Andra vandringar
I mitt förra inlägg - kära läsare - skrev jag lite(!) om min relation till laestadianismen. Låt mig börja med en rättelse. Jag skrev om en bok av Ole Hallesby som betytt mycket för att förklara det andliga skeende jag upplevde i 20-25-årsåldern. I sammanhanget råkade jag ge den lite fel titel. Jag kallade den Kristendom genom uppfostran eller väckelsekristendom. Det ska vara "...och väckelsekristendom". Kanske var det en ytterst avslöjande s k freudiansk felskrivning som innebär att jag i själva verket är präglad av det som jag egentligen ville säga emot, nämligen att det skulle vara något slags motsättning mellan uppfostran och väckelse när det gäller tron, så att man alltså skulle behöva välja det ena eller det andra. Hela poängen med Hallesbys bok var ju att visa att de två hör ihop och hur man kan få dem att fungera tillsammans. Och således. Kanske denna oavsiktliga felskrivning visar att jag fortfarande inget begriper av det som jag trott att jag begripit med både hjärta och hjärna i över 30 år?
Vad gäller mitt möte i livet med den laestadianska prediko- och själavårdstraditionen så ska jag kanske för säkerhets skull förtydliga att jag i praktiken, på djupet, mött den genom en ganska liten grupp människor. Några - dom kanske viktigaste - omnämnde jag i förra inlägget men det fanns fler, nu både levande och döda. Men som sagt, ändå en begränsad grupp. Övriga rörelsen fanns mest som bakgrund och dom stora delar av laestadianismen som finns i andra riktiningar och länder har jag i stort sett inte mött. Jag är därför öppen för att människors möten med denna rörelse kan ha varit mycket annorlunda än mitt och att det kan finnas mycket annat att se och möta.
Olika var det, som jag redan antytt, också för oss i min generation som var med om i stort sett samma skeende. Det som jag upplevt positivt - och förmått bearbeta och integrera i mitt liv på ett sådant sätt att det blivit en positiv kraft - har någon annan erfarit på annat sätt, i vissa fall så att de känt sig tvugna vända ryggen åt hela saken. En brottning som också blir följden av så radikala och omskakande/omskapande upplevelser som vi gjorde på 70-talet är ju att skilja innehållet från förpackningen. Tidvis hade jag nog svårt att göra det. Och det leder ju till onödiga strider och konflikter. Måste man tillhöra en viss grupp för att göra vissa erfarenheter? Givetvis inte säger jag nu. Men då såg jag det inte alltid lika klart. Jag är glad över att den andliga förnyelse jag på senare tid mött - för min del kanaliserad huvudsakligen genom OAS-rörelsen - i det avseendet har en mycket mer befriande öppenhet.
Som sagt, jag tänkte skriva om laestadianismen, men det blev ett vidare personligt vittnesbörd. När jag nu är inne på den trådan kan jag ju vittna om lite annat också. Något som drabbade mig ganska parallellt med den "nylaestadianska" väckelsen på sjuttiotalet var Bo Giertz författarskap. Redan under gymnasietiden hade det grundlagts ett förtroende* för honom genom att vi använde hans "Trons ABC" (jag har läst den många gånger) som studiebok i KGF-gruppen, men under studietiden i Uppsala kom jag att läsa de flesta av hans kända böcker. Stengrunden läste jag dock betydligt senare än de flesta av min kamrater, men det beror på att den citerades så flitigt vid våra samtal, av dem som läst den, att jag kunde den nästan utantill utan att ha behövt läsa den. En av Giertz böcker som jag läste ganska tidigt är en av hans mer okända: Kampen om människan. Den är fantastiskt bra tycker jag. Skriven strax efter andra världskriget, med dess hemskheter som bakgrund till några av kapitlen. Kapitlet om Bibeln i boken Den stora lögnen och den stora sanningen har jag läst om många gånger. Men den av Giertz´ böcker som kanske påverkade mig mest var utan tvekan Kristi kyrka. Den lärde mig verkligen att uppskatta förmånen att få tillhöra en riktig Kyrka, med förankring i det allmänkyrkliga arvet, och inte bara en liten sekt. Jag brukar säga att den boken räddade mig från att bli - det jag hade kunnat bli - "en trångsynt laestadian" (därmed inte sagt att alla laestadianer är trångsynta, men jag kunde ha blivit det).
Det tredje benet i mitt nuvarande andliga liv är då den karismatiska andliga förnyelsen. Jag mötte den delvis redan på sjuttiotalet , men mest genom mötet med enstaka personer. Nämnas kan att jag under några terminer var studiekamrat med Ulf Ekman och vi blev goda vänner. Jag sörjde mycket när han lämnade svenska kyrkan. Under de stormiga åren med Livets ord på åttiotalet befann jag mig ju här i norr, och de föregående konflikterna inom SESG hade jag ingen relation till. Alltså har jag kunnat bevara min tidigare positiva relation till Ulf. Några gånger har vi mötts under åren, och det var en glädje att mötas igen i Boden under Palmsöndagshelgen och verkligen roligt att få ta emot förbön från min gamle ungdomsvän. Genom Ulf, och andra, kom det karismatiska i begänsad omfattning in i mitt liv redan på sjuttiotalets slut, men det är först genom mötet med OAS-rörelsen som den delen lite mer fått blomma ut.
På OAS-mötet i Borås förra sommaren, fick jag (som jag väl redan skrivit i inlägg förra sommaren) förmånen lyssna till den katolske karismatiske prästen Raniero Cantalamessa (jag rekommenderar att du beställer hans två CD-skivor från Boråsmötet 2008 som finns på OAS-rörelsens hemsida). Jag satt tillsammans med en av mina kompisar från ungdomsåren. När vi tillsammans lyssnade och fick höra en predikan om vad omvändelse från synden innebär och hur det är en förutsättning för att ta emot den helige Ande och hur det är vi "som med våra synder korsfäst Kristus" - då sade vi till varandra: det här är ju exakt som prosten - Laestadius alltså. Cirkeln sluter sig.
* Bo Giertz är nog i praktiken också en stark orsak till att jag i synen på vår kyrkas prästämbete fortfarande, principiellt, håller fast vid kyrkans gamla övertygelse att ämbetet bör innehas av män. Det har med traditionsförmedling att göra. Om man läser en andlig författare och upplever att den teologi som presenteras är enhetlig, konsekvent och sammanhängande; och att det säger ja och amen inom en till allt man läser; och man känner att här får jag något som ger verklig näring för min tro, som bär mig och som jag vågar dö på - då blir det svårt att säga "jag håller med dig i allt övrigt men just när det gäller manliga och kvinnliga präster, då har du fel gamle man, där begriper jag bättre". Vissa kan kanske handla så (övermodigt), men inte jag. Man följer sina lärare som man känner förtroende för.
Vad gäller mitt möte i livet med den laestadianska prediko- och själavårdstraditionen så ska jag kanske för säkerhets skull förtydliga att jag i praktiken, på djupet, mött den genom en ganska liten grupp människor. Några - dom kanske viktigaste - omnämnde jag i förra inlägget men det fanns fler, nu både levande och döda. Men som sagt, ändå en begränsad grupp. Övriga rörelsen fanns mest som bakgrund och dom stora delar av laestadianismen som finns i andra riktiningar och länder har jag i stort sett inte mött. Jag är därför öppen för att människors möten med denna rörelse kan ha varit mycket annorlunda än mitt och att det kan finnas mycket annat att se och möta.
Olika var det, som jag redan antytt, också för oss i min generation som var med om i stort sett samma skeende. Det som jag upplevt positivt - och förmått bearbeta och integrera i mitt liv på ett sådant sätt att det blivit en positiv kraft - har någon annan erfarit på annat sätt, i vissa fall så att de känt sig tvugna vända ryggen åt hela saken. En brottning som också blir följden av så radikala och omskakande/omskapande upplevelser som vi gjorde på 70-talet är ju att skilja innehållet från förpackningen. Tidvis hade jag nog svårt att göra det. Och det leder ju till onödiga strider och konflikter. Måste man tillhöra en viss grupp för att göra vissa erfarenheter? Givetvis inte säger jag nu. Men då såg jag det inte alltid lika klart. Jag är glad över att den andliga förnyelse jag på senare tid mött - för min del kanaliserad huvudsakligen genom OAS-rörelsen - i det avseendet har en mycket mer befriande öppenhet.
Som sagt, jag tänkte skriva om laestadianismen, men det blev ett vidare personligt vittnesbörd. När jag nu är inne på den trådan kan jag ju vittna om lite annat också. Något som drabbade mig ganska parallellt med den "nylaestadianska" väckelsen på sjuttiotalet var Bo Giertz författarskap. Redan under gymnasietiden hade det grundlagts ett förtroende* för honom genom att vi använde hans "Trons ABC" (jag har läst den många gånger) som studiebok i KGF-gruppen, men under studietiden i Uppsala kom jag att läsa de flesta av hans kända böcker. Stengrunden läste jag dock betydligt senare än de flesta av min kamrater, men det beror på att den citerades så flitigt vid våra samtal, av dem som läst den, att jag kunde den nästan utantill utan att ha behövt läsa den. En av Giertz böcker som jag läste ganska tidigt är en av hans mer okända: Kampen om människan. Den är fantastiskt bra tycker jag. Skriven strax efter andra världskriget, med dess hemskheter som bakgrund till några av kapitlen. Kapitlet om Bibeln i boken Den stora lögnen och den stora sanningen har jag läst om många gånger. Men den av Giertz´ böcker som kanske påverkade mig mest var utan tvekan Kristi kyrka. Den lärde mig verkligen att uppskatta förmånen att få tillhöra en riktig Kyrka, med förankring i det allmänkyrkliga arvet, och inte bara en liten sekt. Jag brukar säga att den boken räddade mig från att bli - det jag hade kunnat bli - "en trångsynt laestadian" (därmed inte sagt att alla laestadianer är trångsynta, men jag kunde ha blivit det).
Det tredje benet i mitt nuvarande andliga liv är då den karismatiska andliga förnyelsen. Jag mötte den delvis redan på sjuttiotalet , men mest genom mötet med enstaka personer. Nämnas kan att jag under några terminer var studiekamrat med Ulf Ekman och vi blev goda vänner. Jag sörjde mycket när han lämnade svenska kyrkan. Under de stormiga åren med Livets ord på åttiotalet befann jag mig ju här i norr, och de föregående konflikterna inom SESG hade jag ingen relation till. Alltså har jag kunnat bevara min tidigare positiva relation till Ulf. Några gånger har vi mötts under åren, och det var en glädje att mötas igen i Boden under Palmsöndagshelgen och verkligen roligt att få ta emot förbön från min gamle ungdomsvän. Genom Ulf, och andra, kom det karismatiska i begänsad omfattning in i mitt liv redan på sjuttiotalets slut, men det är först genom mötet med OAS-rörelsen som den delen lite mer fått blomma ut.
På OAS-mötet i Borås förra sommaren, fick jag (som jag väl redan skrivit i inlägg förra sommaren) förmånen lyssna till den katolske karismatiske prästen Raniero Cantalamessa (jag rekommenderar att du beställer hans två CD-skivor från Boråsmötet 2008 som finns på OAS-rörelsens hemsida). Jag satt tillsammans med en av mina kompisar från ungdomsåren. När vi tillsammans lyssnade och fick höra en predikan om vad omvändelse från synden innebär och hur det är en förutsättning för att ta emot den helige Ande och hur det är vi "som med våra synder korsfäst Kristus" - då sade vi till varandra: det här är ju exakt som prosten - Laestadius alltså. Cirkeln sluter sig.
* Bo Giertz är nog i praktiken också en stark orsak till att jag i synen på vår kyrkas prästämbete fortfarande, principiellt, håller fast vid kyrkans gamla övertygelse att ämbetet bör innehas av män. Det har med traditionsförmedling att göra. Om man läser en andlig författare och upplever att den teologi som presenteras är enhetlig, konsekvent och sammanhängande; och att det säger ja och amen inom en till allt man läser; och man känner att här får jag något som ger verklig näring för min tro, som bär mig och som jag vågar dö på - då blir det svårt att säga "jag håller med dig i allt övrigt men just när det gäller manliga och kvinnliga präster, då har du fel gamle man, där begriper jag bättre". Vissa kan kanske handla så (övermodigt), men inte jag. Man följer sina lärare som man känner förtroende för.
Laestadianismen - min vandring
I ett tidigare inlägg (eller var det i en kommentar till en kommentar till ett inlägg?) lovade jag att någon gång skriva och berätta om min personliga relation till denna rörelse. Nu är stunden kommen. Den kunde ha kommit tidigare om inte Nordnytt kommit och stört min sinnesfrid i en vecka.
Lite om min andliga bakgrund först.
Jag kommer från ett vanligt kyrkokristet hem. Min farfar var präst och det finns präster bakåt i släkten i flera hundra år, dock ej i rakt nedstigande led. Finns det alltså någon speciell typ av andlighet i min bakgrund så är den snarare av västerbottnisk art. Min barndom tillbringde familjen å folkhögsskola i Jämtland som är knuten till EFS. Det innebar väl lite möte med EFS-fromheten, för min del mest genom söndagsskoletidningarna. Mina föräldrar var dock aldrig engagerade i EFS och när vi flyttat till Luleå (1962) blev det kyrkan för hela slanten. Kyrkans söndagsskola. Lite tråkigt för mig som tyckte att EFS söndagsskoletidning var roligare, men man kan ju inte få allt här i världen.
Laestadianismen fanns alltså inte i min (personliga) värld under uppväxten. Inte mer än att man regerlbundet såg laestadianer i kyrkan. Man kände igen dem (i alla fall en del av dem) genom att kvinnorna bar huckle (mest västlaestadianer således som därigenom mer än andra kom att förkroppsliga bilden av vad en laestadian är) och ibland förekom glädjerörelse i högmässorna i samband med nattvardsgången. Efteråt har jag förstått att det bland skolkamrater funnits många laestadianska barn ur väckelsens olika grupperingar. En del såg man i kyrkan ibland, men att dom också tillhörde en laestadiansk grupp förstod jag ibland först långt senare (som tex grannfamiljen tvärs över gatan vars barn vi barn i vår familj lekte rätt mycket med). Andra hade man ingen aning om att dom kom från en kristen familj ens. Givetvis lärde vi oss att visa respekt för dessa kristna såväl som för andra, men det kan inte hjälpas att jag nog upplevde "laestadianer" som något i grunden konstigt och främmande. Men så är det väl med det mesta som man inte känner så väl till.
