Torbjörn Lindahl

Får väl börja med en ursäkt till alla trogna läsare av denna ringa blogg. Redan i natt (sönd kväll) när jag ca 00.30 (jag hade sett filmen om evakueringen från Dunkergue på TV) kunde jag kolla statistiken för söndagen och noterade den sedvanliga helgökningen i besöksstatistiken. Läsarna är tydligen förväntansfulla att få något till livs efter varje söndag. Tyvärr gjorde jag dem besvikna eftersom jag inget skrev igår. 

 

Inte heller har jag ännu (månd em) kommit mig för skriva något.

 

Nå, jag brukar ju alltid vittna lite om helgens gudstjänst. Så bättre sent än aldrig.

 

Bosse ledde mässan och jag predikade. Sin egen predikan kan man ju inte omnämna i kategorier av typen bra eller dålig. 

 

Men jag inledde med att säga att för det inte skulle bli för ovant i relation till Bosses predikningar så ska jag inleda i Gt-texten. Och det gjorde jag trots att jag satt Jesu ord i evangeliet Kom till mig som tema för predikan.

 

1. I vandringen för att komma till Jesus kan man lära sig något när man passerar Sarefat och möter änkan och profeten Elia. Att lyda Gud och tro Guds löfte mot alla verkligheter och mot allt förnuft. Ungefär som Abraham enligt Paulus I Romarbrevet fyra. Men viktigt komma ihåg: Guds grundläggande löfte till alla kristna är syndernas förlåtelse, rättfärdighet och evigt liv. Att få uppleva ett sådant under som änkan fick göra - övernaturlig försörjning, eller annat - är naturligtvis något som Gud kan ge åt vem han vill när han vill och för syften som bara han vet, men är inget som en kristen självklart kan förvänta sig eller kräva. Inte heller kan ett sådant yttre under vara något en kristen i huvudsak strävar efter eller bygger sin salighet på.

 

2. Nästan anhalt på vägen mot Jesus är församlingen där Jesus kommer till mötes i nådemedlen, ordet och  sakramenten. Även om en människa kan göra gripande och ögonöppnande erfarenheter kan hon i längden inte komma undan församlingen där ordet predikas. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse. Om församlingen dessutom präglas av gemenskap och ömsesidig omsorg såsom det berättas i episteltexten så kan församlingslivet bli ett vittnesbörd som drar människor till sig. Men även här gäller det att se upp så människan inte går fel; nöjer sig med glädjen i den synliga gemenskapen istället för att nå ända fram till verklig tro på Jesus.

 

3. Vem är då denne Jesus? Enligt hans egna ord är han mild och ödmjuk. Vad vill han göra? Skänka vila. Åt vem? Alla som arbetar och är tyngda av bördor. Här tänker vi kanske spontant på alla som kämpar och lider under livets svårigheter: sjuka, lidande, sörjande. Och det är sant att Jesus ser dem alla. Hela hans offentliga gärning vittnar om det. Men just i denna unika situation har nog Jesus siktet inställt mer precist. Det märks av hans ord om oket. Att ta på sig oket betydde det judiska sammanhanget att gå in under lagen. Det är alltså lagens börda som Jesus framförallt vill befria från.

Och det gör han genom att skänka syndernas förlåtelse och rättfärdighet. Något som han så mycket säkrare kan ge eftersom han efter ett helt syndfritt liv burit syndens börda på korset och uppstått för vår rättfärdiggörelses skull.

 

Bosse ledde högmässan och predikade i den kyrka där jag brukar gå. Som vanligt, kan man nästan säga, uppehöll han sig mycket i Gt-texten. Och där mycket om Jishajs rot.

 

Jishaj (nya bibelöversättningen) eller Isai som vi kanske är vana säga, var ju kung Davids far. Och det är om hans rot och stam (dvs släkt) som vi sjunger i julpsalmen det är en ros utsprungen. Namnet Isai blev i tidigare psalmboken utbytt mot det mer folkliga Jesse. Men att Jesse syftade på Bibelns Isai var det kanske inte alla som förstod. Som barn trodde jag länge att det var profeten Jesaja. Så i dessa yttersta tider - senaste psalmboken som kom 1983! - ville man tydligen bidra till att undanröja dylikt missförstånd så man ändrade texten i från "Det är en ros utsprungen av Jesse (=Isai/Jishai) rot och stam till "av Davids rot och stam" och givetvis var det så vi fick sjunga idag efter GT-texten i ps 113. Men i predikan uppmanade Bosse alla att i sina psalmböcker ändra från David till Jesse så man begriper att det är en anspelning på ett bibelord (Jes 11:1).

