Torbjörn Lindahl

Var det idag i Hertsökyrkan. Flera av de barnfamiljer som då och då brukar dyka upp råkade var där samtidigt. Det innebar att vi var ca 50 deltagare, varav nästan 15 barn. Och det helt utan någon som helst ansträngning att vara särskilt "barnvänliga", utan bara upplevande det i särklass bästa sättet att få barn till kyrkan: de vuxna gillar det som sker och vill att deras barn ska vänja sig vid det så de också kan uppskatta det när de blir vuxna.

 

Tre av de vuxna var dessutom präster. Och det är ju också roligt.

 

På kvällen hade vi psalmkväll. Då var vi inte lika många, men roligt ändå att träffas bara för att en stund få sjunga psalmer tillsammans.

 

Eftermiddagen en kort stund hos en av döttrarna och på kvällen en sväng förbi mamma.

 

- - - -

 

Ni ser, kära läsare: inget spännande, inget tankeväckande, inget kyrkligt skvaller. Jag kunde lika gärna gjort en totalt meningslös "uppdatering" på Facebook. Nu ska jag göra en till (i förväg) så slipper jag en bloggpost:

nu ska jag snart gå och borsta tänderna med tandkräm inköpt på apoteket på Svartbäcksgatan i Uppsala och sedan ska jag lägga mig. Nu har jag bidragit till att två av mina vänner, vilka är Facebookare, fått ännu mer av det dom där upplever sig få: liv.

heter alltså boken som jag tagit mig igenom sista dygnet. Den recenserades bla i Dagen för en tid sedan och blev väl en aning tveksamt bedömd. Lite för amerikansk, lite för överdriven och schablonartad i sin beskrivning av män och mäns behov. Och inte så lite heller.

 

Det är väl svårt att inte hålla med, men likväl vill jag nog mer anamma boken än avfärda den. Den har onekligen sina poänger. Om många män och kvinnor har svårt att tro på vad han säger så beror det kanske just på att våra normala församlingsliv är så feminiserade som han påstår och om många kyrkliga män inte vill känna igen sig i den beskrivning av män som han ger så beror det kanske just på att den gruppen män som han beskriver saknas. ??

 

Visst kommer han med tänkvärda utmaningar. Herde är ju en bild i Bibeln vi ofta lyfter fram. Hur utmålas herden? Mild och god och vänlig bär han det lilla lammet i sin famn! Men hur ofta får vi det påpekat att bibelns mest kände herde - David - också är bibelns mest framgångsrika krigare?

 

Varför hoppar vi ofta över de läskiga berättelserna i Bibeln - om hur en man får en tältplugg slagen genom tinningen och om hur en fet konung får ett svärd så djupt instucket i buken att det döljs av bukfettet - sedan undrar vi förvånat hur det kommer sig att 10-12-åriga pojkar hellre läser Harry Potter än Bibeln. Kanske finns dessa berättelser i den Heliga Skrift just för dessa pojkars skull!

 

Hur ofta ber vi inte om Guds beskydd och bevarande (mer kvinnligt) än om att förstå och utföra Guds vilja (mer manligt). Även predikospråket kan förändras så att det får mer av ord och uttryck som känns naturliga och utmanande för män. Män behöver utmanas att göra hjältedåd, att riskera, att offra sig. Hur mycket av bildspråket och verksamheterna i våra oerhört "terapeutiska" kyrkor (vila, gemenskap, återhämtning, relationer, kärlek) ger sådana utblickar.Texterna i de moderna lovsångerna har ett innerligt kärleksspråk som, enligt författaren, snarast leder tankarna in i sängkammaren. Var finns det lovsångsspråk som hellre leder ut på äventyr i vildmarken? Jfr hjältarna  som nämns i Hebr 11 som blev både stenade och söndersågade och uthärdade hunger och törst.

 

Exemplen i boken är nästan hur många som helst. Tänkvärt tycker jag nog ändå, om än till slut vissa upprepningar.

 

Han är väl inte heller den förste som påstår att kvinnor lättare skapar nya relationer genom att tala till varandra (ansikte mot ansikte) medan män hellre gör saker tillsammans (sida vid sida). Men hur påverkar det våra faktiska aktiviteter i våra kyrkor? Och hur utformar vi situationer för personlig förbön? Har han rätt i att många män hellre tar emot förbön stående (så man kan röra sig en aning) och av människor som inte kommer alltför nära?

