Förkyld
Jag vet inte om det var duschen av Torneälvens klara vatten under forsränningen i onsdags som gör att jag nu går och är förkyld. Men det tror jag inte. Hellre skulle det nog vara stunden innan lunch då vi gick omkring och tittade på anläggningen och jag till att börja med var lite för lite klädd. Men så säger dom att det inte är av nerkylning man blir förkyld utan av virus. Men kan det vara så att man alltid bär på en massa virus som ser sin chans att gå till attack så fort man blir lite nerkyld?
Hur som helst började jag känna lite tendens till snuva på tordagen, men inte värre än att jag kunde fullfölja dagens förpliktelser som på förmiddagen var en ekumenisk pastorssamling tillsammans med präster och pastorer från Boden. Vi blev bjudna på lunch av Gideoniterna (ni vet dom som delar ut Biblar på hotell och sjukhus och fängelser och skolor)som berättade om sin verksamhet. Det blev lite kommentarer till detta att Gideoniterna kommer från alla protestantiska samfund, dvs inte katoliker - och givetvis inte heller ortodoxa, men den delen av kristenheten fanns väl inte ens på kartan för de amerikaner som startade det hela. Det känns verkligen gammaldags och en markering som inte är relevant i dagens ekumeniska landskap. I praktiken tror ju katoliker idag minst lika mycket på Bibeln som många i de numera liberalt präglade protestantiska samfunden.* Jag orkade också med eftermiddagens besök på häktet. Det blev lite avskedsstämning på häktet, för eftersom jag nu går på semester så återvänder jag inte dit på sex veckor och då kommer flera av killarna att vara borta. Någon hoppas bli frikänd i hovrätten, någon har så kort straff kvar att han avtjänar det utan att hamna på fängelse, andra har äntligen fått sin placering och blivit skickade till någon anstalt. Hur som helst så blir man kompis med killarna.**
Fredagen hade jag två begravningar. För innan man stannar hemma från en inbokad begravning så ska man vara riktigt sjuk. Däremot tackade jag nej, till båda minnesstunderna.
Idag - alltså just nu - skulle jag ha varit ute tillsammans med grannarna och jobbat med lekparkerna i vårt radhusområde. Det ska bytas gungor och gungställningar och bytas lite kantbräder runt sandlådor och spikas och och målas. Men här sitter man som i en glasbur och kan inte annat än spana ut genom köksfönstret och se de arbetsamma grannarna gå förbi.
Ikväll är jag bortbjuden på middag. Orkar jag ens det?
I morgon firar jag högmässa i Hertsökyrkan. Hoppas verkligen att jag då har krafter nog att ta mig ut. Nå, ta mig ut gör jag nog, jag ska ju konfirmera en av våra alphadeltagare i högmässan så det kan jag inte missa. Men det blir ju roligare om man mår bättre än så här. Ni får be för mig.
* om orken och inspirationen infinner sig ska jag någon gång skriva om att äkta lutherdom i "typen" av kristendom står närmare katoliker än "protestanter". Men det blir som sagt om inspirationen infinner sig.
** att de häktade av mig konsekvent omnämns som "han" eller "killar" är inte uttryck för någon sexistisk könsdiskriminering utan bara en del av verkligheten.
Hur som helst började jag känna lite tendens till snuva på tordagen, men inte värre än att jag kunde fullfölja dagens förpliktelser som på förmiddagen var en ekumenisk pastorssamling tillsammans med präster och pastorer från Boden. Vi blev bjudna på lunch av Gideoniterna (ni vet dom som delar ut Biblar på hotell och sjukhus och fängelser och skolor)som berättade om sin verksamhet. Det blev lite kommentarer till detta att Gideoniterna kommer från alla protestantiska samfund, dvs inte katoliker - och givetvis inte heller ortodoxa, men den delen av kristenheten fanns väl inte ens på kartan för de amerikaner som startade det hela. Det känns verkligen gammaldags och en markering som inte är relevant i dagens ekumeniska landskap. I praktiken tror ju katoliker idag minst lika mycket på Bibeln som många i de numera liberalt präglade protestantiska samfunden.* Jag orkade också med eftermiddagens besök på häktet. Det blev lite avskedsstämning på häktet, för eftersom jag nu går på semester så återvänder jag inte dit på sex veckor och då kommer flera av killarna att vara borta. Någon hoppas bli frikänd i hovrätten, någon har så kort straff kvar att han avtjänar det utan att hamna på fängelse, andra har äntligen fått sin placering och blivit skickade till någon anstalt. Hur som helst så blir man kompis med killarna.**
Fredagen hade jag två begravningar. För innan man stannar hemma från en inbokad begravning så ska man vara riktigt sjuk. Däremot tackade jag nej, till båda minnesstunderna.
Idag - alltså just nu - skulle jag ha varit ute tillsammans med grannarna och jobbat med lekparkerna i vårt radhusområde. Det ska bytas gungor och gungställningar och bytas lite kantbräder runt sandlådor och spikas och och målas. Men här sitter man som i en glasbur och kan inte annat än spana ut genom köksfönstret och se de arbetsamma grannarna gå förbi.
Ikväll är jag bortbjuden på middag. Orkar jag ens det?
I morgon firar jag högmässa i Hertsökyrkan. Hoppas verkligen att jag då har krafter nog att ta mig ut. Nå, ta mig ut gör jag nog, jag ska ju konfirmera en av våra alphadeltagare i högmässan så det kan jag inte missa. Men det blir ju roligare om man mår bättre än så här. Ni får be för mig.
* om orken och inspirationen infinner sig ska jag någon gång skriva om att äkta lutherdom i "typen" av kristendom står närmare katoliker än "protestanter". Men det blir som sagt om inspirationen infinner sig.
** att de häktade av mig konsekvent omnämns som "han" eller "killar" är inte uttryck för någon sexistisk könsdiskriminering utan bara en del av verkligheten.
Massmedia och verkligheten
Hur förhåller sig dessa företeelser till varandra? Det kan man fundera över. Två skeenden under sista tiden har aktualiserat frågan.
Det första var Maciej Zarembas artikel i DN för en tid sedan En ny bild av Vojakkala. I ett tidigare inlägg har jag lagt en länk till artiklen så jag förutsätter att kära läsarna läst den. Den gav minst sagt en annan bild än den som varit gängse i media i över ett årtionde. Man måste ställa sig frågan: finns det annat i vår värld som är lika ensidigt skildrat? Hur mycket är vi påverkade av massmediala beskrivningar som vi saknar möjlghet kontrollera men ändå blir tvugna lita till?
En ytterligare sak som jag oförhappandes kommer att tänka på är hur mycket information som inte bara är felaktig som vi möter utan hur mycket information som vi överhuvudtaget inte får ta del av. Lyssnade för någon kväll sedan - igen - på en predikan av Johan Candelin från ett av OAS-mötena i Boden. Där talade han om de stora väckelser som pågår i andra delar av världen men hur lite vi i Sverige vet om detta. Har vi överhuvudtaget någon aning om vår omvärld?
Men det var ett sidospår. Den andra händelsen som fick det att tända till i mitt huvud var när jag under vår personalutfärd till Kukkolaforsen i förrgår (efter det att jag överlevt forsränningen) satt och pratade med min nya chef Anna-Stina om hennes installation i söndags. Det hade varit ett reportage i en av Norrbottenstidningarna och självklart hade journalisten förökt göra en affär av kvinnoprästmotståndet. Anna-Stina berättade hur det gått till. I samband med intervjun direkt efter gudstjänsten hade den frågan inte berörts, men senare under eftermiddagen ringde journalisten igen och sa att det måste vara mer "nyhetsvinkling" på reportaget om kyrkoherdeinstallationen. Alltså måste hon om och om igen fråga om kvinnoprästmotstånd för att försöka få fram någon motsättning som kunde bli en nyhet.
Ser man på: om inte kartan och terrängen stämmer överens så förutsätter man inte nu längre att terrängen är rätt utan man spränger i terrängen för att få den att likna kartan.
Tänk på det nästa gång du läser något i tidningen. Fundera framförallt på vad som inte står i tidningen och varför.
Det första var Maciej Zarembas artikel i DN för en tid sedan En ny bild av Vojakkala. I ett tidigare inlägg har jag lagt en länk till artiklen så jag förutsätter att kära läsarna läst den. Den gav minst sagt en annan bild än den som varit gängse i media i över ett årtionde. Man måste ställa sig frågan: finns det annat i vår värld som är lika ensidigt skildrat? Hur mycket är vi påverkade av massmediala beskrivningar som vi saknar möjlghet kontrollera men ändå blir tvugna lita till?
En ytterligare sak som jag oförhappandes kommer att tänka på är hur mycket information som inte bara är felaktig som vi möter utan hur mycket information som vi överhuvudtaget inte får ta del av. Lyssnade för någon kväll sedan - igen - på en predikan av Johan Candelin från ett av OAS-mötena i Boden. Där talade han om de stora väckelser som pågår i andra delar av världen men hur lite vi i Sverige vet om detta. Har vi överhuvudtaget någon aning om vår omvärld?
Men det var ett sidospår. Den andra händelsen som fick det att tända till i mitt huvud var när jag under vår personalutfärd till Kukkolaforsen i förrgår (efter det att jag överlevt forsränningen) satt och pratade med min nya chef Anna-Stina om hennes installation i söndags. Det hade varit ett reportage i en av Norrbottenstidningarna och självklart hade journalisten förökt göra en affär av kvinnoprästmotståndet. Anna-Stina berättade hur det gått till. I samband med intervjun direkt efter gudstjänsten hade den frågan inte berörts, men senare under eftermiddagen ringde journalisten igen och sa att det måste vara mer "nyhetsvinkling" på reportaget om kyrkoherdeinstallationen. Alltså måste hon om och om igen fråga om kvinnoprästmotstånd för att försöka få fram någon motsättning som kunde bli en nyhet.
Ser man på: om inte kartan och terrängen stämmer överens så förutsätter man inte nu längre att terrängen är rätt utan man spränger i terrängen för att få den att likna kartan.
Tänk på det nästa gång du läser något i tidningen. Fundera framförallt på vad som inte står i tidningen och varför.
Forsränning
Diplomi
Täten todistetaan, että
Torbjörn Lindahl
on osallistunut Koskenlaskuun Kukkolankosken kuohuissa 27.5.2009.
