Jag tog en promenad i morse

och den blev både längre och tog längre tid än jag från början avsett. Alltså blev det stressigt hinna till bussen. Alltså skippade jag förmiddagsgudstjänst och beslöt gå till Porsökyrkan kl 17. Mässan leddes av Magnus Lindh. Inget fel i predikan även om han gärna fått hålla på ett tag till.
 
Sedan jag sist var där hade vissa ommöbleringar skett. Orgeln hade flyttats men ännu inte helt iordningställts så det blev bara pianokomp till psalmerna. Dessutom hade bänkarna befriats från den snedställning dom haft i många år och stod nu åter i traditionell bussmodell. Klart bättre, enligt min ringa mening.
 
Under gudstjänsten hände något dramatiskt. En äldre man sjönk plötsligt ihop och då han var helt okontaktbar ringde vaktmästaren på ambulans. Lite instruktion om vad vi skulle ta oss till fick vi från larmcentralen. Ett tag trodde vi att hjärt-lungräddning skulle behövas men då kände vi hans puls igen och märkte att han andades.
 
Som alltid i liknande situationer kändes det tryggt när sjukvårdspersonal anlänt. Efter en stund hade mannen piggnat till så mycket att han med stöd kunde resa sig från kyrkbänken och sätta sig på båren. Nu var det lägligt att kyrkbänkarna inte längre är fastskruvade i golvet utan kunde dras från varandra och bereda plats för båren. 
 
Under tiden då allt detta pågick blev det givetvis avbrott i mässan. Men sen fortsatte vi där vi avbrutit. Samma liturgi som senast. Och nu när jag upplever den för andra gången på två veckor så känner jag att de flerfaldiga alternativ ur nya handboken som används absolut inte är tillgägligare än mer traditionella varianter. Textmässigt är de nya inslagen oftast betydligt tunnare och mindre bibliskt förankrade. För att nu ta en enkel sak: att efter GT-texten säga Så lyder Bibelns ord istället för det hittills invanda Så lyder Herrens ord innebär ju dels att man fjärmar sig från profeternas Så säger Herren och när man dessutom vet att den ändringen är betingad av en önskan undvika ordet Herren vilket anses vara patriarkalt, då blir det hela bara löjligare. Texten till O Guds Lamm är ju platt som en pannkaka. Melodimässigt är det ofta svårare, fr a Lovsången. Att sjunga Per Harlings Du är helig du är hel kan väl vara kul på ett ungdomsläger med minst hundra ungdomar vars sång leds av 3-4 gitarrer,  men som stående alternativ i en vanlig hemmaförsamlings nattvardsliturgi...?
 
En massa små extragester och instruktionsord - fr a om när man ska sitta eller stå - är också helt onödiga. Våga lita på att det finns tillräckligt många som vet hur dom ska göra! Risken är annars att även de vana gudstjänstfirarna till sist tappar sin frimodighet och inte vågar något utan tillsägelse från prästen.
 
 Nu ska ingen tro att jag med dessa ord vill kritisera just personal i Porsökyrkan i synnerhet eller i Nederluleå församling i allmänhet, nej, detta är synpunkter jag framfört i årtionden i de sammanhang där  jag verkat så fort handboksrevisioner eller liturgi kommit på tal.
 
Vad är det då som trots allt lockar mig dit, när jag nu verkar så kritisk?
1. Det är min "hemkyrka". Den ligger bara 1 km från mitt hem. Kan jämföras med Hertsökyrkan som ligger ca 1 mil bort
 
2. Jag har alltid haft Porsökyrkan kär sedan jag själv var distriktspräst där på 80-talet (och det var skälet till att vi en gång flyttade från Stadsön till Porsön).
 
3. Jag känner fortfarande ett antal människor som går där.
 
Så var det med det. Men kommande söndag blir det Hertsökyrkan. Kl 18 dock.

Dubbelhelg

har det varit i ock med att Trettondedagen ligger på måndag i år. 
 
Söndagen var jag uppe i Mamberget. Ja, jag åkte upp med tåg redan lördag kväll. Söndag firade kh Mats sin sista högmässa i Allhelgonakyrkan. Lite vemodigt kändes det även för mig som varit där många gånger när jag hälsat på under åren och även predikat ett flertal gånger i Malmbergets kyrka. Men allt har sin ände och korven den har två. Trevliga människor också som det varit roligt att lära känna. 
 
Två vänner från Boden som kommit med tåg söndag f m deltog också. Efter kyrkkaffet gick vi tillsammans till prästgården och grattade kyrkoherden på 65-årsdagen. 
 
