Torbjörn Lindahl

Och högmässa som vanligt i vanliga kyrkan. Bosse är tillbaka från semestern nu och höll innerlig och undervisande predikan över GT-texten där Gud ställer Kain till ansvar för brodermordet (och sammanhanget före om vad som föregick mordet). När han sen på slutet lite kort kom till evangelietexten så var den självklara utläggningen att den barmhärtige samariern som hjälpte den slagne är Kristus. 

 

Johan var liturg i mässan och förutom dessa två tjänstgörande var vi fyra präster* bland gudstjänstfirarna. Hur många vi sammanlagt var räknade jag inte (30:-35?) Och på morgonmässan kl 9 hade det varit ca 15 enligt Bosse.  I fortsättningen blir det (kortare?) mässa kl 9 och högmässa kl 11, för att försöka undvika att vi slår i taket, 35/mässa.

 

Idag bjöd nomineringsgruppen Kristdemokrater för en levande kyrka på kyrkkaffe. Och för att försöka undvika trängsel serverades kaffet i hallen och man sen kunde gå in och sätta sig i något av de mer glest möblerade rummen, men åtskilliga tog fikat på stående fot i hallen, så blev det mycket bättre? 

 

Nästa söndag är det nomineringsgruppen socialdemokraterna som visar upp sig och söndagen därefter Centern. Den söndagen (om två veckor) kommer jag att både döpa ett barn och predika i högmässan kl 11.

 

 

* jag har nog skrivit det förr men upprepar mig; att lediga/pensionerade präster (vars insikter i gudstjänstlivet jag respekterar) kommer till gudstjänsterna tar jag som ett kvalitetstecken.

vilken jag kort antydde igår är naturligtvis allas lika värde.

 

I princip inget fel i det. Bortsett från att det kanske i vissa sammanhang borde heta värdighet och inte värde (men för enkelhets skull använder jag i fortsättningen det i allmän debatt brukade ordet).

 

Ett problem med den nya trosbekännelsen (alla människors lika värde) är att det ofta uttyds som att alla har samma rättigheter. Och ska därmed ha samma möjligheter, även om dessa måste skapas på helt konstgjorda vägar. Det var ju under debatten om möjliga äktenskap (först samhälleliga och sedan kyrkliga) för par av samma kön som den uttolkningen först hördes. I en debattartikel för åtskilliga år sedan visade Stefan Gustavsson att det inte håller. En artonåring har väl samma värde som en tjugoåring men deras rättighet handla på systemet skiljer sig åt. På samma sätt med ungdomar före respektive efter 15-årsdagen. Rätten köra moped skiljer sig. Exemplen kan mångfaldigas. Lika värde är inte automatiskt detsamma som lika rättigheter.

 

Ett annat problem med den nya trosbekännelsen är att under den döljer sig i praktiken åtskilliga konkreta politiska krav om vilka det inte råder enighet i samhället och om vilka många av dem som (okritiskt?) ställer sig bakom "allas lika värde" och under prideflaggan är mer eller mindre ovetande. Det är bara att ta del av vad som framförs under prideveckor (jag har själv varit och lyssnat på föredrag), ellet av den samlade HBTQ-rörelsen och framför allt av dess tydliga frontorganisation i Sverige RFSL. Nu påstår jag inte att alla som har någon anknytning till något av ovanstående sammanhang står bakom exakt allt jag nedan listar men verkligheten med dylika paraplyrörelser är att de som ställer sig bakom dess tydligaste slogan lätt uppfattas stå bakom "hela paketet" - även det mest radikala innehållet.

 

Vissa saker som är tveksamma ur kristen synvinkel är redan genomfört, men man bör komma ihåg att det faktum att ett förslag vunnit majoritet i riksdagen betyder inte att det är rätt, eller att "alla" måste hålla med och att det inte kan ändras. * Andra förslag är under debatt eller lobbas för - eller upplevs fortfarande av många så aparta att en majoritet inte tar dem på allvar - än så länge. Men opinioner ändras lätt.

