Torbjörn Lindahl

dyker ju upp i kyrkovalet. Numera är det bara tre av de ordinarie partierna som uppträder i kyrkomötesvalet under öppet partinamn, c, s, och sd. Övriga partier döljer sig, ofta genom något slags -isk, = i svenska kyrkan.

 

Först har vi VISK, Vänstern i...

sedan FISK, Fria liberaler (tidigare Folkpartister) i...

och MISK, Miljöpartister i...

 

Den nya gruppen Borgerligt Alternativ som ersätter moderaterna borde ju rimligen kallas BoA. Hoppas dock det inte är en kramboa som kramar musten ur kyrkan. Men dom har ju av Dag Sandahl på hans blogg fått namnet SMISK, Smygmoderater i svenska kyrkan. Passande givetvis.

 

Pensionärpartiet blir givetvis PISK, eller är det kanske det givna namnat för Posk om dom också vill inordna sig i isk-gänget. Dom var väl först med "i svenska kyrkan"? och sedan flera av deras profilerade företrädare gått till Frimodig Kyrka så är dom kanske snart bara en i gänget med partierna.

 

Att kalla de kristdemokratiske för KRISK, nä det blev plötsligt inte lika roligt. Får försöka med något bättre.

 

I min ungdom minns jag att man ibland träffade gamla socialdemokrater som bara kallade partiet för demokraterna. Givetvis syftande på att det var det demokratiska alternativet på den socialistiska planhalvan, till skillnad från kommunisterna. Om dom plockade upp den gamla benämningen kunde dom ju bli DISK.

 

ÖKA (Öppen kyrka för alla)? varför inte Öppet i svenska kyrkan ÖISK? Att det låter lite väl likt ÖIS (Örgryte) kan väl accepteras. Det är väl mest Göteborgare i gruppen.

 

Men hur gör vi med de sista partierna?

 

Centern består ju av tradition av bönder. Dom värnar väl också om gamla stabila traditioner. Kunde ju bli Svenska Lantbrukare i svenska kyrkan, SLISK

 

Sverigedemokraterna kunde ju bli SVISS. Dom har ju ändå inget med kyrkan att göra så lika bra att tala klarspråk. Svenskar i Svenskt Sverige.

 

Vad ska vi frimodiga bli då? Givetvis FRISK. Det friska alternativet i detta sjuka sammanhang.

I föregående inlägg skrev jag att en ofrivillig MC-fasta ger mig möjlighet ägna tid åt kyrkovalet och Frimodig kyrka. Bäst börja med det på en gång då, så man får skäl tro sina egna ord.

 

Länkar här till en blogg där det finns länkar till alla nomineringsgruppers (som kandiderar till kyrkomötet) program. Så kan man lätt jämföra. En genomläsning kommer givetvis bara att stärka kära läsaren i insikten att Frimodig Kyrka är det enda vettiga alternativet i kyrkovalet. På bloggen finns även en räkning hur många gånger Gud och Jesus nämns i respektive grupps program. Kan vara intressant att begrunda.

 

På Frimodig Kyrkas blogg skriver även vår ordförande Jan-Anders om ett radioprogram som behandlat frågan om skillnader och likheter mellan Sverigedemokraterna och Frimodig Kyrka. Att det i grundläggande frågor inte finns någon samhörighet mellan SD och FK är bra att veta när man möter socialdemokratiska försök att bunta ihop oss.

 

Igår, måndag, hade jag en debattartikel i NSD. den kan du läsa här.

Men det var på håret. Att drivpaketet (drev och kedja) på hojen var på väg att behöva bytas har jag insett. Men jag trodde inte det var så akut. Men när det väl börjat bli nött så säger erfarenheten att försämringen går allt snabbare.