När vi tre gäster från kustregionen sedan enats om vilket tåg vi skulle ta hem blev det biljettbeställning. Då fick jag lära mig vilken liten dialogruta man ska klicka på för att få fram alternativet pensionär. Undrar hur många hundringar jag ovetandes skänkt till SJ och Norrtåg efter min 65-årsdag genom att missa det? Men det är dom väl unnt, så kanske vi får ha kvar våra norrlandståg. 
 
Hade man varit kvar i malmfältten idag hade man kunnat deltaga i kyrkoherdens officiella avskedspredikan från pastoratet i Gällivare kyrka. Men Malmberget fick räcka. Det är ju där vi på allvar upplevt att Mats varit kyrkoherde.  Att han de sista åren blev kyrkoherde även över nya storpastoratet får vi se bara som en nödvändig följd av pastoratsregleringen.
 
På hemmaplan Trettondedagen således. Alltså blev det högmässa i min vanliga kyrka. Samma präst som vanligt. Samma liturgi som vanligt. Och predikan i samma stil som vanligt. Inget tjafs således.* Det är därför man trivs så bra där. Trevligt även vid det improviserade kyrkkaffet. 
 
Skjuts med en av kyrkobesökarna sen för snabbesök hos dotter på Mjölkudden. Buss hemåt sen och snabbesök in på Kvarterspizzerian och affären innan sista promenaden hem till favoritfåtöljen
 

 
* jo ett. Tvingas erkänna att jag aldrig förstått budskapet i Gläns över sjö och strand. Särskilt tredje versens hindrande och glindrande fängsel och stängsel låter ju som taget ur en revy av Povel Ramel  

Nytt år

Man får väl börja med att önska kära läsarna ett gott sådant.
 
Nyårsaftonen firade jag i Hertsökyrkan. Vi hade knytkalas på kvällen. Ca tjugo deltagare. Trevlig kväll. Hemskjutsad av arbetskamrat först ett tag efter tolvslaget.
 
Alltså blev det sovmorgon idag. Alltså hade jag nytta av den ordning jag själv infört, att ha högmässan Nyårsdagen på kvällen. Men innan det var dags att fara hann jag ringa min gamle kamrat och surra en knapp timme om domkaptelsärendet. Vì var helt eniga om att överklagandet var mycket gedignare än själva beslutet. När jag senare tog buss mot kyrkan hoppade äldste sonen på vid Örnäsrondellen, så vi fick säĺlskap med varandra till mässan. Bosse följde vår något förkortade ordning men lyckades ändå få mässan att ta 1 tim och 27 minuter. Ungefär lika många deltagare som kvällen innan.

Årets sista söndag

är det fortfarande i några timmar. Söndagen efter Jul. Högmässa i sedvanlig kyrka. Bosse celebrerade och predikade. Jag hjälpte honom. Denna gång även med dukning av altaret. Något jag hittills inte vågat av rädsla att fumla med högerhanden och råka slå omkull kalken. Men allt gick bra.
 
Efter kyrkkaffet tog jag buss och besökte näst äldsta dottern på Mjölkudden.
 
När jag några timmar senare åkte därifrån beslöt jag att kliva av bussen fem hållplatser tidigare än normalt föŕ att få lite längre promenad sista biten. När jag då passerade Porsökyrkan insåg jag att här ska det strax bli gudstänst. Då beslöt jag på stående fot övervara gudstjänsten i den kyrka där jag var distrikspräst åtta år på 80-talet. Det är inte första besöket i Porsökyrkan sedan jag lämnade tjänsten där. Särskilt under de två läsår då jag var Studentpräst så var fortfarande gudstjänstlivet i Porsökyrkan min hemförsamling. Även någon period senare gick jag regelbundet på veckomässor där.
 
Under årens lopp har det blivit påtagliga förändringar sedan "min tid". Vissa rum har delats och blivit kontor. Ombyggnad och helt ny möblering på kyrktorget. Även i själva kyrksalen har stor förnyelse skett. Om det blivit bättre? Ni vet ju hur fast jag vanligen är i principen bättre förr! Annorlunda har det även blivit med högmässoliturgin som följde div nya alternativ ur senaste handboken.* Både gudstjänstens längd och antalet gudstjäntfirare var ungefär häften jämfört med Hertsön på förmiddagen.
 
Men roligt var det att återse sin gamla kyrka. Också jätteroligt återse dagens kyrkvärd, som var en av de tjänstgörande kyrkvärdarna redan på 80-talet.
- Finns det någon pensionsålder för kyrkvärdar, frågade hon.
-Nej, inte så länge man klarar sina uppgifter, sa jag.
 
