Torbjörn Lindahl

heter en känd kristen sång. Finns även på svenska: Oändlig nåd, nr 231 i nuvarande psalmbok.* Skriven av John Newton, engelsk sjökapten som sedan sadlade om och blev präst. En bok om hans liv, med samma titel som sången, har just kommit ut på Sjöbergs förlag och den har jag precis läst.

 

Då boken är skriven som en roman har väl författarna - Bruce Hindmarsh och Craig Borlase -  i detaljer fått plocka ett och annat ur fantasin, men de har likväl, så långt möjligt, i repliker och t o m i återgivande av Newtons tankar strävat efter att bygga på de ord Newton själv efterlämnat i brev, självbiografi och andra handlingar.

 

Ska nu inte dra hela hans livshistoria, men han kom från en sjöfararfamilj (även fadern, med samma namn, var sjökapten). Själv blir han tillslut också kapten på eget skepp efter många öden och äventyr.

 

Han kommer från kristet hem men under många har det kanske varit lite si och så med hans kristendom. Men så kommer han i en allvarlig kallelse/väckelse där han verkligen vill ta tron på allvar och lämna det gamla syndalivet bakom sig. Under sina seglatser ålägger han besättningsmännen att söndagligen delta i gudstjänst med Guds ord och bön.

 

Under en svår storm när han allvarligt fruktar döden ropar han till Gud. Och senare när han upplever sig fått fäste på evangeliet grund författar han Amazing Grace.

 

Efter att ha lämnat sjölivet söker han prästbanan och blir en engagerad evangeliets förkunnare.

 

Men det man tycker är märkligt i hans liv är att hans omvändelse och nya liv inte innebär någon tydlig  förändring i hans syn på slaveriet - han var ju kapten på ett slavskepp som fraktade hundratals slavar under flera resor. Det är först efter många år - och flerårig prästtjänst - som han på allvar kommer till insikten att slavhanteringen också borde ses som synd. Men när han väl kommer till ny insikt om slavhandeln - det blir nästan som en andra omvändelse - blir han en kraftfull agitator mot slaveriet. 

 

Den enda förklaring man kan ge till varför han inte redan tidigare såg slavhanteringens synd, trots att han var väl medveten om många av dess hemska och brutala sidor, är att när man är mitt i något som accepteras av "alla" då krävs det mycket mod för att se att alla har fel.

 

Utmaningen för oss blir ju att kunna se tvärt emot alla i vår egen tid, oavsett om det är någonting man ska vara för eller emot.

 

 

* en annan översättning har ordet förunderlig nåd. 

 

Sången har kallats Amerikas kristna nationalsång och sjungits offentligt i samband med många dramatiska händelser och efterföljande minnesceremonier i USA

 

Tog buss med Simon idag. Till Örnäskyrkan. Gudstjänst ledd av Stefan. Två diakoner medverkade också + utöver kyrkomusiker en man som till eget gitarrkomp sjöng sånger på meänkieli. Man hade fördenskull också skickat särskild inbjudan till Tornedalsgillet. Gensvaret gott, 60-70 deltagare, tror jag.

 

Gudstjänst utan nattvard. Olika inslag vid förbönen som personlig förbön, möjlighet tända ljus, skriva böneämnen mm. Fin predikan av Stefan över dagens evangelium. 

 

Trevlig och - förhoppningsvis - kontaktskapande gudstjänst. Sådan som jag själv många gånger ägnat mig åt, ofta i familjegudstjänstens yttre form. Och då jag nu sagt att jag också ägnat mig åt dylikt under årtionden så må det även vara mig tillåtet säga att hur trevliga dylika tillställningar än är och hur många nya som än lockas komma så är det inget som i längden bygger församling eftersom det bärande i en traditionell högmässa saknas: nattvarden och

möjlighet till kontinuerlig återkommande församlingstillbedjan genom liturgins ord.

 

Enkelt kyrkkaffe längst ner I kyrkan.

