Torbjörn Lindahl

Det är allmänt känt - för dem som har minst elementär kunskap om skeendet - att vår biskop i Luleå stift var en av tre biskoper som aktivt motsatte sig 2009 års kyrkomötes beslut att införa vigselmöjlighet i kyrklig regi även för par där båda parterna är av samma kön.

 

De tre biskoparnas reservation i kyrkomötets Läronämnd var teologiskt skarp även om språket och ordvalet givetvis var lugnt och sansat.

 

I personligt samtal med biskopen en tid därefter har präster på direkt fråga till biskopen fått positivt svar att det är tillåtet att som präst i svenska kyrkan omfatta kyrkans gamla tro i denna fråga, dvs tron att äktenskapet är avsett för en man-kvinnarelation - och att ge uttryck för den tron! Den s k väjningsrätt som kyrkomötet medgav, vilken innebär att präster har rätt avstå från att utföra vigslar av enkönade par, innebär alltså inte bara att man har rätt att väja i tysthet men inget säga i övrigt, utan man har rätt att ge uttryck för sin uppfattning i samtal, opinionsbildning, predikningar, undervisning, konfirmationsundervisning mm utan att därför uppfattas som illojal med svenska kyrkan. Kort sagt: svenska kyrkan har i praktiken två parallella uppfattningar i denna fråga.

 

Med detta biskopens tydliga stöd i ryggen vill jag härmed ge uttryck för att jag inte står bakom det som i realiteten uttrycks genom det församlingsblad, Kyrknyckeln, som nu i dagarna utdelas till alla hushåll i de två stora församlingarna i Luleå. Förstasidan pryds av en bild av två unga kvinnor - båda klädda i brudklänning - i samband med deras kyrkliga vigsel. Eftersom bladet sprids vitt och det i praktiken är "enögt", som om det bara skulle rymmas en hållning inom svenska kyrkan i denna fråga, vilken alla kyrkoanställda i staden i praktiken blir förknippade med, med eller mot sin vilja, så måste jag, i de sammanhang jag kan, ta tillfället att "reservera mig". Givetvis gäller min "reservation" inte någon särskild markering mot de enskilda personer som avbildas utan det faktum att publicerandet av denna bild på församlingsbladets framsida innebär en tydlig ideologisk markering avsedd att påverka läsekretsen. Jag ger inte detta mitt stöd. Om man velat ge ut ett nummer på temat "samlevnad" som verkligen skulle beröra den stora delen av befolkningen och samtidigt ge uttryck för det som är det unika kristna bidraget i dessa sammanhang så hade det funnits mycket att skriva om äktenskapet, barnen och deras fostran, hur trasiga äktenskap kan repareras och ge en positiv målbild för den stora gruppen människor. Församlingsbladets utformning kan inte uppfattas på annat sätt än som en anpassning och följsamhet till det för dagen politiskt korrekta. Något annat och högre är definitivt kyrkans kallelse.

 

Under eftermiddagen denna dag (söndag) besökte jag även Fridsförbundets (östlaestadianerna) bönhus och lånade efter gudstjänsten predikstolen för att berätta samma sak som jag här skriver. Jag uppmanade också de kristna att fortsätta tro Guds ords vägledning: äktenskapet är för man-kvinna och kyrkan saknar Guds mandat att välsigna andra relationer. I sammanhanget bad jag även i en bön att församlingsbladets opinonsmässiga påverkan på församlingsborna ska minimeras och att människor ska stå fast vid det som dom innerst inne anar är riktigt: att det är Guds mening att äktenskapet ska vara en relation mellan en man och en kvinna.

 

I Fridsförbundet tog jag även tillfället i akt att säga att både kyrkas/församlings såväl som enskild kristens relation och attityd till alla som bär en homosexuell läggning ska präglas av kärlek och omsorg och förståelse för den särskilda - och många gånger svåra - situation som det innebär.

