Torbjörn Lindahl

har blivit friad i tingsrätten. Ni vet den finska kristdemokratiska riksdagsledamoten - en tid även minister - som stått åtalad. Anklagelsen har gällt det hon uttalat angående synen på äktenskap och sexualitet där hon stått för en traditionell kristen hållning. Åtalad har även Missionsprovinsens biskop i Finland varit eftersom han gett spridning åt en av Räsenens skrifter.

 

Men båda blev alltså friade. Något annat hade varit helt orimligt i ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle där vi berömer oss av yttrandefrihet och religionsfrihet. 

 

Att de hållningar och åsikter som Räsenen framfört av vissa anses kontroversiella inser jag väl. Men det kan väl inte vara olagligt så fort man framför en åsikt som inte gillas av alla? Vad skulle det bli för samhälle?

 

Men jag kan inte se åtalet på annat sätt än att de krafter som vill tysta den kristna rösten i samhället försöker flytta fram sina positioner. 

 

Jag lovade tidigare att återkomma med ett inlägg om att det blir allt trängre för kristna i det offentliga livet. Kanske får detta inlägg även bli en osökt anledning att kort beröra detta större ämne.

 

Exemplen kan mångfaldigas. Och berör både "inomkyrkliga" och samhälleliga frågor.

 

För några årtionden sedan kunde ju varje kristen inom svenska kyrkan (särskilt präster) som på minsta sätt andades avvikelse från den rätta tron att det är riktigt att kvinnor blir präster bli totalt (bildligt!) halshuggen i media. Den som vill göra politisk karriär ska inte på minsta sätt antyda tveksamhet till nuvarande abortlagstiftning. De barnmorskor som önskat och kämpat för samvetsfrihet i vården - så dom har rätt avböja medverkan vid aborter - har blivit ordentligt ansatta. De märkliga är att i grannlandet Norge finns denna typ av samvetsfrihet. Kanske är det snart dags att samhället omprövar sin samvetsfrihetsvägran. Då skulle vi kanske få fler barnmorskor. Det lär ju på många ställen vara påtaglig brist, enligt vad som förmedlas i nyheterna.

 

I en av lokaltidningarna var för en tid sedan en intervju med en utländsk basketspelare som var tydligt kristen och inte var rädd att både visa och bekänna det. Det blev en viss turbulens kring det, särskilt som han stod upp för en traditionell kristen äktenskapssyn. Basketföreningens ordförande tog honom visserligen i försvar - föreningens policy allas lika värde kan ju inte plötsligt sägas gälla alla utom just kristna - men det faktum att hans tro likväl blev en stor fråga är i sig ett tecken på att det börjar blåsa.

 

Så, kära kristna, håll i hatten och var frimodig att offentligt bekänna din tro.

 

De bland kära läsarna som läser denna ringa blogg i mobil noterar att "mobilsajt" f n är borta och man kommer istället till den vanliga sidan som normalt syns i dator.

 

Jag blev tvungen ta bort mobilvy eftersom den automatiskt länkade till ngn okänd hemsida. Så till dess supporten åtgärdat detta - enligt info jag fått gäller det hela blogg.se, inte bara denna blogg - får ni den vanliga hemsidan.

 

Från dator lär det dock vara som vanligt.

 

Torbjörn

 

Ps. Torsd 17.45. Nu verkar det vara ok igen med bloggen. I alla fall om jag tittar på min egen blogg i mobilen.

Men helgens aktiviteter började tidigare.

 

Skälet till att bror och svägerska kom upp redan i fredags kväll var att vi igår lördag hade årsmöte med Frimodig kyrka i Luleå stift. Och vi samlades under lördagseftermiddagen drygt 15 personer i Hertsökyrkan som just var platsen där initiativet togs till bildandet av en stiftsgrupp för ca 15 år sedan. Fyra av oss närvarande igår var med redan den gången.Lite tillbakablickar blev det för oss gamla rävar, men samtidigt roligt att se att vi blivit fler och att nya engagerade tillkommit.

 

Efter det formella årsmötet berättade min bror lite om valresultatet för Frimodig kyrka i förra höstens kyrkoval. Eftersom han tillhört en analysgrupp på riksplanet kunde han visa statistik om var i landet vi är starka och hur trenderna är i olika landsdelar.

 

Eftermiddagen avslutades med mässa kl 16.30 ledd av Johan till vilken (mässan alltså!) ytterligare några personer dök upp. Han hade bebådelsedagstema för gudstjänsten även om han i inledningen erkände att han fuskade lite. Det var ju ännu kvar en och en halv timme till helgsmålstid då helgen officiellt går in.

