Torbjörn Lindahl

Åkte bil med Mats till kyrkan idag. Han skulle leda högmässan så han ville vara där i tid. Han hade med unge Niclas (50 år!) som ledde psaltarpsalmen och predikade. Fin, lärorik och genomtänkt predikan. Absolut inget att anmärka på innehållet. Det enda jag får lust säga är att han talar lite väl fort.

- Men det har han alltid gjort, sa Mats efteråt i bilen, med erfarenhet från minst tio gemensamma prästår i Malmberget.

 

För mig framstår det som fullständigt obegripligt att när Niclas förra året sökte utannonserad prästtjänst här i Luleå Domkyrkoförsamling så blev han inte ens kallad till intervju. Förklara detta för mig någon som vet annars kommer jag framhärda i tron att ansvariga prästrekryterare i Luleå Domkyrkoförsamling medveter inte vill att gudstjänstlivet i församlingen ska leva och utvecklas..

 

Givande samtal vid kyrkkaffet och nu har jag mycket lättare höra folk vid kaffeborden.

 

Kort stund hemma sen tog jag promenad till isladan och såg Luleå (herrlaget) besegra Växjö med 2-1. Nu blir det avgörande sjunde kvartsfinal i Växjö på tisdag.

 

Visst är det kul gå på hockey - särskilt när Luleå vinner. Men glädjen över en riktig mässa med god predikan är givetvis betydligt större.

 

Jo, vi var nästan lika många I högmässan i dag i Hertsökyrkan som vi var i Örnäskyrkan igår kväll. 50 skrev kyrkvärd in i statistiken. Så alla gårdagskvällens besökare hade rymts idag. 

 

Jag hade jag gjort upp med Bosse om att leda vissa partier i liturgin idag, främst Litanian - alltid roligt få sjunga den åtminstone en gång per år så länge jag klarar det - men eventuellt även nattvardsliturgin.

- Säg till senast fem minuter före så jag vet, var Bosses vanliga bud.

Nu sa jag till betydligt tidigare än så att jag avstår. Av två orsaker. Lite rosslig i halsen och osäker om jag skulle höra orgeln tillräckligt tydligt för att träffa rätt ton. Det senare övade jag en liten stund efter högmässan med kantorn och hon sa att det gick acceptabelt bra.

 

Kul vid kyrkkaffet som vanligt att se fler och fler människor bekanta sig med varandra. 

 

Långpromenad m Simon efter hemkomsten. Men efter en bra bit gick vi skilda vägar och han tog en betydligt längre - och förmodligen mycket snabbare (!) - sväng.

 

På kvällen skrev jag färdigt och skickade en betraktelse till Kyrka & Folk

 

Idag kom Mats och jag en halvtimme försent. Men det berodde inte på oss utan på att bussen mot stan var så försenad att vi inte hann med Hertsöbussen. Vad skulle vi göra när vi blev strandsatta i stan? Gå i domkyrkan där Tomas Lång predikade var ett alternativ. Ett annat var EFS. Men Mats ville till Hertsökyrkan för att få information av Ingela inför nästa helg då han ska fixa fikat. Och jag menade att man ska inte överge sin församlingsgemenskap. Alltså blev det 25 min på Espresso House i väntan på nästs buss.

 

Och vi hann höra en hel del av predikan och vi fick ju vara med om det viktigaste, mässan. Ca 60 deltagare uppskattade jag att vi var. Efter gudstjänsten passade jag på att pålysa våra andakter i fastan fredagarna 10, 17 och 24 mars kl 18. Roligt sen vid kyrkkaffet notera att människor finner varandra över språk- och kulturgränser.

 

Mats celebrerade och predikade. Som ofta när Mats jobbar på Bosses ledigheter tog han Niclas till hjälp och lät honom vara försångare i psaltarpsalmen och sjunga litanian. När det dessutom sagts att fjolårets pastorsadjunkt Johan skulle besöka staden (han har sin tjänst numera i Sigtuna) så beslöt vi vara fyra präster i mässan. Alltså var även jag med och koncelebrerade och distribuerade. Efteråt samtalade jag med några i församlingen om hur de upplevde att vi var fyra präster på en rätt vanlig söndag. Flera uttryckte att det blir högtidligt.