 

Utan att i övrigt binda prästkollegan och vännen Erik Johansson till mina skriverier så länkar jag här till hans blogg Prästerik. Se särskilt inlägget Frustration från 24 mars 2014. Läs gärna vad Erik skriver. Själv bärande homosexuell läggning har han valt celibatets väg och skriver i dessa frågor med en ödmjuk och mild ton som är väl värd att ta del av.

har jag läst på ledig tid denna vecka. Ja, alltså de två band som hittills kommit ut. Del ett hans uppväxt och studietid och åren fram till Livets Ords bildande 1983. Del två resten av åttiotalet, de åren då Livets ord stabiliserades men också var utsatt för en oerhörd kritik.

 

Man kan ju inte annat än imponeras av det stora arbete som dragits igång och då väntar man fortfarande på del tre där de stora internationella missionsinsatserna ska beskrivas.

 

Skulle vara interssant få diskutera memoarerna med någon av dem som var mer aktivt kritisk mot Livets Ord under åttiotalet. Hur skulle en sådan reagera inför Ulfs ord idag? Är Ulf ärlig i sitt erkännande av de fel som förekom eller slätar han över? Jag vet inte riktigt. Jag har egentligen alltid varit glad att jag befann mig i norrland under åttiotalet för då blev jag aldrig på allvar "tvungen" att ta strid mot Livets Ord. När Ulf under senare år börjat komma tillbaka till en kyrkligare fålla så kan jag känna samma goda relation till honom som på slutet av sjuttiotalet.

 

En tragik att en så driftig persons resurser inte fick komma kyrkan till godo. Men hade det varit möjligt? Hade Ulf tillräckligt kunnat underordna sig för att rymmas i en kyrklig struktur? Hade kyrkan velat och kunnat ge honom det nödvändiga utrymmet?

 

När han nu meddelat att han konverterar till Rom så har han beklagat att han bidragit till den "protestantiska fragmentiseringen av kristenheten" men i memoarerna står han fortfarande för att bildandet av Livets Ord var nödvändigt. Det är ju detta man inte riktigt får att gå ihop. Under sin tid som studentpräst upplevde Ulf och hans fru en kallelse att bli missionärer i Bangladesh. Istället kom suget till Kenneth Hagins bibelskola i USA och därefter Livets ord i Sverige. Var det rätt val? Vad hade hänt om han farit ut som missionär i unga år? Hade han undvikit sitt bidrag till fragmentiseringen men likväl "bakvägen" kunnat betyda lika mycket i Sverige? Jag minns när Livets Ord grundades och man hörde att Ulf sade att han uppfattat Guds tilltal att ta detta steg att jag aldrig riktigt kunde tro det, eller kanske inte ville tro det!. Jag minns att jag tänkte: frukterna får bedömas i ett evigt perspektiv, kanske vinsten i frimodighet som den nybildade församlingen kan vinna uppvägs av de negativa följderna av splittringen. Vem ser om det i slutänden blir plus eller minus? Eller är det så att också det som kortsiktigt av vissa betraktas som negativt i långa loppet kan bli ett positivt bidrag till helheten om den får leda som ser och vet allt och som har dåtid och nutid och framtid i sina händer.

 

Men nog skulle vi i de traditionella kyrkorna verkligen behöva mer av den gå-ut och-erövra-världen-mentalitet som präglat Livets Ord. Med spännig väntar man nu på del tre - och fyra måste det väl också bli.

 

Och så till sist får man väl - för att även ge läsarna en numera sedvanlig Rom-hänvisning - säga som vi brukar i dylika diskussioner: om Ulf varit romersk katolik så hade man ju "bara" kunnat kanalisera hans engagemang i en nybildad orden, ungefär som Fransiskus och fransiskanerna. Men dom hade väl inte kunnat heta ulfianer?

Men inte av någon av svenska kyrkans officiella biskopar. Men likväl av en riktig biskop i svenska kyrkans tradition eller representerande det icke officiellt erkända men likväl existerande fria stiftet i svenska kyrkan: Göran Beijer, biträdande biskop i Missionsprovinsen.

