Torbjörn Lindahl

Men vad säger Bibeln?"

 

heter en bok jag alldeles nyligen läst. Skriven av Selma Gamaleldin, som för några år sedan omtalades i media som Läraren som inte ville säga hen.

 

Hur jag träffade på henne på nätet kommer jag inte ihåg ordentligt. Tror det var någon artikel om person som lämnat islam och blivit kristen. Och när jag klickade mig vidare fann jag att det var den okända lärare jag tidigare läst om. När jag såg att det fanns en bok att köpa beställde jag den på stört.* Och det räckte att titta hastigt på några sidor för att den skulle ta sig förbi flera böcker som "ligger före i kön" på mitt bord vid läsfåtöljen.

 

I boken berättar hon mer detaljerat om det som för några år sedan utspelade sig och blev omtalat i media; hur föräldrarna till en pojke i hennes klass ville att han skulle omtalas som hen istället för han och honom. Selma ville inte det - barn är alltid pojke eller flicka - och det gick så långt att hon till sist förlorade jobbet. Att hon inte ville säga hen om en elev berodde (givetvis) på hennes kristna tro och vilja följa Bibeln - Gud skapade människan till man och kvinna.

 

Om det funnits någon möjlighet till "fredlig uppgörelse" som inte prövades kan jag inte bedöma. Hennes förslag att alltid omtala pojken med namn, eller rentav byta klass accepterades inte. Nej, beredskap säga hen var det som gällde. Skolan fick också betala 150000 i skadestånd till familjen eftersom den inte helt kunnat tillmötesgå föräldrarnas hen-önskemål.

 

När jag möter människors öden vilka likt Selma Gamaleldin blir utsatta för motstånd när de lever ut det de uppfattar som nödvändiga konsekvenser av kristen tro - då blir jag alltid berörd. Beror det på att jag själv blivit utsatt för liknande skeenden?** Dock har jag aldrig förlorat jobbet (även om det funnits många som tycker att jag borde gjort det).

 

I det här fallet kände sig arbetsgivaren (skolan) tvungen driva frågan "ända in i kaklet" för att inte anses bryta mot uttalanden av DO, Diskrimineringsombudsmannen.

 

Känner man igen agerandet? Inom Svenska kyrkan har vi ju upplevt hur biskopar och kyrkoherdar ibland på ytterst krystat sätt ser till att präster och prästkandidater med misstänkta kvinnopräst-motståndar-sympatier tvingas deltaga eller distribuera i mässa ledd av prästvigd kvinna. Alla nackar ska böjas.

 

I boken finns också kapitel där författarinnan skriver om andra frågor som gäller bibeltolkning och bibeltillämpning i vår tid, i dagens kyrkoliv. Till min glädje - icke utan viss förvåning - ser jag att hon utifrån sin bibelläsning kommer fram till att pastorsroll i en församling ska innehas av män och citerar orden ur 1Kor 14 och 1Tim 2. Det vore onekligen intressant få veta om det "bara" är hennes egen bibelläsning som lett henne till denna slutsats eller om hon är befryndad med något andligt sammanhang där den ordningen gäller. I de allra flesta frikyrkor är ju kvinnliga pastorer en självklarhet idag.

 

I allt är vi inte överens. Tydligast i synen på barndop. Jag tillhör ju bestämd barndöpartradition. Hon inte. 

 

Men i detta sammanhang är det inte avgörande. När en kristen råkar ut för motstånd för sin kristna bekännelses skull - och tro mig, det kommer bli allt vanligare och allt tydligare - då gäller det att inte fastna vid olikheter utan stå upp för varandra som kristna.***

 

Kom ihåg den första tiden när ljuset nådde er. Ni fick utstå hård kamp och mycket lidande.Dels blev ni hånade och plågade och gjorda till offentligt åtlöje, dels stod ni sida vid sida med andra som behandlades så (Hebr 10:32-33)

 

 

* boken kan även laddas ner gratis från Selma Gamaleldins hemsida

 

**  tydligast 1997 frågan om kvinnor som präster och 2015 ifrågasättande  av äktenskap för par av samma kön

 

*** jag minns en händelse 1997 när jag som "kvinnoprästmotståndare"  var utsatt för ett väldigt mediadrev. Vi hade en ekumenisk pastorsamling i pingstkyrkan. När den kvinnliga ungdomspastorn såg mig gick hon fram och gav mig en kram och beklagade de negativa skriverierna. Sen sa hon: "det här med kvinnoprästfrågan i svenska kyrkan begriper jag mig inte på. Men jag förstår att för dig är din åsikt ett uttryck för att du vill vara trogen mot Bibeln och därför ska du stå fast."

 

- i rasismens skugga, av Gloria Ray Karlmark och Elisabeth Åsbrink, är senaste bok jag slukat. Polaris 2024. Rätt färsk alltså.

 

Handlar om The Little Rock Nine, dvs nio färgade ungdomar som hösten 1957 blev de första att gå på den dittills helvita Central High School i Little Rock, Arkansas.

 

Minns från min barndom hur bilder av händelserna kablades ut över världen många gånger in på 60-talet då medborgarrättskampen i USA skildrades. Det kändes otroligt att skolbarn skulle behöva militärt beskydd för att komma in i skolan och kunna röra sig där. 

 

I boken får man läsa om det hela mer från insidan när man får följa den då 14-åriga Gloria Ray. När de nio väl var i sina klassrum var de i stort sett skyddade, men på vägen till och från skolan behövde de militär eskort. Och när de gick i korridorerna mellan klassrummen blev de utsatta av andra elever på ett sätt som får det mesta av mobbning som vi hör talas om i vårt land att framstå som en svag västanvind.

 

Dock gick de igenom allt detta med hedern i behåll, utan att ta till våld. Utan att ha avsett eller önskat det blev de världskändisar och viktiga förebilder i medborgarrättskampen.

