Torbjörn Lindahl

I mitt eget hem. Sen ca åtta timmar tillbaka. Efter nära nog exakt två veckor på lassarett. Mestadels i Luleå men ett drygt dygn i Umeå dit jag transporterades t o r med ambulansflyg. Det var för att få mer kompetens att kolla ena njuren i vilken varit en liten blödning.

 

Jätteskönt vara hemma. Men bara i mittten av förra veckan när det började talas om hemfärd var jag jättenervös och undrade hur det skulle gå. Men sedan har det ju gått framåt med stora steg för varje dag.

Ett besök har jag redan hunnit få. Av en prästkollega som hade sockentyg med så vi kunde fira mässa. O, om människor mer kunde förstå av mässans välsignelse.

 

Ljuvligt också att få provliggga sin egen säng. Tänk vilken välsignelse att jag i vintras köpte en höj- och sänkbar säng. Den kommer verkligen väl till pass nu.

 

På aftonen infann sig goda vänner som erbjöd sig handla åt mig så nu håller jag svälten utanför dörren ett tag. Lite hjälp lär jag behöva framöver då jag inte får köra bil med så starka smärtstillande tabletter i kroppen.

 

Stort tack till er alla som hittills stöttat mig med sms, telefonsamtal, besök mm och framförallt med förböner.

Hur lång sjukskrivning blir det? 

 

Jag skrev i förrförra inlägget att om en tid kommer ni se mig i predikstolen igen. Om en tid alltså. Jag skrev inte "kort" tid. Nej, åtskilliga veckor tar det nog. Men det går stadigt framåt. Nästan oförskämt bra.

 

Idag har jag fått besök av tre vänner. Dock ej samtidigt så det blir inte riktigt som besöket hos Abraham i Mamres terebintlund. Men roligt och givande ändå. Tillsammans med den förste passade jag på ta en promenad som, om än ej jättelång, likväl var lite längre än vad jag skulle vågat mig på i nuvarande skick med mina stapplande ben.

 

I morgon börjar tredje rehabiliteringsveckan. Eller ska jag tänka på hur illa olyckan kunde ha slutat och tänka att i morgon börjar tredje veckan av mitt extra liv som jag får till skänks? Vad ansvarsfullt det plötsligt blev. Och vilka ska då tänka att dom fått ett extra liv pga något som inte hände som kunde ha hänt? Alla som möter en långtradare på vägen som kunde sladdat över på fel sida?

 

Bäst att sluta tänka innan det blir för komplicerat. Bäst bara att tro att utan Gud skulle vi inte leva, röra oss och vara till en enda sekund.

 

pågår något som jag skulle varit delaktig i om jag hållit mig rullande; nattvardsgudstjänst i Örnäsets kyrka i samband med Luleå Fridsförbunds höstmöte. När det blev klart förra veckan att jag skulle utebli ringde kollegan Bosse: "och det verkar som om jag får vikariera för dig som laestadianpredikant kommande helg". Det gör han säkert med den äran. Det är jag övertygad om.

 

Givetvis hade det varit roligt vara där men i mitt mörbultade skick är jag lika glad få ligga i min säng. 

 

Idag kom tvilliingbror och svägerska på besök. Dom kombinerade det med att hälsa på mamma. En senare helg till Luleå var väl egentligen planerad, Men nu tidigarelade dom det hela och gladde sig att med egna ögon få se att det står förhållandevis väl till med mig. Efter omständigheterna. Som man säger. Själv är jag väl  inte helt förvånad; har man godkänd skyddsutrustning på sig har man ett visst skydd. Tänk att glida på asfalten i t-shirt och kortbyxor! Men en sak kan man inte förhindra hur välklädd man än är. Hade det kommit en timmerbil när jag gled i mötande körfält då hade jag kunnat vara ganska platt. Om man så säger.

 

Nu har jag kroppsformen i behåll och alla kroppens funktioner också. Utom några av revbenen. Men att man har dom märker man ju i vardagslivet knappast - förrän man bryter dom! Men då påminner dom understundom verkligen om sin existens.

 

Framtida MC-liv då. Känner jag mig rädd sitta på hoj igen? Nej, inte. Framtiden har nog mer med ekonomiska och tidsmässiga prioriteringar att göra. Men rädd? Nej.

 

Nu måste inlägget publiceras så inte första meningen får ändras till dåtid.

 

kära vänner!