 

Som icke-teolog vill författaren inte ta ställning för eller emot ett ett manligt ledarskap i kyrkan (manliga präster och pastorer) och försöka uttolka Guds vilja i den saken, men konstaterar utan vidare att ledarskapet i Bibeln i huvudsak var manligt. Jesu tränande av en liten grupp män blir ett föredömligt exempel. Han konstaterar vidare att de kyrkor som tidigast öppnat för kvinnor som präster/pastorer är generellt mer liberala, går tillbaka mer (vad medlemstalet beträffar) och har större könsklyfta (= betydligt fler kvinnor än män i gudstjänsterna) än andra kyrkor (alla kyrkor har fler kvinnor än män i gudstjänsterna) . Eftersom kvinnor leder i stort sätt all frivilligverksamhet i kyrkorna skulle det bli en katastrof om även männens sista (och enda) post - pastorsrollen - även den till stor del övertogs av kvinnor. Men eftersom fler kvinnor i präst/pastorsroll blir ett faktum i de flesta kyrkor oavsett om vi vill det eller inte så blir det då ännu angelägnare att fundera över hur ett manligt perspektiv på saker och ting ska kunna fungera i församlingarna.

 

Som sagt, se igenom det "amerikanska" i boken (även det tydliga att kyrkor finns på den "fria marknaden" och att man kan gå omkring och "välja" en kyrka som passar) och mottag lätt leende de något övertydliga schablonerna så finns där mycket som nog är nödvändigt att tänka på

 

 

 

är nu slut. Till vissa kommentatorers obeskrivliga fasa nödgas jag erkänna att dagens viktigaste händelse var lunch med större delen av nomineringsgruppen på Domtrappkällaren!

 

Före dess hade vi haft vårt dagliga morgonmöte där inte så mycket framkommit mer än att en av Frimodig kyrkas ledamöter indirekt pekas ut som oetisk i ett utskotts skriverier (nej, det han föreslog ansågs oetiskt). Kollegan Fredrik Sidenvall hade en ytterst intressant utläggning om hur felaktigt vi ( dvs den officiella svenska kyrkan genom sina diskussioner och formuleringar i ekumenikutskottet där Fredrik sitter) förhåller oss i värld och kyrka i förhållande till hur vi borde förhålla oss om vi vore riktigt lutherska. Jag mäktar inte försöka förklara det i denna sena timme, men klarsynt var det.

 

Osannolikt många ledamöter kvar för de sista formaliabesluten kl 16 idag innan det var dags åka hem. Men vaddå? Alla har ju biljetter beställda för månader sedan så det är inget att göra om man i sitt utskott blir färdig tidigare eller dagen innan. I stort sett bara dom som endast har kort bilfärd hem kan fuska.

 

En av de böcker som jag berättade att jag köpte å bokhandel i Uppsala var Varför män hatar att gå i kyrkan. Jag ska återkomma till den när jag läst den klart, vilket troligen blir under lördagen. men jag ska ge två smakprov. De följande citaten får i författarens framställning syfta på kyrkans oförmåga att finna verksamhetsformer och attityder som attraherar män, men jag tycker de är tillämpliga på det svenkkyrkliga livet som helhet:

 

 

Betyder i vårt sammanhang: vi kan inte skylla på något konstigt oförklarligt någonting för att det går så illa som det gör, utan om vi har en kyrka som tappar 1,5 % av sina medlemmar varje år, som ser stadigt minskade dop- och konfirmationsfrekvenser och ett sammanlagt minskande gudstjänstfirande så beror det bara på att vi har en kyrka som är perfekt utformad för att få just det resultatet.

 

Albert Einstein: "Vansinne är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat av det."

 

Vad ska man säga?

 

God natt!

 

PS. I november blir kyrkomötet roligare och intressantare med debatter och beslut. Men sanningen kvarstår alltid: Frimodig kyrkas ledamöter har roligast.

var det igår. Men jag hann inte blogga då eftersom jag satt uppe sent och pratade. En del av samtalet har blogg- och kyrkomöteskompisen Håkan Sunnliden skrivit om. Men när han gått till sitt hotell satt jag kvar i lobbyn på mitt hotell med annan kyrkomöteskompis och äldste sonen som finns i stan och passar på möta sin fader. I det fortsatta samtalet berörde vi svårigheten som kan vara på många håll att finna en fungerande församling att leva i och den torftighet som (både poetiskt och innehållsligt) finns i en del av de nya lovsångerna. Även om jag gillar dom överlag så får jag säga att det ryser inom mig att sjunga "Jesus, kom var mitt centrum..." man ser ju en vägskylt framför sig. Likaledes har jag aldrig begripit vad det betyder att Gud är "stark i ödmjukhet". Kan någon kunnig lovsångare förklara det för mig.

