Rätt och fel om förlåtelse
Jag var på en samtalskväll i bönhuset (Luleå Fridsförbund) förra veckan. Där fick man bland annat ställa frågor om sådant man ville ha synpunkter på. En fråga löd ungefär så: "Finns det rätt och fel sätt att be om förlåtelse?" Några svar gavs. Själv sa jag inget under kvällen, men väl hemma så började det surra i huvudet och jag tänker att jag skulle kunna dela några tankar med kära läsarna. Alltså, finns det rätt och fel när det gäller att be om förlåtelse?
Ja, det tror jag. Varför det? Jo, därför att allt som är gott och rätt kan djävulen och egenrättfärdigheten imitera.
1. Det rätta sättet att be om förlåtelse är givetvis att göra det med sann ånger. Och det felaktiga blir då utan en sann ånger. Men problemet är att vi ofta har så felaktiga idéer om vad en riktig ånger är. Ofta förknippar vi det med känslor och tårar. Ju mer man gråter desto bättre, typ. Men känslor kommer och går. Dom kan vara ett tecken på ångern men behöver inte vara det. Hur mycket känslor och eventuella tårar som är förknippade med våra andliga erfarenheter beror till stor del på vår personlighet, olika för oss alla. Ånger har väsentligen mycket mer med insikt och vilja att göra.
Man brukar säga att sann ånger utmärks av att man
* erkänner sin synd
* sörjer över den
* önskar bli befriad från den
Felaktig bön om förlåtelse skulle då kunna vara att man inte vill bekänna sin synd konkret och tydligt. Man vill använda lite allmänna formuleringar men undviker att gå rakt på sak. Kanske är det för pinsamt att vara helt uppriktig. Men jag säger som i den laestadianska traditionen: synder som har namn ska med namn bekännas.*
Ett annat fel skulle vara att man inte vill ta de nödvändiga konsekvenserna för att ställa till rätta där man kan. Har man stulit ska man lämna tillbaka, har man ljugit ska man ersätta lögnen med sanningen, har man förtalat ska man ta det tillbaka osv. Vill man inte göra det på det sätt som är rimligt och möjligt utan att det förorsakar mer skada än nytta (och på det sätt man kommit överens med sin själasörjare) då är det ett tecken på att den rätta ångern saknas.
2. Ett vanligt fel när man ber om förlåtelse - särskilt när man behöver be andra människor om förlåtelse - är att man gör det med villkor. Det är väldigt vanligt, och ofta gör vi det helt omedvetet bara för att vi är vana att säga på det sättet utan att riktigt inse vad det innebär. Jag syftar på att man tex i en grupp där man varit riktigt på tvären mot varandra och har behov av att gjuta olja på vågorna, säger: "förlåt om någon blev ledsen."
Rent snack, hur vanligt det än är! Man ska aldrig be om förlåtelse med något om. Tänk om ingen blev ledsen, har jag inte bett om förlåtelse då? Kanske alla andra var så hårdnackade och förhärdade att dom tycker det var helt okey med mina hårda ord som jag själv ångrar. Man ska bara be om förlåtelse när man av den helige Ande genom Guds ord i sitt samvete är överbevisad om att man gjort fel**. Då. Inte annars. Inga om.
Sedan kan det också finnas situationer där folk verkligen blev ledsna pga mitt beteende (oftast: mina ord) men jag ändå inte gjort något fel. Paulus råkade ju ut för det. Korintierna blev ledsna över hans ord, men han ångrade dem inte för han insåg att deras sorg var en "sorg efter Guds sinne" som leder till bättring.
Inga om alltså. Bara bön om förlåtelse när jag själv är överbevisad om att jag gjort fel, oavsett vad andra tycker. Jag tror alltså att dessa om-böner är vanligast tex när man vill upprätta en gemenskap som utsatts för påfrestningar (tex av ett hett meningsutbyte) och då blir det ofta "förlåt om någon blev ledsen". Men jag tror att det man i en sådan situation egentligen vill åt är ungefär: vi har nu diskuterat häftigt, åsikterna har tydligt gått isär, vi har gjort klara markeringar mot varandras åsikter, MEN bakom och under detta finns oss emellan en gemenskap som är orubbad som vi vill bekänna oss till igen. Då är det bättre att rent ut säga det: vi är oense, det har framkommit tydligt, jag har ivrigt sagt emot några av er, men vill ändå uttrycka att den grundläggande gemenskapen kvarstår. Ungefär så. Men inga om.
Men om (!) man verkligen känner att man varit vred på ett sätt som inte kan försvaras eller använt uttryck som man själv ångar (oavsett vad andra tycker) då ska man givetvis be om förlåtelse, men då behövs inga om för jag vet ju hur jag själv ser på saken.
3. Ett tredje möjligt grundfel i förlåtelse det är när man använder förlåtelsen som ett sätt att binda upp andra. Vi kan ta ett äktenskap som exempel (för då är det så lätt att göra det synligt). Tänk att det i ett äktenskap förekommer oegentligheter (övertydliga exempel): porrsurfning, alkoholmissbruk el dyl. När mannen (oftast en man som syndar på dylika sätt!) falltit och vill upprättas igen så ber han givetvis sin hustru om förlåtelse (även har han biktat sig för någon utomstående). Men så händer det igen, bön om förlåtelse igen, och igen, och igen... Till slut tycker hustrun att det hela blir så arbetsamt att hon måste få tala med någon utomstående om saken. Då säger mannen till henne: "men det här får du inte berätta för någon för det har du ju förlåtit mig". Och man ska inte "gräva i det som blivit förlåtet".
Fel säger jag. Givetvis har hon rätt att ta uppsaken med en vän, terapeut, själasörjare, vem det nu är. Hon är ju nämligen personligen berörd av själva synden alltså har hon rätt att få hjälp att hantera det som drabbar henne.
4. Sista grundefelet (i denna redogörelse): man bekänner andras synder: "jag ber om förlåtelse för att jag har så svårt att älska NN, pga att NN har gjort det och det och det som är fel". När bekännelsen är klar så vet man mer om tredje parts synder än om den biktandes egna. Ibland tror jag att det kan var nödvändigt att först pysa ut sin besvikelse över det man råkat ut för innan man kan sortera vad man själv eventuellt gjort för fel.
* inom just den laestadianska traditionen (i alla fall som jag känt den) så är här dess styrka och gåva samtidigt dess riskabla svaghet. Det förekommer ju inom laestadianismen att man offentligt ber om förlåtelse och får hela församlingens förlåtelse. Personligen har jag mycket (!) lärt mig uppskatta detta (jag minns en gång för nu nästan 36 år sedan när jag efter en bön i Mjölkuddsgården skrev i min dagbok att här kan man "se förlåtelsen") för det är ett tydligt vittnesbörd både om förlåtelsens nödvändighet och dess möjlighet. Problemet är bara att i sådana offentliga "bekännelser" bör man vara allmän (om det inte gäller något som alla redan vet om och som gäller hela församlingen) tex be om förlåtelse för sin brist på kärlek, brist på frimodighet, sina tvivel osv - så som det ofta sker. Men om man bara ber om förlåtelse på det sättet så blir det slut ytligt. Alltså bör man regelbundet bikta sig för en själasörjare som kan hjälpa en att vara konkret i bekännelsen: "brist på kärlek?" När?, hur? mot vem? osv.
** lever man med ett vaket samvete som är "upplyst av Guds ord" så kommer man oftast att omedelbart inse att här blev något fel
Ja, det tror jag. Varför det? Jo, därför att allt som är gott och rätt kan djävulen och egenrättfärdigheten imitera.
1. Det rätta sättet att be om förlåtelse är givetvis att göra det med sann ånger. Och det felaktiga blir då utan en sann ånger. Men problemet är att vi ofta har så felaktiga idéer om vad en riktig ånger är. Ofta förknippar vi det med känslor och tårar. Ju mer man gråter desto bättre, typ. Men känslor kommer och går. Dom kan vara ett tecken på ångern men behöver inte vara det. Hur mycket känslor och eventuella tårar som är förknippade med våra andliga erfarenheter beror till stor del på vår personlighet, olika för oss alla. Ånger har väsentligen mycket mer med insikt och vilja att göra.
Man brukar säga att sann ånger utmärks av att man
* erkänner sin synd
* sörjer över den
* önskar bli befriad från den
Felaktig bön om förlåtelse skulle då kunna vara att man inte vill bekänna sin synd konkret och tydligt. Man vill använda lite allmänna formuleringar men undviker att gå rakt på sak. Kanske är det för pinsamt att vara helt uppriktig. Men jag säger som i den laestadianska traditionen: synder som har namn ska med namn bekännas.*
Ett annat fel skulle vara att man inte vill ta de nödvändiga konsekvenserna för att ställa till rätta där man kan. Har man stulit ska man lämna tillbaka, har man ljugit ska man ersätta lögnen med sanningen, har man förtalat ska man ta det tillbaka osv. Vill man inte göra det på det sätt som är rimligt och möjligt utan att det förorsakar mer skada än nytta (och på det sätt man kommit överens med sin själasörjare) då är det ett tecken på att den rätta ångern saknas.
2. Ett vanligt fel när man ber om förlåtelse - särskilt när man behöver be andra människor om förlåtelse - är att man gör det med villkor. Det är väldigt vanligt, och ofta gör vi det helt omedvetet bara för att vi är vana att säga på det sättet utan att riktigt inse vad det innebär. Jag syftar på att man tex i en grupp där man varit riktigt på tvären mot varandra och har behov av att gjuta olja på vågorna, säger: "förlåt om någon blev ledsen."
Rent snack, hur vanligt det än är! Man ska aldrig be om förlåtelse med något om. Tänk om ingen blev ledsen, har jag inte bett om förlåtelse då? Kanske alla andra var så hårdnackade och förhärdade att dom tycker det var helt okey med mina hårda ord som jag själv ångrar. Man ska bara be om förlåtelse när man av den helige Ande genom Guds ord i sitt samvete är överbevisad om att man gjort fel**. Då. Inte annars. Inga om.
Sedan kan det också finnas situationer där folk verkligen blev ledsna pga mitt beteende (oftast: mina ord) men jag ändå inte gjort något fel. Paulus råkade ju ut för det. Korintierna blev ledsna över hans ord, men han ångrade dem inte för han insåg att deras sorg var en "sorg efter Guds sinne" som leder till bättring.
