Torbjörn Lindahl

är det nu och dags att sammanfatta helgen.

 

Promenad på morgonen en dryg timme med funderande över dagens texter.

 

Gudstjänst i Hertsön kl 11. Åtminstone en person vet jag om som uteblev pga att det inte var mässa. Men mellan 20 och 25 andra kom. Några av dem som ofta kommer valde nog predikogudstjänst i östbönhuset istället.

 

Sjukkommunion sedan, efter kyrkkaffet, hemma hos äldre par som jag känt sedan min barndom. Egentligen vänner och kollegor till mina föräldrar. Roligt få tjäna dem på detta sätt nu när deras ork för gudstjänstbesök sviktar.

 

Hann sedan till eftermiddagens matpaus i bönhuset och fick en portion köttbullar innan det var dags för dagens två sista predikningar. Den första av en av de kallade predikanterna, den andra av en av de lokala talarna av något yngre årgång. Sedan avslutningsord och till sist kaffe.

 

Väl hemkommen övervägde jag en MC-tur men valde stilla hemmaliv. Enligt planerna ska det i morgon dyka upp hantverkare som ska ge mitt badrum och toaletten på nedervåningen nya golv och nya våtväggar. Mot slutet av veckan ska resultatet kunna beskådas.

Men predikan blev helt annorlunda än jag igår trodde. Så kan det gå. Fin gudstjänst. Två prästkollegor som inte finns i den egna församlingen var med och distribuerade + en lekman. 290 kommunikanter + många barn som inte kommunicerade. Om man betänker att högst ca tio procent av de kommunicerande var i pensionärsålder så förstår man att utvecklingen i denna rörelse kommer att bli helt annorlunda än i kyrkan i övrigt.  Vilka konsekvenser drar kyrkan av det?

 

Efter mässan blev det dock ett störande moment när två ungdomar med tydliga förmaningsambitioner kom fram till mig och uttryckte att jag inte talat i enlighet med Guds ord när jag gett avlösning i "Faderns och Sonens och den Helige Andes namn". "Det står ingenstans i bibeln att vi ska förlåta med de orden", typ. "I Jesu namn och blod" ska det vara givetvis.

 

När samtalet också började glida över i "man blir inte Guds barn genom dopet" då får jag erkänna att jag helt sonika gick därifrån. Några andra fortsatte samtalet som sedan förflyttade sig från kyrkans sakristiedörr till bönhusets entre med ytterligare deltagare.  Ännu efter en knapp timme då jag både hunnit ordna upp allt i kyrkan och dricka kaffe och samtala en god stund med vänner i bönhuset, pågick samtalet utanför bönhusdörren.

 

Jo, både att diskutera och samtala brukar jag normalt uppskatta men jag får erkänna att det hör till det jag får frossa av i laestadianismen när det händer att man tilltalas som i praktiken mindre vetande i tydligt förmanande ordalag av småungar som inte ens var påtänkta när man själv kom till tro.

 

Vad ska man säga? Tills någon ger mig ett bättre ord säger jag: väx upp, pojkar och mogna lite innan ni ikläder er förmanarens roll.

är det i Luleå nu. I östlaestadianska bönhuset på Örnäset. För två veckor sedan var det möteshelg i västbönhuset, men där heter det "samlingar". Västsamlingarna blev det inte att jag besökte även om jag ofta försökt fara på åtminstone en gudstjänst per samlingshelg. Östbönhuset besökte jag dock i afton. För sent för att höra någon predikan visserligen utan lagom för att hinna få i mig en kopp kaffe och prata lite med folk och och sitta med en liten stund på sena sånggudstjänsten.

 

Vid kaffebordet hann jag också växla några ord med MC-åkande broder som erkände att han denna sommar bara åkt några tiotal mil. Precis som jag har han tyckt att det varit för varmt. Innan MC-kläderna kommit på har man ju varit blöt av svett. Men några fler mil har jag dock hunnit med.

