294:e dagen. Anders Gerdmar
har avlidit så jag i tidningen i slutet av veckan.
Han var ett år yngre än jag och vi lärde känna varandra något år in på 70-talet då vi båda var aktiva i KGF, Kyrkliga gymnasistförbundet. Han från Växjö stift, jag från Luleå stift. Bl a blev vi båda invalda i den grupp som planerade KGF:s riksmöte i Örnsköldsvik 1974. Även min gamle kamrat var med i gruppen. Helt ense var vi väl inte I alla stycken. Anders mer Växjö-högkyrkligt präglad och vi mer norrländskt lågkyrkliga.
Vi blev präster i varsin del av landet ungefär samtidigt men efter ca tio år lämnade han prästämbetet och anslöt sig till Livets ord.
Bara ett fåtal gånger har vi senare mötts under åren. Har alltid respekterat honom som kunnig teolog. Och har läst ett flertal alster av honom bl a Guds ord räcker (om skäl varför man inte bör konvertera och bli katolik) och HBTQ och Bibeln - svärdet genom svensk kristenhet. Den senare boken mycket angelägen i vår tid.
Frid över hans minne.
293:e dagen. Åttonde söndagen efter Trefaldighet
Och man har nu vant sig vid sommar(o)ordningen att ha högmässa på aftonen. Alltså utnyttjar man dagtid till något annat. Jag valde fara och hälsa på min dotter tillsammans med hennes mor.
Till högmässan sedan. 41 deltagare enligt kyrkvärden. Några deltagare som jag inte kände sedan tidigare, bl a ett par från Västerbotten. Mässan ledd av Mats. Efteråt följde han mig hem på kyrkkaffe. Samtal om det s k läget. Den som läst mina senaste bloggar förstår kanske en del av vad vi talade om.
Sist fick jag telefon från en kristen vän som önskade att jag skulle förrätta en begravning i hans familj vilket jag lovade.
292:a dagen. "Delgivning inför HHN"
pågår just nu (när jag påbörjar detta inlägg, strax efter 17.30) vid stormötet i Liviöjärvi. När inlägget blir klart för publicering kan det ha gått flera timmar, inklusive pauser.
Vad dessa delgivningar innebär vet jag inte, men eftersom det normalt inte sker före en stormötesnattvardsgång, så gissar jag att det denna gång handlar om att motivera/informera om det steg som nu för första gången tas i denna gren av den laestadianska rörelsen: att låta en lekman (=icke-prästvigd) leda nattvardsgång vid stormöte. "Delgivningarna" ges av predikanterna Sören Ylipää och Harry Ylipää. Sedan är det Harry som leder nattvardsgudstjänsten.
Som jag tidigare tydligt deklarerat - både här på bloggen vid upprepade tillfällen och vid diskussioner lokalt inom Luleå Fridsförbund - så är detta ett steg jag inte vill ta.
Varför?
Beror det på lojalitet med den politiserade och snart helt avkristnade yttre organisationen "svenska kyrkan" med dess i praktiken helt ogudsktiga s k kyrkomöte, dess politiskt tillsatta biskopar och dess beslut att göra kvinnor till präster och biskopar och dess vägval att till äktenskap kunna viga två personer av samma kön?
På intet sätt!! På intet sätt!
Under de sista åren av min prästtjänst undertecknade jag alltid med e.s.i. efter min namnteckning när jag skrev under dop-, konfirmations-, och vigselbevis. (Och gör fortfarande om jag blir anlitad för någon kyrklig handling). Förkortningen är av det latinska uttrycket Ecclesia Suecana Invariata vilket uttyds (Den) oförändrade svenska kyrkan. Min solidaritet gäller det andliga arv av tro, lära, nådemedel (ordet och sakramenten), liturgi och ämbete som skänkts oss genom "svenska kyrkan". Jag är som en person som lever i ett ockuperat land. Till det yttre får man finna sig men hjärtat har man någon annanstans.
En av de ytterst dyrbara arvedelar som skänkts oss är alltså det historiska prästämbetet som vi följaktligen bör vårda oss om och inte förakta. Hade man bara velat snegla lite utanför kretsen av präster man personligen känner så hade präst väl kunnat finnas - ja, även om man velat hålla sig inom "någon vi känner"-gränsen så hade det gått.
Onödigt och olyckligt nytt vägval således.
291:a dagen. Mötet
med de koptiska vännerna igår eftermiddag ledde idag till två hemkommunioner, de sjukas smörjelse till två personer och en välsignelse av ett hem. Det var - välsignat! En del av skeendena tolkades till arabiska. Tur att man från laestadianska sammanhang är van tala med tolk.
Var det någon som tänkte att man upphör vara präst när man går i pension? Sluta med det i så fall.
290:e dagen. Vänskap igen.
Idag träffade jag i verkligheten min vän (Anders Joelsson) som var huvudperson i gårdagens bloggpost. Vi möttes för kaffe på Friends och kunde till vår glädje sitta utomhus i solen.
Mindre glädje var dock att Mats inte var med. Jag hade ringt i förmiddags och berättat om gårdagens trassel och att vi igår sagt att vi tar en kaffe "i morgon", dvs idag och bjudit honom ansluta, vilken han gärna gjorde. Men när Anders och jag stod och väntade på Mats vid samma plats där jag igår fåfängt väntat på Anders, så kom ingen Mats. Snabbkoll via telefon visade att Mats vid min redogörelse för gårdagens krångel uppfattat att vårt beslut igår att "i morgon" ta en kaffe inte syftade på idag utan på i morgon räknat från idag. Alltså kom han inte. Är det igår, idag eller imorgon? Just nu alltså?
Men värdefullt möte ändå. Särskilt som vi fick träffa två kristna från Egypten som ibland dyker upp i Hertsökyrkan. Nu hade mannen sin gamle far med. Vi har träffats flera gånger förrut och trots att han numera inget ser kunde vi kommunicera med handslag och via tolkning. Jag hälsade den gamle med Ef 1:17-19 vilket sonen läste upp för sin far på arabiska. I morgon ska vi träffas i familjens hägn och fira morgonmässa innan den gamle flyger tillbaka dit han bor i södra Sverige.
Fin dag.
Tyvärr avslutades den med ett bud som man som präst känner sig ytterst tveksam - milt sagt! - till. Fick nämligen del av programmet för helgens sensommar-stormöte i Liviöjärvi. Där är det planerat att nattvardsgudstjänsten skall ledas av en av lekmannapredikanterna. Det blir i så fall första gången i den svenska tornedalslaestadianismens historia. Ett stort steg således.
