Torbjörn Lindahl

är det nu (kl 23.22) när jag börjar skriva detta inlägg. Men jag har inte varit i den kyrka jag oftast går till. Jag gav mig dispens eftersom jag redan firat två mässor under vardagarna. Strax efter högmässotid tog jag buss mot flygplatsen och sedan flyg till Arlanda.

 

Eftermiddagen och kvällen har jag sedan tillbringat tillsammans med Kyrklig Samlings Samarbetsråd.

 

 

Gårdagskvällens möte hölls i Roseniuskyrkan (ELM-BV). Sen middag på restaurang en bit bort

 

Dagens fortsatta möte i gamla danspalatset Nalen. Dock dansade vi inte utan sammanträdde. Vad talade vi om? Som alltid det s k läget i svenska kyrkan. Hur är då det, sett ur vårt perspektiv, vi som var samlade?

 

-Katastrof. Inget mindre. Beyond repair var ett uttryck som flera gånger hördes. Snart total brist på bekännelsetrogna präster. Allt färre fungerande gudstjänstgemenskaper med både god förkunnelse och rätt firad nattvard under ledning av riktiga präster. 

 

Hur har läget kunnat bli så illa? Den mest klara orsaken är ju det från 1993 införda prästvigningsstoppet (att inte längre  prästviga s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*ar* och därmed strypa tillflödet nästan helt av präster förankrade i allvarlig (hög-, låg-, eller gammalkyrklig väckelsekristendom.

 

Det mer långsiktiga skälet är ju socialdemokratins hundraåriga kamp för att förändra svenska kyrkan och därmed väsentligt försvaga kristendomens synlighet i samhället. Något som socialdemokratiske författaren Jesper Bengtsson väl beskrivit i sin bok Reformismens väg. En bok jag gärna rekommenderar till studium - med det påpekandet att just de skeenden inom svenska kyrkan som Bengtsson beskriver som glädjefulla segrar 

är just de som jag ser som de stora katastroferna.

 

Vad blir organisationen Kyrklig Samlings uppgift nu när svenska kyrkan så helt förvandlats till En annan kyrka* än den var då Kyrklig Samling bildades**. Frågan stöttes och blöttes under dessa två dagar och ska utredas vidare.

 

Nu har det gått ca ett dygn sedan jag började detta inlägg och nu sitter jag i fåtöljen hemma. God natt.

 

 

* titel på en läsvärd bok av Dag Sandahl

 

** 1960, som svar på de första prästvigningarna av kvinnor

har jag haft att göra med i veckan.

 

I torsdags eftermiddag anlände missionsbiskopen Bengt Ådahl med hustru till Luleå i sällskap med David Appell som är pastor i missionsprovinsförsamlingen Sackeuskyrkan i Umeå. Efter middag i Ersnäs hos Missionsprovinsens rikskassör fortsatte Bengt och David till Luleå Fridsförbunds bönhus där vi hade ett möte med den s k framtidsgruppen till vilken även de lokala predikanterna var inbjudna.

 

Enligt min ringa mening var det ett givande samtal; att Missionsprovinsen blev kött och blod genom Bengt och David och inte bara "några nere i Göteborg som vi inte känner". Nu är visserligen David själv prästson från Göteborgs stift, men det sammanhang där han nu tjänstgör är ju en gammal gemenskap inom Bibeltrogna vänner (numera ELM, evangelisk luthersk mission). Att han tjänstgör i en gemenskap som har sina rötter i en lågkyrklig väckelserörelse tror jag var positivt för kontakten.

 

Han berättade också att båda de gudstjänstgemenskaper som finns i trakten med rötter i ELM-BV, tidigare haft lekmän som nattvardsförvaltare men att det "inte fungerat" så båda gemenskaperna* har valt att övergå till att det ska vara vigda präster som förvaltar sakramenten. Personligen tyckte jag detta besked var intressant, jag som alltid vill att det ska vara en riktig präst som leder när det är nattvardsgång. På min direkta fråga vad det var mer exakt som "inte fungerade" hade han dock svårare ge ett enkelt svar.**

 

På fredag for missionsprovinsvännerna vidare mot Korpilombolo och Pajala men innan de for hann de stanna till hos mig och jag fick glädjen att biskopen välsignade mitt nya hem.