 

- homosexuella pars rätt adoptera barn

- barn ska kunna ha mer än två juridiska vårdnadshavare

- ensamstående och lesbiska kvinnors rätt få konstgjord befruktning

- att den man som i dylika fall rätteligen genom sina spermier är barnets far ofta reduceras till att bli omtalad som donatorn

- man ska flera gånger i livet ha rätt byta juridiskt kön

-att tala om sitt kön som "det kön man blev tilldelad vid födelsen"

Och slutligen RFSL:s krav

- det ska vara tillåtet köpa sex, eller "sex mot betalning" som man hellre uttrycker det** 

 

Står du bakom allt detta? Fundera över det innan du  nästa gång oproblematiserat tar "allas lika värde" i din mun eller viftar med regnbågsflaggan.

 

- - - 

 

För att redan direkt bemöta vissa möjliga invändningar till detta inlägg så uttalar jag:

 

Jo, jag är traditionalistisk i vissa moralfrågor. Men jag är inte från 1800-talet. Jag säger som förrförre Kd-ledaren Alf Svensson:

- 1800-talet!!?? Nej, så moderna är vi inte. Våra idéer är 2000 år gamla.

 

 

* man kan dra sig till minnes löntagarfonderna som socialdemokraterna drev igenom men som sedan avskaffades under en borgerlig regeringstid. Eller karensdagar i sjukförsäkringen som under borgerlig regeringstid infördes, men som Olof Palme i valrörelsen efter lovade ta bort. Riksdagsbeslut är inte för evigt "rätta".

 

** skälet till denna önskan är att det anses finnas människor med så udda sexuella preferenser att dom kan ha svårt finna en intresserad sexualpartner. Och alla människor har ju rätt till sexuell tillfredställelse enligt den nya trosbekännelsen. Så om det då finns någon som är beredd att som säljare ställa upp med den önskade sexvarianten så varför inte?

innan jag kan återgå till ordningen.

 

???

 

Ordningen att efter frukost sätta mig en stund i favoritfåtöljen och lösa namnsdagskrysset och sedan dagens Sudoku i NSD.

 

Under denna vecka har jag nämligen avstått denna nästan dagliga vana. Det beror på att just denna vecka (då Luleå Pride pågår) låter tidningen de tre stora bokstäverna NSD på förstasidan vara fyllda med prideflaggans färger.

 

En liten egen protest mot den nya trosbekännelsen som med en helt oanad hastighet översvämmat samhället.

 

Själv tror jag fortfarande på

 

Jag blev alltså skjutsad till rätt ställe på fredag eftermiddag. Tyvärr var det ett antal präster i kollegiet som inte kunde vara med, så jag saknade några vänner. Men programmet var det inget fel på. Upplägget innehöll allt det som brukar höra till ett traditionellt prästmöte inom svenska kyrkan men med oerhört mycket högre kvalitet - i alla fall om man jämför med de  prästmöten jag varit med om i Luleå stift under åren.

 

Redan fredag kväll var det minnesteckningar över två kollegor som avlidit sedan förra prästmötet, Hans-Åke Holmström och Ingemar Fridefors. Mycket fint och kunnigt framförda av Göran Beijer respektive Bengt Birgersson. Lördag förmiddag började med mässa ledd av biskop Bengt Ådahl och med predikan av Jan-Erik Appell. Nästa punkt var oration där Rune Imberg talade över Detta är den seger som övervunnit världen, vår tro. Under eftermiddagen kom sedan prästerskapets överläggningar under ledning av biskopen. Och sen var det slut. 

 

Men innan jag slutar ställer jag frågan: anser jag att här uttrycks det som är genuint svenskkyrkligt på ett sätt som den officiella svenska kyrkan numera till största del inte har en aning om? Givetvis anser jag det.

 

Efter prästmötet följde jag med Bengt Birgersson och fick en mycket trevlig och givande kväll i hans gästfria hem. Söndag förmiddag skjutsade han mig till flygbussen och sen var sagan slut.

är det idag. Och trots att det är normal högmässotid när jag börjar skriva detta inlägg befinner jag mig inte i kyrkan. Under sommaren firas visserligen mässorna kl 18 i kyrkan jag oftast besöker - och idag är sista gången, fr o m kommande söndag blir det 11 igen - men jag är inte ens i stan. Befinner mig på Landvetters flygplats för flyg mot Arlanda kl 13. Där blir det väntan igen och först ca 18.30 landar jag i Luleå.

 

Jag har nämligen varit på Prästkollegium för Missionsprovinsen. Det är nu tredje gången jag är med. Första gången för flera år sedan medverkade jag som gästtalare med föredrag om bikten. Och en gång har jag varit med efter att jag - samma söndag som Åsa Nyström välkomnades som biskop i Luleå stift - skickade in min ansökan om tillhörighet till kollegiet och senare fick det beviljat.