 

Nå, att kludda i psalmboken var Bosses förslag, men jag håller verkligen med om att ändringen av psalmbokstexten från "Jesse" till "David" är kåfingrigt gjort av 1983 års kyrkomöte. Förmodligen var tanken att det skulle bli lättare att förstå, men för den kristne som vill förstå psalmbokstexten utifrån bibeltexten blir det ju ännu svårare.

 

Nästa söndag har Bosse bett mig predika. Då får man se om det finns någon bibel/psalmboks-text att gräva ner sig i.

 

47 deltagare var vi idag. Ändå fattades åtskilliga av de trogna.

 

Eftersom jag bestämt mig för att varje söndag försöka hälsa på någon och/eller sitta vid någons sida under kyrkkaffet som inte hör till dem jag känner mest, så fick jag en synnerligen trevlig pratstund med ung man som flyttat till Luleå från Stockholm. 

 

Igår (tisd)

ringde jag äntligen till Riksbyggen och anmälde två fel i lägenheten som behöver åtgärdas:

1) köksfläkten som aldrig fungerat ordentligt sedan jag flyttade in i januari 2021

2) vädringsfönstret i köket som fastnat i stängt läge så det går inte öppna

 

Idag (onsd)

Kom två trevliga reparatörer och fixade båda grejerna på ca en timme

 

Felet i fläkten berodde på att spjället låst sig så det öppnade inte ordentligt. Hade jag kanske kunnat fixa själv om jag begripit vad det var som felades, vilket reparatören märkte på en gång då han slog på och av fläkten; det lilla klick som ska höras när spjället öppnas och stängs saknades. Dessutom börjar jag bli både stel och vinglig så det var nog bra att yngre man stod böjd in under fläktkåpan och jobbade nerifrån och upp.

 

Att fixa fönstret tog längre tid. Det fick t o m lyftas av i gångjärnen. Dålig kvalite på fönstren sa den äldre av de två efter väl förrättat värv.

 

Nu hoppas vi slippa Lützendimma när vi steker pannkaka på torsdagarna och om dimman infinner sig kan vi vädra ut den.

 

Kära läsarna noterar att detta är en s k uppdatering dvs att jag bara berättar om vad som hänt i vardagslivet trots att det fullständigt saknar intresse för andra än oss som bor här. Alltså något sådant som man normalt ska skriva på Facebook (eller kanske hellre Instagram eller Twitter numera). Men det går precis lika bra på blogg - vilket min gamle kamrat sorgfälligt noterar, så han kan sluta tjata om att jag saknar liv när jag inte har Facebook.

 

Tillika valdag.

 

Redan på morgonen gick vi till vallokalen. Bara några personer före i kön. Man fick plocka valsedlar i skydd bakom skärmar, något jag alltid efterfrågat för valhemlighetens skull. Men senare i valvakan fick man höra att detta faktum sinkat valförfarandet då det regelbundet måste kontrolleras att valsedlar för något parti inte tar slut eller - hemska tanke! - att folk inte respekterar andras rösträtt utan knycker och tar bort andra partiers valsedlar. Aldrig får man vara glad.

 

Efter röstningen fick vi chans genomföra vallokalsundersökning. Jag tog chansen men sonen gick hem.

 

Högmässa i Hertsökyrkan ledd av Bosse. Drygt 40 tror jag vi var. Allvarlig och lärorik predikan som vanligt. 

 

Efter högmässan for jag förbi ett av stadens äldreboenden med sjukommunion till en äldre man jag lärde känna som präst i Nederluleå redan för ca 40 år sedan och haft sporadisk kontakt med under alla år.

