Färdigläst (KKK 4)

Två dagar tidigare än planerat har jag kommit till slutet av Katolska kyrkans katekes. Äntligen får jag väl säga, den har nog funnits i bokhyllan i 10-15 år.
 
Vad har då kommit inför mina ägon dessa sista ca 140 sidor. Undervisning om 6-10:e buden och om bönen inkl Fader vår. Det innebär att jag ingenting skrev om genomgången av femte budet som jag läste förra omgången. Det var väl inget som var kontroversiellt i en traditionalistisk kristens ögon. Men man kan säga att katolska kyrkan är befriande klar och tydlig om både abort och eutanasi.
 
När det sen gäller sjätte budet så står ju kk upp profilerat för äktenskapet. Att det i princip bara finns ett äktenskap per person är inget jag ifrågasätter.* Men  visst kan den ortodoxa kyrkans syn och praxis upplevas både mer kärleksfull och realistisk. Att frånskilda omgifta inte får kommunicera kan givetvis ses som i någon mening konsekvent men upplevs ju i praktiken alltmer orimligt och jag tackar Gud att jag inte är påve och ytterst ansvarig för att finna en lösning.
 
Den fråga som de flesta brukar reta sig på gäller ju synen på barnbegränsning. Det är väl bara att konstatera att de flesta katoliker i västvärlden tycks strunta i vad påven säger. I vart fall om man ska döma efter det faktum att katolska Italien har ett av europas lägsta födelsetal (eller också är italienarna sällsynt skickliga på att tillämpa den tillåtna s k naturliga familjeplaneringen.
 
Men om den katolska tron här hävdar att sexualliv och möjlig barnalstring inte får åtskiljas, så håller man ju konsekvent på den synen även i andra flanken; det är inte tillåtet med någon som helst artificiell befruktning för att hjälpa ett barnlöst par, ens inom ett äktenskap. Ska det vara konsekvent så ska det.
 
Att katolska kyrkan anser att "homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga." Och "kan aldrig i något fall godkännas" (2357) var väl bara vad man väntade.
 
Det som stod om resten av buden och om bönen var väl bara att ta emot. Intressant om Gud som "Fader" i (2779): Innan vi kan rätt be till vår Fader måste vi "ödmjukt rena våra hjärtan från vissa falska bilder som kommer från 'denna värld'."...."Gud vår Fader överstiger den skapade världens kategorier. Att flytta över på honom - eller mot honom - våra föreställningar på detta område skulle vara att tillverka avgudar som man antingen faller ned inför eller bekämpar."
 
Då återstår frågorna: skulle man kunna bli katolik? Eller är det något som är så avgörande (och dominerande) felaktigt att det under inga förhållanden skulle kunna accepteras ?
 
Mina svar blir:
1: ja
2 nej
 
Beror mina svar på att de problematiska frågorna visar sig vara mindre svåra än man trodde (när man lär sig se saker från ett annat håll och inte "förutsätter" att katolska kyrkan har fel) eller att de svåra frågorna upptog så liten textmassa (sammanlagt högst några sidor) att man glömde bort dem eller att man fuskar och ser genom fingrarna?
 
Det är frågan.
 
- - - - - -
 
* den praxis som blivit rådande, att kunna ogiltigförklara tidigare äktenskap för att kunna bereda väg för omgifte, tycket jag har många tveksamheter (om detta stod dock inget i katekesen)

Läsning del 3

Jag lovade i inlägg sent på kvällen den 18 juni att när jag läst ytterligare 200 sidor i KKK så skulle jag återkomma. Nu är det betinget avklarat. Med lite råge. Hoppas kära läsarna inte väntat ihjäl sig. Jag var ju borta i nästan tio dagar kring midsommar och då släpade jag inte den tunga boken med mig. Knappast hade jag heller haft så många lediga stunder att läsa ur den. Och kanske hade det även varit konfliktfyllt ha med sig katolsk katekes när man var ute för att tjäna Kyrkliga förbundet för evangelisk-luthersk tro.
 
Men i den egna fåtöljen kan man läsa. Vad har jag nu att berätta? Att vigning av kvinnor till präster inte är möjlig och att ingen människa har någon som helst rätt att bli präst (1577-78).*
 
Intressant var ju även (1753) - en del av utläggningen om ont och gott - där tanken att man skulle kunna göra något ont för att vinna något gott avvisades. Och så orden Ändamålet helgar inte medlen (min kurs.) Det var riktigt intressant, eftersom det är just detta som är en av de "sanningar" man fått sig anförtrodd ända sen skoltiden att katoliker (i vart fall jesuiter) tror just att ändamålen helgar medlen. Är katoliker lutheraner eller vad har hänt? När man sen som en del av undervisningen om fjärde budet läser att föräldrar bör inpränta hos sina barn vikten att alltid "följa Jesus" då undrar man om påven blivit pingstvän! (2232).
 
Sen finns mycket annat som är underbart att läsa, även för en lutheran med lätt pietistiska drag. En kristen människa står inför Gud inte "som en slav i trälaktig fruktan, inte heller som en köpman som söker efter vinst utan som ett barn som svarar på kärleken hos den som 'först har älskat oss' (1 Joh 4:19)" (1828). 
 
Knappast heller är det väl kontroversiellt att en kristen går i gudstjänst söndagligen (2181) - även om det här är just katolska mässan som avses. Att man inte ska "gå sin väg före utsändningen" (2178) är ju absolut något som en del av mina laestadianska vänner skulle behöva bli påminda om**
 
När man sedan läser att det är "förmätenhet" att "hoppas att få förlåtelse utan omvändelse" (2092), att alla i familjen "skall frikostigt och utan att tröttna ge varandra förlåtelse" (227) och att även föräldrar bör var goda exempel inför barnen genom att "erkänna sina egna tillkortakommanden inför dem" (2223) då blir man ju nästan säker på att det är en laestadiansk predikan man tar del av.
 
Men den som har en aning om innehållet i den dubbla "tegelsten" jag nu försöker ta mig igenom, vet att jag även har tagit mig igenom avsnittet om rättfärdiggörelsen. Där borde väl med säkerhet finnas någon snubbeltråd.
 
???
 
Nej, egentligen inte. För mig reduceras det hela i praktiken till en terminologisk fråga (en fråga om ord). Visst är det så att om man lägger valda avsnitt och meningar ur t ex Tridentinums formuleringar sida vid sida med motsvarande "lutherska" så är det klart att det synes motsägelsefullt. Men måste vi odla och uppehålla den motsättningen? Finns det inget sätt att  "tolka och tyda allt till det bästa"?
 
Jag citerar hela paragraf (1989):
Det första resultatet av den helige Andes nåd är omvändelsen som åstadkommer rättfärdiggörelse enligt Jesu förkunnelse i början av evangeliet: "Omvänd er. Himmelriket är nära (Matt.4:17). Under nådens inflytande vänder sig människan till Gud och bort från synden . Så tar hon emot förlåtelse och rättfärdighet från Gud. "Rättfärdiggörelsen omfattar alltså syndernas förlåtelse, helgelse och förnyelse av den inre människan."***
 
I paragrafens första del som beskriver omvändelsen är väl inget allvarligt att anmärka. Värre i sista delen, Tridentinum-citatet. Men kan vi inte bara helt enkelt lösa problemet genom att säga att lutheraner och katoliker använder ordet rättfärdiggörelse på olika sätt, med olika betydelser? Själva skeendet som vi menar att den helige Ande utför i en människa är ju detsamma: omvändelsen då människan dras från synden till Gud, tron och sen det förnyade/helgade livet. Om sen helgelsen ses som en del av rättfärdiggörelsen (katolskt) eller som en nödvändig följd av rättfärdiggörelsen (lutherskt) det är väl i princip just en terminologisk fråga. I vart fall har jag ytterst svårt att se den som en nödvändigt kyrkoskiljande fråga. Jag tänker i alla fall inte betrakta den så.
 