 

Han var på väg upp till den lilla men tappert kämpande gudstjänstgemenskapen i Korpilombolo där en av Missionsprovinsens präster verkar. Det passade bra för biskopen att på uppvägen söndag f m passera Hertsökyrkan och deltaga i högmässan. På nervägen idag kunde han även stanna till i Luleå och vi var då ett antal präster från olika håll i länet som passade på att träffas och fick möta honom i gudstjänst-, böne-, samtals-, och måltidsgemenskap. Trevligt och givande på flera sätt. Vi är en grupp präster som i flera år haft en bönegemenskap där vi på olika håll bett för varandra. Nu tog vi chansen att träffas. Stort tack även till goda vänner som bjöd på kaffe och mat under eftermiddagen.

 

Första gången jag träffade Göran Beijer måste varit under studietiden. Bl a minns jag att han var vikarierande ansvarig för gudstjänstlivet i St Ansgar samma tid som jag praktade*. Vi var då en grupp prästkandidater som fick låna nyckel till kyrkan så vi extra kunde öva en del av det vi lärde oss på dagarna, bla nattvardsdistribution - men givetvis bara vatten i kalken. En av dem som var med var f ö Ulf Ekman.

 

Men det var under de år då jag var dekan i Synoden som jag på allvar lärde känna Göran. Han var dekan i Stockholm och vi har åkt både till England och till Rom tillsammans. Efter synodåren har vi fortsatt hålla kontakt då tillfälle givits. Har jag i någon intrikat fråga behövt ett biskopligt råd har jag ibland ringt biskop Göran.

 

Man börjar känna sig lite som kristen kines: officiellt tillhör man en öppet synlig kyrka men underjordiskt finns även andra lojaliteter och förtroenden.

---

 * den s k prakten - praktisk-teologisk övningskurs som det då hette - är den allra sista delen av prästutbildningen där man lär sig själva prästhantverket: hur man delar ut nattvard, hur man håller barnet med en hand vid barndop utan att tappa det i golvet mm

 

Tror knappast att alla läsarna också läser bloggvännen och Frimodig Kyrka kompisen Per-Eric Simmas blogg. Men nyligen hade han på sin blogg en film med samma namn som rubriken ovan (hans inlägg heter "Ta inte bort mig". ) Ytterst fin och nödvändig film.

 

Men jag slutar mitt inlägg på samma sätt som Per-Eric slutar sitt: "näsduk rekommenderas".

Vid några tillfällen under denna ringa bloggs existens, när jag på något sätt berört Rom eller den romersk-katolska kyrkan, och gjort det utan beledsagande uttryck för traditionell "protestantisk"  ryggmärgsreflex-negativ attityd, så har jag blivit överöst - nå, det var ett starkt ord, kommentarsfältet är ju normalt inte överfullt - med kommentarer där kommentatorerna känt anledning förse mig med argument för tron på den romersk-katolska kyrkans fördärvlighet. Ibland sakliga men långrandiga, ibland förande väl långt på sidan om mina egna skriverier, ibland hätska, någon gång riktigt osakliga och tråkiga.

 

Varför, undrar man stilla. Det verkar som om folk uppfattar mig som romersk katolik - det är jag inte - eller som att jag skulle plädera för konvertering till Rom. Har jag någonsin gjort det? Det tror jag inte. Det jag har gjort är väl att jag sagt att OM situationen skulle bli sådan att man inte kan vara kvar i svenska kyrkan - för sanningens skull, för sin egen trovärdighets skull, eller för sin salighets skull - då skulle jag hellre krypa inåt på min gren på det kyrkliga trädet och gå till en äldre kyrka - och den romerska är ju de facto en sådan - än att gå till "nybildad" ännu mindre sekt på den lutherska grenen. Men det är skillnad på vad man - eventuellt - kanske skulle tänkas göra i det man upplever som en nödsituation och vad man gör i lugn och ro när alla alternativ är öppna.