 

Jo, då. När vi andra kursdagen besiktade hojarna såg jag att det började bli illa. (Och närvarande "experter" tyckte det var mer illa än jag tyckte).Så jag avstod de tre sista körpassen andra dagen för att spara resurserna till hemresan. Allt gick bra  tills  jag var ca två mil söder om Piteå. Då började ett måttligt oväsen vilket ökade sakta i styrka trots att jag körde ytterst sakta. Nå, jag lyckades ta mig fram till verkstaden i Piteå som för närvarande är närmaste märkesverkstad då Hondaverkstad numera saknas i Luleå. På verkstaden tog dom emot mig, om än kanske inte med öppna armar pga många boknimgar, men vänligt, med löftet att hojen i bästa fall kan hämtas på fredag, annars en bit in i september.

 

Men när jag ändå är inne på frågan om byten av det som blivit gammalt, kan jag ju berätta att vännerna i Timrå bytt kök sedan sist. I deras nya köksinredning fanns några lösningar (som dom kommit på själva) som är bland det smartaste jag sett. Ska du renovera köket? Fråga mig så ska jag berätta

 

Sen avslappnad bussresa sista biten hem till Luleå. Kanske lika bra att jag nu får en tids vila från motorcykeln annars kanske jag blivit alltför entusiastisk efter kursdagarna.

 

Nu får jag istället ägna tid åt valarbete för Frimodig Kyrka inför kyrkovalet.

har jag varit med om. Var nere* på  Mittsverigebanan strax söder om Härnösand och åkte motorcykel i dagarna två. Har aldrig förut åkt på storbana, men o så roligt.**

 

Bodde under tiden hos vännerna Mats o Maija i Timrå, vilka var dom som en gång för 8-9 år sedan, när dom bodde i Luleå, inspirerade mig att skaffa MC och också undervisade mig i körandets ädla konst. Nu har dom själva slutat köra motorcykel, Hoppas det bara är temporärt. Men det var kul träffas ändå, efter ganska många år.

 

Att köra på bana i SMC:s regi, sk "Broms- och kurvkurs", var som redan sagts, riktigt roligt. Och ytterst lärorikt. Efter första dagen var jag helt lyrisk. Man trodde ju visserligen att instruktörerna inte var riktigt kloka när dom först tejpade över hastighetsmätaren (så man själv lär sig känna vad som är "lagom" hastighet för en själv) och backspeglarna (så att man skulle ha all koncentration framåt och inte bry sig om alla som kom bakifrån och tänkte köra om) och att på andra eller tredje körpasset instruerade en att köra några varv och bromsa och svänga med bara en hand på styret (för att lära sig att man förankrar sig själv på hojen genom att knipa med knäna runt tanken och för att inse att hojen klarar sig ganska bra utan en räddhågad förare som krampaktigt håller sig fast i styret). Tror kära läsarna detta var möjligt utan att man krockade eller for i backen? Absolut!

 

Så roligt har jag inte haft på länge. Varv efter varv på samma bana där man vågade köra fortare och fortare och fick allt bättre flyt i kurvorna. För varje nytt körpass var det en ny sak som skulle övas: motstyrning,*** gasa i kurvorna, välja svängpunkt, vart man ska titta osv.**** Instruktörerna var väldigt duktiga. Dom åkte själva med under övningspassen och ville dom visa något så körde dom före och hade särskilt tecken att man skulle följa efter och göra likadant. Riktigt lärorikt.

 

Lärorikt var också ett yttrande från vår grupps instruktör under första dagen, ett yttrande som jag omedelbart fick behov dela med mig av till kära läsarna: "gasen är motorcyklistens bästa vän". De flesta kniviga situationer man försätter sig i som motorcyklist klaras bäst med ökat gaspådrag. Broms och minskad gas är till intet gagn. Så nu vet ni det!

 

Till den som är motorcyklist och ännu inte gått en BBK i SMC:s***** regi säger jag bara: gör det!

---

* eventuella sörlänningar bland läsarna ombedes notera denna bestämning

** som gamle domprosten Olaus skulle ha sagt

*** att med ett kort och distinkt tryck på styret, för ett ögonblick agera som om man styr åt "fel" håll, vilket är nödvändigt för att motorcykeln ska lägga sig åt rätt håll

**** för vana motorcyklister är inget av detta någon nyhet, men jag fruktar att de flesta av läsarna ännu inte upptäckt motorcyklandets glädje

*****att svenska motorcyklister är medlemmar i SMC föutsätts.

Idag fick jag två s k ryck.