Inga om alltså. Bara bön om förlåtelse när jag själv är överbevisad om att jag gjort fel, oavsett vad andra tycker. Jag tror alltså att dessa om-böner är vanligast tex när man vill upprätta en gemenskap som utsatts för påfrestningar (tex av ett hett meningsutbyte) och då blir det ofta "förlåt om någon blev ledsen". Men jag tror att det man i en sådan situation egentligen vill åt är ungefär: vi har nu diskuterat häftigt, åsikterna har tydligt gått isär, vi har gjort klara markeringar mot varandras åsikter, MEN bakom och under detta finns oss emellan en gemenskap som är orubbad som vi vill bekänna oss till igen. Då är det bättre att rent ut säga det: vi är oense, det har framkommit tydligt, jag har ivrigt sagt emot några av er, men vill ändå uttrycka att den grundläggande gemenskapen kvarstår. Ungefär så. Men inga om.
Men om (!) man verkligen känner att man varit vred på ett sätt som inte kan försvaras eller använt uttryck som man själv ångar (oavsett vad andra tycker) då ska man givetvis be om förlåtelse, men då behövs inga om för jag vet ju hur jag själv ser på saken.
3. Ett tredje möjligt grundfel i förlåtelse det är när man använder förlåtelsen som ett sätt att binda upp andra. Vi kan ta ett äktenskap som exempel (för då är det så lätt att göra det synligt). Tänk att det i ett äktenskap förekommer oegentligheter (övertydliga exempel): porrsurfning, alkoholmissbruk el dyl. När mannen (oftast en man som syndar på dylika sätt!) falltit och vill upprättas igen så ber han givetvis sin hustru om förlåtelse (även har han biktat sig för någon utomstående). Men så händer det igen, bön om förlåtelse igen, och igen, och igen... Till slut tycker hustrun att det hela blir så arbetsamt att hon måste få tala med någon utomstående om saken. Då säger mannen till henne: "men det här får du inte berätta för någon för det har du ju förlåtit mig". Och man ska inte "gräva i det som blivit förlåtet".
Fel säger jag. Givetvis har hon rätt att ta uppsaken med en vän, terapeut, själasörjare, vem det nu är. Hon är ju nämligen personligen berörd av själva synden alltså har hon rätt att få hjälp att hantera det som drabbar henne.
4. Sista grundefelet (i denna redogörelse): man bekänner andras synder: "jag ber om förlåtelse för att jag har så svårt att älska NN, pga att NN har gjort det och det och det som är fel". När bekännelsen är klar så vet man mer om tredje parts synder än om den biktandes egna. Ibland tror jag att det kan var nödvändigt att först pysa ut sin besvikelse över det man råkat ut för innan man kan sortera vad man själv eventuellt gjort för fel.
* inom just den laestadianska traditionen (i alla fall som jag känt den) så är här dess styrka och gåva samtidigt dess riskabla svaghet. Det förekommer ju inom laestadianismen att man offentligt ber om förlåtelse och får hela församlingens förlåtelse. Personligen har jag mycket (!) lärt mig uppskatta detta (jag minns en gång för nu nästan 36 år sedan när jag efter en bön i Mjölkuddsgården skrev i min dagbok att här kan man "se förlåtelsen") för det är ett tydligt vittnesbörd både om förlåtelsens nödvändighet och dess möjlighet. Problemet är bara att i sådana offentliga "bekännelser" bör man vara allmän (om det inte gäller något som alla redan vet om och som gäller hela församlingen) tex be om förlåtelse för sin brist på kärlek, brist på frimodighet, sina tvivel osv - så som det ofta sker. Men om man bara ber om förlåtelse på det sättet så blir det slut ytligt. Alltså bör man regelbundet bikta sig för en själasörjare som kan hjälpa en att vara konkret i bekännelsen: "brist på kärlek?" När?, hur? mot vem? osv.
** lever man med ett vaket samvete som är "upplyst av Guds ord" så kommer man oftast att omedelbart inse att här blev något fel
Tingen är emot mig
Vi har bytt telefonsysytem på jobbet för ett tag sedan. Det har jag nog nämnt förut tror jag men här kommer del två.
Vi som inte sitter (förväntas sitta?) den överväldigande delen av vår arbetstid vid ett skrivbord har förlorat våra fasta telefoner. Vi har bara en mobil och om man ringer fasta numret så ringer mobilen. Enkelt och bra. Kontoret på fickan. Typ.
Dessutom fick vi nya mobiltelefoner. Allt trevligt och bra. Om det inte bara vore det att det surrade så väldigt i min telefon. Inte jämt men tillräckligt ofta för att det skulle vara irriterande. Rätt som det är börjar den surra, sen funkar den bra några samtal sen sätter surret igång igen. När jag klagat nog många gånger för vår ansvarige på kansliet så fick jag rådet att gå och byta telefonen i teliabutiken. Jag gick dit och tänkte demonstrera oväsendet. Alltså ringde jag upp ett nummer och lät expediten lyssna. Inget fel. OK, tänkte jag man kan ju inte byta ut en telefon som fungerar. Alltså gick jag iväg och provringde just utan för butiksdörren. Men då skulle ni ha hört på surr. Alltså rusade jag in i butiken och satte telegonen vid örat på expediten som nickade förstående.
När han åter tog hand om mig så tyckte han att det var lika bra byta ut telefonen och för säkerhets skull även sim-kortet. Alltså programmerade han ett nytt så jag fick samma nummer och pin-kod. Nu har jag haft den nya telefonen i en vecka (eller är det två) och allt har fungerat. Men nu har den börjat surra igen.
Varför just min telefon och bara min? Har inte hört något klagomål från någon av mina ca 100 arbetskamrater inom samfälligheten. Är tingen emot mig? Eller någon högre makt som vill bespara mig en massa onödiga telefonsamtal eller någon lägre makt som vill hindra mig att sprida mina visheter via televerket?
Finns det någon kunnig person bland läsarna* som kan förklara saken eller är det bara så enkelt att jag i samband med min frånvaro i början året missade den välsignelsebringande ceremonin att låta domprosten kyssa och korsteckna telefonen?
* var det inte bloggkamraten Gunvor som upplevt ett telefonunder härförleden? Hon kanske kan hjälpa mig.
Vi som inte sitter (förväntas sitta?) den överväldigande delen av vår arbetstid vid ett skrivbord har förlorat våra fasta telefoner. Vi har bara en mobil och om man ringer fasta numret så ringer mobilen. Enkelt och bra. Kontoret på fickan. Typ.
Dessutom fick vi nya mobiltelefoner. Allt trevligt och bra. Om det inte bara vore det att det surrade så väldigt i min telefon. Inte jämt men tillräckligt ofta för att det skulle vara irriterande. Rätt som det är börjar den surra, sen funkar den bra några samtal sen sätter surret igång igen. När jag klagat nog många gånger för vår ansvarige på kansliet så fick jag rådet att gå och byta telefonen i teliabutiken. Jag gick dit och tänkte demonstrera oväsendet. Alltså ringde jag upp ett nummer och lät expediten lyssna. Inget fel. OK, tänkte jag man kan ju inte byta ut en telefon som fungerar. Alltså gick jag iväg och provringde just utan för butiksdörren. Men då skulle ni ha hört på surr. Alltså rusade jag in i butiken och satte telegonen vid örat på expediten som nickade förstående.
När han åter tog hand om mig så tyckte han att det var lika bra byta ut telefonen och för säkerhets skull även sim-kortet. Alltså programmerade han ett nytt så jag fick samma nummer och pin-kod. Nu har jag haft den nya telefonen i en vecka (eller är det två) och allt har fungerat. Men nu har den börjat surra igen.
Varför just min telefon och bara min? Har inte hört något klagomål från någon av mina ca 100 arbetskamrater inom samfälligheten. Är tingen emot mig? Eller någon högre makt som vill bespara mig en massa onödiga telefonsamtal eller någon lägre makt som vill hindra mig att sprida mina visheter via televerket?
Finns det någon kunnig person bland läsarna* som kan förklara saken eller är det bara så enkelt att jag i samband med min frånvaro i början året missade den välsignelsebringande ceremonin att låta domprosten kyssa och korsteckna telefonen?
* var det inte bloggkamraten Gunvor som upplevt ett telefonunder härförleden? Hon kanske kan hjälpa mig.
Nu är glada julen slut, slut, slut
Idag har jag
1. slängt ut granen
2. lagt upp alla julsaker på vinden
3. tvättat och strukit alla julgardiner och juldukar.
Notera särskilt sista punkten alla ni som tror att jag bara är en ojämlik mullig mansgris.
Tänkte först låta granen vara inne en vecka till. Funderade faktiskt på att sätta i en ny omgång levande ljus så jag ytterligare några kvällar kunde sitta och tindra med ögonen. På avstånd såg granen faktiskt riktigt fin ut. Värre var det när man kom nära. Så fort man bara nuddade vid en gren så rasade barren. Alltså blev jag tvungen besluta att slänga ut julen. Ja, inte bara besluta utan förverkliga det också. När jag plockat av alla julprydnader så fanns bara några få barr kvar på granen. Den såg ut som Musses gran när Pluto farit runt och jagat Piff och Puff i den. Tur att det inte var så mycket snö utanför altandörren så jag kunde slänga ut den den vägen istället för att ta den genom hela huset till framdörren.
Eftersom jag är en männsiska som är helt beroende av stundens inspiration för att få någonting gjort så gällde det sedan att smida medans järnet var varmt. Alltså lyckades jag även med de nämnda p. 2-3 enligt ovan.
Ibland kommer jag inte riktigt fram till de två sista stegen. Det har hänt att jag bara burit upp lådan med julsaker till arbetsrummet på övervåningen (där jag har luckan med vindsstegen) men av någon anledning ansett att lådan kan bäras den sista biten någon annan gång. Och sedan har den blivit stående, typ drygt halva året eller så. En gång när jag bar upp julsakerna så råkade jag glömma en tomte som står i fönstret i arbetsrummet. Den blev kvar hela året. Men till slut, sågon gång i slutet av oktober så lyckades jag i samband med annat vindsärende få upp den så den åtminstonen fick tillbringa två månader på vinden innan den skulle ner igen.
Ännu mera samma sak med julgardiner och juldukar. Ett år blev dom liggande i tvättstugan hela året så när det vara dags att sätta upp dom (23 dec på kvällen) så insåg jag att dom låg otvättade i en tvättkorg ända sedan förra julen. Alltså fick jag tvätta och stryka och hänga upp - på ett bräde så att säga.