 

Utskottsarbetet för min del tog slut igår vid lunch så under eftermiddagen blev det ,lite strosande på stan. Besökte bla Gospelbutiken (fd Gospelhörnan, tror jag) och träffade nuvarande förståndaren/ägaren Björn Holmgren som var KU:are i Gammelstad när jag började som präst för 33 år sedan. Några böcker blev det (på rea!). Får kanske anledning att återkomma till någon av dem.

 

Seminarium på aftonen om begreppet Folkkyrka. Det som sägs i detta ämne väcker många tankar. Tex att det är folkkyrkans uppgift att "räcka evangeliet" till människor. Gör inte andra kyrkor det också? Vad är det för självbild vi har att vi mer än andra skulle göra det. Tänker också på hur det går till i Tornedalen när laestadianska stormötet kommer till en by. Då ställer byborna i stort antal upp i det praktiska arbetet och det långt utöver de aktivt "troendes" krets. Folkkyrkligt så det förslår skulle jag vilja säga.

 

Nu  har redan en stor del av sista kyrkmötesdagen förlupit, men jag låter den väl ta (nästan) slut innan jag bloggar om den.

 

Nu väntar vi bara på att i videoklippen från högmässa i Värnamo få se Håkan Sunnliden kyssa altaret!

Ja, vad ska man skriva om idag? Eftersom vi inte bloggar från utskottsarbetet finns inte så mycket att blogga om.

 

På kvällen hade vi middag med stiftsgruppen på den restaurang som ligger i gamla järnvägsstationen. Mycket trevligt ställe, men principen gäller: ju finare restaurang, desto större tallrikar och desto mindre mat! Tacka vet jag en riktigt kinarestaurang eller en pizzeria, där får man rejält med mat till överkomligt pris :)  En trevlig kväll med ytterst givande samtal på ett helt annat sätt än det blir när man är låst i kyrkopolitiska fållor.

 

Kvällen avslutades med ett besök på hotellets pub. Där satt ett gäng växjöstiftare. Ytterst trevliga även dom, inklusive biskop Johansson.* Vännen Dag Sandahl försökte som vanligt locka mig att komma till norra Öland och sommarvikariera två veckor så han kan få ut sin semester. Biskopen konstaterade efter en stunds samvaro att jag nog skulle kunna bli behörig för ett kortare förordnande i i Växjö stift.**

 

Verkligheten detta år är ju att Organisationsutskottet som ska yttra sig över Strukturutredningens förslag i den form som Kyrkostyrelsen framlagt det i sin skrivelse, har mycket att göra. Övriga utskott har inte lika mycket att göra och dess ledamöter skulle nog i flera fall kunna åka hem en dag tidigare, men nu får vi alla vänta in varandra för den sista halvtimmens formaliafrågor kl 16 på fredag innan vi får åka hem (till en kostnad av ca 1  miljon per dag - svenska kyrkan är ingen fattig kyrka!)

 

Lite kluven är man ibland i utskottsarbetet. Ska man från sin ersättarposition ens göra ett försök att vända skutan när man inser att man har alla emot sig. Och är det någon idé att få sin vilja igenom (tex önskemål om en utredning) om man anar att resultatet blir så annorlunda än det man själv vill åt att man lika gärna kan undvika att "väcka den björn som sover"?

---

 * jag har aldrig kunnat förlika mig med det  "biskop+förnamn" som numera i alla sammanhang ska brukas när biskopar omtalas eller tilltalas. Jag säger (precis som Dag Sandahl uttryckt på sin blogg): det är bara Bertil Gärtner som i svenska kyrkan haft den relationen till sin fårahjord att det varit naturligt med den blandning av vördnad (titeln) och närhet (förnamn) som ett dylikt tilltal innebär

 

** under kvällen avslöjades även för mig ytterligare något om hemliga kyrkliga skvaller

Inte har det hänt så mycket. Förmiddagen hade vi gruppmöte. Trenden står sig: i Frimodig Kyrkas grupp har vi roligast. Men det beror ju mest på att vi skrattar åt andra ledamöters motioner, eller till de olika förslagen i gruppen på hur vi ska förhålla oss till dem. Idag föreslog tex Fredrik S att vi samfällt i plenum i november skulle gå upp och uttala vårt stöd för miljöpartisten Ylva Wahlströms motion om bevarandet av den biologiska mångfalden i de kyrkliga skogarna. Efter att ha talat oss varma för saken skulle vi förklara att vi uppfattar detta som ett trendbrott i kyrkan; svenska kyrka vill nu stå för mångfald även i förhållade till de olika andliga rörelser som finns inom svenska kyrkan.