Ty det är jag. Bara en tid så kommer ni kunna utbrista med Selma Lagerlöf "Äntligen stod han i predikstolen".

 

De som går med förhoppningen att min MC-olycka kommer att innebära det snara slutet på mitt bloggande kommer att bli gruvligt besvikna. Jag laddar nu upp för att ta bloggandet till nya höjder. Om min vän och kollega, kh Richard Marklund, har lust att återigen ges sig ut på "farliga tassemarker" kommer han helt säkert att anse sig kunna finna anledningar till dylika strövtåg i min blogg. Men precis som senaste gången mer i hans egna fantasier och i diskussionen kring min blogg än i det jag verkligen skrivit.

 

De som hoppas jag ska se mitt gångna MC-körande i nytt ljus likaså. Att köra MC är ljuvligt, härligt och avstressande. Min sista tur ångrar jag på intet sätt. Dels förde den mig förbi en kristen broder hos vilken jag fick del av både yttre gästfrihet men även gemenskap kring ordet och bönen. Dels innebar sista dagen färd i strålande väder genom ett vackert norrlandslandskap. Ingen grämelse här så långt ögat når.

 

Men så tyder ju allt på att jag blir helt återställd.*

 

Bloggandet blir dock framöver av aningen mer sporadisk art. Variationen på inläggen skulle bli aningen enahanda.

Idag hade jag ont här.

Idag hade jag lite ont där.

Dagens uppmuntrande inlägg har det ju tagit mig mer än tio dagar att värka fram.

- - - - - 

* inga allvarliga inre skador; full rörlighet i armar och ben; bara ett (1) plåster på hela kroppen (höger knä). Fem revbensbrott  är det enda egentliga problemet. 

For till äldreboendet och hämtade mamma och tillsammans for vi till Örnäsets kyrka. Sen tog vi en liten biltur. Först förbi kyrkogården och pappas grav. I morgon är det tre år sedan han dog. Sen for vi omkring lite i gamla hemtrakter på Knöppelåsen. Fick även hälsa på gammal bekant som bor kvar några gator bort från där vi hade villan.

 

Hemkommen skrudade jag snabbt om och gav mig ut på ganska lång MC-tur. Säger inte mer än: oj, så skönt och avstressande det är att åka motorcykel. Enligt plan ska jag även passa på åka hoj lite mer under kommande lediga dagar. Det ska ju bli fint väder också sägs det.

Jag håller nämligen på att få en liten båt uppkallad efter mig. Om denna ärebetygelse kunde jag läsa i morse på känd småländsk blogg, som jag sedvanligt dock icke nämner vid namn av fruktan för ny anmälan av mitt bloggande. *

 

Däremot skulle det vara roligt med lite variation. Så om ytterligare någon har lust anmäla mig kunde väl vederbörande sikta in sig på något som inte har med bloggande eller fobier att göra. Men vad skulle det kunna vara? Jag föreslår att hugade anmälare bara plockar något ur den hög av sanningar som uttalats om mig i gammelmedia och sociala medier de senaste två månaderna. Håll till godo!

 

1. För att jag rör mig på "farliga tassemarker" (Kh Richard Marklund i radio 25 juni)

 

2. För att jag i radio 24 juni "gärna" velat "påskina" att jag "har många supporters". (Linda Olofsson, på FB 24 juni)

 

3. För att jag är "imbecill" och  en "VIDRIGT människa" (Leif Hansson i kommentar 25 juni på Mio Evannes blogg, under inlägget "Mr Fobi/Prästen Torbjörn Lindahl orerar ostört vidare", från 17 juni)

 

4. För att jag är "ett klart arbetsmiljöproblem och en vandrande värdegrundskonflikt" och en "felrekrytering" och för att jag får stå i domkyrkan "på bästa sändningstid", dvs predika i högmässa söndag kl 11 och därmed uppfattas "som en representant för svenska kyrkan" (mångfaldsförespråkaren Jan Olov Madeleine Ågren i kommentarer till ovanämnda blogginlägg respektive på FB.)

 

5. För att jag citerade Jesu ord om den "smala vägen" och för att jag bara hade v 7-8 av ps 200 som avslutning vid högmässan i domkyrkan 26 juli (Ewelina Andersson Edenbrink på FB)

 

6. För att jag tillhör "en liten grupp" som "låter" trots att jag har "ingenting med svenska kyrkan att göra" .(Kyrkopolitikern (s), tillika domkapitelsledamoten, Irene Gustafsson, Boden, i web-TV 24 Norrbotten).

