P (s) minus 11 Dop av konfirmander

Första gången jag hade en odöpt konfirmand tror jag var under mitt första år med sommargruppsansvar för några norrbyar. Den odöpta var från Rutvik, tror jag. Dock döpte jag inte själv. Under några år hade vi under sommarläsningen traditionen att vi sammanförde alla som ville döpas i en gemensam grupp och alla döptes gemensamt av kyrkoherden. Högtidligare än en mängd små privata familjedop. 
 
Hur många gånger jag hade odöpt konfirmand under Nederluleåtiden minns jag inte. Var det alls något mer tillfälle? Sedan jag kommit till Örnäset hände det dock flera gånger. Så både i Örnäskyrkan och Hertsökyrkan har jag döpt konfirmander. En gång i Örnäset var det 3-4 i samma grupp som skulle döpas och dom valde låta det ske i konfirmationsgudstjänsten. 
 
Två gånger har jag fått döpa på läger. En gång på Seskarö och en gång i Jäkkvik. Vi följde i princip samma mönster. Samling i kapellet för sång och dopgudstjänstens inledande moment. Procession till stranden vid lägergården (i Jäkkvik är det en bra bit att gå). Med konfirmanderna på stranden går präst och dopkandidat ner i vattnet och dopet sker. Samling för gruppen i kapellet resp samlingssalen i Lägergården. Efter ombyte till torra kläder får den nydöpta ikläda sig konfirmandkåpa (dopdräkt) och gudstjänsten avslutas. Dopkalas med tårta i matsalen för hela gruppen. 
 
Fina minnen!

P (s) minus 12 församlingsblad

har jag jobbat med i många år. Först i Nederluleå där jag fick efterträda Staffan Åkerlund i den lilla redaktionen. Staffan hade försökt driva tanken att församlingsbladet inte mest skulle vara ett internt reportageblad om kyrkliga aktiviteter där de kyrkoaktiva människorna berättade om sina aktiviteter och resor och publicerade bilder av varandra. Nej, ett församlingsblad som delas ut till alla hushåll borde ha ett mer utåtriktat ärende.
 
Den tanken försökte vi följa i redaktionen för Kyrknyckeln. Varje nummer fick ett tema som vi jobbade efter. Och vi kunde intervjua både landshövding Curt Boström på temat framtiden och Luleå hockeys tränare Freddy Lindfors om framgång.
 
En sån idé som att byta namn på Kyrkoherdens spalt till  KyrkAffe (Alf Hansson) blev dock inte av.
 
Ett väl fungerande samarbete hade vi också inom redaktionen där vars och ens gåvor kunde blomma ut. Själv var jag förmodligen mer idegivare än planerare. Så roligt tyckte jag det var att jag stannade kvar och bidrog till ytterligare något nummer efter det jag börjat som studentpräst.
 
Med min erfarenhet av församlingsblad i bagaget fick jag några år senare ansvaret för Församlingskontakten i Örnäset som fört en något tynande tillvaro. Jag kom då - erkänner det helt öppet - att till stor del "härma" Nederluleås församlingsblad; grundlayouten, tanken med temanummer, ja jag började t o m trycks det på samma tryckeri för att få samarbeta med den ansvariga person som jag tidigare jobbat så bra ihop med.*
 

 
* I dessa yttersta tider har Nederluleå och Luleå ,Domkyrko slagit ihop sina församlingsblad så nu får alla hushåll i stan Kyrknyckeln. Men nu sköts arbetet till stor del av professionella informatörer.

P (s) minus 13 Örnäset

Efter ca ett och ett halvt år återgick jag till församlingstjänst. Hade tjänsten i Porsön varit ledig hade jag gärna återvänt, men där tjänstgjorde då min prästvigningskamrat Lars-Gunnar Ottestig. Alltså blev det tjänst i min uppväxtförsamling (där jag f ö lärt känna min gamle kamrat hösten 1962). Hur många gånger jag fick höra orden om att inte bli profet i sin hemstad har jag sedan länge tappat räkningen på. Den första maj 1992 började jag i Örnäsets församling. Då var det ledigt både Örnäskyrkan och Hertsökyrkan. Efter diskussion med nytillträdde kyrkoherden Jan Sjöberg - som jag kände lite sedan tidigare och såg fram emot att bli arbetskamrat med - blev det Örnäsdistriktet.
 
En viss nyordning blev det väl för kyrkvärdar och andra när det i samma veva bestämdes att distriktsprästen skulle ha huvudansvaret för gudstjänstplanering, kyrkvärdskontakter mm och inte som tidigare kyrkoherden. Det sista beslut som kyrkoherden tydligt gav till kyrkvärdarna var kanske att de inte längre var tvugna vara svartklädda under tjänstgöring. Jo, dom fick det, om dom ville - på Långfredag.
 
Några arbetskamrater fick jag som jag tidigare träffat. Först kyrkvaktmästaren Petri Lehnman som arbetat i Örnäskyrkan sedan början av 60-talet och nu var inne på sitt sista år före pension.
- Ni var dom värsta, sa han en gång när han påminde sig min ungdomsgeneration, bland alla han mött. Kanske mindes han det tillfälle då vi ungdomar trängt ihop oss i kryptan i källaren och väntade på att Petri, sin vana trogen, skulle komma och slänga ut oss efterom vi, vår vana trogna! redan varit kvar i Örnäsgården alldeles för länge. När han öppnade dörren stämde vi högljutt in i sången Sudda, sudda bort din sura min. Vems ide det varit vågar jag kanske inte fundera alltför ordentligt på.
 
En annan var församlingspedagog Kerstin Lindmark som just tillhört samma ungdomsgeneration. Petris omdöme kan dock knappast ha gällt henne - hon har ju alltid varit vänligheten själv.
 
En tredje var också pedagog, men inte från min ungdomsgeneration i Örnäset, utan från den ungdomsgeneration i Gammelstad, jag lärde känna som präst på Stadsön i början av 80-talet; Inger Vesterlund (Asplund).

P (s) minus 14 studentpräst

blev jag fr om mitten av höstterminen 1990.
 
Varför valde jag lämna församlingsprästtjänsten? Det har jag funderat över många gånger. En orsak var nog att jag under åtta års tid ägnat så mycket tid och kraft åt de byggnadstekniska frågorna att när nu äntligen kyrkan framstod som något så när färdig* så hade jag inte riktigt ork verka i den. Ett annat skäl kan ha varit en längtan att oftare få möjlighet gå i kyrkan och sitta i bänken med mina barn. Ytterligare ett skäl kan ha varit en diffus önskan bara få byta andlig miljö.
 
Och det senare fick jag göra. Jag minns mitt första deltagande på konferens för landets alla studentpräster. Under ett kvällssamtal om kyrkligt ditt och datt hörde jag för första gången i mitt liv (!) påståendet att den socialdemokratiska regeringens biskopsutnämningspolitik under flera decenier generellt gett kyrkan bättre biskopar. Hur hårt jag fick hålla i mig för att inte ramla av stolen minns jag inte.**
 
Vad gäller det andra jobb-bytarskälet, så visst var det kul få vara vanlig gudstjänstbesökare oftare, men en längtan till prästuppgiften kom snabbt tillbaka så jag började åta mig enstaka gudstjänster, bl a i Töre och Kalix (där svärfar vikarierade som pensionär) och i Domkyrkan och - tror jag - i Örnäset dit jag senare sökte.
 
Och vad angår mitt första skäl för nytt arbete så har jag i efterhand  många gånger tänkt att om jag bara tagit tjänstledigt för studier en termin (vilket på den tiden rätt generöst beviljades) så kunde jag sedan fortsatt i Porsökyrkan.
 
Nej, studentprästeriet framstår inte som mitt mest lyckade yrkesprojekt. Lärorikt och nyttigt var det säkert på olika sätt att komma ur sina - alltför? - invanda sammanhang. Jag vill inte utesluta att det kan ha inneburit viss personlig mognad för mig och gett mig vissa insikter som varit nyttiga få med mig. Men gjorde jag någon nytta?
 
Men en sak kanske var det viktiga. En gång mötte jag i matsalen på högskolan en student - och vi fick en oplanerad pratstund - som jag redan träffat som ung under prästtiden i Gammelstad. Kanske var detta korta möte den nödvändiga länk som skulle hålla ihop "då" och "sen" tillräckligt starkt för att vi några år senare skulle påbörja en förnyad och fördjupad kontakt som jag tror blivit på olika sätt livsförvandlande för oss båda.
 