Förra gången det var stormöte i Liviöjärvi planerades också först lekmannaledd nattvard, men i sista minuten drogs det tillbaka och dåvarande kyrkoherden Kaarlo Kult inkallades. Liviöjärvi är en av två tornedalslaestadianska fridsförbund som en tid tagit även nattvardsförvaltningen i egna (lekmanna-)händer. Det andra är Haparanda, men när man förra året hade stormöte där lät man likväl en av församlingens präster leda mässan. För att inte bryta hela rörelsens hittillsvarande ordning.
När det var aktuellt förra gången (men till sist inte blev av) skrev jag här på bloggen att om lekmannaledd nattvard blir verklighet så återstår inget annat än uppmana människor inte deltaga. Det gör jag nu. Att avstå stormötet helt är givetvis svårt för alla dem (de flesta?) för vilket ett stormöte numera i praktiken är en jättestor släktfest.
Men mina kontakter inom rörelsen under många årtionden säger mig att det finns åtskilliga som önskar att de sista banden till det kyrkliga arvet inte ska slitas sönder.
Vänner bland kära läsarna som känner det så: låt er inte oreflekterat föras till något ni innerst inne inte är bekväma med eller saknar inre övertygelse om. Delta hellre i övriga stormötet men avstå lekmannaledd nattvard. I alla andliga sammanhang gäller: är man osäker ska man avstå. Det är inte rådligt handla mot sitt samvete.
289: e dagen. Vänskap med förhinder
Dock inte pga någon tveksamhet från de aktuella vännernas sida. Nej, det var de s k omständigheternas fel - och kommunikationens.
God vän har varit borta en tid. Har inte gått att nå via telefon eller SMS. Så här alldeles på slutet började jag frukta: Han ligger väl inte i sin lägenhet med stroke, oförmögen till kontakt?
Men det var falsk oro visade det sig. Om förmiddagen fick jag ett glatt sms om att han varit på retreat och därför haft all kommunikation avstängd.
"Jag är hemma..." läste jag och glad ihågen frågade jag om vi ska mötes "och ta en latte". Positivt svar och mötesplats bestämdes till Smedjan kl 13. För ovanlighetens skull var god vän inte först på plats så efter knappt tio min sms:ade jag "Är du någonstans?"
- På tåget mellan Stockholm och Arlanda, kom svaret snabbt.
=???
Bäst kolla tidigare sms.
- Jag är hemma ikväll, stod det.
Så när jag föreslagit möte hade han förutsatt att det gällde i morgon. Och i morgon blir det. Trodde först mig vara upptagen dagtid, så då svarade han "men vi ses i kyrkan i morgon kl 18".
=??? (2)
Då visade det sig att mitt sms från i måndags med inbjudan till förbönsmässa "i morgon" hade han sett först nu! Och då det sedan visade sig att mitt engagemang i morgon var struket så bestämde vi - och nu är det klart: vi ses i morgon och tar en latte.
288:e dagen. Mässa med förbön
firade vi i kyrkan ikväll. Mats celebrerade. Stefan Aro predikade. I samband med kyrkans förbön lade Mats in momentet där han smorde Maria med olja enligt Jak 5 - följde ordning ur katolska bönboken Oremus - och sedan var vi flera som bad med handpåläggning.
Lite OAS-stuk på gudstjänsten - i varje fall om vi tänker på alla som deltog. De flesta har varit med i många oas-sammanhang. Men vissa typiska oas-ingredienser - t ex lovsång och flaggor - saknades. Vi sjöng helt vanliga psalmer ur psalmboken. Lika uppbyggligt det.
Fin gudstjänst.
Efteråt blev det enkelt kyrkkaffe där fr a Maria själv fick knyta värdefulla kontakter. Mitt ursprungsförlag var bara saft och en kaka på stående fot i hallen, men Maria sa vuxna vill ha kaffe! Och så blev det. Givande få sitta ner och dela även gemenskapens sakrament.
16 deltagare räknade jag till. Tack alla som på olika sätt ställde upp.
287:e dagen. Bastu med samtal
om andliga ting blev det med svärsonen ikväll. Eftersom han och familjen ger sig av söderut på onsdag kunde det inte, som förra veckan, ske på Mats' och min ordinarie bastudag. Men eftersom det var mindre än en vecka sen sist kunde vi uttala den replik som Mats och jag alltid inleder våra bastukvällar med:
- Ja, nu sitter vi här igen.
Efter bastun blev det bl a tal om hur Gud kan nå och kalla en människa till Guds rike. Gud kan ha olika ingångar i en människas liv beroende på hennes personlighet. Vilken av hennes själsförmögenheter ligger mest lättillgänglig? Är det känslan, viljan, samvetet eller förståndet? Och vilken av dessa sätter mest sin prägel på personen?
Är det känslan så kanske ett avgörande steg på vägen till tro är någon form av upplevelse, erferfarenhet. En människa präglad på det sättet kan lätt uppfatta andra kristna som likgiltiga.
Om huvuddragen i personligheten snarare är viljan så kanske "komma till tro" mer präglas av beslut: "äntligen bestämde jag mig". Då kanske också andra kristna uppfattas som obeslutsamma.
Om det avgörande i en människans omvändelse erfarits i samvetet - Gud har gett min oroliga skäl frid genom förlåtelsen - så kan det bli det präglande. Och andra utan lika stark samvetsupplevelse kan uppfattas som oengagerade
Om förståndet varit Guds huvudingång och människan i huvudsak övertygats av argument så kanske andra uppfattar personens tro som intellektuell och teoretisk, medan man själv tycker andra kan vara för ointresserade av djupet i tron.
Roligt få tala om detta igen. Två gånger har jag berört det ordentligt i predikningar. Dels i inledningspredikan vid OAS-möte i Älvsbyn 2007 (eller 2008?) under temat Du grep mig och blev mig övermäktig och dels vid ELM-BV Syd sommarmöte några år senare.
Min huvudtes är väl att även om Guds ingångar i människors liv kan vara olika pga personlighet så måste Gud på sikt genom sitt ord få beröra åtminstone något av alla själsförmögenheterna. Hela personen måste bli berörd i hjärtat.
- - - -
I morgon (tisd 25/7) kl 18 firar vi en mässa med förbön för Maria som redan i över halva sitt liv varit rörelsehindrad och och rullstolsburen och nu på detta drabbats på ett sätt som kan vara mycket allvarligt. Kära läsare (och andra) som är bedjare får även vara med oss även om det blir på avstånd.
286:e dagen. Kristi förklarings dag
var över precis när jag började med detta inlägg. Förlåt alla trogna läsare att jag är sen. Eftersom det redan är över midnatt kan jag i statistiken över antalet besökare se den sedvanliga söndagsökningen.