Om nu någon bland kära läsarna tycker att nu är jag inte längre "luthersk" då kommer jag bara säga: "jaha". Som jag tidigare skrivit: jag har aldrig upplevt mig ha en "luthersk" identitet. Och även om jag naturligtvis varit påverkad av det lutherska arv som finns i vår kyrka så har jag aldrig på allvar haft ambitionen vara just "lutheran". Nej, allmänkyrklig i den tradition som är svenska kyrkans, det är vad jag upplever mig vara.
 
- - - - - -
 
* alla hänvisningar gäller paragrafer, inte sidor
 
** sen medger jag gärna att man t ex vid stormötesnattvardsgångar kan organisera allt lite mer så går distributionen fortare och man orkar lättare sitta kvar. Skulle man t ex våga införa något "nytt i kristendomen" och ha utdelningsstationer även längst ner i tältet, där människor tar emot nattvarden stående?
 
*** citatet i slutet av paragrafen är från Tridentinska konciliet

Jag gick i kyrkan (läsning KKK 2)

idag. Katolska kyrkan. Jag har ju semester så jag gör vad jag vill. Ett studiebesök måste alltid vara tillåtet. Dessutom kommer jag sannolikt deltaga i 3-4 svenskkyrkliga mässor kommande vecka så behovet av egen kommunion är väl försett.
 
Det intressanta är att jag vid dagens mässa träffade
1 pensionerad prästkollega
1 f d svenskkyrklig diakon som tidigare konverterat
1 svenskkyrklig musiker som nyligen konverterat
2 konverterade familjemedlemmar till aktiv präst i svenska kyrkan
 
Det är nästan så att man träffar fler som har (haft) relation till det svenskkyrkliga yrkeskollegiet om man går i katolska kyrkan än när man går i svenska kyrkans gudstjänster. Tur att det inte var f Conny som celebrerade för då hade det varit en f d svenskkyrklig präst även vid altaret.
 
Vad kan vi läsa ut av detta? Om man vill veta hur det kommer att vara i något avseende om ett antal år då ska man inte titta på hur det är nu utan på trenden.
 
Min egen personliga trend är väl att bli alltmer katolikvänlig.* Men ändå har jag knappast kommit längre än dit där många högkyrkliga präster redan länge befunnit sig. Skulle det bli någon allvarlig förändring så lovar jag meddela i god tid. 
 
Nu har jag kommit en bit över 400 sidor i KKK. Genomgången av trosbekännelsen och första delen av sakramentsläran är väl till stora delar okontroversiell. Men en sak fascinerar mig: det oerhört milda tonfallet när olikheter mellan katolska kyrkan och de östliga traditionerna kommenteras. T ex filioque** Det östliga (ursprungliga) alternativet förkastas inte. Och om man bara inte överbetonar skillnaderna så behöver det inte hota enheten sägs det. Detsamma när det gäller olikhet i sakramentssynen fr a kring konfirmationen. I väst görs den av biskopen när den döpte nått något mognare ålder; i öst görs den av prästen direkt vid dopet. Lungt och stilla kontaterar bara katekesen att västordningen innebär betoning av den enskildes samhörighet med hela kyrkan genom biskopen och att östordningen innebär en starkare sammanhållning av dop och konfirmation. No big deal alltså. Bara lite olika betoning. Om det får gå 500 år till så kanske skillnaden mellan katolsk och luthersk rättfärdiggörelselära också bara blir en fråga om betoning (så tycker jag redan).
 
Relationen till de protestantiske är också intressant. I två olika paragrafer  - dels i nr 818 som en del av utläggningen av tredje trosartikeln, dels i nr 1271 om dopet - står exakt samma sak om kristna som tillhör samfund som utgått ur reformationen:
"Dessa troende har blivit rättfärdiggjorda av tro (min kurs.) i dopet och är inlemmade i Kristus; de har därför all rätt att kallas kristna, och den katolska kyrkan erkänner dem med rätta som sina bröder och systrar i Kristus".
 
Så var det med det, alla ni som tror att katolska kyrkan inte räknar andra kristna som kristna! Men hur ska man fatta det i övrigt? Det jag kursiverat? Att katolska kyrkan tillåter reformatoriska kristna att rättfärdiggöras av tro medan dom förbehåller sig själva rätten/skyldigheten rättfärdiggöras av tro och gärningar; eller att även dom själva tror på rättfärdiggörelse av tro?
 
Att kalla mässan ett offer skrämmer mig inte. Inte ens ordet mässoffer. I paragraf 1104 står att liturgin "erinrar" och "aktualiserar, "gör närvarande" "de händelser som frälst oss"."Kristi mysterium firas, men upprepas inte" (min kurs.).
 
Finns det då inga problem kvar i det jag läst? Ska vara Påven i så fall. När protestanter tar del av det katolska att påven ses som "Kristi  (Guds?) ställföreträdare" då brukar dom få en smärre chock. Men vad är problemet? Menar man att påven därmed gör sig till Gud? På intet sätt. Under en sammanlagd tid av flera år har jag varir vicepastor (vikarierande kyrkoherde) men aldrig har jag blivit kyrkoherde för det. Varje söndag har också Kristus miljoner ställföreträdare. När han inte själv kan närvara kroppsligt överallt så får någon annan vara hans ställföreträdare och tala hans ord och dela ut hans sakrament.
 
Om man ska vara helt uppriktig så tror jag att det verkliga innehållet i den protestantiska kritiken i detta är att Kristi ställföreträdare skulle vara någon annan än vi. För i alla protestantiska kyrkor och grupper är det ju (ibland outtalat men likväl) självklart att vi är den grupp som mest rätt fattat Jesu ord och mest autentiskt lever Jesu liv, alltså blir det vi som är Kristi verkliga ställföreträdare, inte påven.
 
När vi i vår kära gamla svenska kyrka haft oenigheter om hur bibeln kan tolkas så blir det ju i praktiken kyrkomötets majoritet som blir Kristi ställföreträdare. Om Kristus funnits kroppsligt på jorden hade vi frågat honom. Om han redan var uppfaren men apostlarna i livet, då hade dom fått samlas till apostlamöte. Men när dom är döda, vem ska då ytterst avgöra. I valet mellan påven och svenska kyrkans kyrkomöte så undrar jag vilket som är bäst eller sämst.***
 
Sen var det ju avlaten också. Noterar att hela texten i det avsnittet står med mindre stil. Och i katekessens inledning står att det som tryckts med små bokstäver är "historiska eller apologetiska anmärkningar eller kompletterande (min kurs.) läroutläggningar". Vad betyder det? Ett snyggt ord för i praktiken mindre viktigt?
 
Jag hänvisar återigen till artkeln Den missförstådda avlaten av Anders Piltz (ur tidskriften Signum i början av året 2000). Den kan sökas på nätet. Läs den först innan du diskuterar.
 
När jag läst 200 sidor till så återkommer jag. Men det kan dröja lite längre eftersom annat nu också pockar på uppmärksamhet.
 
- - - - -
 
* det är oundvikligt att det blir så när man även på katolsk tro tillämpar den lutherska princioen "tolka och tyda allt till det bästa" (Lilla katekesen, Luthers förklaring till åttonde budet)
 
** tillägget "och Sonen" i tredje artikeln av nicenska trosbekännelsen
 
*** kom nu inte och snacka om Skriften allena för här diskuterar jag hypotetiskt en situation där oenighet råder om skriftens tolkning även om båda sidor principiellt skulle  erkänna skriftens överhöghet
 
 

Kyrkan - Guds gåva?

