Torbjörn Lindahl

Får börja med att tacka hr Populisten för länken till St Stefanus koinonia som han lämnade i kommentar till förra inlägget. Där fanns ju en fin bild av mig vid altaret tillsammans med biskop Göran och S t Stefanus koinonias kyrkoherde. Nu finns det alltså bildbevis på att jag vidrört Missionsprovinsen utan handskar och tång i handen. 

 

Och om någon skulle vilja anmäla mig till högvördiga domkapitlet för Missionsprovinssamröre så behöver ju kapitlet inte ägna sig åt dyrt och komplicerat utredande. Allt finns på bild. Men förresten, hjälper det? I dessa tider kan bilder lätt förfalskas med dataprogrammens hjälp. Bilder bevisar inget. Mitt eget erkännande då? Jag har ju redan skrivit på bloggen att jag koncelebrerade med biskop Göran. Nej, mitt eget erkännande betyder inget. Folk kan bekänna vad som helst. Hur många finns det icke som erkänt mordet på Olof Palme t ex? Det blir nog tyvärr för domkapitlet att utreda. Om någon anmäler mig vill säga. Själv gör jag det inte.

 

Nu undrar någon: "hur kan han skämta om så allvarliga saker som att bli anmäld till domkapitlet?" Det ska jag förklara någon gång när jag är på allvarligt humör. Men så allvarligt humör är jag sällan på numera.

 

I kväll hade vi familjegudstjänst i Hertsökyrkan tillsammans med taco-kväll. Jag har väl berättat om det förr. Lyckat koncept. 50 närvarande varav minst tjugofem barn. I dramatiseringen av gångna söndagens evangelium fick jag spela den gode herden och barnen med fårskinn på sig kände igen den rätte herdens röst. Tänk om det skulle vara lika lätt i verkligheten.

 

I onsdags hade vi Alpha och jag höll föredraget om kyrkan.

 

Både igår och idag har jag haft begravning. Idag var det en mångårig kollega till min pappa som begravdes.

 

Nu är arbetsveckan slut för lördag och söndag är jag ledig. Byte till sommardäck står bl a på programmet (lördag, absolut inte söndag!). Lite motorcykelåkning torde väl också hinnas med. På söndag kommer kollegan och vännen Stefan Aro och predikar i bönhuset. Det talar för att det blir bönhusbesök. Men... blir det tråkigt väder på lördag och fint soligt MC-väder på söndag eftermiddag (efter högmässan!) då är det allt frågan...?

 

Idag fyller svärfar 92 år. Imponerande. Om jag tar hojen på söndag eftermiddag och hälsar på honom då måste väl alla tycka att det är en lika kristlig gärning som att sitta i ett bönhus, eller...?

var jag med om igår. Dvs mässa ledd av en biskop.

 

Jag for nämligen inte hemåt med tåg i lördags från Uppsala, utan till Stockholm. Där besökte jag om söndagsmorgonen S t Stefanus koinonia, en gudstjänstgemenskap i svenska kyrkans tradition tillhörande Missionsprovinsen. Dess biträdande biskop, Göran Beijer, celebrerade och jag fick nöjet att stå med vid altaret och koncelebrera.

 

Roligt besöka denna lilla tappra grupp som på frivillig väg försöker uppehålla ett gudstjänstliv av en typ som blir allt ovanligare inom svenska kyrkan. Och då menar jag kombinationen av tro, ämbete och liturgi. Om någon tycker att det är för mycket högkyrkliga hyss i dom mässor jag firar i Hertsön så kan jag efter gårdagens mässa meddela att jag i det avseendet ännu bara befinner mig i lågstadiet. Kyrkan dom samlas i, S t Sigfrids kyrka, tillkom en gång på enskilt initiativ, fungerade senare en period som församlingskyrka men har sedan blivit över och drivs nu av en enskild förening

 

Skälet till Stockholmsbesöket var annars sammanträde med Kyrklig Samlings samarbetsråd, vilket jag nu tillhört ett antal år, säkert en bit över tio år, tror jag. Vad ägnar man sig då åt i dessa sammanhang? Samtal om det s k läget, som ordföranden sa vid inledningen.