Detta diplom sitter nu på min vägg. Det lär betyda ungefär att det intygas att Torbjörn Lindahl deltagit i forsränning i Kukkolaforsen. Någon av mina finskspråkiga läsare kan kanske ge en vackrare och elegantare översättning. Kul var det iallafall. Vi var tolv deltagare + styrmannen. Andra svängen hoppade en av oss av så blev vi 11. Man fick alltså åka två vändor, elegant ordnat av arrangörerna som lämnade båten vid landningsstället och sedan snabbt tillbaka till startplatsen med minibuss och så en ny båt för andra rundan. Första gången mera rakt på och andra gången förbi lite mer speciella ställen på forsen, där vi bland annat en liten stund stod stilla i bakvattnet nedanför en klippa. Roligt var det som sagt, mindre roligt dock att få över sig en jättevåg som for rakt ner i nacken så det kändes som om någon hällt tre liter vatten innanför kragen. Det hände andra svängen då jag satt längre fram i gummibåten. Första rundan satt jag länge bak och paddlade. Tur att jag hade en torr tröja i väskan. Detta ska jag absolut pröva på igen, men helst sommartid då det är varmare och man kan strunta helt i regnkläder vilket syns på en av bilderna på diplomet. Själva blev vi fotograferade av arbetskamrater på stranden och snart ligger väl diakon Gerts bilder på nätet i församlingens arkiv. Inga missöden förutom att nyinstallerade Kh Anna-Stina berättade att hon kände det som om hon höll på att ramla ur båten men lyckades hålla fast sig.
Arbetskamrater alltså, för hela resan var en personalutfärd inom Luleå kyrkliga samfällighet. Dom som inte forsrände ägnade sig åt brödbak, eller sikhåvning eller bastu. Sammantaget en trevlig dag, givetvis, synd bara att solen lyser på mig först nu när jag sitter innanför köksfönstret och gör min plikt mot kära läsarna.
Personalresa alltså. Men det väcker också tankar. "Personalen" i kyrkan lever allt mer sitt eget liv. När man talar om att en "församling gör..." och en "församling vill..." så menar man numera i praktiken oftast de anställda. Men är det de anställda som är församlingen? Borde anställda överhuvudtaget göra egna resor? Borde det inte vara den gudstjänstfirande församlingen som gör en resa och då får de anställda tjänarna följa med? Men visst har man trevligt med sina arbetskamrater.*
* Kan dock inte hjälpas att för mig personligen ligger alltid en sorgens dimma över alla tankar på arbetskamrater då jag betänker alla bud jag får om hur trogna kyrkoanställda i vår kyrka utmönstras från sina anställningar pga sin vilja till trohet mot Bibeln och kyrkans tradition. Jag kommer alltid att påminnas och påminna om det. Vart är kyrkan på väg? Men man kan kanske tänka på den instruktion vi fick före forsränningen: om någon ramlar i vattnet så är bästa sättet att dra upp personen att ta tag i flyvästen på axlarna och först trycka ner personen under ytan så att man får flyvästens lyftkraft att liksom studsa tillbaka så man får fart dra upp personen. Samma med kyrkan kanske: först ner i djupet så man tror den ska drunkna innan det blir uppståndelse igen. Kanske är det vad Gud gör med oss nu. Kyrkan har ramlat i vattnet! Gud håller på att trycka ner oss för att om ett ögonblick dra upp oss.
Täten todistetaan, että
Torbjörn Lindahl
on osallistunut Koskenlaskuun Kukkolankosken kuohuissa 27.5.2009.
Detta diplom sitter nu på min vägg. Det lär betyda ungefär att det intygas att Torbjörn Lindahl deltagit i forsränning i Kukkolaforsen. Någon av mina finskspråkiga läsare kan kanske ge en vackrare och elegantare översättning. Kul var det iallafall. Vi var tolv deltagare + styrmannen. Andra svängen hoppade en av oss av så blev vi 11. Man fick alltså åka två vändor, elegant ordnat av arrangörerna som lämnade båten vid landningsstället och sedan snabbt tillbaka till startplatsen med minibuss och så en ny båt för andra rundan. Första gången mera rakt på och andra gången förbi lite mer speciella ställen på forsen, där vi bland annat en liten stund stod stilla i bakvattnet nedanför en klippa. Roligt var det som sagt, mindre roligt dock att få över sig en jättevåg som for rakt ner i nacken så det kändes som om någon hällt tre liter vatten innanför kragen. Det hände andra svängen då jag satt längre fram i gummibåten. Första rundan satt jag länge bak och paddlade. Tur att jag hade en torr tröja i väskan. Detta ska jag absolut pröva på igen, men helst sommartid då det är varmare och man kan strunta helt i regnkläder vilket syns på en av bilderna på diplomet. Själva blev vi fotograferade av arbetskamrater på stranden och snart ligger väl diakon Gerts bilder på nätet i församlingens arkiv. Inga missöden förutom att nyinstallerade Kh Anna-Stina berättade att hon kände det som om hon höll på att ramla ur båten men lyckades hålla fast sig.
Arbetskamrater alltså, för hela resan var en personalutfärd inom Luleå kyrkliga samfällighet. Dom som inte forsrände ägnade sig åt brödbak, eller sikhåvning eller bastu. Sammantaget en trevlig dag, givetvis, synd bara att solen lyser på mig först nu när jag sitter innanför köksfönstret och gör min plikt mot kära läsarna.
Personalresa alltså. Men det väcker också tankar. "Personalen" i kyrkan lever allt mer sitt eget liv. När man talar om att en "församling gör..." och en "församling vill..." så menar man numera i praktiken oftast de anställda. Men är det de anställda som är församlingen? Borde anställda överhuvudtaget göra egna resor? Borde det inte vara den gudstjänstfirande församlingen som gör en resa och då får de anställda tjänarna följa med? Men visst har man trevligt med sina arbetskamrater.*
* Kan dock inte hjälpas att för mig personligen ligger alltid en sorgens dimma över alla tankar på arbetskamrater då jag betänker alla bud jag får om hur trogna kyrkoanställda i vår kyrka utmönstras från sina anställningar pga sin vilja till trohet mot Bibeln och kyrkans tradition. Jag kommer alltid att påminnas och påminna om det. Vart är kyrkan på väg? Men man kan kanske tänka på den instruktion vi fick före forsränningen: om någon ramlar i vattnet så är bästa sättet att dra upp personen att ta tag i flyvästen på axlarna och först trycka ner personen under ytan så att man får flyvästens lyftkraft att liksom studsa tillbaka så man får fart dra upp personen. Samma med kyrkan kanske: först ner i djupet så man tror den ska drunkna innan det blir uppståndelse igen. Kanske är det vad Gud gör med oss nu. Kyrkan har ramlat i vattnet! Gud håller på att trycka ner oss för att om ett ögonblick dra upp oss.
Lite MC-anknytning
blev det i alla fall igår och idag. I går kväll hade vi styrelsemöte med SMC-norrbotten på Café retro i Boden (det var där vi höll till för drygt två veckor sedan när jag for omkull med hojen). Vi utvärderade första maj-rundan, funderade över vad som varit bra och mindre bra, konstaterade att ekonomin gått ihop och planerade lite för höstens årsmöte mm. Några av ledamöterna hade kommit på motorcykel - det är mer eller mindre lag på det, menade en av dem - så jag fick en stund skåda några snygga hojar. Själv hade jag åkt dit med min pappas bil eftersom det är lite fel på min egen. Min motorcykel står fortfarande på verkstaden och hur långt dom kommit i genomgången av den vet jag inte.
Men att åka - f'örlåt köra menar jag - nej, det suget infinner sig inte riktigt. Ska jag tillägga ännu?
Väl hemma efter jobbet idag så fanns dock husorganet MC-folket i brevlådan. Får nöja mig med att köra med ögonen och i fantasin.
Men att åka - f'örlåt köra menar jag - nej, det suget infinner sig inte riktigt. Ska jag tillägga ännu?
Väl hemma efter jobbet idag så fanns dock husorganet MC-folket i brevlådan. Får nöja mig med att köra med ögonen och i fantasin.
Psalm för vår tid
Än finns det en värld.
Den lever trots makter av död och fördärv.
Ty Ordet blev motsagt, Guds skapelseord,
och redan satt yxan i livsträdets rot,
men räddningen sändes oss ovanifrån:
Guds enfödde Son
I tjänargestalt
kom Ordet till oss och försonade allt,
steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup
och älskade världen tillbaka till Gud.
Det brustna blev helt i hans kärlek till oss
på Golgata kors.
Apostlar gick ut
med budskap till folken att Kristus är Gud.
De lade ett hav mellan makternas hot
och livet i tro på Guds mäktiga Ord:
ur döpelsens hav steg en mänsklighet fram
i tron på hans namn.
Att leva av tro
är grenarnas liv från Olivträdets rot,
att bära ett ok i sitt jordiska kall
men själv vara buren av den som bär allt
och svara på åklagarmakternas dom
försoningens ord.
Guds offrade Lamm
ges ut för oss alla som Herren har sagt
att världen må leva och syndare tro
och förbönen omsluta himmel och jord.
Av änglars och människors bön i hans namn
står jordkretsen fast.
En ångest går fram
och ofärden rister i livsträdets stam.
Då kallar Guds Ande de kristna till bot,
att bedja sig samman att världen må tro.
O, lyft i vår söndrings och vilsenhets natt
försoningens kalk
(Sv Ps 62)
Av någon anledning upplever jag så starkt att detta är psalmen just nu. Kanske är det sista versens ord om att de kristna måste bedja sig samman som särskilt tar tag i mig. Det här blir offertoriepsalm på söndag i Hertsökyrkan.
(Observera att det även blir Annandagsmässa, månd 19.30 i Hertsökyrkan)
Den lever trots makter av död och fördärv.
Ty Ordet blev motsagt, Guds skapelseord,
och redan satt yxan i livsträdets rot,
men räddningen sändes oss ovanifrån:
Guds enfödde Son
I tjänargestalt
kom Ordet till oss och försonade allt,
steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup
och älskade världen tillbaka till Gud.
Det brustna blev helt i hans kärlek till oss
på Golgata kors.
Apostlar gick ut
med budskap till folken att Kristus är Gud.
De lade ett hav mellan makternas hot
och livet i tro på Guds mäktiga Ord:
ur döpelsens hav steg en mänsklighet fram
i tron på hans namn.
Att leva av tro
är grenarnas liv från Olivträdets rot,
att bära ett ok i sitt jordiska kall
men själv vara buren av den som bär allt
och svara på åklagarmakternas dom
försoningens ord.
Guds offrade Lamm
ges ut för oss alla som Herren har sagt
att världen må leva och syndare tro
och förbönen omsluta himmel och jord.
Av änglars och människors bön i hans namn
står jordkretsen fast.
En ångest går fram
och ofärden rister i livsträdets stam.
Då kallar Guds Ande de kristna till bot,
att bedja sig samman att världen må tro.
O, lyft i vår söndrings och vilsenhets natt
försoningens kalk
(Sv Ps 62)
Av någon anledning upplever jag så starkt att detta är psalmen just nu. Kanske är det sista versens ord om att de kristna måste bedja sig samman som särskilt tar tag i mig. Det här blir offertoriepsalm på söndag i Hertsökyrkan.