 

Simon valde sen att gå hem (om han inte ångrade sig och tog en buss). Själv gick jag över till bönhuset där det under eftermiddagen var två predikotillfällen med mat emellan. Helt ok predikningar. Fräscha och glädjande befriade från sånt som man ibland kan uppleva som inlärda standardfraser. Givande samtal vid middagen och kaffet med både predikanter och styrelseledamöter.

 

Idag gjorde jag också det jag förra söndagen sa att Mats ibland gör: gå till hållplatsen lite längre bort och ta linje ett mot Hertsön redan när den bussen är på väg in mot stan. I god tid hade jag gått för säkerhets skull och fick vänta nästan tio minuter. Mats kom senare och fick bara vänta fem. 

 

På bussen konstaterade vi att nu kommer den fina vintertid då massor med studenter från Porsön vill in till stan på helgerna för att promenera, åka skidor/skridskor på isen.  Det innebär att vår närmaste buss (linje 4) ofta är överfull med ryggsäckar, skridskor och skidor och lika ofta försenad så man ibland missar bytet i centrum. Lika bra att gå lite längre och ta Hertsöbussen direkt när den kommer från sjukhuset. Alltså.

 

Väl i kyrkan, dit vi kommer precis i slutet av ringningen, hinner Mats in i kyrksalen i tid, men jag, som tar längre tid på mig sjunger psalmen i kapprummet och smyger in när Bosse redan börjat skriftetala. Vi borde förverkliga en idé jag fick redan "på min tid" som distriktspräst: högmässotid 11.15. Det skulle underlätta för alla som vill ta buss till kyrkan. Det är iofs just nu inte så många, men det borde bli fler. Av två skäl: ibland blir parkeringen bakom kyrkan väl full och dels av rena miljöskäl - för att inte tala om klimatet! - den motivering som numera får alla att foga sig oavsett vad saken gäller.

 

Idag var Bosse på prathumör. Kvart i ett innan högmässan var slut. Tyvärr orkar jag inte riktigt hänga med i förkunnelsen då hörslingan inte fungerar som den ska. Eller är felet i mina hörapparater? Över 50 deltagare. Lite kallt i kyrkan tyckte jag. Satt jag för nära blåset från fläktarna? När jag gick till ljusbäraren för att tända ett ljus och be för Maria, passade jag på värma fingrarna över ljuslågorna.

 

På bussen träffade vi även baptistpastorn Gudrun som var på väg till Örnäskyrkan för avslutningsgudstjänst för Ekumeniska vinterveckan -  som under årens lopp krympt och nu bara är en helg.  Men då Mats och jag deltog i inledningsgudstjänsten i Missionskyrkan (numera Ekumeniakyrkan) i fredags kväll tyckte vi att vi gjort vårt för ekumeniken. Dessutom ska man ju inte överge sin församlingsgemenskap. Men jag kan väl säga att under min tid som Hertsöpräst lade vi alltid högmässorna kl 18 dessa söndagar.

 

Hem fick vi bilskjuts med vänner som vi båda känt i flera årtionden.

 

- med underrubriken Tro, kultur och byggandet av det svenska tillits- och välfärdssamhället, av professor Kjell O. Lejon heter boken jag just läst.

 

En angelägen bok i vår tid. För den som läst teologi och inte satt och sov under föreläsningarna om svensk kyrkohistoria, innehåller den väsentligen inget som inte finns någonstans i bakhuvudet, men alla har nu inte läst kyrkohistoria...

 

De flesta svenskar (i alla fall lite äldre) har väl kortfatta berört det mesta i den vanliga historieundervisningen, men få har kanske fått de historiska linjerna tecknade så tydliga och långa som Lejon gör i sin bok. Så långa att de går ända tillbaka till kristendomens ankomst till vårt land. I en tid när historielösheten verkar bli allt större och förståelsen för kristendomens betydelse för vårt samhälle allt mindre är det en angelägen bok. 

 

I vår tid med sina korta perspektiv är det inte helt ovanligt att socialdemokratin och arbetarrörelsen får allt beröm för uppbyggandet av vårt välfärdssamhälle, men inget av detta kan på allvar förklaras om man inte ser att rötterna till all utbildning, sjukvård och socialvård i vårt samhälle går tillbaka till kyrkan, medeltidens kloster och generellt den kristna tron.