Nu har jag börjat vänja mig vid kvällsgudstjänst på söndagarna. Rent kyrkligt och teologiskt är det fel givetvis. Helgen pågår fr kl 18 till kl 18 dagen efter. Ska man ha mässa kl 18 är det alltså i princip bättre med lördag 18. Klockringning söndag kl 18 innebär ju att man ringer ut helgen.
Om man ska vara precis alltså.
Nå, när det nu ändå är mässa kl 18 kan man ju utnyttja tiden under förmiddagen till annat. Idag nyttjade jag den till mitt sjukgymnastikprogram som jag borde göra oftare än som sker. Får man då ägna sig åt det arbete som träning innebär. Jo, det får man. I vart fall om man följer judiska sabbatsregler. För där är det skapandet som ska undvikas på vilodagen. Av Göran Larsson har jag lärt mig att judiska barn i svenska skolor med sexdagsrsvecka gärna fick ha gymnastik på lördag (den judiska sabbaten) men inte teckning, vilket är skapande.
Nå, nu är vi varken judiskt troende eller skolbarn med sexdagarsvecka.
Till slut for jag då till kyrkan. Nu har Bosse semester (men var där som deltagare) så nu kommer Mats ha högmässorna fem veckor med start idag. Men pass på, en gång ska Mats på resa till utlandet så då blev jag ombedd predika, den 13 augusti. Vilket jag på stört lovade.
Om jag kommer kunna hålla lika innehållsrik predikan som Mats höll idag vet jag dock inte. Ett drygt trettiotal gudstjänstfirare.
285:e dagen. Jag fick rätt.
Igår. Då jag skrev att man ska tiga ihjäl idioterna som håller på och bränner religiösa skrifter. Idag i Dagen kunde man läsa om en i Danmark som skulle tända eld på thorán och en bibel. Ingen uppmärksamhet - mer än av en fotograf tydligen. Det fanns nämligen ett kort av en ensam man med Bibel i hand och en tändare.
Ändå hade tydligen brännaren kontaktat alla stora medier i Danmark och försökt väcka intresse för saken. Men ingen hade nappat.
Rätt så! Tig ihjäl dem.
284:e dagen. Koranbränningar
och annat ohyfs pågår i landet. Och väcker reaktioner. Myndigheter kan inget göra eftersom det inte finns lagrum för att förbjuda det. Om någon skulle vilja bränna en Bibel skulle jag absolut inte förespråka förbud.
Däremot kan man ju diskutera om allt som är tillåtet ska vara tillåtet exakt överallt. Jag menar det är tillåtet att pissa, men inte på offentlig plats där det kan uppfattas som förargelseväckande beteende. Det är tillåtet vara berusad men kommunen kan ha regler om var man inte får ragla omkring för då kan man bli gripen av polisen för fylleri. Då borde det vara möjligt resonera som så: att bränna en koran är tillåtet men bör inte ske på platser där det kan provocera särskilt, t ex nära moskéer och länders ambassader. Motsvarande för ev bibelbränning nära kyrkor osv. Generella lagar är kanske svåra men polisen borde mer kunna ta hänsyn till "provokationsfaktorn" vid tillståndsgivning.
Å andra sidan får det ju inte bli så att de grupper i samhället som är mest våldsbenägna eller har störst möjlighet få anhängare i Pakistan att ränna omkring och bränna bilar får lättare till lagskydd än andra.
Sedan är det också en fråga om uppmärksamheten. Om inga privatpersoner var där, om inga tidningar och TV-kameror var på plats, hur kul skulle det då vara att i ensamhet bränna en koran? Jag tänkte på detta för några år sedan då Nordiska motståndsrörelsen skulle marschera i centrala Boden. Enorm uppmärksamhet och massor med "motdemonstranter". Tänk om nazisterna fått genom stan helt ensamma, ingen publik och inga motdemostranter och i tidningen bara en notis i en enspaltare på fyra cm att NMR gått genom Boden men ingen brydde sig
- Hur kul skulle det vara på en skala, skulle min äldre dotter sagt.
Tig ihjäl dem - även koranbrännarna!
283:e dagen. Besök blev det idag
hos dottern Maria. Hon sa "det är nånting som försökt döda mig fyra ggr och nu ska det försöka igen", men samtidigt kunde hon skratta. Så värsta chocken är väl över. Innan jag for och vi bad en bön påminde jag henne - en påminnelse vi alla behöver - om apostelns ord om vi lever eller dör hör vi Herren till.
Äldsta dotter med familj har idag varit och tittat på hus i Boden. De avser flytta upp från Stockholm. Vore roligt återigen vara hela familjen på hemmaplan.
282:a dagen. Bastu
blev det ikväll. Med svärsonen som är på besök. Lite bastuabstinens har jag då Mats flyttat ut till stugan. Under "vinterhalvåret" (ca åtta månader) bastar vi varje vecka.
Annars präglas dagarna av tanken på dottern och hennes öde. Även om det skulle finnas lämplig behandling att få så.är hon funderande över om hon kommer orka med det - både kroppsligt och psykiskt.
Förbön tillåten.
F ö är min svärson en ytterst trevlig ung* man. Glad att ha fått honom in i familjen.
F ö (2) ringde jag idag till Missionsprovinsens biskop, Bengt, och bad att få bli befriad från uppdraget hålla oration på prästmötet i september, vilket beviljades (1 Tim 3:5). Mina (ev) krafter behövs nu på annat sätt. Jag lovade att det jag planerat säga eventuellt i en framtid skulle kunna bli en (förkortad) artikel i något lämpligt forum.
* en bit över 40!
281:a dagen. Tisdag
Delvis regnig dag. Gästande familj kom ner från Mats' lägenhet och åt hamburgare till middag.
Senare på kvällen tog jag käppen och gick fram och tillbaka till Kvantum och handlade det goda hembakade bröd som de alltid säljer för halva priset efter kl 21.
Kul att få ha barnbarnen i huset.
280:e dagen av sista året av min flyende ungdom
Bara drygt 80 dar kvar således. Men på den tiden hinner man ju jorden runt enlig Jules Verne. Men om jag gjorde de återstående 80 dagarna av detta beting till en reseberättelse från min jordenruntresa skulle det säkert bli intressantare för kära läsarna.
Men nu åker jag inte bort. Just nu behövs hela familjen vid yngre dotterns sida. Stor glädje att äldre dottern med familj just planerat in en tids vistelse i staden. Precis som i fjol får de låna Mats' lägenhet och parkeringsplats. Jag brukar ofta säga att gemenskapen mellan två systrar är ett mysterium som utomstående (t ex en fader!) inte har förmåga ha någon insikt i.