 

Just när helgen gick in satt Mats och jag i bilen och beslöt svänga av på Örnäset och gå på gudstjänst i Fridsförbundets bönhus. Två predikningar. (Församlingsdagar med kallade predikanter,  gudstjänst i bönhuset både lördag och söndag.)

 

- - - 

 

Idag var det dock bebådelsedag på riktigt. Enligt vår kyrkas kyrkoår skulle man kanske tillägga. Det var ju först på 50-talet man beslöt ta bort några vardagshelgdagar och flytta dem till närmaste helg.*

 

Bosse ledde mässan och höll en innerlig predikan där han talade om vikten av tron på ängeln Gabriels besök hos Maria, dvs tron på att Jesus blivit till i Marias moderliv utan mans medverkan, varken Josef eller okänd romersk soldat.  Tron på "jungfrufödseln" har hört till den kristna tron från allra första början och är inget som i efterhand kommit in genom hedniska gudasagor. Han kom även in på respekten för livet från dess tillblivelse. Överallt där kristendomen börjat prägla omgivningen har seden att sätta ut oönskade barn till de vilda djuren i skogen försvunnit. Likaså har genom hela historien abort alltid varit främmande för all seriös traditionell kristendom.

 

Kyrkkaffe med tårta. 51 närvarande, enligt tjänstgörande kyrkvärd. Ovanligt många barn i gudstjänsten. Glädjande.

 

Mats och jag tog buss hem men klev av i centrum och promenerade därifrån.

 

 

* Bebådelsedagen 25 mars till närmaste söndag; Midsommardagen 24 juni och Alla helgons dag 1 november till lördagar. (Att ge folk två dubbelhelger betydde givetvis något för stora folkgrupper på den tid när även icke-skiftarbetande arbetade lördagar.)

 

dagar har jag levt. Dvs i ondsdags lär ha varit den exakta dagen. Det fick jag veta av min tvillingbror som var här på middag igår kväll. Tillsammans är vi alltså drygt 50000 dagar gamla.

 

Att räkna dagar är en familjetradition. Pappa höll alltid reda på hur många dagar han och mamma varit gifta och man kunde när som helst fråga honom; inom 30 sek hade man alltid svaret. Alla jämna  tusental och tal med samma siffror (5555 osv) gav anledning bjuda familjen på tårta. Men till slut måste han - matematiker som han var - hitta på något roligare. Då började han fira primtal dvs sådana udda tal som inte är delbara med något annat heltal. Och när det blev för enkelt då blev det firande när det var primtalstvillingar dvs två udda tal i rad som var primtal eller t o m primtalstrillingar. Så om kära läsarna undrar varför jag blivit som jag blivit så har ni svaret här; vi hade en entusiastisk matematiker i huset.

 

Nå, matteådran rann huvudsakligen till mina syskon. Min tvillingbror bl a som igår visade en liten finurlig app han själv konstruetat att ha i telefonen med vilken barn enkelt kan öva de fyra räknesätten i fyra olika svårighetsnivåer. Helt suverän grej säger jag. Han skapade den när något barnbarn behövde lite hjälp med multiplikationstabellen...

 

Men idag var jag inte i Hertsökyrkan.

 

Mats tog med mig och två andra ur gudstjänstförsamlingen i sin bil och vi drog till Sirillus i Överkalix där vi fick deltaga i biskopsliturgi ledd av metropoliten Cleopas. Även Åsa Nyström var inbjuden och kom tillsammans med sin adjunkt och domprosten. Metropolit i de ortodoxa sammanhangen kunde kanske jämföras ungefär med ärkebiskop fick jag efteråt förklarat av en av mina ungdomsvänner som tillsammans med sin hustru sedan länge tillhör den ortodoxa gemenskapen. Även ytterligare några som jag kände redan som ung fanns på plats. Och så givetvis Bengt Pohjanen (nu: fader Benedict) med hustru Monica. De två hade Mats och jag träffat på Olssons café för några veckor sedan och då fått inbjudan till denna helg/ församlingshögtid.

 

Som alltid när man deltager i ortodox liturgi får man en upplevelse av himmelen, även om man inget förstår, utöver de frekvent återkommande Herre, förbarma dig vilket sjöngs på svenska av den lilla kören. Vad är det som ger himmelskänslan? Liturgin? Rökelsen? Eller rent av att man faktiskt är i himmelen för en stund?