 

Om någon av dem som yttrat det ovannämnda överväger att själv anmäla så vill jag för säkerhets skull informera om att det går att anmäla anonymt, så slipper man riskera att själv bli kritiserad.

- - - - - 

* För eventuellt nytillkomna läsare som inte känner bakgrunden:

I den fjärde anmälan som kom in mot mig (26 juni) lades det mig till last, bland mycket annat, att jag hänvisat till Dag Sandahls blogg (Bloggardag). För att inte dra på mig ytterligare onödiga anmälningar har jag därefter bestämt att inte mer nämna den bloggen vid namn förrän mitt ärende är avgjort i domkapitlet.

 

Nu tänker någon: "nu nämnde du ju den!" Bort det! Det gjorde jag inte alls. Jag nämnde bara i en not vad jag inte nämner i texten. Om kära läsarna nämligen inte är medvetna om vad jag icke nämner så märker dom ju inte att jag inte nämner det.

Har jag fått senaste tiden upplever jag det som.

 

Den går ut på att jag går till närbelägna affären och köper två exemplar av Norrbottens-Kuriren om jag fått indikation på att det kommer att stå något som berör turbulensen kring undertecknad. Eller ett exemplar av NSD om jag redan sett i min egen morgontidning att det står någonting. Men hittills har ju Kuriren varit flitigare.

 

Uppmärksam läsare noterar nu att jag har den socialdemokratiska länstidningen trots att jag i ett berömt blogginlägg beskrivit mig som socialdemokratofob. Detta ska givetvis ses som ett tydligt exempel på att inga fobier sitter så djupt att dom inte kan nedkämpas.

 

Väl hemkommen från affären river jag ur artikeln ur den ena tidningen och stoppar i kuvert som jag adresserar till god vän söderut som har ett stort arkiv över kyrkliga frågor. Vem det är kan jag dock inte berätta eftersom jag inte vet om det skulle kunna innebära att jag domkapitelanmäls för otillbörlig "input" till fel person. Sen tar jag en kortare promenad till brevlådan och postar brevet. 

 

När detta är gjort, tillsammans med morgonbön och längre morgonoromenad och dagens bibellläsning har större delen av förmiddagen gått och jag får vila en stund i väntan på att god vän från sydlandet ska ringa och tacka för gårdagens post och vi en stund får skratta tillsammans åt alltsammans.

 

De få dagar då ingendera tidningen har något intressant att förtälja bryts naturligtvis rutinen med svårartad abstinens som följd.

 

Har funderat på om dylik abstinens kan botas med dammsugning. Tveksamt. Och idag kan jag ju inte pröva ens, eftersom Kuriren idag rapporterade att biskopen bryter tystnaden och yttrar sig om saken. 

Det verkar så. Eftersom Norrbottens-Kuriren försöker hålla liv i affären kring min ringa person och idag t o m blandade in mig i ett sammanhang som jag inte har något att göra med. Redan finns också på nätet det som väl blir morgondagens nyhet: biskopen uttalar sig. På ett bra och tydligt sätt säger han att det är tillåtet för en präst att omfatta den gamla synen på äktenskapet. Skönt att det blir sagt så slipper folk tro att detta är något jag hittat på.

 

Den som är bra på Facebook kan också finna att jag idag fått stöd från aningen oväntat håll. Tack för dom orden kära kollega. Kanske behöver jag snart gå med på Facebook så jag kan se med egna ögon och slipper förlita  mig på arbetskamrater och goda vänner som delger mig gobitarna

 

Igår satt jag och gjorde en sammanställning över alla som meddelat sig med mig via tel, sms, epost , brev eller vid personliga möten och uttryckt sitt stöd eller avståndstagande. En spalt för dom ena och en för dom andra. Dom blev aningen olika långa om man säger så:) Vem som visar mest äkta herdesinne och hör av sig oftast kan jag dock inte berätta för då blir jag kanske anmäld en gång till :))

Högmässa hade jag förmånen fira i Domkyrkan idag. Hur många präster som var närvarande ska jag inte säga. 

 

Men jag kan istället säga att knappt hälften av dem stod tillsammans vid altaret. För mig som celebrant var det utan tvekan ett gott stöd att ha en god kollega på var sida. Sanningen är ju att det naturligtvis varit jobbigt med skandalrubriker i tidningarna var ock varannan dag. Gott med trofasta bröder som vill stå vid ens sida. En av prästerna i kyrkbänken var domprosten. 