20-årsåldern
Första gången i mitt liv som jag medvetet hade att göra med en laestadian var när jag som 19-åring lärde känna (han är fortfarande en av mina käraste vänner och numera kollega) Roland Wälivaara. Nog kände vi varandra lite sen tidigare - han jobbade ju då inom kyrkans ungdomsarbete - men först från hösten 1972 blev det riktigt allvar mellan oss. Jag minns såväl en gång när vi satt på fiket på övervåningen på dåvarande EPA, numera Åhléns och jag utbrast (nästan skrek av total förvåning) ÄR DU LAESTADIAN!!!??? Vilket han bekräftade (han kunde lika gärna sagt att han kom från planeten mars, det hade inte gjort mig mer förvånad!).
Det året, 72-73, gjorde jag diakonala året (en slags ungdomspraktiktjänst) i kyrkan. Då lärde jag känna inte bara Roland, utan även en präst som var aktiv inom kyrkans ungdomsarbete, nämligen Bengt Pohjanen. Båda dessa förde med sig in i kyrkans ungdomsarbete ett arv av själavård och predikan från den laestadianska traditionen. Vi var en stor generation av kyrkliga ungdomar som "drabbades" av detta under sjuttiotalet - i olika omgångar och varianter. Det skulle snart vara värt en doktorsavhandling att studera denna ungdomsväckelse och ta reda på vad det blivit av alla som var med och hur dom upplevde det som skedde. Upplevelserna äro givetvis mångahanda men jag är nog en av dem som i stort sett kan säga att mötet med den laestadianska själavårds- och predikotraditionen varit positivt (andra, som från sidan betraktat mina periodvisa (alt. förblivande) ensidigheter och överdrifter, tycker kanske annorlunda).
Vi var alltså ett stort gäng ungdomar som antingen kom utifrån den andliga kylan eller från kyrklig miljö som tog intryck av denna väckelsetradition. Senare har vi gått många olika vägar. Några har blivit ortodoxa (som Bengt Pohjanen) andra har blivit något annat, en har blivit biskop (Hans Stiglund - man upplevde honom som en "biskopstyp" redan som tonåring; lugn, trygg och förtroendeingivande), själv är jag där jag är.
Under några år, framför allt på sjuttiotalet (min studietid i Uppsala) försökte nog jag och många med mig att bli laestadianer. Vi bildade t o m Uppsala fridsförbund och tog regelbundet emot laestadianska predikanter på besök och vi samlades till söndagsbön varenda söndagkväll i många år. Dessa regelbundna samlingar med läsning ur postilla (oftast Laestadius eller Luther) samt predikan av någon av oss blivande präster eller någon annan av bröderna (!) var en oerhört bra predikoskola. Utan den skulle jag knappast ha dugt någonting till när jag kom ut som präst. Många andra vänner, teologer och andra, deltog periodvis i våra samlingar. Ännu efter många år träffar jag fortfarande präster i kyrkan som med glädje minns dessa predikomöten. Vi hade även viss kontakt med jämnåriga västlaestadianska ungdomar och en grupp ungdomar från BV* (Bibeltrogna vänner) deltog regelbundet i våra samlingar.
Men att på riktigt bli laestadian var lättare sagt än gjort. Att bli delaktig av det djupa innehållet i det andliga arvet var väl en sak (det påstår jag nog att jag blivit), men laestadianismen är också något mer: en social rörelse av släktingar och vänner och en kultur hemmahörande i Tornedalen (och i "lappmarken", men det är ju den östliga delen av den svenska laestadianismen som jag huvudsakligen mött). Jag insåg att jag aldrig med samma känsla som mina tornedalska vänner någonsin skulle kunna stämma in i sången Oi terve kaunis tornionmaa (hoppas jag minns det rätt på finska, på svenska blir det Var hälsad vackra Tornedal). Och som sagt, denna rörelse är bunden till sin kultur. Och sedan var det ju det här med kyrkan. Under hela studietiden så gick ju vi "nylaestadianer" (vi kallades faktiskt så) både i kyrkans högmässor på söndagförmiddag och på bön på kvällen. Och denna kyrkliga förankring har nog alltid varit viktigast för mig. Den har jag ju så att säga haft med mig med modersmjölken.
Några frågor som jag haft anledning brottas med genom detta möte:
1. Är det bara laestadianer som är riktiga kristna?
En tid försökte jag nog tänka så. Men jag lyckades inte behålla den illusionen särskilt länge. Bl. a. pga min egen erfarenhet. Det må vara att jag genom den laestadianska själavårdstraditionen gjort avgörande andliga erfarenheter som fött ett nytt andligt liv i mig. Men det slog mig att det måste vara så i det andliga livet som i det världsliga: det avgörande är faktiskt inte "vem som var barnmorska" ** när man föddes på nytt (även om laestadianer påstår det) utan vem som avlat det barn som senare föds. Och det "andliga avlandet" (dvs väckt den begynnande tro som en gång ska blomma ut i eget liv) i mitt liv är det nog i praktiken min pappa som stått för (genom den helige Ande givetvis).
2. Kan man bara bli kristen på laestadianskt vis?
Dvs genom att be om förlåtelse och ta emot förlåtelsen från en kristen (eller hela församlingen) som tillsäger människan syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod?
Ytterst sätt kan Guds verk inte sättas på en formel. Framför allt så kan vi ju inte hindra att en människa redan "tror det predikade ordet" som man säger i laestadianien. Men det är min absoluta erfarenhet och övertygelse att det laestadianska sättet att bli kristen - öppna sin mun och be om nåd och förlåtelse och ta emot ett hörbart evangelium genom en annan människas mun - normalt sätt är ett fullständigt oöverträffat sätt att ge människor en verklig, förnimbar och förblivande andlig erfarenhet och ett verkligt möte med Gud. (Som en biskop i Sverige sagt - citerad av Bo Giertz i SESG:s 50-årsjubileumsbok 1974 - "Riktigt viss om att Gud finns blir jag först när han förlåtit mig mina synder"). Jag bekänner: jag är djupt och oändligt tacksam mot den laestadianska traditionen som lärt mig detta och givit mig detta andliga arv. Utan det skulle jag många gånger varit helt chanslös vid både biktsituationer och dödsbäddar.
3. Sedan finns ju inom den laestadianska rörelsens olika grenar en uppsjö av "de äldstes stadgar" dvs, sådana regler som i grunden är mänskliga vanor men som i respektive tradition lätt upphöjs till Guds lag. Tex: hur man ska vara (tex vilka kläder och frisyrer man får ha), vad man får äga (tex inte TV), vad man får göra (inte gå på bio) mm, osv i en oändlig rad. När jag var ung kände jag lättare dåligt samvete om jag bröt mot "reglerna". Nu bryr jag mig inte. Som äkta lutheran är jag emot allt mänskligt som skymmer evangeliet. Att det sedan bland dessa regler kan finnas sådant som är vist och klokt och värt att fundera över som vägledning för livet är en annan sak. Men att göra lag av det - ICKE!
Min egen vandring
Jag påstod tidigare att mötet med den laestadianska traditionen i stort sett varit positivt för mig (för min egen andliga utveckling och min prästtjänst alltså, men knappast för dem som behövt stå ut med mig under perioder av överdriven lagiskhet). Man kan säga att denna andliga gåva för mig kom i rätt tid. Såsom barndomskristen började jag någon gång strax efter konfirmationstiden fundera över detta med att bli personligt kristen. Jag minns en gång, hemma vid kaffebordet vid kyrkkaffet, att jag tänkte: om mina föräldrar och vår präst (Ove Morén - som f ö genom sina predikningar bidrog till att ge mig och andra en allvarlig grund att stå på); om alltså dessa, som var mitt dåvarande livs främsta andliga förbilder, plötsligt skulle säga att dom inte längre var kristna, vad skulle jag då ha för grund för min egen kristendom? Jag insåg: ingen! Under flera år brottades jag med detta: hur blir man personligen kristen (vilket jag kände att jag behövde bli) när jag redan är det (vilket jag varit hela mitt liv och aldrig förnekat min tro).
???
Många gånger avundades jag mina frikyrkliga gymnasiekompisar som kunde berätta om när dom blivit frälsta. Här kom nu den laestadianska själavårdstraditionen till min hjälp och erbjöd i sin självsäkerhet ("du måste bli kristen på vårt sätt") i praktiken en erfarenhet som jag behövde (se p 2 ovan). Problemet var ju bara sedan hur det som skedde skulle tolkas.
Ett tag försökte jag tolka det så (tyvärr alltför vanlig laestadiansk variant) att sann kristendom bara fanns i laestadianismen och att jag nu äntligen funnit det enda rätta (förlåt till alla kyrkliga vänner som var tvugna stå ut med mig under sådana tider). Som jag ovan redogjort för så höll det inte. Också av andra skäl. Ett tag försökte jag tolka det så att jag "varit i världen" och alltså lämnat dopets nådesförbund och därför behövt bli omvänd på "riktigt ". Men det gick inte heller. Jag hade faktiskt varit kristen i hela mitt liv. Denna brottning finns, tror jag, i alla väckelsemiljöer. Ofta har jag mött det också i laestadianismen där människor beskrev att dom "lämnat" tron och sedan blivit omvända. Problemet, som jag såg det, var att det som dessa personer gjort för att "lämna tron" och dopets nådesförbund var förhållandevis "oskyldiga" saker, som att man gått på dans några gånger, eller en tid av sitt ungdomsliv prioriterat kompisarna före gudstjänsterna, eller druckit alkohol någon gång. Jag tror absolut inte att Gud sparkar ut sina barn ur döpelseförbundet så lätt bara för några enstaka små synder (om det ens är synder). Nej, jag tror att det som många väckelsepräglade, barndomskristna söker, det är en förklaring till samma skeende i deras liv som jag upplevde. Nämligen: även en barndomskristen, som aldrig lämnat dopets nådesförbund, behöver likväl - i subjektiv, erfarenhetsmässig mening - bli omvänd.
Den som till slut blev Guds redskap att förklara detta för mig, så att jag kände: Yes! så här är det - det var den norske förkunnaren Ole Hallesby i en liten bok som jag hittade på ett antikvariat i Uppsala under min studietid: Kristendom genom uppfostran eller väckelsekristendom***. Senare har jag i ett sammanhang skrivit att Hallesbys ord, trots att dom är lite gammaldags har blivit mig kära därför att de "i ett avgörande skede i mitt liv lyckades förklara en del av det jag såg i min egen och andras andliga utveckling. Nämligen att också den som är kristet uppvuxen, som aldrig lämnat sin tro i den mening att man gått ut i uppenbar förnekelse likväl har ett behov av att bli omvänd; den process som förvandlar barnatron till vuxentro. Detta som alla barndomskristna som växer upp i väckelsemiljö brottas med. Som får så många att försöka hitta eller rent av fabricera bevis för att man lämnat tron och varit ute i världen (druckit alkohol eller gått på dans, eller på bio eller vad det nu är som är tecknet på gränsen till världen) för att man ska få möjlighet bli riktigt omvänd. Vad Hallesby lärde mig var att också den som levt i sin kristna bekännelse hela sin uppväxt måste bli omvänd i den meningen att man lär sig tro av nåd. Även kristna måste bli omvända, men för att bli det måste dom inte synda!"
Jag inser att när jag nu citerar mig själv så skriver jag igen samma sak som jag nyss skrev. Det visar bara hur viktigt detta är för mig. Amen säger jag!
Alltså: den laestadianska traditionen gav mig något jag behövde även om jag sedan behövde Hallesbys (icke-laestadian) hjälp för att förstå vad som hände. Det som nu gör mig bedrövad, och som jag nämnde i inlägget Bönhuskristendom, är att laestadianerna själva börjar undvika detta som hjälpte mig till personlig tro, nämligen att predika omvändelse också för barndomskristna****. Hallesby varnar i sin bok för att de barndomskristna som inte ödmjukar sig i denna omvändelseprocess utan undviker att bli sådana syndare som inget äger och bli benådade - av nåd (OBS!) - dom faller in i egenrättfärdighet och en livslång avoghet mot all allvarlig omvändelseförkunnelse för en sådan kommer alltid att påminna dem om deras eget svek.
Nu och framtiden
Jag fruktar alltså att stora delar av laestadianismen idag håller på att förlora det som varit dess ära och dess krona nämligen omvändelseförkunnelsen - som alltså handlar om något mycket mer och annorlunda än att bara omvända sig från enstaka synder!. När man tidigare predikat "bättringens (omvändelsens) nödvändighet" så har detta förvisso även gällt de barndomskristna.
Till detta kommer givetvis min sorg över att laestadianismens olika grupper nu tar allt tydligare steg bort från kyrkans gemenskap. Jag tvekar inte att säga att det är en förlust för både väckelsen och kyrkan. Argumentet att man inte längre kan vara med i en så avfallen kyrka som den svenska är löjligt tycker jag. På Laestadius tid var kyrkan minst lika avfallen fast på annat sätt.
Ibland får jag förmånen - jag tycker att det är en förmån - att predika eller fira mässa i laestadianska sammanhang. Med glädje predikar jag där och känner mig då ofta vara på "hemmaplan". Det finns, vet jag, viss kritik mot att jag medverkar (hur stor kritk vet jag dock inte). Om det beror på att jag inte anses vara en "riktig" laestadian eller om jag är för engagerad i OAS-rörelsen, eller vad det nu är spelar mindre roll. Det viktiga är att ingen ännu (vad jag vet i alla fall - och skulle någon märka något sådant så brukar laestadianer vara snabba att säga det); ingen har kunnat påvisa att jag någonsin predikat något som strider mot Guds ord.