 

För att få överkomligt dyra flygbiljetter fick jag resa på lite udda tider. Tidig fredag morgon flög jag från Luleå och ankom Landvetter strax efter 9. Där blev jag upphämtad av gode vännen Yngve Kalin, ordförande i Kyrklig Samling och fick tillbringa några timmar hos honom och hustru. Och senare på eftermiddagen skjutsade han mig till Lärjungagården i Torestorp där Prästmötet gick av

stapeln.

 

- - - -

Och sen orkade jag inte skriva mer. Och sedan flera timmar hemma. Har redan hunnit få snabbvisit av båda sönerna som var på väg hem från Storheden och något lite längre besök - vi hann dricka te - av Mats som var förbi sin lägenhet ooch lämnade kaftanen efter mässan där han varit celebrant, innan han återvände till stugan i Kallax.

 

 

* alt rubrik: Prästmöte del 1

 

Har jag nämnt tidigare. Tillsammans med yngre son har jag börjat renovera den. God hjälp har jag också vissa dagar haft av Mats. Men ju mer vi river märker vi hur mycket som måste åtgärdas. 

 

Fortsättning följer.

Söndag som vanligt. Och mässa som vanligt i samma kyrka som vanligt. Johan hade alltså delat med sig av liturgin till mig. Själv ledde han förra delen t o m förbönen, inkl både beredelseord (skriftetal) och predikan. Han hade också engagerat några barn med koptisk härkomst som kors- och ljusbärare (elektriska ljus!) och att hålla evangelieboken under evangelieläsningen från mittgången. De minsta barnen klarade kanske inte helt sin liturgiska uppgifter men enligt vad jag efteråt hörde tyckte många att det bara var fint med barnen som gick omkring i kyrkorummet klädda i sina vita koptiska kåpor (har nog något korrekt namn som jag inte kan.)

 

Själv ledde jag liturgin efter offertoriepsalmen. Roligt märka att det fortfarande fungerar för en gammal man. Eftersom Johan i predikan nämnt att 15 augusti är en högtidsdag i de gamla kyrkorna - Marie insomnande i östlig tradition och Marias himmelsfärd i väst - så lät jag det påverka valet av prefation och nattvardsbön. Har man Artos Missale kan man ju ta ut svängarna lite mer på de dagar som kommit lite i skymundan i vårt lutherska kyrkoår.

 

Knappt 40 deltagare. Nu är det bara en söndag kvar med mässa kl 18. Fr o m 29 aug blir högmässorna kl 11.

 

som jag läst under sommaren måste jag få berätta om.

 

1. Isabella Stakset: Genom krig och fred. Sjöbergs förlag 2021.

En  vittnesbördsbok av den typ jag tidigare erkänt att jag läst flera. Men då har det för det mesta handlat om människor med annan religiös bakgrund, ofta muslimsk. Men här handlar det om en vanlig svensk.

 

Författarinnan är gift med den kanske mer kände Sebastian Stakset och båda har de förts från mer eller mindre destruktiva livsomständigheter till liv i frihet och tro på Jesus. Makarnas livsresor kan väl i någon mån sägas vara parallella men inte helt samtida och inte i samma mån präglade av bakslag och återfall.

 

Enligt vad som berättas var maken Sebastian den som tidigast började dras till kristendomen. Såg även till att ha bönegrupp och bibelstudier i hemmet. Isabella mer avvaktande och till en början ville hon inte vara hemma de kvällarna men accepterade sen att sitta på avstånd i lägenheten och bara lyssna utan att aktivt deltaga. Men det går som ofta i dylika situationer: den Helige Ande börjar beröra också henne genom det ord som läses och talas och beds. 

 

Och till slut övertalas hon av en vän att "ta emot honom i ditt hjärta" som erbjuder sig leda henne i en "frälsningsbön" - till makens stora glädje som i över ett halvt år väntat på denna stund. "jag hade alltid haft en tro i mitt liv men det här blev en uttalad överlåtelse" berättar hon.

 

Men det slutar inte, och kanske inte ens på allvar börjar där. För bara drygt 20 sidor senare - hur lång tid som gått är oklart - skriver hon om en ny erfarenhet på ett läger att "det var där min genuina omvändelse ägde rum".