 

Skälet till min sena ankomst var att jag under sena delen av eftermiddagen och del av kvällen satt i Hertsökyrkan och förberedde lite för morgondagens mässa kl 18 i Örnäskyrkan. Det blir ju oftast jag som får ansvaret när mässa ska firas i samband med laestadiansk möteshelg. Funderade på agendan och psalmer och texter. Tror jag nu vet vilken text jag ska predika över i skriftetalet. Men sådant kan ändras genom Andens (eller egen?) ingivelse ända fram till predikan börjar. Den som lever får se. Imorgon kväll berättar jag om det blev som jag nu tänker.

 

På söndag firar jag söndagsgudstjänst i Hertsön. Inte högmässa som oftast. Det kändes nämligen lite otillfredsställande i mitt inre att fira mässa med sina laestadianska vänner lörd kl 18 och 17 timmar senare med resten av sin kyrkoförsamling (grupperna överlappar varandra).Det blev för mig ett övertydligt tecken på splittring. Kändes otillfredsställande. Nå, att skippa högmässan är också otillfredsställande. Så på sedvanligt sätt har man viss kroppsdel bak hur man än vänder sig.

 

Känner f ö lust få placera aktuell kroppsdel å motorcykelsadeln och dra ut på en liten tur. Hoppas det blir lagom väder, sol men inte för varmt, någon höstdag.

Jag kommer att tänka på det kåseri som jag höll på en personaljulfest för säkert ca tio år sedan. Jag har nämnt om det i något annat inlägg. Det handlade egentligen om julkortsskrivandets och julbrevsläsandets vedermödor. Men jag hade också en "seriös" avdelning då jag uttryckte att jag som alltid haft så bestämda övertygelser i kyrkliga frågor, som haft tydliga gränser för mitt andliga agerande i vissa avseenden, nu äntligen kännt att jag kommit till en ny frihet i ett avseende och därför bestämt mig för att - slänga bort 25 årgångar av Från bygd och vildmark (stiftets julbok).

 

Verkligheten är att jag gjorde det inte - då. Men berättelsen var god underhållning. Men nu har jag gjort det. Utom några få årgångar från åren kring 1980 då närmaste vänner prästvigdes. Roligt se bilderna av de små söta gossarna bland "de som kommit". Men när ni förstår att jag lyckats ta mig över en tröskel som legat hindrande för min andliga utveckling i tio år då anar ni vilken storstädning jag ägnar mig åt.

 

Men inte bara det! Det blir värre. För när jag ändå var på bortslängarsidan och har stort behov bereda plats för de studenter jag lovat hyresrum på övervåningen, då beslöt jag mig för att slänga 36 (!) Årgångar av SPT. Det var verkligen en pärs. Jag fick lov att upprepat intala mig: "man kan inte spara allt."

 

Ett tag övervägde jag sätta dem på vinden. Men varför ha dem kvar om det är så pass komplicerat titta i dem att det  med största sannolikhet inte blir av? Jag har aldrig tittat i dem under alla år de befunnit sig i en garderob och knappast heller under de tidigare år (färre årgångar) då de stod i bokhylla. Jag såg framför mig min faders alla årgångar av Sientific American (ända från 50-talet) uppradade på vinden i villan vilka alla slängdes när villan såldes utan att man någonsin sett honom läsa i gammalt nummer.

 

Men ingen tvekan om att SPT varit min trogna följeslagare under alla prästår. Kyrkokampen har där fått sitt tydligaste uttryck, mycket inspiration har givits.

 

Det är därför jag skrev den rubrik jag gjorde till detta inlägg. Innebär det någon verklig förändring för mig? Den som följer bloggen får se. Men märk väl: årets årgång och fjolårets finns kvar.

 

Men det kan inte hjälpas att SPT var mer spännande på 80-talet och delar av 90-talet. Efter millenieskiftet är det ju klart: ämbetsstriden är förlorad och kyrka-statfrågan är i hamn, även om nusituationen, med den förhärskande politiseringen, snarast blivit fiasko jämfört med de högkyrkliga visionerna.