 

Gloria gifter sig senare med en svensk hon lär känna under universitetsstudier i Chicago.

 

Gripande och läsvärd - givetvis.

 

som jag läst vill jag berätta om.

 

Wilhelm Busch: Jesus vårt enda hopp.

 

Jag fick den vid min födelsedag i höstas av god vän och kristen broder. Några månader tog det innan den var färdigläst. Inte för att den var trög och tungläst. Men det är kanske inte heller den typ av bok man bara sträckläser. Det är  nämligen en bok med predikningar och föredrag, hållna för ungdomar.

 

Författaren var luthersk präst i Tyskland. Under stor del av sitt yrkesliv hade han tjänst inriktad mot ungdomar. Språket är enkelt och vardagligt. Inte skrivna tal utan tal och predikningar som spelats in och sen skrivits ut.

 

Angelägna budskap och allvarlig undervisning. Tydlighet om "omvändelsens nödvändighet" och trons betydelse. Krisuscentrerat. Klart passande bok att ge till ungdomar. Hade jag fått den i min hand som gymnasist hade jag troligen slukat den.

 

 - - - - 

 

Stefan Einhorn, Michael Einhorn: Handbok i (miss)lyckat föräldraskap.

 

Fick den av min äldre son i julklapp. Tänkvärd och rolig. Modigt av författarna (far och son) att så öppet och ärligt berätta om sina relationer och upplevelser av varandras göranden och låtanden och tillkortakommanden under sonens uppväxt.

 

- - - - 

 

Lars Adaktusson: Fasaden och insidan

 

Författaren, känd från TV som reporter, nyhetsankare, programledare och mellanösternkorrespondent. Men också känd från politiken då han efter 37 år lämnade journalistiken och blev medlem i Kristdemokraterna.

 

Där gjorde han karriär och blev både Europaparlamentariker och medlem i partistyrelsen och sist riksdagsman. Utrikespolitiken var väl det som engagerade honom mest. Tex om förföljelsen av kristna. Han var med och arbetade fram ett uttalande där där IS (Islamiska statens) behandling av fr a kristna, men även andra minoriteter av EU-parlamentet fördömdes som folkmord. Även har Adaktusson alltid haft stort engagemang för Israel.

 

Men den fråga som allt till slut landar i var när DN  påstod att han 22 ggr röstat mot abort i EU-parlamentet. I själva verket handlade det inte direkt om ja eller nej till abort utan om på vilken politisk nivå frågan ska beslutas. Då kd velat leva i den europeiska kristdemokratiska traditionen där subsidiariteten är viktig - dvs att beslut alltid ska fattas så långt ner i beslutshierarkin som möjligt -  har åsikten alltid varit att frågan ska avgöras inom respektive medlemsland. Det var det Adaktusson ville, inget annat.

 

Men när DN - och sen på nolltid alla gamla och nya media - beskrivit honom som abortmotståndare, då skapades ett drev mot honom som partiledning och Ebba Busch inte orkade stå emot. Alltså blev han i praktiken utfrusen i partiet och valde till slut lämna sina poster i partiet och inte ställa upp för ny mandatperiod i riksdagen.

 

Beklagligt, tycker jag. Lars Adaktusson är en av de politiker i Sverige jag har haft störst personligt förtroende för. 

 

Givande bok. Personlig, men ändå upplever jag den saklig.

 

Men inte Prosten, som vi alltid kallade Lars Levi  i min ungdom (70-talet).

 

Nej, författaren Ann-Helen Laestadius. Boken heter Straff och handlar om samiska barns upplevelser av nomadskolesystemet.*

 

I boken får man på nära håll följa en grupp samiska barn som tas hemifrån och får gå på internatskola. Idag skulle väl 15 km inte vara oöverkomligt men i början av 50-talet, då bilägande inte var utbrett, var det kanske så. Det är väl tillräckligt för småskolebarn att ryckas ur sin hemmiljö, men här ligger även mycket fokus på husmor, skolans föreståndarinna som beskrivs som en mycket elak och sträng person. Av barnen kallas hon häxan.

 

I boken beskrivs barnens upplevelser 1954 men man får också följa dem i vuxenlivet drygt 30 år senare, 1985-86. Lite rörigt blir det ibland när författaren hoppar inte bara mellan 50-tal och 80-tal, utan också helt osorterat mellan personer.

 

Alla f d elever bär med sig starka traumatiska minnen av husmor och det hårda regementet. Men knappast någon talar om det. Men alla bär det inom sig. Det fanns dock personer i personalen som inte var "häxor". Men om de var för snälla mot barnen kunde de också drabbas av husmors vrede.

 

Till slut sker dock saker som gör att de vuxna f d nomadskoleeleverna i vissa fall börjar tala med varandra. Och när en av de snälla i f d nomadskolepersonalen dör i cancer så uppmanas alla f d nomadskoleelever komma till begravningen. Man anar ett rejält samtal, och att många får möjlighet prata av sig sina minnen. Minnesstunden håller på till midnatt, berättas det. 

 

 Behovet att i dylika situationer få dela och prata av sig sina upplevelser är lätt att förstå. Tanken på hämnd eller vilja ge igen är hos vissa levande. Men den verkliga förblivande befrielsen ur oförrätter, nämligen att förlåta,** kommer inte tydligt fram. Det nämns också att Husmor senare i livet skulle blivit kristen och setts på laestadianmöten.

 

 

* hennes förra bok hette Stöld och handlar om det stora problemet med renstöld och tjuvjakt på renar. En tredje bok i serien - Skam - Har också just utkommit. Återkommer när den finns som pocket.