 

Nå, för att lugna alla läsare som oroar sig för att jag ska följa i Ulf Ekmans fotspår bara så där så länkar jag nu till en blogg där man kan läsa argument för att inte bli romersk katolik. Lungt och sakligt och helt utan den hätska ton som tyvärr ofta präglar dylik argumentation. Och med erkännande av allt det som vi är överens med Rom om, vilket faktiskt är det mesta i kristendomen! Bloggen skrivs av Anders Gerdmar, f d präst i svenska kyrkan, nu sedan många år ansvarig för Livets Ords teologiska seminarium. Vi lärde f ö känna varandra under gymnasietiden och åren strax efter då vi var aktiva i KGF*.

---

* Kyrkliga GymnasistFörbundet

I kyrkolivet i nejden alltså. Brukar ju inte skriva om jobbet. Men några små roliga skeenden kan man väl få dela. Vi hade s k Storkollegium i onsdags. En man från "stiftet" * kom och pratade om arkivering. En del tycker det är tråkigt. Jag får nog erkänna att jag kan uppfatta en viss angelägenhet i att vi dokumenterar och sparar material om det vi gör. Jag menar för framtida forskningens skull. Samtidigt kan man ju tycka att det vore enklare att nu ta reda på vad vi tycker och tänker. Nu medans vi finns i livet, istället för att någon ska sitta och gräva i våra arkiverade papper på landsarkivet i Härnösand om 100 år. Men låt vara.

 

Vi fick också en liten snabbgenomgång av kyrkohistorien från reformationstidevarvet och framåt blandat med statens och ämbetsverkens utveckling. Där någonstans hör ju behovet av arkivering av kyrkligt diverse hemma. En power-point fick vi se med några årtal. Där nämndes bland annat reformationsriksdagen 1527 men det roliga var att ordet var felstavat så det stod reformationsriskdagen. Det var lustigt tycker jag.

 

Kollegiet avslutades med att domprost Charlott gav div info varav det sista var lite "personalfrågor". Efteråt sa jag till henne att jag satt på helspänn och väntade på beskedet att kyrkorådet beslutat köpa ut mig för tre årslöner.

- Nej, du är alldelses för lite besvärlig och på tvären, sa hon efteråt när jag berättade om mina tankar. Undrar om det är på bloggen jag ska höja besvärlighetsnivån eller om jag får ta det på något annat sätt.

 

Prästkollegium följde där sommarsemestrarna meddelades. Jag blev nöjd. Tror de flesta blev det. Lunch tillsammans med två kollegor vilka började samtala om att det snart är dags för en ny personalresa. Cypern var deras förslag och hade dom bara tagit dessert också så hade hela resan blivit färdigplanerad.

 

Vid alphakvällen talade jag i fortsättningsgruppen om gudstjänsten. Torsdagen innebar ekumenisk pastorssamling. "Oj, då föddes jag" så yngre kollega i stor grannförsamling när jag berättade vilket år jag prästvigdes. Dags för pension, helt klart! Idag på aftonen hade vi en samling med middag (tacos) och en enkel familjegudstjänst i Hertsökyrkan. Roligt att vi fick vara flera i arbetslaget tillsammans, vi som annars inte jobbar så mycket ihop. Det hela gav mersmak. Kanske försöker vi i framtiden utveckla det enligt Messy church-konceptet.

 

Senaste numret av Keryx blev också läst under veckan. Intressant. Förnyelsen fortsätter - i huset. Nu tänker jag lägga nya golv i hall och kök.

---

* varför talar vi alltid om de stiftsanställda och de om sig själva som om dom är från stiftet. Dom är väl för allt i världen från Stiftskansliet eller stiftsorganisationen. Jag är faktiskt också från Luleå stift även om jag jobbar i Domkyrkoförsamlingen. I vart fall är jag inte från Härnösands stift.

 

 

sker just nu av hemmet. Igår hade jag en målare i huset som spacklade och tapetserade. I morgon kommer han igen och tapetserar det sista.

 

Idag har god vän hjälpt mig byta tvättmaskin. Ny inköpt på Elon och den gamla körd till återvinningen på Kronan.