Ungefär där någonstans befinner jag mig alltså vad beträffar min relation till laestadianismen. Frimodigt bär jag fram det arv jag fått (jag brukar säga: högkyrklig vid altaret, laestadian i predikstolen och karismatiker när jag ber - tack gode Gud att jag i Kyrkan fått möta hela denna bredd!) och när jag i icke-laestadianska sammanhang brukar berätta om hur man i den laestadianska traditionen utlägger olika bibeltexter - tex den förlorade sonen, och de enorma insikter i nådens ordning som finns i den laestadianska utläggningstraditionen - och hur man formulerar olika andliga råd och hur man beskriver olika andliga erfarenheter, då säger manniskor alltid - jag säger ALLTID: "berätta mer, "vilken rikedom", "du borde ge ut en bok med laestadianska tänkespråk" osv, osv. Jag sörjer därför över att mina kära vänner laestadianerna går så inneslutna i sina egna inåtvända grupper, att dom inte förstår vilket rikt andligt arv dom äger i sin tradition, att dom inte delar med sig till fler hungrande och törstande själar. Eller.... är det möjligen så allvarligt att den nuvarande unga predikantgenerationen och de unga kristna helt enkelt inte längre på ett äkta sätt är delaktiga av det andliga arv som på sjuttiotalet fortfarande var en levande verklighet?
Själv känner jag att det kanske är först nu efter 30-35 år som det andliga arv som jag fick del av i 20-25-årsåldern - efter perioder av ensidighet, överdrifter, lagiskhet, räddhåga och oförmåga - börjat bli så integrerat med mig själv att jag kan säga att jag verkligen äger det. Jag kan bara be Gud om den oförtjänta nåden att få år och tillfällen att dela det vidare.
* när vi och BV-ungdomarna pratade med varandra kunde vi skratta gått åt att deras predikanter varnade dem för att ha för mycket att göra med "laestadianerna" vilka ansågs lite skumma och "våra" predikanter kunde varna oss för att inlåta oss alltför mycket med BV:arna som ju också var lite skumma. Själva skrattade vi som sagt bara.
** "barnmorska" är den laestadianska benämningen på den som tillsäger en människa syndernas förlåtelse i samband med hennes omvändelse
*** Jag såg till att vi publicerade ett utdrag (det avgörande avsnittet, som vi gav rubriken "En barndomkristens omvändelse") i tidskriften Carex som vi i "nylaestadiangänget" gav ut under några år. Carex nr 4-79. Vill du försöka få tag på den så kontakta Lars-Erik Vikberg, Haparanda (Biblioteca Laestadiana) och kolla om har har något nummer kvar). Den är verkligen mycket läsvärd. Själv har jag hela boken. Den innehåller även mycket, god luthersk dopundervisning som laestadianer borde ta del av.
**** inlägget om Bönhuskristendom handlade mest om den västlaestadianska riktningen, men tendensen i detta avseende är densamma i östlaestadianismen
Lite om min andliga bakgrund först.
Jag kommer från ett vanligt kyrkokristet hem. Min farfar var präst och det finns präster bakåt i släkten i flera hundra år, dock ej i rakt nedstigande led. Finns det alltså någon speciell typ av andlighet i min bakgrund så är den snarare av västerbottnisk art. Min barndom tillbringde familjen å folkhögsskola i Jämtland som är knuten till EFS. Det innebar väl lite möte med EFS-fromheten, för min del mest genom söndagsskoletidningarna. Mina föräldrar var dock aldrig engagerade i EFS och när vi flyttat till Luleå (1962) blev det kyrkan för hela slanten. Kyrkans söndagsskola. Lite tråkigt för mig som tyckte att EFS söndagsskoletidning var roligare, men man kan ju inte få allt här i världen.
Laestadianismen fanns alltså inte i min (personliga) värld under uppväxten. Inte mer än att man regerlbundet såg laestadianer i kyrkan. Man kände igen dem (i alla fall en del av dem) genom att kvinnorna bar huckle (mest västlaestadianer således som därigenom mer än andra kom att förkroppsliga bilden av vad en laestadian är) och ibland förekom glädjerörelse i högmässorna i samband med nattvardsgången. Efteråt har jag förstått att det bland skolkamrater funnits många laestadianska barn ur väckelsens olika grupperingar. En del såg man i kyrkan ibland, men att dom också tillhörde en laestadiansk grupp förstod jag ibland först långt senare (som tex grannfamiljen tvärs över gatan vars barn vi barn i vår familj lekte rätt mycket med). Andra hade man ingen aning om att dom kom från en kristen familj ens. Givetvis lärde vi oss att visa respekt för dessa kristna såväl som för andra, men det kan inte hjälpas att jag nog upplevde "laestadianer" som något i grunden konstigt och främmande. Men så är det väl med det mesta som man inte känner så väl till.
20-årsåldern
Första gången i mitt liv som jag medvetet hade att göra med en laestadian var när jag som 19-åring lärde känna (han är fortfarande en av mina käraste vänner och numera kollega) Roland Wälivaara. Nog kände vi varandra lite sen tidigare - han jobbade ju då inom kyrkans ungdomsarbete - men först från hösten 1972 blev det riktigt allvar mellan oss. Jag minns såväl en gång när vi satt på fiket på övervåningen på dåvarande EPA, numera Åhléns och jag utbrast (nästan skrek av total förvåning) ÄR DU LAESTADIAN!!!??? Vilket han bekräftade (han kunde lika gärna sagt att han kom från planeten mars, det hade inte gjort mig mer förvånad!).
Det året, 72-73, gjorde jag diakonala året (en slags ungdomspraktiktjänst) i kyrkan. Då lärde jag känna inte bara Roland, utan även en präst som var aktiv inom kyrkans ungdomsarbete, nämligen Bengt Pohjanen. Båda dessa förde med sig in i kyrkans ungdomsarbete ett arv av själavård och predikan från den laestadianska traditionen. Vi var en stor generation av kyrkliga ungdomar som "drabbades" av detta under sjuttiotalet - i olika omgångar och varianter. Det skulle snart vara värt en doktorsavhandling att studera denna ungdomsväckelse och ta reda på vad det blivit av alla som var med och hur dom upplevde det som skedde. Upplevelserna äro givetvis mångahanda men jag är nog en av dem som i stort sett kan säga att mötet med den laestadianska själavårds- och predikotraditionen varit positivt (andra, som från sidan betraktat mina periodvisa (alt. förblivande) ensidigheter och överdrifter, tycker kanske annorlunda).
Vi var alltså ett stort gäng ungdomar som antingen kom utifrån den andliga kylan eller från kyrklig miljö som tog intryck av denna väckelsetradition. Senare har vi gått många olika vägar. Några har blivit ortodoxa (som Bengt Pohjanen) andra har blivit något annat, en har blivit biskop (Hans Stiglund - man upplevde honom som en "biskopstyp" redan som tonåring; lugn, trygg och förtroendeingivande), själv är jag där jag är.
Under några år, framför allt på sjuttiotalet (min studietid i Uppsala) försökte nog jag och många med mig att bli laestadianer. Vi bildade t o m Uppsala fridsförbund och tog regelbundet emot laestadianska predikanter på besök och vi samlades till söndagsbön varenda söndagkväll i många år. Dessa regelbundna samlingar med läsning ur postilla (oftast Laestadius eller Luther) samt predikan av någon av oss blivande präster eller någon annan av bröderna (!) var en oerhört bra predikoskola. Utan den skulle jag knappast ha dugt någonting till när jag kom ut som präst. Många andra vänner, teologer och andra, deltog periodvis i våra samlingar. Ännu efter många år träffar jag fortfarande präster i kyrkan som med glädje minns dessa predikomöten. Vi hade även viss kontakt med jämnåriga västlaestadianska ungdomar och en grupp ungdomar från BV* (Bibeltrogna vänner) deltog regelbundet i våra samlingar.
Men att på riktigt bli laestadian var lättare sagt än gjort. Att bli delaktig av det djupa innehållet i det andliga arvet var väl en sak (det påstår jag nog att jag blivit), men laestadianismen är också något mer: en social rörelse av släktingar och vänner och en kultur hemmahörande i Tornedalen (och i "lappmarken", men det är ju den östliga delen av den svenska laestadianismen som jag huvudsakligen mött). Jag insåg att jag aldrig med samma känsla som mina tornedalska vänner någonsin skulle kunna stämma in i sången Oi terve kaunis tornionmaa (hoppas jag minns det rätt på finska, på svenska blir det Var hälsad vackra Tornedal). Och som sagt, denna rörelse är bunden till sin kultur. Och sedan var det ju det här med kyrkan. Under hela studietiden så gick ju vi "nylaestadianer" (vi kallades faktiskt så) både i kyrkans högmässor på söndagförmiddag och på bön på kvällen. Och denna kyrkliga förankring har nog alltid varit viktigast för mig. Den har jag ju så att säga haft med mig med modersmjölken.
Några frågor som jag haft anledning brottas med genom detta möte:
1. Är det bara laestadianer som är riktiga kristna?
En tid försökte jag nog tänka så. Men jag lyckades inte behålla den illusionen särskilt länge. Bl. a. pga min egen erfarenhet. Det må vara att jag genom den laestadianska själavårdstraditionen gjort avgörande andliga erfarenheter som fött ett nytt andligt liv i mig. Men det slog mig att det måste vara så i det andliga livet som i det världsliga: det avgörande är faktiskt inte "vem som var barnmorska" ** när man föddes på nytt (även om laestadianer påstår det) utan vem som avlat det barn som senare föds. Och det "andliga avlandet" (dvs väckt den begynnande tro som en gång ska blomma ut i eget liv) i mitt liv är det nog i praktiken min pappa som stått för (genom den helige Ande givetvis).
2. Kan man bara bli kristen på laestadianskt vis?
Dvs genom att be om förlåtelse och ta emot förlåtelsen från en kristen (eller hela församlingen) som tillsäger människan syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod?
Ytterst sätt kan Guds verk inte sättas på en formel. Framför allt så kan vi ju inte hindra att en människa redan "tror det predikade ordet" som man säger i laestadianien. Men det är min absoluta erfarenhet och övertygelse att det laestadianska sättet att bli kristen - öppna sin mun och be om nåd och förlåtelse och ta emot ett hörbart evangelium genom en annan människas mun - normalt sätt är ett fullständigt oöverträffat sätt att ge människor en verklig, förnimbar och förblivande andlig erfarenhet och ett verkligt möte med Gud. (Som en biskop i Sverige sagt - citerad av Bo Giertz i SESG:s 50-årsjubileumsbok 1974 - "Riktigt viss om att Gud finns blir jag först när han förlåtit mig mina synder"). Jag bekänner: jag är djupt och oändligt tacksam mot den laestadianska traditionen som lärt mig detta och givit mig detta andliga arv. Utan det skulle jag många gånger varit helt chanslös vid både biktsituationer och dödsbäddar.
3. Sedan finns ju inom den laestadianska rörelsens olika grenar en uppsjö av "de äldstes stadgar" dvs, sådana regler som i grunden är mänskliga vanor men som i respektive tradition lätt upphöjs till Guds lag. Tex: hur man ska vara (tex vilka kläder och frisyrer man får ha), vad man får äga (tex inte TV), vad man får göra (inte gå på bio) mm, osv i en oändlig rad. När jag var ung kände jag lättare dåligt samvete om jag bröt mot "reglerna". Nu bryr jag mig inte. Som äkta lutheran är jag emot allt mänskligt som skymmer evangeliet. Att det sedan bland dessa regler kan finnas sådant som är vist och klokt och värt att fundera över som vägledning för livet är en annan sak. Men att göra lag av det - ICKE!
Min egen vandring
Jag påstod tidigare att mötet med den laestadianska traditionen i stort sett varit positivt för mig (för min egen andliga utveckling och min prästtjänst alltså, men knappast för dem som behövt stå ut med mig under perioder av överdriven lagiskhet). Man kan säga att denna andliga gåva för mig kom i rätt tid. Såsom barndomskristen började jag någon gång strax efter konfirmationstiden fundera över detta med att bli personligt kristen. Jag minns en gång, hemma vid kaffebordet vid kyrkkaffet, att jag tänkte: om mina föräldrar och vår präst (Ove Morén - som f ö genom sina predikningar bidrog till att ge mig och andra en allvarlig grund att stå på); om alltså dessa, som var mitt dåvarande livs främsta andliga förbilder, plötsligt skulle säga att dom inte längre var kristna, vad skulle jag då ha för grund för min egen kristendom? Jag insåg: ingen! Under flera år brottades jag med detta: hur blir man personligen kristen (vilket jag kände att jag behövde bli) när jag redan är det (vilket jag varit hela mitt liv och aldrig förnekat min tro).
???
Många gånger avundades jag mina frikyrkliga gymnasiekompisar som kunde berätta om när dom blivit frälsta. Här kom nu den laestadianska själavårdstraditionen till min hjälp och erbjöd i sin självsäkerhet ("du måste bli kristen på vårt sätt") i praktiken en erfarenhet som jag behövde (se p 2 ovan). Problemet var ju bara sedan hur det som skedde skulle tolkas.
Ett tag försökte jag tolka det så (tyvärr alltför vanlig laestadiansk variant) att sann kristendom bara fanns i laestadianismen och att jag nu äntligen funnit det enda rätta (förlåt till alla kyrkliga vänner som var tvugna stå ut med mig under sådana tider). Som jag ovan redogjort för så höll det inte. Också av andra skäl. Ett tag försökte jag tolka det så att jag "varit i världen" och alltså lämnat dopets nådesförbund och därför behövt bli omvänd på "riktigt ". Men det gick inte heller. Jag hade faktiskt varit kristen i hela mitt liv. Denna brottning finns, tror jag, i alla väckelsemiljöer. Ofta har jag mött det också i laestadianismen där människor beskrev att dom "lämnat" tron och sedan blivit omvända. Problemet, som jag såg det, var att det som dessa personer gjort för att "lämna tron" och dopets nådesförbund var förhållandevis "oskyldiga" saker, som att man gått på dans några gånger, eller en tid av sitt ungdomsliv prioriterat kompisarna före gudstjänsterna, eller druckit alkohol någon gång. Jag tror absolut inte att Gud sparkar ut sina barn ur döpelseförbundet så lätt bara för några enstaka små synder (om det ens är synder). Nej, jag tror att det som många väckelsepräglade, barndomskristna söker, det är en förklaring till samma skeende i deras liv som jag upplevde. Nämligen: även en barndomskristen, som aldrig lämnat dopets nådesförbund, behöver likväl - i subjektiv, erfarenhetsmässig mening - bli omvänd.