(Observera att det även blir Annandagsmässa, månd 19.30 i Hertsökyrkan)
Tornedalen
Har varit i vackra Tornedalen under helgen. Ja, det är vackert där. Själv tycker jag att hela sträckan norr och söder om Övertorneå, där hela dalgången är bred och öppen, är oerhört vacker. På vägen dit åkte jag över Överkalix och hann göra en snabb sväng in till ortodoxa kyrkan och prata en kort stund med vännerna Bengt och Monika Pohjanen.
Målet för färden var mer exakt Svanstein, tidigare egen församling, men nu den norra delen av Övertorneå församling. Det var bibeldagar där. I stort sett i samma anda som helgen i Stadsökyrkan i mitten av april. Men vi konstaterade att Nordnytt inte var med. Och det var ju skönt. Bibelförklaring om bön på lördagseftermiddagens slut och sedan lovsångsgudstjänst med predikan och förbön. Idag på förmiddagen predikade jag i högmässan som Stefan Aro celebrerade. Det var en härlig upplevelse. Lite av minioas-möte över det hela. Jag tycker att detta är ett vinnande koncept: ordentlig tid för bibelundervisning/predikan; kombination av vanliga psalmer och nyare lovsånger; erbjudande av förböns- och bikttillfällen. Ett privilegium att få vara med. Trots att jag predikat flera gånger känner jag mig piggare när jag kommer hem än när jag for. Det här är alltså andra gången på en dryg månad som jag "offrar" en ledig helg för att predika 2-3 gånger. Kan bara tolkas som att jag tycker att jag predikar lite för sällan i mitt jobb.
Övernattning fick jag hos goda vänner i Juoksengi, gästfria som alltid. Just gästfriheten är verkligen en av de positiva sidorna hos Tornedalens kristna, eller ska man säga hos Tornedalens människor överhuvudtaget. Kanske borde jag ha nappat på ett erbjudande från dåvarande kyrkoherde Lage Ollinen i Svanstein att söka komministertjänst i Juoksengi början av 80-talet. Jag hade nog trivts där. Men jag har aldrig tvivlat på min kallelse i Luleå heller. Därför har jag ju förblivit här.
Lite samtal och skvaller under helgen gav information om att det är fler anställda i vår kära Fädernas kyrka i vårt avlånga land vilka representerar ungefär samma slags andliga inriktning som jag själv som får allt svårare att hitta eller få ha kvar tjänster i kyrkan. Vad är det egentligen för slags kyrka som våra kyrkopolitiker vill skapa? En kyrka av total utslätning? Ska ingen profil längre rymmas? Det här är inget annat än kollektiv mobbning! Nu gäller det att kristna finner varandra och står sida vid sida.
Målet för färden var mer exakt Svanstein, tidigare egen församling, men nu den norra delen av Övertorneå församling. Det var bibeldagar där. I stort sett i samma anda som helgen i Stadsökyrkan i mitten av april. Men vi konstaterade att Nordnytt inte var med. Och det var ju skönt. Bibelförklaring om bön på lördagseftermiddagens slut och sedan lovsångsgudstjänst med predikan och förbön. Idag på förmiddagen predikade jag i högmässan som Stefan Aro celebrerade. Det var en härlig upplevelse. Lite av minioas-möte över det hela. Jag tycker att detta är ett vinnande koncept: ordentlig tid för bibelundervisning/predikan; kombination av vanliga psalmer och nyare lovsånger; erbjudande av förböns- och bikttillfällen. Ett privilegium att få vara med. Trots att jag predikat flera gånger känner jag mig piggare när jag kommer hem än när jag for. Det här är alltså andra gången på en dryg månad som jag "offrar" en ledig helg för att predika 2-3 gånger. Kan bara tolkas som att jag tycker att jag predikar lite för sällan i mitt jobb.
Övernattning fick jag hos goda vänner i Juoksengi, gästfria som alltid. Just gästfriheten är verkligen en av de positiva sidorna hos Tornedalens kristna, eller ska man säga hos Tornedalens människor överhuvudtaget. Kanske borde jag ha nappat på ett erbjudande från dåvarande kyrkoherde Lage Ollinen i Svanstein att söka komministertjänst i Juoksengi början av 80-talet. Jag hade nog trivts där. Men jag har aldrig tvivlat på min kallelse i Luleå heller. Därför har jag ju förblivit här.
Lite samtal och skvaller under helgen gav information om att det är fler anställda i vår kära Fädernas kyrka i vårt avlånga land vilka representerar ungefär samma slags andliga inriktning som jag själv som får allt svårare att hitta eller få ha kvar tjänster i kyrkan. Vad är det egentligen för slags kyrka som våra kyrkopolitiker vill skapa? En kyrka av total utslätning? Ska ingen profil längre rymmas? Det här är inget annat än kollektiv mobbning! Nu gäller det att kristna finner varandra och står sida vid sida.
Tänka sig
Att det blev sånt rabalder på min blogg (vilket jag konstaterade i en kommentar till alla kommentarer till föregående inlägg för några timmar sedan)! Sedan har ju både Father Brown i senare kommentar och gamle kamraten ( vid det här laget måste ni veta vem det är!) påpekat att jag dessutom citerat nämnda reklamslogan fel. Det handlar visst inte om att vara för sig själv en stund utan om att vara sig själv.
Att vara sig själv är viktigt. Det är man absolut mest utan båda alkohol och droger.
Själv trodde jag nog att min slutkommentar om att präster som vill stå fast på (det dom enligt bästa förstånd och samvete uppfattar vara) Bibelns grund får svårare att erhålla tjänst i svenska kyrkan (om dom inte har någon) och riskerar att förlora den (om dom redan har en), att det skulle leda till betydligt fler upprörda reaktioner än lite skämt om en reklamslogan. Men där ser man så fel man har. Så lite vet man vad som rör sig i människors hjärtan. Så lite anar man om vad som plötsligt kan väcka något till liv i en annans tankevärld. Hur sant är det icke att det är stor skillnad mellan vad man vill säga och vad man faktiskt säger och vad lyssnaren uppfattar att man säger.
Hoppas att bibeltroende präster kan fortsätta vara sig själva!
Att vara sig själv är viktigt. Det är man absolut mest utan båda alkohol och droger.
Själv trodde jag nog att min slutkommentar om att präster som vill stå fast på (det dom enligt bästa förstånd och samvete uppfattar vara) Bibelns grund får svårare att erhålla tjänst i svenska kyrkan (om dom inte har någon) och riskerar att förlora den (om dom redan har en), att det skulle leda till betydligt fler upprörda reaktioner än lite skämt om en reklamslogan. Men där ser man så fel man har. Så lite vet man vad som rör sig i människors hjärtan. Så lite anar man om vad som plötsligt kan väcka något till liv i en annans tankevärld. Hur sant är det icke att det är stor skillnad mellan vad man vill säga och vad man faktiskt säger och vad lyssnaren uppfattar att man säger.
Hoppas att bibeltroende präster kan fortsätta vara sig själva!
Nu är jag för mig själv en stund
På tåget. Nattåget till Stockholm. Egen kupé. Jättelyxigt. Då är det verkligen vilsamt att åka tåg. Och man kan använda tiden. Jag har ägnat en stund åt att förbereda det jag ska tala i Svanstein till helgen. Om tågkupén var en bra förberedelseort får andra bedöma. Det blir alltså lite jäktigt. Jag flyger tillbaka till Luleå i morgon kväll och far mot Svanstein mitt på dagen på lördag (dock inte med motorcykel som jag ursprungligen planerat, men då får jag å andra sidan chansen att ta med passagerare.)
Idag firade jag högmässa i Hertsön tillsammans med kollegan Mats. Vi var 21 deltagare och de senaste 5 åren har deltagarantalet vid himmelsfärdshögmässan stadigt legat mellan 20 och 25 trots att det är en sådan helg då många åker bort (tex några goda vänner och regelbundna läsare av bloggen och trogna gudstjänstbesökare som valde att fara till sin stuga redan igår kväll och som därför missade högmässan.) Att jag så detaljerat vet gudstjänstdeltagarantalet just denna helgdag beror på att vi i prästkollegiet ifjol (eller förfjol?) diskuterade om det överhuvudtaget var meningsfullt attt ha huvudgudstjänst i församlingen denna dag. Jag blev då tvungen att "bevisa " behovet genom att be församlingsvärdinnan ta fram statistiken för de senaste åren för Hertsökyrkan.
Jag predikade över evangelietexten som var hämtad ur "det längre Markusslutet". Om detta att Gud bekräftade apostlarnas ord genom under och tecken. Jag hänvisade till att detta nämns både i Apg 14:3 och Hebr 2:4. Men när ordets sanning en gång blivit bekräftad av Gud så behövs den bekräftelsen i princip inte mer. Däremot kan det även i vår tid behövas tecken för att människor som står helt främmande för evangeliet och kanske t o m för Guds existens ska få öppnade ögen. Däremot är det vikigt att jag inte söker bekräftelse på mitt barnaskap genom under och tecken. Min frälsningsgrund måste vara en annan.
Vad ska jag då göra i Göteborg? Jo, vi ska sammanträda med Frimodig Kyrkas kyrkomötesgrupp. Ganska stor del av gruppen finns ju åt det hållet i landet så därför samlas vi där (dock inte helt utan protest från oss som får lång resa). Men jag får sällskap på tåget från Stockholm i morgon av Bertil från Uppsala. Dag som reser från Öland har farit redan i dag för att slippa resa så tidigt i morgon och har anlänt till Göteborg för en stund sedan . Övervägde själv ett tag att flyga ner idag. Men det var så ont om biljetter att jag fått flyga tidigt och stressa från kyrkkaffet. Inge roligt. Men jag hade ju fått en kväll tillsammans med Dag. Förmodligen hade han lurat ut mig på en Norrlands guld så vi fått vara för oss själva en stund - tillsammans.
PS. Under sista veckan har jag fått veta att ytterst god broder i prästämbetet inte fått en tjänst som han borde ha fått och som han absolut passade för och var kvalificerad för och det sannolikt beroende på att han har samma uppfattning som jag i synen på prästämbetet; och att en annan likaså ytterst god broder i prästämbetet sannolikt blir avskedad från sin tjänst och det uppenbarligen för att han hyser samma åsikt som jag i nämnda fråga. Jag frågar mig: hur länge får jag vara kvar innan några politiker kommer på att jag är ett stort problem. Till nämnda bröder: ni behöver inte vara för er själva ens en stund: JAG STÅR VID ER SIDA. (Hebr 10:33).
Idag firade jag högmässa i Hertsön tillsammans med kollegan Mats. Vi var 21 deltagare och de senaste 5 åren har deltagarantalet vid himmelsfärdshögmässan stadigt legat mellan 20 och 25 trots att det är en sådan helg då många åker bort (tex några goda vänner och regelbundna läsare av bloggen och trogna gudstjänstbesökare som valde att fara till sin stuga redan igår kväll och som därför missade högmässan.) Att jag så detaljerat vet gudstjänstdeltagarantalet just denna helgdag beror på att vi i prästkollegiet ifjol (eller förfjol?) diskuterade om det överhuvudtaget var meningsfullt attt ha huvudgudstjänst i församlingen denna dag. Jag blev då tvungen att "bevisa " behovet genom att be församlingsvärdinnan ta fram statistiken för de senaste åren för Hertsökyrkan.