 

Idag anlände med posten även senaste numret av tidskriften Keryx med det ytterst intressanta temat "Sakrament och karisma". Undrar hur det ska gå med den tidskriften nu. Ska Ulf Ekman fortsätta vara redaktör efter sin konvertering? Får erkänna att jag läst den tidningen sedan starten för över tio år sedan. I den har man utan tvekan kunnat följa Ekmans andliga utveckling. Många är de gånger han skrivit utmanande om "pingst-karismatikers" synsätt i olika frågor, vilka han ofta bedömt som förenklade, ofullständiga och ibland onödigt trångsynta. Ofta när jag läst honom har jag upplevt det lite falskt att han kommenterat och adresserat den anonyma och okända massan av "pingst-karismatiker" och "väckelsekristna". Han borde oftare skrivit (eller i något sammanhang uttalat) "jag", detta är "min" brottning.

 

Nu är det kanske dags inviga nya tvättmaskinen genom att köra en tvätt. Nå, den gamla tvättade bra (ända tills motorn pajade) så jag är glad om "förnyelsen" återupprättar exakt samma nivå som jag alltid befunnit mig på.

 

 

Det var Sievert Öholms ordval när han i morgon-TV kommenterade Ulf Ekmans beslut att konvertera. Då hade jag inte så fel i mitt inlägg igår.

 

Jag kan nog hålla med Öholm om att Ulfs vägval kan få vissa att känna sig svikna. Han har ju byggt upp en stor rörelse (större ute i världen än i sverige!) Och många har följt honom. Nu lämnar han dem. Åtminstone blir nog många förvirrade.

 

I lite mindre skala var vi nog ett antal som upplevde något liknande för trettio är sedan. Under sjuttiotalet gick en ganska radikal ungdomsväckelse över Luleå stift med förgreningar på många håll i landet. Ledande gestalt var Bengt Pohjanen. Omkring 1980 började han allt tydligare ställa sig själv på sidan om för att några år senare konvertera. Nog var det också som att bli ställd som får utan herde för många. Kanske särskilt för ett antal i min generation som då  blivit, eller var på väg bli, präster med Bengt som inspirationskälla och föredöme.

 

Hur borde då Ulf agerat istället? Jag har inte svaret. Även präster som går i pension vetandes att en ny präst i något så när samma anda inte kommer att komma efter får ju också fundera på vart fåren ska ta vägen.

inom frikyrkligheten och i svenska kyrkan?

 

Ulf Ekman lämnar Livets Ord och blir katolik. Man kan läsa hans egna ord i DN eller en intervju i Världen idag. I båda är det mycket intressant och riktig argumentation.

 

Livets Ords nuvarande förstepastor Joakim Lundqvist säger också i intervju i Världen idag att detta inte påverkar församlingens vägval utan att detta bara är makarna Ekmans eget beslut. Men det är klart: en liten omskakning i frikyrkligheten måste det ju bli när en av de mest profilerade företrädarna för ett alternativ till katolska kyrkan och andra historiska kyrkor nu själv ger upp med sitt alternativ. Man kan t ex kolla in ledaren i Dagen. Att han skulle återvänt till svenska kyrkan hade ju varit en möjlighet. Men knappast längre någon idé. Lika bra att gå hela vägen. Svenska kyrkan framstår ju alltmer som ett protestantiskt sidospår som förlorat kontakten med de livgivande källorna.

 

Visst har Ulf rätt när han i DN-artikeln uttrycker att hur mycket gott han än sett genom Livets ords verksamhet så har han till slut blivit övertygad om att han varit en del av den "protestantiska fragmentiseringen av kristenheten". Utan att berömma mig alltför mycket så tänker jag: om han bara lyssnat några minuter på mig när vi praktade tillsammans hösten 1978 så hade det inte tagit honom 35 år att komma till den insikten.

