10 juni

Personlig jubileumsdag. Min prästvigningsdag 1979. 45-årsjubileum således.
Hur länge ska man utöva ämbetet? Så länge man klarar det? I går vid kyrkkaffet fick jag höra historien om den norske förkunnaren Wislöff som fick en predikokallelse på sin ålders höst. Han var tveksam att svara ja för han tyckte det var svårt med kontakter då han börjat höra så illa. Då fick han svaret
- Du behöver inte höra, det är vi som ska höra!

Idag

var jag till Marias lägenhet två gånger. Först mitt på dagen och åter senare på eftermiddagen efter att jag firat mässa hemma hos vännen, pensionerade diakonen Tommy. Tre närvarande i husförsamlingen idag. Då tar vi till oss Frälsarens ord: där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.
 
Efter andra svängen till lägenheten hade jag bilen full av sådant som ska till återbruk/återvinnas. Dags för tur till Risslan således.
 
Själv tog jag vara på vissa saker ur Marias bokhylla, bl a den Bibel vi gav till henne vid konfirmationen 1996.
 
Tydligen fick hon insikt i nödvändigheten Kämpa trons goda kamp för knappt sex år senare skrev hon i konfirmationsbibeln:
 
 

Lutheran?

T o m äkta sådan*. Är det vad Maria är? Idag var hon till Trafikverket för att förnya sitt körkort. Förmodligen har hon väl haft det som legitimation under åren men som körkort har hon inte haft någon användning av det på över 20 år.
 
Men då var det Luther. En kristen planterar sitt äppelträd även om han vet att den yttersta dagen kommer i morgon. Möjlig modern variant: en kristen förnyar sitt körkort även om läkarna prognostiserar att hon aldrig mer kommer att köra bil.
 

 
äkta lutheran har jag också blivit kallad (på vilka meriter vet jag dock inte). Det var när ungdomskompisen, f d svenskkyrklige, numera katolske prästen Conny Årlind en gång presenterade mig för katolske biskopen Anders Arborelius med orden
- Nu ska biskopen få träffa en äkta lutheran
Biskopens svar:
- Det var trevligt för det gör man ju inte så ofta.
 

Kyndelsmässodagen

Följde med Mats till kyrkan idag. Han höll högmässan och predikade. Hjälp gav jag i distrbutionen. Ca 50 deltagare.
Trevligt kyrkkaffe.
 
Sen for vi hemåt och på vägen tittade vi in i bönhuset (jag har fått nyckel) och till sin stora glädje fann Mats sin bibel på bokskåpet i hallen. Dår låg den inte fedags kväll. Frågan kvarstår: vem bär omkring böcker i bönhuset?
 
Väl hemma packade jag  iordning allt jag behövde för eftermiddagens mässa i sgda bönhus. Sen iväg igen och eftersom jag fått egen nyckel kunde jag i acceptabelt lugn och ro ställa iordning allt.
 
Följande ordning följde vi (psalm-nr ur 37 års psalmbok):
 
Ps 32:1-4
Predikan över dagens evangelium om Jesu frambärande i templet.
Syndabekännelse, avlösning, tackbön
 
Ps  177:3-5
Kollektbön, epistelläsning, trosbekännelse, förbön.
 
Ps 202
Komplett nattvardsliturgi inkl sjunga partier. (Församlingens alla partier fanns projicerade på väggen).
 
Ps 13
 
--------
 
Fin och allvarlig gudstjänst där det i praktiken också blev invigning av altaret. Det var påtagligt att något blev färdigt i bönhuset när det nu finns en plats för altarets sakrament och inte bara för ordet och dopet. Ca 175 kommunikanter + okonfirmerade barn.
 
Det är min förhoppning att nattvardsgudstjänster i bönhuset (ledda av präst!) vid vilka man som idag kan projicera församlingens partier på väggen, ska leda till större delaktighet och att människor lär sig församlingspartierna i liturgin.
 
Kanske skulle det också finnas behov av att undervisa om (högmässo-) liturgin. Kan lämpligen ske för ungdomar och vuxna vid fredagstimme t ex. Jag ställer upp med glädje.
 