Men nu har jag alltså varit ordentlig. Imponerande ordentlig. Jag har dessutom hunnit baka idag. Men kära läsarna inser väl då vad jag natuirligtvis inte hunnit. Rätt gisssat - dammsuga!
Tjat på tjat, gnat på gnat!
Det tycker kanske några bland kära läsarna att det är så fort jag skriver något som har anknytning till den s k "kvinnoprästfrågan" (som gårkvällens inlägg). Det förstår jag. Jag tycker det nästan själv. Fy skäms på mig!
Om det bara vore den blotta existensen av prästvigda kvinnor i kyrkan - tex mina trevliga arbetskamrater - då skulle jag knappast skriva ett ord om saken. Nej, det som får det att tända till inom mig och som gör mig så provocerad att jag måste skriva något, det är när någon offentligt uttalar något riktigt dumt. Som i Nordnytt igår kväll, upprepat idag i NSD.
Bara tanken att polisanmäla en "kvinnoprästmotståndare"! Så dumt att man kan skratta på sig. (Samtliga sex punkter där jag i gårkvällens inlägg erkände mig skyldig, skyddas ju av våra grundlagsfästa rättigheter). Men skälet att jag ändå känner anledning att (om än i skämtsam form) gå till attack också mot rena dumheter det är att verkligheten i vissa fall har en förmåga att överträffa dikten. Det som nu låter som ett skämt kan om en tid vara verklighet.
Världens motstånd mot de kristna sker enligt mönstret:*
- desinformation (man ljuger om dom och utmålar dom på olika sätt som hemska: trångsynta, fundamentalistiska, förtryckare, förskingrare mm)
- diskriminering (förbud för vissa arbeten, sämre lön, administartivt krångel vid myndighetskontakter mm)
- direkt förföljelse (misshandel, fängelse, toryr, mord, mordbrand)
På många ställen i världen är detta redan en verklighet. I vårt land är steg ett och delar av steg två redan verklighet för många "kvinnoprästmotståndare"**. Steg ett redan verklighet för dem som ifrågasätter kyrkliga vigsar av enkönade par (dom är trångsynta "homofober") och steg två är nog mycket nära (min unga kyrkomöteskollega Anna-Sara Valldén beskrev ju i kyrkomötet en situation som tyder på detta och med anledning därav ställde hon en fråga i kyrkomötet).
Jag tror (och tror att jag skrivit det förr) att de frågeställningar där konfrontationen mellan kristendom och värld blir tydliga följer ordningen:
- någon "yttre" företeelse i kyrkan, tex hur kyrkans ämbete är utformat ("kvinnoprästfrågan", eller varför inte alkoholhaltigt vin och glutenfria oblater)
- etisk fråga (abortfrågan skulle det kunna vara tex, men sannolikt blir det frågan om kyrklig vigsel för enkönade par som blir stridsfrågan, vigsel av frånskilda har delvis varit det)
- de centrala frälsningsfrågorna (är Jesus enda vägen till Gud. Vi börjar närma oss de frågorna nu när dopets teologi börjar diskuteras)
Och eftersom jag alltså inte på något sätt tror att det samhälleliga (och kyrkliga) så envetet uthållíga bekämpandet av "kvinnoprästmotståndet" skulle ha att göra med någon god och ädel strid för något gott ideal, utan är en tragisk del i ett allt hårdare andligt och samhälleligt klimat enligt ovan - därför skriver jag så fort frågan kommer på tal.
Varför är det då så angeläget för världen att slå ner på minsta tecken på tex s k "kvinnoprästmotstånd"? (Notera den kolossala massmediala uppmärksamhet som prästtillsättningen i Övertorneå fick). Jag tror det beror på att den ideologiska grund som samhällets kvinnoprästpositivitet bygger på är sekulär. Dvs den samhälleliga jämställdhetsideologin saknar religös grund och motivering. När en ideologi på det sättet saknar "metafysisk" förankring då är dess enda stabila (?) grund majoriteten. Och ju större den majoriteten är desto stabilare vilar ideologin och om ingen finns som säger emot då är grunden orubblig. Alltså måste varje sekulär idologi med en självklar inneboende kraft bekämpa alla som är på tvären.
Så ser jag på saken!
* denna trestegsraket har jag inte hittat på själv. Jag har lärt det av Johan Candelin
** sedan länge är ju prästerliga "kvinnoprästmptståndare" som lever som dom lär (jfr biskopens ord i samband med Tankesmedjan i Övertorneå) uteslutna från att bli biskopar och kyrkoherdar, ja, dom blir inte ens präster längre
Om det bara vore den blotta existensen av prästvigda kvinnor i kyrkan - tex mina trevliga arbetskamrater - då skulle jag knappast skriva ett ord om saken. Nej, det som får det att tända till inom mig och som gör mig så provocerad att jag måste skriva något, det är när någon offentligt uttalar något riktigt dumt. Som i Nordnytt igår kväll, upprepat idag i NSD.
Bara tanken att polisanmäla en "kvinnoprästmotståndare"! Så dumt att man kan skratta på sig. (Samtliga sex punkter där jag i gårkvällens inlägg erkände mig skyldig, skyddas ju av våra grundlagsfästa rättigheter). Men skälet att jag ändå känner anledning att (om än i skämtsam form) gå till attack också mot rena dumheter det är att verkligheten i vissa fall har en förmåga att överträffa dikten. Det som nu låter som ett skämt kan om en tid vara verklighet.
Världens motstånd mot de kristna sker enligt mönstret:*
- desinformation (man ljuger om dom och utmålar dom på olika sätt som hemska: trångsynta, fundamentalistiska, förtryckare, förskingrare mm)
- diskriminering (förbud för vissa arbeten, sämre lön, administartivt krångel vid myndighetskontakter mm)
- direkt förföljelse (misshandel, fängelse, toryr, mord, mordbrand)
På många ställen i världen är detta redan en verklighet. I vårt land är steg ett och delar av steg två redan verklighet för många "kvinnoprästmotståndare"**. Steg ett redan verklighet för dem som ifrågasätter kyrkliga vigsar av enkönade par (dom är trångsynta "homofober") och steg två är nog mycket nära (min unga kyrkomöteskollega Anna-Sara Valldén beskrev ju i kyrkomötet en situation som tyder på detta och med anledning därav ställde hon en fråga i kyrkomötet).
Jag tror (och tror att jag skrivit det förr) att de frågeställningar där konfrontationen mellan kristendom och värld blir tydliga följer ordningen:
- någon "yttre" företeelse i kyrkan, tex hur kyrkans ämbete är utformat ("kvinnoprästfrågan", eller varför inte alkoholhaltigt vin och glutenfria oblater)
- etisk fråga (abortfrågan skulle det kunna vara tex, men sannolikt blir det frågan om kyrklig vigsel för enkönade par som blir stridsfrågan, vigsel av frånskilda har delvis varit det)
- de centrala frälsningsfrågorna (är Jesus enda vägen till Gud. Vi börjar närma oss de frågorna nu när dopets teologi börjar diskuteras)
Och eftersom jag alltså inte på något sätt tror att det samhälleliga (och kyrkliga) så envetet uthållíga bekämpandet av "kvinnoprästmotståndet" skulle ha att göra med någon god och ädel strid för något gott ideal, utan är en tragisk del i ett allt hårdare andligt och samhälleligt klimat enligt ovan - därför skriver jag så fort frågan kommer på tal.
Varför är det då så angeläget för världen att slå ner på minsta tecken på tex s k "kvinnoprästmotstånd"? (Notera den kolossala massmediala uppmärksamhet som prästtillsättningen i Övertorneå fick). Jag tror det beror på att den ideologiska grund som samhällets kvinnoprästpositivitet bygger på är sekulär. Dvs den samhälleliga jämställdhetsideologin saknar religös grund och motivering. När en ideologi på det sättet saknar "metafysisk" förankring då är dess enda stabila (?) grund majoriteten. Och ju större den majoriteten är desto stabilare vilar ideologin och om ingen finns som säger emot då är grunden orubblig. Alltså måste varje sekulär idologi med en självklar inneboende kraft bekämpa alla som är på tvären.
Så ser jag på saken!
* denna trestegsraket har jag inte hittat på själv. Jag har lärt det av Johan Candelin
** sedan länge är ju prästerliga "kvinnoprästmptståndare" som lever som dom lär (jfr biskopens ord i samband med Tankesmedjan i Övertorneå) uteslutna från att bli biskopar och kyrkoherdar, ja, dom blir inte ens präster längre
Blir jag polisanmäld nu?
Det är frågan för dagen!
Såg Nordnytt ikväll. Reportage från stiftets Tankesmedja i Övertorneå om arbetsmiljö och jämställdhet i kyrkan. Någon person uttryckte med tydlighet att det nu var dags att polisanmäla alla kvinnoprästmotståndare som bryter mot 1958 års riksdagsbeslut att vi ska ha kvinnliga präster. Det vore verkligen spännande att bli polisanmäld. Jag erbjuder mig härmed att bli det.
Mina brott är följande:
1. jag har i över 35 år trott att det varit bättre om svenska kyrkan stått fast vid den allmänkyrkliga ordningen att prästämbetet innehas av män
2. jag tror alltså att riksdagen våren 1958 fattade ett felaktigt beslut
3. jag tror att kyrkomötet samma höst fattade ett felaktigt beslut när det fastställde riksdagsbeslutet
4. jag har (i stort sett, med bara några få enstaka undantag) avstått från att utnyttja den möjlighet som de nämnda riksdags- och kyrkomötesbesluten ger mig, nämligen att ta del av prästvigda kvinnors prästerliga tjänstehandlingar
5. jag har tydligt och klart uttalat min uppfattning vid upprepade tillfällen: i radio, TV, i tidningar, vid anställningsintervjuer, i enskilda samtal och slutligen offentligt på min blogg.
6. jag har vid åtminstone två tillfällen när jag mött kvinnor som funderat på att bli präster försökt övertyga dem om att välja en annan väg
När polisanmälan är skedd så förutsätter jag att jag blir häktad* i väntan på rättegång. Risken är nämligen mycket stor att jag kommer att fortsätta med min brottsliga verksamhet.
Som häktespräst har jag flera gånger funderat på hur det skulle kännas att vara häktad. Nu får jag kanske pröva det.
Vem polisanmäler mig?
* om kära läsarna plötsligt märker att jag inte längre bloggar, om mina arbetskamrater plötsligt inte ser mig mer och mina anhöriga inte hör av mig - då förstår ni att jag blivit häktad. När man blir häktad för ett allvarligt brott så meddelas i början ingen för att inte någon medbrottsling bland släkt och vänner ska kunna undanröja bevis innan polisen samlat in dem.