 

Träffade också en i personalen som jag lärde känna för många år sedan. Glädjande möte. Tyckte tydligen hon också för när hon lotsade mig mot utgången följde hon mig ända ut på gården och pratade gärna en stund till. Skälet till att vi inte setts så mycket i kyrkan under senare år förklarade hon först med att hon gärna jobbat många extrapass, och det blir ofta helger, för att kunna hjälpa sina barn bekosta sina studier. Invandrarfamilj.

 

Men hon sa också något som gjorde mig uppriktigt ledsen när hon jämförde Hertsökyrkan - hennes absolut närmaste kyrka - med andra (fri-)kyrkor hon också besökt:

 

- Det är inte roligt gå till Hertsökyrkan för det är ingen som hälsar på en. Alla går bara rakt in i kyrkorummet utan bry sig om andra.

 

!!!???

 

Har vi hört sån kritik förr?

 

Vad gör vi åt det?

 

Det kan inte bara vara ett ansvar för präst och diakon och eventuellt kyrkvärdar att välkomna och bry sig om dem som är nya och ensamma i församlingsgemenskapen. Många gånger tror vi inom svenska kyrkan att församlingen i praktiken är prästen och andra anställda och kyrkvärdar. Och de som då "bara" är gudstjänstfirare - för att inte använda det katastrofala uttrycket gudstjänst"besökare" - dom upplever sig själva som just endast besökare, dvs tillfälliga gäster till prästen och andra anställda, och därför inte har något ansvar - även om dom går i gudstjänst ofta, t o m nästan varje söndag

 

En sådan syn är helt fel.

 

För Hertsökyrkan tillkommer sedan ytterligare en komplicerande faktor. De flesta gudstjänstfirarna bor inte i området. Förstå mig nu rätt! Alla är givetvis välkomna hur långt bort han eller hon än bor. Även jag själv bor utanför det distrikt som Hertsökyrkan när den byggdes fr a var tänkt att betjäna. Under alla mina år som präst i kyrkan har jag glatt mig åt det ständigt ökande deltagarantalet i gudstjänsterna.

 

Men jag tror att det finns en uppenbar risk att de som kommer från andra områden i stan, eller från grannkommunerna ännu mer upplever sig som mer eller mindre tillfälliga gäster i gudstjänstgemenskapen och och därför inte tycker det är lika naturligt ta samma ansvar som det vore om dom gick till det som geografiskt vore deras naturliga "hemkyrka".

 

Det gäller att inse att församlingen inte är detsamma som byggnaden (eller de anställda!) Så när du går till gudstjänster i Hertsökyrkan så går du i första hand inte till en byggnad utan till en gemenskap i gudstjänsten. Och jag törs nästan slå vad om att för de flesta som regelbundet går i gudstjänsterna så beror det antingen på att man uppskattar gudstjänsternas utformning, predikan eller att man fått personliga kontakter bland gudstjänstfirarna - inte på att kyrkobyggnaden är finast i stan.

 

Så för dig som regelbundet går i gudstjänsterna, och särskilt du som gått i många år - och det finns åtskilliga sådana i denna ringa bloggs läsekrets - kom ihåg att när andra kommer till gudstjänsten, och särskilt de som är nya eller oregelbundna besökare, då blir deras upplevelse av kyrkan nästan helt beroende av deras upplevelse av mötet med dig. 

 

Så om du ser någon som kommer in men avstår resa dig från din plats i fåtöljerna för att gå och hälsa, så signalerar ditt kroppspråk "ingen bryr sig om att du kommer, du kan lika gärna gå hem igen". Eller om du ser någon i kyrkan eller kaffekön som du inte riktigt känner, men avstår ta i hand och presentera dig så signalerar ditt handlande "ingen bryr sig om dig, du är inte viktig. Eller om du med kaffekopp i hand söker sittplats och väljer bort bordet där två nya besökare sitter och i stället går till bordet där två av dina bästa vänner sitter så signalerar du "inga nya är välkomna in i gemenskapen."

 

Ja, det här blev en engagerad utläggning men vad ska man skriva efter mötet med en tidigare gudstjänstfirare som uttrycker Det är inte roligt gå till Hertsökyrkan för det är ingen som hälsar på en.