 
 

Nytt i bönhuset

dvs Luleå Fridsförbunds bönhus i f d Konsumbutiken på Örnäset - av mig här på bloggen ofta kallad kyrkan i Konsumbutiken. Orgel och predikstolen har funnits från invigningen och dopfunten kom något senare. Nu finns även altare. Detta altare får jag uppgift i praktiken inviga då vi firar mässa och jag celebrerar vid det i morgon eftermiddag.*
 
 

 
* redan för flera år sedan frågade jag domprosten om nattvard i bönhuset skulle försämra Fridsförbundets relation till domkyrkoförsamlingen.
- på inte sätt, var hennes svar.
Och hon hänvisade till sin tid som kyrkoherde I Norrfjärden där prästerna regelbundet firade nattvard i EFS' missionshus. Samma erfarenhet hade jag från Ersnäs, Antnäs och Alvik under min prästtid i Nederluleå under 80-talet. Efs-missionshus eller laestadianska bönhus kan väl gå på ett ut. Fridsförbundet får fortfarande låna Örnäskyrkan när det är tal om extra stora nattvardsgångar, t ex höstmöte och nyår.
 

Lucia

har namnsdag idag. Henne måste vi fira. Själv gjorde jag det genom att fara till enkelt luciafirande i Hertsökyrkan. Där fick vi sjunga den fina luciatext som författats av Domkyrkoförsamlingens och före det Örnäsets församlings tidigare kyrkomusiker Monica Wasberg. Enligt min ringa mening en riktig kristen luciatext.
 
Sankta Lucia, ljus du oss bringar,
som i den hårda tid ondskan betvingar.
Låt oss det ljuset se, som ger åt världen fred.
Sankta Lucia, Sankta Lucia.
 
Ljusbrud i mörkrets tid, Guds tjänarinna, 
vägen till hopp och frid, hjälp oss att finna.
Du i din stjärnekrans, bär Kristi återglans.
Sankta Lucia, Sankta Lucia.
 
Jungfrun, din förebild, kvinna och moder,
som i sitt sköte bar, Herren, vår broder.
Tände din kronas bloss, stjärnor som leder oss,
vägen att finna, ljusbärarinna.
 

Ändå var jag med

en gång till.
 
Framtidsgruppens möte ikväll. Jag som i torsdags så storstilat sagt att nu är det slut. Men så kom för någon dag sedan påminnelse från Christer, sammankallande, där han specificerat kvällens diskussionsämnen. Och dessa fann jag ytterst intressanta...När jag så idag ringde Stefan för att växla några ord om saken så övertygade han mig om att komma - en sista gång.
 
Intressanta samtal som alltid i god gemenskap. 
 

Nu är det slut

Inte med bloggande så kära läsarna behöver inte oroa sig.
 
Nej, det gäller mitt engagemang i den s k Framtidsgruppen inom Luleå Fridsförbund. Skälet är varken att jag tycker gruppen är onödig eller att det är tråkigt vara med. Snarare tvärtom! Skälet är detsamma som till att jag för några veckor sedan lämnade Kyrklig Samlings samarbetsråd: krafterna - både de fysiska och mentala - räcker inte längre till i den grad jag skulle önska. Och nu när Stefan Aro blivit präst i Örnäset och börjat vara med i gruppen så finns ju fortsatt god prästerlig närvaro. Vid kvällens möte tackade jag för mig och blev avtackad av vännerna med många fina ord. Tack för det!
 
Frågan var öppen om jag skulle vara med även på kommande möte som blir redan på tisdag. (??) Men när jag tänkt över saken under tio minuter i Stefans bil då han skjutsade hem mig så kände jag: Nej, nu är det slut. Jag får bli senior advisor som gruppdeltagarna enskilt kan ringa eller besöka då det finns behov av ett visdomsord 😊
 

Helgsmålsringning

heter ytterst korta TV-programmet som går just före 18-tiden på lördagar. Någon gång har jag gluttat på det - jag är ju van från min barndom att man markerade helgens inträde. Men ofta är innehållet rätt tunnt. Dock inte när käre kollegan Stefan Aro ledde. Så inte heller ikväll. Helgsmålsstunden leddes av Caroline Krook tidigare biskop i Stockholm. Hon talade över förlåtelseorden i Fader vår (vår Fader) som är evangelietext i morgon.
 