Den som till slut blev Guds redskap att förklara detta för mig, så att jag kände: Yes! så här är det - det var den norske förkunnaren Ole Hallesby i en liten bok som jag hittade på ett antikvariat i Uppsala under min studietid: Kristendom genom uppfostran eller väckelsekristendom***. Senare har jag i ett sammanhang skrivit att Hallesbys ord, trots att dom är lite gammaldags har blivit mig kära därför att de "i ett avgörande skede i mitt liv lyckades förklara en del av det jag såg i min egen och andras andliga utveckling. Nämligen att också den som är kristet uppvuxen, som aldrig lämnat sin tro i den mening att man gått ut i uppenbar förnekelse likväl har ett behov av att bli omvänd; den process som förvandlar barnatron till vuxentro. Detta som alla barndomskristna som växer upp i väckelsemiljö brottas med. Som får så många att försöka hitta eller rent av fabricera bevis för att man lämnat tron och varit ute i världen (druckit alkohol eller gått på dans, eller på bio eller vad det nu är som är tecknet på gränsen till världen) för att man ska få möjlighet bli riktigt omvänd. Vad Hallesby lärde mig var att också den som levt i sin kristna bekännelse hela sin uppväxt måste bli omvänd i den meningen att man lär sig tro av nåd. Även kristna måste bli omvända, men för att bli det måste dom inte synda!"
Jag inser att när jag nu citerar mig själv så skriver jag igen samma sak som jag nyss skrev. Det visar bara hur viktigt detta är för mig. Amen säger jag!
Alltså: den laestadianska traditionen gav mig något jag behövde även om jag sedan behövde Hallesbys (icke-laestadian) hjälp för att förstå vad som hände. Det som nu gör mig bedrövad, och som jag nämnde i inlägget Bönhuskristendom, är att laestadianerna själva börjar undvika detta som hjälpte mig till personlig tro, nämligen att predika omvändelse också för barndomskristna****. Hallesby varnar i sin bok för att de barndomskristna som inte ödmjukar sig i denna omvändelseprocess utan undviker att bli sådana syndare som inget äger och bli benådade - av nåd (OBS!) - dom faller in i egenrättfärdighet och en livslång avoghet mot all allvarlig omvändelseförkunnelse för en sådan kommer alltid att påminna dem om deras eget svek.
Nu och framtiden
Jag fruktar alltså att stora delar av laestadianismen idag håller på att förlora det som varit dess ära och dess krona nämligen omvändelseförkunnelsen - som alltså handlar om något mycket mer och annorlunda än att bara omvända sig från enstaka synder!. När man tidigare predikat "bättringens (omvändelsens) nödvändighet" så har detta förvisso även gällt de barndomskristna.
Till detta kommer givetvis min sorg över att laestadianismens olika grupper nu tar allt tydligare steg bort från kyrkans gemenskap. Jag tvekar inte att säga att det är en förlust för både väckelsen och kyrkan. Argumentet att man inte längre kan vara med i en så avfallen kyrka som den svenska är löjligt tycker jag. På Laestadius tid var kyrkan minst lika avfallen fast på annat sätt.
Ibland får jag förmånen - jag tycker att det är en förmån - att predika eller fira mässa i laestadianska sammanhang. Med glädje predikar jag där och känner mig då ofta vara på "hemmaplan". Det finns, vet jag, viss kritik mot att jag medverkar (hur stor kritk vet jag dock inte). Om det beror på att jag inte anses vara en "riktig" laestadian eller om jag är för engagerad i OAS-rörelsen, eller vad det nu är spelar mindre roll. Det viktiga är att ingen ännu (vad jag vet i alla fall - och skulle någon märka något sådant så brukar laestadianer vara snabba att säga det); ingen har kunnat påvisa att jag någonsin predikat något som strider mot Guds ord.
Ungefär där någonstans befinner jag mig alltså vad beträffar min relation till laestadianismen. Frimodigt bär jag fram det arv jag fått (jag brukar säga: högkyrklig vid altaret, laestadian i predikstolen och karismatiker när jag ber - tack gode Gud att jag i Kyrkan fått möta hela denna bredd!) och när jag i icke-laestadianska sammanhang brukar berätta om hur man i den laestadianska traditionen utlägger olika bibeltexter - tex den förlorade sonen, och de enorma insikter i nådens ordning som finns i den laestadianska utläggningstraditionen - och hur man formulerar olika andliga råd och hur man beskriver olika andliga erfarenheter, då säger manniskor alltid - jag säger ALLTID: "berätta mer, "vilken rikedom", "du borde ge ut en bok med laestadianska tänkespråk" osv, osv. Jag sörjer därför över att mina kära vänner laestadianerna går så inneslutna i sina egna inåtvända grupper, att dom inte förstår vilket rikt andligt arv dom äger i sin tradition, att dom inte delar med sig till fler hungrande och törstande själar. Eller.... är det möjligen så allvarligt att den nuvarande unga predikantgenerationen och de unga kristna helt enkelt inte längre på ett äkta sätt är delaktiga av det andliga arv som på sjuttiotalet fortfarande var en levande verklighet?
Själv känner jag att det kanske är först nu efter 30-35 år som det andliga arv som jag fick del av i 20-25-årsåldern - efter perioder av ensidighet, överdrifter, lagiskhet, räddhåga och oförmåga - börjat bli så integrerat med mig själv att jag kan säga att jag verkligen äger det. Jag kan bara be Gud om den oförtjänta nåden att få år och tillfällen att dela det vidare.
* när vi och BV-ungdomarna pratade med varandra kunde vi skratta gått åt att deras predikanter varnade dem för att ha för mycket att göra med "laestadianerna" vilka ansågs lite skumma och "våra" predikanter kunde varna oss för att inlåta oss alltför mycket med BV:arna som ju också var lite skumma. Själva skrattade vi som sagt bara.
** "barnmorska" är den laestadianska benämningen på den som tillsäger en människa syndernas förlåtelse i samband med hennes omvändelse
*** Jag såg till att vi publicerade ett utdrag (det avgörande avsnittet, som vi gav rubriken "En barndomkristens omvändelse") i tidskriften Carex som vi i "nylaestadiangänget" gav ut under några år. Carex nr 4-79. Vill du försöka få tag på den så kontakta Lars-Erik Vikberg, Haparanda (Biblioteca Laestadiana) och kolla om har har något nummer kvar). Den är verkligen mycket läsvärd. Själv har jag hela boken. Den innehåller även mycket, god luthersk dopundervisning som laestadianer borde ta del av.
**** inlägget om Bönhuskristendom handlade mest om den västlaestadianska riktningen, men tendensen i detta avseende är densamma i östlaestadianismen
Idag
Idag har jag
1. Tagit en promenad
2. Kört hoj* till kyrkan och haft söndagsgudstjänst med sånglig medverkan av Jard Samuelsson. När en sådan kändis är på besök kommer lite folk som normalt inte deltar i gudstjänsten. Hoppas dom fick något värdfullt med sig. En av sångerna som Jard sjöng var den kända Han är min sång och min glädje. Där finns ju i första versen formuleringen "...så hörde jag rösten av honom...". Det kunde jag anknyta till i min (i alla fall för att vara jag) ytterst korta predikan eftersom dagens evangelietext delvis handlade om att lysnna till den rätte herdens röst och inte till främmande röster.
3. Tagit hojen till Örnäsets kyrka och förrättat ett dop.
4. Gått tillsammans med kyrkvaktmästaren därstädes till loppmarknad i närliggande skola** (den i vilken jag själv gick årskurs tre - då jag lärde känna sedemera, nuvarande "gamle kamraten" - till nio) där församlingen hade ett bord. Jag köpte dock inte några prylar men väl två påsar bullar av en tant som stod och sålde hembakat.
5. Tagit hojen (med bullpåsarna i packväskan) och åkt en kort tur som slutade hos näst äldsta dottern med kaffe- och bullfika i solen på balkongen. Skulle ju klart platsa som vårtecken nr nio men jag ska inte trötta kära läsarna med det.
6. Tagit hojen tillbaka till Hertsökyrkan för kvällsgudstjänst. Sång och vittnesbördsmöte är det väl i praktiken fast vi kallar det lovsångsgudstjänst och så slutade vi med en enkel mässa och vid kaffet efteråt fick vi fina samtal och fick be tillsammans.
7. Tagit hojen för hemfärd men som det ofta blir på hemväg från jobbet tagit en onödigt lång tur på lite olika vägar i och utanför stan.
8. Parkerat hojen i garaget och kollat oljan (den drar lite olja så man får hålla koll).
9. Betänkt hur fantastiskt avstressande det är att åka hoj. Det är verkligen som att man kör ifrån sina bekymmer.
10. Bloggat
God natt! ***
* med hoj avses motorcykel
** tog inte visst tvåhjuligt fordon mellan kyrkan och skolan eftersom avståndet endast är ca 150 m
*** nu återstår bara att se vilket av Ann O Nyms glädjeskutt jag lyckas framkalla genom mitt sjufaldiga (fullhetens tal!) användande av ordet hoj i ett och samma blogginlägg.
1. Tagit en promenad
2. Kört hoj* till kyrkan och haft söndagsgudstjänst med sånglig medverkan av Jard Samuelsson. När en sådan kändis är på besök kommer lite folk som normalt inte deltar i gudstjänsten. Hoppas dom fick något värdfullt med sig. En av sångerna som Jard sjöng var den kända Han är min sång och min glädje. Där finns ju i första versen formuleringen "...så hörde jag rösten av honom...". Det kunde jag anknyta till i min (i alla fall för att vara jag) ytterst korta predikan eftersom dagens evangelietext delvis handlade om att lysnna till den rätte herdens röst och inte till främmande röster.
3. Tagit hojen till Örnäsets kyrka och förrättat ett dop.
4. Gått tillsammans med kyrkvaktmästaren därstädes till loppmarknad i närliggande skola** (den i vilken jag själv gick årskurs tre - då jag lärde känna sedemera, nuvarande "gamle kamraten" - till nio) där församlingen hade ett bord. Jag köpte dock inte några prylar men väl två påsar bullar av en tant som stod och sålde hembakat.
5. Tagit hojen (med bullpåsarna i packväskan) och åkt en kort tur som slutade hos näst äldsta dottern med kaffe- och bullfika i solen på balkongen. Skulle ju klart platsa som vårtecken nr nio men jag ska inte trötta kära läsarna med det.
6. Tagit hojen tillbaka till Hertsökyrkan för kvällsgudstjänst. Sång och vittnesbördsmöte är det väl i praktiken fast vi kallar det lovsångsgudstjänst och så slutade vi med en enkel mässa och vid kaffet efteråt fick vi fina samtal och fick be tillsammans.
7. Tagit hojen för hemfärd men som det ofta blir på hemväg från jobbet tagit en onödigt lång tur på lite olika vägar i och utanför stan.
8. Parkerat hojen i garaget och kollat oljan (den drar lite olja så man får hålla koll).
9. Betänkt hur fantastiskt avstressande det är att åka hoj. Det är verkligen som att man kör ifrån sina bekymmer.
10. Bloggat
God natt! ***
* med hoj avses motorcykel
** tog inte visst tvåhjuligt fordon mellan kyrkan och skolan eftersom avståndet endast är ca 150 m
*** nu återstår bara att se vilket av Ann O Nyms glädjeskutt jag lyckas framkalla genom mitt sjufaldiga (fullhetens tal!) användande av ordet hoj i ett och samma blogginlägg.
Vårtecken 6, 7 (och 8?)
6. MC-tur utanför kommungränsen
Det blev Piteå först. Där kunde jag uträtta ett ärende åt äldsta dottern som ringt och frågat om jag möjligen, som av en händelse eventuellt skulle råka ta en MC-tur som likaledes som av en händelse skulle kunna gå förbi Piteå? För i så fall kunde jag hämta ett par byxor åt henne på en affär i Gallerian på gågatan i Piteå. Alltså blev MC-turen till Piteå! Sedan måste jag ju när jag ändå var ute och körde fara till sagda dotter (i Boden) med byxorna ifråga, och då kunde jag ju passa på att ta vägen över Älvsbyn och få middag hos gamle kamraten med madame. Trevliga besök på båda ställena.
Väl hemkommen konstaterar jag att jag i praktiken kört hela första maj-rundan fast baklänges. Nå, det ska bli kul att köra tillsammans med 900 andra på fredag också. Det blir ett vårtecken som heter duga.
7. Glass i solen
Köpte glass i kiosken på Gallerian i Piteå och njöt av den medan jag promenerade tillbaka till motorcykeln. Det blev ingen av årets nyheter utan en gammal pålitlig trotjänare: Nogger. Men om dom haft mjukglass så skulle jag valt det. Så det vårtecknet återstår. Innan glassköpet hann jag ta en sväng genom Clas Ohlsson - fullständigt urtråkigt, exakt samma varor som i Luleå - och bokhandlen. I den senare affären stod i alla fall en motorcykel. Vad nu en sån har i en bokhandel att göra. Kanske för att dra uppmärksamhet till boken Världens snabbaste mororcyklar, vilken jag dock inte köpte. MC:n i bokhandeln tillhörde definitivt inte den kategorin. Det var en glidare av det kinesiska märket Lifan. När nu japanska motorcyklar har smeknamnet riskokare, vad ska månne kinesiska MC få för smeknamn? Kanske kan kära läsarna komma med förslag.
8. Färre läsare på bloggen (?)
Jo, det är sant. Toppnoteringen efter nystarten vid påsk kom i måndags. Sedan har det sakta dalat* under veckan. Vad kan det bero på? Är jag för förutsägbar så läsarna ledsnar? Eller allmänt för ointressant? Jag sökte tröst i tanken att den sjunkande besöksfrekvensen kunde bero på att kära läsarna hellre njuter av våren än sitter och stirrar i datorn. Det ska dom ju prisas för i så fall, men för bloggare som anstränger sig blir det ju tråkigt. Men nu när jag efter dagens MC-tur kollar statistiken så har den gått upp igen. Nu är jag tillbaka på onsdagens nivå. Så det vårtecknet får jag kanske stryka. Bäst att se trenden "över tid" (som det numera trendigt heter).