 

Lejon talar också om vårt samhälle som tillitssamhälle. Han utreder inte tydligt vad han avser med begreppet men det blir självklart att det åsyftar en samhällsgemenskap där man normalt förutsätter att människor är hederliga, pålitliga och ärliga.

 

Han visar också hur mycket av vårt svenska arv litterärt och kulturellt som blir helt obegripligt utan den kristna och bibliska bakgrunden. 

 

Och lika obegripligt som det blir att tala om grunden för vårt socialdemokratiska välfärdssamhälle utan att nämna kristendomen, blir det att på sverigedemokratiskt vis försöka tala om svenskhet utan att se dess rötter i kristendomen.

 

Nyttiga påminnelser. Klart läsvärd bok.

 

fick jag idag.

 

Hade lämnat in bilen på Bilkompaniet för att få tändningslåset bytt. Det har krånglat en tid och ibland har det varit omöjligt få ut nyckeln. Jag har t o m understundom varit tvungen lämna bilen  med nyckeln i tändninslåset och låst och låst upp med reservnyckeln. Så vill man ju inte ha det kontinuerligt.

 

Alltså påpekande vid service för en månad sedan. Svaret blev att låset bör bytas. Kostnad ca 5000 och tid fick jag 4 januari.

Under tiden fick jag rådet vrida nyckeln tillbaka mycket försiktigt och då man även oljat låset gick det hjälpligt slå av tändningen och få ut nyckeln även om man ibland fick slå på och av motorn flera gånger och lirka en stund innan nyckel var lös. Hela december körde jag bilen med reservnyckeln och hade ordinarie nyckel på knippa som reserv. Försökte väl minimera körandet också.

 

Så kom den lyckliga dagen då verkstaden skulle besökas. Men dä vändes glädjen i (måttlig) sorg. En beställd reservdel hade inte kommit så arbetet kunde inte utföras. Kort suck men då verkstaden som kompensation fixade en annan liten detalj helt gratis så var jag nöjd. Fick ny tid när beställd del garanterat skulle vara på plats.

 

Så kom den lyckliga dagen (2) då allt äntligen skulle ordnas. Lämnade bilen strax före avtalad tid, tog en promenad och fick efter en knapp timme sms att bilen var klar.

 

Promenad tillbaka och glatt möte igen med servicerådgivare. När jag fått nycklarna frågade jag om exakt vad det kostade.

 

-Ingenting, blev svaret.

 

????

 

- Se här! Det står "intern debitering". Som ersättning för att du fick komma då reservdel fattades utan att ha informerats. 

 

Jag nästan baxnade. Har någon någonsin hört talas om en bilverkstad som bjuder på 5000 kr?

 

 

Jag baxnade igen. Och hur jag än försökte argumentera att kompensation har jag redan fått då jag tidigare slapp betala en liten extra sidoreparation så gav hon sig inte. Återstod till slut inte annat än fara, 5000 kr rikare än planerat.

 

Och detta på Bilkompaniet som en gång hamnade i Sverker Olofssons soptunna i Plus eftersom dom inte uppfyllt ett löfte till till en kund. Hoppas att dom nu verkligen bytt lås och inte bara smort det igen så det börjar kärva igen om en tid.

 

Tog buss t kyrkan idag. När jag bytte i stan så satt Mats redan på den bussen jag bytte till. Den kommer nämligen från sjukhuset och Mats brukar ibland gå till en hållplats lite längre bort och ta Hertsöbussen redan på väg in mot centrum. Jag som inte är lika pigg och rask nöjer mig oftast med närmaste hållplats men får då ett byte i stan.

 

Väl i kyrkan fann vi att det var många deltagare. 52 sa kyrkvärden efteråt. Påfallande stor grupp armenier är nu riktigt trogna. Dock är flera knutna till lokala pizzerian som öppnar kl 12 så de avviker alltid mitt i gudstjänsten. Inga katolska snabbhögmässor på en timme här inte. Men oftast hinner de i alla fall höra hela predikan.

