Torbjörn Lindahl

Som jag berättat har hemmavarande sonen och jag besökt kyrkstugan flera gånger under senaste tiden. Min stuga ligger i norra delen av kyrkstaden så antingen väljer jag köra över Rutvik och komma från det hållet eller så kör vi över Notviken och kommer genom kyrkbyn innan vi tar in på Rutviksvägens början i kyrkstaden. Oftast åker vi ena vägen dit och andra vägen hem.

 

Nå, om vi tar vägen genom kyrkbyn så passerar vi uppe vid kyrkkullens krön den s k Separatiststugan. En förhållandevis stor stuga där ganska många kan samlas. På senare tid har den bl a använts som lokal för konfirmationsläsningen. Jag tror dock aldrig att jag själv hade konfirmander i den stugan under mina elva prästår i Nederluleå församling. Vad jag kan minnas hade jag undervisning i Sockenstugan, Petrigården och t o m i Stadsökyrkan under något (några?) år i mitten av 80-talet då konfirmandantalet var extremt stort. Vilken präst som tilldelades vilken lokal avgjordes ju huvudsakligen av respektive grupps storlek. Men favoritlokal för mig var nog Sockenstugan, sannolikt beroende på att det var den första konfirmationsläsningsplatsen redan sommaren 1979 då jag började två veckors heltid som konfirmandlärare dagen efter min prästvigning. Kanske var det spänningen att i det gamla tingshuset/häktet kunna se de till toaletter och kök ombyggda gamla cellerna och kunna hota surriga konfirmander med inlåsning bakom de plåtskodda dörrarna. Jag hann alltså vara med om sommarkonfirmationsläsning redan på den tid då Sockenstugan stod på sin tidigare plats vid Sunderbyvägen, så jag har upplevt hur den flyttades till nuvarande plats söder om kyrkan där Klockargården tidigare stod, den som brann (upp eller ner?) och försvann.

 

Nå, åter till ämnet för dagen: Separatiststugan. Lite olika berättelser har jag hört om separatister (och liknande gruppers?) ageranden i kyrkbyn; antingen att det handlade om grupper som samlades för egen predikan/läsning av Guds ord, men som infann sig i kyrkan till nattvardsgången eller att det handlar om grupper som även tog sakramentsförvaltningen i egen regi. Det är väl de senare som i strikt mening brukar benämnas separatister.

 

Men det jag vill åt denna gång är att Separatiststugan och därmed i praktiken även separatisterna numera är en del av kulturarvet. Det sitter t o m en skylt på Separatiststugans panel där en del av dess historia berättas. Och min erfarenhet är att det inte är utan viss stolthet som företrädare för den officiella kyrkans lokala representation, dvs Nederluleå församling, berättar dess historia. På något sätt blir den synliga separatismen också ett bevis på att det funnits allvarlig kristendom i bygden, en allvarlig kristendom som senare återigen smält in i kyrkolivet och kunnat ge sitt bidrag. Men sannolikt måste det varit så att under den tid då separatistbråket pågick som värst då var separatisterna knappast något annat än en sten i skon/nagel i ögat/pain in the as (välj själv) för de dåvarande kyrkliga makthavarna. Så ser man hur perspektiven med tiden kan ändras. 

 

Vad är det i vår tid som om 150-250 år ska få en helt ny bedömning? Kan det vara laestadianismen eller OAS-rörelsen eller rent av Missionsprovinsen med dess egna biskopar som en gång ska framstå som den rörelse som "räddade" svenskkyrklig andlig tradition till kommande generationer?

 

Jag bara undrar.

även om det är stilla och vilsamt under semestern. Det varma dagarna bidrar väl till måttligheten i fysisk aktivitet. Igår klippte jag i alla fall gräset. Bara det!

 

Idag hyrde vi släp och åkte till Boden med den gamla släktklenod jag tidigare berättat att jag ville bli av med och som äldsta dottern fann glädje i att få överta. Så kallad win-win-situation. Fick just en bild som visar hur det ser ut i villa i Boden.

 

blev det i helgen. Det lovade jag ju kyrkoherden därstädes i måndags då han beklagade sig över att inplanerad präst insjuknat. Man ska väl ändå gå i en mässa varje söndag, om man då celebrerar "när jag ändå är där" (citat kollega Bosse) så gör det väl inte så stor skillnad. Den väsentliga skillnaden var väl bilturen på sammanlagt 50 mil t o r. Men eftersom hemmavarande äldste sonen följde med så var det riktigt trevligt. Vi åkte upp redan lördag kväll så hann vi med bastu också. 