 

På vägen söderut idag stannade de till igen för samtal med en liten grupp här i Luleå som jag bjudit samman.

 

 

* Sackeuskyrkan i Umeå har anslutit sig formellt som koinonia (församling) i Missionsprovinsen, gudstjänstförsamlingen på Fridhem i Vännäs har inte gjort det men har egagerat/anställt  präster vigda i Missionsprovinsen.

 

** det kanske bara är så enkelt som att om man struntar i de regler som Gud gett så blir det alltid surt efteråt. Kanske kan man - slog det mig - jämföra med äktenskapet. Två ungdomar, förlovade, på väg gifta sig snart; tänker kanske: varför måste vi vänta tills vi gift oss? Vad gör det om vi börjar leva ihop redan nu? Vi ska ju ändå gifta oss inom några månader. Men hoppar dom över skacklarna så blir det surt (=förlorad högtidlighet och glädje) efteråt.

 

Tänk om det är så enkelt att det historiska prästämbetet inte är något som människor hittat på utan något som Kristus själv faktiskt velat och ordnat som gåva till sin kyrka. Då gör vi inte hur som helst med det - t ex ger det åt kvinnor eller i praktiken struntar i det genom attt låta icke-vigda lekmän förvalta en del av dess uppgifter.

Var det 59 kyrkvärden sa att vi var i dagens högmässa eller minns jag fel? Glädjande många i vart fall. Dock var många ur den kända trogna skaran borta men å andra sidan flera andra som sällan kommer eller som gick ofta för några år sedan. Inför vissa fick jag känslan att här är det folk som inte normalt finns med i Hertsökyrkans gudstjänstgemenskap men som kanske fann glädje gå i en "riktig" högmässa innan helgen är slut. Hur många kyrkor i staden är "sammanlysta" denna dag? Kanske bäst kolla på nätet (?).

 

Dock märktes det att stor del av de trogna/vana gudstjänstfirarna var borta; församlingssången i liturgin var inte riktigt lika stark som vanligt.

 

Bosses predikan blev delvis ett vittnesbörd om hans deltagande i påsknattsmässa i ortodoxa kyrkan i Torneå. Mång ukrainska kvinnor och barn; männen kvar för att försvara hemlandet. Enligt Bosse gripande uppleva hur dessa människor som redan förlorat allt dom äger och vars män lever under dödshot ändå mitt i bedrövelsen kan fira Kristi uppståndelse!*

 

Inget kyrkkaffe idag. Istället blev jag hembjuden på hemlagad kinesisk nationalrätt och sen kaffe och likaledes hembakad tårta. När jag blir hembjuden på kyrkfika så minns jag min barndom och uppväxt då gemensamt kyrkkaffe hörde till ovanligheterna. Mina föräldrar hade ofta kyrkkaffefrämmande - och vi blev därför ofta bjudna tillbaka. Att träffas en lite mindre skara i ett hem kan ge djupare kontakt. Jag kan ofta sakna det.  Men fördelen med det offentliga kyrkfikat är att alla kan vara med - men man måste även där vara uppmärksam så att inte kyrkfolket blir små grupper av innegäng och vissa blir ständigt utanför.

 

 

* finska ortodoxa kyrkan följer för påskfirandet samma kalender som vi i väst, men prästen berättade för Bosse att kommande helg väntar han ännu fler besökare då det är rätta påskhelgen för de ukrainska flyktingarna, vilka i närområdet lär vara flera hundra. Kanske behöver han låna en större (luthersk) kyrka, anförtrodde han Bosse.

 

-Ja, han är sannerligen uppstånden!

 

De orden fick vi - som vanligt! - ropa ut högt tre gånger vid högmässans inledning idag. En grupp ur församlingen fick hjälpas åt att bära in allt för altarets prydande + ytterligare några vaser med påskliljor. Johan celebrerade och predikade, jag bara assisterade.