 

Alltid roligt träffa vänner från olika delar av landet. och från olika andliga traditioner - dock med det gemensamt att alla har en genuin samhörighet med det vi uppfattar som svenska kyrkan, bortom politiker och kommunalkyrkosystem.

 

Nu är jag hemma på riktigt. Nu hoppas vi bara att Skellefteå ordentligt tar grepp om SM-finalen i morgon

Var ledig några dagar och gjorde en snabb sväng till Uppsala. Anledningen: få träffa äldste sonen. Kul se hans lägenhet igen. Lite promenerande på stan. God lunch, jag minns ej var. Besök i Gospelbutiken men ingen bok blev inhandlad. Bokköp blev det däremot nere vid Fyrisån där en man sålde begagnade böcker. Jag köpte Stalins barn, och är redan rejält fast trots bara 67 genomlästa sidor. Köpte även boken om Håkan Juholts uppgång och fall. Men den behöll sonen - tills vidare ska man kanske tillägga. 

 

Han även dricka en kopp kaffe med gammelsvåger som var in till sin mor i stan. Trevligt träffa dem båda. Älgfärs plockade sedan sonen ur frysen och med gemensamma krafter blev det god middag. Sedan från Uppsala med tåg igår kväll.

 

Om resten av helgen och gudstjänstfirandet det kära berättar jag nästa gång.

 

Jag säger bara: Växjö-Skellefteå 1-2!!! Märkligt, bortasegrar i alla finalmatcher så här långt. Notera nu att en Lulebo kan säga: Heja Skellefteå. Det kallar jag lojalitet inom stiftet.

för säsongen blev det idag. Med särskild hälsning till Ann O Nym delar jag denna glädje med kära läsarna. I morgon ska hojen besiktas och jag ville ha provat den innan dess. Lite trögstartad, som alltid första gången men sen gick det bra.

 

Läsare som känner till geografin här i Luleå hänger med på en sväng. Först genom Björsbyn ut mot Rutviksreveln. Gamla E4 in mot stan och koll av lufttrycket på OK vid badhuset. Sen vidare in mot centrum, över bergnäsbron och mot Gäddvik, över bron och sedan ner på E4 och färd fram till Bodenvägen. In mot stan, till vänster vid rostbollen och hem till Porsön. En sträcka på drygt två och en hal mil. Precis lagom. Och inte körde jag för fort heller. Lugnt och fint. Inget extra arbete för skyddsänglarna. När jag startade stod vägmätaren på 93060 km. Återstå att se hur många mil det blir i år.

 

Men innan detta nöje hade jag hunnit med en begravning. Den avlidna visade sig vara mormor till en av äldsta dotterns klasskamrater från grundskolan.

 

Igår hade vi kollegier i olika konstellationer på jobbet. Bl a fick de som ville ge sin synpunkter på mångfaldsdagarna som alla deltog i under förra månaden. Min personliga upplevelse* är bara att allt detta tal om mångfald i praktiken pekar ut en så bestämd riktning att många snarare upplever att korridoren blir smalare. Mångfald för vem kan man alltså undra.

 

Mikael Karlendal heter en sydsvensk bloggande pastor. Läs gärna honom. De senaste inläggen är riktigt nyttiga.

---

* grundat både på vad jag hör och ser och på vad folk viskar i mitt öra på kvällen eller dagen efter

heter boken jag läst under senaste dagarna. Författare: Po Tidholm. Boken består av ett flertal kåserier, krönikor, ledare mm som författaren skrivit för olika tidningar och tidskrifter under många år. Nu samlade och tematiskt ordnade i en volym.*

 

Riktigt rolig att läsa. Närapå ett måste för alla norrlänningar - och kanske för alla andra också. Många igenkännande skratt. Men sorg också. När man inser hur illa det generellt går för Norrland och redan gjort i årtionden. Utflyttning och avfolkning överallt. När de stackars kommunalpolitikerna inser att alla försök att locka företag och skapa arbetstillfällen misslyckats så återstår inget annat än att förvandla kommunen till tystnad och orörd vildmark och locka tyska husbilsturister. Typ.  Enda "trösten" är kanske att på senare år har även större delen av mellan- och Sydsverige - allt utom storstäderna - i det avseendet också börjat bli norrländskt inland.