Även en glädje återse en av mina vuxenkonfirmander från 80-talet. En glädje som tydligen var ömsesdig. Att även några personer till var där vilka jag oftast träffar i Hertsökyrkan, blir ju en ren bonus.
 

 
* vilken i Hertsökyrkan ännu inte lyckats komma ur sin roll som dammsamlare i en sakristi- bokhylla

Fröjdas vart sinne, julen är inne

Med den psalmen avsutade vi dagens högmässa i Hertsökyrkan. Bosse ledde mässan och jag hjälpte honom med distributionen och predikade därtill. Första predikouppgiften här i stan sedan jag lämnade tjänsten för drygt ett halvår sedan.
 
Eftersom min gamle kamrat flera gånger föreslagit att jag borde lägga ut predikningar på bloggen så ska jag denna gång gå honom till mötes. "Det är ändå jul" som Musse pigg säger när han upptäcker ekorrarna i julgranen. Och på jul ska man vara snäll. Något komplett manus i min gamle kamrats anda blir det dock inte. Från det här hållet blir det max några stolpar. Dispositionen kom jag på när jag gick till bussen ca 9.15 och nödvändiga anteckningar gjorde jag i sakristian ca en timme senare.
 
Håll till godo.
 
Inledning om de två olika födelseberättelerna i nya testamentet. Lukas' variant (= det vanliga julevangeliet) som tillsammans med bebådelsen, Marias besök hos Elisabeth, Johannes döparens födelse mm kan sägas vara allt sett mest ur Marias perspektiv.
 
Sen Matteus variant (dagens predikotext) som tillsammans med berättelserna om "de vise männen", flykten till Egypten mm snarast är skeendet ur Josefs perspektiv.
 
Eftersom Josef tenderar hamna lite i bakgrunden när vi talar om händelserna kring Jesu födelse,  så ska vi idag stanna upp inför Josef och se hur han på tre sätt kan vara föredömlig.
 
1. Han försökte i det yttre, borgerliga livet leva rättfärdigt. Eftersom han ville skilja sig i hemlighet och därmed undvika att utsätt Maria för (onödig) vanära.
 
Så bör även vi sträva att följa det borgerliga samhällets lagar och även undvika att hantera personliga motgångar och besvikelser offentligt.
 
2. Han tog sin hustru till sig. Hon som också blev mor åt den Välsignade.
Så bör vi på samma sätt ta den blivande modern - kyrkan - till oss. Hon som genom nådens medel - ord och sakrament - föder Kristus hos oss och i oss.
 
Det finns ingen genväg till Kristus som går vid sidan av kyrkan och nådemedlen.
 
3. Han lydde Guds ord. Det ord som i 700 år legat i profeten Jesajas ord om den kommande Immanuel (Gud med oss) när han enligt ängelns befallning gav barnet namnet Jesus (Herren är frälsning/Herren frälsar). Det är när Herren frälser som Gud är med oss.
 
Så bör även vi lyda ordet. Och även för oss kan det ord som alltid funnits där, en dag, genom en "ängels" ord, plötsligt få liv och bli till konkret hjälp, vägledning, uppmuntran

Andra söndagen i Advent

Hela helgen har jag varit i Gällivare-Malmberget. Åkte upp med tåg i fredags kväll. Roligt vara tillbaka. Först för att det är pastoratet där jag skulle vikarierat på halvtid hela hösten om inte en liten stroke kommit emellan. För det andra för att jag under många år haft traditionen hälsa på min gamle vän och tidigare kollega hr kyrkoherden. Och ska man hinna det igen så var det bråttom eftersom han går i pension i början av nästa år.
 
Vid tidigare besök har vi ofta gått ut på en rejäl promenad och sett hur det omtalade staketet hela tiden flyttas när rasriskområdet brer ut sig och allt fler bostäder töms och rivs eller i vissa fall flyttas. Deprimerande har det redan tidigare varit att se. Men nu var det ju ännu värre. Hela centrum tömt, alla affärer stängda, och staketet hindrar numera nästan alla promenader där vi tidigare år många gånger gått.
 
Och märkligt blir det att betänka att hittillsvarande centrum i Malmberget flyttades och byggdes upp på nuvarande område så sent som 60-70-talet -- inklusive kyrkan som flyttades 1974 - och då ansågs att allt detta skulle ligga helt utanför framtida rasriskområdet. Ack vad man bedrog sig. Inom några år lär kyrkan vara flyttad en gång till. Men denna gång finns inte så mycket av Malmberget kvar dit kyrkan skulle kunna flyttas. Så nu blir det enligt plan Koskullskulle dit redan en hel del hus från gamla Malmberget flyttats.
 