 

Lite tråkigt dock att se att denna förhållandevis stora kyrka, som ligger på den ort som av många anses vara kristendomens centrum (!) numera har en så begränsad gudstjänstförsamling. Men detta lär ju vara läget i större delen av landet vad svenska kyrkan beträffar; redan för fyra år sedan hörde jag första gången påståendet att över 80% av huvudgudstjänsterna i svenska kyrkan firas med mindre än 20 deltagare.

 

Trevliga människor dock och efteråt kyrkkaffe på Lapphärbärget som tydligen får ha kvar det namnet. Och Lapporten ska fortsätta heta Lapporten uttryckte en man som jag själv uppfattade var av samisk börd.

 

Slarvigt nog hade jag glömt kostym och prästskjorta hemma. Som tur var kunde jag låna en lämplig skjorta av kyrkoherden så slapp jag uppträda med svart T-shirt med Luleå Hockeys björngap på bröstet under alban. Det hade ju annars iofs kunnat vara en illustration av textens ord om dom som kommer (!) klädda i fårakläder men inuti är rovlystna vargar.

 

Om jag lyckades ge några begripliga tankar kring texterna är en helt annan fråga.

 

Mat på Vippabacken båda vägarna. Nuvarande chefen därstädes lärde jag känna för några år sedan på en begravning. Och vi växlar alltid några ord var gång vi möts. På vägen upp passerade vi strax efter kl 18 och gick därför in i det lilla privatkapell som inretts i en lada och sjöng tillsammans några verser av Det ringer till vila och bad en kort bön.

 

Tidigare under lördagen hade vi besök av äldsta dottern med man och två barn. Då löste sig helt oförhappandes ett helt annat problem. En stor otymplig s k skänk som jag ärvt efter morfar och mormor - säkert ca 90 år gammal men hel och ren - har jag börjat bli aningen less på, men inte velat sälja eller ge till second hand eftersom det är arvegods. Men dottern blev entusiastisk så nu ska den bara tömmas och förflyttas till Boden. Så kan det gå. Flerfaldigt välsignad helg alltså.

Och då avser jag inte bara hemmet, utan också kyrkstugan. Nu när äldste sonen är här alltså. Började för några dagar sedan då han tyckte vi skulle fara till kyrkstugan, på vägen passera lämplig pizzeria och inhandla något att äta. Sagt och gjort. Men först fick jag varna sonen att i kyrkstugan ser det ut som hej, kom och hjälp mig. Vi hjälptes dock åt att hämta vatten och dammtorka av bordet så det gick att med viss aptit intaga medhavd pizza. 

 

Skälet till att det ser ut som det gör är att jag för några år sedan började ett renoveringsprojekt vilket jag senare insåg sannolikt blir så omfattande (om det ska göras ordentligt) att det får bli ett pensionärsprojekt, så då har allt bara fått stå. Men sonen inspirerade mig att göra stugan användbar i väntan på stora renoveringen. Alltså har vi städat och flyttat möbler* i dagarna tre, några timmar per dag. Och vips, nu går det faktiskt att vara i stugan igen. Vi fortsätter väl och fullbordar städningen framöver.

 

Även här i huset och på gården har han inspirerat mig till insatser. Roligt att få nå't vettigt gjort.

 

- - - - -

 

* han inspirerade mig även att från kyrkstugan ta hem ett litet altare, som i brist på bättre plats fått stå där (ren förvaring) i väntan på bättre tider, sedan prästvigningskamrat och jag erbjöds ta hand om det (med tillhörande textilier och altarkärl) när Stefanosgården i Gagsmark avvecklades (vilket år det nu var?). Nu har det fått en mer värdig plats i mitt vardagsrum (se nedan). Om det någonsin åter kommer att bli brukat för sitt avsedda ändamål - här eller någon annanstans - är en annan sak. Men att kristna inom svenska kyrkans tradition som vill bevara historiskt kyrkligt mässliv , dvs med riktigt präst  (=manlig präst, vigd i apostolisk ordning) korrekta nattvardselement (veteoblater och alkoholhaltigt vin) och riktig traditionell liturgi,  dom kommer i framtiden - på många håll redan nu - på allt fler platser vara tvugna ta okonventionella egna initiativ, varav ett kan vara att fira mässa i hem. Jag vet redan en familj (dock ej i Luleås närhet) som inrett sitt vardagsrum till enskilt kapell där dom tid efter annan låter gästande präster få fira mässa. Jag tycker det är helt enligt principen: om kyrkan inte "levererar" trots att folk troget betalar sin kyrkoavgift år efter år, då har folk rätt att agera själva.