 

Buss hem efter trevligt kyrkkaffe. Mats och jag skildes efter bussen, han hem, jag först förbi apoteket. Men vi sågs ca två timmar senare vid hållplats igen för färd till bönhuset. Vidar predikade över evangeliet om vinundret och lät en stor del av predikan handla om rätta bruket av alkohol. Helt korrekt sa han att det inte i bibeln går att finna något totalt alkoholförbud men väl varningar för missbruk. Slutsatsen blev väl (om än inte ordagrant) det apostoliska: allt är lovligt men allt är inte nyttigt.

 

Inget kyrkkaffe men sammanträde med framtidsgruppen. Den lyckas jag tydligen inte ta mig ur. Jag har ju officiellt avgått men har fortsatt vara med ändå. Jag får väl ta efter min svärfar som vid 70 års ålder sa "nu ska jag bli pensionär på riktigt".

 

 

 

Simon och jag sjöng sången i samband med att vi julavlutningsfikade, tog ner julgardinerna och bar alla julsaker inklusive lilla plastgranen till förrådet. 

 

Vi hade en lång diskussion om huruvida vi skulle helt bränna ner sista omgången julgrans(!)ljus så vi får starta med nya fina till kommande jul, eller om vi skulle låta dem, drygt halvbrunna, sitta kvar i hållarna för att få en koppling mellan denna och kommande jul. Vi valde det senare.  Den lilla granen förvaras med ljus och prydnader kvar, i stor sopsäck som hänger i taket i förrådet.

 

I samband med utbärandet genomförde Simon en liten, men ack, så nödvändig, städning i förrådet. Den behöver fullföljas. Hoppas vi hinner det före nästa jul 😊.

 

Är jag det? Tydligen inte. Får ibland epost fr något som kallas "Vad vi vet" där man kan lära lite div om sånt som händer. 

 

Idag fick jag erbjudande rösta på Årets allmänbildare. Fem kandidater. Fyra hade jag inte en aaaning om. Men tydligen var det personer man ska känna till. Jag hänger tydligen inte med på sociala medier. Den femte kandidaten var programmet Lilla aktuellt. Att det finns (fanns?) ett program som heter så vet jag. Det kan ju ses i vanlig TV. Men de fyra i nuvarande redaktionen har jag likaledes ingen aning om.

 

Så lite allmänbildad är jag alltså att jag helt saknar förmåga se och veta vem som bidrar mest till allmänbildningen.

 

Idag fick vi nytt besked om läget för Maria. Det är fortsatt allvarligt. 

kom den upp.

 

Den nästan viktigaste julprydnaden. Vi hade faktiskt glömt den. Men Simon fick både ner den från sin hylla i förrådet och upp på väggen över hörnskåpet.

 

Nu får den sitta uppe i alla fall några dar innan jultidens slut (om vi inte låter jultiden vara t o m Kyndelsmässodagen, enligt Torstens förslag.)

 

Alltså i år bara en dag efter Trettondedagen. Sista söndag i jultiden men eftersom Trettondedagen är helgdag med s k oktav dvs att den präglar en hel vecka efter så räknar vi ju jultidens absoluta slut sju dagar senare, tjugonde dag jul 13 januari. Och eftersom vi är i Trettondedagens oktavtid så var det vit liturgisk färg, inte grön som resten av Trettondedagstiden. 

 

Fler deltagare än igår. 44 hade kyrkvärd skrivit i liggaren. Fler vittnesbörd fick vi idag om att människor aktivt söker sig till vår gudstjänstgemenskap (ibland efter att ha testat andra kyrkor i staden) eftersom de - "ska det va så ska det  va" - vill ha rejäla gudstjänster (och predikningar) när de väl bestämt sig för att börja gå i kyrkan.

 

Mats som sagt liturg idag och jag predikant. Liturgin genomfördes helt till belåtenhet. Hur det var med predikan får andra bedöma. Däremot kan jag kort försöka referera något av det jag sa.