Lördagen höll syföreningen i Gällivare julmarknad. Precis passande så kunde man förse sig med lite fikabröd inför julhelgen. På aftonen konsert i Malmbergets kyrka. Idag predikade jag i Malmbergets kyrka, precis den söndagen som skulle varit min sista tjänstgöringsdag i pastoratet om jag vikarierat som tidigare planerat. Gick bra hjälpa till i distributionen också även om jag fortfarande är lite vinglig i rörelserna. I församlingshemmet där det bjöds på kyrkkaffe fanns ett bord med diverse kvarvarande från  tidigare försäljning även där så då gick det förse sig med fina ljus.
 
Under eftermiddagen besökte vi västlaestadianska bönhuset i Gällivare. Tyvärr hann vi inte stanna på kaffe denna gång. Men människorna är alla väldigt trevliga och välkomnande. Gudstjänsten innehöll naturligtvis läst predikan av Laestadius som vanligt, sen predikan av Ulf Bolsöy. En av de västlaestadianska predikanter som jag tror att jag aldrig hört förr. Innerlig och angelägen predikan. Flera gånger vände han sig särskilt till barnen på ett enkelt sätt så det kändes nästan lite som familjegudstjänst. Men allvar saknades inte. Med hänvisning till det som sagts i tidigare uppläst predikan av Laestadius talade han om det allvarliga läget för kristna i vårt samhälle; tydliga tecken finns på att kristna riskerar bli alltmer trängda i den tid som nu är.
 
Innan det blev dags att bli skjutsad till tåget hann vi infinna oss i Allhelgonakyrkan (Malmberget) för konsert även söndag kväll. Sammanlagt innehållsrik och givande helg.

Första söndagen

i advent. OBS! Inte första advent som de flesta numera uttrycker sig.
 
Var befinner man sig en sådan högtidsdag? I högmässan. I kyrkan givetvis. Och ni vet naturligtvis vilken, eller hur? Men efter 66 levnadsår under vilka jag besökt kyrkan denna söndag nästan alla år (varav säkert ca 30-35 ggr som tjänstgörande) så tvingas jag erkänna att Voglers Hosianna inte längre fyller mig med riktigt samma känsla som förr. Men sanningen kvarstår ändå, en mässa är alltid en mässa.
 
Jag hjälpte Bosse med distributionen. Yttterligare en präst närvarande i gudstjänsten med större delen av sin familj. En kär kollega. Och det slår mig att första gången han och jag möttes öga mot öga, efter en tids mailväxling, var just i - Hertsökyrkan. Men vilket år var det?
 
Nu är det 2019. En femtedel av seklet har alltså snart runnit iväg. Av det egna livet är det väl statistiskt snarare en femtedel som är kvar. Bäst att skynda sig om man vill hinna något.

Segern är vunnen

kunde man säga två gånger igår när Sverige tog EM-guld i curling för både herrar och damer. Då och då kan det hända att jag ser curling på TV.  Det lag som har flest stenar i boet vinner omgången, så mycket fattar jag, men vad det innebär att spela offensivt respektive defensivt har jag ingen aning om. Spelar det någon roll vad jag fattar? Svaret är nej. Men alltid roligt höra svenska nationalsången.
 
Så roligt var det att jag fick lust fira. Alltså buss till stan och inträdande i lämplig s k lokal där något kunde inmundigas. Väl på plats fick jag plötligt lust välja det ytterst fantasilösa aternativet pizza. Och det ångrar jag inte. Det var nämligen den i särklass godaste pizza jag ätit på årtionden. Jag bad t o m servitrisen att gå och hälsa på pizzabagaren och tacka. Fantastisk upplevelse!
 
Segern vunnen firade vi även idag. Det gör man ju varje ju varje söndagshögmässa. Alltså Kristi segar över döden, som är en följd av hans seger över synden och skulden genom sin död på korset. Som vanligt var jag på denna segerns fest i Hertsökyrkan. Där fick jag i enskilda samtal höra två ytterst intressanta påståenden. Uppmuntrande tyckte jag. Men lite personliga kanske, om än inga hemligheter direkt, så jag ropar inte ut dem från bloggen.
 
Nånstans mellan 35 och fyrtio var vi väl. För att få lite övning hjälpte jag Bosse med distributionen. Jag gick med brödet. Det är lättare. Men nog är jag fortfarande osäker och vinglig när man ska göra något med händerna samtidigt som man säger något och ännu mer samtidigt ska ta ett steg i sidled. Kanske lättare "hjälpa till" genom att predika? Något som Bosse erbjöd mig göra framöver. Kanske blir det av framåt jul. Men om det blir någon fördel för församlingen är mer tveksamt. Så innehållsrikt - och länge! - som Bosse oftast predikar numera.