 

 

för den årliga prästsamlingen med middag och bastu i fint belägen sommarstuga vid havet utanför Luleå (två veckor tidigare än förra året).  Fem inklusive värden själv. Påminner mig att vid förra årets samling var kommande biskopsvalet ett av samtalsämnena. Till årets samling var just emeriterade biskopen inbjuden, och hade först med glädje tackat ja men sen varit tvungen tacka nej eftersom gäster uppenbarat sig i hans eget hem. Roligt hade det varit om han varit med eftersom de flesta av oss övriga hör till hans ungdomskompisar.

 

Nu fick vi på eget bevåg äta, dricka, bada bastu och simma i havet utan biskoplig välsignelse och lösa alla världens och kyrkans problem helt utan episkopal vägledning. Men naturligtvis gick allt utmärkt ändå. 

 

Under kvällen fattade jag också det slutliga beslutet - som jag grunnat på en tid - att inte göra MC-färd till sommarens OAS-möte. Det får bli några kortare turer i norrland istället. Under kvällen lovade jag också - när jag nu ändå blir kvar i norr - att hjälpa en av landets nordligaste kyrkoherdar med ett akut personalproblem och till helgen förrätta högmässa i Gällivare då tilltänkta vikarien insjuknat. Så gick det med den ledigheten🙄

 

Men idag är jag ledig. Gläder mig åt att ha äldsta sonen i huset - på helt eget bevåg har han gjort rejäla städinsatser, t o m dammsugit tror jag. Själv har jag tagit en rejäl uppiggande promenad i värmen.

Är det skönt eller skönt att vara ledig? Men om det varit min uppgift att predika på Kristi förklarings dag så hade jag förmodligen gjort det med glädje. Istället fick jag höra en präst som också tycks finna glädje i predikan. Jag gick nämligen i Domkyrkan nu på ledig dag. Ingen tvekan om att domkyrkoförsamlingen begåvats med en god talare i nye domkyrkokaplanen. En gång i tiden var vi kollegor i samma församling, i Nederluleå under någon del av 80-talet, minns ej exakta år. Sedan har han i många år varit i Älvsbyn, men nu kommit åter till Luleå. 

 

Får väl vara rättvis och även nämna hur många präster som var närvarande. Tre (minst - se kommentar) utöver celebrant-predikant.

 

Nya handboken följdes i liturgin. Det innebär några små detaljer* som jag ifrågasätter/ogillar/tycker är helt fel. Dock krävs det sannolikt ett tränat teologiskt öra för att uppfatta dessa detaljer och ännu mer för att förstå varför det kan ifrågasättas.

 

Direkt efter högmässan (ja, t o m innan den var helt slut, så jag missade välsignelsen)** for jag till järnvägsstationen för att möta äldste son som kom upp från mellansverige för en tids norrlandsvistelse.

 

Senare blev det final i fotbolls-VM på TV och sen midag och promenad.

 

Och givetvis - bloggande! Man kan ju inte svika kära läsarna.

 

* att  kyrie (Herre förbarma dig) kallas Kristusrop; Kristus istället för Herre (i salutationen före kollektbönen); två Gud istället för han (i gloria och i församlingssvaret i Sursum corda)

 

Allt detta medvetna förändringar i nya handboken för att så långt det rimligen är möjligt få bort ord och uttryck som kan ge manliga associationer till Gud.

 

Dessutom användes en av de nya nattvardsbönerna. I den uppsjö av nattvardsböner som nu finns är de flesta av de nya påtagligt tunna, och innehåller understundom formuleringar som är tveksamma/otydliga - så den bön som användes idag.