* Det har inte dalat katastrofalt mycket men det är ju tendensen som kan vara oroande - om den inte bryts. Detsamma gäller ju utträdena ur svenska kyrkan. Tänk om våra "politiker" i kyrkan kunde fundera konstruktivt kring dessa oroande tendenser istället för att ägna kraft åt att skrämma iväg aktiva troende människor ur kyrkan.
Det blev Piteå först. Där kunde jag uträtta ett ärende åt äldsta dottern som ringt och frågat om jag möjligen, som av en händelse eventuellt skulle råka ta en MC-tur som likaledes som av en händelse skulle kunna gå förbi Piteå? För i så fall kunde jag hämta ett par byxor åt henne på en affär i Gallerian på gågatan i Piteå. Alltså blev MC-turen till Piteå! Sedan måste jag ju när jag ändå var ute och körde fara till sagda dotter (i Boden) med byxorna ifråga, och då kunde jag ju passa på att ta vägen över Älvsbyn och få middag hos gamle kamraten med madame. Trevliga besök på båda ställena.
Väl hemkommen konstaterar jag att jag i praktiken kört hela första maj-rundan fast baklänges. Nå, det ska bli kul att köra tillsammans med 900 andra på fredag också. Det blir ett vårtecken som heter duga.
7. Glass i solen
Köpte glass i kiosken på Gallerian i Piteå och njöt av den medan jag promenerade tillbaka till motorcykeln. Det blev ingen av årets nyheter utan en gammal pålitlig trotjänare: Nogger. Men om dom haft mjukglass så skulle jag valt det. Så det vårtecknet återstår. Innan glassköpet hann jag ta en sväng genom Clas Ohlsson - fullständigt urtråkigt, exakt samma varor som i Luleå - och bokhandlen. I den senare affären stod i alla fall en motorcykel. Vad nu en sån har i en bokhandel att göra. Kanske för att dra uppmärksamhet till boken Världens snabbaste mororcyklar, vilken jag dock inte köpte. MC:n i bokhandeln tillhörde definitivt inte den kategorin. Det var en glidare av det kinesiska märket Lifan. När nu japanska motorcyklar har smeknamnet riskokare, vad ska månne kinesiska MC få för smeknamn? Kanske kan kära läsarna komma med förslag.
8. Färre läsare på bloggen (?)
Jo, det är sant. Toppnoteringen efter nystarten vid påsk kom i måndags. Sedan har det sakta dalat* under veckan. Vad kan det bero på? Är jag för förutsägbar så läsarna ledsnar? Eller allmänt för ointressant? Jag sökte tröst i tanken att den sjunkande besöksfrekvensen kunde bero på att kära läsarna hellre njuter av våren än sitter och stirrar i datorn. Det ska dom ju prisas för i så fall, men för bloggare som anstränger sig blir det ju tråkigt. Men nu när jag efter dagens MC-tur kollar statistiken så har den gått upp igen. Nu är jag tillbaka på onsdagens nivå. Så det vårtecknet får jag kanske stryka. Bäst att se trenden "över tid" (som det numera trendigt heter).
* Det har inte dalat katastrofalt mycket men det är ju tendensen som kan vara oroande - om den inte bryts. Detsamma gäller ju utträdena ur svenska kyrkan. Tänk om våra "politiker" i kyrkan kunde fundera konstruktivt kring dessa oroande tendenser istället för att ägna kraft åt att skrämma iväg aktiva troende människor ur kyrkan.
Vårtecken 3, 4 (och 5?)
3. Jag tog vanliga cykeln till mässan. Alltså är det tillräckligt varmt för att man ska kunna cykla till mässan i Hertsökyrkan ca kl 18 och hem ca kl 22 - utan att frysa för mycket. Vi var tolv personer som deltog i veckomässan, präst och kantor inräknade.
4. På vägen hem när jag passerade kanten av Björkskataområdet så såg jag en liten igelkott som vandrade fram på vägen. Den såg faktiskt lite nyvaken ut men som tur var så var jag tillräckligt vaken för att inte köra på den trots att den gick på min sida av cykelvägen.
5. Vi pratade, vid en stunds samtal efter mässan, om bönen. Jag delade med mig av lite erfarenheter av förbönstjänst - där jag lärt mig mycket och inspirerats mycket av OAS-rörelsen (!) och några av deltagarna berättade om erfarenheter - egna och andras - som tydligt tyder på Andens verk och Andens gåvor i funktion. Någon kommer t o m att åka på stora OAS-mötet i Borås i sommar.
Vad kyrkoråd än tycker så blåser Andens vind vart den vill! Ett vårtecken så gott som något - vår i Andens rike alltså.
4. På vägen hem när jag passerade kanten av Björkskataområdet så såg jag en liten igelkott som vandrade fram på vägen. Den såg faktiskt lite nyvaken ut men som tur var så var jag tillräckligt vaken för att inte köra på den trots att den gick på min sida av cykelvägen.
5. Vi pratade, vid en stunds samtal efter mässan, om bönen. Jag delade med mig av lite erfarenheter av förbönstjänst - där jag lärt mig mycket och inspirerats mycket av OAS-rörelsen (!) och några av deltagarna berättade om erfarenheter - egna och andras - som tydligt tyder på Andens verk och Andens gåvor i funktion. Någon kommer t o m att åka på stora OAS-mötet i Borås i sommar.
Vad kyrkoråd än tycker så blåser Andens vind vart den vill! Ett vårtecken så gott som något - vår i Andens rike alltså.
Säkra vårtecken
1. Jag har kört motorcykel. Det blir andra gången för säsongen. Fint väder så det var skönt. Lite kallt på morgonen så det gällde att se upp eftersom det fanns några enstaka isfläckar kvar, men det gick bra.
Färden ledde till Stadsökyrkan i Gammelstad för ekumenisk pastorssamling. Tänk att det råkade vara Lars-Gunnar Ottestig som (i egenskap av präst i den kyrka där vi samlas) ledde den inledande andakten och undertecknad (enligt beslut i pastorsgruppen vid förra samlingen) som var den som höll en kort inledning till våra överläggningar. Just vi två som förekom i Nordnytt i sändningen från samma kyrka i söndags. Märkligt. Vad tänkte Gud med det sammanträffandet? Och var var Nordnytt och alla Norrbottens tidningar? Kanske är det bäst att jag rapporterar att en av frikyrkopastorerna talade positivt om OAS-rörelsen och t o m i ett avseende ansåg den vara föredömlig. Det gällde visserligen en så enkel sak som hur man pålyser gudstjänstens innehåll, men i alla fall. Kanske bäst att ändå berätta det öppet - så inte kyrkorådets ordförande tror att vi håller på med någon hemlig underjordisk OAS-verksamhet i församlingen.
I våra samtal i pastorsgruppen håller vi nu på med boken Växande församlingar. Intressant. Idag talade vi utifrån kapitel tre som handlande om att för att en församling ska bli lockande för nya människor så måste den ha en varm, öppen inbjudande och välkomnande atmosfär (låter konstigt nog lite annorlunda än "får inte förekomma". Bloggarens anm.). Och tänkvärt: en människa som kommer för första gången till en ny kyrka/församling har kanske fattat sitt beslut om hon vill vara med där eller inte redan innan pastorn sagt ett enda ord i sin predikan. Första intrycket i mötet med människorna är alltså viktigt.
2. (Uppräkningen avser alltså vårtecken). Jag har suttit och solat mig mot en husvägg och det var så varmt att man tog av sig jackan och nästan fick lust ta av sig helt på överkroppen. Platsen för denna värme var på rastgården på häktet där jag satt och samtalade med ett gäng trevliga killar. Torsdagar är ju min besöksdag.
Nu återstår frågan hur jag ska ta mig till kvällsmässan. Motorcykel eller trampcykel? Tar jag det senare så blir det kanske också ett vårtecken. Hittills har jag inte cyklat till och från Hertsökyrkan på kvällstid (men väl på dagtid).
Ovannämnde frikyrkobroder är motorcyklist precis som jag. Han föreslog att vi skulle ta en tur tillsammans till helgen. Det vore nå´t! Åka motorcykel och prata positivt om OAS-rörelsen och inte ett TV-team i närheten för dom kör vi lätt ifrån med våra hojar!
Halleluja!
Färden ledde till Stadsökyrkan i Gammelstad för ekumenisk pastorssamling. Tänk att det råkade vara Lars-Gunnar Ottestig som (i egenskap av präst i den kyrka där vi samlas) ledde den inledande andakten och undertecknad (enligt beslut i pastorsgruppen vid förra samlingen) som var den som höll en kort inledning till våra överläggningar. Just vi två som förekom i Nordnytt i sändningen från samma kyrka i söndags. Märkligt. Vad tänkte Gud med det sammanträffandet? Och var var Nordnytt och alla Norrbottens tidningar? Kanske är det bäst att jag rapporterar att en av frikyrkopastorerna talade positivt om OAS-rörelsen och t o m i ett avseende ansåg den vara föredömlig. Det gällde visserligen en så enkel sak som hur man pålyser gudstjänstens innehåll, men i alla fall. Kanske bäst att ändå berätta det öppet - så inte kyrkorådets ordförande tror att vi håller på med någon hemlig underjordisk OAS-verksamhet i församlingen.
I våra samtal i pastorsgruppen håller vi nu på med boken Växande församlingar. Intressant. Idag talade vi utifrån kapitel tre som handlande om att för att en församling ska bli lockande för nya människor så måste den ha en varm, öppen inbjudande och välkomnande atmosfär (låter konstigt nog lite annorlunda än "får inte förekomma". Bloggarens anm.). Och tänkvärt: en människa som kommer för första gången till en ny kyrka/församling har kanske fattat sitt beslut om hon vill vara med där eller inte redan innan pastorn sagt ett enda ord i sin predikan. Första intrycket i mötet med människorna är alltså viktigt.
2. (Uppräkningen avser alltså vårtecken). Jag har suttit och solat mig mot en husvägg och det var så varmt att man tog av sig jackan och nästan fick lust ta av sig helt på överkroppen. Platsen för denna värme var på rastgården på häktet där jag satt och samtalade med ett gäng trevliga killar. Torsdagar är ju min besöksdag.
Nu återstår frågan hur jag ska ta mig till kvällsmässan. Motorcykel eller trampcykel? Tar jag det senare så blir det kanske också ett vårtecken. Hittills har jag inte cyklat till och från Hertsökyrkan på kvällstid (men väl på dagtid).
Ovannämnde frikyrkobroder är motorcyklist precis som jag. Han föreslog att vi skulle ta en tur tillsammans till helgen. Det vore nå´t! Åka motorcykel och prata positivt om OAS-rörelsen och inte ett TV-team i närheten för dom kör vi lätt ifrån med våra hojar!
Halleluja!
Jag förekommer
Mina bloggrannar skriver så seriöst och allvarligt att jag känner mig helt på efterkälken. Dag Sandahl kommenterar på sin blogg Nederluleås kyrkorådsorförandes yttrande i Nordnytt att kvinnoprästmotstånd "får inte förekomma". På sedvanligt sätt drar han ut de orimliga konsekvenserna av ett så generellt och ogenomtänkt yttrande.
Min gamle kamrat Stig gör analysen att det är fråga om valrörelse. Sossarna och dom andra partierna saknar som vanligt helt förmågan formulera levande visioner för en kristen församling. Alltså måste dom måla upp en fiende att anfalla. Angripa någon annan är deras enda möjlighet när dom inte har något att komma med. Riktig analys tror jag.
Själv förfaller jag mest till att skämta. Men man ska vara på sin vakt. Min svärmor sade under sitt liv att "man ska se efter när folk ler för då talar dom sanning". Alltså talar jag allvar genom att skämta.
Ordföranden sade ju att "kvinnoprästmotstånd...får inte förekomma". Var får det inte förekomma kan man undra. Givetvis inser jag att hon menar "i församlingen". Men vad innebär det i praktiken? Problemet är att kvinnoprästmotstånd* förekommer i församlingen. Jag** bor ju där. Är alltså medlem i Nederluleå församling (och betalar 4452 kr i kyrkoavgift till Nederluleå kyrkokassa, enligt årets deklaration, kan man ju tillägga inom parentes). Tänk om det är just mina slantar som blir en del av ordförandens arvode! Det vore ju ett ämne så gott som något för Nordnytt eller någan av tidningarna.
SOCIALDEMOKRATISK KYRKORÅDSORDFÖRANDE TAR EMOT LÖN FRÅN KÄND KVINNOPRÄSTMOTSTÅNDARE!
Det vore nåt för journalisten Micke Nyberg att sätta tänderna i.
Funderar på om jag skulle ta och skriva till kyrkorådet och berätta att jag förekommer. Och fråga vad dom ska göra åt det när dom nu tycks ha bestämt att jag inte får förekomma. Om dom ska... (nej, hu så hemskt) eller om dom kommer att skicka mig ett brev med uppmaningen att flytta någon annanstans. Får jag förekomma i Nederluleå församling? Det blir frågan. Eftersom svenska kyrkan helt saknar möjligheter att utesluta folk ur församlingarna så måste dom säga att jag får förekomma. Tänk om jag får ett protokollfört svar från kyrkorådet, undertecknat av ordföranden Gertrud Suneman*** där hon skriver att jag - med medias benägna hjälp en av norrbottens mest kända kvinnoprästmotståndare - är välkommen att förekomma bland medlemmarna i Nederluleå församling. Ett sådant papper skulle jag sätta bakom glas och ram.
* jag använder - för enkelhets skull, och särskilt i politiskt polemiska sammanhang - de kända och gångbara uttrycken kvinnoprästmotstånd resp kvinnoprästmotståndare trots att jag egentligen inte gillar uttrycken. I grunden handlar ju åsikten ifråga inte om att vara mot någonting utan om att vara för någonting - detta fall Kyrkans historiska syn på prästämbetet.