 

Jesu dop innebär att han nu för första gången träder ut i offentligheten. Detta markerar vi i varje högmässa genom att omgjorda evangelieläsningen med lite extra högtidlighet; vi bär Bibeln från altaret till ambon och håller den synligt högt. Idag gjorde Mats lite extra då han lät en korsbärare gå före och hade evangelieprecession en bit ut i kyrkorummet. När jag säger att detta extra högtidliga vid evangelieläsningen avser uttrycka Jesu utträde i offentligheten så bör man betänka att liturgins inledning i historiska kyrkor uttrycker Jesu barndom och uppväxt och i den delen är det viktigaste inslaget Ära åt Gud i höjden och lovsången = änglarnas sång för herdarna vid Jesu födelse Lk 2 .* 

 

Jesu dop är inget föredöme för oss så att vi ska följa Jesus ner i dopvattnet. Nej, Jesu dop är hans offentliga invigning till frälsarämbetet.

 

Sen en del om treenigheten - Fader, Son, Ande - och hur nödvändigt det är att vi har med alla tre personerna i gudomen och vad fel det kan bli i kristendomen om någon av gudomspersonerna får för liten plats - eller för stor.

 

(Detta var den avsedda huvuddelen av predikan och borde fått störst plats i referatet, men då inspirationen lockade mig skriva noten nedan - som inte är del av predikoreferatet - 

först så tog orken slut.)

 

 

* inledande syndabekännelse är ett senare tillägg i högmässan, en ersättning för, alt. komplement till, enskild bikt.

 

Som jag många gånger förr undervisat om kan hela högmässoliturgin ses som en predikan om Jesu liv. När man på allvar insett det så förstår man varför en riktig, väl genomförd högmässa, alltid skänker en sådan andlig mättnad

 

Du kan tänka på följande delar i liturgin:

 

- Ära åt Gud I höjden och lovsången. Som jag skrev = Jesu födelse

 

- Gt- texten (och episteln) kan - inser jag just nu! - ses som den tolvårige Jesus samtal med de lärde i Jerusalems tempel Lk 2

 

- Evangeliet (helst med liten eller stor evangelieprocession) = Jesu offentliga framträdande vid stt dop.

 

- predikan = Jesu offentliga undervisning och gärningar

 

- trosbekännelsen = Petrus bekännelse "Du är Messias" Mt 16

 

- offertorie/tillredelsepsalmen = "Se, vi går nu upp till Jerusalem" Lk 18

 

- Helig... med "välsignad är han som kommer i Herrens namn" = Jesu inridande i Jerusalem Mt 21

 

- hela nattvardsliturgin men fr a instiftelseorden "detta är min kropp som blir utgiven för er" = Golgata/Jesu död

 

- "Herrens frid vare med er" inför O, Guds Lamm = den uppståndne Jesu hälsning till apostlarna på påskdagens kväll Jh 20

 

- bönen om Anden = Jesus ger apostlarna del av Helig Ande Jh 20. (Du kan även tänka pingsten här)

 

- kommunionen (nattvardsutdelandet) = Jesus bryter brödet med två lärjungar i Emmaus och de känner igen honom

 

- tacka och lova Herren och välsgnelsen = Kristi himmelsfärd där lärjungarna tillber och Jesus välsignar...Apg 1

 

... och sen kommer en ängel och säger att Jesus kommer tillbaka på samma sätt som han farit. Därför ses vi i högmässan nästa söndag igen och tar allt ett varv till.

 

Inte trettondagen. Trettonde är ordningstal, inte räknetal. På "min tid" lärde man skillnaden redan i mellanstadiet. Men det var förstås för länge sen, så länge sen..."

 

Idag tog Mats bilen och jag åkte med. Behov hade vi båda att vara i god tid, han skulle predika och jag celebrera. Jag insåg i bilen att jag glömt hörapparaterna. Allt gick nog hjälpligt ändå men lite märklig känsla i liturgin att knappt höra sin egen röst oavsett om jag läste eller sjöng. Mats predikan hörde jag inte heller ett enda ord av. Men det gjorde kanske inte så mycket. Jag har fullt förtroende för honom och är övertygad om att jag inte skulle haft något att anmärka på.