 

Men riktigt upprörd blev man då man läste första delen av boken där artiklarna handlade om råvaruutvinningen. Visserligen är jag van vid uttrycken att vinsterna av skogen, malmen och vattenkraften hamnar någon annanstans än i Norrland, men att få det så tydligt förklarat hur det varit ett mönster i århundraden som på senare tid rentav förstärkts - det var faktiskt omskakande. Kanske lika bra att Pajalagruvan konkursade så rikedomen får ligga kvar i den norrbottniska jorden istället för att förvandlas till kosing som hamnar i några kanadensares fickor.

 

Upp till kamp! Vad nu det kan innebära.

 

* andra utgåvan 2014 - innehåller 100 nya sidor

 

för dagens gudstjänst. När jag kom hem från morgonpromenaden beslöt jag att dagens gudstjänstfirande fick ske på eftermiddagen. Det faktum att jag redan under sista veckohalvan firat tre mässor bidrog kanske också till att hungern efter komplett mässa inte var lika stor som vanligt.

 

Två predikningar fick jag höra. Inget fel på någon av dem. Den första av en av de yngre predikanterna. Den andra av en av de äldre. Lite förvirrande dock när mötesledaren ska säga vilken söndag det är. Andra söndagen i påsktiden fick kompletteras med " första söndagen efter påsk, enligt gamla evangelieboken." Det är ju den som används i bönhuset.

 

Jag skulle väl ljuga om jag påstod att jag fick höra något som jag ej hört förut. Men det är väl det som är grejen, samma gamla Guds ord.

 

Under dagen fick jag också ett sms med citat ur "sannt liv i Gud." Avsändaren hade upplevt en maning att ge citatet till mig. Jag får väl erkänna att jag aldrig riktigt fallit för Vassula Rydens budskap. Och inte undra på det. Jag har aldrig läst dem. Det är väl just lusten läsa dem jag aldrig fallit för. Men jag får erkänna att de nu till mig sända orden var uppmuntrande.

 

Någon mc-tur blev det inte. Muligt tråkigt väder med lite fukt på marken lockade inte.

Hem. Från Skellefteå. Närmare bestämt Skelleftehamn. När vi åkte dit tänkte jag: i Skellefteå flyttade man hamnen, i Luleå flyttade vi hela staden. Därför finns Skellefteå och Skelleftehamn men härstädes Luleå och Gammelstad. Behovet av flyttning längre ut mot havet beror ju som alla vet på landhöjningen. Enligt geologerna ska landhöjningen bli ytterligare ca 175 meter fick jag och många andra berättat för oss av befälhavaren på turbåten Laponia för några år sedan under en kvällstur runt i Luleå skärgård.

 

Anledningen till Skellefteresan var deltagande i årsmöte för Änkans skärv. Vill du veta mer om vad det är, läs ett inlägg jag skrev efter fjolårets årsmöte för ca ett år sedan. Länk till inlägget ids jag inte fixa.

 

Nu var det några timmar sedan jag kom hem. Bok- och bibelläsning har sedan dess stått på programmet. Vilken bok jag just nu läser vid sidan av Bibeln ska jag berätta när den är färdigläst. Pehr Stenbergs Lefwernes Beskrifning får därför vänta några dagar.

 

Hos invandrarfamilj vi också hälsade på i Skelleftehamn såg jag i bokhyllan advokat Pelle Svenssons bok om rättsskandalen Tomas Quick. Den väckte också mitt intresse så jag beställde den under hemresan. Sannolikt inget nytt som jag inte redan läst i Hannes Rådstams och Dan Josefssons böcker, men rättsskandaler kastar jag mig över som en hungrig varg.