Jag predikade över evangelietexten som var hämtad ur "det längre Markusslutet". Om detta att Gud bekräftade apostlarnas ord genom under och tecken. Jag hänvisade till att detta nämns både i Apg 14:3 och Hebr 2:4. Men när ordets sanning en gång blivit bekräftad av Gud så behövs den bekräftelsen i princip inte mer. Däremot kan det även i vår tid behövas tecken för att människor som står helt främmande för evangeliet och kanske t o m för Guds existens ska få öppnade ögen. Däremot är det vikigt att jag inte söker bekräftelse på mitt barnaskap genom under och tecken. Min frälsningsgrund måste vara en annan.
Vad ska jag då göra i Göteborg? Jo, vi ska sammanträda med Frimodig Kyrkas kyrkomötesgrupp. Ganska stor del av gruppen finns ju åt det hållet i landet så därför samlas vi där (dock inte helt utan protest från oss som får lång resa). Men jag får sällskap på tåget från Stockholm i morgon av Bertil från Uppsala. Dag som reser från Öland har farit redan i dag för att slippa resa så tidigt i morgon och har anlänt till Göteborg för en stund sedan . Övervägde själv ett tag att flyga ner idag. Men det var så ont om biljetter att jag fått flyga tidigt och stressa från kyrkkaffet. Inge roligt. Men jag hade ju fått en kväll tillsammans med Dag. Förmodligen hade han lurat ut mig på en Norrlands guld så vi fått vara för oss själva en stund - tillsammans.
PS. Under sista veckan har jag fått veta att ytterst god broder i prästämbetet inte fått en tjänst som han borde ha fått och som han absolut passade för och var kvalificerad för och det sannolikt beroende på att han har samma uppfattning som jag i synen på prästämbetet; och att en annan likaså ytterst god broder i prästämbetet sannolikt blir avskedad från sin tjänst och det uppenbarligen för att han hyser samma åsikt som jag i nämnda fråga. Jag frågar mig: hur länge får jag vara kvar innan några politiker kommer på att jag är ett stort problem. Till nämnda bröder: ni behöver inte vara för er själva ens en stund: JAG STÅR VID ER SIDA. (Hebr 10:33).
När man vill vara för sig själv en stund
Då köper jag inte en burk Norrlands guld. Nej, då far jag till min kyrkstuga i Gammelstad. Jag har väl skrivit det förr, men jag säger det igen: det är fantastiskt avkopplande att vara där. Så innerligt fridfullt. Måste medge att friden nästan infinner sig bättre där än under en stilla kvällstur med motorcykeln.
Några gånger under senvintern och våren har jag varit dit. Men bara för att kolla läget. Jag skottade upp till påsk, men struntade i att värmna stugan under påskhelgen. En gång har jag varit dit med nya stolar som jag köpte på återvinningsmarknaden för en tid sedan. Lite snyggare och bekvämare än dom som fanns i stugan förrut.
Men nu har det varit invigning. Jag for till stugan i går afton och slog på värmen. Mest för att driva ut fukten och få lite fräschare känsla efter vintern eftersom jag skulle få studiebesök i stugan idag. Men jag tog middagsmat med mig och fixade käk när jag ändå var där. Sedan passade jag på att besöka goda vänner i Gammelstad och sitta och prata i - ja, det blev nog över två timmar. Väl tillbaka i stugan före hemfärd så kände jag när värmen börjat komma att här är ju så mysigt så varför inte sova över. Sagt och gjort. När jag lämnade stugan i höstas så lämnade jag nya lakan och handdukar och t o m pyjamas så allt skulle vara förberett. Varma sockar och en tjocktröja hänger där året om. Problemet är ju bara att sängkläder och madrasser är lite genomfuktiga. Men skam den som ger sig. Madrassen värmer man genom att ställa den framför elementet. Lakanen kunde jag värma genom att stryka dem (jag har ett litet strykjärn i stugan) på en filt på matbordet. Sedan kröp jag ner i varm bädd och sov som en kung och njöt av friden. Och som alltid i stugan: tidebön enligt gamla svenska tidegärden och läsning ur Rosenius dagbetraktelser.
Besöket idag var en grupp från Kemi församling som kom med sin präst på församlingsresa. Min diakonkollega i Hertsön var deras guide under en del av dagen här i Luleå och jag berättade om kyrkstaden och Gammelstads kyrka och lät dem se kyrkstugan (där snuvade jag det officiella systemet på en del av äran eftersom dom fick se en privat stuga och inte den "riktiga" visningsstugan). Roligt också att återigen få guida i Nederluleå kyrka där jag firade min första mässa för snart 30 år sedan.
Så, som sagt. Öl behövs inte, det räcker med kyrkstugan när man vill vara för sig själv en stund.
Väl hemma vid datorn efter arbetsdagens slut såg jag ett mail med tips om en intressant artikel som just publicerats i DN. Läs den. Länk har du här http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/en-annan-bild-av-vojakkala-1.868256
Efter den läsningen skulle man behöva vara för sig själv en stund i begrundan över vad som händer i verkliga världen och i den massmediala.
Några gånger under senvintern och våren har jag varit dit. Men bara för att kolla läget. Jag skottade upp till påsk, men struntade i att värmna stugan under påskhelgen. En gång har jag varit dit med nya stolar som jag köpte på återvinningsmarknaden för en tid sedan. Lite snyggare och bekvämare än dom som fanns i stugan förrut.
Men nu har det varit invigning. Jag for till stugan i går afton och slog på värmen. Mest för att driva ut fukten och få lite fräschare känsla efter vintern eftersom jag skulle få studiebesök i stugan idag. Men jag tog middagsmat med mig och fixade käk när jag ändå var där. Sedan passade jag på att besöka goda vänner i Gammelstad och sitta och prata i - ja, det blev nog över två timmar. Väl tillbaka i stugan före hemfärd så kände jag när värmen börjat komma att här är ju så mysigt så varför inte sova över. Sagt och gjort. När jag lämnade stugan i höstas så lämnade jag nya lakan och handdukar och t o m pyjamas så allt skulle vara förberett. Varma sockar och en tjocktröja hänger där året om. Problemet är ju bara att sängkläder och madrasser är lite genomfuktiga. Men skam den som ger sig. Madrassen värmer man genom att ställa den framför elementet. Lakanen kunde jag värma genom att stryka dem (jag har ett litet strykjärn i stugan) på en filt på matbordet. Sedan kröp jag ner i varm bädd och sov som en kung och njöt av friden. Och som alltid i stugan: tidebön enligt gamla svenska tidegärden och läsning ur Rosenius dagbetraktelser.
Besöket idag var en grupp från Kemi församling som kom med sin präst på församlingsresa. Min diakonkollega i Hertsön var deras guide under en del av dagen här i Luleå och jag berättade om kyrkstaden och Gammelstads kyrka och lät dem se kyrkstugan (där snuvade jag det officiella systemet på en del av äran eftersom dom fick se en privat stuga och inte den "riktiga" visningsstugan). Roligt också att återigen få guida i Nederluleå kyrka där jag firade min första mässa för snart 30 år sedan.
Så, som sagt. Öl behövs inte, det räcker med kyrkstugan när man vill vara för sig själv en stund.
Väl hemma vid datorn efter arbetsdagens slut såg jag ett mail med tips om en intressant artikel som just publicerats i DN. Läs den. Länk har du här http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/en-annan-bild-av-vojakkala-1.868256
Efter den läsningen skulle man behöva vara för sig själv en stund i begrundan över vad som händer i verkliga världen och i den massmediala.
MC eller inte MC
Det är frågan för dagen.
För det första vet jag ju inte än om den ens blir reparerad. Blir den inte det utan jag istället får en summa pengar av försäkringsbolaget då tror jag att saken är klar: inte MC. Nej, jag köper nog inte någon ny, inte just nu i alla fall.
Men om jag får den tillbaka i uppfräschat skick vad gör jag då? Kör med den eller säljer den? Det senare är nog lättare sagt än gjort för det finns en uppsjö av dylika motorcyklar till försäljning på dvs sajter. Men vill jag fortsätta köra det är frågan?
Pratade för någon kväll sedan med äldsta dottern som är vis och klok. När hon lyssnat på mina funderingar en stund så sa hon:
- Pappa, det låter som att du innerst inne inte vill köra mer men att du önskar att någonting skulle övertyga dig att vilja köra mer.
Säkert en korrekt analys. Hon borde känna mig ganska väl.
I eftermiddags pratade jag med en kollega å annan ort som erkände att han regelbundet läste denna blogg (+ min gamle kamrats blogg - "det är dom enda") och han uttryckte något som jag uppfattade som att det skulle vara lite tråkigt om jag slutade blogga om MC-åkares öden och äventyr. För en präst kan det ju inte vara så kul att bara läsa präster som bloggar om kyrkliga ting. Lite frisk luft måste ju blåsa in i livet och då är ju vinddraget på hojen perfekt. Alltså måste jag i mina överväganden även räkna in de reaktioner som kan uppstå på bloggen. Men ännu värre skulle det ju vara om jag körde ihjäl mig. Sånt får man inte skämta om tycker en del. Men det gör jag. Jag har aldrig varit skrockfull och trott att jag skulle dra döden över mig bara för att jag skämtar.
I går var jag hos näst äldsta dottern och fixade en del åt henne i hennes lägenhet. Vi slutade dagen med kinamat. Givetvis kom hon ihåg hur man värmer ett fadershjärta:
- Vad duktig du är!
Idag på förmiddagen firade jag gudstjänst i Hertsökyrkan. Familjegudstjänst. Vid kaffet efteråt samtalade jag en lång stund med person från annat land som gav många intressanta inblickar i de kristnas situation därstädes.
På aftonen tog jag cykeln - vanliga cykeln alltså - till andra änden av Porsön och mötte en kort stund min gamle kamrat och hans hustru vilka var i staden för att installera äldste sonen i ny lägenhet. Alltså klarar vi oss några dagar innan vi måste ringa varandra och ljuga igen.
Tänk vad mycket man hinner när man låter bli fullständigt meningslösa och onödiga MC-turer.
För det första vet jag ju inte än om den ens blir reparerad. Blir den inte det utan jag istället får en summa pengar av försäkringsbolaget då tror jag att saken är klar: inte MC. Nej, jag köper nog inte någon ny, inte just nu i alla fall.
Men om jag får den tillbaka i uppfräschat skick vad gör jag då? Kör med den eller säljer den? Det senare är nog lättare sagt än gjort för det finns en uppsjö av dylika motorcyklar till försäljning på dvs sajter. Men vill jag fortsätta köra det är frågan?
Pratade för någon kväll sedan med äldsta dottern som är vis och klok. När hon lyssnat på mina funderingar en stund så sa hon:
- Pappa, det låter som att du innerst inne inte vill köra mer men att du önskar att någonting skulle övertyga dig att vilja köra mer.