 

Och hon fortsätter:

"Pastorn undervisade om stabiliteten i tron och vikten att bygga huset på klippan så att det står stadigt när stormarna kommer. Då uppenbarade Gud för mig vilken syndare jag varit. Jag fick se hur hårt mitt hjärta var och hur mitt liv var fyllt av stolthet och högmod. Jag hade behandlat Jesus som en betjänt som fanns till för att tjäna mina syften, istället för att ödmjuka mig som en tjänare och tjäna hans syften. Övertygelsen slog mig så starkt att den förvandlade mig på djupet. Det var där på det lägret som jag under tårar och förkrosselse verkligen vände om."

 

 Att ställa en "tydlig avgörelse" sida vid sida med en "verklig omvändelse" är ju intressant för den som alltid varit nådens ordning-kramare.

 

2. Och här kommer en bok jag inte borde läst. Den vänder sig nämligen till kvinnor. När jag fick info om den från bokklubben var min absoluta avsikt avbeställa den. Och jag är nästan hundra på att jag la svarstalongen i brevlådan. Men nåt gick tydligen fel. Hade jag glömt kryssa i rutan för avbeställning eller är det Postnord som inte gjort jobbet? Hur som helst dök den upp i min brevlåda och då ville jag inte ställa den bland olästa i bokhyllan, en plats där böcker har viss tendens bli kvar.

 

Boken har den utmanade titeln Lögnerna kvinnor tror på - och sanningen som sätter dem fria. Författare: Nancy DeMoss Wolgemuth. Sjöbergs förlag 2021.

 

Efter ett inledande kapitel följer nio i vilka lögner kvinnor alltså frestas tro på presenteras. Om Gud, Om sig själva, Om synden, Om prioriteringar, Om sexualiteten, Om äktenskapet, Om barn, Om känslor, Om omständigheter. Ca 5 lögner per kapitel, sammanlagt 45 st. Sen två avslutande sammanfattande kapitel.

 

I slutet av varje kapitel upprepas respektive lögner och för var ock en ges bibelord som motsäger lögnen. Sannskyldiga bibelstudier även om det blir en del upprepningar.

 

När jag nu ändå tog mig för att läsa denna kvinnobok så upplever jag visst att åtskilligt kan riktas även mot män t ex flera av lögnerna om Gud (Gud är egentligen inte god); om synden (Jag kan synda och komma undan med det). Min visst kan man tänka att vissa saker kanske styr mer mot kvinnors livsupplevelser, tankar och känslor. T ex när det gäller barn, ansvar för hem och familj, upplevelsen att inte räcka till till för alla krav och förväntningar från familj, vänner och församling., strävan efter yttre skönhet. En befrielse kan det kanske vara för någon att höra att det är en av lögnerna när du kämpar att uppfylla de krav du lagt på dig själv eller uppfattar att andra förväntar sig av dig t ex att ditt hem alltid ska vara välstädat. Var i Bibeln kräver Gud det? Utmattad kan man bli om man trälar under egna eller andras förväntningar. Men det som Gud verkligen kräver/förväntar sig det kommer han också att ge kraft till, säger författaren bestämt och upprepar flera gånger min nåd är dig nog.

 

Författaren vågar också ta i sådana frågor som helt säkert kan var kontroversiella i vårt samällsklimat, t ex frågan om kvinnans underordning och barnbegränsning inom äktenskapet.

 

Några avsnitt som också grep mig - tror det var i kapitlet om omständigheter - var när hon skrev om hur Gud kan låta svårigheter och prövningar - ja, t o m lidande - verka till vårt bästa. Precis som det sägs om Kristus: han lärde sig lyda genom att lida.

 

Men som sagt jag borde ju som man inte ha läst boken. Som tur är finns en motsvarande mansbok Lies Men Believe av Robert Wolgemuth (författarna är gifta). Givetvis beställde jag den också även om den ännu bara finns på engelska (Amazon). Får återkomma då jag läst den. På engelska finns även motsvarande böcker riktade till tonåringar, unga kvinnor osv.

 

Jag avslutar med några ord ur näst sista kapitlet om att bemöta lögnerna med sanningen. Efter att ha skrivit om hur lätt vi påverkas av det vi möter i böcker, tidningar, filmer, på nätet osv och - oftast utan att vi inser det - låter oss formas av alla möjliga lögner genom de ideologier och uppfattningar som präglar samhällslivet så ger hon förslag på en rätt böneattityd inför varje möte med Bibeln eller Guds ords förkunnelse,:

 

3. Den bok som verkligen gripit mig av dessa tre:

Arkimandrit Tichon: Vardagshelgon. Artos 2918. 