 

Ingen jätteförsamling idag. "Bara" 27 deltagare. Men man påminner sig att för inte så länge sedan skulle 27 på en högmässa betraktats som mycket bra.

 

Några nya personer i gemenskapen som vi bara sett några få gånger. Fick en pratstund med två av dem och de lovade återkomma.

 

En stund efter högmässan förrättade Stefan Aro dop av några unga vuxna.

 

I morgon är det högmässa igen. Då celebrerar Mats och jag predikar.

 

tänker jag idag då jag äntligen (!) 😄 lyckats till brevlåda leverera brev med tack till alla som på olika sätt genom hälsningar, blommor eller gåvor gratulerade vid min 70-årsdag.

 

Jag började faktiskt skriva dessa redan efter ca en månad (redan det oacceptabelt sent). Det tog sin tid då jag inte ville begagna mig av något av de moderna påhitten kopierad datautskrift eller e-post.

 

Alltså tog det sin tid även om jag kan erkänna att variationen i hälsningarna blev allt mindre. Så även krafterna så arbetet avstannade - fram till idag då jag fick ett s k ryck eller ska vi säga att jag drabbades av inspiration (min gamle kamrat noterar)?

 

Nu är alltså tackbreven på den s k lådan men då densamma töms först måndag morgon och då breven ska t o r Umeå (alla utom en handfull ska tillbaka till norrbotten) så tar det kanske en tid innan kära läsare som förväntar sig ett tack finner ett litet brev i den privata lådan. Förhoppningsvis innan tremånadersdagen av födelsedagen.

 

Kära läsarna finner här ytterligare ett exempel på min accelererande oförmåga komma mig för.

 

Tur att jag är pensionär. Men nu under Trettondedagshelgen är jag tillsammans med Mats i selen* igen. Mats predikar i morgon (Trettondedagen), jag på söndag. Celebrant tvärtom.

 

 

* grundämne, Torsten😄

har just passerat. Måste väl uppmärksammas. 

 

Egentligen är väl nyår en världslig sak, för att citera Karlsson på taket. Om man som sagt inte noterar Jesu åttonde levnadsdag som också är hans omskärelses dag. I predikan i kvällens* högmässa nämnde predikanten unge anglikanske prästkandidaten Pontus detta och ställde sig frågan varför en omskärelse noteras i nya testamentet då omskärelsen som förbundstecken i ny förbundet ersatts av dopet.

 

Inte jättemånga i gudstjänsten, men fler än igår söndagen efter jul/nyårsafton. Lite ovant var det fara till högmässa nyårsafton förmiddag; det är ju en dag då allt viktigt sker på kvällen.

 

Fint samtal efter kyrkkaffet igår med person jag tidigare lärt känna och idag efter gudstjänsten med två ungdomar som var nya bekantskaper. Fler borde ta chansen till fördjupande samtal med folk utanför de privata "innegängen". Alltid lär man sig något nytt.

 

Middag i går kväll hos Lena tillsammans med Maria. Hemfärden därifrån blev betydligt senare än planerat eftersom centralen missat den bokade hemfärden så vi fick beställa på nytt och ta första bästa lediga tid. Den något senare hemkomsten gjorde att jag skippade kommunala fyrverkeriet i Södra hamn. Men det hade varit imponerande, berättade Mats i morse.

 

Innan kvällsmässan hann jag även till bönhuset för helgens sista gudstjänst därstädes.

 

Gott nytt år till alla kära läsare!

 

- - - - 

 

Nu ser vi fram emot Trettondedagshelgen. Då är Bosse ledig så Mats och jag får hålla ställningarna. Mats predikar Trettondedagen och jag celebrerar. Söndagen tvärtom: Mats celebrant och jag predikant - om inte hastigt påkommen förkylning eller annat ändrar planerna.

 

 

* att vi firar nyårsdagens mässa kvällstid var nog en gång mitt val då jag oftast förr ledde mässan i Örnäskyrkan (ofta sent) på nyårsafton och många dessutom är uppe sent och gärna tar sovmorgon.