- När vi ser att prästerna är glada så blir vi också glada, sa en av kyrkvärdarna.

 

kan väl få sammanfatta dagen. Men jag gick en promenad också. Dock mycket kortare än planerat. Hade väl tränat nog så hårt igår så det satt i benen.

 

Besöket var min gamle kamrat som kom förbi med lånad bok* som han råkat hitta i sina gömmor (och berättat om på sin blogg) och tog sig för att läsa ut för att sedan kunna återlämna, vilket skedde idag.

 

Mässan var i Örnäsets kyrka kl 16. Inplanerad av Fridsförbundet som har möteshelg med kallade predikanter denna helg. Mats ledde mässan och predikade, jag distribuerade. Mycket folk. Spontant tänkte vi att hela Fridsförbundet var där. Men när vi en stund efter mässan gått över till bönhuset för fortsatt gudstjänst kl 18 mötte vi flera som vi inte sett I kyrkan.

 

Predikanter från Finland. Trots att ena predikan tolkades från finska pågick gudstjänten bara till 19.15. 

 

När Mats och jag åkte hem berättade han att Fridsförbundets ordförande Mattias med honom bokat in mässa i Örnäsets kyrka lörd 18 mars kl 18. Då får jag predika och Mats celebrerar.

 

 

* Bengt Birgersson: Som stjärnor i Herrens hand (Prästmötesavhandling för Missionsprovinsen)

 

Undrar om det var nytt rekord (om vi bortser från julbönen). 72 deltagare skrev kyrkvärdarna in i statistikliggaren efter högmässan.* 

 

Vi har ju sista tiden haft en grupp armenier i kyrkan. Och idag när Mats stötte på en flyktingkvinna från Ukraina så insåg han att dessa borde ju kunna tala med varandra - på ryska. Så han introducerade dem för varandra. Och se, det gick bra. Roligt kunna bidra till att kontakter skapas.

 

Efter kaffet gjorde Bosse och Mats och jag upp om en idé som Mats och jag kläckte i bastun förra veckan. Att ha fasteandakter tre fredagkvällar. Fredag är ju (åtminstone i svenskkyrklig luthersk tradition) den klassiska dagen för passionspredikningar. Nu planerar vi 10, 17 och 24 mars (31/3, sista fredag före Palmsöndag är det - vegetarisk! - tacokväll så den kvällen var bokad). De två första gångerna blir det med predikan (undertecknad, sen Mats) över lidandeshistorien enligt Johannes, sista gången en mer stillsam korsvägsandakt där vi går runt i byggnaden och stannar till inför bilder av de olika stationerna på Via dolorosa.

 

I högmässan hjälpte jag Bosse distribuera - och predikade som jag tidigare berättat.

 

Jesus  talar om kärlekens väg

1. Genom ord (vi går nu upp mot Jerusalem...)

2. Genom handlig (dricker en bägare och genomgår ett dop)

3. Genom sitt föredöme (inte bli betjänad utan tjäna)

 

 

* och det utan att "alla som någon gång kommer råkade vara här samtidigt" för minst 6-7 som är nästan söndagliga besökare inte var på plats, av vilka några, enligt rykte, valde Mariakyrkan i Sävast där Niclas Larsson om eftermiddagen ledde mässa med Bodens fridsförbund.

 

69 var vi i kyrkan idag. Alltid en glädje gå i högmässa. Bosse ledde och predikade. Vid kyrkkaffet fick jag chans prata med ung man som kommit med i vår alphagrupp och även kommit till högmässan några gånger. Efter att hans bordsgrannar gått satt han ensam vid sitt bord. Så även jag vid mitt. Då vinkade jag honom till mig (jag har ju svårare röra mig) och han bytte gärna bord och vi fick en givande pratstund efter att vi presenterat oss för varandra. Fler människor borde ta chansen möta och lära känna någon ny person under kyrkkaffet.

 

Buss hem tillsammans med Mats, ja, vi åkte dit tillsammans också. På vägen hem klev vi av vid kyrkogården så fick vi lite promenad, något jag alltid behöver.