 
* det var inte bara byggnaden som förnyats. Även inventarier kompletterades. Bl a hade min företrädare tagit initiativ till inköp av liturgiska textilier. Det fick jag fullfölja. Kanske är än idag Porsökyrkans skrudar de enda i stan som är sydda för versus populum,  dvs med det stora mönstret på framsidan. Den röda skruden - med en röd nyans som kanske mer för tankarna till Andens eld än martyrernas blod - framstår än idag i mina ögon som en av de vackraste skrudarna hela stan. Åtskilliga gånger under senare år har vi lånat den till OAS-möten här i norrbottens kustland
 
** att jag (pga kontakter, min bror var ju anställd i CREDO och pga mitt fleråriga samarbete med den Credo-anslutna studentgruppen) även blev inbjuden till Credos studentsekreterarmöte i Transtrand uppskattade jag mer

P (s) minus 15 golfkonfirmander

 Dvs konfirmander som delade sin lästid med golfspel hade jag en sommar under slutet av min Nederluleåtid. Det var en mamma till en av de golfspelande killarna som nämnde det hela för mig. Vi hade lite kontakt eftersom vi hade yngre barn i samma klass på Porsöskolan. Hon berättade att hon tidigare ringt till församlingen och föreslagit saken men inte upplevt något gehör för iden. 
 
Då förstod jag vad det var som hände på pastorsexpeditionen någon vecka tidigare. Vi satt några präster i vårt arbetsrum när telefonen ringde och en kollega svarade. Eftet en stunds lyssnande hörde vi honom säga:
- Golf, är inte det en snobbsport?
 
Samtalet blev kort och saken dog. Tillfälligt. Till dess jag blev tillfrågad. Ska jag tolka det som att det är min erkända förändringsbenägenhet som kommer till uttryck?
 
Goffrälst blev jag inte men själva konfirmationstiden blev fin. Vi höll lektionerna i gamla Missionshuset i Rutvik och killarna hade sen ganska nära till golfbanan. Konfirmationshögtiden hölls i Porsökyrkan.

P (s) minus 16 ökad nattvardsfrekvens

är något jag arbetat för under hela min prästtid, var jag än haft min huvuduppgift. När jag började som präst var väl den normala nattvardsfrekvensen på söndagar ca en gång i månaden (var fjärde vecka). I Nederluleå kyrka var dessutom det normala (som på många andra håll) att det inte var nattvard på Påskdagen utan Annandagen. Men då fanns den kompletterande traditionen med påsknattsmässa - en gudstjänst jag fick förtroendet leda fyra år i rad. På tex kyrkhelgerna vid Missionshelgen och Tacksägelsehelgen firades någon gång söndagens huvudgudstjänst ("högmässan") utan nattvard och en kompletterande mässa kl 14, efter kyrkkaffet. Uppenbarligen räknade man med att det fortfarande fanns stora skaror som gärna "gick i kyrkan" men inte gärna kommunicerade. Därför kunde man lägga mässfirandet lite vid sidan om, vid Annandagar och söndageftermiddagar. Några år in på 80-talet var korrekt ordning införd i båda avseenden.
 
När jag blev präst på Porsön hösten 1982 började en medveten strävan mot ökat mässfirande. (Exakt turordning för nedan nämnda reformer är jag lite osäker på.) Dels införde jag veckomässa (Det sedan länge etablerade högkyrkliga prästtricket att oftare få fira mässa utan att stöta sig med dem som inte ville ha söndaglig mässa för ofta), var fjärde, sen var tredje, sen varannan vecka. Dels ökade jag i några steg mässfrekvensen på söndagar (den var kanske tidigare t o m mindre än en/månad). När jag slutade i Porsön hade vi nog sedan en tid en relativt fast rytm med högmässa- familjegudstjänst-högmässa-högmässogudstjänst. Min linje i dessa frågor har alltid varit att gå - i alla fall i  mina ögon - något långsamt fram.
 
Förutom ökad nattvardsfrekvens kämpade jag också för att ha gudstjänst så många helgdagar som möjligt. I en församling som Nederluleå som haft en kyrka i 500 år och sedan på  tre år fått tre till så var det ju inte alldeles självklart att de tre nya konkurrenterna omedelbart skulle leva ett komplett kyrkoårsliv.
 
Men jag väcktes till insikt när jag såg hur liten kontakt och samhörighet med den gamla församlingskyrkan som den inflyttade befolkningen hade och kände. Jag minns att jag frågade en årgång konfirmander på Porsön var dom var födda. Lite fritt ur minnet:
Nederluleå församling 2
Övriga Luleå kommun 6
Övriga Norrbotten utom Tornedalen 7
Tornedalen 9
Övriga Sverige 2
Finland 4
(Skulle jag frågat var föräldrarna var födda skulle det sannolikt svänga ännu mer till icke-Luleås, och absolut till icke- Nederluleås favör.)
 
Slutsats: Porsöbornas eventuella kyrkliga liv snurrar definitivt inte runt Nederluleå kyrka. Alltså borde vi öka den kyrkliga aktiviteten på Porsön. Det gjorde vi dels genom att även anordna sommarkonfirmation i Porsökyrkan och dels genom att börja fira gudstjänst även på fler helgdagar som tidigare brukat vara sammanlysta (=Det kyrkliga uttrycket för "inställda".) Inspiration i det senare fallet fick jag bl a av en student från Umeå* som berättade om sin vånda inför några av sin studietids senare jullov. Skulle hon fara "hem" som tidigare, eller försöka bjuda upp sina föräldrar?
- Men dom vill ju inte komma om dom inte kan gå på gudstjänst i kyrka i närheten.
 

 
* hon spelade orgel, vikarierade** då och då och blev senare kyrkomusiker
 
- - - - -
 
** En gång när hon vikarierade var det Bebådelsedag. Det hade jag missat och satt psalmer för femte söndagen i Fastan.
Jag tyckte det var lite konstiga psalmer, så hon i sakristian strax före högmässan. Ingen i gudstjänsten protesterade när jag sa att "nu blir det femte söndagen fastan"; en söndag som - alltför? - ofta faller bort just pga bebådelsedagen
 

P (s) minus 17 skolavslutningar

både kring jul och vid sommarlovet, blev det ganska många under åren. Särskilt undet Nederluleåtiden. I samband med att jag blev distriktspräst på Porsön hösten 1982 blev jag också skolavslutningsansvarig på vissa skolor i de norra byarna.
 
På en skola kom jag att hålla skolavslutning i 7 eller 8 år. Första gången blev jag väl bara tilldelad uppgiften när bokningar fördelades mellan prästerna i kollegiet, men ganska snabbt började man från skolan ringa mig personligen och be mig återkomma. Jag tog det som tecken på att jag inte gjort bort mig. Jag har ett svagt minne av min sjätte skolavslutning på samma skola. Då sa jag något riktat till varje årskurs elever 1-6, med anknytning till årskursens nummer. Jag har en känsla av att jag lyckades fånga barnens uppmärksamhet.
 
T o m när jag slutat i församlingen (och blivit studentpräst) blev jag uppringd och tillfrågad om jag ville fortsätta årligen besöka skolan. Smickrande förstås, men vi kom fram till (med lärarens ord) att allting har en ände och korven den har två.
 
Att jag fick hålla Porsöskolans avslutningar var ju mer självklart, distriktspräst som jag var.

P (s) minus 18. Olika begravningar

 har det varit under åren. Allt från dödfödda barn, spädbarn, barn, ungdomar, vuxna, gamla, plötsligt döda, olycksoffer, döda efter långvarig sjukdom, drogmissbrukare, de som tagit sig själva av daga...
 
Många gånger har jag upplevt att "svåra" begravningar ofta blir (förstå nu rätt!) "lättare" ur rent prästerlig hantverkssynpunkt. Just för att människorna är så gripna av stundens allvar att om man som präst bara lyckas träffa riktigt rätt med en enda mening i griftetalet så kommer stämningen att multiplicera orden och göra dom än mer bärande för de lyssnande.
 
För att inte upplevas föra vidare något som borde ligga under yrkessekretess, ska jag berätta ett exempel från en begravning jag inte själv ledde inte heller deltog vid. Berättelsen hörde jag många år senare av en av dem som närvarade. En flicka i gymnasieålder hade förolyckats. Hennes tidigare konfirmandpräst förrättade begravningen och inledde:
 
- Förra gången jag mötte N.N. var också här i kyrkan. Då föll hon på knä här vid altarringen i sin vita konfirmationskåpa...
 
I det ögonblicket - sade min sagesman många år senare - hade man kunnat skära stämningen med kniv. Ni förstår. Prästens ord är inte märkvärdiga,, men på något sätt träffar dom precis rätt just i stunden.
 
Det är också i de sammanhang som känns svårare som man starkare upplever hur de trygga orden i ritualet bär. Även om begravningsgudstjänster är offentliga så avstår jag berätta något mer detaljerat. En, mer generell sanning om mitt begravande kan jag dock dela; jag har i griftetalen aldrig uttryckt någon som helst värdering om den avlidne av typen "snäll", omtänksam" el dyl. Stor erfarenhet får man som präst av att det långt in i kärnfamiljer kan finnas högst olika uppfattningar även om avlidna personer.
 
Två gånger har jag fått jordfästa präster: prof em Ingemar Öberg och ganska nyligen Malte Wikström.
 