 

I mässan var det både en vuxenkonfirmation och dopförnyelse för alla. Det innebar bl a att Johan och jag gick omkring och stänkte välsignat vatten över församlingen som påminnelse om dopet. Fin sed!*

 

Vi var inte riktigt så många idag som vi under senaste tid vant oss vid, "bara" 44.

 

En av dem var en kvinna som i många år redan till och ifrån varit med i gudstjänsterna. F d muslim, men sedan många år kristen, från ett muslimskt land. Jag nämner varken namn eller nationalitet pga av de hot hon ofta får pga sitt "avfall" från islam och sin iver missionera bland muslimer. Vi har som sagt känt varandra i åratal, bl a har hon gått en av våra alphakurser, men nu fick vi verkligen tid prata med varandra mer än förr och hon vittnade om sitt liv och sin väg till tro. Hur hon redan som barn blev en sökare; hur hon fann ett häfte med Johannesevangeliet gömt hos sin mormor - och läste det och blev gripen; hur hon som vuxen kristen återvänt till sitt hemland och haft bibel med sig, väl medveten om riskerna men i i tullen fått erfara sådant som inte kan betraktas annat än som rena Gudsingripanden som gjort det möjligt föra Bibeln förbi tulltjänstemännens vakande ögon. 

 

Hennes berättelser skulle kunna ligga till grund för en hel roman!

 

Det händer verkligen saker omkring oss även i detta sekulariserade land.

 

Snabbtur hem för lite vila sen tillbaka till Örnäset där jag predikade i bönhuset, Luleå Fridsförbund. Lite färre än vanligt men många är väl borta under påsken sades det.

Denna gång tappade jag inte tråden och behövde inte erkänna att jag plötsligt glömt vad jag skulle säga i nästa mening, hörde jag när jag lyssnat på Youtube. Däremot ser jag ut som en gammal man (!) när jag stapplar fram och tillbaka till talarstolen. Tur att huvudet ännu är något så när i behåll. Snart får jag väl be om ett bord så jag på äkta laestadianskt vis kan "sitta bakom bordet" när jag predikar.**

 

 

* även om man säkert kan finna något citat av Luther någonstans där lärofadern ifrågasätter dylika bruk, i vart fall anser dem vara icke-nödvändiga. Men varför låta Luthers huvudinsats i kyrkolivet vara att göra det tråkigare?

 

** Nej, förresten. Det är ju alltför idogt stillasittande som gör mig stel i höften har jag på senare tid börjat inse. Jag borde istället bli som Ulf Ekman under Livets Ord-tiden: gå fram och tillbaka över podiet under predikan.

Och vi har redan passerat långfredagen. Jag har alltid funderat var den benämningen på Jesu dödsdag kommer från. Har den gammal hävd? Finns det någon from förklaring, typ att dagen är så andligt innehållsrik att det tar lång tid för oss gå igenom allt; eller att vi tänker att den upplevdes lång för Jesus med allt det svåra lidande han gick igenom? Eller är det så vardagligt enkelt att det är en folklig benämning som kommer sig av att folk hade långtråkigt på den tid då alla offentliga nöjen var förbjudna och att denna långtråkighet även präglade hemmen?

 

I den engelskspråkiga världen heter dagen (som bekant?) Good friday. Klart bättre namn som låter oss ana något av den välsignelse som dagens skeenden ger oss. Visserligen är det först i ock med Jesu uppståndelse som vi kan se långfredagen i det goda ljuset, men när man väl lärt sig se långfredagen med påskens glasögon finns det goda (!) skäl fira denna dag och inte bara ha lång-tråkigt.

 

Firade är något vi gjort hela dagen i Hertsökyrkan under Johans ledning som genomförde de olika gudstjänsterna fantastiskt fint. 

 

Kl 11 Huvudgudstjänst.

Kl 15 Andakt vid Kristi dödsstund.

Kl 18 Andakt vid Jesu gravläggning.

(Med möjligt vara kvar i kyrkan hela dagen - tystnad anbefalldes i kyrkorummet och hallen, chans till samtal i serveringsrummet).