 

Bara 90 minuter hemma, sen for vi igen, med bil denna gång, till Fridsförbundets bönhus där jag var kallad predika. Ensam predikant idag inte två talare som ofta. Predikotexten blev inte den jag tidigare tänkt och planerat utifrån - ett stycke ur Psalt 119 - utan dagens evangelium ur Joh 6, efter det jag på sedvanligt laestadianskt vis talat en lång stund innan det för skams skull blir dags läsa en text innan man slutar.

 

Ovanligt många även här upplevde vi båda. I bilen hem skojade vi om vad orsaken kunde vara. Antingen kanske bara det helt odramatiska - som jag brukar ge som förklaring när det är fler än normalt i kyrkan - de flesta som någon gång kommer råkar vara där samtidigt. Eller att de som sett gudstjänstlistan inhämtat att idag blir det bara en predikan = kortare gudstjänst - eller att idag är det särskilt intressant talare 😀.

 

 

firar vi enligt vårt kyrkoår idag. Men den rätta Kyndelsmässodagen är (som alla vet?) andra februari, fyrtionde dagen efter jul. Att vi flyttat dagen till närliggande söndag istället för att fira helgdag även andra februari är ju en eftergift till behovet av förenkling.

 

Idag åkte Mats och jag buss till och från kyrkan. Att vara där var både högtidligt (som vanligt) och väldigt roligt, eftersom det var ovanligt många barn i gudstjänsten. Flera barnfamiljer som ofta kommer råkade vara där samtidigt. Avlägsen känns den tid då jag tänkte att snart är alla i församlingen döda så då kan jag obekymrat konvertera (!?) när jag blir pensionär. Nu är det framtidstro i församlingen med många unga. 70 deltagare idag. 

 

Idag är alltså dagen när julcykeln i kyrkoåret slutar. Hoppas vi haft tid fördjupa oss i Guds Sons människoblivande - Jul - och hans härlighets uppenbarelse - Trettondedagstiden. 

 

När jag igår kväll bad kyndelsmässodagens Vesper såg jag i antifonen till Magnificat (Marias lovsång) en fantastisk formulering (som jag givetvis sett förr men aldrig på allvar reflekterat över):

 

Den gamle tog barnet i famnen,

men barnet var hans Herre.

Jungfrun blev moder men förblev jungfru,

 

Det är just sista meningen (som jag kursiverat) som jag finner så fantastisk. Hon tillbad den hon fött till världen. Tänk på det alla föräldrar, och särskilt kanske alla kvinnor som fött barn. Att få tillbe sitt eget barn som Gud. 

 

Vilken "vanlig kvinna" kan hantera en sådan situation? Dels stå ut inför heligheten. Och dels att inte falla i högmod över sin Sons märkvärdighet. Inte undra på att de historiska kyrkorna (ortodoxa och katolska) ända från äldsta kristen tid förstått att den himmelske Fadern gjorde något slags under med Maria - Guds moder! (hur det nu gick till?) - som gör att hon inte är en "vanlig syndare" som vi.

 

På hemvägen funderade jag på att efter snabblunch ta bussen tillbaka till bönhuset, men väl hemma orkade jag inte ut igen. Men jag valde följa bönhusgudstjänsten i TV:n, Youtube. Inget att anmärka på i predikningarnas innehåll. Men jag säger som många gånger förr: det blir för mig allt svårare att uppleva en ren Prediko-gudstjänst som en verklig Gudstjänst inför Herrens ansikte. Vår kallelse som kristna är att tjäna Gud med böner och lovsånger. Men har man ingen liturgi, inte nattvard, så blir det svårt. 

 

Denna helg har fridsförbundet församlingsdagar med kallade predikanter. Det innebär (oftast) gudstjänst lörd kväll och två gudstjänster söndag, 13 och 16 med kort matpaus mellan. Någon/några av dessa gudstjänster brukar Mats och jag besöka. Denna gång blev det igår kväll. Två predikningar. Den ene predikanten hälsade jag på vid kapphyllan. Han sa att han insåg vem jag var på min haltande gång. Han kände igen det från Erling Wälivaaras begravning vilken han sett på nätet hemma i Finland. Den andre predikanten talade över Hebr 11 - exakt samma text som jag predikade över i bönhuset fredag före Allhelgonahelgen. Den sista gången jag såg Erling i livet f.ö. Vid kaffet efter aftonens gudstjänst hamnade jag vid ett par åt vilka jag döpt två barn. Men det är nu över 40 år sedan. Tiden går.