 

För några årtionden sedan, tiden efter det att Bengt konverterat, deltog jag på inbjudan, flera gånger på liturgier och vigilior i Överkalix. Och när jag kom därifrån var jag ofta så gripen att jag knappt kunde ta mitt eget celebrerande på allvar. Jag tänkte då många gånger: förr eller senare blir jag ortodox. Och när jag såg högmässoförsamlingen framför mig - de flesta pensionärer - så tänkte jag: om 15 år är de flesta borta (döda) då kan jag i frihet konvertera utan att upplevas svika min hjord.

 

Men sedan dess har det gått 20-25 år (minst!) och något har hänt. Gudstjänstförsamlingen är inte utdöd och medelåldern betydligt lägre. Så vad ska man göra? Som skomakaren förbli vid sin läst?

 

I bilen på väg hem från Överkalix fick jag sms från en av våra kyrkvärdar som berättat att det varit 79 i högmässan i Hertsökyrkan.

- Var det något särskilt, undrade jag.

- Kör från Fridsförbundet, blev svaret.

 

Lite annorlunda  blev det idag*. Redan tidigare var det bestämt att Bosse skulle vara borta några veckor. Alltså skulle Johan hålla högmässan. Och han hade bett mig predika. Men dessutom blev Johan sjuk så han hade bett Mats vara liturg.

 

Alltså fick Mats och jag som präster tjänstgöra tillsammans. Något vi tidigare gjort i Nederluleå på 80-talet och några gånger när jag hälsat på honom under hans kyrkoherdetid i Malmberget/Gällivare. Riktigt roligt. Och när vi åkte till kyrkan frågade jag Mats om jag fick sjunga litanian. Roligt få göra det åtminstone någon gång per år. Ok, tyckte han.

 

Som inledning av predikan nämnde jag något om alla texterna. (En sådan avsedd kort inledning kan, om inspirationen rinner till, bli väl så lång som predikans  huvuddel, anförtrodde jag Mats i bilen.)

 

Utifrån Gt-texten, där Elia måste fly för drottningens hot, talade jag om den förföljelse av kristna i världen som är mycket större än det normala nyhetsflödet och samhällsdiskussionerna låter oss ta del av. Jag upprepade det jag sagt förut: gruppen "kristna" är, hur man än räknar, världens mest förföljda grupp. Och även vi i vårt land bör vi nog bereda oss på att utrymmet för profilerat kristet liv blir allt mindre i det offentliga livet.**

 

Trösterikt att då även få citera episteltexten "När han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den."

 

 I inledning till evangeliet talade jag om kvinnan: var hennes kärleksbevisning mot Jesus ett sätt att söka/vinna förlåtelse eller ett tecken på att hon redan genom tron tagit emot den? För en lutheran, det senare.

 

Men när jag då äntligen nådde till den avsedda huvuddelen av predikan så fokuserade jag på Jesus, hans attityd och handlande mot kvinnan.

 

1. Han försvarar henne. 

Genom den berättelse han ger Simon. Ger kvinnan fritt tillträde till honom själv.

 

I samband med det gjorde jag en liten utvikning och talade om hur viktigt det är att alla i en gudstjänstförsamling har en öppen attityd mot "nya" människor och välkomnar dem in i gemenskapen.***

 

2,  Han upprättar henne.

Kanske lika mycket inför Simon och hans fariseiska vänner som inför Gud när han ger henne en öppet uttalad förlåtelse.

 

 Lite sedan om att Jesus lämnat himmelrikets nycklar på jorden. Och ett av mina favoritcitat: "Riktigt viss om att Gud finns blir man när han förlåtit ens synder".

 

3. Han sänder henne.

Gå i frid.

Och inte bara för att bevara friden privat i sitt eget hjärta, utan för att ge den vidare. Jesu ord i bergspredikan: "Saliga de som skapar frid, för de ska kallas Guds barn" (Mt 5:9).

 

Vid kyrkkaffet avslöjade kantor Anders för mig att det postludium han spelat var Ukrainas nationalsång. Hur många vi var vet jag inte exakt då kyrkvärdarna pga kyrkkaffeansvar inte hunnit med statistiken innan jag for.

54 har kyrkvärd meddelat senare.

 

Väl hemma efter kyrkkaffet blev det övningskörning. Det gick bra för sonen men det var jag som höll på att krocka på väg till utsett övningsställe eftersom jag pratade instruerande medan jag körde och uppenbarligen brast i uppmärksamhet. Tur att eleven var uppmärksam på högerregeln.

 

 

* "idag" när jag började detta inlägg. Igår när jag skrivit färdigt och publicerar

 

** tydliga tecken finns på en sådan utveckling, men det får bli ett annat inlägg

 

*** efter gudstjänsten uppmanade jag människor att vid kyrkkaffet försöka sitta med någon man tidigare inte känner och presentera sig för varandra. Viss effekt fick det nog.