- Skönt att du är hemma nu från semestern, sa jag till henne efter gudstjänsten.

Bra med folk var det också i kyrkan.

 

På eftermiddagen var jag med sjukkommunion till ett äldre par som jag regelbundet besöker. Där blir jag alltid välsignad med bön och en profetisk hälsning. Så även denna gång. Ska bli spännande se hur dessa ord ska uppfyllas. Glädjande märka att jag två gånger samma dag klarat  mina arbetsuppgifter trots att det stått i tidningen att jag inte är lämplig som präst.

 

Aftonen slutligen. Jag for till Andreaskyrkan (baptist- för läsare som inte vet) för att leda andakt vid "Sommarkväll". Vi har ett samarbete och församlingarna ansvarar varannan gång. Men ikväll var det tydligen dubbelbokat. Så det kom även en man från baptisterna, beredd ansvara för kvällen. Då fick han det och jag som redan lett gudstjänst en gång fick sitta och lyssna.

 

Sen middag blev det. Men nu går dagen mot sitt slut.

Så heter en bok av en amerikansk författare som jag stötte på för nu många år sedan.* Det var i samband med den ekumeniska vinterveckan som den kallade EFS-prästen höll ett seminarium omkring boken på vår ekumeniska pastorssamling.

 

Han hade gjort ett fint och mycket systematiskt referat som vi i skriftlig form fick ta del av och vilket han kommenterade. Det evangelikala "leader" torde i vårt sammanhang översättas med präst/pastor.

 

Om jag minns rätt - det är nu åratal sedan jag läste i vare sig referat eller bok -så beskriver författaren en blivande ledares utveckling i fyra steg

 

0-18 års ålder

Då formas den grundläggande personligheten

 

18-35

Då kommer en aktiv period som domineras av aktivitet. "Göra".

 

35-55

Då kommer en period mer präglad av vila. Mer "vara" än "göra".

 

(Får en svag känsla att jag tappat något,; att perioderna skulle vara kortare och att det skulle rymmas en till med sin särskilda prägel. Nå, strunt samma.)

 

Alla dessa perioder i livet är fortfarande läroperioder. Allt vi gort och åstadkommit i t ex 25-40-årsåldern är bara för att vi ska lära oss för den viktiga uppgiften. Om vi då under livets första ca 55 år tar emot allt som livet ger, andligt o världsligt, medgång och motgång, glädje och sorg, på ett sådant sätt att det får tukta, slipa av, frambringa god frukt; då är vi - vid ca 55-65  års ålder - mogna att utföra den uppgift som alltid funnits i Guds plan för våra liv.

 

Jag minns när vi präster och pastorer i stan hörde detta föredrag. Då var det bara en av oss som befann sig i den rätta åldern för att göra något vettigt - katolske kyrkoherden. Vi övriga var för unga och satt ännu på (det andliga) livets skolbänk.

 

Nu är jag själv i den åldern. Dess slut närmar sig med stormsteg. Jag inser ju att inga i boken diskuterade åldersgränser ska tas för orubbliga. Men ändå kan jag inte låta bli att fundera: hände det något när jag blev 55 som - så här i efterhand - skulle kunna tolkas som om jag nått min livsuppgift?

 

Det enda jag kommer på: det året började jag blogga.

 

- - - - - 

* jag håller det för ytterst sannolikt att jag bloggat om denna bok tidigare

Anonym denna gång, damp idag ner i min brevlåda. I kväll har jag skrivit ett svar som jag lagt i Domkapitlets brevinkast tillsammans med en komplettering som jag gjort till mitt yttrande över Johansson Bergs anmälan.

 

Det mest lustiga med dagens anmälan var dock stiftsjuristens följebrev. Till de tidigare sändningarna med anmälningar har hon skrivit att jag berdeds tillfälle ta del av skrivelserna och "inkomma med yttrande". Denna gång skrev hon istället "...inkomma med eventuellt yttrande" (kurs här).

 

 I inledningen till mitt yttrande frågade jag om detta förändrade språkbruk på något sätt bör tolkas, t ex som ett dolt sätt att vädja att jag skulle avstå från yttrande. Om så var så gjorde jag det i vart fall inte. Jag tycker nämligen att det nu börjat bli en sport att smula sönder dumma anmälningar.