Så heter en liten bok (drygt 100 sidor) som vännen och prästkollegan nere i Växjö stift, Håkan Sunnliden, skrev redan 1989. På den tiden var han kyrkoherde i Hjälmseryd och församlingen präglades  då av ett väckelseskeende. Mitt i detta upplevde Håkan det som viktigt att få undervisa om Kyrkan och även säga några sanningens ord om vår nuvarande konkreta verklighet i svenska kyrkan.
 
I boken går författaren bla igenom de sju Kyrkans kännetecken (uttryck från Martin Luther) som jag själv undervisat om många gånger. Igenkännandets glädje således.
 
När han tycker att nuvarande svenska kyrkan är värd kritik så säger han det öppet. Men kan en reformation ske i vår tid? Ja, vill nog Håkan svara, men...
"...du måste förstå att det finns ett pris att betala. Det är omvändelsens, befrielsens och efterföljelsens pris. I den mån en präst, en grupp eller en hel församling vill gå den vägen och betala det priset tror jag Guds heliga kraft kommer över dem igen. Självklart innebär det att man kommer att avvika från systemet och systemets anhängare kommer inte att glädja sig över dem, utan tvärtom: först le och skratta, sedan förtala och hata. Hur kontrollapparaten sedan tar sig uttryck återstår att se.
Självklart kan du och jag på nytt ta emot den kallelse och det uppdrag vår Herre har gett oss. Och det är också varje kristen människas ansvar alldeles oavsett vilket sammanhang hon står i ."
 
Resten får du läsa själv när du beställt boken direkt från Håkan.
 
hakan.sunnliden@telia.com
 
100:- tar han för den. Vill du läsa Håkans egna ord om boken så spanar du in kan Sunnlidens blogg, bloggposten för 2 maj.

Några böcker jag läst

ska jag berätta om. Jag gör ju det ibland.
 
Rykande vekar heter boken jag avslutade för en tid sedan. Flera olika artiklar om reformationstiden. Både i Sverige och utomlands. Men mer ur ett katolskt perspektiv. Intressant. Om vilken förstörelse av mångfaldiga uttryck för det andliga som reformationen innebar. Ska vi söka tröst i det faktum att allt ändå bara var falskt? Den som vill kan ju det. Om han lyckas är en annan fråga. Men lite (kyrko-) historiskt intresse behövs nog om man ska uppskatta boken. 
 
Lite modernare historia var det i den bok jag för några dagar sedan avslutade. Den tyske officerens hustru. Gripande personligt vittnesbörd av en judinna som överlevde nazisttiden i Tyskland under falsk identitet och först sammanboende, sedan gift med en tysk man som i slutet av kriget inkallas till tjänstgöring i arme'n. Fruktansvärd press att under många år leva med risk att bli avslöjad. En lite rolig passage är dock att samma nazistiske byråkrat som inför hennes giftermål stämplar och godkänner hennes handlingar som äkta arier, senare, efter kriget - då i ockupationsmaktens tjänst -  får ge henne nya identitetshandlingar med hennes äkta judiska identitet. Som Bob Dylan sa The times they are a'changing.
 
Ännu lite senare historia i allra senaste boken, färdigläst igår. r soldaterna kom handlar om de allierade soldaternas massvåldtäkter mot tyska kvinnor under slutet av andra världskriget och tiden efter, ockupationstiden. Att ryska soldater uppförde sig som svin har vi lärt men att de amerikanska i princip var likadana har ofta inte framkommit i västerländsk debatt. Förklaringen som ges till detta i boken är att kriget snabbt avlöstes av den nya öst-väst-konflikten med dess behov framställa västerlänningarna som goda och ryssarna onda.
 
Många försök har gjorts att räkna ut hur många soldatvåldtäkter som begicks efter (och under slutskedet av) kriget. Med högst skilda resultat. Denna bok hamnar på obegripliga 860000! (Du läser rätt: åtta hundra sextio tusen. Våldtäkter alltså!) Några tydliga order att begå massvåldtäkter fanns inte. Däremot kanske en framställning i arme'ernas propaganda att den tyska kvinnan skulle vara soldaternas belöning efter väl förrättat värv.
 
När man läser om de grymheter som soldater kunde utsätta kvinnor - från barn till åldringar - för, så undrar man hur män så totalt kan tappa sin moraliska kompass. Ett möjligt svar som ges i boken är att om man under flera år lever starkt i en miljö där det som normalt är helt oacceptabelt - att döda- blir tillåtet (och oftast: ju fler desto bättre!) Så är det kanske inte underligt att rätt och fel vänds upp och ner. 
 
Utan tvekan en gripande bok. Och självklart förföljs de våldtagna tyska kvinnorna av det som även drabbar våldtäktsoffer i civila sammanhang: ett ifrågasättande av deras moral och en undran om dom inte i själva verket uppfört sig så att dom inbjudit till gärningen.
 
De enda ljuspunkterna - om man nu kan tala om sådana i dylika grymma sammanhang - är kanske de kvinnor som trots allt medvetet väljer att föda barnet (dvs gjorde ingen abortansökan - enligt samma beräkningar som ovan var det ca 10% av de våldtäktsgravida som inte gjorde/fick abort) med motiveringen att barnet man bär trots allt är oskyldigt till sin tillblivelse. Vissa vittnesbörd finns också om att mödrar, när barnen väl fötts och börjat växa upp (oavsett om man nekats eller ej ansökt om abort) kunnat uppleva barnet som den enda glädjen i en i övrigt helt bedrövlig tid.  Ett gripande exempel är en kvinna som anmäler sitt barn till adoption (till faderns hemland, Frankrike, som var det land som tydligast beredde sig ta ansvar för sina soldaters barn) men som efter några veckor ångrar sig och behåller barnet med motiveringen att barnet bereder hennes mor och mormor så stor glädje att hon inte kan lämna bort det.
 
Ska man se det som ett tecken på livets seger över döden och ondskan?
 
 

En lagom liten bok

har jag läst i under senaste dagarna. Det är en äldre svensk Katolsk Katekes, ursprungligen utgiven i tre upplagor på 20-, 30-, respektive 40-talet. Men nu har andra upplagan utgetts på nytt i faksimil av Svenska Katolska Akademien som ägnar sig åt att nyutge "äldre särskilt värdefulla och eftersökta svenska katolska skrifter som sedan länge varit ur tryck." Själv beställde jag den via Bokus.
 
Att läsa ur en katekes är ju utan tvekan igenkännandets glädje för en lutheran. Frågor och svar i mängd. Frågorna ställda precis så att exakt rätt svar kan ges - på samma sätt som i vår kyrkas katekesutveckling.
 
Och inte bara den yttre formen känner man igen. Även innehållet till stora delar. Och kan ansluta sig till. Utan tvekan. Och konstigt vore det väl annars, trosbekännelsen är ju densamma, de tio buden och Fader vår likaså. Det är väl när man kommer till de konkreta tillämpningarna av buden och kristenlivet; och hur man får ett regelbundet fungerande böneliv, som den katolska katekesen blir mer detaljrik. Men oftast inte så att man blir främmande för innehållet. Det mesta kan man helt stå bakom. Jag menar: vilken lutheran håller inte med om att man söndagligen bör gå i gudstjänst (även om det här är just katolska mässan som avses) dagligen be morgon- och aftonbön och före och efter varje måltid tacka Gud? Och när man läser genomgången av högmässan så inser man hur oerhört "katolska" vi svenskkyrkliga lutheraner är.*
 
Det som är mest ovant i boken är nog det som har med avlaten och skärselden att göra. Mest kanske för att man inte riktigt begriper det som tycks förutsättas. Men av en del förklarande formuleringar att döma så tycks författarna förutsätta att inte heller alla katoliker riktigt begriper. Men dessa korta avsnitt kan man ju lätt hoppa över och ta till sig det sannskyldigt goda.
 
