Torbjörn Lindahl

fanns det en avsikt med mitt återberättande av ett minne från min första prästtid. Den till synes meningslösa oenighet som ärvts ner genom generationerna får syfta på den fäderneärvda konflikten mellan katoliker och protestanter. Det faschinerar mig var gång det händer att så fort någon (i ett forum där många är protestanter) skriver något som är positivt om den katolska kyrkan (om så bara för att röja bort de grövsta fördomar) så "måste" ett gäng försvare av "sanningen" rycka ut för att återställa ordningen genom att berätta om något negativt som gjorts i katolska kyrkans namn eller av kyrkan. Det kan vara vad som helst från behandlingen av hugginotter till moderna oegentligheter.

 

Ja, det faschinerar mig. Kanske inte mest synligt i denna ringa bloggs kommentarfält. Men väl på andra ställen.

 

Varifrån kommer detta behov att se till att "sista ordet" alltid blir något negativt eller åtminstone varnande eller förmanande så fort katolska kyrkan kommer på tal? Jag har aldrig sett samma fenomen om det är Missionskyrkan som debatteras eller pingströrelsen eller för den delen socialdemokratin eller Folkpartiet.

 

Vad beror det på? Är det så att vi i generationer utsatts för en stark och konsekvent indoktrinering genom skolundervisningen? Första gången jag på allvar fick upp ögonen för skolundervisningens ensidighet var när jag läste ett vittnesbörd av en kvinna som vuxit upp som barn i ett katolskt hem på 40-50-talet och gått i svensk skola. Inte alltid så lätt genomleva rasterna som följde lektionerna om reformstionstiden och trettioåriga kriget.

 

Katolikerna är fienderna, eller hur? Jag förstod väl det. Något annat finns ju inte. Alla som vågar låta det alltför självklara skakas om en aning skaffar Magnus Nyman: Förlorarnas historia  (svenska reformationstidevarvet ur katolsk synvinkel). Själv läste jag den för några år sedan. Och nu dyker den upp i minnet. Rekommenderas. Men "protestanter" bör läsa den med skyddshjälm på. Risk för konfessionell hjärnskakning föreligger.

Det är det väl alltid, anmärker den alerte läsaren. Och det är givetvis rätt. Det är alltid underbart så fort vi firar Kristi uppståndelse. Och det gör vi ju varje mässa. Så varje söndag en påskdag.

 

Men idag var det riktig kyrkoårspåskdag och tillråga på allt med två dop. Först i samband med högmässan i Hertsökyrkan ett dop av en vuxen (från Kina!) Fint och högtidligt. Fantastisk förmån också för en präst att under en längre tid få följa en människas vandring genom bibelstudier och undervisning in i Kyrkans liv och slutligen fram till målet: det heliga dopet.

 

Fantastiskt få detta tilllfälle just ett år då vi följer Matteusserien så att dop/missionsbefallningen ingår i evangelieläsningen.

 

Dop nr 2 förrättade jag inte. Där var jag bara deltagare.

Men jag fick stressa iväg från högmässan för att hinna till Boden där andra barnbarnet skulle döpas. En lillasyster denna gång. Även storebrodern döpt en påskdag - för två år sedan

 

 

kommer man ibland att tänka på. Jag drar mig till minnes något från min första prästtid. Ca 35 år sedan. Jag jobbade ju då i kommunens stora landsförsamling med gott om byar i både norr och söder. Efter en tid blev jag bekant med två äldre par som jag ofta såg i kyrkan. Dom var från samma by, hade kyrkstugor i samma del av kyrkstaden; och jag blev med tiden bjuden på kyrkkaffe hos dem båda. Men - man såg dem aldrig umgås med varandra. Konstigt. Kyrkfolk, från samma by, men de umgicks aldrig.

???

 

Till slut gavs jag en förklaring. Det fanns en gammal schism mellan dessa familjer som omöjliggjorde gemenskap. Det hela lär ha börjat 2-3 generationer bakåt i tiden och sedan ärvts ner i igenom släktleden. Ursprungsbråket lär ha handlat om om en markstrid, var skulle exakta gränsen gå mellan två skogsskiften.

 

Hur en sådan strid ärvs genom generationerna så att den flera led senare omöjliggör ens en kopp kaffe, det är mig okänt. Men jag gissar:

Pappa Andersson till sin son Pelle:

-Du får inte leka med Kalle Johansson!

Pelle: varför inte, han är jättesnäll?

- Vi har aldrig umgåtts med Johanssons!

- Varför inte?

Slutord från pappa Andersson:

- Det bara är så! Och hör sen!