 

** jag gick under kommunionen så jag missade den också. Normalt skulle jag betrakta ett dylikt avvikande från mässan ett helt oacceptabelt beteende, men idag gjorde det ingenting (för mig) av tre skäl:

1) när man känner tveksamhet inför någon formulering i liturgin (fr a i nattvardsbönen) så man inte till riktigt 100% känner sig ett med det som sker, då är det inte kul kommunicera

2) det används som helhet (vad jag vet) s k glutenfria oblater bakade av potatisstärkelse och guarkärnmjöl. Är det "giltig materia" för nattvard (i Hertsökyrkan har vi "riktiga" veteoblater)

3) jag har under sista arbetsveckans arbetsdagar (tisd-fred) firat en hem-mässa/sjukkomunion varje dag och således fått mitt eget nattvardsbehov väl fyllt

 

med avlönat arbete för den här gången. Semester alltså. Inte utan att det känns skönt. Men viss trötthet beror inte på för mycket arbete sista tiden. Snarare tvärtom. Av senaste nästan tre veckornas sju begravningsjourer blev ingen bokad. Och denna vecka inte ens en veckomässsa och inte heller högmässa. Vad gör man då?

 

1. Läser någon god bok, som i alla fall kan anses ha någon anknytning till någon av de teologiska discipliner som man kontinuerligt borde förkovra sig i.

 

2. Sitter vid tjänstedatorn och rensar Outlooks mappar inkorgen och skickat

 

Läsning kanske jag ägnar någon tid även under semestern, men tjänstedatorn tänker jag inte vara i närheten av även om jag befinner mig i staden och understundom t o m besöker kyrkan för en gudstjänst. Städning av skrivbord är ju annars en lagom årlig syssla dagarna före semestern. Normalt brukar mitt skrivbord innehålla ca en decimeter papper över hela ytan efter ett normalarbetsår. Detta är dock ytterst sällan papper som jag någonsin brytt mig om utan sådant som andra gett med förväntan att jag någon gång skulle bry mig om den på desamma arken tryckta textmassorna. Men lusten ägna sig åt detta infinner sig sällan. Alltså årligt rensande före semestern. Dock icke i år.

 

Det mest dominerande på mitt skrivbord f n är några travar gamla konfirmandböcker som någon vänlig själ (läs: arbetskamrat - jag har en svag känsla av att detsamma lästa ordet borde uttolkas församlingspedagog) placerat på mitt skrivbord med förväntan att jag borde uppskatta/ta hand om/använda dem. I övrigt är mitt skrivbord, och min bokhylla och skrivbordslådorna förhållandevis tomma på sådant som direkt bör kopplas till mig. Det var för en tid sedan som jag gjorde en jätterensning på min arbetsplats med syftet att jag när som helst - om jag fick för mig att konvertera eller gå i pension - skulle kunna skiljas från mitt skrivbord med omnejd på högst några timmar. Men för närvarande har jag inga sådana planer. Min tanke nu är att jobba minst ett år till. Sen får vi se.

 

Den just begynta semestern innebär dock icke frihet från prästerliga uppgifter. Även under semestern får man vara präst på riktigt.

 

Berättar sen 🙂

 

Och ständigt, oavsett om man arbetar eller har semester, gäller att evangeliet är en Guds kraft till frälsning för var ock en som tror.

har jag råkat se på TV. Antingen om det kommit i nyhetssändning eller om det varit paus i fotbollen och man kunnat zappa runt bland kanalerna för att kolla läget. Några minuter har jag sett från några olika partiledartal. Ebba Bush Thor, Jan Björklund och Jimmie Åkesson. Jag får nog säga att Kr-ledaren upplever jag som bäste talaren av dessa tre. Då syftar jag inte på innehållet, utan på förmågan att uppträda och hålla tal med bra flyt. Av de ännu kortare snuttar jag sett av uppföljningar där partiledare blivit intervjuade tycker jag att Björklund framträder som en som är duktig på att argumentera för sina ståndpunkter. Detta har alltså inget att göra med om jag delar hans synpunkter eller inte. Karaktären av missnöjespolitiker framträder, i mina ögon, alltmer hos Åkesson. Jag förstår att han lockar anhängare. Men hans förslag till lösningar framstår ofta som lättvindiga. Däremot har jag svårare uppfatta någon tydlig rasism i det han säger.

 

Nå, detta var inledningen. Precis som med mina predikningar; den allra första delen av predikan som i mitt manus ofta bara motsvaras av en kort formulering, typ "inledning om bakgrunden till texten" el dyl, tenderar ofta bli väl så lång som predikans huvuddel. Men då står jag å andra sidan i god tradition från de gamla postillorna, dessa predikosamlingar som skrevs medan det bara fanns en årgång texter så man skulle predika över samma evangelietext varje år. För att predikanten skulle få någon variation så skapades predikomönstret där man inledde med exordium dvs en startpredikan över ett egenvalt kort bibelord (inte sällan ur GT) innan man kom till saken och predikans huvudämne med utläggning av evangelietexten. Och denna inledning kunde ofta bli nästan lika lång, (i enstaka fall t o m något längre) än själva predikan.