Flera prästers begravningar har jag dock varit på under min prästtid. Första gången ca ett år efter min prästvigning då min första chef Folke Sjöberg fördes till den sista jordiska vilan.* Då var vi sex präster som bar kistan. Vid den begravningen talade biskop Stig Hellsten över det bibelord som finns på Folkes gravvård: Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet.
 
Då återstår frågan: läste jag det bibelordet vid min sista begravning (som fast anställd) igår?
 
Svaret är - givetvis- Ja!
 

 
* Jag har alltid varit noggrann med att kalla kroppens vila i graven för den sista jordiska vilan eftersom det står en sabbatsvila åter för Guds folk

P (s) minus 19 Begravningar

har jag haft många under 40 år. Jag minns fortfarande den första. Vad den avlidne hette, från vilken by han var, ungefär var graven ligger och vilket bibelord jag talade över. Sånt minns jag inte för alla senare begravningar. Som blivit många.
 
Under den tid jag jobbade i Nederluleå var det fortfarande vanligast att det var utbärning med avsked på kyrkogården. Därför hade man länge minnesbilder av ungefär var olika personer hade sina gravplatser.
 
En ordning som gällde i Nederluleå på den tiden var att avsked inne i kyrkan ej accepterades. De som ville avstå avsked på kyrkogården fick antingen ha hela begravningsakten i lilla kapellet på kyrkogården, eller bära kistan ur kyrkan och ta avsked i bårhuset utanför. 
 
Ända sedan min första begravning har jag som sista bibelord före mittpsalmen läst Jesu ord Jag är uppståndelsen och livet...Det var min praktarlärare som sa till oss kandidater att det bibelordet ska vara med i varje begravningsgudstjänst.
 
Den uppmaningen har jag följt i varje begravning under 40 år. Idag hade jag min sista begravning innan pension. Frågan var, skulle jag följa min sed to the eneller i dessa yttersta av dagar ändra mig och därmed ge prov på min välkända förändringsbenägenhet. Den som redan räknats mig till godo i sista lönesamtalet.
 
Svar ges i morgon.

P (s) minus 20 LUHKAS

Vilket uttydes Luleå Högskolors KristnA Studenter, var studentgruppen som samlades på tisdagar i Porsökyrkan. Ganska snabbt började jag få bra kontakt med den. En orsak var utan tvekan att min tvillingbror i Umeå var studentsekreterare, anställd av SESG/Credo. Hans regelbundna besök i gruppen gjorde ju att även jag blev presenterad för densamma. Så god kontakt fick jag med åtminstone någon "generation" studenter att flera av dem som brukat fara in till någon av stadens frikyrkor/EFS om söndagarna fann det lika gott stanna och gå i kyrkan i hemstadsdelen. Varför gå över ån efter vatten? Typ
 
Några av studenterna fick jag viga och någras barn döpa. Minns bl a ett bröllop där festen hölls i kyrkan och ett gäng studentkompisar höll i underhållningen. Ett av de roligaste bröllop jag varit på.
 
Några av studenterna kom också en tid att tjänstgöra som kyrkvärdar. En av dem fick jag också så gott förtroende för att jag lät honom predika i högmässan. En annan ur denna studentgeneration träffar jag numera regelbundet på stiftsfullmäktige. Så just förlidna helg.

P (s) minus 21 Doppastoral

Några år in på 80-talet började vi präster i Nederluleå att arbeta mer med frågan hur vi skulle hantera dopen. Jag ska inte sticka under stol med att jag var en av dem som drev på i frågan. Vi hade väl samma brottning som många präster i landet hade, upplevelsen att man skulle vilja se mer kontakt mellan dopfamiljerna och församlingslivet i övrigt. Det som ca ett årtionde tidigare även varit orsaken till den stora explosionen av barntimmeverksamheten.
 
Vi läste en del i ämnet och lät oss även något inspireras av Malmbergets församling där man under ledning av den högkyrklige prästen Rune Klingert prövat vissa nya vägar. Jag minns bl a att det blev min uppgift ringa och intervjua km Lennart Lindqvist därstädes.
 
Slutmodellen blev att alla nyblivna föräldrar - fördelen med att kyrkan skötte folkbokföringen! - fick ett brev om dopet där de som önskade dop för sitt barn uppmanades ringa "sin" distriktspräst. Prästernas telefonnummer (det var ju långt före mobilerna och alla präster hade en tjänstetelefon i hemmet vid sidan av sin privata telefon) angivna tillsammans med uppgift om vilken stadsdel/vilka byar respektive präst ansvarade för.
 
Tanken var att prästen skulle komma in tidigare i familjens planering och få en samtalskontakt redan innan dopet slutligt var bestämt. Kanske var tanken att man i vissa fall skulle kunna hinna (behöva?) mer än ett dopsamtal innan ett välgrundat dopbeslut hos föräldrarna mognat fram. Ledde detta till något av bestående värde? Vet ej. Ett försök i alla fall.
 
Samtidigt innebar detta att flera präster kunde ha enskilda dop med "sin" dopfamilj samma lördag. Mer helgjobb för alla således. Men det brydde man sig inte så mycket om på den tid prästerna hade 6-dagarsvecka. I vart fall innebär det nog att vi lyckades styra fler dop till distriktskyrkorna istället för att de flesta dop skedde i den mest kända kyrkan, Nederluleå.
 
Men en påtaglig fördel hade detta arbetssätt; man fick kontakt med fler boende i sitt distrikt. Flera år senare, när vi som familj också flyttat till Porsön, så kom min äldre son (född 1983) en gång glädjestrålande hem från skolan och utbrast:
Pappa, du har ju döpt nästan alla i min klass!
 
Om än det kanske inte blev så mycket djupare effekter av det tänkta "pastorala" handlandet så uppskattade jag utan tvekan kontaktytan. Men att prästen har "kontakt" med folk är kanske till att börja med "pastoralt" nog.

P (s) minus 22 Dåligt bygge

(forts. från föreg inlägg)
 
2. Många felkonstruktioner och slarv i byggnaden
 
Ett av dem som tidigast märktes (under vintrarna) men vars orsak man inte direkt förstod, var att det var oerhört kallt i sakristian. För att förhindra alltför stelfrusna fingrar på kyrkvärdarna fick man montera en infravärmare ovanför bordet i sakristian vid vilket kollekterna räknades.
 
När man till slut valde värmefotografera hela fasaden såg man att det helt saknades isolering i stora delar av ytterväggen. Det kändes ju som ett skämt från sovjettiden: vårt arbetslag har uppgiften spika på ytterpanelen. Om grabbarna i gänget före som sköter isoleringen just tagit lunch så är väl inte det vårt problem. Vi gör vårt jobb. Typ.
 
Ett annat problem var ständigt vattenläckage. Man fick bl a spänna upp ett "paraply" av plast över orgeln. Men det kunde vara effektfullt. Minns en nyårsbön då fem hinkar fått placeras ut i kyrkorummet  för att samla ihop takdroppet. Det återkommande dropp.....dropp...
..dropp  passade bra som bakgrund till talet om tidens gång. Efter flera försök finna en lösning uppdagades att felet inte var läckage utifrån utan att takvärmen (!) skapade kondens mellan inner- och yttertak. Snabbt byte till vanliga elradiatorer.
 
Även smältvatten rann in från taket på de lägre delarna av byggnaden. Minns en gång när Kuriren var på besök för ett reportage om byggslarv på Porsön - även skolan var drabbad - och jag stod och pratade med journalist och fotograf vid sakristidörren så började det plötsligt droppa vatten rakt i nacken på mig. Mumma för en fotograf.* Den gången det rann en flod av vatten rakt genom elskåpet kändes det inte lika roligt.
 
Återkommande problem med fukt i vissa ytterväggar och i betongplattan visade sig - efter åratal av undersökningar och åtgärdsförsök - bero på att fläktar som skulle bidra till ventileringen mellan ytter- och innertak i de lägre byggnadsdelarna, i själva verket drog in snö som packades ovanpå isoleringen i ytterväggarna...snö som senare smälte... Total ombyggnad av taken och renovering av väggar och golv.
 
3. För mörkt
 
Upplevdes det vara i många rum inomhus. Mörka väggar, avskärmad nedåtriktad belysning** och låga fönster i kombination. I själva kyrksalen bytte vi lampor och i övriga rum målades det om. Mer användbart blev det väl, men knappast vackrare, tvingas jag erkänna. Den som inte vet hur det såg ut före ommålningen kan ju nu besöka kyrkan och se hur själva kyrkorummet är det mörkaste rummet i byggnaden (om än inte olidligt mörkt). Före ommålningen av övriga lokaler var kyrkorummet det i särklass ljusaste rummet i byggnaden! I efterhand har jag dock funderat över om man kunnat uppnå mer av önskad effekt genom nya lampor även i övriga lokaler och eventuell mer varsam ommålning.
 