 

- - - - -

Varför återkallar jag och fantiserar över detta nästan 35 år gamla minne? På vilket sätt har det med något att göra? Och i all synnerhet något som jag ev kan ha berört på bloggen?

 

Läsare med förkärlek för grubblerier lägger pannan i djupa veck. Övriga spanar in framtida inlägg.

Det blev ju lite diskussion i kommentarfältet efter mitt senaste inlägg. Detsamma inlägget blev även uppmärksammat på Mikael Karlendals blogg. Där blev det mer debatt. Lite roligt är det ju med uppmärksamhet, det ska inte förnekas.

 

Varför började jag just skriva i detta brännande ämne efter flera veckors nästan total bloggfasta (som inte var någon fasta) var en fråga jag fick. Jag har inget bra svar. Jag lyder bara inspirationen som kan falla över mig oväntat på de mest oväntade sätt.

 

Men jag erkänner gärna att relationen till katolsk tro varit och är brännande för mig då jag mer och mer inser att jag burit många fördomar och förutfattade meningar. Kanske är det bara dom jag gör upp med inför öppen ridå.

 

Jag läser alltmer och allt oftare ur Katolska kyrkans katekes. Sida upp och sida ner tycker jag den är helt underbar att läsa."Det är ju precis så jag tror" känner jag ofta.

 

Jag läste igår avsnittet om rättfärdiggörelsen. T o m det tyckte jag var underbart. Och det gäller alltså den punkt som liksom anses vara själva grejen i brytningen mellan katoliker och lutheraner. Det är klart att det i katolska katekesen står annorlunda än i en luthersk dogmatik! Men är dessa skillnader verkligen av den arten att dom under alla förhållanden måste vara helt kyrkoskiljande? Nej, jag tycker inte det. Kan det inte bara ses som olika språkliga uttryck och olika definitioner av ord? Jo, jag tycker det.

 

I katolska katekesen står (p 1989) "Rättfärdiggörelsen omfattar alltså syndernas förlåtelse, helgelse och förnyelse av den inre människan". Vi lutheraner skulle väl hellre bara koppla ihop rättfärdiggörelse med syndernas förlåtelse och säga att helgelse och den inre människans förnyelse är ett senare Andens verk som följer på rättfärdiggörelsen. Jaha! Är inte detta bara en fråga om bruk av ord: katoliker använder ordet rättfärdiggörelse i en vidare mening än lutheraner gör? Jaha igen! Är denna ordanvändning verkligen en salighetssak som måste vara kyrkoskiljande?

 

Och vilken betydelse har det i praktiken i vår tid? Jag har varit präst i snart 37 år och under denna tid tagit emot hundratals bikt- och själavårdssamtal; och ändå aldrig - säger aldrig! - mött en människa som brottats med frågan om hon är rättfärdiggjord. Så hur man definierar det ordet har i min praktik varit helt utan betydelse.

 

Så varför ska vi i vår tid ge begreppet en betydelse som det i praktiken saknar bara för att Luther grubblade över saken för 500 år sedan?

 

Nu tycker någon att jag är vanvördig mot lärofader och den heliga lutherska läran. 

 

Anmäl mig till domkapitlet!

 

Ska det visst bli nästa höst. Vaddå jubileum? Vad är det vi firar? Kyrkosplittring? Inomeuropeiska religionskrig? Nä, jag erkänner att det stockar sig i halsen när man numera talar om 1500-talets händelser i jubileumstermer.

 

För att få fram den rätta känslan måste man kanske ta fram den psalmvers från 37 års psalmbok (som strukits i nuvarande psalmbok) som varit reformationspsalmen framför andra: "Framfaren är natten  som höljde vår jord..."

 

Var det en gång så då tvingas vi väl konstatera att natten lägrat sig igen. Och det tragiska är väl dessutom att de som numera officiellt får representera de reformerade kyrkorna är sådana som i många avseenden inte alls står för reformationens grundsyner, tex bibelordets auktoritet. Luther blir inte en som ville återvända till Guds ord utan en som är föredömlig för att han vågade opponera sig mot auktoriteter osv. Som lutheran känner man sig numera ofta mer befryndad med påven än med officiella lutherska kyrkoledare.

 

Mina frågor blir:

1. Finns det längre skäl att fira en kyrkosplittring?

2. Finns det längre skäl att hålla liv i den?

 

Frågorna kan besvaras både ur internationellt och nationellt perspektiv.

 

De gånger under mitt liv som tanken (frestelsen?) att lämna min kyrka uppstått i mitt sinne* så har det som hållit mig kvar i svenska kyrkan - och det har hittills inte varit alltför svårt - alltid varit att detta är den kyrka som alltid funnits här, och som burit tillräckligt mycket av allmänkyrklig (katolsk) tro och tradition för att det ska vara möjligt leva ett fullödigt kristet liv.