Säkert en korrekt analys. Hon borde känna mig ganska väl.
I eftermiddags pratade jag med en kollega å annan ort som erkände att han regelbundet läste denna blogg (+ min gamle kamrats blogg - "det är dom enda") och han uttryckte något som jag uppfattade som att det skulle vara lite tråkigt om jag slutade blogga om MC-åkares öden och äventyr. För en präst kan det ju inte vara så kul att bara läsa präster som bloggar om kyrkliga ting. Lite frisk luft måste ju blåsa in i livet och då är ju vinddraget på hojen perfekt. Alltså måste jag i mina överväganden även räkna in de reaktioner som kan uppstå på bloggen. Men ännu värre skulle det ju vara om jag körde ihjäl mig. Sånt får man inte skämta om tycker en del. Men det gör jag. Jag har aldrig varit skrockfull och trott att jag skulle dra döden över mig bara för att jag skämtar.
I går var jag hos näst äldsta dottern och fixade en del åt henne i hennes lägenhet. Vi slutade dagen med kinamat. Givetvis kom hon ihåg hur man värmer ett fadershjärta:
- Vad duktig du är!
Idag på förmiddagen firade jag gudstjänst i Hertsökyrkan. Familjegudstjänst. Vid kaffet efteråt samtalade jag en lång stund med person från annat land som gav många intressanta inblickar i de kristnas situation därstädes.
På aftonen tog jag cykeln - vanliga cykeln alltså - till andra änden av Porsön och mötte en kort stund min gamle kamrat och hans hustru vilka var i staden för att installera äldste sonen i ny lägenhet. Alltså klarar vi oss några dagar innan vi måste ringa varandra och ljuga igen.
Tänk vad mycket man hinner när man låter bli fullständigt meningslösa och onödiga MC-turer.
Lära Bibeln på dator
För några år sedan gjorde Kyrkans Tidning en undersökning av bibelkunskapen hos blivande präster. Den vara ganska dålig (bibelkunskapen alltså, inte undersökningen). Hur det står till idag vet jag inte. Sannolikt inte bättre. Med andra kyrkoanställda är det väl knappast bättre. Jag hörde för en tid sedan att en nyutbildad församlingspedagog idag inte har mer bibelskunskap än det som var normal konfirmandkunskap för 25-30 år sedan.
Detta måste vi ändra på. Idag fick jag en
IDÉ
Embryot till idén föddes igår när jag talade med en person som är med lite i arbetet att utveckla kyrkans nya intranet. Han skojade om att man skulle kunna passa på att lägga in en del roliga funktioner i programmet. Då fick jag - efter att ha sovit på saken - en idé till en funktion som skulle vara både rolig och nyttig.
Tänk dig att när man ska logga in på kyrkans nät då får man en bibelfråga. Om man svarar rätt på den så får man säg 3 min inloggningstid, sedan kommer en ny fråga osv. Om man svarar fel får man bara 30 sekunders inloggningstid innan en ny fråga måste besvaras. Så den som inte kan får svara på fler frågor. Givetvis får man efter rättningen se det korrekta svaret så man lär sig. Sedan kan man tänka sig att det finns en pott på kanske 50 frågor som återkommer, särkilt dom man svarat fel på ända tills man svarat rätt på alla minst två gånger (så det visar sig att man verkligen kan och inte bara har gissat). Då flyttas man till nivå två med 50 nya, svårare frågor. Givetvis får man där lite längre inloggningstid både vid rätt och fel svar - man måste ju belönas för att man klarat nivå ett. Sedan finns givetvis nivå tre, fyra osv. När man klarat alla frågor i nivå fem så upphör inlärandet och man har obegränsad inloggningstid. Utom vid vissa slumpartade tillfällen som kommer då och då som en liten repetition så att kunskapen ej förskingras. Vill man så kan man ju lägga målen lite olika för olika personalgrupper: kyrkoherdar når fri inloggning först efter avklarad nivå fem, övriga präster nivå fyra, diakoner och pedagoger nivå tre osv.
Om man vill skulle man ju kunna ha en liten beskrivning av de olika nivåernas frågeinnehåll så att man kan bedöma om det vore idé att hoppa direkt till nivå två eller rentav nivå tre. Men för att bestraffa högmodiga teologer som tror allt för mycket om sig själva så gäller givetvis att om man går direkt till en högre nivå och där svarar fel på fler än en fråga av fem då åker man automatiskt ner en nivå och får stanna dubbel tid på den nivån. Ni vet, ungefär som när skidskyttar får en straffrunda pga en bom.
På nolltid skulle bibelkunskapen öka. Väckelsen skulle komma säkert som "amen i kyrkan" (i vart fall skulle chansen för väckelse vara betydligt större än genom den metod som svenska kyrkan hittills använt: att bekämpa alla "kvinnoprästmotståndare". Den taktiken har uppenbarligen inte fungerat.)
Jag kan hjälpa till att hitta på bibelfrågorna. Min gamle kamrat som är kunnig i dylikt får hjälpa till. Men vem i bekantskapskretsen är nog kunnig å det datatekniska?
Detta måste vi ändra på. Idag fick jag en
IDÉ
Embryot till idén föddes igår när jag talade med en person som är med lite i arbetet att utveckla kyrkans nya intranet. Han skojade om att man skulle kunna passa på att lägga in en del roliga funktioner i programmet. Då fick jag - efter att ha sovit på saken - en idé till en funktion som skulle vara både rolig och nyttig.
Tänk dig att när man ska logga in på kyrkans nät då får man en bibelfråga. Om man svarar rätt på den så får man säg 3 min inloggningstid, sedan kommer en ny fråga osv. Om man svarar fel får man bara 30 sekunders inloggningstid innan en ny fråga måste besvaras. Så den som inte kan får svara på fler frågor. Givetvis får man efter rättningen se det korrekta svaret så man lär sig. Sedan kan man tänka sig att det finns en pott på kanske 50 frågor som återkommer, särkilt dom man svarat fel på ända tills man svarat rätt på alla minst två gånger (så det visar sig att man verkligen kan och inte bara har gissat). Då flyttas man till nivå två med 50 nya, svårare frågor. Givetvis får man där lite längre inloggningstid både vid rätt och fel svar - man måste ju belönas för att man klarat nivå ett. Sedan finns givetvis nivå tre, fyra osv. När man klarat alla frågor i nivå fem så upphör inlärandet och man har obegränsad inloggningstid. Utom vid vissa slumpartade tillfällen som kommer då och då som en liten repetition så att kunskapen ej förskingras. Vill man så kan man ju lägga målen lite olika för olika personalgrupper: kyrkoherdar når fri inloggning först efter avklarad nivå fem, övriga präster nivå fyra, diakoner och pedagoger nivå tre osv.
Om man vill skulle man ju kunna ha en liten beskrivning av de olika nivåernas frågeinnehåll så att man kan bedöma om det vore idé att hoppa direkt till nivå två eller rentav nivå tre. Men för att bestraffa högmodiga teologer som tror allt för mycket om sig själva så gäller givetvis att om man går direkt till en högre nivå och där svarar fel på fler än en fråga av fem då åker man automatiskt ner en nivå och får stanna dubbel tid på den nivån. Ni vet, ungefär som när skidskyttar får en straffrunda pga en bom.
På nolltid skulle bibelkunskapen öka. Väckelsen skulle komma säkert som "amen i kyrkan" (i vart fall skulle chansen för väckelse vara betydligt större än genom den metod som svenska kyrkan hittills använt: att bekämpa alla "kvinnoprästmotståndare". Den taktiken har uppenbarligen inte fungerat.)
Jag kan hjälpa till att hitta på bibelfrågorna. Min gamle kamrat som är kunnig i dylikt får hjälpa till. Men vem i bekantskapskretsen är nog kunnig å det datatekniska?
Annorlunda blir det
Och nu tänker jag inte på en enstaka helg eller på MC-körning. Nu tänker jag på församlingen. Den där jag jobbar alltså.
Idag fick vi personal i Luleå Kyrkliga samfällighet ytterligare en information om kommande förändringar. Det utreds ju att slå ihop Luleå Domkyrkoförsamling och Örnäsets församling till en stor församling. Skälet är - så vitt jag kunnat inhämta - främst ekonomiskt. Man tjänar på att förtroendemannaorganisationen blir mindre. 700000 per år enligt utredning. Sedan finns andra möjliga vinster i rationalisering av olika sidor av verksamheten. Jag har dock personligen svårt att se att dessa senare vinster inte skulle kunna hämtas in även om man behöll två församlingar. Men det må vara. Sanningen är den att vi står inför stora (personal-) neddragningar. Nu sades det inte riktigt så tydligt som alla insåg att det var. Men när man får höra att samfälligheten, enligt senaste prognos (kommande prognoser kan bli ännu värre!), år 2011 kommer att ha ca 8200000 kr mindre att röra sig med än i år och man som sagt "bara" tjänar ca 700000 på den kommande minskningen av förtroendevalda - då inser man att osthyvlar är meningslösa i budgetarbetet. Här blir det att gå fram med motorsågen (hoppas dock det inte blir någon motorsågsmassaker). Den som klarade grundskolematten kan ju räkna....
Suck och stön!
Samtidigt får man - till sin stora glädje - vara med och se motsatsen. Ikväll hade vi avslutningsmiddagen för terminens alphagrupp + beta och gamma och delta - de äldre grupperna. Här får man se människor komma till tro, tillväxa i tro, fördjupas, förnyas, förändras. Någons liv blir nog annorlunda.
Låt oss aldrig glömma att kyrkan framför allt inte är byggnader, pengar, anställda eller förtroendevalda, utan levande troende, Kristusbekännande, gudstjänstfirande, bedjande människor.
Halleluja!
Idag fick vi personal i Luleå Kyrkliga samfällighet ytterligare en information om kommande förändringar. Det utreds ju att slå ihop Luleå Domkyrkoförsamling och Örnäsets församling till en stor församling. Skälet är - så vitt jag kunnat inhämta - främst ekonomiskt. Man tjänar på att förtroendemannaorganisationen blir mindre. 700000 per år enligt utredning. Sedan finns andra möjliga vinster i rationalisering av olika sidor av verksamheten. Jag har dock personligen svårt att se att dessa senare vinster inte skulle kunna hämtas in även om man behöll två församlingar. Men det må vara. Sanningen är den att vi står inför stora (personal-) neddragningar. Nu sades det inte riktigt så tydligt som alla insåg att det var. Men när man får höra att samfälligheten, enligt senaste prognos (kommande prognoser kan bli ännu värre!), år 2011 kommer att ha ca 8200000 kr mindre att röra sig med än i år och man som sagt "bara" tjänar ca 700000 på den kommande minskningen av förtroendevalda - då inser man att osthyvlar är meningslösa i budgetarbetet. Här blir det att gå fram med motorsågen (hoppas dock det inte blir någon motorsågsmassaker). Den som klarade grundskolematten kan ju räkna....