 

1. Jag började städa och slänga en massa onödiga grejer. Egentligen började rycket redan före helgen då jag fick veta att jag skulle få nattgäster på söndagkväll. Alltså blev jag tvungen fixa o dona en aning och insåg att här finns det gott om div som kan slängas. Kära läsarna, vet ju vilket löfte jag avgav under förra året då jag och mina bröder ägnade dagar åt att städa bland pappas alla grejer? Just det, löftet att mina barn inte ska behöva ägna tiden efter min bortgång åt att slänga allt som jag själv kunde ha slängt. Alltså jobbar jag på att göra det själv. Men det blev alltså idag som slänga-bort-rycket nådde sin höjdpunkt. En totalt fullastad bil blev det till Kupan och Kronan och ändå ser jag att det finns grejer i hallen jag glömde lasta in.

 

2. Men när allt sans och vett ryckts loss ur skallen så drabbades jag av ytterligare ett ryck: fönsterputsning. Och tro det eller ej, jag putsade exakt alla fönster i hela huset, både uppe och nere. Och faktum är att det är lite skillnad att titta ut. Gräset är grönt, inte smutsgrått inser jag plötsligt. Inga överdrifter, dock. Nitisk husmor skulle nog ha mycket att klaga på vid en inspektion av de nytvättade fönstren, men bara man nått nivån där det inte längre är kul skriva sitt namn med pekfingret i dammet på insidan av rutan så är jag nöjd.

 

3. Det måste vara dagens brist på motorcykelkörning som fått energin kanaliseras åt dessa underliga håll. Kanske måste jag ta en MC-tur imorgon så jag håller mig lugn.

Lusten för en tur med hojen infann sig även idag. Jag tänker att jag måste utnyttja de närmaste dagarna till att slipa bort viss ringrostighet i motorcyklandet innan jag far på en broms- och kurvkurs i SMC:s regi. Dock infinner sig inte värsta MC-lusten under dygnets varmaste timmar. Inte därför att det skulle vara otrevligt köra i strålande sol utan därför att innan man i värmen fått på sig skor, byxor, ryggskydd, jacka, hjälm och handskar så är man blöt av svett. Inte så kul. Alltså infann sig lusten senare på eftermiddagen då man just ätit köttbullar.

 

I lördags for jag åt ena hållet, så idag tänkte jag att det kunde bli åt andra hållet. Alltså ringde jag min gamle kamrat i Älvsbyn och undrade om han ville bidraga till att göra min glädje fullkomlig. Det var han givietvis med på men undrade försynt hur det skulle ske. Jag svarade att han skulle kunna nämna ett ställe där det serverades en god kopp kaffe om jag nu skulle få för mig ta en sväng med hojen och om (som av en händele) den svängen skulle gå förbi Älvsbyn.

 

 

I förtröstan på detta löfte startade jag färden. Valde fara till Gäddvik först, sedan uppefter södra sidan av älven till Avan och därifrån den ytterst kurviga (och därmed roliga) vägen via Selet till Klöverträsk och sedan raka spåret till Älvsbyn. Men när jag kollade mobilen så fanns där givetvis ingen adress till trevligt ställe, alltså fick jag ta det bästa kvarvarande alternativet och styra kosan till min gamle kamrat själv. Hade jag inte redan varit mätt av köttbullar hade jag kunnat fylla magsäcken med pasta och köttfärssås.

 

Jag nöjde mig med kaffe på maten och samtal om diverse. Bl a konstaterade vi gemensamt

1. Vi har nu varit präster väldigt länge

2. Under de åren har det skett en utveckling där kyrkan (genom sina representanter, bl a prästerna) börjat spreta åt en massa olika håll. Man kan inte längre på samma sätt som för trettio år sedan förutsätta samma gemensamma grund hos alla.