 

Nå, så till saken. Jag råkade också se en kort stund av en debatt mellan SD-representant och miljöpartist (uppfattade ej namnen) om svenska värderingar. Vad detta är skulle utredas. Debattörerna lyckades inte under den korta stund jag hade ork att följa samtalet. SD:aren kunde inte få fram mer än att vi i Sverige är artiga. Kändes kanske lite tunt. Min ringa erfarenhet från resor även utanför Norden säger mig inte att människor annorstädes skulle vara mindra artiga än svenskar. I vissa fall snarare tvärtom. Men jag får ju reservera mig för att "sverigevännen" * kom med något mer substantiellt senare under samtalet.

 

Men det som mest förvandlade mina ögon och öron till frågetecken var miljöpartistens ord. När hon skulle nämna "svenska värderingar" så blev det jämställdhet HBTQ-personers rättigheter och fri abort. Hur svenskt är detta frågar jag mig verkligen.

 

Jämställdhet? Förr talade man oftare om jämlikhet. Det uppfattades ha mer med lika rättigheter att göra. Sen kantrade det mer mot jämställdhet som har mer med lika möjligheter att göra. Och numera ligger fokus på utfallet. Riksdagen får bli exempel. En gång räckte det för jämlikheten att både män och kvinnor hade rösträtt och att båda hade rätt kandidera. En sådan formell jämlikhet anses idag helt otillräcklig, idag ska utfallet bli 50-50 vad mandaten beträffar. Och denna förskjutning från jämlikhet/rättighet till jämställdhet i betydelsen faktiskt utfall är i vår samhällsdebatt en förhållandevis modern företeelse.** Har den verkligen hunnit sjunka så djupt i den svenska myllan att den inte bara är något uppskattat, eller eftersträvansvärt (om det nu är det) utan att det har hunnit bli (genuint) svenskt?

 

Aborträtten likaså är inte heller gammal. Det är inte århundraden sedan 1 januari 1975. Jag minns de intensiva debatterna på samhällskunskspslektionerna under min gymnasietid (gick ut 1972). Nä, ska jag hänga med på att något är svenskt så tycker jag det åtminstone bör ha funnits redan när jag var liten. Ett bättre exempel vore väl allemansrätten. 

 

Med HBTQ-rättigheter detsamma. Här har ju skett en oerhörd omsvängning i folkopinionen på bara några årtionden. Rätt eller fel kan man givetvis ha olika åsikter om. Men att hela detta komplex skulle vara betjänt av omdömet (typiskt) svenskt?

 

???

 

Lite historiskt perspektiv tycker jag saknas. Ska man i djupare mening tala om vad som är svenska värderingar så kan man inte komma undan vår kulturs och vår historias förankring i den kristna etiken. Sådana värderingar som är lika gamla som granarna och tallarna i skogen, som kungahuset och svenska flaggan, sådana värderingar vore värda kallas svenska. Men fri abort- hur utmärkande just svenskt är det på en skala?

 

* sverigevänner var ett tilltal till åhörarna som Åkesson flera gånger använde

 

** det var väl ännu på 60-talet som dåvarande statsministern Tage Erlander (s) yttrade nå't i stil med att vi kommer naturligtvis i framtiden få se en ökande andel bemärkta kvinnor som riksdagsledamöter, men den helt övervägande delen kommer givetvis alltid att vara män (fritt ur minnet). En politiker som yttrade sig så idag skulle ju erfara att hans politiska karriär var avslutad ca 30 sekunder senare.

En vecka in i juli redan. Snart är vi inne i andra halvan av sommaren och inte har man börjat semestern ännu. 