Hon utlade Jesu ord på ett ytterst klart och utmanande sätt. Inget snack. Plikten - särskilt den kristnes - är att förlåta. Vad man än råkat ut för, hur illa man än blivit behandlad. Förlåtelsen är enda sättet bryta våldets och hämndens spiral.*
 
Titta gärna på Svt-play.
 

 
* hänvisar återigen till ett tidigare inlägg där jag anmälde boken Jag valde att förlåta min sons mördare. Att förlåta är ett beslut jag själv tar i mitt eget hjärta. 
 
 

Uppsala

blev det efter Stockholm.
 
Asked som sagt från de Kyrkligt samlade sen tåg till Uppsala där prästvigningskamraten Lars-Gunnar Ottestig mötte. Besök  hos honom och Eva. Bastu blev jag bjuden på men nog har vi finare bastu här i vår bostadsrättsförening.
 
LG och jag for till morgonmässa i St Ansgar tisdag. Senare under dagen biltur i trakten där Lars-Gunnar bl a förde mig till vänner han och Eva har i församlingen. Väldigt roligt få kontakt igen med människor jag lärde känna redan på 70-talet men sedan inte haft mycket kontakt med.
 
Innan jag onsdag tog flygtaxi till Arlanda för sista resan hem hann jag - precis som i våras - med ett besök hos Ulf Ekman. Jag upprepar: den personliga vänskap vi fick under sista året av våra teologistudier har aldrig upphört. Dock är vår samhörighet nu då han återigen blivit kyrklig betydligt större än under värsta Livets ord-tiden. Att han är Katolskt kyrklig och jag Lutherskt svenskkyrklig känns mer som en marginalanteckning.
 

Synen på Guds ord

blev en del av samtalsämnet igår kväll efter Mats' och min sedvanliga onsdagsbastu. Denna gång även tillsammans med Stefan som nu börjar etablera sig som präst här i Luleå.
 
Det är ju så att det också bland människor som vill vara "bibeltrogna" finns skillnader i synen på Guds ord. Lite (för?) enkelt uttryckt är Bibeln enligt viss reformert syn en instruktionsbok som vi människor ska ta till oss, förstå och leva efter. Man kan bara tänka på den lilla evangelisationsfoldern De fyra andliga sanningarna. För att inte tala om den bibelutgåva som fått namnet Handbok för livet. Bibeln innehåller ett antal principer som det gäller att förstå och sedan praktisera i sitt liv. En mer luthersk (väckelsekristen) syn är istället att Guds ord är den kraft som själv verkar och skapar tro när det brukas och tas emot.
 
Svårt förstå skillnaden? Tänk då så här: enligt första alternativet är Bibeln den kok/recept-bok enligt vars instruktioner du bakar ditt bröd, enligt andra alternativet är Bibeln själva Brödet. Till den som vill bli kristen finns därför bara ett råd: bruka Guds ord. Eller kom till ordets hörande. som man traditionellt sagt i laestadianien.
 
Detta har jag tydligare utrett här på bloggen tidigare. I går repeterade jag för Stefan i korthet mina tankar i detta avseende. Han nickade bifall helt utan protester.
 
Det känns betryggande
 
I kväll träffades Mats och Bosse och jag och vi samtalade också. Dock mindre om bibelsyn och mer om församlings- och gudstjänstliv. Hur blir det i framtiden här i Domkyrkoförsamlingen? Här känns framtiden (på längre sikt) inte lika betryggande. Allt tyder på att det i kommande prästgenerationer blir ytterst tunnsått med präster som vuxit upp i sådana kyrkliga miljöer att de fått en god skolning både vad gäller både liturgi och predikan.
 

Telefonmöte

 
Hade jag ikväll.
 
Men aktiva dagen började med att jag tittade ut och såg att det var snö på marken. Lite senare tog Mats och jag vår veckopromenad. Ganska trögt skjuta rollator i snön men jag sa flera gånger till Mats att här får man ett extra träningspass. Vi stannade givetvis till vid Lilla Skafferiet och jag fick bjuda Mats på kaffe och bulle för att fira Marias glädje-sms igår kväll. Bullarna är ju extremt goda där men smakar det så kostar det.
 
