Torbjörn Lindahl

blev det i veckan.

 

Men inte av helt fri vilja. Drabbades i måndags av kortvarigt strokeliknande symptom, innebärande att jag en stund inte kunde tala ordentligt utan bara sluddrade. S k tia sades det senare. Även om det istort sett gick över ganska fort fann jag det bäst kolla upp saken (har haft liknande förrut). Alltså eftermiddag på akuten. Vid röntgen konstaterades så tydliga förträngningar på vissa kärl upp till hjärnan att man tisdag f m skickade  mig med ambulansflyg till Umeå för ytterligare utredning, ev åtgärd.

 

Angiografi onsd fm bekräftade bilden tydligt och någon angelägenhet göra någon form av ballongsprängning fanns väl, men då mina besvär hittills inte varit alltför svåra och frekventa ville man inte ta risken eftersom även behandlingen i värsta fall kan leda till att en propp lossnar och far upp i hjärnan. 

 

Och eftersom förträngningarna i kärlen sannolikt kommit smygande under många år så har det hunnit utvecklas andra vägar för blodet. Kanske dags sända en tacksamhetens tanke till Skaperen för den finurligheten att hjärnan blodförsörjs både framifrån och bakifrån.

 

Återstår alltså att hoppas på det bästa och goda vänners förböner. Bussresa hem. Strax framme.

 

Sjukskriven över helgen för lite vila så på söndag blir det Bosse i kyrkan trots att det egentligen är min tur. Men den som "aldrig säger nej till en mässa" kan ju knappast ha något emot att celebrera och predika på självaste Midfastosöndagen. Personligen blir jag mer och mer övertygad om att Jesu ord i Joh 6, om att äta hans kött och dricka hans blod, i första hand syftar på nattvarden och inte på ett "andligt" ätande och drickande genom tron, vilket jag betraktar som ren undanflykt för att i efterhand försvara ett kyrkoliv där nattvarden inte har den centrala ställning den bör ha.

Högmässa i Hertsökyrkan gick jag givetvis till. Bosse celebrerade och predikade. Det är så helt underbart höra Bosses predikningar att jag kommer gå i pension med totalt gott samvete. På vägen dit släppte jag av äldste sonen vid katolska kyrkan. Inte har jag dåligt samvete för det heller. 

 

Som vanligt intressanta samtal vid kyrkkaffet, bl a om skillnaden mellan olika laestadianska grupper, så jag blev lite sen till dagens nästa ärende, kyrkkaffet i Örnäsgården där en av församlingens diakoner avtackades. Men jag hann få en ordentlig pratstund och smaka på det hembakade fikat. När en arbetskamrat väljer nytt jobb kan man bara önska lycka till och Guds välsignelse. Och eftersom denna arbetskamrat nu väljer ett "världsligt" jobb så får man anledning fundera över den principiella frågan hur vi ser på präster och diakoner som har icke-kyrkliga anställningar - eller är pensionärer. Borde vi inte anstränga oss mer för att räkna in alla ämbetsbärare i den kollegiala gemenskapen oavsett om dom har kyrklig anställning eller inte. I min ungdom tror jag att pensionerade präster regelbundet inbjöds till kontraktskonvent. Hur är det idag?

 

Besök sen hos mamma där jag på boendet även träffade man som var min bänkgranne när jag förra året hade årskort i isladan. Han bjöd in mig till sin far att se Växjö-Luleå. Jag såg en halv period innan jag for.* Och innan jag lämnade äldreboendet tog jag även med mig mammas telefon som inte längre behövs eftersom hon numera inte riktigt klarar vara sig ringa eller svara. Så till alla som fortfarande kan mammas telefonnummer - samma som pappa och mamma haft sedan augusti 1962 (med tillägg av en begynnelsetvåa när numret blev sexsiffrigt): nu är det slut. Den som vill prata med mamma ombedes ringa mig så ringer jag tillbaka nästa gång jag är där på besök.

 

Och när ändå äldrevården är på tal kan jag väl säga att den omvårdnad mamma får tycker jag är fantastisk och personalen helt underbar. Så den kritik mot landets äldreomsorg som ibland hörs, den gäller inte här.

 

* och Luleå vann såg jag just nu i sonens telefon där jag sitter hemma i favoritfåtöljen 😁

Damlaget i  ishockey alltså. På hemmaplan igår kväll och jag var där och upplevde segeryran.

För en amatörastronom. Lyder som följer:

 

Suck. Men jag tog ut teleskopet en liten stund i alla fall. Och tittade på - månen. Får erkänna att jag tycker om att studera månen trots allt. Får en svag känsla av att det påfallande ofta är klart väder vid fullmåne. Är det så eller är det minnet som spelar spratt?

heter en bok jag nu precis tagit mig igenom.*

 

Författad av en Prof em Gösta Pettersson som skriver att han började bli tveksam till klimatalarmismen när han fann att talet om en människopåverkad global uppvärmning och de "bevis" som presenterades till stöd för den tanken, inte stämde inom områden som han specialiserat sig på under sin forskartid. Han beslöt då försöka sätta sig in i frågan ur en mångfald synvinklar. Resultatet finns i boken.