 

Fick idag boken om Missionsprovinsens första tio år. Jag hörde ju till dem som på ett hörn (jag var dekan i Synoden) deltog i några av de diskussioner som senare ledde till att vissa tog initiativ till Missionsprovinsen. Men jag var bland dem som var tveksamma till att ta detta steg och jag skulle sannolikt vara tveksam om den inte fanns och initiativet skulle tas idag. Men när den nu är ett faktum är jag faktiskt glad att den finns.

Firade jag idag. Nog är det livets största glädje som präst när man får stå vid altaret. När man upplever det kan man ju inte i sin vildaste fantasi föreställa sig som konvertit för då skulle man ju inte längre kunna fylla denna uppgift! Idag hade vi en lång stund under förbönen då vi bad för de drabbade kristna i Irak och Syrien. Under nattvardsdistributionen lät vi halva altarringen vara tom som en markering att det finns många kristna som förhindras vara med i den kristna gemenskapen och många som genom våld och mord inte längre finns med i den stridande och lidande församlingen på jorden.

 

Lite senare om eftermiddagen blev jag hembjuden på middag till en av de familjer som varit i kyrkan,  tillsammans med ytterligare några bland gudstjänstbesökarna. Där blev det fortsatta intressanta diskussioner, bla om det vi uppfattar som svåra bibelställen, laestadiansk dopsyn och frågan om hur barndomskristnas barnatro förvandlas till levande vuxentro. Alltså en typ av samtal som vi borde föra oftare.

 

Nu är klockan strax efter 18. Frågan är då: är den kristna vilodagen nu över - och den har använts korrekt till kristen gemenskap och delaktighet i ord och sakrament - så det nu är tillåtet "jobba" igen med div omflyttning av div i huset?

- hemma!

 

Städrycket fortsätter. Tog ut en extra semesterdag efter två arbetsdagar för att kunna komma närmare slutet av hemmajobbet.

 

Först handlar det om att avsluta vårens och försommarens arbete på huset genom att återställa till sina rätta platser allt som fick flyttas när golv skulle läggas och väggar tapetseras.

 

Jag har redan delat med kära läsarna huru jag i samband därmed gjort en attack mot bokhyllorna. Sedan kom tanken att äntligen göra slag i saken och erbjuda ett rum till någon bostadslös student.  Studentbostadsbristen är ju mycket stor. Då behövde man tömma ett rum och flytta en massa grejer till andra ställen och när man ändå höll på med det och vart nerringd och mailbombad av bostadsdesperata studenter så tänkte jag att då kan jag väl också (tillfälligt?) hyra ut sista kvarvarande rum, det kombinerade "biblioteket" och gästrummet. Sagt och gjort. Men då måste även det rummet iordningställas. Alltså behövdes en ledig dag och mer därtill.

 

Problemet är bara att sedan alla barn flyttade ut har man ju haft massor av yta och förvaringsutrymmen att bre ut sig på. Nu måste man, för att få uthyrningsekvationen att gå ihop, ge sig på de samlade ägodelarna och ställa somt på sin högra sida och somt på sin vänstra och förpassa det senare till en plats som ställts iordning för skräp och sopor. Men det är en befrielse att fara bort med skräp. 

 

På söndag firar jag mässa och predikar - i Hertsön givetvis. I samband med gudstjänsten kommer jag att erbjuda gudstjänstfirarna att vara med på en sambeställning av pins eller t-tröjor från förlaget Catholica vilka har den arabiska bokstaven "nun". Att bära det tecknet är en solidaritetshandling med de drabbade kristna i Irak och Syrien, vilka nu utsätts för islamisternas folkmord.

Roligt få skratta lite på jobbet också.

 

Satt och kollade mailen som inkommit sista tiden. Fann då ett vidarebefordrat mail från områdesgruppens samordnare i vilket alla olika grupper och föreningar informeras om sådant som är på G i Hertsöområdet.

 

Denna gång informerades om en "Utbildning i spelberoende". En sådan skulle man kanske gå. Är man inte spelberoende får man lära sig.

 

Nästa skratts upphov var ett mail från en arbetskamrat. Sagda arbetskamrat hade för en tid sedan talat med god vän i utlandet. I samtalet hade tydligen arbetskamraten på något sätt suckat över läget i svenska kyrkan. 