 

Söndagarna tickar dock på som vanligt. Idag, som sagt sjätte efter Trefaldighet. Det fanns en gång ett förslag att vi skulle göra som vissa andra kyrkor och stället räkna söndagar efter Pingst, alltså flytta numreringen en vecka, men det gick inte igenom. Jag minns en artikel jag läste där författaren ivrigt argumenterade mot ide’n. En smålänning måste det varit eftersom ett av hans argument gick ut på att i (delar av?) Småland firades viss trefaldighetssöndag som Sellergrens dag. Och hur skulle man då göra, behålla firandet på rätt söndag och hålla reda på att den söndagen nu hade nytt nummer, eller behålla numret och alltså i praktiken flytta en söndag. Hur man än skulle besluta att göra skulle det bli för krångligt för smålänningarna förstod jag. Vi norrbottningar har ju inte dylika problem. De enda ”helgondagar” vi skulle kunna fira är väl Laestadius födelse- och dödsdag och dom ligger ju i januari och februari.* Nu genomfördes inte den ändringen. Lite synd kan jag tycka. Jag skulle inte haft något emot att räkna sommarens och höstens söndagar som ”.... söndagen efter Pingst. Pingst är ju en biblisk bemärkelsedag, Trefaldighet (Guds treenighet) är ju inte en händelse som man i tiden kan befinna sig före eller efter, utan ett läromässigt uttryck för en verklighet i Guds väsen som Gud genom sitt ord uppenbarat för oss.

 

Sjätte efter Trefaldighet alltså. Högmässa celebrerade jag i Örnäset kl 11. I mindre Mariakoret denna gång. Versus populum alltså. Ett trettiotal gudstjänstfirare, varav ca ett halvdussin som jag mer känner från gudstjänstlivet i Hertsökyrkan. Predikan handlade om drt som brukar kallas lagens tre bruk, även om denna teologiska term inte nämndes, men själva saken beskrevs.

 

Bland gudstjänstfirarna även en gammal kompis** som jag lärde känna redan i KU i Örnäset för ca 50 år sedan, tillsammans med sin hustru. Kärt möte och vi konstaterade att även om vi inte ses så ofta nu förtiden så gäller att gammal vänskap rostar inte så det är bara att ta vid där man slutade.

 

Efter lite vila och ett kort besök hos mamma blev det Hertsön och förberedelse inför kvällsmässan kl 18. I grunden samma predikan som kl 11. Vanliga frågan: vilken version blev bättre? Frågar jag som alltid bara predikar med hjälp av stolpar så möjlighet till förkortning, variation  och utvikning blir stor. Knappt 20 deltagare och enkelt fika som vi intog utomhus vid kyrkans trädgårdsmöbler som vi bar ut. 

 

 Nu blir det vila eftersom måndagen är ledig. Det  finns ingen stund i veckan då man känner sig så avslappnad och beredd sjunka in i vilan som söndag eftermiddag/kväll efter väl förrättat värv, dvs gudstjänst och predikan.

 

 

* Lars Levi Laestadius f 10/1 1800, d 21/2 1861

 

 ** uttrycket gammal kamrat är ju, som kära läsarna väl vet, redan reserverat

 

Lördagen är numera stora dödsannonsdagen i dagstidningen som regelbundet dimper ner i brevlådan: NSD. Under en tid har jag roat mig (?) med att studera vilka symboler som förekommer i dödsannonserna. Och fr a notera hur andelen kors stadigt minskar. Idag var det alltså bara 1 kors - i 18 dödsannonser. Av de avlidna var 6 födda på 20-talet, 7 födda under 30- och 40-talen och 5 senare. Åtminstone åtskilliga i de äldre grupperna är väl uppväxta och präglade av den tid då kors i dödsannons var det naturliga. Men deras barn, de som oftast har ansvaret för annonsens utformning?

 

Nu vill jag med detta inte rikta någon kritik mot enskildas val,* bara ställa frågan vad detta uttrycker. 

 

För många människor har korset sannolikt blivit en symbol just för döden. Inte så underligt om det nästan bara är i dödsannonser som man hittills sett kors. Då kan man väl förstå om människor vill välja annan symbol som mer påminner om det man i framtiden hellre vill minnas, nämligen den avlidnes liv. Men korset är ju mer - och fr a något helt annat - än en dödssymbol. Det är en trosbekännelse.** Och då blir frågan: vad säger detta om kristendomens ställning i folkdjupet när denna, en av de sista och kanske en av de mest seglivade, rest av synlig kristen trosbekännelse är på väg bort?

 

- - - - - 

Har jag skrivit om detta förr? Ursäkta upprepningen i så fall. Men jag får ju lov leva upp till mitt rykte att ha "upprepandets nådegåva"

 

* kanske bäst att vara tydlig med detta så ingen domkapitelsanmäler mig för att ha kränkt människor som väljer annat än kors som dödsannonssymbol!