 

Skjuts hem fick Mats och jag med gudstjänstdeltagare som skulle åt Gammelstadshållet.

 

Idag tog Mats bilen till kyrkan  eftersom han ville komma i tid då han skulle predika. Vikarie för Bosse. Dock lät Mats unge (=??) kollegan Niclas medverka i liturgin. Kul få lite Malmbergetkänsla där dom var kollegor i många år. Allvarlig, innehållsrik och undervisande predikan. 55 deltagare. Gott kyrkfika av två kvinnor från Armenien som blivit trogna i gemenskapen och som genom bakverken visade sitt hemland från den goda (!) sidan.

 

Idag var det ny gustjänstagenda. I princip samma innehåll som tidigare, men en del instruktioner på baksidan om hur man firar gudstjänst (som jag införde för över 20 år sedan) behövs nu inte längre. Det flesta vet och resten lär sig på det sätt som enligt Bosse är bästa gudstjänstskolan, imitation, dvs man ser hur andra gör. Nu har man någon vecka på sig att kolla stavfel mm innan den slutgiltigt trycks upp.

 

Nej, det blev inte att jag skrev något igår. Jag hade repeterat för mig själv det jag ville säga så många gånger att anteckningar kändes onödiga. Åhörarna får väl bedöma. Men jag erkänner gärna att det kan bli lite surrigt och okoncentrerat när man talar helt fritt. Men jag börjar känna mig gammal även som predikant, orden rinner inte till lika lätt som i yngre dagar.

 

Också på annat sätt börjar jag uppleva mig äldre. Vår planering var att jag skulle distribuera men jag började känna mig för osäker även där så Mats fick rycka in med den delen. När jag sa det till Bosse så svarade han att det är roligt så länge jag kan predika i alla fall. Han sa det så vänligt och milt så det kändes som att han försökte tala förstående och med omsorg till en gammal (!) man.

 

Vi var alltså tre präster i som hade uppgift i gudstjänsten och givetvis koncelebrerade vi. Alltid en glädje.

 

I predikan försökte jag se likheten mellan Gt-text och evangeliet - inte särskilt originellt enligt många utläggningar jag sett till denna söndag. Både Naaman och huvudpersonen i Johannestexten 

1. Har ett problem dom vill få löst (spetälska respektive en sons sjukdom)

2. Båda hör talas om en hjälpare (Elisha - Jesus) och ger sig iväg för att möta dem

3. Båda får ett ord att lyda (gå och doppa dig i Jordan,  gå hem din son lever)

4. Båda får en ny/fördjupad tro (Naaman inser att Israels Gud är den sanne Guden och mannen i evangeliet kommer till tro med hela sitt hus.

 

Sen lite fördjupningar:

- Naaman blir först besviken då profeten inte handlar enligt förväntan - på samma sätt kan en människa i vår tid bli besviken på kyrkan/prästerna/andra kristna och därför vara på väg ge upp. Hoppas det då finns någon "tjänare" som kan hjälpa tillbaka på rätt väg.

 

Och läser man fortsättningen i Bibeln så ser man hur Naaman funderar hur han på hemmaplan ska kunna navigera i sin tro i den hedniska omgivning som väntar. Så måste också en kristen fundera över hur hon ska leva i världen men inte av världen.

 

Man kan också notera att i början av huvudpersonernas vandring är det de själva som definierar vad som är viktigt, vilka "behov" dom har av Gud, (helande för sig själv eller sin son) men senare efter ny erfarenhet (man skulle nästan kunna tala om en fördjupad omvändelse) är Gud i centrum. Och då är det inte de själva som bestämmer vad Gud ska göra för dem utan Gud som bestämmer vad han vill göra med dem.