Sen började jag läsa en bok som kanske tänker att den skulle övertyga mig att inte vara kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* men efter drygt 80 sidor tvekar jag om den kommer att lyckas. Halva boken kvar.
 
På kvällen misslyckat telefon/video-möte. Inte misslyckat innehållsligt utan för min del tekniskt. Fick bara vara med via telefon utan bild.*  Nå, jag fick fram vad jag ville säga och hörde de andra två. De var dels Stefan Aro som initierat samtalet med Max-Olav Lassila, kyrkoherde i Larsmo, Österbotten. En präst jag träffat dels på OAS-möten här i Sverige dels på svenskspråkiga Kyrkhelger i Karleby. Till deras samtal hade Stefan inbjudit mig som varit med i den s.k. framtidsgruppen här i Luleå Fridsförbund. Ämnet för samtalet var nämligen kyrka-väckelse. Stefan ville få en bild av utvecklingen ur ett kyrkligt (läs: en kyrkoherdes) perspektiv. Värdefullt samtal och roligt att återigen få kontakt med en person man tidigare träffat.
 
Sms med Maria också under aftonen. Hon är lika glad som igår över läkarens besked. Hon sa att hon dansar - uti andanom får man väl tänka eftersom hon sitter i rullstol.
 
Fortsätt gärna be.
 

 
* hade först skrivit "telefon utan ljud" ser jag nu vid koll ett och ett halvt dygn senare.
 

359:e dagen. Bara en knapp vecka kvar

på mitt beting att blogga varje dag.
 
Talade idag med kollegan Stefan lite om samtalskvällen igår. Framför allt om de frågor som berördes i samband med framtidsgruppens rapport. Jag framförde till Stefan min syn att för mig som präst är det omöjligt släppa tanken att sakramentsförvaltningen - framför allt nattvarden - ska handhas av en riktigt vigd präst. Jag citerade också ur det löfte jag angav i prästvigningen att jag "inför Gud och med den stora räkenskapsdagen för ögonen" lovat stå fast vid kyrkans tro och ordningar. Det löftet springer jag inte från hur som helst hur många laestadianer som än skulle vilja få mig tänka annorlunda. Det är också framför allt mina prästvigningslöften som under åren fått mig stå fast när vänner försökt locka mig åt olika håll, som Livets ord, katolska eller ortodoxa kyrkan. Och dom håller mig på banan även nu.
 
Jag blev inte motsagd.
 

352:a dagen. Hietaniemi kyrka

brann ner till grunden natten mot tisdagen. Det fick jag veta redan hos Vikbergs. Men nu har jag också sett det i tidningen och kollat gårdagens Nordnytt. Och då när det "varit i tidningen" eller "på TV" då är det, i alla fall för folk i min generation, visst och sant. Men det var ju långt innan Fake News och sociala medier där man gör vad som helst för att få uppmärksamhet, för att inte tal om AI! 
 
Alltså nedbrunnen. Väldigt tråkigt, det var en fin kyrka.
 
Två gånger har jag varit på vigsel där. Och där predikade jag i högmässogudstjänst (två ggr tror jag) under mina tjänstebiträdessomrar i Tornedalen 1973-74. Jag minns första predikan där 1973, den var sju minuter! Inte pga den mer moderna tanke som lanserats i prästutbildningen tid efter annan att predikan bör vara högst sju minuter eftersom det lär vara den tid som folk orkar koncentrera sig i ett sträck, utan pga att jag inte kom på mer att säga. Men skam den som ger sig, redan året efter predikade jag ca en halvtimme i de högmäsdogudstjänster som då föll på min lott. Och där har det väl oftast förblivit sedan dess.
 
---
 
Nu är det bara 14 dagar kvar av mitt utlovade blogga-varje-dag-år. Vad händer sen? Nu har jag kommit på det: min gamle kamrat som var den som gav inspiration till detta uthållighetsprov, tar själv över stafettpinnen och börjar blogga varje dag. Skolgårdssanningen gäller fortfarande:
Den som sa're han va're!
 

351:a dagen. Två möten

med olika människor har jag varit med om idag.
 