Domkyrkan

for jag till idag.
 
Lite bråttom blev det att hinna med bussen för jag sov alltför länge. Var det att jag hoppade över morgonkaffet i brådskan, eller var det utmattningen efter lillebrors närvaro som yrväder som till slut tog ut sin rätt? För efter ett tag i kyrkan blev jag både ganska trött och lite yr. Bäst ge sig av hemåt innan något värre händer, tänkte jag.
 
Men innan jag valde lämna kyrkan hade jag både fått höra predikan av Tomas Lång och se dop av två invandrarungdomar
 
Efter en stunds vila kom yngre svägerska på kort besök för att å sin mans vägnar i bil lasta pappas diabilder, vilka yngre brodern nu tar hand om. Han har både mycket större hus än jag har och dessutom tycker han kanske att när han hjälpt mig få snyggt i både vardagsrum och arbetsrum så vill han rädda rummen från en massa fula kartonger.
 
Just nu är det favoritfåtöljen som gäller och Chopin i stereohögtalarna. Har just bestämt mig att äntligen lyssna igenom den serie med Klassiska kompositörer som jag fick ärva redan då pappa dog. Tar dom i bokstavsordning. Bach avklarad, efter Chopin* blir det Händel.
 

 
* men Beethoven borde väl kommit före Chopin? Har jag slarvat bort honom eller hade inte pappa serien komplett?

Fars dag

har det varit idag. Min pappa hävdade alltid att fars dag var ett påhitt skapat utifrån ljudlikheten med far-dagen, dvs den dag på hösten, då skörden var bärgad då drängar och pigor kunde fara från sin hittillsvarande husbonde och hade rätt låta sig städslas på annat ställe. För många män kunde det bli aktuellt att vintertid lämna jordbruket och istället arbeta som skogshuggare. Hade min far rätt? 
 
Hur som helst inleddes dagen som vanligt på söndagar med högmässa i Hertsön. Mellan 40 och 50 var vi väl, varav 5 präster. Predikant för dagen var pensionerade prästen Arne Söderström som höll en personligt präglad predikan med vittnesbörd också om hans väg till tro och till prästämbetet.
 
Efter snabbt kyrkkaffe buss till stan där äldste sonen bjöd sin far på farsdagslunch och sen drack vi kaffe på Espresso house. Efter en stunds prat tog vi buss till Örnäset och gick i bönhuset. Göran och David predikade. Ofta har jag lätt känna samhörighet med Davids sätt att predika och den glädje han många gånger utstrålar. Sen kyrkkaffe nr 2 med samtal med gamla vänner och sist buss hem.

Av tradition


har vi i många år haft den ordningen i Hertsökyrkan att vi vid dubbelhelger haft andra helgdagens gudstjänt kl 18. Det är nog till stor del mitt påhitt.  Ett av skälen var att gudstjänstfirare som åkte bort över helgen skulle ha en teoretisk chans gå i hemkyrkan också om dom kom hem på eftermiddagen den andra helgdagen. Om det nånsin fungerat så vid mer än något enstaka tillfälle vet jag inte.
 
Ett annat skäl var också att i kyrkans unga år då den bara upplevdes som ett litet annex vid sidan om huvudkyrkan i Örnäset, då hade den inte komplett gudsttjänstliv alla helgdagar. När då jag, en tid efter att jag övertagit gudstjänstansvaret, började kämpa för ett komplett gudstjänstliv även i Hertsön så var det lättare få gehör för iden i dåvarande prästkollegiet om man hade gudstjänsterna på andra tider än i huvudkyrkan.
 
Idag finns ytterligare en anledning att åtminstone då och då fira mässa även på kvällstid. Vi har en återkommande gudstjänstfirare som pga handikapp har svårt komma till gudstjänst på förmiddagen. Så sönd kl 11 kommer hon mycket sällan. Men till en kvällsmässa kommer hon alltid. Så även igår kväll. 
 
Ca ett tjugotal deltagare. Men principen från Alla helgons dag gäller än: en mässa är alltid en mässa.
 
Men hur det i framtiden går med gudstänsttiderna kan jag inte svara för. Nu är det Bosse som har ansvaret.

Alla helgons dag

Enligt svenska almanackan har det varit idag. En fin gudstjänstdag, tycker jag. En allhelgonadag är jag alltid i kyrkan. Men andra tycks se det på annat sätt.Det var bara knappt 20 i Hertsökyrkan idag. Var höll dom andra hus? Är det bara att dom ogillar gå i kyrkan en lördag? Eller har dom rest till sina hemorter för att lägga en blomma på en föräldragrav? Nånstans höll dom till i alla fall.
 