Kära läsarna får gärna var med i förbön (se gårdagen).
279:e dagen. Sjätte söndagen efter Trefaldighet
men inget om dagens gudstjänst blir det i bloggen. Jag var nämligen varken i kyrka eller bönhus. Men det var inte mitt fel. Jag hade bara hunnit drygt 100 meter med bilen när äldsta dottern ringde. Jag svarade och sa bara "är i bilen kan inte prata" men innan jag hann avsluta så vädjade dottern "du måste stanna".
Sagt och gjort. In på liten sidoväg som just uppenbarade sig. Hon berättade att hennes syster (2 1/2 år yngre) låg i Sunderbyn (sjukhuset) och behövde assistans. Hon hade fått ett rätt allvarligt läkarbesked och var ledsen men då det inte var något som direkt skulle åtgärdas utan snarast utredas mera så var hon klar för hemfärd. Problemet var bara att pga sjukdom fanns ingen personlig assistent tillgänglig att möta henne hemma. Kunde Fadern ställa upp?
Till att börja med kunde han fara till akuten och försöka trösta den lilla flickan.* Snabb sväng åt andra hållet så var jag på akuten. Och därmed missades kvällshögmässan. Men om nu vår Frälsare anser att ett dragdjur som ramlat i brunnen är skäl nog för "sabbatsbrott" så borde väl en dotter på akuten få rubba söndagsplikten.
Efter några timmar var humöret bättre. Hon hade själv via sms-kontakt nått en av sina assistenter som lovade vara på plats när hon anlände med Hk-buss, fått hjälp kamma sig och sätta håret i en fläta och ätit ordentligt av en portion mat. Dags för hemfärd.
Jag hade givetvis lovat stanna hos henne under natten om hon ville det, men redan på sjukhuset och ännu mer när hon kom hem karpade** hon sig och lät mig fara hem.
Situationen är likväl allvarlig så flitiga bedjare bland kära läsarna får gärna knäppa sina händer.
Om inte detta hänt och om inte söndagsblogg påkallat min uppmärksamhet så skulle jag kanske bloggat om värmeböljorna. Rejält över 40 och på sina ställen närmare 50° varmt i Medelhavsområdet.
Jag tänker, ska vi bara tala om människans påverkan på klimatet via koldioxiden? Ska vi inte också tänka på Bibeln och påminna oss Jesu ord att det ska komma en nöd (vedermöda) så stor att något liknande aldrig setts förrut; och på andra Petrusbrevets ord om att himlakropparna ska smälta av hetta. Och i dessa himlakroppars (= stjärnors) inre är det redan i utgångsläget rätt varmt kan man säga.)
Är det dags för det klassiska ropet: gör bättring! (omvänd er).
* det säger väl något om min ålder att jag omtalar en 42-åring så
** betyder väl ungefär repa mod men jag har aldrig hört uttrycket annat än i hustruns familj. Någon av kära läsarna som känner igen uttrycket?
278:e dagen. Kortblogg
blir det idag.*
* men nå't måste jag ju skriva för att uppfylla min gamle kamrats önskan om ett blogginlägg varje dag.
277:e dagen. Det går framåt
med kyrkstuguarbetet. Inte med superfart. Simon och jag är där tre dagar i veckan och oftast inte mer än 5-6 timmar/dag. Men något rör det på sig. Även idag tog vi en promenad, dels till Hägnan för kaffe på café Fägnan och dels genom centrala delen av kyrkbyn. Där träffade vi på två unga män som jobbade på en stuga. Att arbete pågått har vi sett flera gånger men först nu fick vi chans se dem som utförde det. Vi stannade till och pratade med dem. Anmälde vårt intresse få hjälp med vår stuga, fick information om hur mycket bidrag man kan få vid renovering; 75 % för arbete med timringen, 25 % för kostnader för ytterpanelen. Efter semestern hör de av sig och kommer och inspekterar vår stuga och lämnar offert så vi med den som grund kan söka bidrag. Det är reparation av timringen vi behöver hjälp med, ytter- och innerpaneler klarar vi själva.
Så glada blev vi att vi inspirerades tänka framåt och började fundera på den kommande invändiga målningen av golv, väggar och möbler och for förbi färgaffär och lånade hem färgprover. I morgon far vi tillbaka och väljer färg på plats.
Vi har nog en aning om hur vi vill ha det...
276:e dagen. Djuren vid Jämtebölesjön
heter en bok som ungdomskompisen Thommy Bäckström gett ut. På s k eget förlag gissar jag. Om upplagan är större än att det räcker till barn, barnbarn och närmaste vänkrets vet jag inte. I vart fall erbjöd han mig ett ex och jag beställde på stört. Idag var den i brevlådan.
Detta är nu den tredje bok Thommy ger ut. Den första handlade om en resa runt i USA som han och annan kompis gjorde i tjugoårsåldern. Hur vågade föräldrar släppa iväg två ungdomar på rundresa i USA långt innan internet och mobiltelefoner var uppfinna, har både Thommy och jag frågat oss i samband med att jag läste den boken.
Den andra handlade om en några veckor lång vistelse i Israel något år senare (eller var det tidigare?). Där hade han lärt känna en person som många år senare blev dömd för spioneri i USA.
Den bok som nu ska omtalas är inte en reseberättelse som de första två, tvärtom. Det är bilder på djur som finns runt (och i) sjön där han och hustrun har sommarstuga Jämtebölesjön.* Många fina bilder med intressanta berättelser om de olika djuren. Thommy är duktig fotograf. Men ibland har han tur också. Som den gången då han lyckades fotografera en parningsakt mellan två tornfalkar. Eftersom det hela är över på ca 15 sekunder så gäller det att man råkar ha kameran redo. Han berättar också nästan innerligt, om sin favoritfågel Storspoven.
* ortnamnet med Jämte- har att göra med att någon gång flyttade en grupp jämtar till södra Västerbotten, trakten kring Vännäs. Även ett Jämtland finns i närheten har jag sett då jag passerat med motorcykel.
275:e dagen. Strömlöst
blev det under några timmar i kyrkstugan idag.* Även grannen mitt emot var utan ström hörde vi. Vi märkte det när vi skulle slå på kaffebryggaren. Istället tog vi en promenad till friluftsmuséet Hägnan och fikade där. Väl där kunde vi också titta på färgval på de målade golven och väggarna i de gamla byggnnaderna. Lite idéer inför fortsatt stugrenovering således. Vi börjar väl ana vilka färgskalor som blir aktuella när penslarna en gång ska fram. Ett vet vi dock: golvet i stora rummet blir (troligen!) inte gult som nu. Däremot kunde kanske den konstnärlige sonen måla en trasmatta, precis som på Café Fägnan
Redan innan vi gick hade jag ringt Luleå Energi och anmält felet. Och se, när vi kom tillbaka var där några jobbare som gått lös på ett elskåp en bit bort.