 

Nu kastar jag mig snart i säng. I morgon är jag ledig. Frågan är var kyrkogången då blir. Där eller där eller någon annan stans.

 

Resan gjorde jag tillsammans med två goda vänner och en arbetskamrat - också hon god vän.

 

I morse blev det tusen meter simning på badhuset. I morgon blir det en promenad. Jag har tänkt ge mig en lagom motions- och träningsutmaning för det kommande året. Gäller att hålla igång direkt.

 

Blir vädret fint så blir det årets första MC-tur också.

Del ett av Pehr Stenbergs Levernesbeskrivning. Eller som den heter i original, med författarens egna ord: Pehr Stenbergs Lefwernes Beskrifning. Av honom sjelf författad på dess Lediga stunder.

 

Några snabba bläddringar och korta läsningar förökar intresset. Kan verkligen rekommenderas. Lite historiskt intresse är kanske bra ha med sig till läsfåtöljen. Likaså lite glädjefylld uppskattning av det ålderdomliga språket. Fast det senare är ju inget problem för oss som i vår ungdom uppmuntrades till läsning av gamla postillor med frakturstil.

 

F ö överdrev jag lite i föregående inlägg. Första bandet är på ca 500 sidor, inte 700. Men vad vore livet utan överdrifter.

 

F ö (2) blev jag igår kväll över en öl i samtal med kollega uppmärksammad på en sak som jag givetvis läst många gånger i Skriften men som inte riktigt fastnat i mitt medvetande; nämligen att Gud först skrev de tio orden med sitt finger på stentavlorna som Moses fick, men sedan Mose i förtvivlan krossat dessa och skulle få andra upplagan av stentavlorna då fick Mose själv befallningen att själv skriva ner budskapet.

 

Betyder det något? Typ att Gud handlar alltid fullkomligt i "original" men när vi människor förstör Guds verk genom vår synd så kan Gud visserligen förlåta, förnya och upprätta men det blir ändå aldrig riktigt som i Guds ursprungliga verk? Eller? 

 

Det senaste dryga dygnet har jag firat tre mässor. En veckomässa och två sjukkommunioner. Mässan är dock alltid "original".

 

F ö (3) har jag idag å stadens gator sett flera motorcyklar. Dags snart för vårens premiärtur.

För en stund sedan. I akt och mening att skriva ett inlägg.Jag tänkte: jag kan ju inte överge alla drygt 100 kära läsare som surfade in på bloggen under påskdagen. Dagen för bloggfastans upphörande. Tänk om det varit över 100 som kommit till påskdagshögmässan.. Det hade varit roligt.

 

Men jag kom inte på något att skriva om så jag slog av den igen. Men samvetet grep mig. Jag kan inte överge kära läsarna. Alltså tänkte jag att något kort kunde skrivas bara från telefonen så här innan man somnar.

 

Under tidigare omnämnt snabbesök hos yngre bror i Umeå fick jag läsa i en bok som jag uppskattade mycket. Pehr Stenbergs Lefvernesbeskrifvning. Del ett har utkommit. Del två kommer 20 april och under närmaste åren ytterligare 3-4 delar. Att kalla hittills utkomna del för "tegelsten" är en förolämpning mot boken. Över 700 sidor tjock och stor som en halv ungspannkaka. 

 

Pehr Stenberg var en man som såg lifvets ljus i mindre by i Umetracten. Betraktad såsom med läshufvud utrustad feck han möjlighet studera och via studier i Åbo blef han sedan prest.

 

Under stor del af sitt lif nedtecknade han allt han råkade ut för och tänkte. Sammanlagt 5000 handskrifvna sidor blef hans Lefvernesbeskrifvning. En tanke att den i någon framtid skulle kunna publiceras hade han nog och det är vad som nu pågår via Umeå Universitet.

 

Gifvetwis beställde jag del ett och wäntar nu ifvrigt på att densamma få på posten (=ICA) afhämta.