 
* även om jag tyckte att tidningsartikelns rubrik Porsön stinker kändes lite onödig
 
** skulle ge upplevelse av lågt "innertak" sades det. Mysigt på krogen kanske, men knappast praktiskt i konfirmandsal, körövningsrum och kontor

P (s) minus 23 Porsöpräst

blev jag alltså fr o m hösten 1982. Från den tiden kom jag även att ha min del av ansvar för Julblommor, sommarkonfirmander  skolavslutningar mm, tiill större del i församlingens norra byar.
 
Men det som också kom att uppta mycket av min tid gällde själva kyrkobyggnaden. Porsökyrkan alltså. En på många sätt fin och vacker byggnad. Har alltid gillat den.
 
Men den hade tre problem 
 
1. Den var på många sätt ofärdig.*
 
Detta lär ha berott på att den blivit mycket dyrare än de distriktskyrkor i staden som byggts några år tidigare. Om jag minns rätt så lär Porsökyrkan ha blivit nästan dubbelt så dyr som respektive Stadsökyrkan och Bergnäskyrkan (och Hertsökyrkan förmodar jag, men den ligger ju i annat pastorat).
 
Skälet till denna fördyring beror givetvis dels på dess större storlek, men dels på att många inredningsdetaljer (vissa stolar, innerdörrar, dopfunt, predikstol mm) lär ha varit specialdesignade och inte bara tagna ur en leverantörs ordinarie katalog.
 
Nå, det sades mig att när man under projektering/byggtiden började inse vart det barkade iväg såg man till att försöka dra i handbromsen. Problemet var bara att det man i sista minuten kunde pruta på blev så löjliga saker. Tex så avstod man från lämpligt tvättställ med blandare och avlopp i det för ändamålet insatta skåp (typ dubbelgarderob) som fanns i sakristian  i vilket redan fanns färdigt avloppsrör och indragna, plomberade vattenledningar. Vad hade man tjänat på denna "ofärdighet" 1976? Nå'n tusenlapp eller två?
 
Jag avstår berätta hur både opraktiskt det var och hur orimligt det kändes att ha handfatet på toaletten som enda möjlighet som källa för dopvatten och rengöring av nattvardskärl. 
 
Nå, när jag nu började bombardera kyrkorådet med begäran om kompletteringar av olika slag, så fick vi i stort sett allt vi begärde. Berodde det på min vackra poesi där jag berättade om att jag i bön beslutat älska denna kyrka men att kärleken ändå inte var så blind att den inte uppfattade någon brist hos den älskade; eller berodde det på att den rika Nederluleå församling gick med stora överskott varje år? Pengar som på den tiden alltid lades i investeringsfonden, och här fanns ju något att investera i.
 
(Del 2 & 3 följer i nästa inlägg)
 

 
* i den norrländska betydelsen, dvs inte klart, inte fullbordat

P (s) minus 24 i förväg

 kan också inspirationen infinna sig.
 
Ibland när jag läser i Bibeln eller annars förbereder en predikan kan det hända att jag väldigt tydligt upplever att något liksom "tankas" in i kroppen. Det känns rent fysiskt. Då förstår jag att detta kommer jag att predika om någon gång. Ibland vet jag inte när det tillfället ska komma, ibland är jag medveten om att det handlar om just den predikan jag precis då funderar över. Det behöver inte vara helt konkret. Kan vara det. Men inte alltid. Kan ibland vara som att "nånting" som handlar om ett visst bibelställe fylls på och jag anar att här finns något att säga som handlar om ungefär det och det, men jag vet inte riktigt vad.
 
En tydlig upplevelse av tankning för senare behov upplevde jag en gång på ett OAS-möte i södra Sverige. Det berättades att man inte fått tag i någon lämplig talare till inledningsmötet. Alltså fick man - nästan i sista minuten kändes det som - ordna det så att rörelsens inspiratörer "dialogpredikade" trots att dom redan hade ett taltillfälle var inplanerat under mötet. Lite surt - erkänner det öppet! - tänkte jag då, där jag satt mitt i möteshallen:
- Säg inte att det inte fanns någon talare. Ni frågade aldrig mig!
 
Och nästan omedelbart började jag känna i kroppen en tydlig "tankning" och anade här och där vad man skulle kunna säga utifrån det givna temat. Upplevelsen var att  jag nästan på stört kunnat gå upp på podiet och tala en timme.
 
Men tillfället kom senare. Något år efteråt hade min prästvigningskamrat Lars-Gunnar kallat mig medverka vid en förnyelsehelg i Stadsökyrkan  - och då insåg jag: nu ska den predikan hållas.
 
Liknande skeenden har jag upplevt många gånger. Det arbete som för mig innebär transpiration handlar lika ofta om att be om den frimodighet i predikosituationen som gör det möjligt hämta upp det itankade.

P (s) minus 25 oväntad inspiration

har ibland skänkts mig när jag minst väntat det. Eller ska jag säga: när jag minst förtjänat det?
 
Jag mins en gång när jag kom till ett missionshus i Nederluleå. Där fanns en gudstjänstdeltagare som alltid ställde upp och spelade orgel. Snabbt lärde man sig att det var onödigt ringa om psalmerna. Han var nöjd om han fick psalmlappen en stund före gudstjänsten. Och han var alltid där.
 
Men en gång var han inte det. Helt oväntat. Panik! Vad gör jag nu?
 
Finns här en gitarr? Jo, i lilla salen skulle en finnas. Jag tänkte att man kan väl byta några psalmer mot mer gitarrvänliga sånger. Problemet var bara att husets gitarr saknade flera strängar. Vad göra nu? Återstod inte annat än att bara välja enkla välkända psalmer. Det gick väl bra men lite bortgjord kände jag mig då jag upplevde mig ha försummat att se till att allt som krävdes för gudstjänsten fanns på plats. 
 
Och denna lilla känsla av försummelse och bortgjordhet var tydligen tillräcklig för att Gud skulle få komma till tals. När jag steg upp i predikstolen rann en inspiration till som  jag fram till dess upplevt ytterst få gånger.
 
Ett annat tillfälle under mina första prästår var en gång när Bengt Pohjanen kallat mig en helg till Överkalix. På lördag kväll skulle han och jag predika i församlingshemmet vid en enkel gudstjänst i mer laestadiansk anda. Han först. En timme över saligprisningarna. En (enligt min upplevelse) så klar och komplett predikan att vad skulle nu jag (tio år yngre ganska nybliven präst) kunna bidra med av någon som helst betydelse? Så när det efter nästa psalm var min tur att sätta mig bakom bordet* så var det min absoluta föresats att bara läsa texten och säga att vi hört ett så klart Guds ord att inget behöver tilläggas och sen gå direkt till avslutningsbönen.
 
Men.... just när jag avslutat textläsningen såg jag som hur en dimma/slöja framför mig drogs undan och jag såg in i...vaddå? Och så började orden rinna genom huvudet och ut genom munnen (nästan som om nån sköt med en andlig kulspruta rakt genom huvudet) och jag predikade i trettio minuter och sa Amen och gick och satte mig. 
 
Än i denna dag framstår detta i mitt minne som ett av de mest inspirerade predikotillfällen jag upplevt. Men som sagt "Det var för länge sen, så länge sen".
 
Men redan dan efter var ordningen återställd. När jag predikat i högmässan (de gamlas dag) utnämnde Bengt mig till innehavare av upprepandets nådegåva.
 
En gåva jag tror mig odlat med viss omsorg under åren.
 

 
att sitta bakom bordet är sättet att intaga predikoämbetesrollen enligt traditionell laestadiansk ordning

P (s) minus 26 Inspiration

Jag har en känsla av att den som - i likhet med min gamle kamrats tankar - litar mer på transpiration i predikoförberedelsen, sannolikt kan ha en jämnare nivå i sitt predikande än den som litar mer till inspiration. Där kan det sannolikt skifta mer mellan toppar och dalar. Inspirerad predikan växlar med tomgång. Det har jag själv erfarit.
 
En gång höll jag en predikan i en av Nederluleås byar. Då var ordet öppet (laestadianskt  uttryck). Inspirerad predikan alltså. Det tyckte tydligen vissa åhörare också. För nästa gång hade dom dragit dit en betydligt större förväntansfull åhörarskara. Men den gången var Gud barmhärtig. Kan inte annat än se det så. Han lät mig redan i utgångsläget vara både rejält snuvig och lite hes. Inget bra utgångsläge för eldig predikan. Snarare ganska misslyckat. Men det tackade jag hellre Gud för. Om man börjar tro att man är nånting är det lika bra få falla platt till marken på en gång.
 
I en diskussion om predikoförberedelsen och inspirationen, sa en gång dåvarande kh i Hietaniemi, Östen Tano, en tänkvärd sak:
 
Den Helige Ande inspirerar mig aldrig i predikosituationen att nämna ett bibelord som jag inte själv någon gång läst i Bibeln.