Såg Nordnytt ikväll. Reportage från stiftets Tankesmedja i Övertorneå om arbetsmiljö och jämställdhet i kyrkan. Någon person uttryckte med tydlighet att det nu var dags att polisanmäla alla kvinnoprästmotståndare som bryter mot 1958 års riksdagsbeslut att vi ska ha kvinnliga präster. Det vore verkligen spännande att bli polisanmäld. Jag erbjuder mig härmed att bli det.
Mina brott är följande:
1. jag har i över 35 år trott att det varit bättre om svenska kyrkan stått fast vid den allmänkyrkliga ordningen att prästämbetet innehas av män
2. jag tror alltså att riksdagen våren 1958 fattade ett felaktigt beslut
3. jag tror att kyrkomötet samma höst fattade ett felaktigt beslut när det fastställde riksdagsbeslutet
4. jag har (i stort sett, med bara några få enstaka undantag) avstått från att utnyttja den möjlighet som de nämnda riksdags- och kyrkomötesbesluten ger mig, nämligen att ta del av prästvigda kvinnors prästerliga tjänstehandlingar
5. jag har tydligt och klart uttalat min uppfattning vid upprepade tillfällen: i radio, TV, i tidningar, vid anställningsintervjuer, i enskilda samtal och slutligen offentligt på min blogg.
6. jag har vid åtminstone två tillfällen när jag mött kvinnor som funderat på att bli präster försökt övertyga dem om att välja en annan väg
När polisanmälan är skedd så förutsätter jag att jag blir häktad* i väntan på rättegång. Risken är nämligen mycket stor att jag kommer att fortsätta med min brottsliga verksamhet.
Som häktespräst har jag flera gånger funderat på hur det skulle kännas att vara häktad. Nu får jag kanske pröva det.
Vem polisanmäler mig?
* om kära läsarna plötsligt märker att jag inte längre bloggar, om mina arbetskamrater plötsligt inte ser mig mer och mina anhöriga inte hör av mig - då förstår ni att jag blivit häktad. När man blir häktad för ett allvarligt brott så meddelas i början ingen för att inte någon medbrottsling bland släkt och vänner ska kunna undanröja bevis innan polisen samlat in dem.
Växtplats
Åt lunch med två prästkollegor - tillika goda vänner - i fredags. Vi gick på pastarestaurangen som ligger i backen ovanför Kulturens hus. Krögaren tyckte uppenbarligen det var roligt att få tre präster på besök så han underhöll oss långa stunder genom idogt pratande - mest om vilken utsökt restaurang vi besökt.
Som vanligt när vi träffas så har vi intressanta samtal. En av bröderna (!) framförde (återigen) tanken att det måste finnas kontinuitet i gudstjänstlivet om det ska bli någon andlig tillväxt. Om jag uppfattade honom rätt så menade han att det kanske egentligen inte spelar en avgörande roll vad för slags yttre stil det är på gudstjänstlivet, bara det finns kontinuitet - och en grundläggande trohet mot Ordet gevetvis. Alltså om det är "EFS-stil" eller predikodominerade liturgiskt helt avskalade laestadiangudstjänster eller liturgiskt väl genomförda högmässor det skulle inte spela den avgörande rollen, men viktigt är att det är kontinuitet i förkunnelsen och i de yttre formerna. Numera är det kanske inte så på många håll, i svenska kyrkan i alla fall. Man växlar på många ställen mellan olika typer av gudstjänster, man har ständiga inskott av specialadresserade temagudstjänster mm. Enligt den framkastade tanken inget vidare.
Själv har jag också försökt tillämpa något av kontinuitetsprincipen i några år. Samma högmässorrdning året om. Mitt skäl har dock varit det mer ytligt enkla: folk måste känna igen sig om dom ska kunna lära sig att fira gudstjänst, inte bara vara besökare. Men jag tror kollegans synpunkt är riktig: det måste vara kontinuitet om det ska bli växt. Om man ständigt ändrar i gudstjänsten och har en massa typer av specialgudstjänster så tillväxer inte det andliga livet, det enda som tillväxer är jaget. Så rätt! Att ständigt ändra för att vara till lags i förhållande till diverse målgrupper är som att ständigt rycka växten ur trädgårdslandet för att se om den växer.
Och det gäller naturligtvis inte bara gudstjänstordningen. Det gäller också predikan. Det måste finnas en grundläggande samsyn mellan dem som regelbundet talar i samma gudstjänstsammanhang. Annars blir det inget gemensamt gödslande och vattnande.
Som vanligt när vi träffas så har vi intressanta samtal. En av bröderna (!) framförde (återigen) tanken att det måste finnas kontinuitet i gudstjänstlivet om det ska bli någon andlig tillväxt. Om jag uppfattade honom rätt så menade han att det kanske egentligen inte spelar en avgörande roll vad för slags yttre stil det är på gudstjänstlivet, bara det finns kontinuitet - och en grundläggande trohet mot Ordet gevetvis. Alltså om det är "EFS-stil" eller predikodominerade liturgiskt helt avskalade laestadiangudstjänster eller liturgiskt väl genomförda högmässor det skulle inte spela den avgörande rollen, men viktigt är att det är kontinuitet i förkunnelsen och i de yttre formerna. Numera är det kanske inte så på många håll, i svenska kyrkan i alla fall. Man växlar på många ställen mellan olika typer av gudstjänster, man har ständiga inskott av specialadresserade temagudstjänster mm. Enligt den framkastade tanken inget vidare.
Själv har jag också försökt tillämpa något av kontinuitetsprincipen i några år. Samma högmässorrdning året om. Mitt skäl har dock varit det mer ytligt enkla: folk måste känna igen sig om dom ska kunna lära sig att fira gudstjänst, inte bara vara besökare. Men jag tror kollegans synpunkt är riktig: det måste vara kontinuitet om det ska bli växt. Om man ständigt ändrar i gudstjänsten och har en massa typer av specialgudstjänster så tillväxer inte det andliga livet, det enda som tillväxer är jaget. Så rätt! Att ständigt ändra för att vara till lags i förhållande till diverse målgrupper är som att ständigt rycka växten ur trädgårdslandet för att se om den växer.
Och det gäller naturligtvis inte bara gudstjänstordningen. Det gäller också predikan. Det måste finnas en grundläggande samsyn mellan dem som regelbundet talar i samma gudstjänstsammanhang. Annars blir det inget gemensamt gödslande och vattnande.
Ärrade galtar
bör stå i svinstian och inte vara ute och skrämmas. Eller? Men i dagens NSD har avgående komm. Hällefors sagt att en galt också kan vara någonting på en vattenledning som visst förhindrar att ledningen spricker och vattnet försvinner eller hur det nu var. Alltid kul när man lär sig nåt nytt.
Men nu var det tydligen så - enl avgående komm. Hällefors - att det behövdes en ärrad galt som präst i Övertorneå församling. Man skulle visst behöva stå stadigt och stå pall för påfrestningar av olika slag eller hur det nu var. Även om jag delar synen att en präst bör vara en person som tål vissa påfrestningar - precis som nästan alla ykesutövere, var och en sina påfrestningar - så har jag personligen kanske lite svårt att förstå varför det skulle vara värre att vara just i Övertorneå församling än att vara präst i andra församlingar i stiftet.
Nu var det dessutom så att en man skulle passa bättre som ärrad galt. Där låter komm. Hällefors nästan som hr kyrkorådsordföranden Jonsson (s) i dåvarande Pite landsförsamling som för några år sedan (i samband med kyrkoherderekrytering) uttalat att det kanske vore bäst med en man på den posten. Sedan fick han korrigera sig i pressen och mena att "jag måste ha uttryckt mig riktigt klantigt" eller hur det nu var han sa. Det tror jag inte alls. Jag tror att han - precis som komm Hällefors - talar ur de svenska folkdjupen. Där är nämligen stämningarna inte alls så jämlika som det kan verka på ytan.
Vad kyrkan beträffar så tror jag att dessa i grunden mycket konservativa och traditionalistiska personer också i stor utssträckning finns bland dem som på ytan valt att inta en jämställd hållning genom att tex vara för kvinnor som präster. Jag tror att dessa ytjämställda men grundkonservativa är ett mycket större hinder för kvinnors jämställdhet i kyrkan än de som av medvetna överlagda teologiska skäl anser att en präst bör vara man.
Den senare sortens männsikor finns nämligen också. Nu försöker ju alla i det samhälleliga och kyrkliga etablissemanget få det till att den sortens position inte finns. Men det är väl bara att se efter i verkligheten. Man kan ju tex betrakta alla välutbildade, ykesverksamma, högavlönade framgångsrika kvinnor som trots sitt "jämställda" levnadssätt likväl håller på den etablerade kyrkliga ordningen. Är dom inte ett argument bara genom sin blotta existens? Eller är dom alla så förtryckta att dom inte förstår sitt eget bästa?
Oavsett om det är kvinnor eller män som håller på kyrkans tradition i ämbetsuppfatningen: dom finns. Jag tror att det på många ställen i svenska kyrkan (utöver Övertorneå församling) finns betydligt fler än vi tror av den sortens människor. Vi behöver acceptera det. Och vi behöver bemöta dem ärligt och uppriktigt utan att förneka deras existens.
Övertorneå församling behöver en kvinnlig präst, säger biskopen. Naturligtvis säger han det. Om han sade något annat skulle han bli hudflängd. I hela kyrkan sägs detsamma: det behövs kvinnor som präster. Det påstås om och om igen att kvinnor som präster bidrar med något som annars skulle fattas i kyrkan. Vad är det, frågar jag mig? Kan någon förklara det? Och om det är så att kvinnor i kyrkan bidrar med något som män inte kan bidra med - vilket jag inte förnekar - så säg mig ändå: vad är det för bidrag till kyrkans liv som kvinnor absolut nödvändigt måste ge just som präster, som dom absolut inte kan ge i någon annan roll, som diakoner, pedagoger, nunnor, lekman, lekmannateologer? Själv ser jag bara (vilket jag skrivit om förut) att den ökande mängden kvinnor som präster är samtidig i kyrkan med en tilltagande läroupplösning (samtidigheten torde ingen kunna förneka; om det finns ett orsakssamband vet jag att vissa läsare ifrågasätter). Jag upprepar. Vad är det kvinnliga bidrag i kyrkan som är omistligt men som kvinnor inte hade kunnat ge på annat sätt än som präster?