 

Riktigt intressant och gripande att få en sådan lefvande inblick i en menniskas lif och tankewärld för ca twå hundra år sedan.

 

Kan gifvetwis inte annat än recommenderas. För den som ids egna oskäligt mycket tid åt bokläsande.

 

Och dessutom var han ju prest så lite kiyrkohistoria blir det också.

 

(Med afsigt har jag försökt delgifva högt wärderade käre läsarne en ringa aning om det språk som i boken möter. Dock vanlig stil. Inte frakturstil!)

Jag får tacka kära läsare för enastående trohet. Under bloggfastan har denna ringa blogg likväl besökts av 20-40 personer dagligen. Vem vet vilka det är? Sådana som besöker bloggen så sällan att de ej varit medvetna om fastetiden? Eller sådana som passar på läsa ifatt gamla inlägg? Eller sådana som bara lider av så djup blogginläggsabstinens att dom inte kan låta bli vistas i bloggens närhet?

 

Själv tycker jag det är ljuvligt med bloggfasta. Kan inte hjälpas att bloggen till sist blir något som tar både tid och intresse på sådant sätt att det är skönt bara bryta av. Men då är det lika roligt att återigen komma i kontakt med kära läsarna.

 

Förutspådde i morse att det skulle bli både högmässa och utevistelse i vackra vädret. Så blev det också. Båda sakerna ytterst positiva upplevelser, om än av olika slag. Det senare innebar skidåkning på isen.

 

Har det hänt något under fastetiden som är värt rapportera om? Det som hänt ute i stora världen - flygkrasch i Alperna, fortsatta terrorattacker mot kristna i olika delar av världen, Luleå Hockey har åkt ur slutspelet - det vet ni ju redan.

 

Under mars månad har samtliga i församlingens personal i olika omgångar fått vara på Mångfaldsdag. Det innebar att vi en halv dag fick lyssna till en man - välkänd i Luleå - klädd i kvinnokläder. Det är klart - tänkte jag - att när ett budskap om diskrimineringens otyg och mångfaldens välsignelser delges oss just på detta sätt så blir det oundvikligen så att det är vissa bestämda sidor av mångfalden som i praktiken hamnar i fokus. Jag tänkte: vad skulle hända om det var en ortodox jude i sin svarta kostym, sin hatt och sina långa kindlockar som talade om mångfald? Vad poängen var med dessa dagar har jag inte riktigt förstått ännu. Väntar med spänning att någon ska uppenbara det för mig.

 

Själv har jag - återigen - fått vara med om en fin påskhelg i Hertsökyrkan. Sex gudstjänster fr o m torsdag kväll t o m idag och då är ju ännu Annandagen kvar.

 

Palmsöndagshelgen var jag på retreat på Stiftsgården. Det är ju en fin och vilsam miljö att vistas i. Så vad avser den rent mänskliga vilan och återhämtningen så var det gott. Men tänker man sig också att det ska vara en möjlighet till andlig fördjupning då var det lite tunt.  Så mycket mer kan göras av både mässor och böner. Nästa gång får det bli Rättvik eller Bjärka-Säby.

 

Nu är det också tid att börja drömma om första MC-turen. Faktum är att när jag efter retreaten den 29 mars tog en snabbsväng till yngre bror i Umeå så mötte jag på E4 en motorcykel. Rekord? Men det är ju klart, det var ju 20 mil söder om Luleå. Här i stan har jag ännu inte sett några riktiga hojar. Dags snart?

 

Att jag kommer att skriva något väsentligt i framtiden som gör det värt besväret att besöka denna ringa blogg - det lovar jag inte. Den som lever får se. Jag har f ö köpt ny dator. En liten tunn behändig sak där man kan ta lös skärmen och använda den som "platta". När jag berättade detta för min gammelsvåger i Uppsala - som tidigare gånger varit mig behjälplig vid datorköp, men denna gång fick uppleva sig överflödig - då tyckte han att jag skulle "platta till alla" på min blogg.

 

Det kan ju också vara ett mål för idogt bloggande.