 

Och när då människan börjar försöka gå Guds vägar på allvar så inser hon - om hon är helt ärlig - att hennes tro  kärlek, lydnad aldrig är fullkomlig och då kan hon hamna på den plats där hon behöver nåd, förlåtelse och får tröst från Gud. Snabb-studs alltså i episteln - som iofs mest talar om tröst i lidandet - för att sist hamna i trösteorden nr ett i Bibeln, Jes 40. Trösta, trösta mitt folk som har fått dubbelt igen för sina synder, utlagt så att den dubbla gåva som Jesus ger är försoning med Gud genom sin död och rättfärdighet efter ett liv helt utan synd.

 

(Fritt ur minnet + kanske en del jag tänkt säga men glömde.)

 

62 deltagare hade kyrkvärdarna räknat till. 

 

Enligt kyrkvärd som höll koll var vi 45 deltagare i högmässan. Några som brukar vara där ofta saknade jag. Vilken kyrka det handlar om behöver jag inte nämna, ni vet ju vilken, eller hur? Simon och jag tog övningskörningslektion på vägen, både före och efter. Därför bil, inte buss. Lektionen efter mässan och kyrkkaffet körde vi mot Lövskär men när vi kom till landvägens ände såg vi att isvägen var stängd. Inget sladdande ute på isen således.

 

Lång gudstjänst. Inte förrän bortåt kvart i ett var den slut. Bosse hade tydligen inspiration i talandet. Men jag hörde ingen klaga. Det ska jag inte heller göra - även om jag stundtals tyckte det var lite ostrukturerat - men det kan också bero på min trötthet - för då säger kanske Bosse: gör det bättre själv. Vi kom nämligen överens om att jag predikar nästa söndag, 22/1.

 

44 deltagare var vi idag. Upplevs numera nästan som få. Får väl passa på att korrigera deltagarantalet för Trettondedagen, jag skrev drygt 60 men det var 70 visar det sig, vilket kyrkvaktmästaren Ingela vänligt men bestämt påpekade idag: "du har skrivit fel på bloggen". Roligt få bekräftelse från verkliga livet att någon faktiskt läser vad man skriver.

 

Inspirerad predikan av Bosse och liturgi-aktiv församling. Som vanligt höll jag på att skriva. Man inser återigen hur mycket lättare det är för deltagarna att lära sig församlingens partier i liturgin när de sjungs istället för att läsas. Och hur naturligt nya människor lär sig agerandet när man bara kan ta efter det andra gör. 

 

Levande liturgi kräver konsekvens och långsiktig uthållighet.

Får väl återigen hänvisa till mina 5-6 blogginlägg från början av juli 2019 under rubriken Med gudstjänsten i centrum.

 

 

Eller Trettondedagen. Men absolut inte Trettondagen!

 

Nå, denna heliga dag blev det som oftast numera Hertsökyrkan. Mats skulle leda gudstjänsten så då blev det bil för att inte komma 1 min i elva vilket blir fallet om vi tar buss. Även Simon följde med. Drygt 70 deltagare. En liten kör med sångare från Fridsförbundet medverkade, och en trumpetare. Jag hjälpte Mats distribuera.

 

God predikan som vanligt där Mats även citerade Laestadius som i en predikan ställt frågan hur det kommer sig att de skriftlärda inte själva begav sig till Betlehem när de nu genom profetian visste att Messias skulle födas där? Laestadius svar: världsäran. Tillämpat sen (på typiskt laestadiskt  vis) på den väckta/sökande människan; hon vet var/hur kristendomen kan vinnas men vågar inte. 

 

Vid kyrkkaffet fick jag ett intressant samtal med en besökare jag aldrig sett förrut, en kristen man från Rumänien.

 

Bil hem och lite fika och vila sen tog Mats och jag buss tillbaka och gick till gudstjänst i bönhuset. Avsevärt mycket färre gudstjäntdeltagare än vanligt men så är det ju fortfarande skollov med möjlighet för barnfamiljer befinna sig på annan ort. Predikanten talade över dagens kortaste predikotext: Jesus sade: jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.

 

Helt ok predikan. Inget kyrkkaffe dock och en person som jag särskilt sett fram emot att träffa var inte där så vi tog första bästa buss tillbaka.