 

** jag skriver igen (även om jag blir tjatig):

 

- förlåta betyder inte att acceptera ("det gjorde ingenting")

 

- förlåta är något som den drabbade beslutar i sitt eget hjärta (kan lika gärna ske på långt avstånd)

 

- att förlåta betyder inte att man måste träffa och försonas med förövaren/den skyldige

 

- man förlåter oavsett om den skyldige ber om förlåtelse eller ej. Jfr Paulus ord i Romarbrevet: "Gud bevisar sin kärlek till oss, genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare"

 

Jag rekommenderar än en gång boken "Jag valde att förlåta min sons mördare"

 

Jag lovade i kommentarsfältet på bloggen ge ett svar till min gamle kamrats kommentar till föregående blogginlägg, men göra det som ett nytt inlägg då jag gissade att det skulle bli för långt som kommentar till kommentar.

 

 

 

 

I din kommentar till mitt inlägg om boken Judar räknas inte ägnar du dig, förmodligen helt oavsiktligt och ytterst milt, när du skriver att "saken kompliceras av..." - åt den ytterst subtila form av antisemitism som boken adresserar, nämligen att inte ta på allvar nutida västerländska judars upplevelse av förekommande diskriminering i olika sammanhang, utan istället vända blicken mot staten Israel och dess agerande och vad i debatten om den som påstås vara antisemitism men inte är det.

 

Jag håller med dig om att politisk kritik mot staten Israel inte är antisemitism. Men här handlar det om den ofta nästan osynliga antisemitism som ligger i att inte ta antisemitism i västerlandet på allvar utan fly till frågan om Israels existens och agerande.* Om man anser att nutida  antisemitism i västerlandet nödvändigt hänger ihop med staten Israel och dess agerande (påstår inte att du tydligt och avsktigt gör det) då anser jag att man skuldbelägger alla judar även sentida och nutida väl i klass med "judarna är skyldiga till Jesu död."

 

Debatt får gärna fortsätta i denna bloggs kommentarfält men i denna debattråd ska då behandlas det som boken skriver om: nutida västerländska judars upplevelse av diskriminering. Och hur det ska motverkas. Staten Israel och dess agerande får diskuteras på annan plats, t ex i kommentarer till blogginlägg/artiklar som handlar om det ämnet. (Sådana bloggar skriver ju du regelbundet!)

 

Nämner återigen det citat om boken jag gav i slutet av inlägget nämligen att den som tror sig inte behöva läsa den just därigenom ger nyckeln till varför han/hon behöver läsa den.

 

 

* författaren upplever tydligen detta så vanligt att han kallar det What about-ism (What about Israel?)

 

av David Baddiel är en bok jag just läst.

 

hette en präst i Umeå för ca 200 hundra år sedan. Han skrev ner sin livshistoria så långt han hann innan han dog. Per Stenbers levernesbeskrivning. För några år sedan kom den ut i tryck i fyra band. Intressant nedslag i Norrlands kyrkohistoria. Särskilt för oss i släkten Lindahl eftersom några av våra prästerliga förfäder nämns vid namn och några av äldre släktens prästdöttrar var föremål för Stenbergs uppmärksamhet när han var på friarstråt. När verket kom ut skrev jag om de olika bandens innehåll.

 

Varför denna återblick på gamla bloggposter och ännu äldre tider? Jo, därför att i Korpikå igår kom det efter gudstjänsten fram en Stenbergare (Göran Stenberg om jag minns rätt) och presenterade sig som ättling i sjunde led efter Per Stenberg. Han var också en av dem som aktivt bidrog till verkets utgivande. Han ville gärna hälsa och presentera sig eftersom han på denna ringa blogg läst mina skriverier om hans anfader. Roligt.

 

skrivet i regnbågens färger är boken jag just slukat på en dag. Underrubriken - dock skriven högst upp på omslaget - är Ett reportage inifrån transvården.

 

Författare är Carolina Jemsby och Karin Mattisson, s.k. grävande journalister som gjorde reportaget Tranståget och tonårsflickorna i Uppdrag granskning 2019,  ett reportage som sedan fick två uppföljare.

 

I boken berättar de om sitt arbete med programmen, om sina möten med vuxna, föräldrar, barn och unga. Om reaktionerna på reportagen från media, politiker och translobbyn [mitt uttryck].

 

De återger möten med människor som gått igenom behandling med pubertetsblockerare vilket gett dem skador för livet trots löften om att det är helt ofarligt och när som helst enkelt kan avbrytas.

 

Även får vi möta några som ångrat sin transition och velat återgå till sitt ursprungskön och föräldrar som riskerar förlora vårdnaden om sina barn - med motiveringen att de inte ser till barnets bästa -  när de inte okritiskt vill kliva på tranståget.

 

Ett faktum som också belyses är att åtskilliga unga som upplever könsdysfori, i många fall också har andra psykiska diagnoser där den upplevda könsdysforin tolkas som orsak till övriga besvär utan att det på allvar övervägs att det kan vara tvärt om.

 

Den roll som den stora mängden smartphones spelar tas också upp: numera kan ungdomar sitta hemma i ensamhet och skaffa kunskap från likasinnade i chatgrupper på nätet. Det blir i praktiken ungdomarna själva som ställer sin egen diagnos. En diagnos som sjukvården måste följa eftersom det är politiskt omöjligt säga att en individs upplevelse är fel.

 

Sjukvård och läkare blir tillfångatagna av ideologier.*

 

Är det skrämmande, mycket skrämmande eller utomordentligt skrämmande?

 

Dock synes det som att de granskande reportagen fått en viss tillnyktrande effekt på sjukvården och politiken.

 

 

* har man sett liknande förr? Jag tänker på fallet med den den styckmördade prostituerade Catrin da Costa (kvinna och underklass) 1984 och de anklagade läkarna. Enligt alla feministiska och sociala raster var det ju självklart att läkarna (män och överklass) var skyldiga. Hållbara bevis behövdes inte.