- Om ca två timmar är det fixat, fick stuggrannen veta när han frågade.
Eftersom det det inte var fixat när vi beredde oss för hemfärd valde jag tömma kyl och frysfack för transport till hemmet. Men just som allt var tömt började lampan i kylen lysa. Jag ropade genom öppna köksfönstret till en av montörerna som som nu befann sig vid grannstugan och fick beskedet att nu skulle inte min stuga bli strömlös igen. Alltså blev det att packa in allt igen.
Väl hemma snabbt till stan där vi mötte äldre sonen på lokal och fick trevlig middagstid tillsammans.
* att ha elström i kyrksuga är naturligtvis lika oäkta som elverktyg men min förste chef (kh Folke Sjöberg) berättade att man under 70-talet beslöt tillåta el i stugorna. Säkrare ur brandsynpunkt än om alla skulle värma sin stugor med hjälp av gamla spruckna eldstäder. Hundratals kyrkstugor står mindre än en halvmeter från grannstugan. En eldsvåda vore en katastrof.
274:e dagen. Dagens datum
brukar jag alltid notera trots att det ligger omotiverat utslängt mitt i sommarlovet då inget händer. Måste var något undermedvetet från barndomen - ni vet den där tidsperioden i livet som man alltid kan skylla på så fort något blir tokigt i vuxenlivet.
För min del var det nog så att den här tiden på året alltid var aningen ångestfylld eftersom jag varje år vid denna tid tvingades genomleva den knappa fyramånadersperiod då min - normalt jämnårige - gamle kamrat plötsligt helt oförklarligt var ett år äldre än jag. Orättvist! Jag kan dock inte erinra mig att han någonsin på ett otillbörligt sätt utnyttjade det årliga fyramånadersövertaget genom att t ex reta sina kamrater för att dom var småglin. Nej, den gamle kamraten var alltid en god kamrat.
Så min årligt återkommande sommarlivsångest kan jag inte beskylla honom för. Nej, den kom inifrån. Men just denna tid på året kom en ljusning - en försmak av himmelens gläde om man ska tala med Laestadii språk; jag insåg (efter tre veckor som ett år yngre - ofattbart lång tid i ett barns liv!) att om tre månader är ordningen återställd och vi är jämnåriga igen, som det ska vara.
När jag nu återkallar barndomens upplevelse av att inse att det finns hopp och något att se fram emot, så kom det för mig någon strof ur en psalm. Melodin fanns men inte begynnelseorden. Hur skulle jag återfinna den? Ingen annan utväg än att gå igenom avdelningen Pilgrimsvandringen i psalmboksregistret och testa melodin på alla. Och ja, jag fann den: ps 299 (nuv ps bok) Ur djupet av mitt hjärta. Men till min besvikelse bara tre verser. Mitt minne av psalmen är betydligt fler verser.
?
Var nära kontakta vännen Andreas och be om hjälp. Han har ju allt som liknar psalmer på ena handens fingrar. Men jag borde nog kolla gamla psalmboken först. Där heter den "I djupet av mitt hjärta" och har fem verser (ps 595). V 1 och 2 rätt lika i de olika utgåvorna, vers 3 starkt bearbetad i nya psalmboken men V 4 och 5 saknas helt i nya. Katastrof! Det är ju i de verserna som hoppet lysa fram.
Och här fann jag versen som lindrar min årligen återkommande livsångest när jag kan inse att om blott "en liten tid" är jag återigen lika gammal som min gamle kamrat:
Se, målet härligt lyser i fjärran o Guds stad,
Min längtans borg, där synd och sorg
Och nöd, som jorden hyser, jag snart förgäter glad,
Se, målet härligt lyser i fjärran, o Guds stad.
Den här psalmen fick man sjunga rätt ofta under de första präståren. Det hände icke sällan att den önskades på begravningar - ofta i EFS-familjer. Problemet var att melodin i psalmboken och Sions toner inte var identiska rakt igenom så menigheten följde inte konsekvent organisten. Ena melodin var enklare, den andra krångligare (tyckte jag). Eftersom det nu är försent leta efter melodipsalmbok och melodi-gamla Sions toner så lämnar jag detta nu i trygg förvissning om att vännen Andreas kan reda ut saken😊
273:e dagen. Lite upprepning
Arbetsdag i kyrkstugan. Samma glädje se Simon i arbete med yxan. Och samma saknad att min insats alltmer blir åskådarens. Men vad ska man göra åt det?
Nästa gång vi är där blir vi nog färdiga med lagningen av de tre tum tjocka och ca 40 cm breda golvplankorna på de ställen de angripits av småkryp. Det har tagit sin tid. Beror delvis på att Simon vill hugga ut alla bitar där det ska lppas och lagas. Elsåg - som i vissa fall skulle kunna brukas - är inte äkta i en gammal kyrkstuga som kan vara från 1700-talet, anser han.
Tänk om det resonerades likadant i kyrkolivet: s k inklusivt språk är inte äkta i en liturgi som har sina rötter i 2000 år gammal mylla.
272:a dagen. Apostladagen. Femte söndagen efter Trefaldighet.
32 var vi i kvällshögmässan. Knappt hälften satt kvar och fikade kortare eller längre stund.
Inspirerad predikan av Bosse. Som ofta mest över GT-texten, ur Jeremia. Och när han talat länge nog och man tänkte att det närmade sig slutet ...men jag måste bara få säga något kort om episteln också. Och det gjorde han. Men man hade en bestämd känsla av att han fick hålla i sig så han inte skulle segla iväg 30 minuter till. Nå, den som varit på laestadianskt stormöte är ju van vid timslånga predikningar...Och allt han sa var nyttigt och uppbyggligt.
Fick också med mig en tjock bunt fina blanka papper som arbetskamrat funnit på kontoret till ingen nytta. Och då hon vet att jag alltid gillat skriva mina predikomanus (stolpar) på blanka papper så hade hon lagt den tjocka bunten i kontoret, fint ombundna med vackert band och erbjudit mig ta dem.
Att jag vant mig skriva predikomanus på blankt papper beror på att jag vid tiden för inträdet i det heliga prästämbetet hade massor av dylika som var korrektur för tidskriften Carex (minns ni den?) vars redaktionssekreterare jag då varit i drygt att år. De ark på vilka korrekturen kom hade en sådan behaglig kvalitet att jag snabbt vande mig att använda baksidorna som anteckningsblock när korrigerandet var avklarat. Kulspetspennan glider så lätt på glatt papper, vilket gör att inspirationen - ett ord som min gamle kamrat särskilt noterar - tydligt förökas.