Det frågar jag. Och den frågan tycker jag är legitim. Men dom ärrade galtarna kan stanna i svinstian.
Men nu var det tydligen så - enl avgående komm. Hällefors - att det behövdes en ärrad galt som präst i Övertorneå församling. Man skulle visst behöva stå stadigt och stå pall för påfrestningar av olika slag eller hur det nu var. Även om jag delar synen att en präst bör vara en person som tål vissa påfrestningar - precis som nästan alla ykesutövere, var och en sina påfrestningar - så har jag personligen kanske lite svårt att förstå varför det skulle vara värre att vara just i Övertorneå församling än att vara präst i andra församlingar i stiftet.
Nu var det dessutom så att en man skulle passa bättre som ärrad galt. Där låter komm. Hällefors nästan som hr kyrkorådsordföranden Jonsson (s) i dåvarande Pite landsförsamling som för några år sedan (i samband med kyrkoherderekrytering) uttalat att det kanske vore bäst med en man på den posten. Sedan fick han korrigera sig i pressen och mena att "jag måste ha uttryckt mig riktigt klantigt" eller hur det nu var han sa. Det tror jag inte alls. Jag tror att han - precis som komm Hällefors - talar ur de svenska folkdjupen. Där är nämligen stämningarna inte alls så jämlika som det kan verka på ytan.
Vad kyrkan beträffar så tror jag att dessa i grunden mycket konservativa och traditionalistiska personer också i stor utssträckning finns bland dem som på ytan valt att inta en jämställd hållning genom att tex vara för kvinnor som präster. Jag tror att dessa ytjämställda men grundkonservativa är ett mycket större hinder för kvinnors jämställdhet i kyrkan än de som av medvetna överlagda teologiska skäl anser att en präst bör vara man.
Den senare sortens männsikor finns nämligen också. Nu försöker ju alla i det samhälleliga och kyrkliga etablissemanget få det till att den sortens position inte finns. Men det är väl bara att se efter i verkligheten. Man kan ju tex betrakta alla välutbildade, ykesverksamma, högavlönade framgångsrika kvinnor som trots sitt "jämställda" levnadssätt likväl håller på den etablerade kyrkliga ordningen. Är dom inte ett argument bara genom sin blotta existens? Eller är dom alla så förtryckta att dom inte förstår sitt eget bästa?
Oavsett om det är kvinnor eller män som håller på kyrkans tradition i ämbetsuppfatningen: dom finns. Jag tror att det på många ställen i svenska kyrkan (utöver Övertorneå församling) finns betydligt fler än vi tror av den sortens människor. Vi behöver acceptera det. Och vi behöver bemöta dem ärligt och uppriktigt utan att förneka deras existens.
Övertorneå församling behöver en kvinnlig präst, säger biskopen. Naturligtvis säger han det. Om han sade något annat skulle han bli hudflängd. I hela kyrkan sägs detsamma: det behövs kvinnor som präster. Det påstås om och om igen att kvinnor som präster bidrar med något som annars skulle fattas i kyrkan. Vad är det, frågar jag mig? Kan någon förklara det? Och om det är så att kvinnor i kyrkan bidrar med något som män inte kan bidra med - vilket jag inte förnekar - så säg mig ändå: vad är det för bidrag till kyrkans liv som kvinnor absolut nödvändigt måste ge just som präster, som dom absolut inte kan ge i någon annan roll, som diakoner, pedagoger, nunnor, lekman, lekmannateologer? Själv ser jag bara (vilket jag skrivit om förut) att den ökande mängden kvinnor som präster är samtidig i kyrkan med en tilltagande läroupplösning (samtidigheten torde ingen kunna förneka; om det finns ett orsakssamband vet jag att vissa läsare ifrågasätter). Jag upprepar. Vad är det kvinnliga bidrag i kyrkan som är omistligt men som kvinnor inte hade kunnat ge på annat sätt än som präster?
Det frågar jag. Och den frågan tycker jag är legitim. Men dom ärrade galtarna kan stanna i svinstian.
Sökord
Idag har vi haft telefonutbildning på jobbet. Vi ska nämligen strax få ett nytt telefonsystem. För de av oss som inte är rena "kontorsslavar" kommer det att innebära att vi inte har någon fast bordstelefon utan när någon ringer på vårt fasta nummer så svarar man i mobilen. Praktiskt kan man ju tycka. Särskilt för oss i Hertsökyrkan som har ett "kontorslandskap" (snarare alla skrivbord ihoppackade i samma rum - men inte lika trångt som för kamraterna i Björkskatakyrkan - men inte är det särskilt mycket till landskap). Får man ett samtal i ett känligt ärende så kan man alltid vandra iväg till något enskilt ställe som sakristian eller handikapptoan el dyl. Utmärkt!
En sak inser man: man kan numera göra så mycket med en telefon. Vi ska också byta ut alla våra mobiltelefoner så att vi får en som kan kopplas ihop med kalendern i Outlook. Avancerat så det förslår - tycker i alla fall en sådan som jag som mest använder telefonen för att ringa och som tycker att jag nått höjden av teknologisk kunnighet när jag lyckats lära mig SMS:a.
Vi fick också en inblick i hur det kan fungera för telefonisterna. Om dom tex får en fråga från uppringande som vill tala med en diakon, så kan telefonisten söka på ordet diakon så får hon (telefonister är väl alltid hon trots att vi delar växel med stiftskansliet som anordnat tankesmedjor om jämställdhet) upp en lista på sin skärm över alla diakoner och kan koppla till någon av dem. Givetvis har det fungerat så här i årtionden i alla stora telefonväxlar men det är alltid kul att lära sig något nytt och skåda in i en värld som är en helt okänd. Man skulle även kunna ha tex ordet finsktalande som sökord kom vi på idag så kan man lätt vid behov styra samtal till dem som kan finska osv.
Då kom jag på en annan grej. Om någon tex ringer och frågar vad kyrkan tycker om något då borde telefonisten ha sökordet renlärig präst så kan hon direkt svara "jag kopplar dig till Torbjörn Lindahl". Utmärkt!
Idag var jag förbi dottern på sjukhuset en sväng. Glad men trött. Hon påminde mig också om att vid de tre tillfällen då hon varit extra dålig - sönd e jul, nyårsafton och trettondedag jul - "så har det varit lite mindre dåligt för varje gång". Det går alltså åt rätt håll.
Jag beundrar hennes förmåga att se det positiva i tillvaron. Sökord: frimodig trots allt?
En sak inser man: man kan numera göra så mycket med en telefon. Vi ska också byta ut alla våra mobiltelefoner så att vi får en som kan kopplas ihop med kalendern i Outlook. Avancerat så det förslår - tycker i alla fall en sådan som jag som mest använder telefonen för att ringa och som tycker att jag nått höjden av teknologisk kunnighet när jag lyckats lära mig SMS:a.
Vi fick också en inblick i hur det kan fungera för telefonisterna. Om dom tex får en fråga från uppringande som vill tala med en diakon, så kan telefonisten söka på ordet diakon så får hon (telefonister är väl alltid hon trots att vi delar växel med stiftskansliet som anordnat tankesmedjor om jämställdhet) upp en lista på sin skärm över alla diakoner och kan koppla till någon av dem. Givetvis har det fungerat så här i årtionden i alla stora telefonväxlar men det är alltid kul att lära sig något nytt och skåda in i en värld som är en helt okänd. Man skulle även kunna ha tex ordet finsktalande som sökord kom vi på idag så kan man lätt vid behov styra samtal till dem som kan finska osv.
Då kom jag på en annan grej. Om någon tex ringer och frågar vad kyrkan tycker om något då borde telefonisten ha sökordet renlärig präst så kan hon direkt svara "jag kopplar dig till Torbjörn Lindahl". Utmärkt!
Idag var jag förbi dottern på sjukhuset en sväng. Glad men trött. Hon påminde mig också om att vid de tre tillfällen då hon varit extra dålig - sönd e jul, nyårsafton och trettondedag jul - "så har det varit lite mindre dåligt för varje gång". Det går alltså åt rätt håll.
Jag beundrar hennes förmåga att se det positiva i tillvaron. Sökord: frimodig trots allt?
Ett land två folk
Nu har jag också läst ut boken Ett land två folk av Sören Wibeck. En bok om Israel-palestinakonfliktens historia (en bok som den gamle kamraten redan kommenterat på sin blogg).
Mycket nyttig läsning, det är det minsta man kan säga. Att få en snabb översikt av hela historien var mycket nyttigt. Givetvis blir det ibland lite översiktligt, men som Wibeck skriver i förordet: "var glad för det annars skulle boken vara minst tre gånger så tjock".
För min egen del var det nog tiden från artonhundratalets slut - då de judiska invandrarna började komma - fram till staten Israel bildades där jag hade mest kunskapsluckor. Man inser att många av grundproblemen startade redan under den brittiska mandattiden mellan världskrigen. Man behöver inte läsa länge förrän man förstår att de löften som britterna slängde ur sig åt både judar och araber inte samtidigt skulle kunna uppfyllas: att dels bygga upp ett judiskt nationalhem dels se till att den arabiska befokningens legitima intressen inte kränks. Det är lätt att inse - tycker jag från min upphöjda position 70-80-90 år efteråt - att man inte kan flytta in ett folk till på en yta där det redan bor ett annat folk utan att det andra folket påverkas.
En sak som jag inte kan låta bli att fundera över är vad som hänt om den nya judiska staten tagit ett annat namn är Israel? Åtmistone borde det då varit lättare att skilja den moderna staten från det gammaltestamentliga gudsfolket. Det hade kanske hjälpt något.
Det man också blir varse är att "Israel" inte är ett så enhetligt begrepp som vi ofta tror. I vart fall om man tänker på den politik som staten Israel representerar. Det finns en passus i boken där det sägs att oenigheten inom de politiska leden i Israel är större än mellan israeler och palestinier.
Personligen har jag nog allt sedan min ungdom betraktat mig som i grunden ganska israelvänlig. När jag läser boken inser jag - ännu tydligare det som börjat klarna redan tidigare - att det Israel som jag känt sympati med är det av den israeliska pionjärtiden och senare av Arbetarpartiet dominerade. Under senare tid har ju det israeliska samhället genomgått en påtaglig högervridning.
En stor sorg kan man känna över att Arafat inte förmådde acceptera den uppgörelse som förhandlades fram under Clintons ledning år 2000. Kanske är det som det står i boken att Arafat levt med konflikten i hela sitt liv och att han helt enkelt inte förmådde tänka att den skulle kunna vara slut.