P (s) minus 27 Inspiration eller transpiration

Min gamle kamrat brukar med bestämdhet hävda att predikoförberedelse mycket mer är en fråga om transpiration (dvs hårt arbete, svett och möda) än inspiration.
 
Givetvis käftar jag inte emot en så vis man, men dristar mig att - som man brukar säga när man vill undvika total oenighet - ge några kompletterande synpunkter.
 
Under prakten* hade vi en lärare som i undervisningen om predikoförberedelse lärde ut följande tvåstegshantverk:
 
1. Början av veckan: studier, grundtexten, läsning av kommentarer mm
 
2. Senare i veckan, närhelst inspirationen rinner till: utarbetande av predikan.
 
Den principen har jag under min prästtid försökt följa även om hela jobbet med predikan för varje år tenderat komma allt senare i vecken. Ett annat problem infinner sig också: till slut har man läst alla kommentarer man äger, så första delen av förberedelsen tenderar få något upprepande över sig.Att bara plocka ett gammalt manuskript har jag heller aldrig gjort. 
 
Att försöka hålla "samma" predikan två ggr samma dag har jag väl möjligen gjort något av de år jag hade två eller tre julottor, men knappast annars. När jag under Nederluleåtiden hade både högmässa förmiddagen och bygudstjänst i missionshus eftermiddagen predikade jag oftast över GT- eller episteltext vid den senare. Helt utskriven predikan har jag nog bara haft en eller möjligtvis två gånger i livet. Större eller mindre mängd stolpar är annars vad som gällt i högmässorna. Fler och mer i yngre dar, allt mindre ju fler år som gått.**
 
I bygudstjänster predikade jag oftast helt utan manus. Kanske för att EFS-missionshusen hade lite samma känsla som de laestadianska sammanhang där det aldrig varit fråga om annat än att predika helt fritt.
 
En av mina tjänstebiträdeshandledare, kh Per-Olof Lundberg i Bälinge utanför Uppsala, där jag jobbade sommaren 1977, gav mig ett råd inför predikoförberedelsen som jag nog sedan dess alltid försökt följa. Rådet var: när man funderar på vad man ska säga så ska man - för att inte hamna totalt i det blå - föreställa sig en konkret person som man verkligen mött, vars livssituation eller frågor man minns; och tänka sig att man försöker säga något som man hoppas skulle kunna vara till hjälp för en den personen. Det skulle ge en mer personlig ton till predikan. Om det lyckats får andra bedöma.
 

 
* för den ev oinvigde: den sista delen av prästutbildningen där man övar sig i det praktiska hantverket efter flera års teologiska studier
 
** Om det senare beror på (god) rutin eller slarv kan diskuteras

P (s) minus 28 Inträdespredikan

Så kallas det av tradition när man första gången högmässopredikar i församlingens (pastoratets) huvudkyrka.*
 
Vilken söndag det var, minns jag inte riktigt. Jag tror inte det var under konfirmationsläsningstiden. Då var det troligen dagen efter midsommardagen. På den tiden (42 års evangeliebok)** var ju den söndagen en vanlig trefaldighetssöndag. Nå, om det nu var den söndagen eller veckan förre eller efter må vara, i vart fall var det den söndag (2:a e Tref?) som har temat Kallelsen till Guds rike.
 
Men det höll på att gå illa. På lördag kväll blev jag magsjuk och kräktes. Fick ringa vice pastor Bergdahl och berätta läget.
- Hör av dig i morgon. Är du fortfarande sjuk så tar jag gudstjänsten.
 
Men jag tillfrisknade. Möjlig tillfällig matförgiftning? Vi misstänkte en bit rökt sik som kanske blivit liggande i kylen något för länge.
 
Gudstjänsten och predikan gick bra. Det fanns det tydligen även minst en annan som tyckte. Enligt vad som sades mig långt senare hade en av de trogna gudstjänstfirarna utbrustit i ett "äntligen!"  
 
På den här tiden for ju vi präster runt och predikade omväxlande i alla kyrkor. Jag tyckte att den "lätthet" med vilken man predikade i en kyrka,, följde dess ålder, Nederluleå, Bergnäset, Stadsön och sist Porsön. Har att göra med hur inbedd kyrkan är, tänkte man.
 

 
* att det kallas inträdespredikan respektive avskedspredikan måste vara arv från det tid då mässan (nattvarden) var mer sällsynt - eller åtminstone ansågs mindre viktig jämfört med predikan
 
** får tacka min gamle kamrat för rättelse här. Jag skrev först "37 års evangeliebok". Men det var ju fel. Evangelieboken kom inte samtidigt som psalmboken 1937 utan samma år som handboken 1942

P (s) minus 29 Sjukkommunioner

Kontakterna med äldre inom församlingen genom julblommeutdelandet, ledde till många möten med människor som varit regelbundna gudstjänst- och mässdeltagare men som nu pga ålder och hälsa saknade möjligheter ta sig till kyrkan. Det gjorde att jag ofta fick fira sjukkommunioner hemma hos äldre i församlingen. Något jag mycket gärna gjorde. I en by blev det tradition att jag kom tillbaka någon gång i mellandagarna och några äldre infann sig hos varandra så vi kunde vara en liten husförsamling som flyttade runt från gång till gång.
 
Detta var något jag verkligen själv uppskattade och jag har sen under åren vid åtskilliga tillfällen firat sjuk/enskild kommunion i hem, på vårdinrättningar och på häktet.
 
Många gånger har jag fått erfara vilken betydelse Herrens heliga sakrament kan ha för en människa, också - eller kanske särskilt - i dödens närhet. 

P (s) minus 30 Möten med Jesus

fick jag då och då höra om i kontakter med äldre kristna i byarna.
 
En kvinna berättade att hon en gång upplevt ett starkt ljussken i sin lilla pensionärslägenhet och sedan såg hon Jesus tydligt stå i hallen. Den dialog som utspelade sig minns jag ej. Kanske var den kort så det bara var den upplevda närvaron som var det minnesvärda.
 
En annan äldre kvinna  berättade hur hon många år tidigare, då hon inte var påtagligt gammal, fått någon form av stroke som förlamat en del av muskulaturen i ansiktet så ena sidan av ansiktet hängde ner. Givetvis var hon mycket ledsen över detta. Men en natt när hon är vaken ser hon Jesus stå i sovrummet och hör honom tydligt säga att han helar henne. Dock vågar hon inte gå och titta sig i spegeln av rädsla att allt ska vara inbillning. Men vid frukostbordet utspelar sig följande dialog mellan henne och maken:
- Jag fick besök av Jesus i natt
- Nog märkte jag det
- Hörde du vad han sa?
- Nog hörde jag
- Törs jag gå och titta mig i spegeln då?
- Nog törs du
 
När jag många år efter den händelsen lärde känna paret i fråga såg jag aldrig några spår av skadan i hennes ansikte.

Regn ute, varmt inne

Så kan dagen beskrivas. Regnet gjorde kanske att det var något färre än det annars kunnat vara i högmässan. Men en bra bit över 30, varav åtskilliga barn från flera familjer. Jag hjälpte Bosse i distributionen. Hur jag kunnat besluta mig gå i pension framstår som obegripligt var gång jag deltar i gudstjänstgemenskapen. 
 
Min ursprungliga avsikt var att denna dag inte deltaga utan fara till Piteå och istället vara med i SMC:s årliga avrostning. Men regnet avhöll mig från att slänga mig på motorcykeln.
 
Efter högmässan for jag ut och åt med god vän, varvid vi träffade ytterligare annan gemensam vän. Trevlig eftermiddag. När vi skildes övervägde jag fara till bönhuset, vars gudstjänst just skulle börja, men ändrade mig i sista minuten. Jag säger som många gånger förr: en komplett, väl genomförd högmässa med ordentlig predikan, vad mer behöver man?
 
Ingenting!

P (s) minus 31 Till härlighetens land igen

 Så börjar en psalm som traditionellt sjungits på Kristi himmelsfärd dag. Men inte det året då jag (första gången?) fick leda högmässa i Nederluleå kyrka på himmelsfärdsdagen. En äldre man i församlingen dristade sig då att efteråt framföra en stilla men vänlig kritik för den saken. Psalmen hade en självklar plats denna helgdag tycktes han mena.
 
Vi hade lärt känna varandra något år tidigare när jag första gången besökte honom och hans fru i julblommeärende.
 
Jasså, man är så gammal nu så man får prästbesök? sa han direkt jag kommit in i hallen. Det blev många fler besök.
 