 

När hela denna cirkus började i juni så var det någon anonym kommentator på en blogg som uppmanade alla att anmäla mig. Vad hade hänt om åtskilliga av den aktuella bloggens tusentals läsare - inspirerade av en kyrkoanställd och en förtroendevald - hade beslutat sig för att göra det? Om det t ex kommit in tusen anmälningar, vad hade Domkapitlet gjort då? Kan man undra.

 

Under kvällen har jag även samtalat med mina tvenne bröder om det faktum att budgivningen på mammas lägenhet avstannat och vi nu fått en köpare. Och den köparen är alltså inte jag. I morgon skriver vi kontrakt. Skönt att det är klart.

 

En kollega i stiftet hade skrivit till biskopen och frågat om det fortfarande är tillåtet för en präst att omfatta den gamla äktenskapssynen att äktenskapet är för man-kvinna-relation. Han mailade biskpens svar till mig för kännedom: det är tillåtet och det strider inte mot prästlöftena.

- De orden skriver vi ut på fint papper och ramar in och hänger över våra skrivbord, sa vi till varandra.

 

Då behöver man kanske inte frukta "lagens strängaste straff", tänker jag. Tur att Domkapitlen blivit mildare med åren och numera bara tar kragen - inte hela huvudet.

Tre kommentarer hade influtit till föregående inlägg.

Om jag minns rätt var de från Maria, Peter T och Anders (Andreas?) Lundberg?

 

Råkade av misstag trycka på ta bort istället för publicera. Sorry. Skriv igen om ni vill.

När de fyra första anmälningarna mot mig inkom 25 och 26 juni och jag fick kännedom om dem en dag senare, valde jag att ligga lågt. Jag hoppades att ärendet så länge som möjligt skulle ligga under medias radar. För jag förstod vad som skulle hända så fort saken blev offentlig. När sedan den femte anmälan kom så blev saken uppmärksammad i ena lokaltidningen och det synes som om det var först då som de tidigare anmälningarna kom till medias kännedom. 

 

När sedan saken fullständigt exploderade i lördags så finns ju ingen anledning för mig att längre ligga lågt. Alltså berättar jag att mitt yttrande över kyrkopolitikern (s) Maria Johansson Bergs anmälan idag lämnades till Domkapitlet. Yttrandet - tillsammans med alla andra handlingar i ärendet - kan läsas på kyrkligdokumentation.nu.

 

Om någon bland kära läsarna, vid läsande av mitt senaste yttrande, vid något enstaka tillfälle känner en lust att dra på smilbanden så deklareras att en sådan reaktion är inte bara tillåten utan i allra högsta grad rekommendabel. Den kommer endast att få budskapet i mitt yttrande att framstå så mycket klarare.

Vad ska man blogga om nu då? När man kan gissa att mediala uppmärksamheten nått sin topp? Givetvis kommer jag anmäla Norrbottens-Kuriren till pressombudsmannen för rubriken "Skandalpräst" på lördagstidningens framsida. Att en del haft kritiska synpunkter på ett och annat jag skrivit på min blogg under åren, det må vara. Det kan jag köpa. En blogg som ingen bryr sig om , hur roligt är det på en skala? som mina barn sa i sin ungdom. Men "skandalpräst"? - nej, den rubriken förtjänar jag faktiskt inte.

 

Nä, får ägna mig åt andra rekord. Just nu följer jag med spänning budgivningen på min mammas lägenhet som vi håller på att sälja. Uppkopplad har jag blivit till mäklarens datasystem så varje gång ett nytt bud kommer plingar det i mobilen. Efter söndagens och måndagens visningar har nu budgivningen kommit igång.

 

13.41 kom första budet. Det var precis utgångspriset. Sju bud senare kl 17.17 hade priset stigit med 405 t kr. Snabba ryck. Stor bostadsbrist har drivit upp priserna på lägenheter så att det nästan blivit ett talesätt bland lägenhetsägare: "vi borde skaffa oss nåt billigare. Vi säljer lägenheten och köper en villa". Vi får se var det hamnar. Själv har jag funderat på om jag skulle köpa den och sälja mitt radhus. Men fakum är att priset för lägenheten blir ungefär detsamma som jag kan förvänta mig få för huset. Och då tillkommer en hyra på nästan 6000. Är det sant att dom enda som kan bo i centrala stan är pensionärer som kan sälja villor från 60-talet med stora attraktiva tomter? Ungefär som mina föräldrar när dom köpte lägenheten för 15 år sedan?