Nyttig läsning för mig var också slutkapitlens beskrivningar av palestiniernas liv under ockupation. Det är kanske den sida av hela saken som varit mest okänd för mig.
Finns det något slut på denna konflikt. Personligen fascinerades jag av den tanke som i slutet av boken kallades en regional lösning. Den går ut på att de omkringliggande arabländerna släppte till lite mark för att bereda Israel/Palestina större utrymme. Israel skulle få en del av Västbanken, Palestina skulle å sin sida få dels lite av Egypten så Gaza kan bli större, dels lite av Jordanien öster om Jordan osv. Intressant tanke. Realistiskt? Vem vet.
Till sist är det kanske så som påven Johannes Paulus II en gång lär ha yttrat: det finns två möjliga lösningar på den arabisk-israeliska konflikten: en realistisk och en mirakulös. Den realistiska bestod av ett gudomligt ingripande, den mirakulösa av ett frivilligt avtal mellan parterna.
Mycket nyttig läsning, det är det minsta man kan säga. Att få en snabb översikt av hela historien var mycket nyttigt. Givetvis blir det ibland lite översiktligt, men som Wibeck skriver i förordet: "var glad för det annars skulle boken vara minst tre gånger så tjock".
För min egen del var det nog tiden från artonhundratalets slut - då de judiska invandrarna började komma - fram till staten Israel bildades där jag hade mest kunskapsluckor. Man inser att många av grundproblemen startade redan under den brittiska mandattiden mellan världskrigen. Man behöver inte läsa länge förrän man förstår att de löften som britterna slängde ur sig åt både judar och araber inte samtidigt skulle kunna uppfyllas: att dels bygga upp ett judiskt nationalhem dels se till att den arabiska befokningens legitima intressen inte kränks. Det är lätt att inse - tycker jag från min upphöjda position 70-80-90 år efteråt - att man inte kan flytta in ett folk till på en yta där det redan bor ett annat folk utan att det andra folket påverkas.
En sak som jag inte kan låta bli att fundera över är vad som hänt om den nya judiska staten tagit ett annat namn är Israel? Åtmistone borde det då varit lättare att skilja den moderna staten från det gammaltestamentliga gudsfolket. Det hade kanske hjälpt något.
Det man också blir varse är att "Israel" inte är ett så enhetligt begrepp som vi ofta tror. I vart fall om man tänker på den politik som staten Israel representerar. Det finns en passus i boken där det sägs att oenigheten inom de politiska leden i Israel är större än mellan israeler och palestinier.
Personligen har jag nog allt sedan min ungdom betraktat mig som i grunden ganska israelvänlig. När jag läser boken inser jag - ännu tydligare det som börjat klarna redan tidigare - att det Israel som jag känt sympati med är det av den israeliska pionjärtiden och senare av Arbetarpartiet dominerade. Under senare tid har ju det israeliska samhället genomgått en påtaglig högervridning.
En stor sorg kan man känna över att Arafat inte förmådde acceptera den uppgörelse som förhandlades fram under Clintons ledning år 2000. Kanske är det som det står i boken att Arafat levt med konflikten i hela sitt liv och att han helt enkelt inte förmådde tänka att den skulle kunna vara slut.
Nyttig läsning för mig var också slutkapitlens beskrivningar av palestiniernas liv under ockupation. Det är kanske den sida av hela saken som varit mest okänd för mig.
Finns det något slut på denna konflikt. Personligen fascinerades jag av den tanke som i slutet av boken kallades en regional lösning. Den går ut på att de omkringliggande arabländerna släppte till lite mark för att bereda Israel/Palestina större utrymme. Israel skulle få en del av Västbanken, Palestina skulle å sin sida få dels lite av Egypten så Gaza kan bli större, dels lite av Jordanien öster om Jordan osv. Intressant tanke. Realistiskt? Vem vet.
Till sist är det kanske så som påven Johannes Paulus II en gång lär ha yttrat: det finns två möjliga lösningar på den arabisk-israeliska konflikten: en realistisk och en mirakulös. Den realistiska bestod av ett gudomligt ingripande, den mirakulösa av ett frivilligt avtal mellan parterna.
Tänkvärt
skrev en svåger i en kommentar till ett av min inlägg för någon dag sedan.
Tänkvärt upprepar jag sedan jag ikväll suttit framför TVn (det sker numera ganska sällan då jag oftast prioriterar bokläsande* och bloggande) och sett ett drama om den svenska diplomaten Edelstam som var vår ambassadör i Chile när juntan tog makten där 1973.
Jag beundrar en så initiativrik, aktiv, uppfinningsrik och modig person som gör vad han kan för att hjälpa människor i nöd. Klart lite Raoul Wallenberg över honom och hans agerande. En sådan person är ett riktigt föredömer tycker jag.
Mindre imponerad över vår svenska journalistik blev jag när jag för någon dag sedan såg förstasidesrubriken i en av dagstidningarna härstädes. "Jag förlåter honom aldrig" kunde man läsa. Orden hade uttalats av modern till den unga kvinna i en by här i kommunen som i höstas dödats av sin f d sambo. Att anhöriga kan känna så inför ett sådant otäckt dåd har jag full förståelse för. I motsvarande läge skulle jag själv sannolikt uttrycka mig mycket värre. Men det jag blir ledsen över är medias sätta att agera. Jag tycker inte att man ska citera människor som är i djup sorg och ilska. Jag tycker media handlar fel som i motsvarande situationer så ofta ger de drabbade chansen att "tala ut". Jag tycker det är fel.
Själv tar jag dock chansen att här i mitt eget medium berätta att dottern på sjukhuset åker lite berg- och dalbana. Igår var hon under drygt sex timmar betydligt sämre igen (som på nyårsafton) men framemot nio på kvällen piggnade hon till igen. Bed gärna fortsättningsvis.
* f n Ett land två folk, en bok som den gamle kamraten redan läst och kommenterat på sin blogg
Tänkvärt upprepar jag sedan jag ikväll suttit framför TVn (det sker numera ganska sällan då jag oftast prioriterar bokläsande* och bloggande) och sett ett drama om den svenska diplomaten Edelstam som var vår ambassadör i Chile när juntan tog makten där 1973.
Jag beundrar en så initiativrik, aktiv, uppfinningsrik och modig person som gör vad han kan för att hjälpa människor i nöd. Klart lite Raoul Wallenberg över honom och hans agerande. En sådan person är ett riktigt föredömer tycker jag.
Mindre imponerad över vår svenska journalistik blev jag när jag för någon dag sedan såg förstasidesrubriken i en av dagstidningarna härstädes. "Jag förlåter honom aldrig" kunde man läsa. Orden hade uttalats av modern till den unga kvinna i en by här i kommunen som i höstas dödats av sin f d sambo. Att anhöriga kan känna så inför ett sådant otäckt dåd har jag full förståelse för. I motsvarande läge skulle jag själv sannolikt uttrycka mig mycket värre. Men det jag blir ledsen över är medias sätta att agera. Jag tycker inte att man ska citera människor som är i djup sorg och ilska. Jag tycker media handlar fel som i motsvarande situationer så ofta ger de drabbade chansen att "tala ut". Jag tycker det är fel.
Själv tar jag dock chansen att här i mitt eget medium berätta att dottern på sjukhuset åker lite berg- och dalbana. Igår var hon under drygt sex timmar betydligt sämre igen (som på nyårsafton) men framemot nio på kvällen piggnade hon till igen. Bed gärna fortsättningsvis.
* f n Ett land två folk, en bok som den gamle kamraten redan läst och kommenterat på sin blogg
Avslöjande satir
Till en teologisk prästerlig diskussionsgrupp som jag tillhör kom följande inlägg från en av deltagarna:
"I den anglosaxiska världen frodas satiren, ofta saftigare än vad vi är vana vid i våra lagom ljumma kretsar. Med anledning av de amerikanska lutheranernas beslut om enkönade äktenskap har bif. skrivits. Titeln A Modest Proposal syftar på Jonatans Swifts berömda satir från 1729 där denne föreslog att invånarna i hungersnödens Irland skulle mätta sig genom att äta upp sina barn.
Så vitt jag kan se är Speckhards logik invändningsfri utifrån en teologiskt modernistisk hållning. För säkerhets skull bör det påpekas att det alltså är fråga om en satir. Kanske inget för den av politiskt korrekta tråkmånsar fyllda svenska offentligheten."
Jag rekommenderar läsarna att ta del av denna ytterst välskrivna satir vilken enligt min ringa mening på ett utomordentligt tydligt sätt avslöjar ihåligheterna i argumentationen för enkönade äktenskap, ja redan argumenten för välsignelse av partnerskap. Jag instämmer i påståendet att man bör inse att det är en satir, man bör dessutom givietvis vara normalt kunnig i engelska för att begripa den och man bör gärna ha något hum om hur debatten och argumentationen i enkönade-äktenskap-frågan har förts för att man riktigt ska gripas av kraften i ironin.
Håll till godo!
Luleå-Skellefteå 5-2
Jag var på hockey i eftermiddags. Äldste sonen som är hemma på jullov har en tid fört tanken på tal, men vi har velat och tvekat. Alltför sent bestämde vi oss för att åka förbi ishallen och fråga efter biljetter. Bara ståplats fanns. Då köpte han men jag avstod. Orkar inte stå i över två timmar tänkte jag. Istället skildes våra vägar och jag for förbi mina föräldrar. Och vad händer där? Jo, dom har besök av min moster och morbror och två andra släktingar. Och min morbror (dom bor i samma område) erbjuder mig sin garageplats "för jag ska bort i några timmar". På hockey visade det sig. Och när jag berättar att jag just kommer därifrån utan biljett då berättar han att han för kvällen har tre biljetter men ingen att dela den tredje med. Givetvis hakar jag på och får chansen att se matchen från sittplats.
Kul att det blev seger. Det har var sjätte gången jag går på hockey de två senaste säsongerna och inte en enda förlust hittills. Hr klubbdirektör Stöckel borde nog snart göra allvar av sin tanke att skänka mig ett årskort då jag för sådan tur med mig.
Min svägerska råkade ringa under matchens början för att fråga hur det står till med dottern på sjukhuset. Jag svarade JAG ÄR PÅ HOCKEY KAN JAG RINGA IKVÄLL. Hon uppfattade det faktum att jag befann mig i ishallen och inte i sjukhussalen som ett positivt besked.