 

** att Jesu död är en försoningsdöd. Att döden är besegrad. Att man kan ha hopp inför evigheten

Igen! Jag var ju fram och tillbaka till Boden igår. Men den resan kom mer oplanerat. Idag blev den tur av som jag föreslagit mig själv i flera dagar. I dagarna tre har jag haft lust ringa min gamle kamrat och säga att tre ovedersägliga fakta just den dagen möter mig (sönd: gäller eftermiddagen):

- jag är ledig

- jag har en bok som du vill ha (så jag kan få mina 200 kr!), nämligen Dag  Sandahl: En annan Kyrka

-  det är så pass fint väder att det lockar att ta ut motorcykeln

 

och fråga honom om han ser någon möjlighet sammanföra dessa ovedersägliga fakta i en harmonisk enhet. Kunde han det? Vet ej. Istället får jag genom bloggläsande igår ta del av ett ytterligare faktum som han lägger på brasan:

- han är nu pensionär - på riktigt, första dagen igår - och sitter hemma och vet inte vad han ska ta sig till, och skulle därför (det säger ju sig självt även om han inte uttryckligen nämner det) uppskatta besök av god vän, tillika erfaren själasörjare och god lyssnare, som kunde höra hans klagan, dela hans nöd och ge lämpliga goda råd.

 

Sagt och gjort, idag ringde jag och föreslog ett besök. Vi siktade på att jag skulle infinna mig allra senast till Brasilien-Mexico. Men först skulle jag förbi Piteå MC & Motor och köpa en "pakethållare" för att kunna montera topbox på motorcykeln. Sidofästen för packväskor finns redan.  Och jag har fyra Givi sidoväskor. Två hade jag med gamla hojen som jag kraschade och två följde med den nya. Alltså kan jag ha två och en tredje som toppbox. Så var planen. Men det var lite lättare sagt än gjort, eftersom en extra Givi-platta skulle behöva monteras på Honda-fästet och då jag istället blev erbjuden köpa en dammig Honda Topbox (har länge varit ur originalförpackningen och saknade dessutom några av de spännband som hör till inredningen) som efter idogt letande återfanns i något förråd och dessutom erbjöds få allt, grundfäste, montering och topbox till ett så facilt pris att det kändes som att jag fått den nästan gratis så slog jag till. 

 

- Nu har du värvat en trogen kund sa jag när jag betalade det ytterst måttliga priset.

- Det är du väl redan, blev svaret.

 

Topbox med ryggstöd - om nu någon av kära läsarna skulle vilja med på en tur.

 

Men allt tog längre tid än beräknat så jag missade första perioden av matchen hos min gamle kamrat men hann se andra  perioden och det var ju där målen kom.

 

Hemvägen åkte jag Klöverträsk-Avan och hann precis till färjan. Finns något njutbarare än en MC-tur? Tror inte der.

 

Väl hemma bänkar jag mig för Belgien-Japan men just när jag går till garaget en kort stund för att kunna bjuda läsarna en bild av underverket, då gör japsarna både 1-0 och 2-0. Och just när jag ska skriva om detta och dessutom jobbar på att få in bilden i bloggen då passar belgarna på att både reducera och kvittera. Om inget händer inom några minuter så blir det förlängning. 

 

Men något hände. Med bara sekunders marginal gör Belgien 3-2. Dags för klyscha, en match är inte slut förrän slutsignalen ljudit.

 

Och en motorcykel är inte komplett förrän den har en fin topbox.

 

firar vi idag (eller snarare igår eftersom midnattstid redan passerats). Petri och Pauli dag. Den som har sitt ordinarie datum 29 juni men som vi flyttat till femte söndagen efter Trefaldighet. Vi har ju haft lite pippi på att flytta datumbundna helgdagar till närmaste söndag.* Ännu finns ju några datumbundna helger kvar att flytta. Eller varför inte också ge sig på veckodagsbundna helgdagar. Som finnarna gjort som flyttat Kristi himmelsfärd från torsdag till söndag. Eller damma av 1700-talsförslaget att flytta långfredag till närmaste söndag! Det vore nå't. Allt för att vi ska ha mindre ledigt och jobba mer. Ära vare tilllväxten och bruttonationalprodukten.

 

Nå, denna synnerligen strålande dag firade jag högmässa i Örnäset. Ca 25 deltagare, varav sju som nog hellre gått i Hertsökyrkan om vi haft mässa där.