 

Ja, ja. Idag var de kungliga på besök. Det är numera visbybiskopen Fasth som sitt på min gamla plats närmast kungaparet, så ni förstår att det inte blev någon tårtning. En biskop kan ju inte uppföra sig så. Vacker musik vid inledningen, tal av kyrkomötets ordförande och ärkebiskopen. Inget av talen var väl extremt medryckande men ÄB gav sitt stöd åt strukturutredningens förslag (vad ska han annars göra när samtliga partier enat står bakom dem, han kan ju inte gärna ansluta sig till Frimodig kyrka!) och hr ordf Sibbmark kommer bättre till sin rätt i sammanträdena (han är oerhört duktig sammanträdesordförande).

 

Den ende som försökte med något lustigt under invigningen var Kyrkans Ungdoms ordförande, som i sitt tal inte bara vände sig till "deras majestäter, landshövding, ärkebiskop, biskopar, ledamöter, mina damer och herrar" (med vissa variationer) som övriga talare gjorde, utan även inkluderade SÄPO bland dem som särskilt hälsades. Själv hälsade jag på stiftets biskop och mina bänkgrannar, båda ersättare vilka jag aldrig träffat förut.

 

Senare på eftermiddagen började utskottsarbetet, men det bloggar man inte om. Det har vi blivit förbjudna att göra. Med - den helt korrekta - motiveringen att utskotten är ett beredningsorgan, ej offentligt, och där ska man kunna tala öppet utan att det ropas ut från taken.

 

Får då istället berätta att kvällen avslutades å Kinarestaurang tillsammans med ledamot från skåne som bor på samma hotell som jag.

 

Jo,då! Frimodig kyrkas gruppordförande Bertil Murray uppträdde i skotsk nationaldräkt. Som inledning på utskottsarbetet (vi sitter i samma utskott) fick han ställa sig på en stol till allmän beskådning....

 

 

Ni kan även läsa blogginlägg därifrån hos Dag Sandahl och Håkan Sunnliden. Redan i eftermiddag har dock vår nomineringsgrupp varit samlad. En del lustigheter kan man notera, tex att en av dem som en gång var med och bildade gruppen POSK (Partipolitiskt obundna i svenska kyrkan) nu motionerat om att man ska byta beteckning från "nomineringsgrupp" till "parti". (Förstod ni det lustiga?)

Ja, ja. Än så länge har inte så mycket hunnit ske. Men vi påstår som vanligt med bestämdhet att Frimodig kyrkas ledamöter har roligast.

Kollegan Sunnliden påstår att deras majestäter ska infinna sig vid öppnandet i morgon. Är det sant? Då får jag återigen beklaga att det gick bättre för Frimodig kyrka i senaste valet. Det innebar att jag fick min plats en bit in på andra raden i plenisalen istället för längst ut på första raden som under förra perioden. Då var jag den ledamot som satt närmast de kungliga - de gånger de var där. Då hade jag haft chansen att "tårta" kungen. Varför tog jag aldrig den? Då hade jag haft mitt namn i historieböckerna för alltid. Nu förblir jag bara en enkel Frimodig som ingen bryr sig om.

Får nöja mig med att ha namnet skrivet i himmelen.

Nå, det var OAS-rörelsens ledarskap som var samlat på Lärjungagården i Torestorp i Göteborgs stift. Själv kom jag tillsammans med annan Lulestift-representant ner redan på fredag kväll men på lördag förmiddag samlades den större gruppen. Dock saknades ganska många som tillhör ledarskapet - vad nu det kan bero på.

 

Under dagarna har vi bett tillsammans och pratat om OAS-rörelsens kallelse och uppgift. Ingen tvekan om att denna ringa rörelse, med sina ytterst begränsade yttre resurser, trots det nästan obefintliga stödet från den officiella svenska kyrkan, likväl har en stor uppgift att fylla i svensk kristenhet och att den åtnjuter stor förtroende på många håll.

 

Alltid roligt få träffa vännerna som finns med i rörelsen. Och fortfarande tror jag att OAS-rörelsen representerar ett av de mest positiva skeendena i i svenska kyrkan just nu. Om förnyelserörelsen och den gamla väckelsen laestadianismen mer kunde mötas och ömsesidigt fick berika varandra så skulle det kunna utveckla en oerhört stor andlig kraft och frimodighet.

 

Två gånger under dagarna firade vi mässa. En gång på lördag kväll. Inklusive en längre förbönsstund tog den mässan bortåt två timmasr trots att vi bara var drygt 20 personer (och ingen gick ut!). Ca tolv timmar senare firade vi komplett högmässa. Två mässor inom loppet av drygt ett halvt dygn, vilken välsignelse!

 

Och för säkerhets skull - om det nu finns någon som söker något nytt att "domdera" och "kritisera" omkring:

JAG ÄLSKAR LITURGIN!