 

Jag började med att låna den av Bosse men kände efter bara några tiotal sidor att den här vill jag äga själv och beställde den på stört.

 

I bokens början berättar författaren minnen från sin studenttid. Han och några studiekamrater ägnar sig åt seanser och spiritism där dom också lyckas få kontakt med intressanta döda personer. Bl a en känd rysk författare. Men sedan svänger det och på ett obehagligt sätt blir dom varse att det dom trodde var en död människas ande i själva verket är en förklädd demon.

 

Dom flyr och avbryter verksamheten. För att sedan göra en längre historia betydligt kortare så väljer författaren att söka andlighet på mer etablerade vägar, vilket på sikt leder till att han blir både munk och präst.

 

Han kommer en tid att vistas i det sk Grottklostret - ett av de ytterst få som överlevde hela sovjetkommunisttiden utan att stängas eller förstöras. Bara berättelserna om hur klostrets abottar med en kombination av vänlighet, ilska, skrämsel och intriger lyckas hålla de sovjetiska myndigheterna, om än inte alltid på armlängds avstånd, så i vart fall tillräckligt i schack är gripande nog.

 

I Grottklostret möter han sina första vardaghelgon. Ofta gamla gubbar, munkar och präster som besitter en erkänd andlig resning och vishet som människor ofta reser långväga för att möta. Här finns också tydliga exempel på nådegåvorna i funktion: profetia, helande, andeutdrivning mm. 

 

Åtskilliga blir också vittnesbörden om munkar och präster som suttit i åratal i de sovjetiska lägren. Men när dom befriats visar sig vara obrutna i sin förtröstan och personliga fromhet. En maning till en präst är ju också berättelserna om hur fängslade präster kunde fira gudstjänster ihop eftersom dom kunde de långa liturgiernas böner utantill.*

 

Man kan sen inte annat än förundras och imponeras av den uthållighet, trohet och uppfinningsrikedom med vars hjälp kyrkolivet överlever kommunisttidens förföljelser. Man viger nunnor i hemlighet, som ute i samhällslivet har civila yrken och klär sig i vanliga kläder, men som i ensamhet (ibland tillsammans i små grupper) ber sina dagliga böner och lever i trogen medvetenhet om sin ställning och kallelse.

 

Hur mycket som helst i boken skulle kunna återberättas men jag nöjer mig med fader Rafael som är huvudperson i de sista kapitlen. Ung man med goda framtidsutsikter efter fullgjord treårig värnplikt under vilken han fått utmärkelser för goda insatser.

 

Livet ligger öppet för honom när han plötsligt en dag finner en Bibel och börjar läsa. Redan de första orden "I begynnelsen skapade Gud himmel och gjord" talar till honom med sådan kraft att allt förändras. På kort tid läser han Bibeln rakt igenom två gånger.

 

På ganska komplicerade vägar lyckas han sedan få myndigheternas tillstånd - det var under kommunisttiden - att bli både munk och präst. Som präst blev han dock skickad från den ena oansenliga landsbygdsförsamlingen till den andra.** En urusel predikant lär han ha varit. Ofta blev det inte mer än Kära vänner, all välsignelse på denna högtidsdag! Men nånting hos honom utstrålade nånting som inte lämnade någon opåverkad. Det sades att alla som  någon gång druckit te med honom förr eller senare blev ortodoxa kristna!***

 

 

* tänkvärd är också den korta anekdoten om hur man i klostret lär de nya (blivande) munkarna liturgin:

- Enkelt, sätt dem i kören bara. Efter så där en fem år så har dom lärt sig. (Dagliga gudstjänster).

 

** man tycker sig känna igen den konsistorii skjutskärra som under svenskt 1800-tal skickade de väckta prästerna runt i stiften för att de inte skulle hinna bygga upp något förblivande, men effekten istället blev att väckelsen bara spreds snabbare 

 

*** alla goda vänner och gamla kamrater som tänker be att få låna boken kommer att få ett artigt nej som svar. Den här är värd att du äger den själv.

På riktigt alltså?

Från jobbet är jag pensionerad. Sen drygt två år. Men inte från prästrollen och därmed inte heller från de sysslor som hör prästämbetet till.