Eftersom jag alltid sett det som en av mina livskallelser att göra folk förvånade, att riva ner cementerade (felaktiga) tankebyggnader och utmana fördomar, så håll till godo med tre avnitt ur Katolsk Katekes:
 
1. I förklaringarna till första budet talas om "tro, hopp och kärlek" som vårt sätt att ge Gud den ära som tillkommer  honom. Och det vi framför allt ska hoppas av Gud är att "få våra synders förlåtelse, hans nåd och den eviga saligheten". Och därefter ges kommentaren:
"Av egen kraft kunna vi aldrig ernå de himmelska tingen."
 
Man får nästan för sig att Luther var katolik när han i sin katekes inleder förklaringen till tredje trosartkeln med orden "Jag tror att jag av min egen kraft och förnuft icke kan tro..."
 
2. Om att vörda helgonen.
Det ska vi göra "emedan Gud själv har förhärligat dem." Och vidare: "Om vi i sanning älska och ära Gud , då skola vi även älska och vörda hans vänner". (Vem kan säga emot det?)  Och sedan ett svar på en tänkt invändning:
"Därmed synda vi icke mot första budet, emedan vi icke tillbedja dem."
 
Var det någon som trodde annat?
 
3. Avlaten är kanske det mest missförstådda av alla katolska löror och bruk. Låt oss därför ta del av hur Katolsk Katekes undervisar. I två punkter kommenteras vanliga missuppfattningar:
 
"Felaktig är den meningen att avlaten skulle vara detsamma som syndernas förlåtelse."
och
"Det är förtal, att kyrkan skulle sälja avlat för penningar eller förlåta t.o.m. ännu icke begångna synder."
 
Så var det med det! Kommentarfältet fritt för vänner som känner behov frälsa mig från den katolska faran genom att nämna något negativt i historisk eller nutida katolsk lära eller praxis:) En särskild utmaning skulle det vara om någon kunde nämna något som jag inte hört redan för trettio år sedan. Själv försöker jag bara följa den första av de fem ömsesidiga förpliktelser som antogs vid mötet i Lund för två månader sedan: att mera se till det som förenar än det som skiljer.
 
- - - - - -
 
kyrkliga lutheraner alltså. Dom som (bara) är "bönhuslutheraner" känner sig kanske aningen främmande, men då är dom nog något främmande även för svenska kyrkans traditionella högmässa"

Stenberg IV

Alltså fjärde delen (nu utgivna tryckta utgåvan) av 1700-tals-Umeåprästen Pehr Stenbergs Levernesbeskrivning är nu av mig färdigläst.* Nästan lite abstinenskänsla att skiljas från den man vars öden och äventyr varit en regelbunden följeslagare under ett drygt år. Fyra stora tjocka böcker.
 
 
Tyvärr dock, sista delen är lite tråkigare än de tidigare delarna. Första delen uppväxten. Andra delen studietiden i Åbo. Tredje delen första prästtiden i Umeå. Och så fjärde delen fortsättning av prästeriet fram till dess han flyttar från Umeå stad till landskyrkan. **
 
Mest spännnde är väl del två och tre där en stor del av hans uppmärksamhet ligger på att finna en livskamrat. Men nu sedan han hamnat i äktenskapets trygga famn och barnen kommer prydligt i rad så blir det ju lite "volvo, villa, vovve" över det hela. Fast i 1700-talstappning, förstås.
 
Eftersom jag vid redogörelse för de tidigare delarna av verket försökt finna något att återberätta så ska jag göra det även nu. Jag väljer då att dela med mig av den för mig nya kunskapen att prästerna alltid träffades och lyckönskade varandra den första maj. Och det hade ingenting med vare sig arbetare eller (det i mina ögon något krystade helgonet) St Josef arbetaren att göra. Nej, anledningen var en helt annan. I not nr 94 förklaras det hela sålunda:
 
Det ecklesiastiska året började i maj. Första maj firades därför internt som prästernas nyårsdag, då man önskade gott nytt år.Bakgrunden till firandet var delvis av ekonomisk art, då man gratulerade till att ha överlevt första maj. Om en präst avled strax före första maj fick änkan försörjning tills nästa präst tillträdde första maj, men om en präst dog efter första maj fick änkan fördelaktigare villkor med försörjning till nästa första maj; därtill kom i båda fallen ett eventuellt nådår.
 
En anledning så god som någon till internt prästerligt gratulerande och firande. Att den ursprungliga firningsanledningen sedan länge försvunnit hindrar inte att firandet består.
 
Vill man lyssna på ett radioprogram (ca 25 min) där några av dem som arbetat med verkets utgivning intervjuas (varav en är ättling till Pehr Stenberg) kan man även få höra högläsning av en duktig uppläsare. I programmet påpekas också hur unikt detta verk är. Det finns ytterst få självbiografiska verk av detta omfång från äldre tider. Radioprogrammet klart värt att lyssna på.
 
Man inser när man läser: förhållandena skiftar men människan är sig ganska lik. Ja, ni förstår att jag inte ångrar köpandet och läsandet av detta verk.
 
- - - - 
* det kommer även ett femte band, men det lär vara en ren registerdel; ingen mer berättande text
 
 ** i bokens sista not (128) förklaras: "Här slutar framställningen mitt i 1807 års händelser. Av tidigare notis framgår att Stenberg skrivit detta under sitt sista levnadsår, d.v.s. 1824....sjukdom och död har satt punkt för projektet."
 
Till detta kan ju en sentida läsare bara beklaga att Stenberg inte fick tid och kraft att berätta om kriget 1808-09.

Filotea

heter en bok jag just läst ut. Ett kapitel om dagen från början av september t o m annandagen. Utgiven av Artos men skriven för flera hundra år sedan. Författaren? Den katolske biskopen Frans av Sales 1567-1622 som verkade i Geneve. Typ av bok? Ja, vad ska man säga? Uppbyggelsebok. Fördjupning. Andlig vägledning.
 
I vart fall är det inte en bok för sträckläsning. I genomsnitt är nog kapitlen två-tre sidor, så den lämpar sig väl för daglig läsning, ett avsnitt om dagen. Författaren rekommenderar att man läser på morgonen så kan man meditera över det lästa under dagen.  Men kanske borde man ta dubbelt så lång tid på sig; läsa varje kapitel två dagar i rad och verkligen låta det sjunka in?
 
Man uppfattar de olika kapitlen som en själasörjares/andlig vägledares brev till sin konfident/lärjunge. Den mottagande tilltalas just Filotea, vilket betyder en som älskar Gud. Skrivsättet ger en nära och personlig ton och man upplever sig själv tilltalad.
 
Syftet med skriverierna är givtvis att mottgaren ska fördjupas i sin tro och sin gudsgemenskap. Medlen och vägarna som rekommenderas är i princip desamma som vi skulle ge på reformatorisk grund: ta vara på ordet, gå ofta i kommunion, uppehåll ett regelbundet böneliv, bruka bikten och var varsam med ytliga och flyktiga nöjen som kan locka åt fel håll. Särskilt när det gäller det sista finns en ton och en attityd jag uppskattar. När det gäller förhållandet till nöjen, spel, ägodelar, alkohol, fina kläder, dans osv så finns inget av den typ av kategoriskt syndakatalogande som ofta funnits i våra traditioner. Nej, hellre upplever jag Paulus: "allt är lovligt men allt är inte nyttigt." Ständigt uppmanas Filotea ge akt på sitt hjärta, vara vaksam så att inget får ta den plats i hjärtat som Gud ska ha.
 
Boken är alltå skriven för människor som lever i världen, inte till munkar och nunnor som lever skyddade bakom höga klostermurar.
 