Redan på förmiddagen tog jag bilen och styrde mot Haparanda men stannade två kilometer före stan och svängde in i Vuono till Lars-Erik - Vicke kallad av oss som lärde känna honom redan i gymnasiet - och Marita Vikberg. Marita lärde jag känna långt senare och hon har tolkat mig till finska några gånger då jag predikat.
 
Ett av dessa tillfällen påminde Marita mig om. Det var vid stormötet I Övertorneå för ca tio år sedan. Jag hade bl a berört frågan om en barndomskristens andliga utveckling - ett av mina favoritpredikoämnen, beroende på mina egna erfarenheter. Jag hade jämfört det kristna barnets utveckling med en graviditet; så länge barnet/fostret (i en normal graviditet utan komplikationer!) är i moderlivet så är det klart att det lever men likväl måste det en gång födas annars kommer det till slut att dö = den barndomskristne måste någon gång komma till egen personlig tro annars kommer han/hon till slut antingen hamna i egenrättfärdighet och börja tänka att jag har rätt vara Guds barn för att jag alltid varit det - eller avfalla från tron.
 
Exakt så kanske jag inte uttryckte mig då, men så tror jag. Liknande tankar har jag uttalat flera gånger när jag predikat på Fridsförbundet i Luleå. 
 
Det har väckt vitt skilda reaktioner. Antingen kritik att jag "tar tron från de barndomskristna" eller positivt, från andra kristna föräldrar: "precis vad våra barn behöver höra". Så kan det gå.
 
Nå, i vart fall mycket roligt och uppmuntrande få träffa Vicke med fru och tala "om det som till kristendomen hörer".Vi som var med om "laestadiansk ungdomsväckelse" på 70-talet är vänner för livet. Vi konstaterade också enigt att den som är omvänd kommer alltid att glädja sig när det predikas omvändelse för hon hoppas och önskar andra få göra samma erfarenhet. 
 
Vi tog även en snabbtur över till Finland för inköp av sådant som är svårare få tag på i Luleå, bl a visst bröd och lakrits.
 
Efter att jag fått äta god korvsoppa för andra gången styrde jag mot Luleå.
 
Min inte i ett sträck. När jag närmade mig Töre svängde jag av mot den lilla byn Ökvattnet där mina svärföräldrar bodde under några årtionden och där nu Kalixprästen Susanne Vikström bor i ett av grannhusen tillsammans med sin man Stefan. Roligt vara tillbaka på samma gård där jag varit "hundratals gånger".
 
Susanne lärde jag känna när hon för några år sedan arbetade en tid I Luleå Domkyrkoförsamling. Redan då konstaterade vi att om hon inte avstått konfirmationsläsningen som ung så hade jag blivit hennes konfirmandpräst eftersom jag konfirmerade alla från hennes hemby Örarna under större delen av 80-talet.
 
Även här uppbyggliga och givande samtal om vad Gud kan göra på de mest oväntade sätt. Avslutning med bön.
 

348:e dagen. I morgon

(Söndag) skulle det finnas flera alternativ för gudstjänstbesök. Själv måste jag - dock inte ovilligt - välja vanliga Hertsökyrkan eftersom jag själv predikar.
 
I förberedelsetankarna har det ett tag lutat åt att predikans huvuddel skulle bli i fyra delar - mot all personlig tradition. Det ska ju vara tre! Men nu tror jag mig hittat (= inspirerats till) en lösning.

346:e dagen. I bönhuset

var det jag var i tisdags kväll när det regnade så rejält. Nå, inte när jag for (efter att i telefon blivit påmind om vad jag just var på väg missa) utan efteråt när vi skulle fara hem. Då kändes det som att himlens portar öppnats.
 
Vi var fyra personer som var samlade till ett möte på uppdrag av Fridsförbundets styrelse. Nils Töyrä, John Niska, Ingela Nevanperä och undertecknad. Ingela och jag kanske för att vi som kyrkvaktmästare respektive präst förväntas av rent yrkesmässiga skäl ha någon kännedom om saken, som gäller att sammanställa vad som behövs om man ska fira nattvard i bönhuset.*
 
Vi gick igenom allt som kan behöva inköpas eller tillverkas och ska lämna listan till styrelsen.
 