** känner mig tvungen att öppet erkänna det som de flesta av er sedan länge redan vet: jag är en sk kvinnoprästmotståndare eller en som har Kyrkans historiska syn på prästämbetet som jag uttryckte det i noten ovan.
Den åsikten har jag haft i över 35 år. Med den åsikten har jag verkat som präst i svenska kyrkan i snart 30 år. Med den åsikten har jag missat de flesta av mina karriärmöjligheter och periodvis varit grymt påhoppad av media. Chansen att jag efter allt detta skulle ändra mig inför mina sista nio prästår i aktiv tjänst får betraktas som synnerligen minimal. Ni får helt enkelt ta mig för den jag är. Håller ni med mig så gör ni. Tycker ni tvärtom så gör ni. Ni behöver alls inte hålla med mig för att läsa min blogg eller gå på mina gudstjänster eller delta i annan verksamhet som jag leder. Döm själv. Låt Ordet och Kyrkans tradition leda dig allt djupare in i Kyrkans rikedomar. Fundera bara över var du finner näring för din tro och vem du känner förtroende för. Men för min del är det meningslöst att försöka dölja eller ändra min hållning. Jag vet att det bland bloggens läsare och bland människor i min närhet finns de som (i alla fall ibland) blir less på det som dom uppfattar som tjat om kvinnliga präster. Jag beklagar det (men det var inte jag som ringde efter Nordnytt - tror ni den som gjorde det var för eller mot kvinnliga präster?) Med alla som finns i min närhet försöker jag samarbeta på bästa sätt i de sammanhang där vi möts oavsett om vi är ense eller oense i denna fråga. Väljer du en annan syn än jag i denna fråga så älskar jag dig ändå.
Och till sist vill jag säga apropå reportaget i Nordnytt: tänk på vad vi var samlade till. Att be och lovsjunga och ta emot Guds Ord. Det fortsätter vi frimodigt med.
*** i grunden tycker jag mest synd om kyrkorådsordföranden. Jag vet själv hur svårt det är att värja sig när journalister trycker fram micken under hakan. Givetvis har hon pressats in i ett hörn där hon inte kan annat än ta avstånd från en företeelse som i stunden utmålats som farlig och hotande. Men icke desto mindre är hennes yttrande anmärkningsvärt.
Min gamle kamrat Stig gör analysen att det är fråga om valrörelse. Sossarna och dom andra partierna saknar som vanligt helt förmågan formulera levande visioner för en kristen församling. Alltså måste dom måla upp en fiende att anfalla. Angripa någon annan är deras enda möjlighet när dom inte har något att komma med. Riktig analys tror jag.
Själv förfaller jag mest till att skämta. Men man ska vara på sin vakt. Min svärmor sade under sitt liv att "man ska se efter när folk ler för då talar dom sanning". Alltså talar jag allvar genom att skämta.
Ordföranden sade ju att "kvinnoprästmotstånd...får inte förekomma". Var får det inte förekomma kan man undra. Givetvis inser jag att hon menar "i församlingen". Men vad innebär det i praktiken? Problemet är att kvinnoprästmotstånd* förekommer i församlingen. Jag** bor ju där. Är alltså medlem i Nederluleå församling (och betalar 4452 kr i kyrkoavgift till Nederluleå kyrkokassa, enligt årets deklaration, kan man ju tillägga inom parentes). Tänk om det är just mina slantar som blir en del av ordförandens arvode! Det vore ju ett ämne så gott som något för Nordnytt eller någan av tidningarna.
SOCIALDEMOKRATISK KYRKORÅDSORDFÖRANDE TAR EMOT LÖN FRÅN KÄND KVINNOPRÄSTMOTSTÅNDARE!
Det vore nåt för journalisten Micke Nyberg att sätta tänderna i.
Funderar på om jag skulle ta och skriva till kyrkorådet och berätta att jag förekommer. Och fråga vad dom ska göra åt det när dom nu tycks ha bestämt att jag inte får förekomma. Om dom ska... (nej, hu så hemskt) eller om dom kommer att skicka mig ett brev med uppmaningen att flytta någon annanstans. Får jag förekomma i Nederluleå församling? Det blir frågan. Eftersom svenska kyrkan helt saknar möjligheter att utesluta folk ur församlingarna så måste dom säga att jag får förekomma. Tänk om jag får ett protokollfört svar från kyrkorådet, undertecknat av ordföranden Gertrud Suneman*** där hon skriver att jag - med medias benägna hjälp en av norrbottens mest kända kvinnoprästmotståndare - är välkommen att förekomma bland medlemmarna i Nederluleå församling. Ett sådant papper skulle jag sätta bakom glas och ram.
* jag använder - för enkelhets skull, och särskilt i politiskt polemiska sammanhang - de kända och gångbara uttrycken kvinnoprästmotstånd resp kvinnoprästmotståndare trots att jag egentligen inte gillar uttrycken. I grunden handlar ju åsikten ifråga inte om att vara mot någonting utan om att vara för någonting - detta fall Kyrkans historiska syn på prästämbetet.
** känner mig tvungen att öppet erkänna det som de flesta av er sedan länge redan vet: jag är en sk kvinnoprästmotståndare eller en som har Kyrkans historiska syn på prästämbetet som jag uttryckte det i noten ovan.
Den åsikten har jag haft i över 35 år. Med den åsikten har jag verkat som präst i svenska kyrkan i snart 30 år. Med den åsikten har jag missat de flesta av mina karriärmöjligheter och periodvis varit grymt påhoppad av media. Chansen att jag efter allt detta skulle ändra mig inför mina sista nio prästår i aktiv tjänst får betraktas som synnerligen minimal. Ni får helt enkelt ta mig för den jag är. Håller ni med mig så gör ni. Tycker ni tvärtom så gör ni. Ni behöver alls inte hålla med mig för att läsa min blogg eller gå på mina gudstjänster eller delta i annan verksamhet som jag leder. Döm själv. Låt Ordet och Kyrkans tradition leda dig allt djupare in i Kyrkans rikedomar. Fundera bara över var du finner näring för din tro och vem du känner förtroende för. Men för min del är det meningslöst att försöka dölja eller ändra min hållning. Jag vet att det bland bloggens läsare och bland människor i min närhet finns de som (i alla fall ibland) blir less på det som dom uppfattar som tjat om kvinnliga präster. Jag beklagar det (men det var inte jag som ringde efter Nordnytt - tror ni den som gjorde det var för eller mot kvinnliga präster?) Med alla som finns i min närhet försöker jag samarbeta på bästa sätt i de sammanhang där vi möts oavsett om vi är ense eller oense i denna fråga. Väljer du en annan syn än jag i denna fråga så älskar jag dig ändå.
Och till sist vill jag säga apropå reportaget i Nordnytt: tänk på vad vi var samlade till. Att be och lovsjunga och ta emot Guds Ord. Det fortsätter vi frimodigt med.
*** i grunden tycker jag mest synd om kyrkorådsordföranden. Jag vet själv hur svårt det är att värja sig när journalister trycker fram micken under hakan. Givetvis har hon pressats in i ett hörn där hon inte kan annat än ta avstånd från en företeelse som i stunden utmålats som farlig och hotande. Men icke desto mindre är hennes yttrande anmärkningsvärt.
Fler i öknen
Roligt att Ökenrörelsen redan börjar få anhängare. Jag fruktade ett tag att jag skulle bli ensam ökeneremit. Nu verkar vi ju i alla fall bli åtminstone en liten koloni av eremiter. Hoppas bara att medlemmarna inte förväntar sig att jag ska vara den gamle vitskäggige* åldringen ute i vildmarken till vars ensliga grotta man vallfärdar för att ta del av hans visheter.
När jag skrivit om att ha nästa OAS-helg utomhus kommer jag att tänka på en ortodox församling någonstans i Sibirien som råkade ut för just detta. Kyrkan stängdes någon gång efter ryska revolutionen. Om det var ganska direkt eller under Stalins tid minns jag ej. Men i vart fall så började människorna fira gudstjänst utomhus. Sommar som vinter. Altare murades en bit framför porten. Enkelt kors och andra inventarier snickrades ihop och placerades ut. Sedan samlades man. Söndag efter söndag, år efter år, årtionde efter årtionde, oavset väderlek och årstid ända till dess att det Gorbatjovska tövädret kom och kyrkan fick öppnas igen.
Vilken uthållighet. Vilken tro! Vilket vittnesbörd!
En liknande händelse finns faktiskt i vårt eget land i relativt modern tid. Det fanns en präst i Eskilstuna som hette Sune Wiman. Han var av högkyrkligt slag och började redan på 50-talet med sådant som då upplevdes nytt och "katolskt" (hu så hemskt!) såsom veckomässor och regelbundna tideböner. Givetvis ville den lilla gruppen som samlades hålla till i kyrkan, men det fick dom inte. Nu minns jag inte riktigt detaljerna i skeendet men under en tid blev dom utslängda. Gruppen samlades då regelbundet på kyrktrappen. Det blev ett dagligt nöje för Eskilstunaborna att på väg till eller från jobbet cykla förbi kyrkan och se den knäfallande skaran på kyrktrappen och prästen som korstecknar dem och utdelar välsignelsen. Vid något tillfälle - Sune Wiman har själv berättat detta för mig när jag var i tjugoårsåldern - då gruppen höll till i kyrkan så kom kyrkorådsledamöterna smygande efter ett sammanträde och låste in dem i kyrkan. Som tur var lyckades dom ta sig ut genom att pillra upp ett litet fönster med hjälp av en nagelfil som en av närvarande damer hade i handväskan. Gruppen fick inte heller låna kyrkans nattvardskärl till sina mässor. Då skänkte medlemmarna sina smycken av silver och guld och en guld/silver-smed fick av det tillverka kalk (bägare) och patén (fat). Jag har själv sett dem. Vackra nattvardskärl.
Givetvis blev saken (och annat som ansågs kontroversiellt i Wimans prästerliga liv) regelbundet massmedialt uppmärksammat. Sune Wiman visade mig hela sin samling av tidningsurklipp och löpsedlar. Det var en ändlös rad av "Wiman..." hit och "Wiman..." dit. Till tröst för alla - särskilt kanske vissa arbetskamrater - som tycker att jag figurerat för mycket i media: jag har sett värre. Min klippbok är intet mot Sune Wimans. Men han var förstås inte i lokal-TV.
När man återkallar dessa minnen då börjar det bli riktigt roligt. Välkomna till öknen!
* åtminstone vad gäller hårets och skäggets färg så passar ju min gamle kamrat bättre.
När jag skrivit om att ha nästa OAS-helg utomhus kommer jag att tänka på en ortodox församling någonstans i Sibirien som råkade ut för just detta. Kyrkan stängdes någon gång efter ryska revolutionen. Om det var ganska direkt eller under Stalins tid minns jag ej. Men i vart fall så började människorna fira gudstjänst utomhus. Sommar som vinter. Altare murades en bit framför porten. Enkelt kors och andra inventarier snickrades ihop och placerades ut. Sedan samlades man. Söndag efter söndag, år efter år, årtionde efter årtionde, oavset väderlek och årstid ända till dess att det Gorbatjovska tövädret kom och kyrkan fick öppnas igen.
Vilken uthållighet. Vilken tro! Vilket vittnesbörd!
En liknande händelse finns faktiskt i vårt eget land i relativt modern tid. Det fanns en präst i Eskilstuna som hette Sune Wiman. Han var av högkyrkligt slag och började redan på 50-talet med sådant som då upplevdes nytt och "katolskt" (hu så hemskt!) såsom veckomässor och regelbundna tideböner. Givetvis ville den lilla gruppen som samlades hålla till i kyrkan, men det fick dom inte. Nu minns jag inte riktigt detaljerna i skeendet men under en tid blev dom utslängda. Gruppen samlades då regelbundet på kyrktrappen. Det blev ett dagligt nöje för Eskilstunaborna att på väg till eller från jobbet cykla förbi kyrkan och se den knäfallande skaran på kyrktrappen och prästen som korstecknar dem och utdelar välsignelsen. Vid något tillfälle - Sune Wiman har själv berättat detta för mig när jag var i tjugoårsåldern - då gruppen höll till i kyrkan så kom kyrkorådsledamöterna smygande efter ett sammanträde och låste in dem i kyrkan. Som tur var lyckades dom ta sig ut genom att pillra upp ett litet fönster med hjälp av en nagelfil som en av närvarande damer hade i handväskan. Gruppen fick inte heller låna kyrkans nattvardskärl till sina mässor. Då skänkte medlemmarna sina smycken av silver och guld och en guld/silver-smed fick av det tillverka kalk (bägare) och patén (fat). Jag har själv sett dem. Vackra nattvardskärl.
Givetvis blev saken (och annat som ansågs kontroversiellt i Wimans prästerliga liv) regelbundet massmedialt uppmärksammat. Sune Wiman visade mig hela sin samling av tidningsurklipp och löpsedlar. Det var en ändlös rad av "Wiman..." hit och "Wiman..." dit. Till tröst för alla - särskilt kanske vissa arbetskamrater - som tycker att jag figurerat för mycket i media: jag har sett värre. Min klippbok är intet mot Sune Wimans. Men han var förstås inte i lokal-TV.
När man återkallar dessa minnen då börjar det bli riktigt roligt. Välkomna till öknen!
* åtminstone vad gäller hårets och skäggets färg så passar ju min gamle kamrat bättre.
Ökenrörelsen
Den borde vi bilda tycker jag. Ökenrörelsen. Vilka vill vara med? Man får ju inte vara med i OAS-rörelsen ifred så då bildar vi väl ökenrörelsen istället.
I öknen händer det nämligen grejer:
- i öknen får man se tecken på Guds kraft och möjligheter då Gud låter det strömma vatten ur en klippa
- i öknen blir man mättad av manna som Gud låter falla från himmelen
- i öknen får man en synlig profetia om Kristi försoningsverk när Mose på Guds befallning hänger upp kopparormen på en stav till skydd mot giftormarna
- i öknen talar Gud både tröst, undervisning och förmaning
Kan det bli bättre? Knappast! Häng med ut i öknen!