 

 

Senare under eftermiddagen predikade jag I Fridsförbundets bönhus. Där hälsade jag på många människor och initiativet var lika ofta mitt, men de flesta jag hälsade på mötte jag efteråt. Men med flera års perspektiv kan jag säga att också här finns nog i praktiken en tydlig social gräns mellan dem som är "innanför" och "utanför". Före gudstjänsten hälsade jag på mötesledaren som ville berätta att jag blir ensam predikant eftersom Göran Esberg accepterat kallelse predika på annan ort. Till predikotext valde jag episteltexten Rom 13:8-10. Trevligt kyrkkaffe även här. Recensera egen predikan kan jag ju inte göra. Men när jag ser mig själv på Youtube så tycker jag mig se äldre ut för varje gång. Särskilt när det gäller gången!

 

Väl hemma blev det valvaka. Men som ni vet blev det inget definitivt resultat även fast jag satt uppe ända tills vakan slutade.

är inne. Om 30 min (när jag börjar skriva detta) är det valdag. Men eftersom jag tidigare lovat kära läsarna mina reflektioner över respektive partier ska jag här ge dem.

 Börjar vänsterifrån:

 

Tveksam till detta parti. Har dom verkligen fullständigt kastat av sig sin kommunistiska överrock? Kom ihåg att partiet tog emot bidrag från Sovjetunionens kommunistparti ända fram till Sovjetunionens kollaps. Det är bara 30 år sedan.

 

Rent åsiktsmässigt står ju V idag där S stod tidigare, uttryckte min gamle kamrat när vi träffades tidigare i veckan. Kanske det.

 

I en fråga kan jag dock hålla med V: jag förstår inte vinster i välfärd och skola. Om ett vård- eller skolföretag gör vinst på eget satsat kapital är väl en sak men om (som det framställs) det är medel ur våra gemensamma skattepengar som görs till vinster för ägare, det ifrågasätter jag starkt.

 

Ska jag anse dem stå till vänster om S? När partiet bildades ville det stå vid sidan om blockpolitiken. I enskilda frågor kunde miljöpartisterna vara mer borgerliga, t ex var dom positiva till friskolor. Hur är det dag?

 

Hur som helst i praktiken ett enfrågeparti som väl fortfarande söker sin roll som "riktigt" parti med heltäckande politik för alla samhällsområden. Många i partiets kärntrupper sägs ju ogilla de kompromisser som ett parti måste göra - särskilt som regeringspartner - och vill hellre att partiet vore en aktiviströrelse för miljökämpar.

 

alla är vi ju idag barn av välfärdssamhället. Knappast någon ifrågasätter det längre. Vad ska då vara profilfrågorna för S i vår tid?

 

Är vi då alla svenskar socialdemokrater? Om V numera står där S stod förr så kanske S idag står där Folkpartiet stod förr.

Att rösta på S kommer dock aldrig på fråga för mig av Ett enda skäl: Kyrkofrågorna. Den som läst S-journalisten Jesper Bengtssons bok Reformismens väg har fått svart på vitt hur ansvariga Socialdemokraterna är för att vi idag har en svensk kyrka som körts fullständigt i botten. Och dom är dessutom stolta över det. Rösta på S? Glöm det × 1000!

 

Gamla Bondeförbundet som sägs ha blivit ett Stockholmsparti. Men numera är det väl så i den politiska världen att Stockholm är Sverige.

 

Annie Lööf kämpar tappert för den breda mitten i svensk politik. Men vilken är den? Hennes uthålliga avståndstagande från SD är nästan beundransvärt och hennes avståndstagande från V upplever jag mer som en balansakt: bort med en bit på högerkanten så måste en bit från vänstersidan också bort annars vickar man omkull.

Tråkigt för Annie att Liberalerna bytte sida. Nu måste hon ensam bli riktigt bred för att uppfylla "den breda mitten". Men nog lyser det ofta igenom att i det mesta utom avståntagandet från SD så är Annie Lööf i grunden borgerlig.