Den dag då vi i Hertsön alltid firar gudstjänst på kvällen. Det är nog från början mitt påhitt. Jag hade alltid sena mässsn i Örnäset och många ur Hertsöförsamlingen deltog även där. Alltså kunde man lika gärna fira Nyårsdagens mässa på aftonen så både präst och församling slapp oroa sig att råka sova över gudstjänsten.

 

Alltså beredde Mats och jag oss för bussresa från Delfingatan in mot stan. Bussen var över 5-6 min sen. Men när vi kom till Smedjegatan så stod Hertsöbussen där enligt plan.

- Bra, tänkte vi och hoppade direkt ur bussen och beredde oss på att snabbt gå den korta sträckan till framförvarande buss. Men nästan innan våra skosulor nuddat marken så började Hertsöbussen fara. 

- Det var till att vara precis med tidtabellen tänkte vi. Inte vänta ytterligare 15 sekunder.

- Kissnödigt, skulle man kallat dylikt beteende i min ex-hustrus familj.

 

Alltså stod vi där långa i ansiktet. Vänta på nästa buss mot Hertsön var inte ett alternativ, då skulle vi komma mer än en halvtimme för sent. Alltså siktade vi på Espresso House för kaffe - "dom har ju alltid öppet" (kl 22 alla dagar) - och lite värme i väntan på buss hem. Men döm om vår förvåning; när vi kom in hade hälften av borden upp- och nervända stolar.

- När stänger ni?

- Kl 18, blev svaret.

 

= ???!!

 

Återstod inget annat än att i kylan (måttlig!) vänta på nästa buss i riktning hemåt. På bussen konstaterade vi att vi likväl uppfyllt vår söndagsplikt,* vi hade ju den allvarliga intentionen gå i kyrkan men blev förhindrade av skäl utanför det vi kunde påverka.

 

Väl hemma kom Mats in till mig så jag fick återgälda nattens gästfrihet. Tillsammans med hemmaboende son sjöng vi också en nyårspsalm. Så blev det lite helgkänsla till slut.

 

 

* men söndagsplikten var iofs redan uppfylld på nyårsafton eftersom det är en mässa per söndagsdygn som är miniminivån

Med Mats till kyrkan igen. När vi igår kom hem från högmässan frågade jag Mats om det borde vara min tur köra idag.

- Nej, jag kör. Det är jag som får betalt, blev svaret.

Inplanerad som Bosses semestervikarie sedan länge. Och han gjorde rätt för lönen. God predikan. Alltid nödvändigt bli påmind om att motvind, motstånd och i värsta fall förföljelse är de kristnas naturliga lott i livet.

 

Dock lät han mig få leda själva mässdelen fr o m tillredelsepsalmen. Det var på min önskan för att jag inte ska bli helt ringrostig. Roligt också få bära röda skruden. Andens och (martyr-)blodets färg. Det gick acceptabelt bra vara celebrant. Sa eller sjöng inget fel, glömde inget. Så min gissning är att deltagarna tyckte det var något så när ok. Men den osäkerhet jag börjar känna inom mig syns ju inte. Det är bara att acceptera; har man haft en stroke så har man och är man inne på 76:dagen av sitt 70:e år så är man.

 

Trevligt kyrkkaffe som vanligt. 47 deltagare i mässan.

 

Nästa högmässa i Hertsökyrkan leder Bosse Nyårsdagen kl 18 (OBS! tiden!)*. Men innan dess leder Mats och jag mässa i Örnäsets kyrka nyårsafton kl 22 i samband med Luleå Fridsförbunds nyårsmöten. Mats celebrerar och jag predikar.

 

(Enligt tidigare planering var Roland Wälivaara ombedd hålla mässan, men han blev sämre under hösten och strax före jul nåddes vi av budet att han avlidit - eller ska vi idag på kyrkans stora martyrdag säga att han upplevt sin himmelska födelsedag.)

 

 

* alltså Inte kl 11 som jag tidigare skrev (rättat kl 21.25).

Ordningen m högmässa kl 18 på Nyårsdagen har vi haft i många år. 

God Jul säger jag frimodigt fastän julafton är över. Jag minns sista året jag bodde i huset på Porsön. Då var jag om juldagsmorgonen på väg mot garaget för färd till juldagshögmässa. Jag mötte grannarna.

- God jul, sa jag .