 

Nu väntar jag på nästa pling i mobilen. Nytt rekord?

Jag brukar ju ibland - enbart för att nära mitt högmod givetvis (OBS! självironi!) - ange när besökstalet på bloggen nått nya nivåer. I lördags var det över tusen. Hörde att min gamle kamrat som reklamerat för sin blogg - bra inlägg! - här i kommentarfältet också drogs med i uppgången. Det bjuder jag på.

 

Men idag ska jag berätta om ett helt annat rekord. Har ju fått div journalister på halsen. I morse ringde en man som på bruten svenska begärde en intervju. När jag frågade var han kom ifrån: rysk TV. Det hade ju varit nåt. Givetvis avböjde jag att bli en bricka i Tsar Putins propagandaspel.

- Därmed avvärjde du en frontalattack mot vår svenska nation. En sann fosterlandsvän är du! utbrast senare i telefon en vän med känsla för behovet hålla försvarsmakten intakt, när han fick sanningen klar för sig.

 

I telefon talade jag en stund senare igen. Denna gång med Kyrkans Tidning. Givetvis fick journalisten även historien om min försvarsinsats. Även fick journalisten den senaste anmälan mot mig vilken jag strax innan fått digitalt från domkapitlet.

 

Tur att jag hade teefonen (med mail) med mig där jag satt på förmiddagskaffe vid goda vänners köksbord efter en morgonprommenad. Men då råkade jag - som av en händelse! - samtidigt sitta vid kyrkofullmäktiges vice ordförandes ord. Jag kunde alltså låta vice ordföranden ge sin syn på ordförandens anmälan. Vice ordföranden delade inte sin ordförandes bedömning på en enda punkt. Inte ett enda kommatecken faktiskt.*  På nästa kyrkoråd och nästa fullmäktige tror jag att jag i förväg gömmer mig under sammanträdesbordet. Ska bli mycket intressant höra debatten.

 

Kanske nya rekord i debatt också?

- - - - -

* uppgiften publicerad med vice ordförandens benägna tillåtelse

Det gjorde jag.

 

Funderade på hur jag skulle kunna vända bort intresset för min uppfattade fobiskhet till något annat. Kom då på att jag kunde göra en "Sahlinare" dvs köpa Toblerone med tjänstekontokortet.

 

Problemet är bara att jag inte har något tjänstekort. Ja, efter senaste omorganisationen i församlingen är jag inte ens attestansvarig för minsta lilla konto. Har inte heller rätt skriva ut rekvisitioner. Inget som kan missbrukas. 

 

Men då tanken på Toblerone likt en fågel byggt bo på mitt huvud kunde jag inte motstå frestelsen. Alltså köpte jag Toblerone. F ö har jag enda sedan godissorten ifråga lanserades upplevt det som "min" chokladsort eftersom de tre första bokstäverna är desamma som i Tobbe.

 

Men plötsligt där jag smorde kråset med den goda chokladen insåg jag att även ett ärligt köp kanske kommer att fungera som avledningsmanöver.

 

Att någon socialdemokratisk kyrkopolitiker skulle anmäla mig till Domkapitlet för Tobleroneköp kan jag svårligen föreställa mig. En sosse kan ju knappast vilja kritisera att jag följer helt i en hög socialdemokratisk företrädares spår. Och det på ett oklanderligt ärligt och hederligt sätt.

 

Återstår de borgerliga. Kanske finns där någon som kan bistå med undanledningsmanövern. Man kan ju tänka sig att Tobleroneköp ses just som ett vandrande i Mona Sahlins fotspår och då kanske det "kan uppfattas" som att jag uppmanar till stöd åt socialdemokraterna. Efter Växjö domkapitels beslut angående Dag Sandahl så vet vi ju att en kyrklig bloggare inte bara har ansvar för vad han faktiskt skriver utan också för hur det skulle kunna uppfattas.

 

För att nu visa att jag fullt förstår hur detta inlägg "skulle kunna uppfattas" tillägger jag för säkerhets skull - tre gånger i olika stilar:

 

Obs! Detta inlägg är skämtsamt och självironiskt!

Men säkert finns det någon borgerlig kyrkopolitiker som är tillräckligt humorbefriad för att anmäla mig för otillbörlig (s)-propaganda pga mitt Tobleroneköp. Då får sveriges journalistkår något nytt saftigt byte att hugga in på under närmaste dygnet.