Nå, fler eller färre, en högmässa är aldrig fel. Idag hjälpte jag Bosse med distributionen för första gången efter stroken. Tidigare söndagar har jag avstått av rädsla att jag ska snubbla eller tappa kalken. Det gick bra idag. Men nog kände jag mig aningen osäker och samma fart som normalt var det inte.
 
Hem efter kyrkkaffet för lite mat och sen åter till Örnäsets kyrka kl18 för årets minnesgudstjänst. Mamma har ju dött i år (i morgon är det tre månader sedan). Även minnesgudstänsterna har minskat vad gäller antal deltagare. Ca 40 idag + kör och medverkande. Redan för flera år sedan då det i alla falĺ var drygt 150, tyckte man det var lite. På 90-talet var kyrkan proppfull vid minnesgudstjänsterna.
 
Beror denna utveckling på något särskilt (som vi skulle kunna göra något åt) eller är det helt enkelt bara så att den sista generation som har så pass mycket kvarvarande känsla för kyrkan att de låter den få räknas med när något ska hända i släkt och familj - den generationen är nu definitivt på väg att försvinna?
 
Kanske dags att minnas gamla tider genom att sjunga psalm 146 i gamla psalmboken Vem är den stora skaran där. Den i särklass finaste och innehållsrikaste av allhelgonapsalmer. Som av (för mig åtminstone) totalt oförklarliga skäl inte kom med i nuvarande psalmbok.

Domkyrkan

for jag till idag. Kollegan* och grannen David skulle leda mässan. Det gjorde han också, tillsammans med två andra visade det sig. Kollegan** Sarah som predikade och blivande prästen Johan som ledde liturgin före predikan. Betydligt fler präster än man förväntat sig således. Tillsammans med de fyra som satt utspridda i bänkarna blev det sex stycken.
 
Och äntligen kan jag bjuda min gamle kamrat på statistik även från centralhelgedomen: ca 35 (inklusive medverkande) uppskattade jag.
 
Efter kaffe med god vän på stan och en stunds vila hemma besökte jag även bönhuset på kvällen. Fick således höra predikan över dagens evangelium, Jh 8, två ggr. Vilken predikan var bäst? Eller bör man fråga: vilken var trösterikast? Eller vilken innehöll mest som jag aldrig hört förut? Eller hade mest engagemang. Ja, vad menar vi om vi säger att en predikan är bra eller mindre bra?
 

 
*och** ingen av dom är ju i strikt mening "kollegan" längre. Visar bara hur svårt jag har att inse att jag är pensionär.

I praktiken?

Kanske skulle jag kunna göra detta till del sex i gudstjänsten i centrum-serien och fråga mig Har det hela fungerat?
 
I går kväll var jag till kvällsmässan i Hertsökyrkan som Bosse ledde och kunde återigen - till min stora glädje - se hur mycket av ideerna som trots allt förverkligats. Jag kom visserligen skamligt mycket för sent eftersom jag somnade i fåtöljen när jag satt och såg första perioden i VM-finalen. Ett kort ögonblick frestades jag skippa mässan och istället se andra perioden. Men (givetvis!) övervann jag den frestelsen.
 
Och roligt var det! För när jag (mitt i predikan) blygt tittade in genom kyrkdörren och såg en stor skara, så viskade kyrkvärden "Du är gudstjänstfirare nr 55".
 
Jag blev överväldig av vad jag såg och hörde. Mitt i sommaren i en distriktskyrka i stadens utkant; 55 personer i en kvällsmässa. Och en församling aktiv i liturgin. 
 
Jag fick hjälpa Bosse distribuera, så för en nybliven pensionär var allt precis som vanligt. 

Stormöte

har det varit i Luleå i helgen. Precis som senaste gångerna i Arcushallen.
 
Vid inledningsgudstjänsten i fredags kl 12 fick jag med få dagars varsel rycka in eftersom tilltänkta talaren Erling Wälivaara insjuknat. Bud kom senare under veckan att han blivit bättre men givetvis behåller vi honom i våra böner.
 
Jag stannade sedan under eftermiddagens predikningar.  Som vanligt en glädje lyssna till kollegan Stefan Aro.
 
Pga privata angelägenheter infann jag mig under lördagen först en stund in i aftonens mässa, ledd av Bosse. Sammanlagt nio präster medverkade. Utöver celebranten och undertecknad även Anders Alapää (prästvigd i Missionsprovinsen, men ingen har under åren märkt någon skillnad på honom och oss övriga), Kalle Tjäder,  Niclas Larsson, Stefan Aro, Roland Välivaara, Vesa Pöyhtäri (från Finland) och Bengt Bengtsson - som nu lär jobba i Mellansverige, men som för mig var ett mycket kärt återseende eftersom vi var kollegor en enda sommar i Nederluleå i slutet av 80-talet och, vad jag vet, aldrig setts sedan dess.
 