De såg helt chockade ut. Jag insåg att för dem var "God jul" något man sa inför julafton inte inför och under juldagen. Men alla (kristna) vet ju att juldagen är centrum i den kristna julen.

Alltså God jul på juldagen!

 

Som god vän, tillika bloggare, ofta skrivit: julen firas bäst i kyrkan. Alltså till högmässa! Fick lift med Mats som ville komma tidigare än normal bussresa tillåter eftersom han skulle leda mässan. Även Simon följde med. Att Mats ledde mässan beror på förkylning hos Bosse. Till sin hjälp hade Mats tagit med Niclas som distribuerade och ledde psaltarpsalmen. Han sjunger bra utan tvekan.

 

Även i övrigt fin gudstjänst. En hel del folk man inte söndagligen ser i Hertsökyrkan, bl a familj från Norge och släktingar till vår egyptiske/koptiske vän Marcos. Pratade även med en man från Afgahnistan och en från Armenien (honom ser man ibland).

 

Även två ryska (åtminstone rysktalande (?) kvinnor såg jag.

När det börjar komma allt fler utlänningar till gudstjänsterna är jag glad att vi har en - någotsånär! - liturgiskt utformad gudstjänst. Att stå och sitta, buga sig och göra korstecken är internationellt liturgiskt språk. Och att något-så-när(!) lära sig församlingsvaren i liturgin är också lättare när de sjungs än när de läses.

 

71 deltagare - och igår på julbönen var det 89 upplyste kyrkvärden mig om.

 

I morgon leder Mats högmässan igen. Men det var bestämt sedan tidigare pga planerad semester för Bosse. Då låter Mats mig leda själva mässdelen så jag inte ska bli helt ringrostig.

Kyrka gick jag givetvis till idag. Dock inte till min vanliga Hemkyrka eftersom jag befinner mig i Umeå. Följde istället med bror och svägerska till deras hemkyrka - som jag iofs besökt så ofta i deras sällskap under årtionden att det nästan blivit en andra hemkyrka för mig - Grisbackakyrkan. Min brors familj har varit aktiva där i över 40 år.

 

Ska man recensera andra kyrkors gudstjänster? Inte i detalj i alla fall. Kan bara säga som i andra sammanhang: borta bra men hemma bäst. I vart fall tänker jag så när det gäller själva gudstjänsten Borde jag inbjuda präst och kyrkvärdar att göra ett studiebesök i Hertskyrkan för att lära sig fira högmässa och inte bara leda ett möte? När det gäller engagemang i kringaktiviteterna som barn- och ungdomsarbete, övrigt församlingsliv och kyrkkaffeansvar mm är det kanske snarare vi som har något att lära.

 

Väl hemma tog min tvillingbror och jag en promenad, dock kortare än gårdagskvällens.

 

Kl 16 var det sedan VM-final i fotboll mellan Argentina och Frankrike. Argentina vann till sist rättvist var vår samlade bedömning även om man måste imponeras av Frankrikes upphämtning. Nu när fotbolls-VM är slut kan man äntligen ägna sig åt annat, t ex läsning av alla böcker som står i kö. En av dem har jag med på resan. Återkommer när den är läst. Eller gå upp och ner i ett av trapphusen hemma i bostadshuset. Här hos brodern sover jag på övervåningen i deras villa och måste alltså gå upp och ner i trappen några gånger per dag. Synnerligen nyttig träning för den som bor ett plan visar det sig.

 

12 barn - minst! - uppskattade jag att det var i kyrkan idag. Jag minns den tid när jag övertog ansvaret som distriktspräst i Hertsökyrkan kring år 2000, då var den absoluta majoriteten av gudstjänstfirarna pensionärer och knappast några barn. Nu är pensionärerna bara en liten del av församlingen. En synlig föryngring har skett.

 

Idag var det Mats som inledde gudstjänten och predikade. Till sin hjälp hade han Niclas som både fick sjunga psaltarpsalmen efter GT- texten och sen vara liturg i själva nattvardsdelen. Mats och Niclas har ju i många år varit kollegor i Malmberget och trivs bra ihop. Jag minns när Niclas var nyprästvigd, då kom han som pastorsadjunkt till oss I Örnäsets församling. Torsdagen efter prästvigningssöndagen höll han sin fösta veckomässa i Örnäsets kyrka. Några dagar senare frågade vaktmästaren mig

- Den där Niclas som börjat här hur länge har han varit präst?