Även om författaren är katolik - och en av de mest omtalade när det gäller att få människor som "avfallit" till protestantisk tro att återvända till katolska kyrkan - så skriver han ofta på ett sätt som även en lutherskt-pietistiskt kristen kan känna igen sig i. När han t ex talar om att "få en försmak av himmelens goda" då får ju även en halvlaestadian som jag igenkännande vibrationer.*
 
Och riktigt lutherskt blir det ju när han skriver om farisen och publikanen. "Den högmodige farisen höll tullindrivaren för att vara en stor syndare, kanske till och med för att vara tjuv, horkarl eller bedragare. Men han bedrog sig ordentligt, för just i det ögonblicket blev denne rättfärdiggjord"  (min kurs.).**
 
Boken rekommenderas utan tvekan.
- - - - -
 
*Laestadius skriver ju ibland om en "försmak av himmelens glädje"
 
** Att rättfärdiggörelsen sker fullkomligt på ett ögonblick, är det inte det som är vår lutherska specialitet? Och var det inte detta som tridentinska konciliet fördömde? Så, blev författaren då fördömd av katolska kyrkan (frågar jag retoriskt)? Tvärtom! 1665 blev han helgonförklarad och 1877 utsedd till kyrkolärare.

Jag sökte Allah och fann Jesus

heter en mycket läsvärd bok. Utgiven av Credoakademin. Jag har just läst ut den nu i pausen mellan Pehr Stenbergs Levernesbeskrivning III och IV.
 
Detta är också en levernesbeskrivning som berättar om en ung hängiven muslims* vandring och brottningar på vägen från islam till kristen tro, eller ska vi hellre säga på vägen till Jesus.
 
Författaren och huvudpersonen Nabeel Qureshi, är född, uppvuxen och boende i USA (bortsett från några år då familjen bodde i Skottland). Han är andra generationens muslim i västvärlden, föräldrarna från Pakistan. Uppvuxen i en familj där många ägnat sig åt islamisk mission fostras han att ta sin tro på allvar och beflitar sig också om att kunna vittna om och försvara sin tro i sin icke-muslimska omgivning, i skolan, highschool och college.
 
Det är i mötet med fr a kristna skolkamrater som hans tro börjar prövas. Men ofta blir han besviken på kristna; dom är antingen för okunniga eller för fega att ge honom det rätta tuggmotståndet när han vill diskutera religion. Annat blir det när han lär känna David. Och här fanns för mig en av de stora utmaningarna i boken. En kristen som kan ge svar på tal till en allvarligt frågande sökare och en som år efter år finns kvar som verklig vän, trots religions- och åsiktsskillnader.
 
Många av dom invändningar mot kristen tro som Nabeel har är ganska lika dom vi nöter från sekulariserade västerlänningar med kristen bakgrund: är Bibeln sann, har Jesus uppstått osv. Därför är det nyttigt läsa hans brottningar och se hur tvivlen ett efter ett övervinns.
 
Men inte bara tvivel ska övervinnas utan tro måste brytas ner: tron på Muhammeds och Koranens ofelbarhet. Här finns också mycket att lära om muslimskt tänkande och vilka sanningar som bär en troende muslim. Insikter får man också om vad det kan kosta en muslim att bli kristen, förlust av släktgemenskap och sociala sammanhang mm.
 
Eftersom författaren är verklig sanningssökare (och akademiker) så läser han massor av både muslimsk och kristen litteratur, lyssnar på debatter mellan muslimska imamer och kristna förkunnare och går verkligen till botten med frågor som Jesu död (dog han verkligen i korsfästelsen?  vilket muslimer förnekar) Kristi uppståndelse, Nya testamentets tillförlitlighet och Koranens tillkomsthistoria. Därför finns mycket i boken som även en kristen har nytta av att läsa.
 
Jag säger bara en sak: läs den! Och för att citera Paulus (Fil 4): "åter vill jag säga" läs den!
 
- - - - - -
 
* författaren tillhör den från Pakistan utgående minoritetsriktningen inom islam som kallas Ahmadiyya, vilket i sin tur är en grupp bland de ca 10-15 % av världens muslimer som inte tillhör någon av de två största grupperna sunni och shia.
 
Denna grupp har vissa särläror som gör att många majoritetsmuslimer inte betraktar dom som riktiga muslimer. I boken finns exempel på hur dom får försvara sin rätt kallas muslimer. Men bokens beskrivning av muslimsk fromhetspraxis och muslimska tänkesätt torde även gälla andra än bara denna grupp. Denna riktning försöker också (särskilt i västvärlden?) framställa islam som en fredens och icke-våldets religion på ett sätt som delvis kanske skiljer sig från historisk islam

Pehr Stenbergs Levernesbeskrivning, band III

är nu ikväll färdigläst. Det är rejäla böcker. Denna del var 536 sidor, och då är det stora sidor med text i dubbla spalter. Nu får jag en dryg veckas vila.* Den 20 september utges del IV i Umeå.
 
Jag har nämnt detta imponerande verk i en tidigare bloggpost för något år sedan. Och kan fortfarande rekommendera det till den som är historiskt och kyrkligt intresserad. Det är alltså en man som var präst i Umeå i slutet av 1700-talet (och början av 1800-? - sista delen får utvisa om han blev kvar i staden eller flyttade) och som berättar sin levnadshistoria. Den historia som i denna del tecknas (1789-96) skriver han (delvis? i slutversion?) ner ca tjugo år senare.
 
I denna del upptas en stor del av berättandet av hans minnen, av hans mångfaldiga försök att få en hustru. Bl a friar han under nästan ett år till en viss frk Sofie Lindahl - jag skulle gissa att hon är min farfars morfars fars syster eller något liknande - men där fick han till slut korgen. Och lika glad var han för det, verkar det som. Och lika glad borde hon vara, eftersom han vid den tiden var 35 och hon 17! Hans övriga öden och äventyr och hur det till sist blev med fru och barn ska jag inte berätta för att inte förta spänningen för den som beslutar taga sig verket an.
 
Men en liten berättelse från den prästerliga 1700-talsverkligheten ska jag bjuda läsarna på. Han blev ganska ofta kallad ut på socknen för att skrifta och ge nattvarden till döende människor. Då hörde det till att husfolket som tack för denna tjänst åt den döende skulle bjuda på en sup, alltså sattes en brännvinsflaska fram. Nu hände sig en gång att densamma flaskan var ytterst lik den i vilken han hade nattvardsvinet. Alltså råkade han en gång ta fel och ge en döende gumma sakramentet i form av brännvin. Snart upptäckte han dock sitt misstag och gjorde om alltsammans.
 
Men det som flera gånger fascinerar mig under läsningen är hur både författaren själv och många av dem han möter så oupphörligt och konsekvent ser Guds ledning, beslut och handlande i exakt allt som händer. Även när man drabbas av de allvarligaste svårigheter och prövningar (en hustrus eller ett barns död, eller en faders självmord osv) så kommer det inte i närheten att klaga utan bara "tacka och ta emot". Allt som sker är Guds vilja eller åtminstone tillåts av Gud. Gud vet bäst. Han ser längre. Han låter alltid allt samverka till det bästa osv. Är det möjligt att tro på det sättet så konsekvent, undrar man. Men samtidigt anar man att det i en sådan tro samtidigt kan vila en oerhörd förtröstan. Och detta är faktiskt (tro det eller ej!) gällande svenskkyrklig tro enligt 1878 år katekesutveckling.

* min vila från Stenberg blir kanske något längre så jag hinner läsa annat också

Pastorn

heter en bok jag just läst. Författad av Kristian Nyman, boende i Österbotten i Finland.
 