 

Under de olika gudstjänsterna fick vi både läsa de s k Improperierna*, be den gamla Litanian längre formen** och sist höra Johan sjunga begravningsbönen ("begravningsmässan").***

 

Men som sagt, stilla veckan började i måndags - eller ska vi räkna den fr o m Palmsöndagen eftersom söndagen är den kristna veckans första dag? Nå, i vart fall predikade jag vid passionsandakt i bönhuset (Luleå Fridsförbund) i måndags kväll. Tisdagens (Mikael Fältros) och onsdagens (Vidar Langås) hörde jag på Youtube.**** Mötesledare alla tre kvällarna var Jörgen Ericsson. Efter onsdagens andakt pålyste han "i morgon kan ni fira nattvardsgudstjänst i Hertsökyrkan kl 18".

 

Den pålysningan var kanske skälet till det var ovanligt många Fridsförbundare på Skärtorsdagsmässan (69 sammanlagt). Inga stora mängder från bönhuset alltså men fler än vanligt varav de flesta sådana som man (nästan?) aldrig annars ser i kyrkan. Välkomna åter!

 

Mässan leddes av Bosse med assistans av Johan. Sedvanlig avklädning av altaret efter mässan givetvis. Fin stund.*****

 

 

* dem har jag alltid gillat. Sen fick jag lära mig att det ska man inte göra för de är antisemitiska.

 

!!??

 

Jo, om man helt icke-tolkande tar dem efter bokstaven kan jag förstå det. När det sägs vad Gud gjort för sitt folk så nämns sådant som Gud gjort mot Israels folk; tex befrielsen ur Egypten, när det sedan sägs vad Guds folk gjort mot Gud tillbaka så nämns sådana saker som det faktiskt var romarna (romerska soldater) som gjorde; reste korset, gav törnekronan, stack upp Jesu sida med ett spjut.

 

Antisemitiskt? Att ge judarna skulden för sånt som romarna gjorde?

 

Att jag ändå kunnat uppskatta Improperierna beror på att jag tänker vidare, nästan helt annorlunda. När tilltalet "Mitt folk..." läggs i Guds mun har jag aldrig tänkt att det är riktat just till det judiska folket, utan också till oss kristna vilka enligt Paulus ord i Romarbrevet är inympade i Israel. Tilltal till mig alltså. Så har jag tänkt och försöker tänka så ännu.

 

** roligt att Johan kunde sjunga den utan orgelkomp. Denna längre version av Litanian borde man återgå till att  använda. Tragiskt många angelägna böneämnen som försvinner när man använder den kortare varianten - som nu i över 35 år varit den enda. (Att Gud ska bevara alla präster, biskopar och församlingar i sann tro och heligt leverne; för havande kvinnor och barnaföderskor; för alla förtryckta; om återförande av de förvillade osv)

 

*** sjungna begravningsbönen (begravningsmässan) är ett kapitel för sig. Fortgående utslätning av innehållet:

1942: "Du som för syndens skull låter människan dö och varda jord igen.."

1986: "Du som har skapat oss och kallar oss att komma hem till dig..."

Ok, acceptabelt? Det underförstådda - men outsagda! - är då att Gud "kallar genom evangelium" (Katekesen) och att evangeliet måste tas emot i tro. Viss förbättring mot tidigare förslag. I en försöksordning löd orden - om jag minns rätt - "...skapat oss och låter oss komma hem till dig..." 

2017 (nuvarande handbok som jag ännu aldrig använt): "Du som har skapat oss och omsluter levande och döda".

 

Vad betyder det kan man ju undra? Och inte blir det bättre mot slutet. Förr sjöng man "...gör oss rätt beredda att saligt skiljas hädan". Nu: "...gör oss rätt beredda att lämna detta livet". Vad syftar "rätt beredda" på i senare variant? Kan ju syfta på beredd för evigheten, men lika gärna på att man hunnit "döstäda" sitt hus (så man inte lämnar onödigt skräp till arvingarna) och kommit ihåg ta avsked av alla anhöriga.