 

Idag var jag till Boden och fick för första gången se barnbarnet livs levande. Lite märkligt då att just idag påminna sig att barnbarnets moder, min äldsta dotter, döptes av Ulf Ekman. Hans första barndop bara några veckor efter hans prästvigning i svenska kyrkan.

heter en bok på drygt två hundra sidor som jag lånade hos goda vänner i går afton. Den tog inte lång tid att läsa. Det är en amerikansk neurokirurgs berättelse om en nära-döden-upplevelse han hade när han låg en vecka i koma pga en bakteriell hjärnhinneinflammation.

 

Mest gripande är för mig kanske delarna där han återberättar de anhörigas upplevelser av hopp och förtvivlan, bön och slutligen glädje när han kommer tillbaka till livet. Ge aldrig upp i bön!

 

Hans upplevelser av det han mötte "på andra sidan" är betydligt mer svårbeskrivbart. Orden räcker helt enkelt inte till och ofta är det han minns alldeles för oformligt föratt låta sig beskrivas.

 

Som neurokirurg har han tidigare många gånger stött på patienters vittnesbörd om liknande upplevelser men han har aldrig kunnat sätta någon tro till dem. Istället har han lutat sig mot förklaringar att upplevelserna snarast är resultat av processer i hjärnan.

 

Efter sin egen upplevelse ändrar han sin syn. Han är övdrtygad om en andlig större verklighet och att medvetandet ligger boftom det fysiska. Efter sin sjukdom känner han som sin kallelse att övertyga människor om det - bl a läkarkollegor som tror så som han själv tidigare gjorde. I det syftet är boken skriven. Den innehåller därför en hel del argumentation mot förklaringsmodellerna att upplevelser av denna art bara är resultat av det som sker  i hjärnan. När han i efterhand läst sin journal vet han ju att stora delar av hans hjärna var helt utslagen.

 

Tyvärr - säger man som kristen - blir hans ord om den andliga verklighet han nu försöker övertyga om - också en aning "new age-iga".

 

Men identifikationen av hans medföljande "ängel" på andra sidan var givetvis rörande.

det får en egen kategori på bloggen, skrev min gamle kamrat i kommentar till föregående inlägg. I så fall borde min egen arbetsplats få en egen kategori efter denna vecka. Men jag har från första början av mitt bloggande bestämt att inte använda bloggen för diskussioner som bör vara interna i arbetslag och församlingsgemenskap (om än jag inte förmått följa den regeln till hundra procent).

 

Idag firade jag högmässa i Hertsökyrkan. Ovanligt kort predikan, tyckte några vid kyrkkaffet, men medgav sedan att dom klockat den till 17 minuter. Jo, det var nog ovanligt kort. Skälet: vi hade årsmöte för Frimodig Kyrka i Luleå stift* i Lycksele igår. Borta hemifrån mellan 07.15 och 24.00 under lördagen. Som vanlig (höll jag på att skriva) så funkade inte kyrkklockan när högmässan skulle inledas. Jag bad en av kyrkvärdarna säga till organisten att vänta två min med ingångspreludiet så att dom som är vana slinka in under ringningen skulle "hinna".

 

Fastlagssöndag betyder att man kan sjunga Litanian, vilket jag gjorde. Alltid lika roligt få sjunga den.

 

Nattvard i västlaestadianska bönhuset i dag, verkar det som, eftersom vår trogne vän därifrån som alltid dyker upp i kyrkan när det är bönhusnattvard var på plats i högmässan idag.

 

Efter en stunds vila hemma under eftermiddagen besökte jag mamma och visade bilder på barnbarnet.**

 

Lediga dagarna under veckan skall ägnas åt undanbärande av möbler i hall och stora sovrummet så målare kan komma och spackla och sätta upp nya tapeter.***

---

* att Frimodig kyrka är den nomineringsgrupp som har roligast bevisades gälla även på stiftsnivå

 

** den korta kommentaren behöver ju ingen egen kategori! :)

 

*** jag har insett hur oerhört billigt det blir med rotavdraget. Tänk att på 11/2 dag få det gjort som skulle ta mig flera veckor, en stund här och en stund där.)