Boken kan sägas vara en beskrivning av vår kyrkokamp, intryckt i en spännings/kriminalroman. En präst blev mördad för elva år sedan. Inga ansvariga kunde hittas så ganska snabbt lades polisutredningen ner. Eftersom prästen tidigare förlorat all ära och heder när lokaltidningen fullständigt skrivit ner honom som både kvinnohatare och homofob så tycks många i samhället hysa åsikten att han fick vad han förtjänade. Men inte riktigt alla. Bland "de stilla i landet" finns nog några som ansåg att han varit usatt för en hatkampanj. Men törs och vill någon börja gräva i detta gamla fall?
 
Jo, till slut blir det så. Och det ena efter det andra nystas upp. Men alla vill inte att någon annan sanning än den hittillsrådande ska få komma fram. Skeendenas allvar eskalerar och snart är både poliser och skjutvapen inblandade. Lite "kan inte lägga boken ifrån mig"- känsla är det nog ibland. Men det beror kanske på att kapitlen är korta så hur sent det än blivit så "orkar jag nog ett kapitel till."
 
När man har en bok av denna typ, där en kristen författare vill ge ett budskap i romanens form så är det ingen tvekan om att storyn som det hela paketeras i lätt blir lite väl förutsägbar och tillrättalagd och kontrasterna lite väl skarpa. Men jag ledsnade inte utan försummade gladeligen en massa jag borde gjort under några lediga dagar.
 
Utan tvekan kan man i boken igenkänna mycket av också den svenska kyrkokamp som många stått i. Särskilt kanske detta med medias inflytande och förmåga att vinkla och skapa den verklighet den vill ska bli synlig. Och den förtvivlan och utsatthet man kan uppleva när man drabbas av något dylikt. Även om skeendena i boken, som sagt, målas i mycket (kanske onödigt) skarpa färger.
 
Jag skulle kunna tänka mig att många kristna ungdomar skulle ha behållning av att läsa boken. Dels är den ju lite lagom spännande. Dels kan den ge viss kunskap om kyrkokampen och om de villkor vi som kristna kanske alltmer får räkna med i samhället om vi vill hålla fast vid Guds ord och Jesus Kristus. Sist och slutligen innehåller boken en del god kristen undervisning; i referat av predikningar och i återgivande av samtal mellan huvudpersonerna. Här är det väl nästan alltför övertydligt att författaren själv predikar för läsarna. Men det som förmedlas är i grunden rätt och riktigt. Och särskilt unga människor kunde läsa detta likaväl som något annat.
 
Ångrar jag de timmar jag satsade på boken? Nej.
 
- - - - - - -
Kristian Nyman: Pastorn
Eget förlag. Pedersöre 2015.
ISBN 978-952-93-6346-9
425 sid.
(Tillagt dagen efter: enligt mail från författaren är första upplagan nu slut. Men en ny tryckning är på väg.)
 
 

Äntligen nå't att skriva om

Jag får väl lov att ta tjuren vid hornen och gå mina kära läsare till mötes, jag menar alla dem bland läsarna som önskat ett nytt inlägg. Problemet är bara att jag inte vetat vad jag ska skriva om. Inspirationen har inte infunnit sig. Och när det gäller bloggande (i alla fall på en blogg som denna) handlar det om inspiration mer än om transpiration (som min gamle kamrat brukar undervisa prästkandidater att det handlar om när det gäller predikoförberedelse).
 
Nå, i vart fall fick jag lite inspiration. Läste i gårdagens tidning om en nyutkommen bok - Bodenfallet - som handlar om det uppmärksammade styckmordet av en ung kvinna i Boden för knappt två år sedan. En ung man (kamrat och f d pojkvän till kvinnan dömdes i både tingsrätt och hovrätt. Men man kan tycka att vissa frågor kvarstår även om tanken på en alternativ gärningsman förefaller ganska långsökt. Sådana böcker - snarast deckare om riktiga rättsfall - älskar jag!
 
Alltså blev det snabbtur till bokhandeln igår eftermiddag. Och ser man på. Där befann sig de tvenne författarna, f d justitieministern Thomas Bodström och journalisten Lars Olof Lampers. Alltså fick jag boken dedicerad. Jag kan väl avslöja att Bodström inte har världens vackraste handstil men han önskade mig ändå "Välkommen in i boken för läsning i vårsolen."
 
Nu blev boken läst inomhus i favoritfåtöljen och solen mest molndold på andra sidan huset men ändå. Det man kunde uppskatta med boken var att berättelsen om det aktuella fallet avbröts av kommentarer och undervisning om rättsprocesser generellt. Där fanns en del lärdomar att hämta. 
 
Att få en mer sammanhållen redogörelse av hela skeendet så här i efterhand kan givetvis vara både intressant och lugnande för alla som följde skeendet i media under de dramatiska dagarna.
 
Men den stora frågan: blev rätt person dömd?
 
???
 

Så klart

fanns det en avsikt med mitt återberättande av ett minne från min första prästtid. Den till synes meningslösa oenighet som ärvts ner genom generationerna får syfta på den fäderneärvda konflikten mellan katoliker och protestanter. Det faschinerar mig var gång det händer att så fort någon (i ett forum där många är protestanter) skriver något som är positivt om den katolska kyrkan (om så bara för att röja bort de grövsta fördomar) så "måste" ett gäng försvare av "sanningen" rycka ut för att återställa ordningen genom att berätta om något negativt som gjorts i katolska kyrkans namn eller av kyrkan. Det kan vara vad som helst från behandlingen av hugginotter till moderna oegentligheter.
 
Ja, det faschinerar mig. Kanske inte mest synligt i denna ringa bloggs kommentarfält. Men väl på andra ställen.
 
Varifrån kommer detta behov att se till att "sista ordet" alltid blir något negativt eller åtminstone varnande eller förmanande så fort katolska kyrkan kommer på tal? Jag har aldrig sett samma fenomen om det är Missionskyrkan som debatteras eller pingströrelsen eller för den delen socialdemokratin eller Folkpartiet.
 
Vad beror det på? Är det så att vi i generationer utsatts för en stark och konsekvent indoktrinering genom skolundervisningen? Första gången jag på allvar fick upp ögonen för skolundervisningens ensidighet var när jag läste ett vittnesbörd av en kvinna som vuxit upp som barn i ett katolskt hem på 40-50-talet och gått i svensk skola. Inte alltid så lätt genomleva rasterna som följde lektionerna om reformstionstiden och trettioåriga kriget.
 
Katolikerna är fienderna, eller hur? Jag förstod väl det. Något annat finns ju inte. Alla som vågar låta det alltför självklara skakas om en aning skaffar Magnus Nyman: Förlorarnas historia  (svenska reformationstidevarvet ur katolsk synvinkel). Själv läste jag den för några år sedan. Och nu dyker den upp i minnet. Rekommenderas. Men "protestanter" bör läsa den med skyddshjälm på. Risk för konfessionell hjärnskakning föreligger.

Bloggfasta?

Ja, jag måste sätta ett frågetecken. 
 
Mina planer, vilka jag delade i inlägg i måndags, var ju att ikväll inleda en bloggfasta fram till påsk. Men så roligt fick man inte ha. Läste Bloggardag  och där fanns en fundering vad man ska göra under fastan. Ta bloggfasta gick inte för då syns det ju att man fastar. Och så ska det inte vara.
 
Så då sitter jag på kanten av något kärl eller har fastnat med skägget någonstans eller vad jag nu har gjort. Så vad ska jag då göra?
 
(Paus för fundering)
 
Följande blir lösningen;:
1. Jag tar INTE BLOGGFASTA!
2. Jag berättar däremot för kära läsarna att jag just nu befinner mig i en period av minskad inspiration för bloggande. Det innebär att jag kanske kommer att skriva ganska sparsamt en tid :)
 
Men någon offentlig fasta som innebär att jag visar upp min fromhet inför människorna - bort det!
 