 

 

Många som läser den här bloggen är nyfikna! Följande gäller: sista veckan har jag haft drygt 60 besökare per dag i genomsnitt. Igår steg siffran till 75. Och idag är den redan ca kl 22 uppe i 155 (*). Jag tänker att det var mitt tillägg i rubriken - "skvaller om stiftskansliet" - som lockade de nyfikna. Besökstalet brukar ju alltid skjuta i höjden om stiftskansliet eller biskopen finns med i rubriken.

 

Fast nu slår det ju mig att det lika gärna kan vara länken på biskop Rolands blogg på Missionsprovinsens hemsida som lockade över lite läsare som ville läsa om mina synpunkter på Missionsprovinsen. Välkomna ni också! Men det är inte lika mycket att skvallra om.

 

Igår kväll fick jag dock i samtal med vördad kollega i södra sverige höra ett ytterst intressant kyrkligt skvaller. Dock är det hemligt än så länge. Och jag fick veta det mot löfte att absolut inget säga, vilket jag lovade och givetvis kommer att hålla. Inte ens min gamle kamrat som delat alla mina hemligheter i femtio år kommer att få saken viskad i sitt öra. I sinom tid kommer nog saken att bli känd av sig själv.

 (*) 178 hann det bli innan dygnet var slut ser jag dagen efter!

 

Besökte den i helgen som var.

 

Jag var ledig och beslöt på söndagmorgonen att åka upp till Korpilombolo för att deltaga i högmässa i Korpilombolo gudstjänstgemenskap.

 

Härlig dag med fint väder. Hade först tänkt ta MC men tvekade sen om jag alls skulle åka och när jag väl bestämde mig så var det i sista minuten så möjlighet fanns inte ta på sig MC-stället och hinna tanka hojen. Alltså blev det bil. Många renar såg jag på och vid sidan av vägen. Renar är ju världens dummaste djur. Går lungt och sakta på vägen som om dom ägde den och bryr sig inte ett dugg om att dom är i vägen.

 

Nå, resan gick väl både fram och tillbaka. Korpilombolo gudstjänstgemenskap är en liten grupp i samarbete med Missionsprovinsen eftersom den betjänas av Anders Alapää som är prästvigd inom Missionsprovinsen. Gemenskapen står fri både i förhållande till svenska kyrkan och till den laestadianska rörelsen. Högmässan firades i den lånade pingstkyrkan under nästan enklast tänkbara förhållanden. Här ska ingen behöva oroa sig, för här fanns inget liturgiskt överdåd. Dock var mässliturgin komplett och det underliga hände mig att i samband med själva kommunionen (nattvardsutdelandet) kom en sådan frid och förvissning över mig som jag knappast tror jag någonsin erfarit i samband med en nattvardsgång.*

 

Inget främmande med gudstjänsten alltså utan precis så normalt svenskkyrklig som helst. När sedan de flesta gudstjänstfirarna var sådana som jag mött mer eller mindre ofta i både kyrka och väckelsesammanhang så kändes allt väl bekant.

 

Jag deklarerar alltså härmed öppet att jag för första gången i mitt liv tagit emot nattvarden, celebrerad av en präst i Missionsprovinsen. Jag tänkte bara om någon ville anmäla mig till Domkapitlet eller så...så har ni ju svart på vitt här trots att inga stiftskanslispioner fanns på plats.

 

På Stiftskansliet finns det dock folk. Träffade för en tid sedan en person som med regelbundenhet fikar i Stiftskansliets fikarum och hen** kunde minsann berätta att mitt ringa namn understundom nämndes där. Och ibland t o m i samband med mer negativt prat. Nu blir man nyfiken. Man skulle montera in en spionmikrofon.

 

Nå, åter till nordliga nejder. På vägen tillbaka vände jag lite norrut vid Kalixälven så jag fick se Jockfall vilket jag tycker är väldigt vackert. Lite längre söderut blev det att stanna till på Vippabacken för något i magen.

 

Och vad ska man säga om Missionsprovinsens lilla gudstjänstgemenskap? Personligen tycker jag kanske att gruppen skulle få ta ansvar för högmässolivet i Korpilombolo kyrka varje söndag som Pajala församling inte ordnar gudstjänst. Man kunde ju formellt hyra ut kyrkan till gruppen för 100:- per gång och därmed säga att man bara upplåter kyrkan åt ett främmande samfund utan egen lokal, vilket är fullständigt tillåtet. Att sedan en del gamla i gamla Korpilombolo församling skulle uppfatta det som "kyrkan" det kan väl "kyrkan" bjuda på när "kyrkan" inte själv längre orkar ha söndagliga gudstjänster i alla de gamla församlingskyrkorna.