3. Vi upplever tendenser till alltmer centralstyrning.

 

Av någon anledning lyckades min gamle kamrat även få samtalet att handla om det gamla gruvsamhället Laver några mil bort. Den tidigare Bolidengruvan därstädes lades ner strax efter kriget och hela den befintliga byn borttransporterades. Nu finns visst bara lite husgrunder kvar. Ungefär som i Harsprånget där ett gammalt vattenrallarsamhälle helt utplånats. Skillnaden är att i Harsprånget fanns en kyrka* (finns nu i Kalixtrakten) men i Laver lär ingen kyrka ha behövts eftersom - enligt min gamle kamrat - alla som bodde där var  (kyrkligt ointresserade) kommunister och syndikalister. Det f d samhället betraktas visst nu som en sevärdhet. För ett ögonblick ville min gamle kamrat dra dit med mig för att få guida mig runt i det icke existerande. Kanske var det det faktum att vi i vårt samtal berört Dag Sandahls luftslott som gav honom lusten att visa mig ingenting som en gång i tiden i alla fall varit någonting och inte bara luft. Sannolikt ville han med det tänkta studiebesöket även få mig att inse vad ett riktigt dött ställe är, om nu jag som norrbottnisk storstadsbo möjligen gick och tyckte att Älvsbyn är dött. Jag tänker att besöket snarare skulle gett mig en föraning om hur Älvsbyn kommer att kännas om några år då alla boende därstädes insett det meninglösa i att pendla till Luleå. Dyrt blir det. Och miljöovänligt. Och tänk så många trevliga MC-turer de framtida f d Älvsbyborna kan få råd med när dom inte längre slösar sina pengar på onödigt pendlande. Dom kan ju tex ta hojen och fara och titta på svärdheten, f d kyrkbyn Älvsbyn.

 

Besöket i Laver fick dock anstå. Tidpunkten för min återresa till Luleå skulle ha blivit för sen, med onödigt mycket kyla som följd. På hemvägen åkte jag gamla vägen Älvsbyn-Boden över Brännberg - härligt kurvig väg - och väl framme vid Luleälven tog jag av mot Avan och hann med god marginal hoppa på färjan (någon gång per år ska man åka färja över älven) och sedan bar det av hemåt. Tankade hojen på Statoil Mjölkudden. 26,2 mil sedan förra tankningen, 13,8 l bensin gick i. Helt acceptabelt för en gammal Transalp 98 som gått snart 9000 mil. Men lite väl mycket olja drar den märkte jag återigen när jag kollade i garaget. Inget göra något åt. Onödigt dyrt försöka åtgärda säger alla jag frågat.

 

Är det lönt (försöka) reparera svenska kyrkan? Ja, var det trosvissa och uppmuntrande budskapet i de annonser som Frimodig Kyrka kommer att ha i EFS Budbärarens augustinummer, vilka vi som är ordförande i de olika FK-stiftsavdelningarna fick se i förväg. Fina skriverier av Jan-Anders Ekelund (FK-ordf), Berit Simonsson (FK viceordf), Erik Johansson, Bertil Murray, Hans Lindholm, Anna-Sophia Bonde.

 

Tag ditt ansvar och rösta den 15 september på Frimodig Kyrka. På de ställen där vi finns lokalt ger du vår röst även där, i övrigt tar du FK:s valsedel i valet till Stiftsfullmäktige och Kyrkomöte.

---

* i den kyrkan konfirmerades jag 1967, men då stod den fortfarande i Harsprånget. Vi ungdomar (scoutkonfirmation) bodde i hemvärnsförläggningar som fanns kvar, våra föräldrar kunde, när dom kom till konfirmationshelgen, bo i husen i det redan då till största delen tomma lilla samhället.