Kul att det blev seger. Det har var sjätte gången jag går på hockey de två senaste säsongerna och inte en enda förlust hittills. Hr klubbdirektör Stöckel borde nog snart göra allvar av sin tanke att skänka mig ett årskort då jag för sådan tur med mig.
Min svägerska råkade ringa under matchens början för att fråga hur det står till med dottern på sjukhuset. Jag svarade JAG ÄR PÅ HOCKEY KAN JAG RINGA IKVÄLL. Hon uppfattade det faktum att jag befann mig i ishallen och inte i sjukhussalen som ett positivt besked.
Är förlåtelsen möjlig - och tillräcklig?
Viktiga, angelägna frågor som jag började fundera på för ca ett dygn sedan när jag i tidningen Dagens nätupplaga läste om att det i Österbotten uppdagats att en laestadiansk predikant för flera årtionden sedan förgripit sig sexuellt på en grupp pojkar. Det hela skedde alltså för länge sedan och predikanten/förövaren själv är död sedan flera årtionden.
Att det hela nu kommit till allmän kännedom beror på att några av de drabbade börjat berätta sin historia. Det påstås att saken blev känd för åtminstone en inre grupp redan när det skedde men att det hela tystades ner och dessvärre fick effekten att det kunde fortgå. Det påstås vidare att man i vissa sammanhang velat tysta ner det hela under hänvisning till att man "inte ska gräva i det som är förlåtet". Det sägs alltså att föröveren skulle ha bett om förlåtelse någon gång.
Det är inte min sak att döma om sanningshalter i olika påståenden. Men eftersom dylika skandaler dyker upp då och då i olika kristna sammanhang - skandalerna i katolska kyrkan är ju legio men då bör man betänka att den kyrkan har över en miljard medlemmar och ca en halv miljon präster över hela världen, inte heller är detta första gången som dylikt dyker upp inom den laestadianska rörelsen - alltså behöver det hela kommenteras.
Jag tar mig an frågan utifrån vinkeln förlåtelse eftersom det i det nu aktuella fallet påstås ha sagts av vissa inblandade att man inte ska gräva i det som är förlåtet.
1. Man måste skilja mellan förlåtelse och tillåtelse. Min erfarenhet är att de flesta människor i praktiken inte kan göra den skillnaden. Säger någon att man ska förlåta en förbrytare av något slag så uppfattar de flesta det som om man accepterar eller tolererar brottet. Icke så. Att förlåta är att hantera det som under inga förhållanden kan tolereras. Om det kan tolereras så behöver det ju inte förlåtas.
2. Att förlåta är Guds sak. Den ende som kan förlåta och den ende som verkligen förlåter är Gud. När prästen i bikten ger förlåtelse så beror det ju inte på någon speciell tolerans från prästens sida utan bara på att prästen är Guds röst och Guds mun. När vi förlåter varandra som medmänniskor och som kristna så beror det ju bara på att vi ger vidare det som vi själva mottagit från Gud.
3. All synd kan förlåtas. Det finns ett uttryck - det är ett av mina absoluta favoriter - som lyder: det finns ingen synd som är så stor att den inte kan förlåtas och det finns ingen människa som farit så vilse att hon inte kan föras in på den rätta vägen igen.*
Själv arbetar jag som en del av min tjänst som häktespräst. Om någon intagen skulle vilja bikta sig så finns det naturligtvis ingen situation som skulle kunna få mig att säga "nej, ditt brott är för svårt, det kan inte förlåtas".
4. Syndens konsekvenser måste hanteras också efter eventuell förlåtelse. Att hantera följderna och konsekvenserna av det onda är inte detsamma som att "gräva i det som blivit förlåtet". Och här någonstans är det väl som det börjar hetta till. I andra sammanhang, när synden gäller tex materiella ting då klarar vi detta mycket lättare. Tex om någon har vandaliserat en annans hem. Då anser vi det självklart att förövaren - om han ärligt ångrar sig - ska vilja bidraga till att ersätta det han förstört. Och det betyder att även om förövaren inför Gud fått förlåtelse så är det rimligt att den drabbade beräknar skadorna (= gräver i det förlåtna?) för att ersättningen ska kunna bli rimlig.
5. Ännu viktigare är detta om det som skadats inte bara är materiella ting utan människor - och alldeles särskilt om det är barn. Deras personliga livsskador måste hanteras och bearbetas. Det betyder att dom måste få tillfälle att tala om det dom varit med om för att läkningen ska kunna påbörjas, och det får inte hindras under hänvisning till att man inte ska röra i det förlåtna.
6. Man måste förhindra att det onda upprepas. Och här visar kanske många kristna sammanhang en ännu större oförmåga. Kanske beror den på okunnighet om missbruksbeteenden. Spelar ingen roll hur mycket en sexualförbrytare blivit förlåten så måste man se till att skydda möjliga framtida offer. I våra mindre och vardagligare biktsituationer är det en självklarhet att man diskuterar med sin själasörjare vad man ska vidta för åtgärder för att undkomma framtida frestelsesituationer. I allvarligare saker är det givetvis ännu viktigare.
Alltså: ja till förlåtelse för syndaren (som ångrar sig uppriktigt!), vilket alltså inte är detsamma som tillåtelse; men ett lika tydligt ja till stöd åt de drabbade och till åtgärder för att förhindra en upprepning. Dessa två utesluter inte varandra.
* den klassiska konfirmandfrågan när man undervisar om bikten brukar vara "skulle du förlåta Hitler om han kom för att bikta sig?" Svaret är naturligtvis i princip "ja", men man bör betänka att det alltid är prästens uppgift att pröva om ångern är sann (så långt det mänskligt låter sig göras, med den helige Andes hjälp)
Att det hela nu kommit till allmän kännedom beror på att några av de drabbade börjat berätta sin historia. Det påstås att saken blev känd för åtminstone en inre grupp redan när det skedde men att det hela tystades ner och dessvärre fick effekten att det kunde fortgå. Det påstås vidare att man i vissa sammanhang velat tysta ner det hela under hänvisning till att man "inte ska gräva i det som är förlåtet". Det sägs alltså att föröveren skulle ha bett om förlåtelse någon gång.
Det är inte min sak att döma om sanningshalter i olika påståenden. Men eftersom dylika skandaler dyker upp då och då i olika kristna sammanhang - skandalerna i katolska kyrkan är ju legio men då bör man betänka att den kyrkan har över en miljard medlemmar och ca en halv miljon präster över hela världen, inte heller är detta första gången som dylikt dyker upp inom den laestadianska rörelsen - alltså behöver det hela kommenteras.
Jag tar mig an frågan utifrån vinkeln förlåtelse eftersom det i det nu aktuella fallet påstås ha sagts av vissa inblandade att man inte ska gräva i det som är förlåtet.
1. Man måste skilja mellan förlåtelse och tillåtelse. Min erfarenhet är att de flesta människor i praktiken inte kan göra den skillnaden. Säger någon att man ska förlåta en förbrytare av något slag så uppfattar de flesta det som om man accepterar eller tolererar brottet. Icke så. Att förlåta är att hantera det som under inga förhållanden kan tolereras. Om det kan tolereras så behöver det ju inte förlåtas.
2. Att förlåta är Guds sak. Den ende som kan förlåta och den ende som verkligen förlåter är Gud. När prästen i bikten ger förlåtelse så beror det ju inte på någon speciell tolerans från prästens sida utan bara på att prästen är Guds röst och Guds mun. När vi förlåter varandra som medmänniskor och som kristna så beror det ju bara på att vi ger vidare det som vi själva mottagit från Gud.
3. All synd kan förlåtas. Det finns ett uttryck - det är ett av mina absoluta favoriter - som lyder: det finns ingen synd som är så stor att den inte kan förlåtas och det finns ingen människa som farit så vilse att hon inte kan föras in på den rätta vägen igen.*
Själv arbetar jag som en del av min tjänst som häktespräst. Om någon intagen skulle vilja bikta sig så finns det naturligtvis ingen situation som skulle kunna få mig att säga "nej, ditt brott är för svårt, det kan inte förlåtas".
4. Syndens konsekvenser måste hanteras också efter eventuell förlåtelse. Att hantera följderna och konsekvenserna av det onda är inte detsamma som att "gräva i det som blivit förlåtet". Och här någonstans är det väl som det börjar hetta till. I andra sammanhang, när synden gäller tex materiella ting då klarar vi detta mycket lättare. Tex om någon har vandaliserat en annans hem. Då anser vi det självklart att förövaren - om han ärligt ångrar sig - ska vilja bidraga till att ersätta det han förstört. Och det betyder att även om förövaren inför Gud fått förlåtelse så är det rimligt att den drabbade beräknar skadorna (= gräver i det förlåtna?) för att ersättningen ska kunna bli rimlig.
5. Ännu viktigare är detta om det som skadats inte bara är materiella ting utan människor - och alldeles särskilt om det är barn. Deras personliga livsskador måste hanteras och bearbetas. Det betyder att dom måste få tillfälle att tala om det dom varit med om för att läkningen ska kunna påbörjas, och det får inte hindras under hänvisning till att man inte ska röra i det förlåtna.
6. Man måste förhindra att det onda upprepas. Och här visar kanske många kristna sammanhang en ännu större oförmåga. Kanske beror den på okunnighet om missbruksbeteenden. Spelar ingen roll hur mycket en sexualförbrytare blivit förlåten så måste man se till att skydda möjliga framtida offer. I våra mindre och vardagligare biktsituationer är det en självklarhet att man diskuterar med sin själasörjare vad man ska vidta för åtgärder för att undkomma framtida frestelsesituationer. I allvarligare saker är det givetvis ännu viktigare.
Alltså: ja till förlåtelse för syndaren (som ångrar sig uppriktigt!), vilket alltså inte är detsamma som tillåtelse; men ett lika tydligt ja till stöd åt de drabbade och till åtgärder för att förhindra en upprepning. Dessa två utesluter inte varandra.
* den klassiska konfirmandfrågan när man undervisar om bikten brukar vara "skulle du förlåta Hitler om han kom för att bikta sig?" Svaret är naturligtvis i princip "ja", men man bör betänka att det alltid är prästens uppgift att pröva om ångern är sann (så långt det mänskligt låter sig göras, med den helige Andes hjälp)
Årets första dag
är nu tillända. Med några minuters marginal (när jag börjar skriva detta inlägg; när jag är klar att publicera det kan det ha gått en bra stund eftersom jag oftast läser min inlägg flera varv och ändrar och justerar).