 

heter en känd kristen sång. Finns även på svenska: Oändlig nåd, nr 231 i nuvarande psalmbok.* Skriven av John Newton, engelsk sjökapten som sedan sadlade om och blev präst. En bok om hans liv, med samma titel som sången, har just kommit ut på Sjöbergs förlag och den har jag precis läst.

 

Då boken är skriven som en roman har väl författarna - Bruce Hindmarsh och Craig Borlase -  i detaljer fått plocka ett och annat ur fantasin, men de har likväl, så långt möjligt, i repliker och t o m i återgivande av Newtons tankar strävat efter att bygga på de ord Newton själv efterlämnat i brev, självbiografi och andra handlingar.

 

Ska nu inte dra hela hans livshistoria, men han kom från en sjöfararfamilj (även fadern, med samma namn, var sjökapten). Själv blir han tillslut också kapten på eget skepp efter många öden och äventyr.

 

Han kommer från kristet hem men under många har det kanske varit lite si och så med hans kristendom. Men så kommer han i en allvarlig kallelse/väckelse där han verkligen vill ta tron på allvar och lämna det gamla syndalivet bakom sig. Under sina seglatser ålägger han besättningsmännen att söndagligen delta i gudstjänst med Guds ord och bön.

 

Under en svår storm när han allvarligt fruktar döden ropar han till Gud. Och senare när han upplever sig fått fäste på evangeliet grund författar han Amazing Grace.

 

Efter att ha lämnat sjölivet söker han prästbanan och blir en engagerad evangeliets förkunnare.

 

Men det man tycker är märkligt i hans liv är att hans omvändelse och nya liv inte innebär någon tydlig  förändring i hans syn på slaveriet - han var ju kapten på ett slavskepp som fraktade hundratals slavar under flera resor. Det är först efter många år - och flerårig prästtjänst - som han på allvar kommer till insikten att slavhanteringen också borde ses som synd. Men när han väl kommer till ny insikt om slavhandeln - det blir nästan som en andra omvändelse - blir han en kraftfull agitator mot slaveriet. 

 

Den enda förklaring man kan ge till varför han inte redan tidigare såg slavhanteringens synd, trots att han var väl medveten om många av dess hemska och brutala sidor, är att när man är mitt i något som accepteras av "alla" då krävs det mycket mod för att se att alla har fel.

 

Utmaningen för oss blir ju att kunna se tvärt emot alla i vår egen tid, oavsett om det är någonting man ska vara för eller emot.

 

 

* en annan översättning har ordet förunderlig nåd. 

 

Sången har kallats Amerikas kristna nationalsång och sjungits offentligt i samband med många dramatiska händelser och efterföljande minnesceremonier i USA

 

- med underrubriken Tro, kultur och byggandet av det svenska tillits- och välfärdssamhället, av professor Kjell O. Lejon heter boken jag just läst.

 

En angelägen bok i vår tid. För den som läst teologi och inte satt och sov under föreläsningarna om svensk kyrkohistoria, innehåller den väsentligen inget som inte finns någonstans i bakhuvudet, men alla har nu inte läst kyrkohistoria...

 

De flesta svenskar (i alla fall lite äldre) har väl kortfatta berört det mesta i den vanliga historieundervisningen, men få har kanske fått de historiska linjerna tecknade så tydliga och långa som Lejon gör i sin bok. Så långa att de går ända tillbaka till kristendomens ankomst till vårt land. I en tid när historielösheten verkar bli allt större och förståelsen för kristendomens betydelse för vårt samhälle allt mindre är det en angelägen bok. 

 

I vår tid med sina korta perspektiv är det inte helt ovanligt att socialdemokratin och arbetarrörelsen får allt beröm för uppbyggandet av vårt välfärdssamhälle, men inget av detta kan på allvar förklaras om man inte ser att rötterna till all utbildning, sjukvård och socialvård i vårt samhälle går tillbaka till kyrkan, medeltidens kloster och generellt den kristna tron.

 

Lejon talar också om vårt samhälle som tillitssamhälle. Han utreder inte tydligt vad han avser med begreppet men det blir självklart att det åsyftar en samhällsgemenskap där man normalt förutsätter att människor är hederliga, pålitliga och ärliga.

 

Han visar också hur mycket av vårt svenska arv litterärt och kulturellt som blir helt obegripligt utan den kristna och bibliska bakgrunden. 

 

Och lika obegripligt som det blir att tala om grunden för vårt socialdemokratiska välfärdssamhälle utan att nämna kristendomen, blir det att på sverigedemokratiskt vis försöka tala om svenskhet utan att se dess rötter i kristendomen.

 

Nyttiga påminnelser. Klart läsvärd bok.

 

har jag gjort idag. Fick en förmiddags en bok till i brevlådan. Alltså blev det läsning av densamma redan samma dag för att inte hamna ännu mer på minussidan.

 

Eftersom jag tidigare läst flera böcker utgående från ett traditionellt synsätt när det gäller HBTQ, äktenskap för par av samma kön mm, tänkte jag att jag borde läsa en bok med en bejakande inställning i nämnda frågor.

 

Alltså

Per-Olof Eurell: Verkligheten korrigerar. En bok om homosexualitet i ljuset av Bibeln, historien och mötet med människor. (Shiloh förlag 2022).

 

Bakgrunden är att Eurell som är ekonom, varit aktiv på många sätt i privata näringslivet, dessutom aktivt frikyrklig bl a i Livets Ord, tidningen Världen idag mm, fick uppleva hur en av sönerna kom ut som homosexuell, först i familjen bara, men senare också offentligt.

 

För en familj aktiv i denna radikala frikyrkliga miljö med sitt kompletta avvisande av hela HBTQ-agendan var detta inget mindre än en kollision.