 

är det nu som gäller. Det beror på att jag under kvällen tog en MC-tur om ca 9 mil. Norrut eller kanske snarare österut blev det. Sundom, Råneå och Prästholm var orter som passerades. Passade även på att besöka gammal bekant som jag känt i drygt 40 år men som jag numera ser möjligen en gång per år när jag sveper förbi med hojen. Nu påstod han att det var fyra år sedan sist. Tre, tänkte jag. Men då bör man betänka att under övriga år har jag en eller två gånger varit förbi då han varit borta.

 

O, hur avstressande är det icke att köra motorcykel.

 

Ordet hur - eller kanske snarare huru - är ett ord som bör vara med i en rätt predikan. Det har jag under veckan lärt mig då jag läst en bok om den schartaupräglade kristendomen. Skriven av än gammal präst för knappt 20 år sedan. Jag fick boken omtalad för mig av yngre kollega under OAS-mötet för någon vecka sedan. Mitt intresse väcktes och yngre kollegan såg till att jag fick ett exemplar mig tillskickat.

 

Att den schartaupräglade kristendomen var så helt utplånad redan för nästan tjugo år sedan hade jag kanske inte riktigt klart för mig. Men det var författarens uppfattning. Han medgav visserligen att det kanske fanns en ock annan präst som fortfarande predikade i den gamla traditionen, men då godkände dessa präster tex (konfirmand-) läger och annan verksamhet vid sidan om högmässan, vilket absolut är något nytt i den kristendomen. Detta totala avfärdande av all kyrkoverksamhet som inte existerade för 200 år sedan gör ju att en norrländsk pietist kan känna sig hemma, men när även lekmannapredikanter, bönhus och stormöten åker ut som lika ogudaktigt...?

 

Eller?

 

Nå, intressant var det att läsa. Utan tvekan en allvarlig kristendomsform som i sina principiella tankar har mycket att lära. Konstigt att jag alltid känner en slags mental (jag säger inte "andlig"!) samhörighet med kristna som har som huvudinriktning att vara mot allt "nytt i kristendomen", det må vara schartauaner, laestadianer eller prekonciliära* katoliker!

 

Men vad är nytt och vad är gammalt? Tex svenska kyrkohandboken från början av 1800-talet (som på visst sätt kommit att prägla de väckelser som uppstod under 1800-talet) var ju den också en gång "något nytt i kristendomen" präglad som den delvis var av neologin (17-1800-talets "modernism") och utslätad i förhållande till den mer genuina lutherdom som präglade handboken från 1690-talet.

 

Min motorcykel är från 1998.

---

* sådana som anser att romersk-katolska kyrkan bör vara utformad som den var före Andra Vaticankonciliets reformer på 1960-talet

En kort sväng med motorcykeln blev det igår kväll. Av någon anledning kändes det dags för det. Behov av bästa avstressningsmedlet. Körde förbi goda vänner vars hus stått tomt ett tag pga semesterresa. Nu var dom hemma och det lyste i köket. Kunde inte låta bli att knacka på och fick en kopp te och en trevlig pratstund.

 

En lite längre sväng blev det sedan innan hojen igen parkerades i garaget. Måste erkänna att jag känner mig lite ringrostig på MC:n. Nog dags att ta lite fler korta turer, precis som under de första åren och uppehålla färdigheterna.

 

I söndags blev det gudstjänst i Hertsökyrkan igen på kvällen. Ledd av kollegan Dennis igen. Kände anledning att säga till honom efteråt att lite resursslöseri är det väl att han sitter på en tjänst där han predikar ganska sällan. Jag skulle inte ha något emot om jag fick chans höra honom oftare. I mässan medverkade även en praktikant och utförde vissa uppgifter. Vilken slags praktik det var frågan om sades dock inte men de utförda uppgifterna uppfattades nog som "prästerliga". Efter mässan blev jag direkt involverad i samtal med diverse församlingsbor så jag hann inte hälsa på praktikanten innan hon försvann. Tråkigt, för vi vet mycket väl om varandra ömsesidigt även om vi inte är nära bekanta.