 

Salomonisk lösning tycker jag. Får presentera den för biskopen när vi till veckan möts i kyrkomötet.

 

Och vad säger man om Missionsprovinsen som helhet? Hade den kommit till "bara" som en revolt mot mer allmänt uppfattat andligt förfall inom kyrkan då hade jag varit emot den. Tron att man kan skapa "rena", "troende" eller "renläriga" församlingar har jag tappat för länge sedan. Men nu har Missionsprovinsen kommit till för att lösa ett praktiskt problem som delar av vårt kyrkfolk har: att svenska kyrkan vägrar prästviga många vilka kyrkfolket känner som "sina" och hos vilka kyrkfolket igenkänner en genuin prästkallelse. Tänk om vår kyrka blev erövrad av utlänska kommunister som bestämde vilka vi får prästviga. Skulle vi bry oss? Givetvis inte. Men nu har svenska kyrkan blivit ockuperad av inhemska socialdemokrater och centerpartister som bestämt att vissa inte får blir prästvigda. Varför skulle vi bry oss? Inte vet jag. Alltså fixar man det själv. Alltså Missionsprovinsen.

 

Så börjar jag alltmer att känna!

---

* beror den andliga kraften kanske på att Anders är en "riktig" präst på ett sätt som jag inte är? Han står ju genom sin vigningsbiskop via kenyanske biskopen Obare och ett antal afrikanska biskopar i en vigningskedja som går tillbaka till biskop Bo Giertz. Och det var ju en kristen biskop.

 

**underbart ord. Nu behöver man inte ens avslöja könet på sina kunskapare.

Frågan formulerad utifrån en av kommentarerna till förra inlägget där det jag skrev karaktäriserades just som svammel. Alltså detta att jag fokuserar på sakrament och gudstjänstbeteende i reflektioner angående laestadianismen. Frågan kan istället formuleras: varför skriver jag så mycket om laestadianismen?* Och varför för jag så gärna diskussioner där jag tar upp laestadianismens brist eller otydlighet just när det gäller sakramenten, gudstjänsten, kyrkosynen, ämbetet osv?

 

Mitt svar är detta (uppdelat i några punkter):

1. Därför att denna röresle är mig mycket kär och "den man älskar den agar man". Med reservationen att den del av den totala laestadianismen som jag mött bara är en liten del, och inom denna gren i praktiken bara vissa delar, så har denna andliga rörelse med dess prediko- och själavårdstradition (som jag numera upplever till stor del börjar falla i glömska jämfört med för 40 år sedan då min kontakt med rörelsen började på allvar) betytt oerhört mycket för mig både som personlig kristen och som präst.**

 

2. Jag har, inom den gren som närmast berört mig, många vänner (och några i andra grupper också!). Kanske t o m en stor del av dem som jag på allvar står mycket nära på ett verkligt personligt kristet plan.

 

3. Jag ser framför mig en kyrkodemografisk utveckling där vi i norrbotten kommer att se att den laestadianska rörelsen ökar*** medan det traditionella s k kyrkfolket minskar.

 

4. Det innebär att inom en inte alltför avlägsen framtid kommer, i delar av norrbotten, en icke oväsentlig del av dem som - åtminstone i någon mån - anser sig vara bärare av det svenskkyrkliga lutherska arvet, att vara laestadianer****.

 

5. Det är min förhoppning att den laestadianska rörelsen då ska ha tillräcklig mognad att bära med sig en större del av det lutherska allmänkyrkliga arvet än bara det som rymts i en inomkyrklig "väckelserörelse".

 

6. Därför tjatar jag om sådant som funnits med i rörelsen, men snarast i dess utkant, inte i dess själ och hjärta, mest som något man fått "på kuppen" när man tillhört "statskyrkan"; det ovan antydda: sakramenten, (den liturgiska) gudstjänsten, ämbetet, kyrkosynen, ja rentav Kyrkan.

 

7. Om jag understundom uppfattas tala om rörelsen även i kritiska ordalag, så påpekar jag att när en rörelse (och även dess enskilda grenar) ibland kan omtala sig själv med uttryck såsom "kristenheten" då är ju det i praktiken ett anspråk som innebär att man får "leken tåla".

 

Frågan är: kommer det jag skriver om och kämpar för att ha någon som helst betydelse på sikt? Nej, menar många vänner, både inom och utom rörelsen, våra utgångspunkter är alltför olika.***** Kanske det. Men försöka duger. Undrens tid är ej förbi.