Suck och stön!
Samtidigt får man - till sin stora glädje - vara med och se motsatsen. Ikväll hade vi avslutningsmiddagen för terminens alphagrupp + beta och gamma och delta - de äldre grupperna. Här får man se människor komma till tro, tillväxa i tro, fördjupas, förnyas, förändras. Någons liv blir nog annorlunda.
Låt oss aldrig glömma att kyrkan framför allt inte är byggnader, pengar, anställda eller förtroendevalda, utan levande troende, Kristusbekännande, gudstjänstfirande, bedjande människor.
Halleluja!
Annorlunda blev det
Jag skrev ju att jag skulle få en annorlunda helg. Annorlunda blev det. Inte var det så annorlunda att jag höll mässa på lördagskvällen i samband med Fridsförbundets församlingshelg. Det har jag gjort många gånger. Men roligt var det. Lätt att predika och skojigt att få tjänstgöra tillsammans med kollegan Kalle Tjäder som jag känt enda sedan början av min studietid och träffat då och då under åren.
Inte var det så annorlunda att jag for förbi min dotter i Boden. Jo, att jag gjorde det på en tidig söndagmorgon. Och att jag fick pengar av henne! (Uppmärksam läsare minns att jag tog hojen till Piteå för ett tag sedan och köpte ett par jeans åt henne. Nu fick jag äntligen betalt.)
Inte så annorlunda heller att jag for på SMC:s "avrostning". Det har jag ju varit med om varje vår sedan jag köpte hojen - utom ett år då det blev inställt pga snöfall!
Men annorlunda blev det att jag körde omkull med hojen. Och nu sitter lite mörbultad (jag kan uppvisa ett gigantiskt blåmärke på höger ben för den som vill se, men annars helt oskadd) och funderar på hur det egentligen gick till och vad jag gjorde för fel. Eller om det var hojens fel? Knappast - föraren är mellan 80 och 95% av körningen. Och om jag vågar köra igen - jo, det vågar jag för jag körde hem samma dag och lika fort som vanligt (110 på 90-väg!). Och idag har jag kört hojen till verkstaden för skadebesiktning (mest "kosmetiska" skador verkar det, men sånt är lika svindyrt på en hoj som på en bil, minst!) - utan rädsla, så det sitter inte där. Nej, jag funderar på om lusten att köra blir densamma. Om jag återigen tycker att det hela är så viktigt att jag en gång till gör samma investering - nya kläder behöver jag tex för dom blev sönderslitna, även jeansen jag hade under. Till det kommer självrisken. Ska jag gå och hoppas att reparationen blir så dyr att försäkringsbolaget väljer att ta hojen och ge mig en nätt summa. Just nu känns det nästan så.
Ska jag tänka - jag som redan mitt första dygn som MC-ägare välte omkull hojen tre gånger och (enligt tidigare - ytterst underhållande! - inlägget "konsten att välta en motorcykel") för ett ögonblick vände blicken uppåt och frågade "är det något du vill säga mig med tanke på MC-körning?" - alltså ska jag nu när jag vält omkull i (måttlig, men dock) fart men klarat mig, tänka att det är någon som vill säga mig något som annars måste sägas i ännu högre tonfall dvs i högre hastighet. På söndag kväll när jag på hemvägen hälsade på prästkollega som bor ytterst mysigt i liten stuga vid älven så tänkte jag så: nu är det färdighaft med motorcyklar. Men ni vet hur det är med alla beslut som tas på kvällar*: när morgonen kommer, när man "sovit på saken" när man fått förståndet alternativt oförståndet tillbaka...
Farligt är det förstås. Det inser jag. Men kul är det - fortfarande. Och praktiskt. När man är en ensamstående man så är MC ett perfekt semesterfordon. Tänk att kuska land och rike runt ensam i en Saab 9000 -92, hur kul är det på en skala?
Vad var det egentligen som hände. Jag skulle göra en övningsinbromsning på avrostningen. Framhjulet låste sig. Sen var jag omkull. Enligt instruktören såg det ut som jag vred lite på styret och då är det ju kört. Blev väl rädd. Förvånad blev jag också för jag har övningsbromsat många gånger och upplevt att jag bromsat lika hårt.
Möjliga orsaker:
1. För överambitiös och bromsade för hårt när farten gått ner (mest sannolikt)
2. För dåligt framdäck och/eller för halt underlag pga tidigare måttligt regn (möjligt - men sannolikt??)
3. Något fel på bromsoken så bromsarna låser sig ett ögonblick (mest osannolikt)
4. Kombination av tex 1 och 2 (???)
Om det är alt 1 som gäller då gäller det för mig att ta varningen på allvar. För jag vet att jag ibland kan ha en tendens att av olika skumma skäl låta fokus vara på lite fel ställe. Detsamma var nog förklaringen till några av mina tidigare omnämnda omkullvältningar. Det får man inte när man kör hoj.**
Hur som helst blir det inte några MC-turer den närmaste tiden. Alltså får jag anstränga mig att ändå skriva något MC-relaterat.*** Jag tar ju inte bort kategorin Mest MC - ännu!
* det är därför man alltid har väckelsemöten på kväller: Det är lättare få folk fatta avgörande beslut då när "försvaren" inte är lika starka. Sedan gäller det att få dom att direkt på morgonen "bekänna sin tro" innan dom backat. Jag tänkte själv på det och funderade på om jag skulle skriva på bloggen om min kvällsavgörelse. Men jag övervann den frestelsen - använde måndag fm till att dammsuga!
** och inte när man kör bil heller. Minnesgilla arbetskamrater kan rekapitulera i minnet när jag (när det nu var) i plötslig kombination av ambition och tjänstvillighet skulle flytta någon möbel mellan Örnäsgården och Hertsökyrkan och i stressen inte såg var jag for när jag backade och svängde så jag fick punga ut med tre tusen i självrisk för ny framskärm. Vis av skadan - fler exempel kan ges men det skulle spränga gränserna för detta inlägg - har jag nästan alltid haft helförsäkring trots att jag alltid haft gamla bilar
*** för Ann O Nyms skull
Inte var det så annorlunda att jag for förbi min dotter i Boden. Jo, att jag gjorde det på en tidig söndagmorgon. Och att jag fick pengar av henne! (Uppmärksam läsare minns att jag tog hojen till Piteå för ett tag sedan och köpte ett par jeans åt henne. Nu fick jag äntligen betalt.)
Inte så annorlunda heller att jag for på SMC:s "avrostning". Det har jag ju varit med om varje vår sedan jag köpte hojen - utom ett år då det blev inställt pga snöfall!
Men annorlunda blev det att jag körde omkull med hojen. Och nu sitter lite mörbultad (jag kan uppvisa ett gigantiskt blåmärke på höger ben för den som vill se, men annars helt oskadd) och funderar på hur det egentligen gick till och vad jag gjorde för fel. Eller om det var hojens fel? Knappast - föraren är mellan 80 och 95% av körningen. Och om jag vågar köra igen - jo, det vågar jag för jag körde hem samma dag och lika fort som vanligt (110 på 90-väg!). Och idag har jag kört hojen till verkstaden för skadebesiktning (mest "kosmetiska" skador verkar det, men sånt är lika svindyrt på en hoj som på en bil, minst!) - utan rädsla, så det sitter inte där. Nej, jag funderar på om lusten att köra blir densamma. Om jag återigen tycker att det hela är så viktigt att jag en gång till gör samma investering - nya kläder behöver jag tex för dom blev sönderslitna, även jeansen jag hade under. Till det kommer självrisken. Ska jag gå och hoppas att reparationen blir så dyr att försäkringsbolaget väljer att ta hojen och ge mig en nätt summa. Just nu känns det nästan så.
Ska jag tänka - jag som redan mitt första dygn som MC-ägare välte omkull hojen tre gånger och (enligt tidigare - ytterst underhållande! - inlägget "konsten att välta en motorcykel") för ett ögonblick vände blicken uppåt och frågade "är det något du vill säga mig med tanke på MC-körning?" - alltså ska jag nu när jag vält omkull i (måttlig, men dock) fart men klarat mig, tänka att det är någon som vill säga mig något som annars måste sägas i ännu högre tonfall dvs i högre hastighet. På söndag kväll när jag på hemvägen hälsade på prästkollega som bor ytterst mysigt i liten stuga vid älven så tänkte jag så: nu är det färdighaft med motorcyklar. Men ni vet hur det är med alla beslut som tas på kvällar*: när morgonen kommer, när man "sovit på saken" när man fått förståndet alternativt oförståndet tillbaka...
Farligt är det förstås. Det inser jag. Men kul är det - fortfarande. Och praktiskt. När man är en ensamstående man så är MC ett perfekt semesterfordon. Tänk att kuska land och rike runt ensam i en Saab 9000 -92, hur kul är det på en skala?
Vad var det egentligen som hände. Jag skulle göra en övningsinbromsning på avrostningen. Framhjulet låste sig. Sen var jag omkull. Enligt instruktören såg det ut som jag vred lite på styret och då är det ju kört. Blev väl rädd. Förvånad blev jag också för jag har övningsbromsat många gånger och upplevt att jag bromsat lika hårt.
Möjliga orsaker:
1. För överambitiös och bromsade för hårt när farten gått ner (mest sannolikt)
2. För dåligt framdäck och/eller för halt underlag pga tidigare måttligt regn (möjligt - men sannolikt??)
3. Något fel på bromsoken så bromsarna låser sig ett ögonblick (mest osannolikt)
4. Kombination av tex 1 och 2 (???)
Om det är alt 1 som gäller då gäller det för mig att ta varningen på allvar. För jag vet att jag ibland kan ha en tendens att av olika skumma skäl låta fokus vara på lite fel ställe. Detsamma var nog förklaringen till några av mina tidigare omnämnda omkullvältningar. Det får man inte när man kör hoj.**
Hur som helst blir det inte några MC-turer den närmaste tiden. Alltså får jag anstränga mig att ändå skriva något MC-relaterat.*** Jag tar ju inte bort kategorin Mest MC - ännu!
* det är därför man alltid har väckelsemöten på kväller: Det är lättare få folk fatta avgörande beslut då när "försvaren" inte är lika starka. Sedan gäller det att få dom att direkt på morgonen "bekänna sin tro" innan dom backat. Jag tänkte själv på det och funderade på om jag skulle skriva på bloggen om min kvällsavgörelse. Men jag övervann den frestelsen - använde måndag fm till att dammsuga!