 

Nu har jag ytterligare tre veckors semester, men inbrottstjuvar göre sig icke besvär, jag kommer att vara hemma. Och då större delen av dagarna ägnas åt att sitta i köket vid datorn eller ligga på soffan i vardagsrummet och läsa så kommer varje inbrottsförsök att omedelbart uppmärksammas.

 

Nu har det skapats en Facebookgrupp för boende i vårt område. "Boende på Porsösundet" heter den. Sidan presenteras dock som "fristående" på den lapp som igår låg i brevlådan och "har inget med Samfällighetsföreningen att göra" dvs den förening som alla radhusägare obligatoriskt måste vara med i för att gemensamt ta ansvar för området, garagen, snöskottningen mm. Istället kan man använda den för att "kommunicera med sina grannar". Det gjorde jag muntligt med en av grannarna i lördags då vi samtidigt ägnade oss åt ogräsrensning i kvarterets sandlåda. Kanske borde vi istället för att tala med varandra muntligt gått in i respektive radhus och ömsesidigt skrivit på Facebook "trevligt träffa dig i sandlådan". Exempel på grannkommunikation via Facebook kan enligt informationen vara "köp och sälj, kanske har barnen vuxit ur sina kläder eller behöver du en ny cykel? Har katten sprungit bort eller vill du bjuda hela kvarteret på hembakat." Det sista låter ju så trevligt att man kanske skulle gå med i Facebook bara för det. Vore jag med i gruppen skulle jag fråga om det är någon som känns vid den gamla Fjällrävenryggsäck som ligger på bordet vid lekparken? Är den stulen och slängd? Betraktas den som leksak för barnen eller som skräp? Troligen har den åtskilliga år på nacken, men fortfarande i ett skick och av en typ som enligt min ringa mening är värd ett bättre öde. Jag skulle hellre ta hand om den än att den slängs eller tillåts förstöras.

 

Det är vad det handlar om just nu. Det är kyrkstugan som är i fokus. Nu har jag beslutat tömma den på de flesta möbler så jag kan ägna mig åt viss renovering, bl a av golvet. Hemmavarande äldste sonen hjälpte mig i förrgår att köra bäddsoffa, bord, fem stolar och hörnskåp hit till huset. Hur man ska rymma allt i detta lilla radhus kan man undra, men ta det lungt. Det fanns en tid då här i huset bodde ytterligare 5 personer och möblemanget bestod av ytterligare 2 sängar, 2 bokhyllor, 3 skrivbord, 3 dubbelgarberober, flera (skrivbords-)stolar + lite annat.* Så kyrkstugemöblerna ska nog tillfälligt rymmas. Ännu fattas underslafen till bäddsoffan och en rottingfåtölj.** Dem hämtar jag idag.

 

Vad arbetet i kyrkstugan resulterar i får vi se. Att några stockar kan behöva bytas eller lagas är klart. Att stugan en gång satt sig och börjat luta verkar troligt. Annars är den snett timrad, vilket förfaller orimligt då timringen i övrigt verkar professionellt gjord. Men faktum är att ena långväggen lutar innåt, den motstående utåt. Ska man vara rädd att hela stugan rasar när man lossar gavelpanelen? Den nuvarande formen måste ha stått länge eftersom öpnna spisens murning är anpassad till väggens lutning. Hur som helst hör det ju till kyrkstadscharmen att stugorna är sneda och vinda. Så lutningen i timmringen får vara. Alla fönster och dörrar är ju lodräta.

 

F ö kan man konstatera att huvuddelen av Tomas Quick-cirkusen nu nått sitt slut efter det att åklagare beslutat lägga ned det sista fallet, vilket var det första som Quick (Sture Bergvall) dömdes för. Kan bara än en gång rekommendera kära läsarna att läsa Hannes Råstams bok om fallet.

---

* då förstår kära läsarna varför dammsugning blivit något som jag betraktar som onödigt. Under många år fanns överhuvudtaget inga golvytor att dammsuga :)

 

** vilken jag betrakar som en tredje gradens relik efter det att Bertil Gärtner suttit i den.