---

* själv upplever jag kanske inte att den typen av frågeställningar dominerar denna blogg så till den milda grad, men tydligt är att vissa läsare upplever det så. Även skaparna av portalen Dagens kyrka som karaktäriserar denna blogg som en där det ofta skrivs om den laestadianska traditionen

 

** för några år sedan skrev jag ett långt vittnesbörd om detta. Det kan läsas här

 

*** att detta numera sker huvudsakligen genom de kristnas stora familjer och inte genom mission och väckelse kan i detta sammanhang lämnas oproblematiserat

 

**** och på vissa orter kommer "kyrkofolket" till stor del att bestå av invandrare - en tendens som min gamle kamrat redan sett på sin ort i kyrka och frikyrka och vid några tillfällen berört på sin blogg

 

***** jag tillhör i grunden Kyrkan. Laestadianismen, tillsammans med andra inomkyrkliga väckelserörelser betraktar jag snarast som delar, tillägg, bonus, grädde på moset - you name it! Många av mina laestadianska vänner torde snarare anse att väckelserörelsen är det verkliga centrat, kyrkan istället något som varit bra och praktiskt men som på det principella planet kan tas eller mistas allt efter lägenhet.

som inte bara handlar om att jag berättar vad jag gjort eller upplevt.

 

Nu handlar det om vad andra varit med om. De som gick på mässan i Örnäskyrkan kl 18 i lördags. Den östlaestadianska församlingen i Luleå hade sitt höstmöte och i samband med den ordnades nattvardsgång. Kyrkan inte riktigt full men välfylld. Får enligt brandmyndigheterna rymma mellan 5 och 6 hundra. Enligt en uppgift jag hört ca 400 kommunikanter, varav - som vanligt - många ungdomar.

 

Om vi inte fått dödsfall i familjen skulle jag själv ha lett mässan, nu fick kollegan Lars-Gunnar göra det. Man tillämpade även det i laestadianska sammanhang ovanliga "obrutet duklag" och det sägs att det fungerade. Kanske dags börja med det även på stormötena så kan det gå undan lite mer.

 

Då kanske man kan få folk att stanna kvar i kyrkan till dess att mässan är slut och välsignelsen läst? Minnesgode läsare påminner sig att jag bara för ca en månad sedan skrev om saken efter mässan på stormötet i Erkheikki/Juhonpieti. Jag hade då vädjat till de församlade att bryta med vanan att lämna tältet när man själv kommunicerat. Till stor glädje för många åtlyddes vädjan och vi fick uppleva hur gemenskapen delades av de flesta intill slutet.

 

Men i Luleå i helgen, enligt de berättelser som nått mig, så var diciplinen inte längre riktigt lika god. De flesta var väl kvar*, men tillräckligt många bänkrader tömdes av röksugna ungdomar för att det skulle uppfattas som onödigt med spring. Vad ska man säga? Tydligen får man inte förtröttas i förmanandet! Vad är det som gör att man inte orkar sitta kvar en hel nattvardsgudstjänst, trots att den "bara" tar en och en halv timme, när man annars kan sitta gång efter gång på två timmar långa predikogudstjänster? Eller... vad är det för bristande gudstjänst- och sakramentsrespekt som gör att föräldrar inte säger åt sina ungdomar? Är detta den laestadianska väckelsens baksida: att man aldrig fostrat gudstjänstfirare utan bara passiva åhörare så när man inget har att höra på - som under kommunionen (nattvardsutdelandet) - då tycker man lika gärna att man kan gå ut och röka.

 

När jag nu ändå är inne på förmaningsspåret så kan jag ju också påpeka att från den prästerliga utsiktsplatsen vid altaret ser man understundom att grupper av ungdomar kommer in i kyrkan under pågående kommunion. Det synes alltså som att en del ungdomar hoppar över predikan, syndabekännelsen och liturgin för att uppenbara sig först när det är dags kommunicera (ta emot nattvarden) och det inte av skälet att platser saknas! 

 

Jag tycker nu att det är dags att predikanter och föräldrar börjar undervisa sina tonåringar om hur man deltar i gudstjänsten från dess början till dess slut. Kanske måste man då också kommer över det som jag ibland tror är en annan av den laestadianska fromhetstypens svagheter: man får inte ge någon som helst förmaning om hur man ska bete sig i gudstjänsten eftersom det uppfattas som ett försök att rättfärdiggöra sig genom gärningar

 

Torde inte vara så svårt att styra om denna vana. Annat är det bland västlaestadianer. Där är det ordning och reda. Där skulle det aldrig kunna förekomma!

---

* och det är ett stort fall framåt. Betydligt bättre än det sämsta jag några gånger upplevt då 80-90% av gudstjänstdeltagarna saknas när välsignelsen utdelas.