Det är märkligt vilket motstånd OAS-rörelsen väcker. Såg just nyhetsinslaget i Nordnytt vilket filmades idag i Stadsökyrkan. Roligt för mig personligen som nyss kunde skriva "jag var i radio". Nu kan jag tillägga "jag var i TV". Här samlas en grupp människor som bara vill vara tillsammans för att be, lyssna till god undervisning, ta emot förbön, gå till bikt och lovsjunga. Varför får dom inte göra det i fred? Och varför ifrågasätts det? Varför måste kyrkorådets ordförande gå ut och säga att en liknande helg inte ska få ordnas igen? Vad är det som driver henne? Vad är det hon måste uppfylla? Vad vill hon åt? Vad når hon? I praktiken inget annat än att troende kristna människor blir berövade det dom älskar mest: god undervisning och fina gudstjänster, just det som det är kyrkans kallalse att ordna. Har kyrkorådets ordförande överhuvudtaget varit på ett OAS-möte? Vet hon överhuvudtaget vad OAS-rörelsen är? Är det så att så länge kyrkan ordnar någonting som ingen kommer till då är det ok, men så snart man ordnar något som många kommer till då är det fel?
Arma kyrka!
Men heder år kyrkoherde Ulla-Lena Bäckman som var med under stora delar av OAS-helgen och som vid en av sina inledningsandakter kunde medge att det varit givande.
Jag tror nästan jag ska föreslå att nästa OAS-helg ordnas utomhus på parkeringen. Med en stor banderoll där det står:
VI MÅSTE HA MÖTET UTOMHUS EFTERSOM KYKORÅDET FÖBJUDIT OSS ATT VARA I KYRKAN!
Medial uppmärksamhet och gratisreklam för församlingen. Två flugor i en smäll. Det bjuder jag på.
Välkommen med ut i den värmande ökensolen!
I öknen händer det nämligen grejer:
- i öknen får man se tecken på Guds kraft och möjligheter då Gud låter det strömma vatten ur en klippa
- i öknen blir man mättad av manna som Gud låter falla från himmelen
- i öknen får man en synlig profetia om Kristi försoningsverk när Mose på Guds befallning hänger upp kopparormen på en stav till skydd mot giftormarna
- i öknen talar Gud både tröst, undervisning och förmaning
Kan det bli bättre? Knappast! Häng med ut i öknen!
Det är märkligt vilket motstånd OAS-rörelsen väcker. Såg just nyhetsinslaget i Nordnytt vilket filmades idag i Stadsökyrkan. Roligt för mig personligen som nyss kunde skriva "jag var i radio". Nu kan jag tillägga "jag var i TV". Här samlas en grupp människor som bara vill vara tillsammans för att be, lyssna till god undervisning, ta emot förbön, gå till bikt och lovsjunga. Varför får dom inte göra det i fred? Och varför ifrågasätts det? Varför måste kyrkorådets ordförande gå ut och säga att en liknande helg inte ska få ordnas igen? Vad är det som driver henne? Vad är det hon måste uppfylla? Vad vill hon åt? Vad når hon? I praktiken inget annat än att troende kristna människor blir berövade det dom älskar mest: god undervisning och fina gudstjänster, just det som det är kyrkans kallalse att ordna. Har kyrkorådets ordförande överhuvudtaget varit på ett OAS-möte? Vet hon överhuvudtaget vad OAS-rörelsen är? Är det så att så länge kyrkan ordnar någonting som ingen kommer till då är det ok, men så snart man ordnar något som många kommer till då är det fel?
Arma kyrka!
Men heder år kyrkoherde Ulla-Lena Bäckman som var med under stora delar av OAS-helgen och som vid en av sina inledningsandakter kunde medge att det varit givande.
Jag tror nästan jag ska föreslå att nästa OAS-helg ordnas utomhus på parkeringen. Med en stor banderoll där det står:
VI MÅSTE HA MÖTET UTOMHUS EFTERSOM KYKORÅDET FÖBJUDIT OSS ATT VARA I KYRKAN!
Medial uppmärksamhet och gratisreklam för församlingen. Två flugor i en smäll. Det bjuder jag på.
Välkommen med ut i den värmande ökensolen!
Premiärturen avklarad
Igår bytte jag olja i motorcykeln.
Eventuell uppmärksam läsare noterar att jag i höstas skrev att man helst ska göra det på hösten (du diskar tallriken direkt efter maten, inte strax för nästa måltid). Det hade jag tänkt också. Men när jag äntligen bestämde mig för att definitivt "garaga" hojen då var vi redan en bit in i oktober och det var kallt och du vet allt. Nå, det blev inte av. Allvarligt. Man predikar för andra men gör inte själv i enlighet med sina egna ord. Ytterst allvarligt. Hoppas verkligen att jag inte gör på samma sätt i förhållande till det jag predikar i kyrkan.
Alltså: igår blev det av. Jag tänkte då att premiärturen skulle få vänta en tid för än är det väl inte riktigt säsong denna sena vår. Men när jag i morse fick en bil framför mig på vägen till jobbet som hade registreringsbokstäverna SMC (=Sveriges MotorCyklister) då fick jag en extra maning bara av att läsa bokstäverna.
Sagt och gjort. När arbetsdagen var slut (torsdag eftermiddagar är jag alltid på häktet) så tog jag en tur. Först som vanligt till OK för att fylla däcken. Sedan genom stan till Gäddvik, en kort bit på E4 med möjlighet dra upp hojen i 110, mot stan på Bodenvägen och sedan nya vägen från Notviken mot Porsön. Den vägen känns ju för övrigt som ett provisorium där den ängsligt väjer för varje liten kraftledningsstolpe. Ska man tolka det som att den verkligen är ett provisorium och att den till slut ska dras den ursprungligen planerade sträckningen, dvs förbi Beijers byggmarknad. Hurra, säger jag i så fall. På alla sätt vore det bättre.
Alltså blev premiärturen lite kortare i år än i fjol. Men så är det ju kallare också och inte riktigt lika lockande att köra långt. Men känslan är kvar, glädjen likaså. Livet återvänder.
Eventuell uppmärksam läsare noterar att jag i höstas skrev att man helst ska göra det på hösten (du diskar tallriken direkt efter maten, inte strax för nästa måltid). Det hade jag tänkt också. Men när jag äntligen bestämde mig för att definitivt "garaga" hojen då var vi redan en bit in i oktober och det var kallt och du vet allt. Nå, det blev inte av. Allvarligt. Man predikar för andra men gör inte själv i enlighet med sina egna ord. Ytterst allvarligt. Hoppas verkligen att jag inte gör på samma sätt i förhållande till det jag predikar i kyrkan.
Alltså: igår blev det av. Jag tänkte då att premiärturen skulle få vänta en tid för än är det väl inte riktigt säsong denna sena vår. Men när jag i morse fick en bil framför mig på vägen till jobbet som hade registreringsbokstäverna SMC (=Sveriges MotorCyklister) då fick jag en extra maning bara av att läsa bokstäverna.
Sagt och gjort. När arbetsdagen var slut (torsdag eftermiddagar är jag alltid på häktet) så tog jag en tur. Först som vanligt till OK för att fylla däcken. Sedan genom stan till Gäddvik, en kort bit på E4 med möjlighet dra upp hojen i 110, mot stan på Bodenvägen och sedan nya vägen från Notviken mot Porsön. Den vägen känns ju för övrigt som ett provisorium där den ängsligt väjer för varje liten kraftledningsstolpe. Ska man tolka det som att den verkligen är ett provisorium och att den till slut ska dras den ursprungligen planerade sträckningen, dvs förbi Beijers byggmarknad. Hurra, säger jag i så fall. På alla sätt vore det bättre.
Alltså blev premiärturen lite kortare i år än i fjol. Men så är det ju kallare också och inte riktigt lika lockande att köra långt. Men känslan är kvar, glädjen likaså. Livet återvänder.
Jag var i radion
Eller kanske inte jag. Mina ord snarare som jag skickat in med e-post.
Våga vägra Facebook!
Det var uppropet för dagen i Morgonprogrammet i P4.
Givetvis anmälde jag mig direkt genom följande mail till morgonprogrammet:
Jag är också en av dem som inte har en facebookprofil. Har aldrig varit inne på Facebook och vet knappt vad det är. Jag lever ändå och har all kontakt jag vill ha med dem jag känner. Så hav tröst, ni är inte helt ensamma i världen. Däremot har jag sedan ett drygt år en blogg . Men Facebook - NEJ! Jag är kroniskt på tvären mot allt sånt som "alla måste".
Min hälsning blev alltså uppläst i radion. Passande att läsa upp en hälsning från en präst eftersom två kollegor (diakoner) just skulle intervjuas.
Programledaren erkände också sin övriga okunnighet inför det moderna livet när hon medgav att hon först för en månad sedan hörde begreppet twitter. Då kan jag berätta att jag slår henne med råge. Det var nämligen först igår som jag träffade på twittrandet. genom en artikel i Dagen - som jag givetvis läste i pappersupplagan, inte på nätet.
Att jag bloggar är min yttersta eftergift för det moderna livet. Men det är ju för er skull, kära läsare.
Våga vägra Facebook!
Det var uppropet för dagen i Morgonprogrammet i P4.
Givetvis anmälde jag mig direkt genom följande mail till morgonprogrammet:
Jag är också en av dem som inte har en facebookprofil. Har aldrig varit inne på Facebook och vet knappt vad det är. Jag lever ändå och har all kontakt jag vill ha med dem jag känner. Så hav tröst, ni är inte helt ensamma i världen. Däremot har jag sedan ett drygt år en blogg . Men Facebook - NEJ! Jag är kroniskt på tvären mot allt sånt som "alla måste".
Min hälsning blev alltså uppläst i radion. Passande att läsa upp en hälsning från en präst eftersom två kollegor (diakoner) just skulle intervjuas.
Programledaren erkände också sin övriga okunnighet inför det moderna livet när hon medgav att hon först för en månad sedan hörde begreppet twitter. Då kan jag berätta att jag slår henne med råge. Det var nämligen först igår som jag träffade på twittrandet. genom en artikel i Dagen - som jag givetvis läste i pappersupplagan, inte på nätet.
Att jag bloggar är min yttersta eftergift för det moderna livet. Men det är ju för er skull, kära läsare.
Bönhuskristendom
Eftersom jag igår hade gudstjänst på kvällen kunde jag på förmiddagen passa på att besöka Gamla laestadianska församlingens (västlaestadianerna) bönhus på Hertsön*. Det ligger, som jag väl förut nämnt , bara några hundra meter från den kyrka där jag jobbar. Vi delar faktiskt delvis parkering vid Hertsö centrum och skolan.
För något år sedan besökte jag också bönhuset i samband med en av deras större helger. Då fick jag uppleva en nattvardsgudstjänst enligt bönhusordning. Även om det hela givetvis genomfördes på ett på alla sätt vördnadsfullt sätt så kände jag inom mig stor sorg över att uppleva hur ett stort och rikt andligt och liturgiskt arv bara förspills och kastas bort. Laestadianerna går nu samma väg som de frikyrkliga i olika omgångar gått de senaste 100-150 åren. Förmodligen kommer laestadianerna också - om världen består och Kristus ej återkommer - att om 3-4 generationer erfara exakt detsamma som frikyrkorna till stor del gjort, dvs ledsnat på sin torftiga avskalade "liturgi" och börja göra detsamma som frikyrkorna till stor del gör just nu, dvs leta sig tillbaka till det arv dom lämnat och förlorat. Tråkigt att ingen lär av historien utan att varje andlig rörelse och varje tid, likt revolterande tonåringar, ska tro sig veta bäst.
En särskild sorg är det för mig som, under de sista åren då västlaestadianerna fortfarande höll sina samlingar i kyrkan, fick förmånen leda högmässorna - enligt 42 års ordning visserligen - i den (nästan) fullsatta Örnäskyrkan. Jag tror både kyrkan och väckelsen förlorar på denna skilsmässa. Kyrkan förlorar sin dyrbaraste resurs: troende människor och väckelsen förlorar (en del av) sitt skydd mot sekterism.
Fullsatt var det nästan i bönhuset i går också. Men ännu fler lär det ha varit tidigare under helgen. Jag sörjer över det politiserade kyrkosystem (svenska kyrkan) som på detta sätt dräneras på andlighet och inte förmår se allvaret i den förlusten. När ska kyrkan inse att bekännande, troende kristna är en mycket större och viktigare resurs än medlemmar och kyrkoavgifter?
Denna gång fick jag vara med om ett barndop. Så nu har jag med egna ögon sätt att den västlaestadianska församlingen tagit steget fullt ut med egen sakramentsförvaltning. Även här var det givetvis fråga om en liturgisk förlust även om det inte märks lika mycket som i nattvardsfirandet. Intressantare var väl teologin. Jag borde givetvis ha ritualet framför mig istället för att ta det ur minnet, men jag hoppas det inte ska bli helt fel. Jag trodde kanske att man skulle följa 1942 år kyrkliga dopritual, men man hade snickrat ett eget. Där sades å ena sidan att barnet är fött i synd och delaktigt av arvssynden och därför inte kan bli saligt utan försoningen men å andra sidan att barnet genom "den allmänna försoningsnåden" är ett Guds barn men att det å tredje sidan genom dopet tas upp i Guds förbund.
Hänger ni med? Knappt jag gjorde det och jag är ju ändå proffs-(nåja!) teolog. Att på detta tydliga sätt lära att barnet är Guds barn innan dopet är ju knappast lutherskt. Å andra sidan är det ju inte heller så (vilket många tror) att den lutherska ståndpunkten innebär att vi lär att odöpta barn med säkerhet går förlorade. Den korrekta lutherska ståndpunkten är ju snarare att vi inte kan uttala någon som helst säker mening om saken. Hur som helst har jag aldrig begripit vad det är för slags väsentlig andlig sanning som laestadianerna** vill slå vakt om genom att fjärma sig från en korrekt luthersk hållning.
Intressant var också att höra predikantens tal om att så länge barnet förblir i nådaståndet så är det Guds barn. Naturligtvis är detta principiellt korrekt men det är märkligt att notera (framgår i predikningar också) med vilken omsorg den laestadianska församlingen numera skyddar sina egna barn från att bli utsatta för den omvändelsens utmaning som en gång var anledningen till att laestadianismen överhuvudtaget uppstod. Vad skulle Laestadius själv säga om detta, han som hävdade att alla måste födas med smärta? Varför denna rädsla för omvändelseförkunnelse i församlingen?