 

När jag nu går över till det som i två partiledardebatter kallats högersidan så uppstår ju samma problem som på vänstersidan, i vilken ordning ska man ta partierna? Ofta sätter man SD längst till höger men i de grundläggande ekonomiska och sociala frågor som ursprungligen definierat vår höger-vänsterskala är SD inte alls alltid längst till höger. Nå, nån....ordning får det vara, så då blir det:

 

Varför ska just gamla Folkpartiet ha monopol på det namnet? Även C och M kallar sig ju liberala. Partiet som lämnade Januariöverenskommelsen. Många i partiet gillade inte den och andra gillade inte avhoppet.

 

Innan KD fanns var Folkpartiet det stora frikyrkopartiet. I min ungdom (kring 1970) var jag en kort period aktiv I FPU. På en helgkurs vi hade var en äldre partifarbror som talare. Han uttryckte sin stora bestörtning över att vi kunde ha programpunkter hela söndag förmiddag utan paus så man kunde gå i kyrkan kl 11. "Men det var för länge sen, så länge sen."

 

Vilken profil partiet har numera är svårt komma underfund med. Under Björklunds tid var det skolan, men nu? De språktester för medborarskap som L en gång ville införa och fick mycket rasistanklagelser för, är ju numera helt accepterat.

 

Partiet som - enligt min ringa mening - nästan helt tappat den profil som en gång motiverade att partiet överhuvudtaget fanns till. Från början även det i praktiken ett enfrågeparti - rädda kristendomen i samhället! - som likt Mp fått kämpa för sin roll som "riktigt" parti, men haft nästan dubbelt så lång tid  för den processen.

 

Vad ska partiet nu ha för profil? Ebba Busch försöker med vården. Jag har kännt sympati med idén om statligt huvudmannaskap för vården så vi lättare får likvärdig vård i hela landet. Dessutom skulle vi få bort en massa regionpolitiker som bara kostar pengar. Lägg ansvaret mer I professionens händer.*

 

Men så såg jag en jätteannons av sjukvårdspartiet i dagens tidning där dom varnade för statligt huvudmannaskap i vården. Det skulle bli Stockholmsperspektiv för hela slanten och vi långt borta ännu mer på kanten. Aldrig får man vara glad. 

 

Har partiet längre någon uppgift nu när alla partier tävlar om att föra mest SD-politik. Hur många gånger har jag inte i olikaTV-kanaler sett Magdalena Andersson som inleder med orden "vi ska ha fler poliser och skärpta straff..." Varken Kristersson eller Åkesson skulle kunnat säga det bättre.

 

Partiet har en mörk bakgrund. Men hur länge ska det få prägla bilden av partiet? Dom har ju i flera omgångar uteslutit folk och ett nytt riktigt ytterlighetsparti bildats vid sidan om. På samma sätt som S för drygt hundra år sedan sparkade ut sin revolutionsromantiska vänsterflygel som blev kommunistpartiet.

 

Hur länge ska partiet lida pga sina ursprungliga grundare (som inte längre finns kvar)? Samtidigt: är partiet demokratiskt pålitligt? Det är min stora tvekan inför SD. 

 

Parti som hetat högerpartiet måste få komma längst till höger. Partiet som - likt kristdemokraterna - tappat stora delar av sin gamla värdekonservatism. Både när det gäller frågan om införande av ett tredje juridiskt kön och om surrogatmammor känner man ju numera mer samhörighet med Magdalena Andersson. Moderaterna - den nya superliberalismens parti. Alla får göra exakt som dom vill.

 

Nej, feminism har vi nog av

 

Har knappt någon aning om vad detta parti vill. Har en känsla - rätta mig om jag har fel - att det är något slags politisk variant av skattebetalarnas förening

 

Skippar man SD så skippar detta ännu mer givetvis

 

Gudrun Schymans och KG Hammars enfrågeparti. Men det krävs annat än miljö och klimat om jag ska rösta på ett enfrågeparti. Självklara partiet för alla Greta-fan.

 

Partiet för desillusionerade kristdemokrater. I praktiken en-frågeparti vilket dom själva erkänner. Trovärdigheten i deras program vid sidan av människovärdesfrågorna, fr a abortfrågan, kan jag inte yttra mig om.

 

Men partiet duger för den kristne som inte är ute efter inflytande utan bara vill protestera.

 

 

* som präst gör jag enkelt jämförelsen med kyrkans organisation (som i sin tur är en kopia av samhällets): vilken verklig nytta gör stiftsfullmäktige?