- Sen i söndags, sa jag. Det här var hans första mässa.

- Vaaa??? Han var ju så rutinerad och gjorde det så bra. Jag skulle gissa att att han varit präst i minst tio år.

 

Men när han nu under hösten sökt tjänst här i Domkrkoförsamlingen då blev ha inte ens kallad till intervju.

 

Man undrar: är inte Luleå Domkyrkoförsamling intresserad av präster som verkligen med glädje och kvalité kan göra det som enligt kyrkoordningen är en församlings främsta uppgift: fira gudstjänst? Nej kanske inte kyrkoråd och en massa personal som mest vill jobba på vardagar. Men gudstjänstfirarna, de som genom sitt trogna engagemang är de som verkligen bär församlingen, ja, som i pricipiell mening är församlingen, de skulle vara det

 

Är det dags säga som Mose en gång sa till Farao: 

 

 

Predikan innehållsrik. Inget att klaga på. Med sedvanlig upplevelse av andlig mättnad far man hem.

 

Lite fel × 3 blev det, eller höll det på att bli, i högmässan idag.

 

1. Bosse, som alltid läser dagens psaltarpsalm inför beredelseordet råkade läsa psalmen för tredje söndagen i advent.

 

2. Förste textläsare som skulle läsa Gt-texten, tog fel årgång, fick avsluta och börja om.

 

3. Bosse glömde förbönen, gick direkt till offertoriepsalm efter trosbekännelsen. Jag tänkte ropa från min plats men avstod då jag tänkte att han kanske planerat nattvardsbön med inlagd förbön. Men det ordnade sig, han insåg sitt misstag och klämde in förbönen efter tillredelsen, före upplyft era hjärtan.

 

Men predikan var skarp och bra. (Så jag inte bara gnäller). Det upplevde även de som satt vid samma bord som jag. Gott kyrkkaffe av deltagare som uttryckte "att nu har vi fikat så många gånger så nu kan vi också bidra".

 

47 deltagare I gudstjänsten (71 förra veckan).

 

Själva mässan är ju alltid bra.

eller Alla själars dag som den väl kallas i äldre (katolsk) kyrkotradition. Det är väl egentligen denna dag som är den dag vi kan minnas våra döda. Men i folkreligiositeten finns ju inte någon allvarlig insikt i skillnaden mellan Alla helgon och Alla själar. Och i praktiken upplevs dessa två helgdagar som en enda sammanhållen helg så hela dubbelhelgen blir allhelgonahelgen. Men när det t o m i officiellt sanktionerad information från svenska kyrkan - utan att den principiella skillnaden mellan dessa två dagar problematiseras - kan sägas att Allhelgonahelgen är tiden tiden då vi får minnas våra döda så tycker jag att helgonen onödigt trycks åt sidan och försummas.

- Det beror på att vi annars aldrig firar helgonen, sa Bosse när vi kort berörde saken när vi hälsade före högmässan.

 

Denna helg har alltid varit lite svag gudstjänsthelg här i stan. Så ock i Hertsön, "bara" 38 resp 37 deltagare. Men klart bättre än den gång på 90-talet då jag ledde gudstjänst i Hertsökyrkan med bara en (1) deltagare (utöver kyrkobetjäningen) på Alla helgons dag 

 

Vid kyrkkaffebordet där jag satt blev det jämförande samtal om gudstjänsterna, gemenskapen och predikningar i Hertsökyrkan respektive bönhuset (Fridsförbundet). Hur utföll samtalet?

 

Buss från kyrkan i sällskap med Mats och ytterligare en gudstjänstfirare. Vi skildes från henne och klev själva av vid OK för att (jag skulle) få lite längre promenad hem. Då kunde vi även gå förbi Innerstadens kyrkogård så Mats kunde kontrollera om gravljuset han tände igår fortfarande brann. Det gjorde det inte.

- Då blir det att ta cykeln tillbaka med tändsticksask i fickan.