** och inte när man kör bil heller. Minnesgilla arbetskamrater kan rekapitulera i minnet när jag (när det nu var) i plötslig kombination av ambition och tjänstvillighet skulle flytta någon möbel mellan Örnäsgården och Hertsökyrkan och i stressen inte såg var jag for när jag backade och svängde så jag fick punga ut med tre tusen i självrisk för ny framskärm. Vis av skadan - fler exempel kan ges men det skulle spränga gränserna för detta inlägg - har jag nästan alltid haft helförsäkring trots att jag alltid haft gamla bilar
*** för Ann O Nyms skull
Frimodig kyrka
Nu är Frimodig Kyrkas listor till kyrkomöte och stiftsfullmäktige klara för hela landet. Du kan läsa om det på Frimodig Kyrkas hemsida. När du väl tittar in där så tycker jag att du även ska läsa bloggen som finns där. Då kan du hänga med lite i det som debatteras. Intressant när det gäller listorna i valen är att vi har flera personer som gått över till Frimodig kyrka från andra nomineringsgrupper. Dels är det några som gått över från Kristdemokrater i svenska kyrkan. Dom är väl fortfarande kristdemokrater i den världsliga politiken men har funnit att det är rimligare att i kyrkans sammanhang tillhöra en nomineringsgrupp som är helt fri från politiska bindningar.
Minst två socialdemokrater finns också på våra listor och det är just lulestiftslistorna. Gunvor Vennberg, från Vännäs församling sitter för närvarande i Egendomsnämnden i Luleå stift för socialdemokraterna. Men ställer alltså i årets kyrkoval upp för Frimodig kyrka. Samma gäller Johan Marklund från Skellefteå. Han har tidigare bott i Karlstads stift och där blivit invald i både kyrkomöte och stiftsfullmäktige. Men nu har han också bytt och står på¨våra listor. Hade jag lyckats med mina övertalningsförsök hade vi kanske haft ytterligare en på våra listor som tidigare kandiderat i kyrkoval för socialdemokraterna. Nå, man ska inte ägna sig för mycket åt övertalning. Folk ska gå in i det som dom känner sig kallade till, det som dom gör i frihet och glädje.
Jag sitter och funderar: ska jag skriva ungefär samma sak som jag gjorde om ämbetssynen, att ni inte behöver vara överens med mig i denna fråga för att läsa min blogg eller gå på mina gudstjänster eller deltaga i andra aktiviteter som jag arbetar med i församlingen. Jo, naturligtvis är det så. Det är ju detta som gjort att jag under så många år som präst varit principiellt mycket tveksam till alla former av parti- (eller annat grupp-) engagemang. För är man med i ett sammanhang så kan det bli så att man förlorar kontakten med människor som finns i annat sammnahang. Och som präst är man till för alla. Inte bara präst för vissa grupper.
Men likväl, det är snudd på att jag tycker att med Frimodig Kyrka förhåller det sig annorlunda. Den politiska ockupationen av svenska kyrkan har nu fått så allvarliga konsekvenser att det måste nog sägas vara varje övertygad kristens plikt att revoltera mot den. Och om man vill göra det, och om man vill återupprätta svenska kyrkan på den bibliska grunden - ja, då finns det i praktiken bara ett verkligt alternativ i kyrkovalet* - Frimodig Kyrka.**
*detta gäller ju stiftsfullmäktigeval och kyrkomötesvalet (som är det absolut viktigaste när det gäller de frågor som i praktiken ger hela samfundet svenska kyrkan sin kända offentliga identitet). På lokalplanet, församlingar, pastorat och samfälligheter, där får man undersöka från plats till plats vilket alternativ som är bäst.
**om du inte tror mig när jag säger att Frimodig Kyrka är det enda verkliga alternativet - läs på nätet och jämför vår valplattform med de andra nomineringsgrupperna och partierna. Döm själv!
Minst två socialdemokrater finns också på våra listor och det är just lulestiftslistorna. Gunvor Vennberg, från Vännäs församling sitter för närvarande i Egendomsnämnden i Luleå stift för socialdemokraterna. Men ställer alltså i årets kyrkoval upp för Frimodig kyrka. Samma gäller Johan Marklund från Skellefteå. Han har tidigare bott i Karlstads stift och där blivit invald i både kyrkomöte och stiftsfullmäktige. Men nu har han också bytt och står på¨våra listor. Hade jag lyckats med mina övertalningsförsök hade vi kanske haft ytterligare en på våra listor som tidigare kandiderat i kyrkoval för socialdemokraterna. Nå, man ska inte ägna sig för mycket åt övertalning. Folk ska gå in i det som dom känner sig kallade till, det som dom gör i frihet och glädje.
Jag sitter och funderar: ska jag skriva ungefär samma sak som jag gjorde om ämbetssynen, att ni inte behöver vara överens med mig i denna fråga för att läsa min blogg eller gå på mina gudstjänster eller deltaga i andra aktiviteter som jag arbetar med i församlingen. Jo, naturligtvis är det så. Det är ju detta som gjort att jag under så många år som präst varit principiellt mycket tveksam till alla former av parti- (eller annat grupp-) engagemang. För är man med i ett sammanhang så kan det bli så att man förlorar kontakten med människor som finns i annat sammnahang. Och som präst är man till för alla. Inte bara präst för vissa grupper.
Men likväl, det är snudd på att jag tycker att med Frimodig Kyrka förhåller det sig annorlunda. Den politiska ockupationen av svenska kyrkan har nu fått så allvarliga konsekvenser att det måste nog sägas vara varje övertygad kristens plikt att revoltera mot den. Och om man vill göra det, och om man vill återupprätta svenska kyrkan på den bibliska grunden - ja, då finns det i praktiken bara ett verkligt alternativ i kyrkovalet* - Frimodig Kyrka.**
*detta gäller ju stiftsfullmäktigeval och kyrkomötesvalet (som är det absolut viktigaste när det gäller de frågor som i praktiken ger hela samfundet svenska kyrkan sin kända offentliga identitet). På lokalplanet, församlingar, pastorat och samfälligheter, där får man undersöka från plats till plats vilket alternativ som är bäst.
**om du inte tror mig när jag säger att Frimodig Kyrka är det enda verkliga alternativet - läs på nätet och jämför vår valplattform med de andra nomineringsgrupperna och partierna. Döm själv!
Annorlunda helg
Idag fredag är jag ledig, imorgon lördag jobbar jag och på söndag är jag ledig* igen.
Det blir lite på tvärs mot vad det brukar vara. Normalt är jag ledig lördagar. Men även på annat sätt blir det lite ovanligt. På söndag kommer jag nämligen att vara i Boden på SMC:s "avrostning" för motorcyklister. Det betyder att jag inte kan gå i kyrkan på förmiddagen. Det händer inte ofta att jag missar högmässan. Däri blir jag ju ett ytterst dåligt föredöme för mina fromma läsare.
Men jag tänker att jag tar igen det redan i förväg på lördagen. På lördag kväll kl 20 firar jag nämligen mässa i Örnäsets kyrka i samband med Luleå fridsförbunds (öst -laestadianska församlingen, "kyrkan i Konsumbutiken") församlingsdagar. Vad jag ska predika om vet jag ännu inte. Ni får be för mig att Herren ger vad jag ska tala över. Jag hade en grej på gång men det talade jag över på veckomässan igår kväll. Kan jag ta samma sak igen?
Vad ska jag göra nu på min lediga dag? Dammsuga är givetvis ett stort behov. Men än har jag många skäl** kvar att låta bli det, så det dröjer nog ännu en stund. Jag har på morgonen lyssnat på några OAS-cd från olika möten som jag beställt. Bla min egen predikan från Rättvik 2005. Kul att någon gång kolla hur man själv egentligen låter. Nu håller jag på med det som jag tidigare gjort reklam för: katolske prästen Raniero Cantalamessa från OAS-mötet i Borås 2008. Har lyssnat på första CD:n. Det är verkligen lika bra som jag minns det från i somras. Snart tar jag mig an den andra så kan jag skjuta upp dammsugningen i 65 minuter till. Eller kanske jag ska bli modern och lyssna via min bärbara CD-spelare så kan jag dammsuga samtidigt.
* jag råkade först slinta lite med tangenterna så det blev eldig istället för ledig. Det borde man ju som präst vara varje söndag.
**se tidigare inlägg i ämnet
Det blir lite på tvärs mot vad det brukar vara. Normalt är jag ledig lördagar. Men även på annat sätt blir det lite ovanligt. På söndag kommer jag nämligen att vara i Boden på SMC:s "avrostning" för motorcyklister. Det betyder att jag inte kan gå i kyrkan på förmiddagen. Det händer inte ofta att jag missar högmässan. Däri blir jag ju ett ytterst dåligt föredöme för mina fromma läsare.
Men jag tänker att jag tar igen det redan i förväg på lördagen. På lördag kväll kl 20 firar jag nämligen mässa i Örnäsets kyrka i samband med Luleå fridsförbunds (öst -laestadianska församlingen, "kyrkan i Konsumbutiken") församlingsdagar. Vad jag ska predika om vet jag ännu inte. Ni får be för mig att Herren ger vad jag ska tala över. Jag hade en grej på gång men det talade jag över på veckomässan igår kväll. Kan jag ta samma sak igen?
Vad ska jag göra nu på min lediga dag? Dammsuga är givetvis ett stort behov. Men än har jag många skäl** kvar att låta bli det, så det dröjer nog ännu en stund. Jag har på morgonen lyssnat på några OAS-cd från olika möten som jag beställt. Bla min egen predikan från Rättvik 2005. Kul att någon gång kolla hur man själv egentligen låter. Nu håller jag på med det som jag tidigare gjort reklam för: katolske prästen Raniero Cantalamessa från OAS-mötet i Borås 2008. Har lyssnat på första CD:n. Det är verkligen lika bra som jag minns det från i somras. Snart tar jag mig an den andra så kan jag skjuta upp dammsugningen i 65 minuter till. Eller kanske jag ska bli modern och lyssna via min bärbara CD-spelare så kan jag dammsuga samtidigt.
* jag råkade först slinta lite med tangenterna så det blev eldig istället för ledig. Det borde man ju som präst vara varje söndag.
**se tidigare inlägg i ämnet
Eld
1. Pyromans eld?
Som en del kanske sett i TV eller läst i tidningar eller på nätet så brann det i ett hureshus på Hertsön natten mot måndagen. I samma område brann två hyreshus för sex år sedan med en veckas mellanrum. Allt tyder på att åtminstone två av dessa tre bränder är anlagda. I ett av fallen har ingen tydlig brandorsak kunnat fastställas. Strax efter de två bränderna för sex år sedan fann man även på en vind i ett hyreshus något som tolkades som förberedelse till att tända på även det huset. Allt tyder alltså på att vi har en pyroman lös i området.
Alla vänners förbön är därför på sin plats. Förbön att den skyldige ska kunna stoppas. Att ingen ska komma till skada. Stort tack till Gud för att ingen ännu förlorat livet. Församlingen har vid de tre brandtillfällena varit aktiv i krisarbetet både akut och sedan efteråt.
2. Andens eld
vill vi däremot se mer av. Det får också vara vår gemensamma bön. I församlingslivet, i alphagruppen, i OAS-sammanhang får vi se det alltmer på olika sätt. Den elden är glädjande. Har just fått hem några beställda CD-skivor från olika OAS-möten. Jag hoppas att lyssnandet ska bidraga till att blåsa liv i elden i mig.