Några år in på 80-talet lade vi ner tidskriften och tillflödet av goda pappersark upphörde - även om de jag hade nog räckte 80-talet ut. Men sen var goda råd dyra. Men snabbt fann jag en utväg. De affischer från Svenska kyrkans nationella nivå som levererades i parti och minut till pastoratet för uppsättning i alla kyrkor hade också acceptabel kvalite: glatta och lite tjockare än vanligt stencilpapper. Baksidorna kunde användas om man delade affischerna i lagom stora delar.
Fungerade i några år. Sen försvann de också. Numera är det lokala informatörer som trycker upp alla affischer - på vanliga kopieringspapper! Inget för predikomanus.
Tur att jag fått vissa buntar med glatt papper som inte längre ska användas. Nu har jag troligen med råge för mina behov livet ut.
OBS! att det bara är huvudgudstjänstpredikningar som kräver denna speciella papperskvalité. Eftermiddagspredikningar i bönhus (laestadianska) eller missionshus (EFS-Nederluleåtiden) håller jag alltid utan manus.
Även föredragsanteckningar - t ex för föredrag i alphagrupp eller OAS-möten - skrivs på annan typ av papper, förträdesvis baksidan av gamla valsedlar.
Varför olika typer av tal kräver olika papperstyper har jag inget bra svar på. Vana? Eller rent av en fobi? Full försåelse om någon av kära läsarna anser det vara dags för en domkapitelsanmälan igen.
Om drygt två månader ska jag hålla oration vid prästmöte för Missionsprovinsen. Då lutar det åt att stolpar* skrivs på baksidor av gamla valsedlar. Frimodig kyrkas GIVETVIS!
* att skriva ut predikan/föredrag i sin helhet - i förväg! - har aldrig varit aktuellt för mig.
Och eftersom vi firar Apostladagen idag kan jag ställa frågan: skrev någon av apostlarna någonsin en predikan i sin helhet i förväg?
271:a dagen. Den förlorade Fadern
heter en nyskriven artikel jag blev tipsad om idag. Författad av prästen, docenten Folke T Olofsson. Du finner den på www.kyrkligdokumention.nu.
Klart läsvärd skulle jag väl säga. Handlar både om fäders viktiga roll i samhället och om den brist på fäder som ger många pojkar en osäker uppväxt med många negativa följder.
Men fokus är kanske mer på det faktum att Fadern nu är på väg fasas ut även i kyrkolivet där alla förment patriarkala och hierarkiska ord och uttryck i samband med "Gud" ska tas bort i liturgin och böner.*
Givetvis berör han den s k ämbetsfrågan också, dvs frågan om det spelar någon roll om prästen är man eller kvinna. Givetvis gör det det. Prästen är ju en ikon (bild) av Sonen - och därmed även av Fadern.**
Även tar han upp Jungfru Maria, Guds Moder. Om inte hon får sin rätta plats i kyrkans liv kommer något alltid att halta.
Var god läs!
* dock märker du inte detta i Hertsökyrkan. Där håller vi oss till det gamla.
** där fick jag som gammal s k kvinnoprästmotståndare vatten på min kvarn.
270:e dagen. Innan natten kommer...
är en av psalmerna (510) i "nya" (bara 40 år gammal!) psalmboken. Uppskattar särskilt en rad i första versen:
Innan natten kommer vill jag tacka
för den dag du gav, dem som jag mötte.
För ett liv som mognat något
Herre, vill jag tacka.
Det jag alltid särskilt tänk på är detta att tacka "för ett liv som mognat något".
Det måste inte alltid vara stora himlastormande upplevelser. Om mitt liv bara mognat något får jag vara tacksam.
Dessutom är ju melodin till psalmen oerhört fin.
269:e dagen. Fika med stormötestankar
Tog efter lunch en promenad till stan med rollatorn. Ärendet var till urmakare för att laga mitt klockarmband. Väl där ringde jag god vän ur gudstjänstförsamlingen och undrade om vi skulle mötas för en kopp kaffe. Då han redan satt på le Croissant med annan vän "som du också känner" så erbjöd han mig ansluta. Intressanta samtal som alltid. Då de båda lyssnat på predikningar från stormötet antingen live eller via Youtube fanns en del samtala om. Då den tredje personen är uppvuxen i en av de starka laestadianska byarna i Norrbotten kunde vi andra två, som mött "väckelsen" först i vuxen ålder, få lite inside information om livet "bakom kulisserna" i laestadianskt dominerade byar och släkter. Inget radikalt negativt (tillägger jag eftersom jag anar tron på skvaller hos någon läsare). Jag noterar bara - samma sak har jag upplevt i relation till den västlestadianska församlingen - att den som är uppvuxen inom rörelsen vågar vara mycket mer kritisk t ex mot vissa predikanter än vad vi "utifrån" komna vågar vara.
Stöd fick jag också för min (igår här på bloggen framförda) tanke att man borde ha längre matpauser och färre predikningar så man kan undvika oskicket att lika många sitter och fikar som de som lyssnar till predikningarna. Och att predikningarna i många fall bara fungerar som "bakgrundsmusik".
268:e dagen. Nu är det dags
ge några synpunkter på det i helgen timade stormötet, och lite förslag för framtiden.
1. Alltid roligt vara med. Att träffa kristna vänner är alltid en glädje.
2. Predikningarna ska jag inte bedöma, dels för att jag höll en av dem själv dels för att jag ytterst begränsat uppfattade dem jag försökte höra. Ibland hörde jag predikanten bättre, ibland tolken. Men då var det alltid den finsktalande jag hörde bättre! (Se nedan p.3). (Det blir att lyssna i efterhand på Youtube, Luleå fridsförbund).
3. Sektionen där slinga är utlagd för att människor med hörapparat ska kunna lyssna var placerad i en av sidosektionerna. Givetvis bör den vara placerad i mitten längst fram - där ändå ytterst få vill sätta sig. Den som hör dåligt har stor nytta av att se talaren och kunna läsa på läpparna! Kom ihåg det nästa gång!
4. När man har "sound-check" inför mötet ska man givetvis ha med en person med hörselnedsättning (och hörapparater) som hjälper till bedöma om ljudet är tillräckligt bra. (Jag kan vara frivillig gnällspik.)