 

Jag kan inte annat än uppmana kära läsarna att ta del av den även om jag glatt erkänner att för mig som inte är naturvetare fanns det väl resonemang här och där som gick en bit över mitt ringa förstånd. Men skam den som ger sig.

 

 

* den kan beställas billigt från hemsidan med samma namn men även laddas ner gratis

dröjde det innan jag läst klart den bok jag fick i julklapp av äldsta dottern. Leif GW Perssons bok o.m sitt yrkesliv, Wille vingmutter, mästerdetektiv. Måste haft annat att fylla fritiden med. Såsom att fundera över när jag ska gå i pension (vilket jag till sist lyckats bestämma, det blir i samband med sommarens semester) eller titta på nätet efter ytterligare astronomiprylar som jag kan behöva för att på allvar inträda i amatörastronomernas skara.

 

Men till slut bestämde jag mig för att ta itu med boken. Jag läste hans förra självbiografi, Gustavs grabb, med mycket igenkännande. Han är visserligen sju år äldre än jag, men nog fanns många bardomserfarenheter han beskrev som man kunde känna igen.

 

Med den senare boken var det lite mindre av den varan. Min erfarenhet från insidan av polishus inskränker sig till en veckas pryo i årskurs åtta.

 

Erkänner att jag alltid gillat Leif GW. Måste vara den totala självklarhet med vilken han alltid vet bäst som tilltalat mig. Tyvärr då att den stora succén Veckans brott i SvT, som jag knappt missade ett enda avsnitt av under alla år, blivit två halvmessyrer; i SvT med utmärkta programledaren Camilla Kvartoft, men med ointressantare bisittare  och i TV 4 med experten GW men sämre programledare. Aldrig får man vara glad. Inget nöje i någondera kanalen.

 

Roligt dock att läsa i denna senare självbiografi att Leif GW uttalar sig - visserligen kanske i en prästs ögon aningen svagt och trevande men likväl - innerligt och positivt om kristen tro.

Chansen att fara ut och vara amatörastronom alltså.

 

Hela eftermiddagen var det klart väder och skulle det bara hålla i sig så...

 

För tidigt om aftonen ville jag inte fara. Tillräckligt mörkt skulle det vara. Kring 19 började jag förbereda mig, bl a ringde jag gammal kunnig ungdomskompis och bad om förslag på lämpliga objekt att rikta teleskopet mot. Sen iväg. Till stället jag funnit en bit bort från stan. När jag klev ur bilen och blickade uppåt så var det den stjärnklaraste kväll jag upplevt sedan jag köpte teleskopet. Men vad händer? Med fart så snabb börjar molnen täcka himlen och efter ca tjugo minuter var det bara att packa ihop. Vad kallar man sånt? Osis? Eller "Det är så det är för en amatörastronom"?

 

Suck!

 

Men inte tog  eländet slut där. Plötsligt insåg jag under hemkörningen att jag lagt planisfären på biltaket. Hade jag kommit ihåg lägga den i bilen före avfärd? Snabb koll. Nej! Alltså återfärd till observationsplatsen. Tur att planisfären är inplastad så den ska tåla utomhusliv. En stund i den mjuka snön var inte till någon fara.

 

Men skam den som ger sig. Nu väntar vi på nästa stjärnklara kväll....

 

.....Och den verkar redan ha infunnit sig ser jag nu när jag tittar ut genom fönstret efter idogt bloggande. Blir man sugen fara ut igen? Utan tvekan! Men nu är det för sent. Det är ju arbetsdag i morgon. Och trots att jag redan mentalt pensionerat mig måste jag kanske göra någon nytta...

Eller snarare: jag tog inte vara på möjligheten.

 

Att lägga teleskopet i bilen och fara ut till relativt öppen plats utsatt för betydligt mindre light pollution än det som finns i stan.

 

Redan igår (lördag alltså) visade väderleksprognoser att söndag kväll skulle det vara klart. Och så var det när jag om aftonen kom hem efter en full dag som inneburit både högmässa (som jag lett) och kyrkkaffe och restaurangbesök med kristna vänner och deltagande i bönhusgudstjänst med två predikningar och kaffe med hembakade semlor.

 

Klart väder alltså. Möjlighet till astronomiska observationer således. Men jag iddes inte. Valde favoritfåtöljen och ömsom TV-tittande och ömsom läsande om Leif GW Perssons liv som mästerdetektiv.

 

Alltså har jag syndat mot amatörastronomietiken ännu mer än när jag tittade med teleskop genom fönsterruta; att inte observera alls trots att chansen fanns.

 

Fy skäms!