 

I boken berättar Eurell hur detta möte med sonens verklighet (och de reaktioner som följde från kristna sammanhang när allt blev offentligt) tvingade honom att ordentligt tänka igenom sin syn på hithörande frågor. Och till sist blev han tvungen omvärdera. Därav bokens titel Verkligheten korrigerar.

 

För den som levt aktivt i svenska kyrkan under årtionden och varit med om hela processen från enskild förbön för homosexuella par (90-talet), via registrerat partnerskap (2005) fram till äktenskap för par av samma kön (2009), och som följt debatten i varje steg och tagit del av argumentationen kring bibelord som upplevs avvisande; är det i princip inget nytt som Eurell presenterar. Den enda skillnaden jämfört med svenskkyrklig argumentation är att han inte använder David och Jonatan som stöd för sin sak.

 

Eurells tal om att vi i kristna församlingar bör vara medvetna om att det hos oss förmodligen finns personer som inte riktigt passar in i den "normala" normen och ha beredskap möta dem med öppenhet är givetvis viktigt ta till sig.

 

Men i hans försök få Bibeln med sig i en hel förändring av synen på homosexualtet och framför allt när han vill öppna begreppet äktenskap även för par där båda är av samma kön då blir den avgörande argumentationen ofta påfallande svag. Precis som i tidigare svenskkyrkliga debatter.

 

Har jag gott om. Det har jag erkänt tidigare. Trots flerfaldiga försök börja rensa i bokhyllorna tycks mängden inte bli mindre. Vad beror det på? En god vän i Fridsförbundet har sagt när jag börjar rensa bland andliga och teologiska böcker får jag gärna kolla med honom innan det blir återvinningen. Gärna det. Men jag sade också att när stora bortrensandet börjar är det kanske inte teologi och fromma böcker som åker först.

 

Ambitionen har jag också att läsa fler böcker än jag köper (eller får) så jag inte ständigt hamnar på minus. Ibland går det, ibland inte. Såg igår att på mitt sidobord vid favoritfåtöljen ligger ännu - oläst! - den, förmodligen ytterst intressanta, bok jag fick i julklapp av äldre sonen Jonas 2020! Nu, några år efter stroken har nog uthålligheten i bokläsandet blivit mindre än tidigare. Och ännu mindre ork till läsande efter Marias sjukdomsbesked i somras.

 

Men ibland får jag ett ryck. Det skedde fredags då jag i brevlådan fick en bok jag beställt och rycket avslutades igår.

 

Israel och hennes fiender av journalisten och tidigare mellanöstern-korrespondenten Bengt G Nilsson.

 

Författaren har gjort en s k resa i sin syn på mellanösternkonflikten. Första gången han var i området var när han i ungdomen 1972 stannade till på en kibbutz på väg längre bort i Asien. Upplevelserna där och mötet med den israeliska drömmen att skapa ett socialistiskt (i vart fall kanske socialdemokratiskt) mönstersamhälle var positiva. Under hela perioden från Israels grundande hade den unga staten setts som ett syskon från svensk sida. Och de svenska socialdemokraterna såg i det israeliska samhällsbygget en bundsförvant till det svenska folkhemsbygget. Lätt att känna sympati med det lilla kämpande demokratiska landet, helt omringat av sina hotfulla arabiska grannar.

 

Så kom vändningen - i flera steg. Först sexdagarskriget 1967 som förvandlade Israel från under-dog till ockupationsmakt. 

Sedan 70-talets vänstervåg som lade ett annat perspektiv: staten Israel blev nu i grunden en västerländsk kolonialmakt som stulit andras land. Och därmed var det mönster lagt som sedan - mer eller mindre medvetet - präglat en stor del av all nyhetsrapportering under årtionden.* Även svensk socialdemokrati förändrades i sin inställning fr a under Palmes tid. Författaren har själv länge präglats av det mönstret: det är alltid Israel som är boven i dramat.

 

Men till slut blev författaren - i mötet med verkligheten, både den israeliska och palestinska; han har bl a intervjuat Yassir Arafat under dennes exil i Tunis - tvungen omvärdera.** Det är de arabiska och palestinska ledarna som gång på gång sagt nej, nej, nej och åter nej till alla fredstrevare. Den arabiska oviljan att låta alla palestinska flyktingar bli integrerade medborgare i de arabländer ditt de flytt och det därpå följande utanförskapet är det avgörande skälet till palestiniernas öde - inte Israel. 

 

Det är Israel som är en demokrati,  som i samhällslivet, politiken och t o m inom militären tillåter en opposition som är fullständigt otänkbar i omkringliggande länder, även Palestina.

 

Det begynnande "palestinska" samhällsbygget är så präglat av korruption och klanmentalitet att han inte ser något hopp för den palestinska staten som Sverige var snabbt att erkänna. Hans förslag till lösning är att västbanken återigen blir en del av Jordanien, med visst självstyre. 

 

Intressant och tankeväckande? Ja, hela boken.

 

 

* Även en intressant intervju med Lars Adaktusson finns i boken. Han var en tid SVT: s korrespondent i Mellanöstern. Han berättar om tillfällen då hans reportage kritiserats av hans chefer med krav att reportaget om någon konflikt ska ändras så det vinklas mer till Israels nackdel. Israel är ju den starkare militärmakten och därför alltid självklart skurken.

 

Och hur många gånger har vi inte hört nyheter av typen "Israel angrep idag mål i Gaza efter det att raketer skjutits från Gaza mot Israel".

 

 ** författarens egna ord om sin omvändelse kan läsas om man söker boken på Ad Libris eller Bokus.

 

 

Med underrubriken Vandra med kvinnorna som följde Jesus av Henrik Steen, Sjöbergs förlag 2023, heter boken jag antytt i ett tidigare inlägg och sagt att jag läser. Inte svårläst alls men div i samband med min födelsedag har försinkat läsandet.