Innan jag slutar för ikväll ska jag berätta att när jag kom hem efter askonsdagsmässan så fann jag i brevlådan en bok jag beställt vilken jag såg hemma hos kollega för några veckor sedan: "Judarna ers majestät" av Göran Larsson. Ett tunnt häfte som man läser på en stund. Läs den! Mycket tänkvärd uppgörelse med många av våra kristna fördomar om judar och judisk tro.
 
Askonsdagmässan var gripande som vanligt. En fin högtid. Vi ses någon gång!
 
 
 

Färdigläst och oläst

Andra delen av Pehr Stenbergs Levernes Beskrivning är nu av mig färdigläst. Verket kan fortfarande rekommenderas. Nu har jag över ett halvt år på mig att läsa del tre (som jag redan äger) innan fjärde bandet kommer ut i september. 
 
Andra delen slutar med att huvudpersonen stiger på en båt som ska föra honom från Åbo till Stockholm för vidare färd till hembygden i Västerbotten.
 
Han är nu färdig med studierna i Åbo, har blivit prästvigd och en tid på kallelse (vilken var nödvändig för att få bli präst) verkat som huspräst hos en gammal general. Därefter haft några kortare vikariat och även studerat vidare och blivit magister. Men nu har han inget mer att hämta i Åbo (trakten) varför han söker sig hemåt i hopp om att kunna få en ordinarie tjänst. Fortsättning följer men nu tar jag en paus från Stenberg och läser något annat under en tid.
 
Men när jag ändå är inne på ämnet gamla böcker kan jag passa på att berätta om Lexicon Lapponicum.*  Ett lapskt-svenskt-latinskt lexikon som nån gång under 1700-talets senare del gavs ut av två präster. En hette Öhrling, kyrkoherde i Jokkmokk, och den andre Erik Lindahl. Den senare - min farfars morfars farfar - var prost i Lycksele. Ett gammalt exemplar av sagda bok tillsammana med en bägare i masurbjörk i vilken är inristat "Erik Lindahl Prowst Lycksele" har funnits i familjens ägo. När mina föräldrars lägenhet i våras skulle tömmas lät vi dessa två ägodelar tillfalla min yngre bror som heter just - Erik.
 
Nu är det roliga att en nyutgåva av densamma boken ska släppas i Umeå den 8 mars kl 14 under samisk vecka. Och då kommer min yngre bror att få säga några ord om sin namne, den gamle prosten! Givetvis avser jag infinna mig.
- - - - - - -
* vid sin prästvigning i Härnösand 1825 fick bröderna Lars Levi och Petrus Laestadius varsitt exemplar av Lexicon Lapponicum. 

Återigen

ska jag påminna om bokverket Pehr Stenbergs Levernesbeskrivning. Två gånger tidigare har jag nämnt detta verk som nu är under utgivning vid Umeå Universitet. Mycket interssant att läsa - för den kyrkohistoriskt intresserade har jag förut hävdat. Men nu skulle jag säga att det nog kan intressera vem som helst. Att läsa hur blivande prästen Stenberg tänker under andra halvan av 1700-talet och jämföra med vår tid kan ge upphov till mycket. 
 
Även skratt.
 
Som idag när jag läste om ett av hans minnen från maj 1786 då han för att finansiera sina studier vid Åbo akademi arbetade som informator (lärare åt familjens barn) i en herrskapsfamilj  i Finland. Det korta stycket har rubriken "Tysta frun". Håll tillgodo.
 
"En dag kom en främmande Enke=fru Captenska, wid namn Hedersverd. Denna war så owanligt tystlåten, emot alla Fruntimmers wana, så att jag föll deröfwer i djupaste förundran, såsom något märkwärdigt nytt i Fruntimmers werlden;..." *
 
- - - - - - 
 
* jag inser dock att jag tar en risk när jag bjuder läsarna på detta historiska citat. Av beslut i domkapitel har flera bloggande präster under senare år fått lära sig att man inte bara är ansvarig för vad man skriver utan även för hur det "kunnat uppfattas" (citat ur domkapitlets beslut i ärendet gällande mig). 
 
Om alltså ovanstående citat av någon skulle kunna uppfattas på annat sätt än som lustigt så skulle jag alltså kunna få en liten näsbränna av kapitlet. Det behövs inte ens en anmälan eftersom det framgår av kapitlets beslut att jag fortfarande står under "biskopens och domkapitlets tillsyn". 
 
Men jag tar som sagt risken. Detta är ju som bekant numera en kulturblogg. Och det är - ännu mer som bekant - kulturens uppgift att pröva och vidga gränserna. 

Att bli katolik

har det handlat mycket om på sista tiden för mig. Inte min konvertering. O, nej. Andras. Genom  bokläsning.
 
Dels Ulf o Birgitta Ekmans Den stora upptäckten, dels det amerikanska f d presbyterianska pastorsparet Scott o Kemberly Hanhn's bok Våra vägar bar till Rom (originaltitel: Rome sweet home). I upplägget liknar böckerna varandra - makarna skriver vart annat kapitel - men innehållsligt skiljer de sig mycket.
 
Ulf o Birgitta har väsentligen gjort sin vandring tillsammans medan i paret Hahn's fall konverterade Kimberly först fem år efter sin man efter betydligt längre tvekan och aktivt motstånd. Den konflikten mellan makarna gör kanske den senare boken mer spännande. 
 
I förordet till Hahn's bok skriver Peter Kreeft (han  är väl också konvertit?) att det i USA finns högst 100 personer som hatar katolska kyrkan men miljontals som hatar det de tror vara katolska kyrkan. Tänkvärt. Och det är väl insikten som uttrycks i alla dessa tre böcker att katolska kyrkan i verkligheten - på djupet, innerst inne - är något helt annat än vad vi fördomspräglade protestanter ofta tror. Utan tvekan utmanande. Man ska alltid bedöma andra kyrkor efter deras egen bästa beskrivning av sig själv, inte efter min egen värsta nidbild. Det gäller även katoliker, brukar jag tänka.
 
Jag ska inte återberätta för mycket ur böckerna. Det skulle förta spänningen när kära läsarna själv tar sig an dem - vilket jag förutsätter att ni gör. Det är alltid värdefullt med kunskap oavsett vad man har för inställning till frågan om att konvertera. Kunskap är aldrig fel.
 
I Ulf o Birgittas fall är det väl bara att konstatera att dom genom Ulfs roll som internationellt aktad  frikyrkopastor fått möjlighet att möta betydligt fler intressanta katolska personer och sammanhang än den vanlige svenske "gräsrotskonvertiten" möter. Men även kan man se att deras lämnande av Livets Ord och konverterandet till katolska kyrkan inte bara är något tillfälligt hugskott. Det har varit en process  under lång tid, jag tror dom säger 15 år.
 
I paret Hahn's fall berättas flera gånger - av båda makarna - hur dom söker "hjälp" hos presbyterianska vänner - pastorer och lekmän - för att kunna se hur fel den katolska kyrkan har. I flera fall blir resultatet det motsatta: även vännerna konverterar. Ibland tänker jag att det kan vara likadant hos oss; dom som uppträder som flitigaste katolikmotståndare kan ligga ligga närmast till att ta steget!
 
Scott Hahn får i sitt liv som katolik fortsätta sin undervisande gärning och då även fylla funktionen att undervisa födda katoliker om vad deras tro egentligen innebär och de rikedomar dom äger i sin kyrka
 
Som en liten kuriosa kan nämnas att den första fråga där makarna Hahn anpassar sig till katolsk  uppfattning gäller synen på preventivmedel. En uppgift under universitetsstudierna där Kimberly väljer undersöka den kristna synen på saken i kombination med Scotts fördjupande studier om begreppet förbund i Bibeln leder dem båda till en ny syn - och det långt innan någon av dem i övrigt upplever katolska kyrkan som ett alternativ.
- - - - 
Samtliga i detta inlägg nämnda böcker kan köpas från förlaget Catholica. Där finns även flera andra intressanta böcker av Scott Hahn.
 