 
* Alla vet att jag personligen tycker att Fridsförbundet kan fortsätta ha sina nattvardsgångar i Örnäskyrkan som bara ligger 100 m bort. Det har jag framfört flera gånger. Inte av principiella skäl - nattvard kan firas var som helst. Och de flesta präster som möjligen kan bli aktuella har i parti och minut firat nattvard i bönhus, missionshus, utomhus, på läger, i sporthallar (OAS-möten), i hem och i Israel m fl platser. Nej, här gäller det att det är mycket enklare i Örnäskyrkan där allt som behövs redan finns.
 
Men vill folk gärna ha det i bönhuset så tycker jag det ska skötas ordentligt. På riktigt svenskkyrkligt sätt. Därför har jag accepterat att deltaga i gruppen. Men OBS! Det gäller nattvard förrättad av präst! Inget annat. Jag upprepar också vad jag tidigare skrivit: om de personer som egentligen tycker det vore dags låta lekmän ta över nattvardsförvaltningen, är beredda avstå från att driva det och därmed gå oss "kyrkliga" tillmötes då kan jag från min sida också kompromissa något i min hållning och avstå önskan att nattvard alltid hålls i kyrkan i närheten. Prästledd nattvard i bönhuset har även domprosten gett sitt godkännande till.
 

343:e dagen. Promenad

blev det idag t o r stan. Lunch med god vän för avgivande av rapport från prästmötet följt, som vanligt, av givande samtal. God lunchbuffé på Exotic därtill.
 
Sen gick jag och klippte mig och sen hem. Stannade till på kaffe hos Lena och sen omvägen runt Klintbacken innan jag var hemma. Rejäl promenad av en krympling. Fisk till middag.
 
På kvällen möte i bönhuset med Framtidsgruppen. Även Stefan Aro var med. Det var roligt.

337:e dagen. Sjukkommunion

eller kanske snarast en enskild mässa, firade jag idag i Hertsökyrkan. Två personer + jag. En fin stund. En av de närvarande sjukkommunikanterna sa efter mässan att hon känt en maning även be för mig och min hälsa. Det fick hon. Det tackar jag för.
 
Roligt att som pensionär fortfarande få ha kvar nycklar och därmed tillträde till den kyrka där jag jobbat. Även nyckel till Örnäskyrkan ingår i den knippa jag fått behålla.
- Du kommer att vikariera så mycket så du kan ha nycklarna kvar, sa arbetsledare Micke - som nu själv är på väg sluta - när jag gick i pension.
 
Och eftersom även Mats som bor i samma hus som jag gör sina regelbundna insatser så är det minst sagt praktiskt och mycket förenklande att vi har egen nyckel.
 
Ska jag pga denna insats (mindre än en timme) i riktig kyrka säga att jag varit i selen igen? Vilket grundämne kommer käre kommentatorn Torsten då att förknippa mig med? Vi väntar med spänning.
 

336:e dagen. 2 x Fridsförbundet

har det blivit sista dryga dygnet.
 
Först det jag nämnde redan efter högmässan igår, att jag skulle predika där senare under eftermiddagen. Min predikan var ovanligt kort. Tur att David predikade efteråt så det blev någon längd på gudstjänsten.
 
Dessutom var jag dit igen ikväll. Det var ett möte mellan styrelsen och predikanterna. Nödvändiga och givande samtal. Bl a om ansvarsfördelningen mellan styrelse och predikantkollegium. Även samtal om de till karaktär och innehåll helt olika nattvardsgångarna vid sommarstormötet här i Luleå (bara präster medverkade) och sensommarmötet i Liviöjärvi en månad senare (bara lekmän i alla roller). Liknande samtalsmöten som kvällens skulle behövas regelbundet. Därom var alla överens. Vi bokade in två för vårterminen.
 
Pratade dessutom idag om förmiddagen med god vän som igår varit i domkyrkan. Fin predikan av Bengt Pohjanen, omväxlande på meänkieli och svenska. Kanske borde man varit där och lyssnat? Nä, att inte överge sin församlingsgemenskap var viktigare (för mig!).
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0