 

I tidigare inlägg skrev jag att boken kanske tänkte att den skulle kunna få mig inte längre vara s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*.

Varför fick jag det intrycket av boken innan jag ens läst den? Jo, för att baksidan och inledande förord var fullt av citat från kvinnor i frikyrkliga pastorsroller som tyckte att den var bra och uppmuntrande för kvinnor som ledare.*

 

Nå, lyckades boken få mig på andra tankar i den (svensk-)kyrkligt s k avgörande frågan?  

 

Nej.

 

På ett oerhört fint sätt lyfte den fram de kvinnor som enligt nya testamentet fanns i kretsen kring, eller annars mötte Jesus; Marta och Maria, kvinnan vid Sykars brunn, Maria Magdalena** m fl och givetvis även Jesu mor Maria.

 

Många intressanta perspektiv lyfts fram, i flera fall tänkvärda och nyttiga ta till sig. Men det känns ibland inte som verklig bibelutläggning utan som att författaren uttrycker det han ändå velat säga och tar detaljer (verkliga eller framfunderade) i de presenterade kvinnornas liv som avdelningar i sin predikan. Denna lilla kritik ska dock inte uppfattas som att det han skriver är oviktigt. Tvärtom, han lyfter ofta fram perspektiv som är både glädjande och utmanande - både för kvinnor och män.

 

Därför kan jag utan tvekan rekommendera boken. 

 

Den tveksamhet jag känner inför boken har mer att göra med den lätthet med vilken författaren förvandlar dessa kvinnor och deras erfarenheter - vilka jag I de flesta fall betraktar som helt naturliga för vilken kristen som helst - till i praktiken förkunnare respektive grund för ämbetsuppdrag i kyrkan. 

 

Författaren erkänner dock att när man vill göra kvinnors uppgifter i församlingen helt lika mäns i alla avseenden stöter man på vissa problemtexter i nya testamentet, fr a 1Kor 14 och 1 Tim 2. Dessa texter avfärdar han - enligt min ringa mening - alltför lätt genom att säga att de måste vägas mot allt det positiva som Bibeln säger om kvinnors uppgifter i församlingen. Tvingas erkänna att jag i andra böcker stött på betydligt mer seriös argumentation för att komma förbi "problemtexterna". Författaren tar inte heller upp dem till grundlig diskussion - vilket de väl är värda - och nämner och citerar dem bara i en not, inte i den löpande texten.

 

Eftersom författaren tydligt definierar sig som en som vill stå på Bibelns grund kan jag inte låta bli uttrycka att sättet ta sig förbi problemtexterna har påfallande likheter*** med hur de som argumenterar för äktenskap mellan personer av samma kön tar sig förbi problemet att Bibeln tydligt säger att Gud skapat människan till man och kvinna och att det är i relation mellan man och kvinna (äktenskap) som sexualiteten hör hemma.

 

Men får jag ta emot boken som en uppmuntran vara frimodig i tro, bekännelse och vittnesbörd, och som en uppmaning att inte sätta sitt ljus "under skäppan", så är den läsvärd  - för både kvinnor och män.

 

 

* så mycket har jag inhämtat under åren att jag lärt mig att ledare och ledarskap i frikyrklig terminologi ofta är i praktiken synonymt med det vi i kyrklig tradition kallar präst eller pastor.

 

** kring Magdalena (vilket brukar uttydas "från Magdala" trots att man inte säkert kan säga vilken den platsen var) har han en intressant fundering att Magdala, som betyder torn kan vara ett smeknamn som hon ges  (precis som Simon får tillnamnet Petrus, "klippa") "på grund av ärligheten och glöden i sin tro" (kyrkofadern Hieronymus).

 

*** får kanske här i all ödmjukhet upprepa det jag tidigare skrivit i samband med den kyrkliga debatten: efter könsneutralt prästämbete följer som Amen i kyrkan könsneutralt äktenskap.

 

känns det som. Om man tänker numret i gamla psalmboken alltså. Ska det vara modellen tills jag kommer ut ur tunneln?

 

I förmiddags, efter morgongympa och frukost fick jag e-post med ett bokmanus att kolla på. Författaren har tidigare kontaktat mig i ärendet men då jag ansett att det borde finnas andra betydligt mer kompetenta utifrån bokens ämne att ha som bollplank, försökte jag skjuta saken från mig. Men nu då författaren bollat med någon annan ville han likväl skicka manus för påseende. 

 

- Det här orkar jag inte ta mig igenom på länge, tänkte jag.

 

Likväl kunde jag inte stilla min nyfikenhet utan öppnade bifogad fil och tjuvtittade. Och direkt var jag fast. Min gamle kamrat får här exempel på vad man kan åstadkomma bara med hjälp av inspirationen. Hade jag bestämt för att läsa manuset någon gång när jag får tid hade jag aldrig kommit mig för.

 

 

 

har avlidit så jag i tidningen i slutet av veckan. 

 

Han var ett år yngre än jag och vi lärde känna varandra något år in på 70-talet då vi båda var aktiva i KGF, Kyrkliga gymnasistförbundet. Han från Växjö stift, jag från Luleå stift. Bl a blev vi båda invalda i den grupp som planerade KGF:s riksmöte i Örnsköldsvik 1974. Även min gamle kamrat var med i gruppen. Helt ense var vi väl inte I alla stycken. Anders mer Växjö-högkyrkligt präglad och vi mer norrländskt lågkyrkliga.

 

Vi blev präster i varsin del av landet ungefär samtidigt men efter ca tio år lämnade han prästämbetet och anslöt sig till Livets ord.

 

Bara ett fåtal gånger har vi senare mötts under åren. Har alltid respekterat honom som kunnig teolog. Och har läst ett flertal alster av honom bl a Guds ord räcker (om skäl varför man inte bör konvertera och bli katolik) och HBTQ och Bibeln - svärdet genom svensk kristenhet. Den senare boken mycket angelägen i vår tid.