Skälet till att jag tvekat inför "Till härlighetens land igen" var nog även här en viss framgångsteologisk påverkan (läs: Ulf Ekman) under studietiden. Vi ska inte betrakta himmelsfärden som något sorgligt; att Jesus far ifrån oss och lämnar oss ensamma stackare kvar i jämmerdalen, typ. Nej, Kristi himmelsfärd är en fördel för oss! Förutom att Sonens återvändande innebär ett Faderns godkännande av frälsningsgärningen, så lämnar Jesus sin frivilliga bundenhet till sin jordiska kropp och kan vara överallt samtidigt. Snarare ett privilegium för oss än "sorg och möda". Kanske har jag på senare år något lite (!) omprövat min inställning, men favoritpsalm har det aldrig blivit. Märkligt så fast man blir när man hamnat i vissa hjulspår.

P (s) minus 32 Kaffe

Fler erfarenheter från blombesök. Jag minns det första hem jag besökte med julblomma. En bit bortom Alvik. Där höll kvinnan just på med bak av anisbröd. Givetvis fick jag smaka till kaffet. En gång blev jag sittande i ett kök där jag och frun i huset under mestadels tystnad satt mitt emot varandra, rörande i våra kaffekoppar, tittande ömsom på varandra och ömsom ut genom köksfönstret och omväxlande utbristande
- Så är det!
- Så är det!
 
Tur att man är norrlänning så man känner sig hemma.
 
När jag blivit ansvarig på Porsön, fick jag även sommarkonfirmandansvar och julblommeansvar i norra församlingsdelen. Där kom jag för första gången till en kvinna i detta ärende. Givetvis ville hon bjuda på kaffe när hon äntligen blivit gammal nog för prästbesök. Tyvärr kände jag mig tvungen tacka nej med motiveringen att jag redan druckit på fem ställen (kaffe med påtår!) Besvikelsen i hennes ansikte gick inte att ta miste på. Men hon fann sig snabbt och halvt frågande, halvt komenderande sade hon
 
-  Då dricker du här nästa år.
 
Ett svagt frågetecken hade rätats till utropstecken innan orden nådde mina öron. Jag lovade.
 
Och hon mindes. För när jag ett år senare knackade på så var hennes första ord - innan hon ens hälsat och innan dörren ens var helt öppen
 
Då dricker du kaffe!

P (s) minus 33 Fler blomminnen

finns att lyfta fram. Jag minns bl a ett besök hos ett äldre par under ett av min första år. Kvinnan var väl någotsånär frisk med hänsyn till sin ålder, men mannen var i betydligt sämre skick, rullstolsburen och med båda benen amputerade.
 
Efter att ha lämnat blomman läste jag den korta betraktelse som kyrkoherden skickat med för att vi även skulle ha ett kort Guds ord med oss. Hälsningen innehöll en önskan om tro som väl i bönens form var medvetet lite "luddigt" formulerad för att kunna inkludera både tvekande och tydligt troende.
 
Men då vart det fart i huset! Båda var pingstvänner insåg jag snabbt. Kvinnan inledde med en bön där hon fick tydlig chans bekänna sin tro. Sedan tog mannen vid och bad en lång bön som etsat sig fast i mitt minne i snart 40 år. Trots sitt stora yttre elände kunde han prisa och tacka Gud för frälsningen, för Guds omsorg, för det himmelska hoppet... Jag tror aldrig jag vare sig förr eller senare blivit så gripen av en så frimodig bön, en bön "mot alla odds". 
 
Så mycket tydligare har denna frimodiga bön lyst fram som den synts i kontrast mot mycken (jämförelsevis onödig?) klagan jag också tagit del av under årens lopp.
 
Varje gång jag ställt mig frågan om det gör någon skillnad att vara kristen så har denne trosvisse broders bön kommit i min tanke.

P (s) minus 34 Julblommor

En tradition som jag fick gå in i under Nederluleå-åren var Julblommorna. Besök med  överlämnande av julblomma hos sjuka och äldre i församlingen. Första åren förlade vi (vad jag minns) utdelningsdagarna något närmare julhelgen. Det hände nog att min sista utdelningsdag var 21 december. Under senare år tenderade det att ske allt tidigare. Hände t o m att man började så tidigt som några dagar före Lucia.*
 
Hur många dagar man behövde på sig för att dela ut den mängd blommor man fått på sin lott varierade givetvis. Jag har för mig att kh Folke Sjöberg (vars insatser i detta sammanhang jag bara fick se ett år innan han dog) klarade sina 60 blommor på två dagar. Jag behövde minst dubbla tiden. Lite på skoj brukade jag tänka att en ung orutinerad adjunkt givetvis måste sitta minst tre gånger så länge på en köksstol för att förmedla samma välsignelse som en något äldre kyrkoherde gjorde under tio minuters vistelse i hemmet.
 
Jag fick mitt första julblommeansvar i de byar som vi i konfirmandsammanhang brukade kalla Skogsbyarna. Det innebär bl a trakten kring Köverträsk, där en stor pingstförsamling fanns. Det innebar flera besök även hos pingstvänner.
 
En man berättade att han i sin ungdom kommit till tro under ett väckelseskeende i Nederlueå och att han först något årtionde senare anslutit sig till pingströrelsen. Med glädje berättade han om ungdomshelgernas stora nattvardsgångar i Nederluleå kyrka. Jag kunde på många sätt känna stor andlig samhörighet med flera av de äldre pingstvänner jag lärde känna i Klöverträsk med omnejd
 
Under första åren gällde principen att det var de sjuka som fick en blomma, de som bodde i hemmet alltså. Med hjälp av distriktssköterskorna upprättades listor på dem som kunde få besök. Även om det givetvis är rimligt ha särskild omsorg om de sjuka så upplevdes den ordningen med tiden något orättvis. Dels var det ju ofrånkomligt att det i olika distrikt gjordes olika bedömningar, dels skulle ju vissa - de som var vid förhållandevis god hälsa ända till slutet - aldrig få besök i detta ärende.
 
Alltså ändrade vi princip några år in på 80-talet. Med viss tvekan får man nog säga. Nu skulle istället alla över 80 få julblomma. Lättare när man kunde säga att vi på sikt var rättvisa mot alla, men tråkigt att inte längre kunna visa omsorg om de särskilt behövande. Särskilt dem som var så sjuka att de skulle hinna dö före sitt 80:e levnadsår.
 

 
* för att få mer förberedelsetid för julgudstjänsterna
 

P (s) minus 35 Porsön

Från och med hösten 1982 blev jag placerad som distriktspräst på Porsön, som var församlingens "yngsta" distrikt, både vad gäller den nya stadsdelens och kyrkans ålder. 
 
Dessa bådas relativa ungdom hade kanske tidigare inneburit viss social oro i området men fr a att ännu ingen långsiktigt stabil gudstjänstgemenskap hunnit byggas upp. Jag minns min första familjegudstjänst i Porsökyrkan - som jag fick leda långt innan jag blev placerad i distriktet. Närvarande var Farbror Levi, en äldre man från grannbyn Björsbyn* som var kyrkvärd i Gammelstad och en yngre familj med två barn. That's all.
 
Att jag blev präst på Porsön var varken min förtjänst eller min vilja. Ursprunglig plan var att jag skulle ta över i Stadsökyrkan efter Erik Berdahl  som sökt och fått tjänst i Överluleå (Boden). Men i elfte timmen kom annan kollega - som året innan kommit till församlingen och efterträtt Göte Hedlund som präst på Porsön, men fått överta Erik Bergdahls tjänstebostad på Stadsön - och framförde det bestämda önskemålet få förflyttning till Stadsön för att få arbeta i samma distrikt som där han bodde. Ja, inte bara önskade, utan snarare krävde och rent av sade att om han inte fick sin önskan igenom skulle han begära barnledigt (vilket han givetvis hade rätt till enligt lag). Inför den hotande verkligheten att med kort varsel bli en präst kort, valde kyrkoherden att ge med sig och vågade räkna med fullt prästkollegium igen. Men då visade det sig att kollegan spelat högt. Jag minns hans replik till kyrkoherden:
Jag hade räknat med att du skulle säga nej.
 
Nu blev det för honom att snabbkolla med frun om familjeplanerna kunde ändras. Jo, det gick. Han blev distriktspräst på Stadsön - ett år, sedan lämnade dom församlingen.
 
Jag däremot blev kvar i Porsödistriktet i många år. När det väl var ett faktum att detta skulle bli min nya arbetsplats fann jag ingen anledning obstruera eller vara sur. Jag minns att jag satte mig i kyrksalen i Porsökyrkan, bad en stund för både kyrkan, dess gudstjänster och verksamheter, för människorna, skolan  och övriga verksamheter och arbetsplatser i området, och sen högt uttalade
 
I Jesu namn ska jag älska denna kyrka och denna stadsdel.**
 
Än idag framstår mina år i Porsökyrkan som några av de mer välsignade under min prästtid. Och jag har egentligen aldrig saknat Stadsön.
 
Att gräva ner mig i besvikelse har aldrig varit en av mina favoritgrenar. 
 