 

**** ska man fortsätta sända gudstjänsterna på Youtube nu när pandemin inte längre begränsar deltagandet, var en fråga på en samling för Fridsförbundets predikanter för en tid sedan. Vad överväger: fördelen att de kan lyssna som har svårt komma, eller risken att människor av lättja stannar hemma och därmed tappar gudstjänstvanan?

 

***** rättstavningfunktionen föreslog fikastund

 

 

 

 

 

är det idag. 

 

Inledningen till stilla veckan. Obs! Inte "påskveckan" - ett uttryck som allt oftare hörs i TV och läses i tidningarna. Påskveckan är veckan efter påskdagen.

 

Redan i mitten av veckan ägnade jag mig lite åt kyrkligt anknuten verksamhet. Onsdag kväll hade jag besök av en av Fridsförbundets predikanter och vi samtalade om div såsom nya födelsen, sakramenten och Missionsprovinsen. 

 

Det senare bar vi delvis med oss när vi på torsdagens kväll sågs igen i Fridsförbundets framtidsgrupp. Hur de interna samtalen går avslöjas inte här (ännu?).

 

I morse tog jag bil till kyrkan. Mats åkte med mig. Bosse höll högmässan och predikade. Johan var med. Sammanlagt var vi, enligt kyrkvärdarnas räkning, 58 personer. Vid kyrkkaffet sa en av deltagarna "det här är nog den kyrka (inom svenska kyrkan!) i stan där det går mest folk" (ingenting jag varken kan bekräfta eller förneka) och jämförde med annan distriktskyrka i staden som hon hade kännedom om.

 

Är det (något-så-när) sant? Vad beror det i så fall på?*

 

Efter kyrkkaffet hade vi en psalmsångstund i kyrkan till vilken ca en tredjedel av deltagarna anslöt, där vi sjöng några av våra gamla passionspsalmer dvs psalmer om Jesu lidande och död.** Sådana som man inte sjunger så ofta om man inte firar särskilda passionsgudstjänster, vilket vi inte gör i Hertsökyrkan (i år).

 

Om några av gudstjänstfirarna är intresserade av passionsandakter med predikan - där vi läser ur Kristi lidande enligt Lukasevangeliet - så är ni välkomna till Luleå Fridsförbunds bönhus måndag (Torbjörn), tisdag (Mikael) och onsdag (Vidar) kl 19.***

 

Kanske även bäst att nämna det kompletta gudstjänstlivet i Hertsökyrkan:

 

Skärtorsdag

18 Mässa med altarets avklädande

 

Långfredag 

11 Gudstjänst 

15 Andakt vid Kristi dödsstund

18 Andakt vid Kristi gravläggning

 

 

Lördag 

11 Kristus vilar i graven. Gudstjänst med bibelläsningar

 

Söndag - Påskdagen

11 Högmässa. Altaret och kyrkan smyckas till stor glädje

 

Måndag - Annandag påsk

11 Högmässa

 

 

* Mitt svar: Prästerna har sitt hjärta i gudstjänsten och trivs där även när dom är lediga. Gudstjänstens och prästernas agerande är traditionellt kristet utan konstiga moderna påhitt, församlingen (=gudstjänstfirarna) har fostrats vara aktiv (inte bara åhörare) och övriga (anställda) ger stöd åt det som sker

 

** de psalmer vi sjöng var

136, 139, 140, 141, 143. 440, 452:1-4 och 454

 

*** sändningar via Youtube

 

Ikväll slog Luleås damhockeylag ut Brynäs i den sista avgörande matchen i finalserien. Brynäs stora favoriter. Men räkna aldrig bort Luleå.

 

Nu får man bara hoppas att herrlaget gör sin plikt i morgon och fixar segern i kvartsfinalen mot Örebro.

Och helgen började för mig påtagligt redan fredag kväll. Då var jag nämligen på Fridsförbundets fredagstimme där jag ansvarade för konfirmandgruppen. Temat för kvällen var nattvarden. Vi läste intiftelseorden ur evangelierna och 1 Korintierbrevet och jämförde och hämtade fram alla olika aspekter på nattvardens innehåll, betydelse och mening som man där kan finna. Sist läste vi också om nattvarden i lilla katekesen.