 

 Frid över hans minne.

 

 

med underrubriken 

 

 

är den första av de gårdagsnämnda böcker som blev färdigläst. Egentligen var det de två andra som jag höll på med men då denna plötsligt fanns i brevlådan - jo, jag hade själv beställt den! - och den dessutom var liten, tunn (A6, 120 sid) och lättläst så fick den tränga sig före i kön.

 

Författare Sam Allberry. Timoteus förlag, 89 kr.

 

Har tidigare läst en annan bok av samme författare, Varför bryr sig Gud vem jag ligger med? Traditionell kristen undervisning. Delvis lite snåriga resonemang att följa tyckte jag när jag läste den, men innehållet ok. Dock var det ett nytt perspektiv som gavs, som jag inte tidigare reflekterat tydligt över, när det gäller Jesu ord om att inte ha begär till någon. Det ordet är inte riktat till "mig" (bara) för min skull, för att skydda mina tankar och mitt sinne, utan lika mycket för nästans skull. Om "jag" har begär till någon annan så "förtingligar" jag den människan. Och tar så bort hennes människovärde. Gör den andre till ett "det". Värt att begrunda, tyckte jag.

 

Den nu aktuella boken var mer direkt och lättläst - och läsvärd. Även här givetvis god traditionell biblisk undervisning om (äktenskap och) sexualitet, med särskild fokus på de situationer där människor erfar attraktion mot personer av samma kön. Eftersom författaren själv kämpar med sådan samkönad attraktion - författarens eget uttryck, han vill undvika ordet homosexuell - så blir boken i mina ögon trovärdig. Den är inte skriven uppifrån av någon som inte personligen vet hur det är.

 

Goda råd till kristna och församlingar hur frågor bör hanteras och människor bemötas.

 

Eftersom boken är

1. Liten

2. Lättläst 

3. Billig

 

... beställ den!

 

I vår tid behövs den.

 

Nu har jag läst den. En av de böcker som vännen Dag Sandahl rekommenderade när jag frågade efter lämplig litteratur av Per Olof Sjögren, när jag nu i dessa yttersta av tider kom på att jag också borde läsa honom, denne högkyrklige författare vars böcker inspirerat präster och kyrkokristna under flera årtionden.*

 

Boken har många år på nacken. Utkom.första gången 1964. Några justeringar har gjorts i senare upplagor, bl a hänvisas (i min upplaga) till försöksgudstjänstordningen från 1976. Men generellt är alla hänvisningar till gamla Bibeln 1917, gamla högmässoordningen 1942 och gamla psalmboken 1937.

 

Även på annat sätt märks bokens tillkomst i en svunnen tid; högmässa förutsätts på de flesta platser oftast firas utan nattvard och när det är nattvard blir undantag. Men det argumenteras starkt för att det inte kan vara annat än den söndagliga fullständiga högmässan (alltså med nattvard) som är församlingens normala och naturliga centrum. Lätt känna samhörighet med. Och det märks att vi kommit en bra bit på 60 år.

 

Även om boken, som sagt, inte är purfärsk så var den likväl givande. När det skrivs både om ordets undervisande och avslöjande av synden och om behovet av regelbunden syndabekännelse blir det lite väckelsekristendom i högkyrklig kostym.

 

Nyttigt också med undervisningen hur man kan skapa mer struktur och få mer disciplin (ordning) i sitt personliga liv, t ex när det gäller egen bön och bibelläsning.

 

Läsvärd, även om jag skulle gissa att många som betraktar sig som väckelsekristna nog kommer tycka att det är lite väl "organiserat". Men kanske därför som just de skulle läsa den; för att få en bild av kyrkokristendom när den är som bäst - inte bara när kyrkolivet är som sämst, vilket ofta är den enda bild av kyrkan som s k väckelsefolk har.

 

 

* skälen till att jag inte läst Sjögren tidigare skrev jag i inlägget 206:e dagen. Vårtecken.

 

 

Äntligen! - ska jag kanske utbrista - har jag läst ut den bok som legat på olika platser i huset i ca sju månader. Jag såg den i höstas hemma hos vännen Yngve Kalin när han vänligen hämtade mig på Landvetter och lät mig tillbringa en kväll i hans hem i Hyssna innan han dagen efter skjutsade mig till Missionsprovinsens prästmöte i Torestorp. Då ett intresse för boken väcktes beställde jag den omedelbart. Trots att Yngve sagt "Den är tråkig", när han sett mig uppmärksamma den där den låg på ett bord.

 

Den eventuella tråkigheten - som jag inte helt förnekar - beror enligt min ringa mening fr a på att det understundom (!) kan var svårt, för en svenskyrklig lutheran (?) vars kyrkliga eventuella insikter begränsar sig till Fädernas kyrka i Sveriges land, att följa med i de ibland snåriga resonemang hon för citerande en uppsjö för mig helt okända (fransktalande) filosofer, (kyrko-)historiker, präster m fl.

 

Några intressanta insikter ger dock boken. T ex att när kristendomen successivt trängde undan hedendomen i romarriket så var det kristendomen som sågs som det moderna och hedendomen som det traditionellt (goda) religiösa. Ombytta roller således.

 

Författarinnan ser västerlandets sekulsrisering, särskilt de  senaste två hundra åren, huvudsakligen ur franskt och katolskt perspektiv. Kyrkan har under de senaste seklerna varit på ständig reträtt i desperat försök försvara kristendomens (kyrkans) tidigare ställning i samhället. Men sista kapitlets rubrik är utmanande: "Det är inte säkert att Gud förlorade på förändringen". Hon hänvisar här också till en protestant: att förvandla evangeliet till civilisation förutbestämmer den till säkert förfall.

 

Vi behöver uppenbarligen ett nytt sätt att vara kyrka.