3. Nu gäller det att vi alla börjar brinna för Frimodig kyrka inför kyrkovalet i höst. Jag påminner om att även ungdomar fr o m 16 års ålder får rösta. Även frikyrkliga kan rösta (om dom är med i svenska kyrkan). Vi ger inte upp med svenska kyrkan. Det är nu vi ska ge de politiska partierna en match. Frimodig kyrka ställer upp i val på riks- och stiftsnivå i hela landet.*
* rättelse inskriven 28/9-09: detta var inte helt korrekt. I några få stift (tre?) hade vi inte listor i stiftsvalet
Som en del kanske sett i TV eller läst i tidningar eller på nätet så brann det i ett hureshus på Hertsön natten mot måndagen. I samma område brann två hyreshus för sex år sedan med en veckas mellanrum. Allt tyder på att åtminstone två av dessa tre bränder är anlagda. I ett av fallen har ingen tydlig brandorsak kunnat fastställas. Strax efter de två bränderna för sex år sedan fann man även på en vind i ett hyreshus något som tolkades som förberedelse till att tända på även det huset. Allt tyder alltså på att vi har en pyroman lös i området.
Alla vänners förbön är därför på sin plats. Förbön att den skyldige ska kunna stoppas. Att ingen ska komma till skada. Stort tack till Gud för att ingen ännu förlorat livet. Församlingen har vid de tre brandtillfällena varit aktiv i krisarbetet både akut och sedan efteråt.
2. Andens eld
vill vi däremot se mer av. Det får också vara vår gemensamma bön. I församlingslivet, i alphagruppen, i OAS-sammanhang får vi se det alltmer på olika sätt. Den elden är glädjande. Har just fått hem några beställda CD-skivor från olika OAS-möten. Jag hoppas att lyssnandet ska bidraga till att blåsa liv i elden i mig.
3. Nu gäller det att vi alla börjar brinna för Frimodig kyrka inför kyrkovalet i höst. Jag påminner om att även ungdomar fr o m 16 års ålder får rösta. Även frikyrkliga kan rösta (om dom är med i svenska kyrkan). Vi ger inte upp med svenska kyrkan. Det är nu vi ska ge de politiska partierna en match. Frimodig kyrka ställer upp i val på riks- och stiftsnivå i hela landet.*
* rättelse inskriven 28/9-09: detta var inte helt korrekt. I några få stift (tre?) hade vi inte listor i stiftsvalet
Jesusmanifestationen
Nu har jag dels fått ett personligt vittnesbörd därifrån via telefon av en människa som var så totalt uppfylld av det som varit så fantastiskt att det inte fanns ord för att beskriva osv osv. Se´n har jag kollat lite i tidningarna via nätet och fått en bild av hur det var. Förmodligen får jag höra och läsa mer från dem som var där.
Nästa år kanske jag offrar förstamajrundan och tar hojen till Stockholm istället och åker med sju varv runt stan Det vore häftigt. Men kul vore det ju om vi även där kunde vara 1000 hojar!
Det man kan fundera över när det gäller Jesusmanifestationen är ju "svenska kyrkans" officiella icke-deltagande. Hakon Långström kan ju inte riktigt räknas som representant för svenska kyrkan (så präst och fd domprost han är) eftersom han hoppade av som domprost i protest mot "svenska kyrkan" och han dessutom sitter i OAS-rörelsens ledning (och ni vet ju hur skumt det är). Nu sade visserligen nuvarande domprosten i Stockholm Åke Bonnier att han uppskattade att vara med och att han till nästa åre ville ha en mer officiell svenskkyrklig representation. Ändå kan det inte hjälpas att jag upplevde en viss reservation i hans ord. Varför? Och varför har "svenska kyrkan" så svårt att överhuvudtaget känna sig bekväm i dylika sammanhang där man bara klart och entydigt bekänner sin samhörighet med Jesus?
Jag föreslår att "svenska kyrkan" utser mig att vara sin representant i Jesusmanifestationens ledningsgrupp. Man behöver ju inte utse någon biskop eller domprost som mest känner sig besvärad i sådana sammanhang. Utan man kan ju utse någon från den del av svenska kyrkan som finner glädje i dylikt.
Nästa år kanske jag offrar förstamajrundan och tar hojen till Stockholm istället och åker med sju varv runt stan Det vore häftigt. Men kul vore det ju om vi även där kunde vara 1000 hojar!
Det man kan fundera över när det gäller Jesusmanifestationen är ju "svenska kyrkans" officiella icke-deltagande. Hakon Långström kan ju inte riktigt räknas som representant för svenska kyrkan (så präst och fd domprost han är) eftersom han hoppade av som domprost i protest mot "svenska kyrkan" och han dessutom sitter i OAS-rörelsens ledning (och ni vet ju hur skumt det är). Nu sade visserligen nuvarande domprosten i Stockholm Åke Bonnier att han uppskattade att vara med och att han till nästa åre ville ha en mer officiell svenskkyrklig representation. Ändå kan det inte hjälpas att jag upplevde en viss reservation i hans ord. Varför? Och varför har "svenska kyrkan" så svårt att överhuvudtaget känna sig bekväm i dylika sammanhang där man bara klart och entydigt bekänner sin samhörighet med Jesus?
Jag föreslår att "svenska kyrkan" utser mig att vara sin representant i Jesusmanifestationens ledningsgrupp. Man behöver ju inte utse någon biskop eller domprost som mest känner sig besvärad i sådana sammanhang. Utan man kan ju utse någon från den del av svenska kyrkan som finner glädje i dylikt.
Första maj - våren är här
Det hade varit ca 350 personer i sossarnas förstmajtåg i Luleå idag - enligt Nordnytt. Det var visst ca 100 fler än förra året. Det hade också varit en grupp människor på södra hamnplan och protesterat mot att gamla hamnkranen ska rivas. Men ingentig sa dom om att på förmiddagen hade där varit 941 motorcyklar som körde vidare mot Boden i årets första majrunda. I Boden väntade ytterligare ett hundratal. Boden är däremot, av de stora orterna, den där flest människor är ute och tittar. Man ur huse känns det som. På båda sidor om vägen genom centrala Boden var det packat med folk.
Vädret, precis som de två senaste åren strålande sol. Kamrater i styrelsen anser det vara min uppgift - som präst förväntas jag ha någon särskild kanal till himmelens Gud* - att fixa gott väder. Hälsa från oss och tacka, tyckte en av styrelseledamöterna. I år hade vi ett lotteri med priser skänkta från olika MC-, sport-, och maskinaffärer i Luleå och Piteå. Underhållning också, en grupp ungdomar som bla imiterade Jonny Cash. Fantastiskt bra. Bekanta från olika håll träffar man också: gamle kamraten i Älvsbyn, men jag tror inte han hade kamera i år så ni lär inte få bildbevis på mitt deltagande visat på hans blogg i år; en person som jobbar på en av stadens sjukgymnastmottagningar som jag mötte ofta vintern 04-05 när jag var halvt förlamad i benen; en anställd på en av Luleås begravningsbyråer. Praktiskt om det värsta skulle hända att ha både präst och entreprenör i närheten. (Nä, nu var jag kanske lite för grym i mitt skämtande, men faktum är att den typen av skämt var rätt vanliga i mitt föräldrahem, så jag är väl förstörd redan); gammal skolkamrat som jag mött på rundan tre år i rad nu; mfl, mfl och alla som man efter några år börjar känna igen.
Det blev alltså en trevlig dag. Tjugo mil i sadeln**. Avlutning av rundan i Piteå, Nolia med palt. Efter maten kände jag mig så trött så jag tänkte att jag somnar på vägen hem från Piteå till Luleå. Men väl uppe på hojen igen så vaknar man till. Tänk att du kör i 110 med bil med båda framrutorna öppna. Nog skulle du hålla dig vaken. Jag hann hem och se slutet av Lunds studentsångare som sjöng in våren. Jag såg det hos mina föräldrar. Nu är jag hemma i min egen bostad och får bara koppla av.
Våren är här - inte bara vårtecknen!
* eftersom jag i förrförra inlägget kallat mig själv "äkta lutheran" (s k sanning med modifikation) så måste jag väl rättfärdiga mig inför alla läsare som kan luthersk teologi bättre än jag och säga att jag inte tror att jag som präst har något särskilt företräde inför Gud utan att alla troende har samma rätt och möjlighet att för Kristi skull nalkas Gud i sin bön.
** alltså, det är när jag kommit hem till Luleå som jag kört ca 20 mil
Vädret, precis som de två senaste åren strålande sol. Kamrater i styrelsen anser det vara min uppgift - som präst förväntas jag ha någon särskild kanal till himmelens Gud* - att fixa gott väder. Hälsa från oss och tacka, tyckte en av styrelseledamöterna. I år hade vi ett lotteri med priser skänkta från olika MC-, sport-, och maskinaffärer i Luleå och Piteå. Underhållning också, en grupp ungdomar som bla imiterade Jonny Cash. Fantastiskt bra. Bekanta från olika håll träffar man också: gamle kamraten i Älvsbyn, men jag tror inte han hade kamera i år så ni lär inte få bildbevis på mitt deltagande visat på hans blogg i år; en person som jobbar på en av stadens sjukgymnastmottagningar som jag mötte ofta vintern 04-05 när jag var halvt förlamad i benen; en anställd på en av Luleås begravningsbyråer. Praktiskt om det värsta skulle hända att ha både präst och entreprenör i närheten. (Nä, nu var jag kanske lite för grym i mitt skämtande, men faktum är att den typen av skämt var rätt vanliga i mitt föräldrahem, så jag är väl förstörd redan); gammal skolkamrat som jag mött på rundan tre år i rad nu; mfl, mfl och alla som man efter några år börjar känna igen.
Det blev alltså en trevlig dag. Tjugo mil i sadeln**. Avlutning av rundan i Piteå, Nolia med palt. Efter maten kände jag mig så trött så jag tänkte att jag somnar på vägen hem från Piteå till Luleå. Men väl uppe på hojen igen så vaknar man till. Tänk att du kör i 110 med bil med båda framrutorna öppna. Nog skulle du hålla dig vaken. Jag hann hem och se slutet av Lunds studentsångare som sjöng in våren. Jag såg det hos mina föräldrar. Nu är jag hemma i min egen bostad och får bara koppla av.
Våren är här - inte bara vårtecknen!
* eftersom jag i förrförra inlägget kallat mig själv "äkta lutheran" (s k sanning med modifikation) så måste jag väl rättfärdiga mig inför alla läsare som kan luthersk teologi bättre än jag och säga att jag inte tror att jag som präst har något särskilt företräde inför Gud utan att alla troende har samma rätt och möjlighet att för Kristi skull nalkas Gud i sin bön.
** alltså, det är när jag kommit hem till Luleå som jag kört ca 20 mil