Söndagen infann jag mig till högmässogudstjänsten som leddes av Stefan. Tyvärr märkbart färre deltagare än på lördagskvällens mässa. 
 
Sedan var jag kvar under eftermiddagen. Fikade under två predikningar och lyssnade på två. Precis när jag skulle fara stötte jag ihop med katolske kyrkoherden f. Björn Göransson som berättade att han mycket uppskattade sina hittillsvarande möten med den laestadianska rörelsen. Då blev det givetvis kaffe igen och samtal en stund till.
 
Samtal blev det även under helgen med min tidigare trätobroder (Håkan Kero). Men kanske får vi nu sluta att ömsesidigt ge varandra det tilltalet eftersom jag i SVT:s valbarometer inför EU-valet fått 82 % enighet med honom (och flera andra kristdemokrater). Men hans bror (Stefan) tyckte att de återstående 18 % borde räcka till långvariga debatter.
 
Vi får väl se. 
 
I morgon blir jag officiellt pensionär och kan ju i full frihet träta med den som behagar😄

Regn ute, varmt inne

Så kan dagen beskrivas. Regnet gjorde kanske att det var något färre än det annars kunnat vara i högmässan. Men en bra bit över 30, varav åtskilliga barn från flera familjer. Jag hjälpte Bosse i distributionen. Hur jag kunnat besluta mig gå i pension framstår som obegripligt var gång jag deltar i gudstjänstgemenskapen. 
 
Min ursprungliga avsikt var att denna dag inte deltaga utan fara till Piteå och istället vara med i SMC:s årliga avrostning. Men regnet avhöll mig från att slänga mig på motorcykeln.
 
Efter högmässan for jag ut och åt med god vän, varvid vi träffade ytterligare annan gemensam vän. Trevlig eftermiddag. När vi skildes övervägde jag fara till bönhuset, vars gudstjänst just skulle börja, men ändrade mig i sista minuten. Jag säger som många gånger förr: en komplett, väl genomförd högmässa med ordentlig predikan, vad mer behöver man?
 
Ingenting!

53 deltagare

var i i högmässan i Hertsön idag. Inte så illa för att vara en distriktskyrka i stans utkant. Bosse hjälpte mig med distributionen trots att han var "ledig", s k  volontär således. Sånt ska det väl föras statistik över.
 
Nu är det Bosses tur två söndagar. Då borde det bli min tur att "ändå vara där". Men kanske ändå inte. Kommande söndag är det s k avrostning för Norrbottens motorcyklister på Hedenbasen i Boden. Och även om det  är principiellt tveksamt ägna sig åt något så världsligt på gudstjänsttid så kanske jag blir förlåten av alla kristna vänner som uppskattar att jag förkovrar mig i motorcykelkörningens ädla konst så jag inte onödigtvis kör ihjäl mig. Och helgen efter har det just på fredag-lördag varit stiftsfullmäktige i Skellefteå och det händer ibland att jag - om söndagen är ledig - väljer att åka MC och efter fullmäktiges slut fortsätta till södra Västerbotten för besök hos släkt  och vänner. Får se hur planerna utvecklar sig.
 
Det anses väl förmätet om ansvarig präst själv uttrycker sig positivt om gudstjänsten, men att tala i generella termer måste vara tillåtet; en komplett högmässa är alltid en höjdare.

Ena psalmen fick jag

av de två som jag i förra inlägget önskade till påskdagens högmässa. Några verser av Vad ljus över griften var ingångspsalm men Upp min tunga saknade jag. Men så  är jag ju - vilket är allom bekant - i de flesta kyrkliga avseenden en gammal stofil som ända fram till trettio års ålder levde med gamla psalmboken där det i evangeliedelen fanns fasta förslag på högmässans två första psalmer för varje helgdag - och för påskdagen var det just de två av mig nämnda.
 
Någonstans mellan 60 och 70 personer (närmare det senare?) hade infunnit sig, varsv åtskilliga barn. Alltid roligt med relativt välfylld kyrka*. Fler upptagna platser än lediga. Jag fick hjälpa Bosse med distributionen. Vi sa efteråt att snart är det kanske enklare för kyrkvärdarna att inte räkna antalet deltagare utan antalet lediga stolar och göra en snabb huvudräkning: 120 - lediga stolar = deltagare.
 