 

I Örnäsets kyrka kan man välja vara i stora kyrkan, vid huvudaltaret. Då blir det ad orientem, eller längst ner i lilla Mariakoret. Där blir det versus populum. Nu har jag två söndagar i rad lett högmässa från stora altaret så jag gör det väl på söndag också. Men kommande söndag blir det även mässa på kvällen i Hertsön. Och där blir det versus populum.

 

Varför tjatar jag så mycket om detta? Om vilken sida av altaret prästen ska stå? Jo, därför att jag under senare delen av studietiden - då jag mest gick i St Ansgar - blev helt präglad av den gudstjänstmodellen. Under hela min prästtid har jag känt mig som apostel för det nya gudstjänstfirandet. Och alltid gillat det. Men nu i dessa yttersta dagar har jag fått en kär kollega i min närhet som är övertygad om att den gudstjänstmodellen är principiellt helt fel. Jag brukar visserligen tänka att det är nyttigt med kill your darlings men dessa tankar är en utmaning för en gammal versus populum-fantast. Men i stora gudstjänstrummet i Örnäsets kyrka där församlingen är vänd mot den stora väggmosaiken av det himmelska Jerusalem där måste ju även prästen vara vänd i den riktningen.

 

I predikoförberedelsen träffade man på frågan om fiskafänget i Lk 5 tilldrar sig samtidigt som lärljungakallelsen enligt Markus? Problemet är att lärjungakallelsen enligt Markus sker före Jesu besök i Kafarnaum och botandet av Petri svärmor mm. Fiskafänget i Lk 5 kommer efter dessa händelser. Är det alltså skilda tider? Eller är det bara så att Lukas, där han finner det naturligt, bara följer Markus kronologi och sen bara "visst ja! Jag skulle ju ha med fiskafänget också!" Och så skriver han bara in det på "fel" plats? Jag borde kanske repeterat några av min gamle kamrats P minus nånting-blogginlägg så hade kanske ett frågetecken blivit ett utropstecken.

 

På eftermiddagen tog jag en motorcykeltur i det sköna vädret. På kvällen blev det fotboll. Spanien och Danmark utslagna.**

 

* Jungfru Marie bebådelsedag, Midsommardagen/Johannes döparens dag och Alla helgons dag. Och även Kristi förklarings dag?

 

** hoppas jag skrev rätt nu så inte besserwisser behöver inskrida till min hjälp

var ett besök jag helt oväntat fick igår kväll. En gammal kompis med fru tittade in då de befann sig i staden för att gratulera 90-årig moster.

 

Hur länge sedan de sist var här försökte vi reda ut men lyckades inte. Samtal blev det om motorcyklar och kikare och stjärnhimlen och om att göra bort sig inför amerikansk astronomiprofessor.

 

Till råga på allt innebar besöket att jag missade andra perioden av åttondelsfinalen Uruguay-Portgal (skrev först Colombia men fick hjälp av uppmärksam besserwisser) Men vad gjorde det? Portugal åkte ur.

 

Men trevligt värre med helt oplanerade besök. När man var ung hände sådant ofta, men sedan man blev äldre...* dvs fr o m ca trettio års ålder upplever man inte så ofta sådant längre. Nu ska det alltid ringas och planeras och ho vet allt. Påminner mig om ett samtal som (av någon anledning) uppkom vid ett sorgehusbesök jag gjorde i Bensbyn under min tidiga prästtid. Frågan ställdes: när var det som den otvungna gemenskapen där man bara oplanerat gick över till grannen och surrade en stund i köket upphörde? Svaret: när TV:n kom.

 

Apropå TV så är detta den andra besökaren på fem dagar som (antingen förtäckt eller öppet) tycker att jag borde förnya mig TV-mässigt och byta ut min 14-15 år gamla 20 tums tjock-TV mot en större modern tingest. Då kan man söka svar på frågan varför jag inte redan för länge sedan gjort det. Svaret kan vara: ids inte; tycker det är för dyrt (är för snål/har inte råd); ser så lite TV att jag inte bedömmer drt vara värt det; lever kvar i ungdomens "väckelse" över nöden i världen vilket fostrade till att man inte i onödan ska unna sig något man inte absolut behöver; av miljöskäl, jag menar, hur mycket växthusgaser släpps inte ut i naturen om jag avstår köpa en modern platt-TV.