 

Den utländska vännen hade tagit saken ytterst allvarligt (uppenbarligen betydligt allvarligare än arbetskamraten avsett) och beslutat försöka ge sin svenska vän hjälp till god kristen gemenskap. Sagt och gjort, den utländska vännen vänder sig i mail till sina kristna kontakter i sverige och undrar om dom kan rekommendera några goda kristna i Luleå i norra sverige. Nu visar det sig att den utländska vännens svenska kontakter råkar vara personer inom Missionsprovinsen, så missionsbiskop Roland svarar att några personer finns det som dom har lite kontakt med i Luleå med omnejd, bla en präst vid namn Torbjörn Lindahl (!).

 

Lustigt tyckte arbetskamraten som snabbt kunde meddela sin vän att vi känner varandra sedan många år.

 

Jag kan inte annat än uttrycka min uppriktiga glädje över att det finns kristna i världen som tar andras nöd - såsom man uppfattar den - på allvar, och min uppskattning av biskop Rolands äkta herdesinne där han ville bidraga med det han kunde. I takt med att de kristnas antal minskar i vår del av världen får vi kanske i allt större utsträckning börja lita till personloga kontakter och rekommendationet när det gäller att finna god kristen gemenskap.

 

Men lite roligt var det.

 

Allra roligast var dock morgonens läsning av Bloggardag. Så kan det gå när man läser i utländsk press på främmande språk (första delen av blogginlägget).

 

Sorgen för dagen är dock att återigen bli påmind om de irakiska kristnas fruktansvärda situation. Varför har det västerländska samhället så svårt att se att också kristna kan vara förföljda?

 

 

är nu slut.

 

Men det betyder inte jobb direkt eftersom arbetsveckan inleds med två lediga dagar. Dock kunde jag inte låta bli att kika in på församlingsexpen ikväll. Såg att några personer fått byta rum med varandra. Kanske kan jag komma på orsaken om jag funderar ordentligt. Noterade på domprostens anslagstavla att hon är borta hela veckan. Det innebär att jag får vänta en vecka till på besked om jag har jobbet kvar :)

 

Tänkte i morse kombinera nytta med nöje och ta motorcykeln till lämplig högmässa i trakten. Funderade först på Boden, men knappt halvvägs dit bestämde jag mig att köra av till Gammelstad istället. Det är ju en kyrka som är mig kär. I min roll som församlingsbo är det ju min huvudkyrka. Tillika den kyrka där jag firade min första mässa och höll min första högmässopredikan som ny präst. Denna gång fick jag vara med om "Mässa i sommartid". Faktiskt blev jag glad att det var så mycket folk nästan mitt i sommaren. Dock var psalmsången lite skral. Kanske inte de mest kyrkvana bland deltagarna? Lite moderna varianter i delar av liturgin. Det musikaliska var väl inget fel, men något av det textliga !? Men varje gång jag firar en gudstjänst av denna typ - något förkortad och förenklad i förhållande till en komplett högmässa, så tänker jag: varför? Så fort man gör lite annorlunda så blir det lätt en massa pratiga kommentarer och lite utfyllnadsaktiviteter, så vipps är gudstjänsten lika lång som en hel högmässa, men bara aningen rörigare och med mindre naturligt flyt. Hmm och hmmm säger jag! I kyrkan har man också gjort lite ommöbleringar och lite nya rutiner i det liturgiska agerandet för att komma närmare folket. Kanske inte helt lyckat, enligt min mening.  Men jag är ju en gammal stöt som lever enligt principen ju förr desto bättre.

 

Senare på eftermiddagen tog jag med mamma till kyrkogården och satte en blombukett på pappas grav. Det är idag två år sedan han dog. Mamma och jag avslutade sedan aftonen genom att gå ut och äta. Under promenaden hem mötte vi en man med två hundar. Det visade sig vara biskopen. Efter möte med biskopen blir det givetvis en välsignad kväll.

 

 

En vecka till hade väl inte skadat, men faktum är att när man har semester så här på sensommaren så börjar man längta tillbaka till verkligheten när kvällarna blir lite mörkare.