Vad ska man skriva om en helg som denna? Ja, inte mer än att berätta vad som hänt eftersom det är vad som upptar mitt sinne. Igår hade vi begravningsgudstjänsten för pappa.

 

Redan på fredagen började släktingar i fyra generationer att anlända. På kvällen hade vi bisättning i begravningskapellet på kyrkogården där vi syskon plus en svåger var närvarande. Eftersom våra relationer till pappa - och därmed våra minnen - skiljer sig ganska tydligt från varandra så var det skönt få sitta tillsammans i avskedets stund och dela tankar med varandra. Det senare gjorde vi i Hertsökyrkan över en kopp te. I församlingens bokningsprogram hade jag skrivit "sorgehusbesök" och det var ju inte helt fel.

 

På lördagen hölls alltså själva begravningen, ledd av kollegan Dennis Lundqvist. Ett antal arbetskamrater som ofta sett pappa i kyrkan var också närvarande. Det uppskattade jag. Lite dramatik blev det då en äldre man bland deltagarna plötsligt segnade ihop på sin bänk under avskedet och ambulans fick tillkallas. Men efter en stund hade han piggnat till (men fick ändå åka till sjukhuset) och det var nog flera på de främre raderna som knappt märkte vad som hände.

 

Även om jag själv haft begravningar i antal som uppgår till fyrsiffrigt tal vid det här laget så upplevde jag inte att det bev "rutin" i dess dåliga bemärkelse, utan snarare förstärktes erfarenheten att begravningsgudstjänsten verkligen "bär". Kistan var av furu, smyckad bara med det som den vilda naturen ger: tallkvist, rönnbär, höstfärgade kvistar och blad mm.

 

Själv hade jag - konservativ och traditionalistisk som jag är - alltid tänkt att det skulle bli jordbegravning, men mamma sa bestämt att pappa ville kremeras. Då blir det så. Urnnedsättning kommer vi att ha på den dag som skulle blivit pappas 86 födelsedag.

 

Minnesstunden hade vi på Gyllen Kronan, en festvåning som drivs av paret Leif och Lena Hjelte, i en fd officersmäss på Kronanområdet (fd Lv7). Stort tack. Leif skapar alltid (jag har ju varit där på många minnesstunder) en trivsam och avslappnad atmosfär. Roligt också att den stora tavla som sitter på kortväggen i rummet har motiv med Åreskutan i bakgrunden - ett fjäll som vi många gånger var upp på under vår barndom i Jämtland (ja, vi äldre bland syskonen alltså). Flera tal hölls, bla av våra barndomskamrater Wangby, vilka uttrycket vilken sorg det var när vi flyttade från Jämtland, och min gamle kamrat, som direkt efteråt uttryckte vilken glädje det var när vi kom flyttande till Luleå och han fick två nya kamrater. Själv pratade jag bla om pappas alla praktiska saker och försökte även utse pappas mest praktiska uppfinning. Min tidigare kollega och chef och tillika pappas och mammas gode vän Alf Hansson, replikerade då med att beskriva det han uppfattade som den sämsta: låsanordningen till bastun. vilken han och hustrun en gång inte lärt sig hantera vilket resulterade i att dom höll på att förvandlas till krätor (vad färgen beträffar).

 

Jag uttryckte också det som jag personligen tycker är pappas viktigaste gåva till mig (oavsett alla hans övriga egenheter och goda och dåliga sidor): en kristen tro.

 

På kvällen åldersindelade vi släkten och de äldre åt middag hemma hos mamma och vi yngre (!!) och våra barn med respektive gick ut å ett av stadens näringsställen för en likaså trevlig kväll.

 

Idag firade jag högmässa i Hertsökyrkan och hade min tvillingbror som medverkande. En hel del kvarvarande släktingar var också med. Roligt med det beröm för en detalj i mitt liturgiska agerande* jag fick av en av mina fastrar, hon - precis som pappa(!) - prästbarn.

 

Strax innan jag for till högmässan blev jag uppringd från äldreboendet Fyren med en önskan om sjukkommunion till en församlingsbo. Fick alltså avsluta denna arbetsdag på det boende där pappa tillbringade sina två sista månader i livet (fast en annan avdelning). Kände som alltid: det är en av prästjobbets absolut finaste uppgifter att få räcka sakramentet till en sjuk och avsidestagen person.

 

Vad skall man då säga till sist? Sorg? Saknad? Kanske känns det mest bara ovant att tänka att pappa inte finns mer på denna jord.

---

* det hon syftade på var mitt sätt att - synligt vid altaret - förtära allt vin i kalken och tre gånger skölja den med vatten: "tror man att det är Kristi blod så kan man ju inte låta det hamna i slasken."