Annars är det ju alltid roligt att träffa vänner och bekanta. En av Luleå Hockeys klubbdirektörer (eller vilken den korrekta titeln nu är) finns i församlingen. När han hörde att jag gått på sex hemmamatcher i vinter och att det blev Luleå-seger på dem alla så utbrast han:
- För du sån tur med dig så måste vi se till att ge dig ett årskort.
Undrar om han håller det löftet. Nej, Guds nådelöften (som vi får del av i dopet!) är nog pålitligare.
* detta är inte det bönhus jag brukar kalla "Kyrkan i Konsumbutiken". Nej det bönhuset är det östlaestadianska och ligger vid Örnäsest kyrka
** tendensen är densamma inom östlaestadianska grupper, om än inte lika tydligt uttalad
Punktliga läsare
Fantastiskt! Vilka läsare man har. Redan i tidigare inlägg uttryckte jag min förvåning över att ha haft en trogen skara dagliga besökare under hela mitt sju veckor långsa blogguppehåll. Men ännu mer gripen blir jag av den större läsarskarans punktlighet. Jag hade ju hälsat läsarna välkomna tillbaka efter påsk. Och vad händer? Jo, redan på påskdagen dubbleras besöksantalet jämfört med veckorna innan och både annandag och idag har det sedan ökat. Jag börjar snart närma mig gamla besöksnivåer. Jag blir imponerad över läsarnas trohet och förväntan. Att komma tillbaka i stora skaror på utsatt tid!
Men det förplikar! Nu måste jag skriva nåt läsvärt. Under de sista veckorna har det kliat i fingrarna att få blogga igen. Men har man bestämt sig så har man. Men nu när jag skrivit två inlägg så har den värsta skrivklådan gått över. Och nu är jag i valet och kvalet, ska jag välja den allvarliga linjen eller den skämtsamma.
Kanske ska jag välja den moderna linjen och fråga läsarna. Vad tycker du?
Medan jag funderar så passar jag på att göra reklam för OAS-helgen i Stadsökyrkan, Gammelstad till helgen.
Lennart Möller - som skrivit boken The Exodus Case, håller föredrag om de arkeologiska fynd som kan bekräfta gamla testamentets berättelser. Dessutom firas gudstjänster med mässa, lovsång, förbön.
fred 17 april
19 Föredrag, Lennart Möller
21 Mässa, Stefan Aro, Torbjörn Lindahl
lörd 18 april
13 Två föredrag, Lennart Möller
(Middagspaus)
19 Gudstjänst med predikan och förbön, Stefan Aro
sönd 19 april
10 Högmässa, Lars-Gunnar Ottestig, Torbjörn Lindahl
13 Föredrag, Lennart Möller
Och så blir det ju fika vid lämpliga tillfällen som du nog inser.
Glad Påsk!
Nu är påskhelgen över. Eller...? Annandag påsk är ju kvar. I mitt föräldrahem har det alltid citerats Lage Eklöv som var rektor på Hållands folkhögsskola där jag bodde som barn. Enligt min fader så lär han ha sagt något i stil med att Gud skapade vilodagen men annandagar är människors påfund. Nå, jag tycker det är roligt att det är flera helgdagar i rad. Jag trivs med många gudstjänster oavsett om jag leder dem eller bara deltager i dem. Imorgon kväll har vi mässa i Hertsön kl 18. Jag har utlyst det som mässa med lovsång men det blir ngg lite si och så med lovsång. I alla fall om man förväntar sig den i den form som det numera oftast är: sånger av typ OAS-lovsånger ledda av ett lovsångsteam. Kanske satsar vi mer på bön istället.
Helgen har redan inneburit många gudstjänster för mig: skärtorsdagsmässa, långfredagsgudstjänst, påskdagshögmässa. Lägg sedan till tre sjukkommunioner under helgen. Påskdagens kväll slutade med att jag gick i Mjölkuddskyrkan där min dotter sjunger i kören. Blir man inte less? Nej, absolut inte.
Ända felet med tillvaron just nu är att vädret inte inbjuder till motorcykelåkning. Katastrof. När ska det bli så soligt och varmt och torrt på vägarna att det finns skäl rulla hojen ur garaget? Kanske bloggrannarna Hanna och gamle kamraten (vilka välkomnat mig tillbaka från bloggfastan genom att erkänna att dom klickta in sig på min blogg dagligen av ren slentrian utan något som helst allvar) är lika glada så länge motorcykeln är inomhus för dom vet ju att deras respektive bostadsorter är på perfekt fara-till-nå´n-och-fika-avstånd när man är sugen på en tur med hojen.
Helgen har redan inneburit många gudstjänster för mig: skärtorsdagsmässa, långfredagsgudstjänst, påskdagshögmässa. Lägg sedan till tre sjukkommunioner under helgen. Påskdagens kväll slutade med att jag gick i Mjölkuddskyrkan där min dotter sjunger i kören. Blir man inte less? Nej, absolut inte.
Ända felet med tillvaron just nu är att vädret inte inbjuder till motorcykelåkning. Katastrof. När ska det bli så soligt och varmt och torrt på vägarna att det finns skäl rulla hojen ur garaget? Kanske bloggrannarna Hanna och gamle kamraten (vilka välkomnat mig tillbaka från bloggfastan genom att erkänna att dom klickta in sig på min blogg dagligen av ren slentrian utan något som helst allvar) är lika glada så länge motorcykeln är inomhus för dom vet ju att deras respektive bostadsorter är på perfekt fara-till-nå´n-och-fika-avstånd när man är sugen på en tur med hojen.
Tillbaka igen!
Nu är jag tillbaka igen. Till stor tröst för alla otåliga läsare som väntat att få ta del av min bloggs djupsinnigheter.
Ännu bättre är dock att vi idag får fira minnet av hur vår Herre kom tillbaka från döden till tröst för alla syndare som längtar efter befrielse.
Kristus är uppstånden! - Ja, han är sannerligen uppstånden!
Uppmärksamma läsare noterar att jag ändrat lite i presentationen av min blogg. "Personliga åsikter och andra dumheter" har blivit "Personliga åsikter och allvarliga skämtsamheter". Det var väl ungefär så jag hade funderat i början. Nu är jag tillbaka där. Det var ett påpekande från en kollega och god vän som gjorde att jag ändrade:
- Du ska inte kalla din blogg för dumheter, tyckte han. Det är att nedvärdera det du skriver.
Ett så gott råd från en person vars omdöme jag i andra sammanhang finner anledning ofta lita på kunde jag ju inte lämna obeaktat. Så då ändrade jag. Om det innebär någon större förändring i innehållet på bloggen återstår att se. Det lär trogna läsare märka.
Trogna läsare har jag uppenbarligen, eller... Nå´n slags läsare i vart fall. När jag vid askonsdagen skrev att det skulle bli blogguppehåll så väntade jag mig att statistiken skulle falla till noll efter några dagar, men så har inte skett. Jag har haft besökare varenda dag under hela fastetiden. Många dagar förvånansvärt många. Hur kommer det sig? Har dom inte trott mina ord, utan förväntat sig att jag skall falla till föga för vissa uttalade förväntningar och börja skriva under fastetiden? Eller har dom passat på att sitta och läsa en massa gamla inlägg som dom missat? Eller är det en ström av ständigt nya läsare som hittar till bloggen när dom söker sig fram i cyberrymden? Vem vet?
Även om jag under det år jag nu bloggat kunnat glädja mig över en ständig - och sakta ökande - ström av läsare så kan jag dock inte skryta med lika höga besökssiffror som vännen Ulf Ekman som på sin blogg för ett tag sedan skrev att han också bloggat i ett år och då passade på att redovisa lite statistik.
F ö var jag under Palmsöndagshelgen och hörde sagde Ulf Ekman i Boden. Trots protester från socialdemokratiska kyrkorådsordföranden Irene Gustafsson. Det var roligt höra honom tala - vi var ju kurskamrater och goda vänner under studietiden. Mina upplevelser av hans predikningar var å ena sidan att det inte var någonting som var särskilt kontroversiellt (la han band på sig?) men å andra sidan var det heller inte särskilt märkvärdigt. Men så ska det väl vara med äkta förkunnelse . Det ska inte vara märkvärdigt, bara riktigt och sant.
Vad har hänt i övrigt under min bloggfastas tid? Jag har jobbat en hel del med Frimodig Kyrka. Just nu håller vi på att sammanställa våra listor till kyrkovalet. Stort tack till alla vänner som deltagit i arbetet. Jag kan nämna redan nu att jag varit i kontakt med två personer, tidigare aktiva socialdemokrater som beslutat att lämna sitt engagemang i sagda parti eftersom dom upplever att det snarast skadar kyrkans sak. Dom väljer nu att stödja Frimodig Kyrka på olika sätt. Allt fler och fler inser att politiseringen av kyrkan inte håller.
F.ö. läste jag en intressant artikel om den saken i intressant tidskrift häromdagen (Keryx - omnämd av mig tidigare i inlägget om dammsugning!) Det var en artikel om folkkyrkosynen i svenska kyrkan. I slutet av artikeln visades hur medveten den socialdemokratiska* kyrkopolitiken varit under hela 1900-talet. Det gäller att ta makten över kyrkan, över utbildningarna och prästtillsättningarna. Målet: en (teologiskt) liberal, "demokratisk" kyrka utan traditionella dogmer eller allvarlig väckelsekristendom. Har den linjen vunnit insteg i kyrkan? Döm själv! Men nu är det dags för kyrkfolkets uppror mot den politiska ockupationsmakten i kyrkan.
Rösta i kyrkovalet på Frimodig Kyrka!
Glad Påsk!
* om någon tycker att jag är för ensidigt kritisk mot socialdemokraterna i kyrkopolitiska frågor så upplyser jag härmed om att jag återkommer till kyrkopolitiken och då ska även borgarna få en släng av sleven.
Ännu bättre är dock att vi idag får fira minnet av hur vår Herre kom tillbaka från döden till tröst för alla syndare som längtar efter befrielse.
Kristus är uppstånden! - Ja, han är sannerligen uppstånden!
Uppmärksamma läsare noterar att jag ändrat lite i presentationen av min blogg. "Personliga åsikter och andra dumheter" har blivit "Personliga åsikter och allvarliga skämtsamheter". Det var väl ungefär så jag hade funderat i början. Nu är jag tillbaka där. Det var ett påpekande från en kollega och god vän som gjorde att jag ändrade:
- Du ska inte kalla din blogg för dumheter, tyckte han. Det är att nedvärdera det du skriver.
Ett så gott råd från en person vars omdöme jag i andra sammanhang finner anledning ofta lita på kunde jag ju inte lämna obeaktat. Så då ändrade jag. Om det innebär någon större förändring i innehållet på bloggen återstår att se. Det lär trogna läsare märka.
Trogna läsare har jag uppenbarligen, eller... Nå´n slags läsare i vart fall. När jag vid askonsdagen skrev att det skulle bli blogguppehåll så väntade jag mig att statistiken skulle falla till noll efter några dagar, men så har inte skett. Jag har haft besökare varenda dag under hela fastetiden. Många dagar förvånansvärt många. Hur kommer det sig? Har dom inte trott mina ord, utan förväntat sig att jag skall falla till föga för vissa uttalade förväntningar och börja skriva under fastetiden? Eller har dom passat på att sitta och läsa en massa gamla inlägg som dom missat? Eller är det en ström av ständigt nya läsare som hittar till bloggen när dom söker sig fram i cyberrymden? Vem vet?
Även om jag under det år jag nu bloggat kunnat glädja mig över en ständig - och sakta ökande - ström av läsare så kan jag dock inte skryta med lika höga besökssiffror som vännen Ulf Ekman som på sin blogg för ett tag sedan skrev att han också bloggat i ett år och då passade på att redovisa lite statistik.
F ö var jag under Palmsöndagshelgen och hörde sagde Ulf Ekman i Boden. Trots protester från socialdemokratiska kyrkorådsordföranden Irene Gustafsson. Det var roligt höra honom tala - vi var ju kurskamrater och goda vänner under studietiden. Mina upplevelser av hans predikningar var å ena sidan att det inte var någonting som var särskilt kontroversiellt (la han band på sig?) men å andra sidan var det heller inte särskilt märkvärdigt. Men så ska det väl vara med äkta förkunnelse . Det ska inte vara märkvärdigt, bara riktigt och sant.
Vad har hänt i övrigt under min bloggfastas tid? Jag har jobbat en hel del med Frimodig Kyrka. Just nu håller vi på att sammanställa våra listor till kyrkovalet. Stort tack till alla vänner som deltagit i arbetet. Jag kan nämna redan nu att jag varit i kontakt med två personer, tidigare aktiva socialdemokrater som beslutat att lämna sitt engagemang i sagda parti eftersom dom upplever att det snarast skadar kyrkans sak. Dom väljer nu att stödja Frimodig Kyrka på olika sätt. Allt fler och fler inser att politiseringen av kyrkan inte håller.
F.ö. läste jag en intressant artikel om den saken i intressant tidskrift häromdagen (Keryx - omnämd av mig tidigare i inlägget om dammsugning!) Det var en artikel om folkkyrkosynen i svenska kyrkan. I slutet av artikeln visades hur medveten den socialdemokratiska* kyrkopolitiken varit under hela 1900-talet. Det gäller att ta makten över kyrkan, över utbildningarna och prästtillsättningarna. Målet: en (teologiskt) liberal, "demokratisk" kyrka utan traditionella dogmer eller allvarlig väckelsekristendom. Har den linjen vunnit insteg i kyrkan? Döm själv! Men nu är det dags för kyrkfolkets uppror mot den politiska ockupationsmakten i kyrkan.
Rösta i kyrkovalet på Frimodig Kyrka!
Glad Påsk!
* om någon tycker att jag är för ensidigt kritisk mot socialdemokraterna i kyrkopolitiska frågor så upplyser jag härmed om att jag återkommer till kyrkopolitiken och då ska även borgarna få en släng av sleven.