 

Så känns det idag. 

 

Igår var det den viktiga högtidsdagen IBAPABD, numera alltid på fast datum 9 september, initierad av Catholic gentlemen och sedan importerad från England till oss i Sverige. Redan när jag tidigare i veckan mötte min gamle kamrat utbytte vi lämpliga gåvor i förväg. I går firades dagen i goda vänners sällskap.

 

Och i morgon är det valdag, vilken man också allt sedan barndomen lärt sig betrakta som en högtidsdag. Det är stort att äga rösträtt och möjlighet att rösta i frihet. En rätt jag naturligtvis kommer att utnyttja. Det normala vore att i lugn och ro promenera till vallokalen under eftermiddagen - efter dagens absolut viktigaste händelse, högmässan - men då jag kanske behöver viss koncentration inför predikan i Fridsförbundets bönhus kl 16 (tillsammans med Göran Esberg) så blir det nog vallokalen på morgonen.

 

Men vad gör man denna mellandag? Sammanfattar sina intryck av valrörelsen?

 

Förr var ju upplevelsen att den tog slut i ock med partiledarnas slutdebatt i svt på fredag kväll och lördagen lämnades till väljarnas egen begrundan i stillhet. Men nu verkar de flesta partiledarna kampanja in i det sista även denna dag. Men jag ger mig in på lite sammanfattning.

 

Två partiledardebatter har jag sett, Tv4 torsdag och svt igår. Den senare var bättre regisserad tycker jag. Frihet från störande applåder och möjlighet till något längre inlägg från debattörerna. I Tv4 fick partiledarna bara 30 sek var gång dom ville öppna munnen. Absolut noll möjlighet till något slags fördjupning. En god sammanfattning av debatten vore kanske

- Allt är ert fel. Det är vi som har rätt.

- Nej, det är vi som har rätt. Ni har fel.

 

Efter en dryg timme ledsnade jag och slog av TV:n. Svt:s debatt igår något bättre, som sagt - till det yttre. Men innehållet nästintill lika slugger-aktigt.

 

Varför inte den gamla modellen där varje partiledare fick ett inägg på några minuter som de övriga sedan fick replikera på? Då skulle ju debattörerna själva få ta upp - och åtminstone något lite kunna fördjupa - de frågeställningar de ansåg angelägna. Som det nu är måste debattörerna i någon av sina korta repliker avdela några sekunder till sina favoritområden om de saknas i det förutbestämda upplägget.

 

En debatt mellan valets två - som man tror - statsministerkandidater Magdalena Andersson och Ulf Kristersson har jag också sett. Den var mer klargörande eftersom de två hade möjlighet fördjupa en fråga i flera repliker utan att bli avbrutna av en massa andra mindre väsentliga partiledare. En till sådan duell kommer i TV 4 ikväll. Tyvärr säger en duell mindre om vem som har bäst politik och mer om vem som är bättre retoriker.

 

Nu har jag annat att göra men om jag hinner/orkar senare idag/ikväll så återkommer jag med en liten genomgång av respektive parti.

och jag har gjort svt:s valbarometer tillsammans. Vi skrev våra svar var för sig och diskuterade lite med varandra. Han framför TV:n till vilken han kopplat sin dator och jag med telefon i handen.

 

På några av de 35 frågorna svarade vi helt lika, på några få helt olika, dvs en av oss valde bra eller mycket bra och den andre dåligt eller mycket dåligt om ett visst politiskt förslag. På åtskilliga förslag hamnade vi på samma sida, det var bara graden av gillande eller ogillande som skilde. Sen skulle man välja vilka områden man tyckte var viktigast osv. Och där skilde vi oss något.

 

Vi tyckte dock kanske inte att vi skilde oss alltför mycket. I vart fall inte så mycket att vänskapen på något sätt hotades.

 

Vad blev då resultatet? Jag listar här de tre partier (i bokstavsordning) som valkompassen tyckte att vi matchade med

 

Miljöpartiet

Socialdemokraterna

Vänsterpartiet

 

Kristdemokraterna 

Socialdemokraterna

Sverigedemokraterna

 

Min slutsats av resultaten, särskilt med tanke på den rätt stora förståelse vi hade för varandra  när vi båda gjorde enkäten, är att skillnaden mellan partierna är måttlig. Byte av position i en eller två frågor kan få stor betydelse för partimatchningen.

