt. Inledde med en snabbgenomgång av Egyptens historia för att vi skulle få en bakgrund till nuvarande skeende. Sedan blev ju slutsatsen att "revolutionen" för två år sedan som kastade av det diktatoriska oket nu ersatts av krafter som vill ha en religiös muslimsk stat, vilket skulle innebära stora begränsningar för de kristna. Oppositionen består både av kristna och moderata muslimer som vill se ett sekulärt, demokratiskt samhälle. Hans definition av demokrati var också tänkvärd: det är inte att majoriteten bestämmer, utan att majoriteten får ta ansvar, men ska göra det på ett sätt som även skyddar och gagnar minoriteterna. Fint uttryckt.

 

I morgon firar jag, för en gångs skull, högmässa i Domkyrkan. Har inte gjort det sedan Pingstdagen 1990, vilket f ö var den sista gången som jag krängde på mig min prästvigningskaftan. I morgon är det högmässa med konfirmation. OBS! inte konfirmation med mässa!