 
 
 
 
 

Boken är läst

Avslutade den på bussen hem från Umeå idag. Den bok som Mikael Karlendal för en tid sedan recenserade på sin blogg under rubriken "Pingstvännens väg till den katolska kyrkan".
 
Boken heter "Av bladet blev ett träd", och är skriven av Henrik Engholm. Författaren är inte helt okänd för mig eftersom han ingått bland medarbetarna i tidskriften Keryx,*  utgiven av Livets ord.
 
När man läser boken inser man: i själ och hjärta är man katolik. Men då ska man vara medveten om att den "protestantism" som i boken ställs mot det katolska i praktiken är en radikal frikyrklighet som sannolikt är mer främmande för oss svenskkyrkliga traditionalister än det katolska. De lutherska (och anglikanska) alternativen nämns bara ett fåtal gånger, snarast i förbifarten, och då ofta mer som samstämmiga med det katolska.
 
Jag tror det finns många bland våra lågkyrkliga svenskkyrkliga som skulle ha mycket att lära även om luthersk tro genom denna bok.
 
I den laestadianska tro som påverkat mig mycket finns ju tydligt det drag som i boken framställs som tydligt katolskt nämligen att Gud frälser genom sin församling på jorden och att Kristus lämnat sina nycklar på jorden. Laestadianer menar att varje kristen som har den Helige Ande äger nycklarna och kan lösa från synd; katolsk tro lägger nycklarna hos ämbetet. Men grundtanken är densamma. (Menar jag.) Det är ju också ett skäl att det "katolska" inte känns lika främmande.
 
Riktigt lärorikt i boken var kapitlet om Maria. Både genomgångarna av hur man kan se Maria förebildad i GT och de djupare utläggningarna av de korta Maria-berättelserna i NT vilka vi ofta går förbi ganska ytligt. (Men för att få denna uppbyggelse behöver man inte köpa boken - om man bor i Luleå med omnejd - utan man kan gå på bibelstudium med kollegan Bosse.)
 
Visst känner man sig oerhört samhörig med det som beskrivs som katolsk tro när man läser denna bok. Vi som i grunden är fostrade i den anda som kommer till uttryck i Giertz' Kristi kyrka och hans Herdabrev vi har ju (hittills?) varit burna av tanken att svenska kyrkan är den kyrka som förvaltat det katolska arvet i sverige. Då har man en annan ingång till hela frågan än den som startar sin andliga vandring i mer radikal frikyrklighet.
 
Nå, ska/måste/bör man bli katolik? Hittills har jag inte ansett det. Jag är helt övertygad om att de nådemedel som erbjudits i svenska kyrkan - och som jag själv förvaltar - varit tillräckliga för att leda genom himmelrikets port. Då behövs inget konverteringsalternativ. Men hur blir det framöver?
 
Finns det då något som skulle göra det totalt omöjligt bli katolik? De tre trösklarna är för mig påveämbetets anspråk och de två moderna Mariadogmerna. Men är dessa trösklar så höga att dom skulle vara helt oöverstigliga? En del svarar ja, andra svarar nej. Själv säger jag nog - numera - knappast..
 
Men ändå förblir jag där jag är. Min kärlek till det sammanhang där jag är både döpt och prästvigd är fortfarande tillräckligt stor.
 
- - - - - - 
* den som läst Keryx under åren och särskilt Ulf Ekmans artiklar har kunnat se Ulfs utveckling och vandring på ett sätt som gjorde att man inte blev förvånad över hans beslut att konvertera

Kvällsmässa

blev det idag. Fast ändå riktig komplett högmässa (givetvis). Med början nu i terminsstarten som var så har vi den ordningen att kyrkorna i Örnäset och Hertsön växlar gudstjänsttid. Ena veckan har ena kyrkan 11 och den andra 18. Andra veckan har andra kyrkan 11 och ena kyrkan 18. Ni förstår!
 
Skälet till denna förändring är ett behov av visst dubbelutnyttjande av personal. Olika alternativ för att lösa situationen diskuterades. Till slut blev detta den kompromiss som alla kunde enas om. En viss oro har funnits om deltagarantalet kommer att minska mycket på kvällsgudstjänsterna. Men ikväll var det förhållandevis bra med folk. Vi får hoppas det håller i sig.
 
Den helige Mikaels dag. Viktig söndag med allvarligt budskap. Det senare är det också i en bok jag håller på med, Magnus Malm: Som om Gud inte finns.
 
Sanningen har ersatts av meningen är en av författarens teser. Och det får konsekvenser:
"I en konsensuskultur som vår måste tron skyddas från alltför tydliga påståenden som skulle kunna stöta bort någon. Om vi tänker för mycket, är risken stor att vi kommer till olika slutsatser och därmed utsätter sammanhållningen för alltför stora påfrestningar. En vag känsla av religiös samhörighet framstår då som mer attraktiv. Allt som krävs är att leverera de rätta signalorden och flagga för de rätta symbolfrågorna.....
Och när kyrkan inte längre är rotad i sanningen utan i meningen, då uppstår alltid repression....Istället uppstår en anspänning att tänka och tala på ett visst sätt, så att jag inte stör den noggrant kalibrerade samstämmigheten." (s 139-40).
 
Inte undra på att en bloggare med lite egen profil blir en total omöjlighet! Jag förstår!

Pastoral

heter en bok jag nyss köpt och läst. Artos förlag. Klart läsvärd, låt mig säga det direkt.
 
Det fanns en liknande bok, med samma titel som utgavs för några årtionden sedan. Den utgavs av dåvarande dekanerna i Svenska kyrkans fria Synod. Denna nya utgåva kan nog i någon mån uppfattas som en uppdatering av den gamla även om ingen koppling nämns mellan de båda böckerna.
 
Vad är då en pastoral? En beskrivning av hur man kan förverkliga ett svenskkyrkligt församlingsliv med nådemedlen - ordet och sakramenten - i centrum. Med nödvändighet blir den rätt prästcentrerad, men därför inte intressant bara för präster. Säkert skulle man kunna ha den som studiebok även för intresserade lekmän eller för kyrkvärdar eller andra kyrkoanställda.
 
Jag minns när jag läste den gamla pastoralen. Jag tyckte nog den var mer utmanande - då. Under den tid som gått sedan dess har jag ju alltmer anamat den syn som ligger bakom pastoralerna. Enkelt uttryckt kan man väl säga att synsättet är "högkyrkligt" men mycket av detta har ju under senaste årtionden blivit allmängods i stora delar av svenska kyrkan.
 
Livet med den söndagliga fullständiga högmässan i centrum beskrivs som helt naturligt och självklart. Med begreppet "församling" avses inte i första hand  någon administrativ eller organisatorisk enhet utan just samlingen av de döpta troende, i gemenskap med sin präst, kring ordet och nattvardsbordet.
 
Den enda punkt där jag i någon liten mån saktar in är när diakonens roll i liturgin beskrivs. I pastoralen beskrivs en förhållandevis djupgående liturgisk roll även för diakonen. Utan att gå in på detaljer tvingas jag erkänna att här känner jag mig inte riktigt bekväm med hur sakerna målas upp. Orsakerna till mina tvivel kan vara flerfaldiga. Kanske (men jag lovar inget) kan sakerna bli ämnen för framtida blogginlägg.
 
Men sammanfattningsvis: köp och läs boken. Det är den absolut värd.
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0