 

Det var något jag ännu tydligare upplevde när jag läste om Kristna Värdepartiet tidigare i veckan. Det är ju i praktiken nästan ett enfrågeparti. På sin hemsida erkänner dom öppet att abortfrågan och abortmotståndet är deras huvudfråga. Och dom argumenterar i den frågan på exakt samma sätt som jag undervisades i min konfirmationsundervisning för 55 år sedan.

 

Att ca 38000 människoliv släcks helt avsiktligt och lagligt på svenska sjukhus varje år är något som det partiet aldrig i tystnad vill gå med på. Jag ska inte argumentera mer i denna fråga inte heller i andra moraliska frågor, äktenskapet, dödshjälp mm även om jag tycker att Kristna värdepartiet just i dessa frågor har en poäng.

 

Sedan kommer ju frågan hur meningsfullt det är att rösta på ett parti som bara får ca 3000 röster? Men är det samvetsfrågor så är det. Då kan man inte tystna. Varför är Sveriges kristenhet så tyst?

 

I dag var det Mats som ledde mässan och predikade (Bosse är borta). 55 var vi i gudstjänsten enligt kyrkvärden.

 

Hörvärd predikan som vanligt. (En av deltagarna uttryckte för mig efteråt sin stora glädje över predikan). Mats nämnde detta med den nödvändiga sabbatsvilan (kvinnan i texten botades ju på en sabbat och det gillade inte synagogsföreståndaren, därav sabbatsmotivet) som nu för oss kristna blivit söndagsvila eftersom vi firar vilodag på Kristi uppståndelses dag. Han berättade också att två gånger i historien har man försökt bryta den traditionella veckorytmen på sju dagar och infört tiodagarsvecka. Dels efter franska revolutionen och dels efter den kommunistiska i Ryssland. Men ingendera gång fungerade det så man var tvungen återgå till den ursprungliga gudomliga ordningen.

 

Friheten i Kristus är ju temat för dagen och redan i beredelseordet (skriftetalet) fick vi höra om den frihet från synden som förlåtelsen innebär. När Mats sen i predikan talade om det liv i frihet som en kristen får då nämnde han att det kristna livet, av otvungen kärlek bör präglas av enkelhet, generositet och gästfrihet. Fin sammanfattning, tycker jag.

 

I liturgin hade Mats hjälp av unge (!) kollegan Niclas (50 år ung!) som han jobbat många år tillsammans med i Malmberget. Sedan Niclas också fick sluta i Gällivare pastorat dyker han upp i Hertsökyrkan då och då.

 

Vid kyrkkaffet initierades av diakon Ulrica ett samtal vid kaffeborden om vad vi kan göra för att hjälpa människor i  församlingen till fördjupning i tron och hur vi mer tydligt kan ta hand om dem som är nya i gemenskapen. Sådana frågor har vi diskuterat förr vid kyrkkaffen, men samtalet måste hållas ständigt levande.

 

Här framkastades idéer om både bibelstudiegrupper och hemgrupper. Själv nämnde jag en idé jag länge burit på, nämligen att indela gudstjänstfirarna i grupper (6-7 st) utifrån var dom bor och att dessa sedan inom respektive grupp lär sig varandras namn och utseende tillräckligt bra för att kunna ta åtminstone det ansvaret för varandra att notera om någon regelbunden besökare plötsligt saknas i flera veckor. (Om gruppmedlemmar dessutom vill börja träffas utöver mötena i gudstjänsten får enligt min ringa mening var en helt annan och frivillig sak).

 

Vid kaffebordet fick jag sen ett samtal med yngre man som jag sett i kyrkan några gånger. Mycket fint samtal. Vi satt kvar ända till det var dags för honom gå till västlaestadianska bönhuset där han har sin mest regelbundna gemenskap. Men han uttryckte tydligt att om man också ska gå i kyrkans gudstjänster då är det här i stan Hertsökyrkan som gäller.