 

Och idag fick vi inleda med psalm 135, Se, vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider... vilket vi inte fick på fastlagssöndagen förra veckan eftersom fastan började först i onsdags, Askonsdagen. Att inleda med den psalmen passar ju också extra bra denna söndag då det är andra årgången texter, där Jesus i evangelietexten förutsäger sitt lidande, även om dagens ämne ger anledning lägga betoningen på Jesu avfärdande av Petrus ord om att Jesus visst inte ska råka så illa ut.

 

I predikan nämnde Johan också den allvarliga tid vi nu befinner oss i efter Putins* angrepp på Ukraina. Och på ett utomordentligt tydligt sätt sa han vad som är vår trygghetsgrund om kriget kommer eller det värsta händer. Det är Jesus, bara Jesu blod. I praktiken betyder det att äga tro på Jesus och visshet om sina synders förlåtelse (här blir det kanske lika mycket mina tankar som Johans ord). Det betyder också att kyrkans verkligt viktiga bidrag in i en orolig värld framför allt är att predika Kristus till tro och inte bara erbjuda en stund av stillhet och någon att prata med. En yttre stillhet och ro (som har sitt värde i sitt sammanhang) blir i längden betydelselös om den inre frid och visshet som tron ger saknas

 

Mats var liturg och sjöng givetvis litanian. Nu får vi be denna vackra sjungna bön några veckor framåt. 68 deltagare. Bland dem Fridsförbundets ordförande med hustru. Med honom fick jag ett kort samtal om diskussionerna som pågår om Fridsförbundets framtidsval.

 

Gott kyrkkaffe med glass och go'-sylt. Jag köpte även en bok på bokbordet:

Spåren till det fördolda. Betraktelser för fastan, av Peter Halldorf  (Argument förlag).

 

Korta betraktelser för varje dag i fastan. Sedan jag kom hem från kyrkan har jag läst i fatt de dagar som gått sedan Askonsdagen. Tänkvärt och läsvärt.

 

 

* jag skriver "Putins" och inte "Rysslands" eftersom det ryska folket lever under starkt begränsade friheter och i praktiken helt saknar inflytande över politiken

Vid promenad fram och tillbaka till stan efter lunch idag, såg Mats och jag den ukrainska flaggan vajande, tillsammans med de svenska, vid Landstingshuset.*

 

Givetvis måste det dokumenteras. Samma vid stadshuset, upplyste Mats mig om

 

Och senare under eftermiddagen fick jag epost från Pennan & Svärdet (Svenskt militärhistoriskt bibliotek) med erbjudande köpa en t-shirt med motiv (fanns tre olika) som uttryckte stöd till Ukraina. Viss del av kostnaden för tröjan skickas till Ukraina.

 

Inser nu att jag borde övertagit pappas bil. Den hade bokstäverna UKR i registreringsnummret.

 

* som vi Lulebor sagt i årtionden. Heter det regionhuset numera?

Mässa med distribution av aska (de som vill får ett kors med aska tecknat på pannan.) En tradition vi nog haft i Hertsökyrkan i ca 20 år. En av våra äldre kyrkvärdar sa till mig när vi stötte ihop efter mässan:

- Det var lite ovant i början, men nu har man vant sig. 

Bosse ledde mässan och jag fick vara medhjälpare. Drygt 30 deltagare.

 

Fin mässa. Men det som grep mig mest var Bosses predikan. Han gav ett personligt vittnesbörd (som väl innebar att han något avvek från dagens texter).

 

Han berättade att gångna söndag hade han och hustrun  varit på ortodox gudstjänst i Torneå (hon är finska och ortodox kristen). Den söndag som i vårt kyrkoår kallas Fastlagssöndagen är i det ortodoxa året en söndag med "något slags förlåtelsetema". Det innebär att alla gudstjänstfirare ska tilltala varandra och be om förlåtelse (lite laestadianskt, tyckte Bosse). Eftersom det fanns många ukrainare och ryssar i gudstjänsten var det gripande se hur just dessa inte bara tilltalade varandra utan under tårar omfamnade varandra och bad om förlåtelse. Gudstjänsten slutade sedan med att en ukrainsk kvinna bad en lång (ca en A4-sida uppskattade Bosse) förlåtelsebön medan alla övriga gudstjänstdeltagare stod på knä. Stämningen var så kompakt att han nästan inte orkade vara kvar inne i kyrkan, berättade han i sakristian efteråt.