En vigsel,

3-4 dop (och inom en månad ett till) 

2 begravningar,

och mässor, predikningar och hem/sjukkommunioner i en mängd som jag för länge sedan tappat räkningen på.(men gissningsvis bortåt 100) har det sammanlagt blivit på två år. 

 

Och jag gissar att det är minst i nivå med vad många anställda präster gjort under samma tid - till stor del pandemitid.

 

Blir man då inte utmattad? Nej, inte (än så länge). Att predika och celebrera är snarare krafttillskott i vardagen. Utan jämförelser i övrigt får man väl lov att citera Jesus och på sig själv tillämpa hans ord i Jh 4:34: Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig..."

 

Det är inte de centrala delarna i en prästs arbete (mässor, predikningar) som är mest uttröttande utan allt kringarbete i form av sammanträden, personalmöten, planeringar (med andra - egen prediko- och gudstänstförberedrlse är på pluskontot)  o dyl som tar mer kraft 

 

Men i morgon, eller snarare idag får jag hämta kraft på nytt då jag är i selen igen i mässan kl 18 i Hertsökyrkan. Unge Johan Marklund tjänstgör enligt schema men då han gärna samverkar med oss gamla rävar så får jag leda själva mässan och han predikar.

Församlingshelg har det varit i Luleå Fridsförbund i helgen.

 

Började lördag på dagen då man samlades till div aktiviteter, inkl en friluftsgudstjänst vid Selets bruk. På aftonen var det gudstjänst med predikan i bönhuset. Kl 20 mässa i Örnäsets kyrka, ledd av Mats Rondahl assisterad av Johan Marklund. Min insats var mest att bidra med riktiga veteoblater och i övrigt, som f d Örnäspräst, visa bröderna tillrätta. Men när mässan väl var igång upplevde jag det vilsamt att få vara med som deltagare utan att tjänstgöra. Under de senaste 30 åren har jag ju oftast fått upodraget celebrera när mässa önskats i samband med församlingsdagar i bönhuset. Efter mässan fika i sagda bönhus och sen tillbaka till kyrkan för sångkväll kl 22. Roligt få sjunga favorit-Sions-sång Om jag ägde allt men inte Jesus och den fina psalmen 301 Hur ljuvligt det är att möta..

 

På söndagen infann jag mig igen i bönhuset* där Göran Esberg och jag predikade kl 13. Sen kaffe och sen beslutsvånda: skulle jag stanna på kvällsgudstjänsten och höra predikningar av David och Erling - två talare som jag ofta med glädje lyssnar till - eller fara till Hertsökyrkan där Johan firade mässa och Mats predikade. Jag valde det senare. Och därmed följde jag väl Görans uppmaning i hans predikan att vi inte ska överge vår ursprungliga kristendom. För mig är det ju kyrkans gudstjänster och mässor som är mitt barndomsarv. Väckelsekristendomen kom in i mitt liv 20 år senare. Dock förnekar jag aldrig att det också haft avgörande betydelse för mig.

 

Efter mässan for Johan och jag och åt middag på Waldorf. Mycket trevlig och givande samvaro. 

 

* predikningarna kan man se och lyssna till på Youtube (Luleå fridsförbund)

 

och gudstjänst blev det, som oftast, i Hertsökyrkan, dit jag for tillsammans med äldsta dottern som är på besök i barndomsstaden. Bor med familj en tid i Stockholm. Gudstjänsten leddes av Stefan Olofsson som är distriktspräst i Örnäskyrkan men som nu är på väg bli präst i Malå.

 

Han följde givetvis agendan vi har men i några av de prästerliga partier som inte är utskrivna - förlåtelsen och välsigmelsen - följde han formuleringar ur nya handboken. Blev något bättre med det?

= ???

 

I predikan utlade han de givna telenterna som våra gåvor och förmågor (talanger). Inget fel i det. Vi ska leva ut de förmågor Gud gett oss. Inte göra oss mindre än Gud gjort oss. Men lite saknade jag kanske utläggningen, som också är  möjlig, att telenterna är evangeliet som ska förvaltas så att fler kommer till tro.

 

Men det som dominerat mitt personliga helgfirande är av mer familjär art. Av olika anledningar är det länge sedan vi kunnat träffas hela familjen tillsammans. Men nu blev det av. Middag på Waldorf lördag och fika tillsammans söndag .

 

Riktigt roligt.