 
* nya stadsdelen Porsön var en del av den gamla byn Björsbyn. Några alle'er, gamla vägar, en bagarstuga mm, vittnar än idag om de tidigare gårdarna
 
** att i Jesu namn besluta sig för att älska måste varit ett arv från min gemensamma studietid med Ulf Ekman

P (s) minus 36 När jag ändå är i Bergnäskyrkan

kan jag väl berätta mer minnen därifrån.
 
Läsåret 81-82 fick jag vara vikarierande distriktspräst i Bergnäskyrkan då Staffan Åkerlund skulle vara tjänstledig. Han hade då varit präst i drygt tio år, prästvigd i december 1970.*
 
Jag minns ett samtal jag hade med Staffan några år in i min prästtjänst. Han hade väl då varit präst i ca tolv år, jag minns att han var ca 36-37. Han sa (fritt ur minnet):
 
- När man är ung och ny präst så väntar man på den tid då man ska få de rätta förutsättningarna att åstadkomma det man egentligen är kapabel till. Men när man varit präst så många år som jag då inser man vilken nivå man ligger på, att mer och bättre än så här blir det aldrig. 
 
Då har jag ännu tio år på mig, tänkte jag.
 
Det läsåret hade jag lite drygt 30 vinterkonfirmander i Bergnäskyrkan (+ lika många sommarkonfirmander i Gammelstad). Fördelningen pojkar-flickor var ganska jämn på den tiden så det var väl ca 15 av respektive kön i vintergruppen. Av dessa ca 15 tjejer hette sju (!) Susanne.
 
Man undrar om det var någon TV-kändis vid namn Susanne 1968. Precis som Vilma Skärgårdsdoktorn märkbart påverkade dopstatistiken många år senare.
 

 
* den prästvigningen var jag på eftersom jag lärt känna Staffan sommaren innan då han som tjänstebiträde lett Luleå sommarkyrka där jag (och min gamle kamrat och flera andra ungdomar var međ).
 
Den prästvigningen var f ö den första där jag såg Bengt Pohjanen, som fr o m några år senare skulle komma att betyda mycket för mig och för profilen på min framtida prästtjänst

P (s) minus 37 Ännu fler konfirmander

Under de tre år jag hade sommarkonfirmanderna från sörbyarna råkade jag ut för ett återkommande problem när jag skulle planera in vinterhalvårets förträffar. La man en träff en vardagkväll så var det träning och la man träffen en söndag i samband med gudstjänst i något missionshus - enkelt tänkte jag, då kan ungdomarna kombinera gudstjänst och konfirmationssamling - så var det match. Det visade sig nämligen att alla killar spelade hockey i Antnäs och alla tjejer spelade fotboll i Alvik (vars damseniorlag då var ett av de bättre i landet).
 
Ganska snabbt lärde jag mig att det enklaste var att i tid kontakta respektive tränare och försöka komma överens. Det gick bra. Båda idrottsföreningarna kunde - om det skedde i god tid - även bjuda till och planera sina träffar i relation till konfirmationsläsningen.
 
En av dessa konfirmander gjorde ett av sina tio obligatoriska gudstjänstbesök i Bergnäskyrkan. Där fanns en i mångas ögon något anskrämlig modernistisk altartavla som inte - likt en ikon - är ett fönster mot himlen utan snarare en spegel av jordens och världens elände.*  Kanske var det altartavlans fel att konfirmanden i sin kyrkogångsbok på frågan Vad var vackrast i kyrkan? svarat Prästen Torbjörn!
 
Jag förutsätter givetvis att prästen var iklädd i en vacker skrud som genom sin skönhet predikade om Kristus.
 

 
* men som hade ett budskap som väl kunde förstås om man fick det förklarat. Något som dåvarande distriktsprästen Staffan Åkerlund var duktig på.

53 deltagare

var i i högmässan i Hertsön idag. Inte så illa för att vara en distriktskyrka i stans utkant. Bosse hjälpte mig med distributionen trots att han var "ledig", s k  volontär således. Sånt ska det väl föras statistik över.
 
Nu är det Bosses tur två söndagar. Då borde det bli min tur att "ändå vara där". Men kanske ändå inte. Kommande söndag är det s k avrostning för Norrbottens motorcyklister på Hedenbasen i Boden. Och även om det  är principiellt tveksamt ägna sig åt något så världsligt på gudstjänsttid så kanske jag blir förlåten av alla kristna vänner som uppskattar att jag förkovrar mig i motorcykelkörningens ädla konst så jag inte onödigtvis kör ihjäl mig. Och helgen efter har det just på fredag-lördag varit stiftsfullmäktige i Skellefteå och det händer ibland att jag - om söndagen är ledig - väljer att åka MC och efter fullmäktiges slut fortsätta till södra Västerbotten för besök hos släkt  och vänner. Får se hur planerna utvecklar sig.
 
Det anses väl förmätet om ansvarig präst själv uttrycker sig positivt om gudstjänsten, men att tala i generella termer måste vara tillåtet; en komplett högmässa är alltid en höjdare.

P (s) minus 38 Psalmval

Varför kommer jag att tänka på det? Jo, därför att jag drar mig till minnes en av mina första veckomässor i Gammelstad. Var det rent av den första, min prima missa som jag förrättade onsdag 13 juni 1979? Osäkert. För vad jag minns var väl Mikael Palo semestervikarie för Gunnar Edberg under den sommarläsningsperioden? Eller var det senare samma sommar eller rentav någon senare sommar han vikarierade? 
 
Hur som helst. Det tillfälle jag nu tänker på var det Gunnar som spelade. Upplärd som jag var om nödvändigheten visa respekt även för kyrkomusikernas yrkesutövning ringde jag Gunnar redan på tisdagen för att lämna psalmerna till onsdagens veckomässa. I telefonen hör jag då ett "host, host, harkel, harkel", följt av
 
Ja, alltså hm, hm... en veckomässa....vi säger så här: om psalmlappen ligger på orgelpallen när jag infinner mig i kyrkan tre minuter i sju (läs kl 19) så är det utmärkt.
 
Och där fick jag min första handgripliga lektion i konsten att jobba ihop med kunnig och rutinerad organist. Rutinerade organister har jag sedan jobbat med många gånger. Ett tillfälle som också fastnat i minnet gäller en begravning i Örnäsets kyrka många år senare. Precis före klockringningen inser jag att jag glömt framföra musikönskemålet Air av Bach till tjänstgörande musiker. Jag  smyger bort till orgeln och viskar till Monica Wasberg. Eftersom hon har den flera minuter långa klockringningen på sig är det inget problem få fram noter och spela enligt önskan.
 
Men under åren har jag även jobbat med mindre rutinerade musiker som även för enkel veckomässa önskat få psalmerna minst två dagar i förväg.
 
 Själv har jag väl haft uppfattningen att en fast anställd utbildad musiker alltid "på uppstuds" ska kunna spela vilken som helst av psalmbokens psalmer (även om preludiet bara blir ett ytterst enkelt intro) - precis som jag ansett att en präst alltid helt oförberedd ska kunna hålla en enkel andakt - en av gångna söndags texter, lämplig psalm, ev några väl valda ord och kort fri bön, Fader vår och välsignelsen. Numera när man dessutom kan ta hjälp av Tidegärds-appen i telefonen har ju en präst inget att skylla ev upplevd oförmåga på.

P (s) minus 39. De första åren

av min prästtid fick jag dels ha visst ansvar i Sörbyarna - därav bl a det redan nämnda konfirmandansvaret - dels vara extrapräst i Stadsödistriktet - där Erik Bergdahl var ordinarie distriktspräst - och fick därmed ha visst ansvar i de två "satelliterna" (kh Folke Sjöbergs uttryck) i distriktet. I dess södra del Öhemmet som var en hyrd lokal i en skola och i distriktets norra del en villa i utkanten av S:a Sunderbyn. I den förra lokalen hade jag konfirmander och medverkade i juniorgrupp och i enkel samling för några "daglediga" (= det kyrkliga uttrycket för pensionär?); i den senare lokalen minns jag att det bedrevs barntimmar med åtföljande familjegudstjänster några gånger per år. 80-talet var ju fortfarande den tid då det gick att skapa - en
chimär av, skulle jag väl säga idag - församlingsliv genom att inbjuda barntimmefamiljerna till familjegudstjänst.
 
Jag minns en av familjegudstjänsterna jag höll i villan på Bomvägen i Sunderbyn. På sedvanligt sätt, som jag alltid gillade i yngre dar, satt jag på huk eller rent av på golvet och pratade med barnen. Ämnet kom att beröra stöld vilket man ju inte skulle ägna sig åt, alltså inte ta sådant man inte ägde. Då räckte en liten flicka upp handen och utbrast högt och tydligt:
 
En gång hittade min pappa en tia på vägen. Och han tog den!
 
Ett annat tillfälle höll jag familjegudstjänst i Stadsökyrkan första advent och lyckades lotsa barnen fram till insikten att människornas glädje över Jesus - hörbart i de högljudda hosiannaropen - berodde på att han hjälpte folk. Hur hjälpte han, frågade jag barnen.
 