5. Att ha stormöte i Arcushallen - predikningar och mat/kaffe i samma byggnad - är säkert praktiskt för arrangörerna, men ger inte riktigt samma stämning som tältmöte.
6. Jag ifrågasätter starkt att kaffeserveringen är öppen samtidigt som predikningar pågår - särskilt när det sker i samma byggnad. Risk att det bara skapar nonchalans; predikningar pågår i bakgrunden utan jag behöver bry mig när jag ägnar mig åt något mycket viktigare - som att dricka kaffe! Vissa gånger upplevde man att det nästan var lika många i cafédelen som i gudstjänstdelen av lokalen.
Förslag: minska något på antalet predikningar och förläng matpauserna så man kan förvänta sig att de flesta hinner med mat och kaffe utan att det inkräktar på predikotillfällena. Lite färre predikningar - där i praktiken alla förväntas deltaga - skulle sannolikt öka förväntningarna inför varje predikan och därmed förbönerna för talaren.
7. Sångkvällen i domkyrkan lördag kväll, deltog jag inte i. Har lyssnat i efterhand. Men ljudupptagningen av församlingssången var alltför dålig. Likväl en upplevelse få lyssna till riktig församlingssång i psalmer och sånger och få veta att det i svensk kristenhet fortfarande finns sammanhang där man med glädje kan sjunga annat än s k "lovsånger".
8. Vid lördagskvällens nattvardsgudstjänst räcker det med en predikan (skriftetal). Mässan tar nog lång tid.
9. Kortas mässan kan man kanske också stävja oskicket att folk går när dom själva kommunicerat. Sitt kvar och sjung! Gör nattvardsdistributionen till en (spontan?) sångkväll.
10. Vid söndagens hömässogudstjänst bör en präst predika. Jag vet visserligen att det finns de som anser att predikants predikan i de "kyrkliga" gudstjänsterna är det ultimata uttrycket för samarbete mellan kyrkan och väckelsen! Men man kan ju också se det så att prästs predikan i mässa och högmössogudstjänst som ordnas just för väckelsens skull också kan vara uttryck för samarbete!
11. Som sagt så ska jag vara försiktig att bedöma den andliga kvaliteten på mötet då jag uppfattade endast ringa del av predikningarna. Men mitt spontana intryck är att det är ytterst lite väckelse i "väckelsen" numera. Att någon predikant talar så att han blir känslomässigt berörd av sina egna ord förtar inte mitt intryck. Kanske återkommer jag då jag hunnit lyssna på fler predikningar.
267:e dagen. Sammanfattning av stormötet
- hade jag tänkt skriva nu när det gått några dagar. Men orkar inte nu. Igår kväll efter kyrkstuguarbetsdag och middag tog Simon och jag en promenad runt Mjölkuddsberget och tog oss upp till toppen, men gick delvis på mindre stigar över klapperstensfält. Klart jobbigt för mig men jag lyckades klara mig från att ramla. Hade hela tiden min äldsta dotters (utbildad fysioterapeut) ord i minnet: det är nyttigare gå på ojämnt underlag för då tränar man alla små muskler som man inte ens vet att man har. Och det märker jag idag.
Trött alltså. Så sammanfattning får anstå.
Nöjer mig med en bild jag fått som visar de agerande i lördagskvällens mässa.
Närmast Bo Nordin, celebrant (min efterträdare som distriktspräst i Hertsökyrkan), sedan Mats Rondahl, Stefan Aro, Anders Alapää, Markus Wentin, Stg -Erik Enqvist, Vesa Pöyhtäry (dessa tre från Finland), Karl Erik Tjäder, Torbjörn Lindahl, Henrik Näslund, Niclas Larsson.
266:e dagen. Kyrkstugan
blev det idag för Simon och mig. + att vi for förbi div affärer för att införskaffa några nödvändigheter för jobbet Att se Simon hantera täljyxan är en fröjd för ögat. En precision som jag bara kan se i stjärnorna efter. En riktig timmerman.
265:e dagen. Stormötets sista dag. Fjärde söndagen efter Trefaldighet
Och idag gav jag upp. Inte för att det var något särskilt fel med innehållet - som jag uppfattade det. Nej, det var hörslingan som inte fungerade. (De unga män om ansvarade för det ljud-tekniska gjorde flerfaldiga försök hitta felet, men lyckades inte. Troligen glapp någonstans). Av högmässogudstjänstens liturgi hörde jag korta snuttar, av predikan ytterst lite. Men när Mats började be kyrkobönen var ljudet plötsligt perfekt. Bättre än både fredag och lördag. Men precis till Fader vår blev det sämre igen.
Vid kaffet fick jag chans hälsa på predikanten (Göran Esberg) och beklaga att det tekniska strulet gjorde att jag uppfattat endast lite av predikan.
- Men jag märkte ju att du var engagerad. Och det kan vara uppbyggligt nog.
Under pausen kom brodern Peter Hagman och sa att jag behövde flytta min bil annars skulle jag få 800 i böter. Jag hade nämligen ställt den vid vägkanten där den enligt Securitas kunde vara i vägen om räddningstjänsten skulle behöva fram. För att jag skull slippa stappla iväg med min krycka så lånade han bilnycklarna och fixade det. Får väl då i sammanhanget passa på att tacka alla som när de sett mig med min krycka kommit och erbjudit sig hämta kaffe och mat. I flera fall personer som är äldre än jag. Ett tecken på mitt inträde i gubbåldern?
Men svårigheten höra högmässogudstjänsten gjorde som sagt att jag gav upp och avstod eftermiddagens predikningar.
(Person med hörselnedsättning hör nästan bättre via Youtube hemma vid Tv:n)*
Väl hemma blev det kycklingfiléer till middag, tillagade av Simon så man tror sig vara på kinarestaurang.
Men innan ķvällen var slut hann jag till kvällshögmässan i Hertsökyrkan. Där fick jag bl a möta den kvinna jag döpte för några veckor sedan när Bosse var sjuk. Fick då chans fullborda dophandlingen med ett moment jag glömde vid doptillfället, korsteckna med olja och bön om helig Ande.
Bosse berättade också att han tänkte föra in statistiken för lördagens stormötesmässa i Hertsökyrkans liggare
- Både celebrant och mässkläder och flera nattvardskärl kom ju härifrån.
Dock var deltagarantalet inte så stort i kvällshögmässan i Hertsön, bara 21. Men fullständig liturgi med aktiv församling som sjunger med i liturgin ger definitivt upplevelsen av riktig gudstjänst.
Fin och gripande predikan av Bosse om storheten i att kunna förlåta.
Ny besökare vid kyrkkaffet. Från Polen, men bor i Rutvik.