 

Den mesta undervisningen leds annars av predikanter och lekmän men just undervisningen om nattvarden och högmässoliturgin överlåts åt prästen. Tidigare år har jag ansvarat för betydligt större del av undervisningen, men successivt minskat mitt deltagande i takt med krafters avtagande. I maj ska jag ansvara för konfirmationen.  Men jag sade till några av de ansvariga vid fikat efteråt att kanske är detta möjligen sista året jag vågar åta mig uppgiften.

 

Men helgen i verklig mening är söndagen. Jag fick skjuts av Mats till kyrkan och i bilen hade han även med vännen och kollegan Lars-Gunnar Ottestig som kom till Luleå med tåg från Uppsala i morse och efter promenad från stationen fått frukost hos Mats

 

Högmässan leddes av Johan som höll innehållsrik predikan. Bosse var med och distribuerade. I bilen hade Lars-Gunnar frågat "Hur många tror ni det blir i kyrkan?

50 +, sa Mats. 51, sa kyrkvärden efter mässan när jag frågade.

 

I kort samtal beslöt Bosse och jag att vi efter kyrkkaffet nästa vecka (Palmsöndag) ska erbjuda deltagarna en stund då vi sjunger några av passionstidens psalmer, vilka man inte får sjunga så mycket när vi inte har passionsandakter (= andakter med temat Kristi lidande). Så bered dig stanna lite längre nästa vecka.

 

Lars-Gunnar skjutsade hem Mats och mig i Mats bil och lånade den sedan för färd till sin stuga i Bälinge, vilken väl är den viktiga anledningen till hans norrlandsbeök.

 

Efter en kort stund hemma för medtagande av div nödvändigheter styrde jag mot Mariakyrkan i Sävast. Mats följde med. För rätt länge sedan hade jag fått kallelsen predika hos Bodens Fridsförbund. Och med betydligt kortare varsel fått frågan om jag även ville leda 

nattvardsgudstjänst. Jag lovade det också, men pga tilltagande strokeorsakad vinglighet fann jag det bäst ta med Mats som liturg och själv bara predika. En glädje som vanligt få tjänstgöra tillsammans, särskild som även äldre kollegan Roland Wälivaara (tidigare präst i just Mariakyrkan) var med. Han hjälpte Mats med distributionen.

 

I predikan tog jag min utgångspunkt  i dagens gammaltestamentliga text ur 1 Mos 22 om Isaks offrande. Ursprungligen hade jag tänkt tala över ett avsnitt ur Hebr 10, men även om jag visste vad jag ville säga så infann sig inte den rätta inspirationen. Så när jag om förmiddagen hörde GT-texten i kyrkan och även hur Johan kommenterade den som del i sin predikan, så kände* jag: den här texten ska jag tala över i eftermiddag.

 

Sagt och gjort. Den texten har burit med mig aktivt ändå sedan vi i tidskriften Carex 1-1978 publicerade Om Isaks offrande av Joh. Jac. Rambach. (Så tro inte att jag själv "hittat på" allt det jag sa i predikan.)

 

Trevligt besöka Sävast och Bodens Fridsförbund och träffa åtskilliga gamla vänner. Men ingen av oss blir yngre, som jag alltid svarar när någon frågar hur jag mår. Något jag ock så tydligt insåg när jag hemma kontrollhörde predikan på Youtube. Inget som jag ångrar att jag sa men inte har jag samma snabbhet och klarhet i tanken som i yngre dagar.

 

 

* om jag vore en tillräckligt from karismatiker skulle jag uttrycka: "då sa den helige Ande till mig"

 

Det kan man undra när man läser sportrubrik på kvällens Text-TV:

 

 

Jag protesterade och föreslog i epost till svtsport den alternativa rubriken:

 

 

Tror dom på TV-sporten att alla svenskar är Stockholmare, undrade jag också avslutningsvis.