 Städa! utbrast yngsta prästbarnet Bergdahl. Skötsam och hjälpsam flicka tydligen.
 
Att jag hade en del av min glädje i barngudstjänster är ingen tvekan. Viss förmåga också troligen. Redan första senhösten kom en bokning av adventsgudstjänst i Nederluleå kyrka från förskola på Björkskatan. Den föll på min lott. Densamma förskolan återkom sedan i adventstid ytterligare tre år. Varje gång var det ett uttalat önskemål att jag skulle vara ansvarig präst.
 
Men allt har en baksida. När jag några år senare var etablerad distriktspräst på Porsön utbrast en gång en av våra flickor, när vi gjorde oss i ordning för att fara till kyrkan:
- Pappa, det är väl inte en sån där gudstjänst då vi måste komma fram och sitta på golvet?
 
Jag säger bara: stackars prästbarn!
 
Med hjälp av en artikel i SPT som  jag senare läste, vilken  starkt ifrågasatte familjegudstjänsternas långsiktigt förblivande församlingsbyggande förmåga har jag kommit att ompröva en del av min tidigare gudstjänstentusiasm till förmån för den kompletta högmässan och tycker numera att familjegudstjänster helst ska firas på andra tider än som ordinarie huvudgudstjänster.
 
Det har väl också varit en naturlig utveckling - särskilt i kombination med ökad benstyvhet som försvårar sittande i skräddarställning på kyrkgolvet - att jag fått allt mindre engagemang i barngudstjänster. Även om jag villigt erkänner att det funnits tider under senare delen av min prästtid då jag sörjt över att församlingspedagogerna lagt sig som "en blöt rysk pälsmössa"* över förskolors och lågstadieklassers adventsbesök i kyrkan.
 

 
dåvarande kh Alf Hanssons variant av "våt filt" när han någon gång undet 80-talet omtalade EFS' i Norra Nederluleå relation till syföreningarna i norra församlingsdelen

P (s) Minus 40. Fler konfirmander

har jag haft under åren. Sommarkonfirmander i Nederluleå - om inte exakt varje sommar, så i vart fall de flesta somrar under 12 år. Första sommaren fick jag ha min grupp i Sockenstugan som då stod högst upp i backen mot Sunderbyn. En kvinna boende i grannkyrkstuga fick erfara hur hennes lakan som hon försiktigt lagt på vädring över det höga, oslagna gräset, av konfirmanderna användes att vila på under lektionsrast.  Även några år senare när Sockenstugan flyttats till sin nya plats söder om kyrkan fick jag ha den som konfirmandlokal.* Under slutet av min tid i Gammelstad hade jag även sommarkonfirmander nere i Stadsökyrkan. Skälet till det var väl att vi började göra så stora grupper - med större ledarstab l vare grupp - att många av de ganska små tillgängliga lokalerna i kyrkbyn inte räckte till.
 
Åren 80-82 - då fick jag ha Petrigårdens stora sal som konfirmandsal under sommarläsningen - framstår utan tvekan som höjdpunkten i min konfirmandledartid. Knappast beroende på lokalen utan dels beroende på att det var något av väckele-anda över sommarläsningen de tre åren (kanske särskilt 1981) och beroende på att jag de tre åren fick ha en medarbetare som jag jobbade väldigt sammansvetsat med. Per Jönsson, nu präst på västkusten. Vi tyckte att vi jobbade i stor enighet, både pedagogiskt och andligt. Konfirmanderna tyckte dock inte alltid det.
 
- Man vet ju aldrig vad man ska tro för om en av er undervisar, så avbryter alltid den andre och säger att det är tvärtom! var deras återkommande klagan
 
Själv tyckte vi väl att vi bara hade ett avslappnat förhållande till varandra(s undervisning).
 
Dessa tre år var mina sommarkonfirmander från  Sörbyarna (Måttsund, Antnäs, Alvik, Ersnäs + div kringliggande mindre byar som Aule, Mörön m fl.
 
När vi i ledarsrtaben skulle förenkla vårt sätt att tala om byarna utan att behöva räkna upp dem alla införde vi vissa "gruppbeteckninger*. Sörbyarna redan nämnda. Därtill älvbyarna (Bälinge-Avan), Skogsbyarna (Bjursträsk, Klöverträsk,  Hollsvattnet, Västmark, Selet m fl) på södra sidan älven och  norrbyarna (Rutvik, Persön, Börjelslandet,  Ängesbyn, Smedsbyn) och slutligen havsbyarna (Bensbyn, Örarna, Brändön.
 
När denna lista läckte ut på ett föräldramöte genom en ledares obetänksamma högläsning, väckte det både munterhet och förvåning. Ingen förstod vad som avsågs. Undertecknad fick då rycka ut och förklara att detta var enbart avsett för s k internt bruk
 
Detsamma gällde väl även den lista som efter en tid blev obligatorisk på Petrigårdens anslagstavla där alla ledare uppmanades skriva vilken text dom läst på morgon- eller aftonbön.  Det visade sig nämligen vara begränsad ledarnärvaro vid dessa "obligatoriska" andakter i kyrkan; efter påpekande från konfirmander uppdagades en sommar att texten om Sackeus lästs sju ggr!
 

 
* Sockenstugan var f d tings- och arrestlokal. Alltid spännande för ungdomarna se de f d cellerna - senare ombyggda till förråd, kök och toaletter - med sina järnskodda dörrar och gallerförsedda fönster

Första maj

Då åker man motorcykel. Fyrkanten runt. Så även i år även om det inte var det roligaste väder man varit med om. Får erkänna att jag kände mig aningen ringrostig. Har ju bara haft ut hojen en gång tidigare i vår och då kört uppskattningsvis fem mil. Inte mycket.
 
Många andra bland norrbottens motorcyklister tyckte tydligen också att vädret var måttligt bra och valde stanna hemmet. Goda vänner i Boden som hör till de trogna gudstjänstdeltagarna i Hertsökyrkan hade dock infunnit sig vid Bodens järnvägsstation för att få se hojarna. Trevligt med pratstund och då förstod jag varför jag i morse fick infallet ta med två extra muggar till kaffetermosen. Nu kunde jag bjuda på en kopp medan vi surrade.
 
Bjuden på en kopp blev jag också ett tag senare hos min gamle kamrat. Han hade visserligen dykt upp på Storgatan i Älvsbyn för sedvanligt surr, men då vädret inte var särskilt MC-lockande valde jag avbryta i Älvsbyn och besöka den gamle kamraten i hans hem istället för att käka palt i Piteå. 
 
Stopp i Klöverträsk på hemvägen sen hos f d arbetskamrat som alltid har gott om hembakade kakor just denna tid på året. Och kaffe igen givetvis. Hemfärd via Selet mot Avan, men sen över Gäddvik eftersom det råa vädret inte lockade till över tjugo  minuters väntan på nästa färja över älven.
 
Äntligen hemma och mätt och glad efter att äldste son stekt hamburgare.
 
Tack gode Gud, som jag alltid utbrister när jag kommit lyckligt hem efter en MC-tur.

P (s) minus 41

Sommaren 1979 var året då deltagarantalet i sommarläsningen sprängde alla dittillsvarande rimliga gränser, 120 konfirmander. Det gjorde att ledarteamet under våren planerat att hälften av ungdomarna skulle konfirmeras midsommarafton och gå till nattvarden midsommardagen, enligt gammal tradition och hälften på midsommardag respektive söndag. Men när dessa planer blev kända ute i bygden hade det närapå blivit myteri i hela församlingen.
 
Konfirmationen är på midsommarafton! Man ändrar inte nåt som a l l t i d varit. Man ska kunna sitta och dricka kaffe och äta konfirmationstårta i kyrkstugan på m i d s o m m a r a f t o n. BASTA.*
 
Alltså fick man lov klämma in fyra konfirmationer midsommarafton och dubbla högmässor midsommardagen. Den ordningen levde sedan kvar hela den tid jag var kvar och länge därefter.
 
Läsåret 79-80 hade jag en vinterkonfirmandgrupp i Gammelstad med ungdomar från Gammelstad och Sunderbyn. En av dem var sedermera kände sångaren Peter Mattei. Han kunde sjunga redan som femtonåring.
 

 
* är detta uttryck för det som kh Alf Hansson - själv bördig från en av Nederluleås större byar - vid ett senare tillfälle beskrev som den typiska Nederluleåkonservatismen? Han påstod bland annat att om någon högre samhällelig instans t ex skulle vilja testa något nytt inom jordbruksnäringen i Norrbotten, så var det allmänt känt att det var meningslöst utvälja några försöksgårdar i Luleåbygden. Nederlueåbönderna skulle rakt av förkasta alla nyheter. Bättre testa nymodigheterna i Piteå, eller möjligen Kalix.

RSS 2.0