 

I ett avseende är dock boken - för mig - ett glädjeämne: jag kan med frimodighet rekommendera den till min gamle kamrat för inte i en enda mening förklaras anledningen till västerlandets sekularisering med svensk socialdemokrati :)

 

Chantal Delsol: Kristendomens slut som västerlandets samhällsbärare (Artos & Norma bokförlag 2022).

 

heter en bok jag nyss läst. Redaktör Mats Selander. Medverkan av fyra författare som ger olika svar på frågan hur man ska se på och eventuellt kunna förena en tro på Gud som skapare med "vetenskapens" synsätt. Alla fyra är tydligt bekännande kristna men har olika syn. Här i ytterst korta sammanfattningar.

 

1. Göran Schmidt. Ungjordskreationism

Tror (som det ofta uppfattas) "bokstavligt" på bibens skapelseberättelse och den s k urhistorien (första elva kapitlen). Skapelsen skedde då för ca 6000 år sedan, syndafloden helt historisk verklighet - vatten täckte hela jordklotet osv.

 

2. Krister Renard. Gammaljordkreationism.

I många avseenden som föregående men med tron att jorden och universum kan vara miljarder år gamla. Gud skapade i begynnelsen. När var det? Då var jorden öde och tom. Liv, växter, djur och människor har kommit långt senare.

 

3.Sebastian Ibstedt. ID-vänlig teistisk evolution. 

Tror på intelligent design som Guds sätt att styra och och föra evolutionen framåt. Den traditionella darwinistiska mekanismen - mutationer och naturligt urval (i vardagligt tal "slumpen") - räcker inte som förklaring till livets utveckling och specialisering. Det behövs en intelligent tänkare (designer) bakom allt. Gud, skulle vi kristna säga.

 

4. Lars Günter. Teistisk evolution.

Räknar evolutionen som Guds huvudsakliga sätt att forma de olika livsformerna. Bibelns skapelseberättelser blir till stor del poetiska och bildliga. Men grundsanningen består: Gud är skaparen.

 

Varje författare får i sitt kapitel först presentera sin egen syn. Sedan får de andra tre bemöta det i varsin replik och sist får den förste replikera på replikerna. (Puuh!)

 

För mig, som har som främsta egenskap att "hålla med senaste talare" blev det svettigt. Gick till slut nästan inte att hålla isär de olika synsätten Jag insåg efteråt att jag borde läst boken på annat sätt. Först läst de fyra författarnas huvudanföranden och lära mig tydligt se skiljelinjerna, först därefter läst de övrigas repliker.

 

I vardagslag brukar ofta evolutionen ställas mot skapelse. Men man bör komma ihåg att det är tre frågor som behöver besvaras.

 

1. Universums uppkomst. 

Alltså, varför existerar överhuvudtaget någonting. Gammal  "vetenskaplig" uppfattning var att universum alltid funnits. Den moderna tron att det finns en start för universum i Big bang blev problematisk för vissa ateister eftersom en början innebär att någon kan ha satt igång det och det skulle - hemska tanke! - kunna vara Gud.

 

2. Livets och medvetandet uppkomst.

Men om något nu finns, i större eller mindre mängd, hur kommer det sig då att denna döda materia plötsligt börjar leva? Visserligen först som ytterst primitiv encellig organism men likväl - leva. Och när detta liv blivit mer avancerat, hur kommer det sig att det får medvetande?

 

För mig personligen är nog medvetandets uppkomst den svåraste nöten att knäcka om man vill ha en teori som utesluter Gud.

 

3. Arternas uppkomst.

Det var det som var Darwins fråga.Och det är i strikt mening detta som är "utvecklingsläran" (borde snarare kallas utvecklingsteorin). Och den försöker bara visa att allt levande har gemensamt ursprung och inte att Gud skapade alla "arter" direkt, var för sig.

 

Här gäller det nu att skilja på det man kallar microevolution - i praktiken förädling och framavlande av tydliga egenskaper som dock fanns latent i den tidigare individen, från macroevolution dvs att evolutionen skulle kunna ge helt nytt genetiskt material.

 

Det förra är lätt att bejaka.Ta hundrasen boxer som exempel. Den är framavlad av människor och så "modern" i utvecklingskedjan att första exemplaret finns på bild! Den större evolutionen är svårare att tänka sig utan en dominerade styrande kraft - Gud.

 

När man talar i ämnesområdet Naturvetenskap och kristen tro befinner jag mig verkligen på pappas gata, vet alla som hört (talas om) det föredrag med det namnet som min far höll åtskilliga gånger under 50-60-70-(80?)-talen.

 

brukar min gamle kamrat tala om när det gäller predikoförberedelse. Man kan inte bara i predikosituationen hoppas på inspiration utan föregående ordentligt arbete med texten. Det är vad han kallar tranpiration, att man jobbar ordentligt (så man svettas).

 

Igår kväll när jag skrev blogginlägget så var min avsikt först bara att skriva att läsningen av Dömd till döden gjort mig så gripen att jag helt tappat lusten skriva mer om Landet som glömde Gud. Tänkte bara ytterst kort nämna de två personerna som namnges i första stycket och säga att nu är det slutskrivet i ämnet.

 

Men då drabbades jag av stora inspirationen och tanke efter tanke rann till i huvudet. Och jag satt med telefonen i handen till kl två på natten och redigerade sen lite i morse.

 

Men naturligtvis har min gamle kamrat rätt; utan transpiration dvs att jag läst den 328 sidor tjocka boken hade det givetvis inte blivit någon inspiration.

 

Mina tankar går till framlidne kh i Hietaniemi (Hedenäset) Östen Tano som en gång sa:

- Den helige Ande inspirerar mig aldrig i predikosituationen att citera ett bibelord som jag inte själv någon gång läst i Bibeln.