* det slår mig nu att då borde man ju kunna leta reda på Youtube-direktsändningen på telefonen och överföra till hörapparaterna via Bluetooth? Att jag inte testade det. Man är väl för oteknisk och för ointresserad av dylika moderniteter.
264:e dagen. Stormötets andra dag (lördag)
Infann mig till gudstjänsten efter "lunch"-pausen. Fick höra två predikningar. En på finska där predikanten bl a varnade för nyandlighet mm. Nödvändigt. Jag växlade senare några ord med honom och uttryckte min glädje över hans ord. Han hade också uppskattat något jag sagt igår kväll. Redan i sin predikan anknöt han till det jag sagt att ordet bättring inte har att göra med att man ska förbättra sig.
Andra predikan hölls av vännen och prästkollegan Stefan Aro som blir präst här i Luleå om bara två månader. Lärorikt personligt vittnesbörd i predikan.
Efter barnens sångstund var det predikan av Timo Orre. Tyvärr för mig samma svårighet som när han predikade igår: jag hörde predikantens predikan på finska utmärkt, men hade ytterst svårt uppfatta tolken.
Efter paus var det nattvardsgudstjänst. Vi var två fler präster än vi behövde vara så några av oss kunde - av ålders- eller handikappskäl - avlösa varandra. Ca 1600 kommunikanter sades det efteråt.
Jag började tänka tillbaka på hur stormötesnattvardsgudstjänsterna (och lokala nattvarder i laestadianska sammanhang) förändrats under de år jag kunnat överblicka. För 50 år sedan var de nästan kaosartade tillställningar. Högljudd gråt och glädjerörelse. Folk trängde sig fram mot altarringen så de som kommunicerat fick armbåga sig fram när de försökte återvända till sina platser.
Sen skedde en förändring. Nu skulle man inte ha bråttom. Nej, vänta länge var modellen. Det kändes under 80- och 90-talen som om alla (särskilt ungdomar) lekte leken den som kommunicerar i sista duklaget vinner. Här i Luleå sades det att detta var en tradition från Österbotten (rätt eller fel?). Dessutom skulle alla (ungdomar!) gå till nästan varenda person de kände och falla honom/henne om halsen och under gråt ömsesidigt vittna för varandra om syndernas förlåtelse. Det gick så långt att prästerna kunde stå sysslolösa vid altaret långa stunder i väntan på att altarringen skulle fyllas. Ibland gav vi upp och distribuerade till halvfylld altarring och sedan väntan igen...Vid ett stormöte i Örnäsets kyrka i början av 80-taler var alla prästerna laestadian-okunniga så när inga fler gick fram avslutade de mässan ovetande om att övriga 450 pers nog också ville kommunicera - i sinom tid.
Att denna sedvänja var ett effektsökeri och önskan om känslor tvekar jag inte om. En gång under 90-talet ledde jag en mässa där jag skriftetalade över bibelberättelsen om hur kung Davids son Absalom gör uppror mot sin far konungen. Vid ett tillfälle sätter han sig vid vägen mot palatset och när människor är på väg med sitt ärende till kungen så lockar Absalom dem till sig istället. Jag utlade så: här är du på väg fram till altaret för att möte din Herre Konungen. Men då kommer känslans avgud och lockar dig åt sidan.
Nu är detta onödiga känslosökande borta. Pendeln far fram och tillbaka. Vid en av mina vilopauser då jag satt en stund bakom predikstolen fick jag sällskap av en av de finska prästerna. Vi delade lite tankar kring detta. Vi var nog i grunden ense.
Lungt och stilla ikväll.
263: dagen. Stormötetes första dag (fredag)
Liten besvikelse för mig idag. Den oerhört rationella matdistributionen jag skröt om igår var inte förhanden idag. Nä, nu hade man bytt till ordningen att man tar bröd och dricka i samma kö som maten. Och jag som skrutit för kära läsarna om den rationella matutdelningen - och så har man frångått modellen. Eftersom jag vid middagen hamnade bredvid ordföranden m hustru så fick jag möjlighet klaga.
- Det beror på att det är killarna som ansvarar för serveringen den här gången och dom ids inte ränna runt bland borden utan tycker det är enklare att allt ges när folk ändå står i kö, blev svaret.
???
Ska man hoppas på att tjejerna tar över serveringen lördag eller söndag? Aldrig får man vara glad. I köerna till matutdelning blev det stopp en lång stund då mer soppa måste värmas. Till slut gav jag upp och gick och köpte kycklingsallad istället. Men just som jag kommit till bordet så var köerna gång igen och jag fann mig omgiven av människor med köttsoppa i tallriken. Aldrig får man vara glad (ll).
I kvällens gudstjänt höll jag andra predikan. Talade över liknelsen om det borttappade myntet, Luk 15. Kanske den av de tre förlorat/återfunnit-liknalserna som det sällan predikas över. Jag utlade det så att kvinnan är Kristi brud, kyrkan/församlingen. Och då myntet är förlorat i hemmet (Inte ute i markerna som det bortsprungna fåret eller i främmande land som den förlorade sonen) lät jag det syfta på dem som till det yttre är med i församlingens gemenskap men där tron tappat liv och hjärtat blivit kallt.
Nämnde också att då det är Den helige Ande som verkar i och genom kyrkan så blir treenigheten fullbordad i Luk 15; Tillsammans med himmelske Fadern som längtar efter förlorade sonen, den gode herden, Sonen, Jesus som letar det bortsprungna fåret.
Vid kaffet efteråt fick jag bl a frågan hur det kommer sig att jag blev präst. Då berättade jag att jag kommer från en prästsläkt (farfar var präst) så präster har aldrig varit något främmande. Under gymnasietiden var det väl en och annan (bl a präster) som förde tanken på tal. Men sommaren 1971, vid stiftsungdomslägret i Haparanda kom jag under en bussutflykt att hamna bredvid lägrets huvudtalare, pensionerade prästen Sune Wiman från Eskilstuna. Han frågade Tåbbe, Tåbbe (han kallade mig alltid så) du har aldrig funderat på att bli präst? Jag erkände blygt att jag nog tänkt tanken, men menade att då ska man ju vara kallad av Gud.
- Och hur tänker du att det skulle gå till? Tror du att Gud ska sticka ut huvudet ur ett moln och säga "Tåbbe, Tåbbe nu blir du präst?" Det går inte till så. Nu säger jag åt dig att du ska bli präst och då är det Guds kallelse!
Eftersom vi hade stor respekt för Farbror Sune (som vi norrlandsungdomar alltid kallade honom) så började jag på allvar tänka tanken - och vågade börja uttala den - och då växte vissheten fram, och på den vägen är det.