Snabbtitt på vädret i Rapport om aftonen gav vid handen att det kanske kan bli lite stjärnkikande kommande kvällar.
 

* det kan givetvis finnas många religiösa, sociala, personliga och andra orsaker till ökat eller minskat gudstjänstdeltagande i olika kyrkor, men åtminstone tror jag att verkligheten.bestämt motsäger den "sanning" som fr a massmedia spridit under årtionden, nämligen att  manliga präster med traditionell teologisk profil (särskilt i ett avseende) automatiskt skulle skrämma bort folk.

Kristus är uppstånden!

Redan i natt fick jag dela den hälsningen med kristna vänner när jag tillsammans med äldste sonen deltog i påsknattsmässan i katolska kyrkan. Efter middagen i går frågade han vädjande om hans far kunde hämta honom därifrån då det inte skulle vara möjligt med buss hem så sent på natten. Kort överslag sade mig att ska jag åka bil sammanlagt över en och en halv mil kan jag väl lika väl skjutsa även dit och själv övervara mässan.
 
Fantastisk gudstjänst! Jag säger bara: känner man sig hemma eller känner man sig hemma? Men så var ju också gudstjänsten, med sina många textläsningar ur GT, varvade med korta (kollekt-?)böner och psalmsånger (här responsoriala psaltarpsalmer) i huvudsak densamma som jag själv följt åtskilliga gånger både i Nederluleå kyrka och i Porsökyrkan och i Örnäsets kyrka under 80- och 90-talen. (Stort tack för dåvarande Noterias missale)Det är ju utan tvekan så att om vi som lever i svenska kyrkans tradition vill utveckla och fördjupa vårt gudstjänstliv så blir det i enlighet med de gamla kyrkornas tradition. Annat verkligt alternativ gives icke.
 
Helt underbart få fira en gudstjänst där deltagarna uppför sig som om dom vore i himmelen, helt utan längtan därifrån; när gudstjänsten börjar kl 22 och nattvardsdelen ("Upplyft era hjärtan") kommer först kl 24.10.
 
Det enda man som traditionell svenskkyrklig skulle sakna om detta vore påskhelgens huvudgudstjänst är psalmerna Vad ljus över griften och Upp min tunga. Hoppas Bosse inte sviker mig i Hertsökyrkan nu kl 11.
 
Strax hopp i bilen!

Den som väntar på något gott

väntar, som bekant, inte för länge. Och nu tänker jag inte på det som jag avslutade förra inlägget med: bra sikt för astronomiobservationer, utan en riktig högmässa. Inte längre än till nästa söndag behöver man vänta.
 
Idag ledde jag högmässan och predikade i den kyrka där jag oftast finns oavsett om jag jobbar eller är ledig. Drygt ett trettiotal var vi sammanlagt. Jag ägnade större delen av predikan åt den gammaltestamentliga texten om Isaks offrande* Jag tycker det är en underbar text. Och det gäller ju särskilt när man lärt sig se hur Isak - som frivilligt lät sig bindas - är en förebild för Jesus. Man bör då komma ihåg att Isak vid denna händelse inte var en liten 7-8-årig pojke utan gott och väl en vuxen man, över trettio år. Han hade alltså med lätthet kunnat slå sig fri från sin far; istället låter han sig frivilligt bindas - en tanke som finns även i gammal judisk bön.
 
För att förstå denna text rätt bör vi även läsa den med facit i hand. Och facit är dels berättelsens slut där en bagge offras i Isaks ställe; dels Kristi uppståndelse som kastar nytt ljus över allt som skett. Jfr hur uppståndelsen är det som ger den rätta förståelsen av Jesu död, något som annars bara varit en grym, meningslös avrättning.
 
När man sedan tänker på Abraham, i detta för en far omöjliga uppdrag, så bör man komma ihåg att han är trons fader, en som trodde där ingen förhoppning fanns. I detta fall att tro att Gud ändå har en utväg.
 
Nu har jag, tvärt emot mina bloggprinciper, snart lagt ut hela predikan - jag brukar ju säga att den som vill veta vad jag predikar får komma och lyssna, inte sitta hemma och läsa blogg.
 
Sitter hemma gör jag själv nu, trots att jag varit uppsatt predika i bönhuset denna eftermiddag. Men det bad jag att få bli befriad från och skönt var det. Jag var ganska trött under högmässan. Dessutom tror jag att jag i bönhuset predikade just över dagens GT-text (uppenbarligen en favorit) för ca två år sedan. Då är det ju bara för alla bönhusbesökare att dra sig till minnes vad jag sa den gången.
 

* rättstavningen ville ha ordet ordförande!

Tidigare inlägg
RSS 2.0