 

Att någon representant för Frimodig kyrka  skulle anmäla mig till domkapitlet det tror jag inte. Vi är ju den nomineringsgrupp som har roligast. Där finns garanterat inga humorbefriade människor.

 

 

känns det som jag har i andra änden av landet. Mikael Karlendal och jag har hittills bara kommenterat varandras bloggar och talat en gång i telefon.

 

Men hans senaste blogginlägg (1/8-15) var givetvis uppmuntrande för mig. Skrivet med härlig ton av omsorg och skämt.

 

En annan god vän boende lite närmare besökte jag efter arbetets slut ikväll. Där blev det mat, vedeldad bastu, uppbyggliga och uppmuntrande samtal och sist completorium.

 

Många vänner från när och fjärran har hört av sig via tel, epost och sms under dagen - utöver alla som gett uppmuntrande kommentarer på bloggen. Tack alla.

 

Nu reser vi oss och befriar den ockuperade kyrkoprovinsen.

 

som tänker ringa mig alltså. Läs detta först. Så slipper jag kanske några onödiga samtal.

 

1. Den femte anmälan mot mig som sägs ha inkommit till domkapitlet (från (s)-kyrkopolitikern Maria Johansson Berg) kommer jag inte att kommentera då jag ännu inte sett den.

 

Om domkapitlet beslutar ta upp den till behandling förutsätter jag att jag får den för yttrande.

 

2. De fyra tidigare anmälningarna (varav tre anonyma) som inkom veckan efter midsommar har jag kommenterat i yttrande som jag lämnade till domkapitlet 25 juli. Jag har i den saken inget mer att tillägga.

 

3. Angående den återkommande frågan om jag "förstår" att människor blev arga när jag kallade mig själv "homofob" (i det ironiska blogginlägget "hur fobisk är jag?" från mitten av juni) så är mitt svar:

- Nej, jag förstår inte det. Och ingen har försökt att på allvar förklara det för mig heller.

 

Ingen - utom en journalist från - ja, var det nu Sveriges radio eller sveriges television ?? - som till slut sa 

 

- Ja, men homofob är ju en etablerad benämning på en som är intolerant mot homosexuella!

 

!!??

 

Då säger jag: om man menar intolerans, säg då intolerans och inte fobi. Ordet fobi används fel. Kan vi vara överens om det? Om inte annat är det respektlöst mot människor som har verkliga, socialt handikappande fobier (som min gamle kamrat klokt skrev på sin blogg redan kring midsommar).

 

Plötsligt steg besökstalen på bloggen till mer än det dubbla normala.

 

Måste bero på att media nu börjar föra ut att jag blivit anmäld till domkapitlet pga mitt bloggande. (Eller är det Dag Sandahl som avslutat sitt blogguppehåll och meddelat saken?). Jag får kolla senare. Då förstår alla att mina tidigare hummanden i skägget om anmälningar gäller mig själv.

 

Veckan efter midsommar fick jag tre anonyma anmälningar mot mig (så allmänt formulerade och så totalt utan hänvisningar till vad jag faktiskt skrivit att dom rimligen inte kan tas på allvar. Den fjärde var inlämnad av en som framträdde öppet. Den var utförligare och konkretare och var den anmälan som lade mig till last att jag förmodades haft kontakt med Dag Sandahl. Den som vill veta hur jag smulade sönder den delen av anmälan så den inte ens duger till ströbröd kan begära ut mitt yttrande från domkapitlet.(Eller hoppas att Yngve Kalin lägger ut handlingarna på Kyrklig dokumentation.)

 

Till anmälan bifogades en bilaga med 26 citat från min blogg från de senaste 18 månaderna. Ett oerhört ensidigt urval. För att ge domkapitlet en korrekt bild av min blogg bifogade jag samtliga inlägg i sin helhet från samma tid. Och riktar både i yttrandet och här ett stort tack till min gamle kamrat  som gjorde jobbet. Vad har man inte gamla vänner till.

 

 I dagarna lär dock ha inkommit ytterligare en anmälan (se Norrbottens-Kurirens hemsida. Klicka även på plus-artiklarna) inlämnad av en s-kyrkopolitiker i kommunen. Jag avböjde kommentera den i tidningen innan jag fått den från domkapitlet. Sparar även kommentarer här tills jag läst den i sin helhet. Men om det som citeras i Kuriren ger en sann bild av substansen i anmälan då försvinner den ju som ett moln...

 

Jag väntar med spänning.