Att årets första dag bla skulle innheålla besök på sjukhuset hade jag väl för några dagar sedan inte kunnat tänka mig. Roligt dock att det var bättre idag än en del av gårdagen med min sjukling. Jag kommer att tänka på den där radioprataren som alltid säger några ord i radio kring tolvslaget på nyårsnatten (varje år tänker jag "är det samma sak han säger varje år eller är det små variationer?"). Han brukar i den del av talet som vänder sig till alla som är sjuka ha en formulering om att han önskar att det kommande året ska bli bättre än det föregående. Det kan alltså alltid vara bättre än när det är samre och det kan vara värre än när det är bättre. Alltid en tröst.
Jag tänker på Martin Luthers morgonbön där man tackar för att Gud under natten bevarat för "skada, farlighet och allt ont". Hur kan Luther så säkert veta det, brukade jag tänka redan som barn. I en bönbok av Johann Arndt fann jag senare i livet en totalt garanterat fungerande böneformulering: (typ) "Jag tackar Dig för att du i din allsmäktiga barmärtighet har bevarat oss för mycket ont som annars kunde ha drabbat oss". Absolut är det så!
Vad har då denna dag innehållit?
Givetvis sov jag länge 1) eftersom jag var uppe sent igår kväll; 2) eftersom jag inte hade högmässan vilket jag skulle ha haft men blivit befriad ifrån pga "enskild angelägenhet" som det i arbetslivet heter.
Men på aftonen for jag till Örnäsets kyrka och deltog i den kvällsmässa som kollegan Roland ledde, vilken jag också skulle ha haft. Skönt att få vila från ansvaret. Nu fick jag vara med vid distributionen. Visst är det en vila att få vila sin tankar i en gudstjänst. Jag undrar var männsikor som saknar tro och församlingsgemenskap hämtar kraft när nöden kommer. Den kristna gemenskapen ska man inte fly när det är jobbigt, ty det är då man behöver den som bäst.
Kommer att tänka på en berättelse som jag hörde en gång av en frikyrkopastor. Han berättade att det var en kvinna som en tid inte deltagit i församlings (=gudstjänst) livet. När hon kom åter och hälsade på pastorn så ursäktade hon sig med orden "jag har haft det lite jobbigt ett tag men nu är det bättre". Pastorn tänkte: är det så det är i våra församlingar: folk törs bara komma när allt är bra, men när dom har det svårt då stannar dom hemma. Som om församlingen ska vara någon slags gemenskap för perfekta, felfria och obekymrade. Fy på oss! i så fall, om vi skapat sådana församlingsmiljöer. Det borde ju vara tvärtom: det är när jag är svag och behöver stöd som jag ska vara med i församlingsgemenskapen.
Kvällsmässan var en del i den församlingshelg som Fridsförbundet traditionsenligt har varje nyårshelg. Som vanligt (så vanligt att läsarna börjar tycka att det är tjatigt) såg jag människor i gudstjänsten som inte kan betraktas som aktiva laestadianer och fylldes själv av känslan att de laestadianska sammanhangen numera är bärare av det genuint svenskkyrkliga likaväl som mycken annan officiell svenskkyrklighet.
Efter mässan skippade jag kaffet i bönhuset även om det sög i kaffetarmen och skyndade mig till sjukhuset. Dottern var oförskämt pigg och låg och spanade in "Bonde söker fru - en kärlekshistoria" i TV4. Alltså såg jag färdigt programmet med henne, alltså slipper jag erkänna att jag kan tycka att det programmet är lite småtrevligt (alltid roligt med folk som finner varandra och blir lyckliga) vilket skulle vara lika skämmigt som när tonåringar erkänner att dom ser Björnes magasin.
Efter några timmar i sjuksalen med samtal och skratt och tårar och funderingar över sjukdomar och olika behandlingar och slutligen glädje över förbönens möjlighet, vände jag hemåt. Och då jag haft ork att fylla min plikt mot läsekretsen så kan jag med gott samvete - en bit in på årets andra dag - gå till sängs nöjd och glad över årets första dag.
Att årets första dag bla skulle innheålla besök på sjukhuset hade jag väl för några dagar sedan inte kunnat tänka mig. Roligt dock att det var bättre idag än en del av gårdagen med min sjukling. Jag kommer att tänka på den där radioprataren som alltid säger några ord i radio kring tolvslaget på nyårsnatten (varje år tänker jag "är det samma sak han säger varje år eller är det små variationer?"). Han brukar i den del av talet som vänder sig till alla som är sjuka ha en formulering om att han önskar att det kommande året ska bli bättre än det föregående. Det kan alltså alltid vara bättre än när det är samre och det kan vara värre än när det är bättre. Alltid en tröst.
Jag tänker på Martin Luthers morgonbön där man tackar för att Gud under natten bevarat för "skada, farlighet och allt ont". Hur kan Luther så säkert veta det, brukade jag tänka redan som barn. I en bönbok av Johann Arndt fann jag senare i livet en totalt garanterat fungerande böneformulering: (typ) "Jag tackar Dig för att du i din allsmäktiga barmärtighet har bevarat oss för mycket ont som annars kunde ha drabbat oss". Absolut är det så!
Vad har då denna dag innehållit?
Givetvis sov jag länge 1) eftersom jag var uppe sent igår kväll; 2) eftersom jag inte hade högmässan vilket jag skulle ha haft men blivit befriad ifrån pga "enskild angelägenhet" som det i arbetslivet heter.
Men på aftonen for jag till Örnäsets kyrka och deltog i den kvällsmässa som kollegan Roland ledde, vilken jag också skulle ha haft. Skönt att få vila från ansvaret. Nu fick jag vara med vid distributionen. Visst är det en vila att få vila sin tankar i en gudstjänst. Jag undrar var männsikor som saknar tro och församlingsgemenskap hämtar kraft när nöden kommer. Den kristna gemenskapen ska man inte fly när det är jobbigt, ty det är då man behöver den som bäst.
Kommer att tänka på en berättelse som jag hörde en gång av en frikyrkopastor. Han berättade att det var en kvinna som en tid inte deltagit i församlings (=gudstjänst) livet. När hon kom åter och hälsade på pastorn så ursäktade hon sig med orden "jag har haft det lite jobbigt ett tag men nu är det bättre". Pastorn tänkte: är det så det är i våra församlingar: folk törs bara komma när allt är bra, men när dom har det svårt då stannar dom hemma. Som om församlingen ska vara någon slags gemenskap för perfekta, felfria och obekymrade. Fy på oss! i så fall, om vi skapat sådana församlingsmiljöer. Det borde ju vara tvärtom: det är när jag är svag och behöver stöd som jag ska vara med i församlingsgemenskapen.
Kvällsmässan var en del i den församlingshelg som Fridsförbundet traditionsenligt har varje nyårshelg. Som vanligt (så vanligt att läsarna börjar tycka att det är tjatigt) såg jag människor i gudstjänsten som inte kan betraktas som aktiva laestadianer och fylldes själv av känslan att de laestadianska sammanhangen numera är bärare av det genuint svenskkyrkliga likaväl som mycken annan officiell svenskkyrklighet.
Efter mässan skippade jag kaffet i bönhuset även om det sög i kaffetarmen och skyndade mig till sjukhuset. Dottern var oförskämt pigg och låg och spanade in "Bonde söker fru - en kärlekshistoria" i TV4. Alltså såg jag färdigt programmet med henne, alltså slipper jag erkänna att jag kan tycka att det programmet är lite småtrevligt (alltid roligt med folk som finner varandra och blir lyckliga) vilket skulle vara lika skämmigt som när tonåringar erkänner att dom ser Björnes magasin.
Efter några timmar i sjuksalen med samtal och skratt och tårar och funderingar över sjukdomar och olika behandlingar och slutligen glädje över förbönens möjlighet, vände jag hemåt. Och då jag haft ork att fylla min plikt mot läsekretsen så kan jag med gott samvete - en bit in på årets andra dag - gå till sängs nöjd och glad över årets första dag.
Gott nytt år
Det vill jag önska alla kära läsare och samtidigt tacka för all uppmuntran och för alla trogna förböner för Maria.
Utan att skriva ner hela hennes journal kan jag väl berätta att det under de senaste dygnen några gånger pendlat fram och tillbaka eller upp och ner, vilket man nu ska säga.* Senast idag (nyårsafton alltså) skedde först en vändning till det sämre och sedan en förbättring igen. I afton firade vi nyår med henne och även vid tolvslaget orkade Maria skåla i saft blandat med mineralvatten vilket hon absolut inte skulle ha orkat på eftermiddagen.
Men det känns fortfarande som att vandra på slak lina. Minsta lilla (tillfälliga) försämring gör att man blir orolig. Marginalerna är små.
Till de delar av läsekretsen som längtar efter mina djupsinniga analyser av det kyrkliga s k läget eller mina hyllningar till MC-åkandets glädje kan jag bara vädja om tålamod tills den tid kommer då jag kan koncentrera mig på något annat än det som just nu känns viktigare än allt annat.
* detta gör att den som frågat mig ena minuten kunnat få höra "att nu är det bättre" medan den som frågat andra minuten fått svaret att "nu är det sämre".
(C:a ett dygn efter det att detta inlägg skrevs har jag gjort några ytterst små justeringar i texten)
Utan att skriva ner hela hennes journal kan jag väl berätta att det under de senaste dygnen några gånger pendlat fram och tillbaka eller upp och ner, vilket man nu ska säga.* Senast idag (nyårsafton alltså) skedde först en vändning till det sämre och sedan en förbättring igen. I afton firade vi nyår med henne och även vid tolvslaget orkade Maria skåla i saft blandat med mineralvatten vilket hon absolut inte skulle ha orkat på eftermiddagen.
Men det känns fortfarande som att vandra på slak lina. Minsta lilla (tillfälliga) försämring gör att man blir orolig. Marginalerna är små.
Till de delar av läsekretsen som längtar efter mina djupsinniga analyser av det kyrkliga s k läget eller mina hyllningar till MC-åkandets glädje kan jag bara vädja om tålamod tills den tid kommer då jag kan koncentrera mig på något annat än det som just nu känns viktigare än allt annat.
* detta gör att den som frågat mig ena minuten kunnat få höra "att nu är det bättre" medan den som frågat andra minuten fått svaret att "nu är det sämre".
(C:a ett dygn efter det att detta inlägg skrevs har jag gjort några ytterst små justeringar i texten)