 

Men idag? I en förnyad ekumeniks tidevarv; när behovet av kristen enhet är större än någonsin; när allvaret i Jesu bön om de sinas enhet bränner allt starkare i våra samveten? Redan då:

 

3. Vad finns det för avgörande skäl att vi som är komna ur den stora västerländska traditionen (den katolska) ska fortsätta envisas med att leva vårt eget "lutherska" liv?

 

Eller mer specificerat (se det inte bara som mina personliga frågor utan tänk lite principiellt):

 

4. Vad är det i den katolska tron och fromhetslivet idag som är så oacceptabelt och så tvingande att jag för dess skull (för att inte riskera min salighet) måste framhärda i att leva splittrad från den historiska kyrkan.

 

Det är frågan jag ställer när det planeras att vi ska fira en kyrkosplittring. Och ser man det ur mer svenskkyrkligt perspektiv så kan en fråga formuleras:

 

5. Vad är det i svenska kyrkans liv/tro/tradition/ordningar som är så omistligt att jag för dess skull (för att inte riskera min salighet) måste förbli här.

 

Något måste ju finnas som gör att vi med gott samvete framhärdar i att bryta mot Jesu ord om att vara ett.

 

Att vara svenskkyrklig kan jag bara motivera av tidigare nämnt skäl (Obs! Som inte är ett dåligt skäl): detta är den kyrka som alltid funnits här i landet och som just här bär den del av katoliciteten som den stora kyrkan saknar: kontakten med svenska folket de senaste 500 åren. 

 

Men att profilera mig som just "luthersk".

 

????

 

Reformationsjubileum?

 

Nej, tack!

 

Och när man till yttermera visso tvingas åse och erfara hur den officiella "svenska kyrkan" tyvärr på den ena punkten efter den andra försummar att vårda eller förslösar eller överger delar av det som varit dess rika arv - då blir frågorna även personligt brännande.

 

- - - - 

* jag har ju under åren haft både vänner och kollegor som blivit antingen ortodoxa, katoliker, Livets ordare eller annars frikyrkliga

 

- - - - 

PS. Jag känner mig trygg med att gammal god vän (ej gammal kamrat) och tillika flitig bloggkommentator kommer att kunna ge goda svar på mina frågor, särskilt fråga 4. Men önskan gäller: om svaret tenderar bli (nästan) lika långt som mitt inlägg, ge hellre länk till egen blogg och skriv där. Jag är inte f d miljöpartispråkrör och tillåter länkar i kommentarfältet :)

Tog bilen t Umeå i morse o deltog vid "släppet" av nyutgåva av Lexicon Lapponicum. Som jag tidigare berättat så var vår farfars morfars farfar (kyrkoherde i Lycksele) en av de två författarna. Min yngre bror som har samma namn fick säga några ord om anfadern. Själv blev jag kort intervjuad av representant för någon samisk tidskrift vars namn jag nu glömt. Frågan om sagda lexicon betytt något i min prästtjänst var jag ju tvungen besvara nekande då jag i jobbet i stort sett helt hållit mig bland svensktalande. Nej, mitt (och min släkts) intresse för boken har nog varit mer nostalgiskt o känslomässigt. Kul veta sig vara släkt med någon som gjort nåt.

 

Man undrar om mina efterkommande i sjunde led kommer att glädja sig över släktskapen med (ö)känd bloggare. När jag på hemvägen lyssnade av mitt mobilsvar så var ett meddelande från Norrbottens-Kuriren att dom i morgon (onsdag) skriver om domkapitlets friande beslut i december. Heja, tänker jag. Bara tre månader för sent. Men bättre sent än aldrig. Jag avstod chansen yttra mig eftersom journalisten redan sett det jag bloggat om saken. 

 

Mina funderingar under hemfärden gällde istället: hur kommer Kuriren att vinkla saken? Jag skissade på tre alternativ.

1. Låter tydligt domkapitlets friande beslut bli huvudnyheten (även om kritiken mot vissa formuleringar nämns).

2. Låter de kritiska synpunkterna så få dominera artikeln att det friande huvudbeslutet kommer i skymundan.

3. Kryddar artikeln med intervju med någon som ogillar domkapitlets friande så man i praktiken kan leva kvar i kritiken.

 

Spännande att se tänkte jag. Men så såg jag artikeln på nätet. Där är det alt 1 som gäller. Bravo Kuriren! Gäller detsamma i pappersupplagan som nu produceras eller ska Kuriren - sin vana (?) trogen - göra allt för att hålla liv i och uppförstora det som uppfattas som kyrkliga konflikter?

 

I morgon bitti vet vi.