 

I jobbmobilen ser jag jobbmailen och kan överblicka arbetsbördan i form av kyrkliga handlingar. Jag tror inte jag behöver slita ihjäl mig första veckorna. Det gör jag f ö sällan i jobbet numera. Den som varit präst i Nederluleå i början av 80-talet klagar sedan aldrig på arbetsbördan.

 

Roligt blir det också träffa arbetskamrater igen. En träffade jag i ett privat sammanhang för några dagar sedan och vi konstaterade att det var länge sedan vi setts. Till veckan får vi jobba tillsammans i tre dagar. Sen försvinner hon på en vecka igen. Ja, ja.

 

Vänner och bekanta har undrat om jag kommer få vara kvar i tjänst när jag å bloggen uttryckt att jag understundom kan känna dragning till katolska kyrkan. Vi får väl se. Jag har ju ännu aldrig sagt att jag ens tänker konvertera. Man kan inte hindra fåglar flyga över ens huvud säger ju fader Luther. Något bo i mitt hår har konverteringstanken ännu inte byggt.

 

Mikael Karlendal har på sin blogg skrivit att han tänker fortsätta blogga. Det tackar vi för. Mycket läsvärd blogg. Initierade och kunniga skriverier. Inte meningslös blandning av allvar och skämt som på denna blogg.

 

Dag Sandahl bloggar ju i princip varje morgon. Det tackar vi också för. Hans serie om ämbetsfrågan har jag uppskattat. Särskilt det avsnitt där han ordentligt utredde de två frågor som kolliderade i ämbetsstriden: det statliga kravet på jämställdhet i alla statliga tjänster och kyrkans behov att i första hand fråga sin Herre om ämbetets mening och utformning. I ett av avsnitten gjorde han också en utvikning till det ärende som Luleå Domkapitel nu får på sitt bord: en prästvigd kvinnas amälan av sina manliga kollegor. Underhandsinformation ger dock vid handen att biskop Stiglund är väl informerad om vad som rör sig på och under ytan. Det bör därför vara mycket lätt för domkapitlet att se att inget i anmälan har substans och att den därför kan läggas till handlingarna.

 

Har under semestern fått höra av arbetskamrat att det var ytterst få som under pridefestivalen i Luleå passade på att förse sig med kondom med texten "Störst av allt är kärleken". Vi lär ha en rejäl låda full på jobbet. Vad ska vi göra med dem? Kanske låta friskvårdsgruppen dela ut dem till alla församlingsanställda som vill lära sig den ädla konsten "knulla dig fri från normer". * & **

 

Nu ska jag ägna mina sista fyra lediga dagar åt att bli riktigt snäll och vänlig och kyrkolojal och luthersk!

---

*  detta var - som jag nämnt tidigare - temat för en föreläsning (dock ej en av de "kyrkliga") på Luleå pride

 

** erkänner att jag nu är riktigt raljant, men det finns saker som inte förtjänar annat öde! Och fortfarande har jag ju långt kvar till Laestadii ocensurerade predikospråk

- uteblev!

 

Och det var ju lite snopet. Bakgrunden var att min gamle kamrat kommenterat ett inlägg jag skrev för en knapp månad sedan. Kollega hade då till mig uttryckt att han ansåg honom ha fel på alla punkter. När jag då äntligen lyckades sammanföra de båda kombatanterna vid en lunch å Södra hamn-krogen så förväntade jag mig en spännande uppgörelse. Men därav blev intet. För ingen av dem kom ihåg vad det handlade om!

 

Kanske precis som med div andra teologiska dispyter. Alla vet att vi är oense men ingen vet varför.

 

Skälet till min gamle kamrats besök i hemstaden var annars att han tittade igenom mina senaste högar med böcker jag tänkte slänga. En hel kasse tog han för fördelning mellan sig och närbelägen folkhögskolas bibliotek. Resten lämnade jag in på Kupan före lunchen. Efter lunchen tog jag med kamraten på kort besök hos mamma. Hon kände omedelbart igen honom vilket var glädjande då hon börjar bli lite dement. Å andra sidan har hon väl sett honom tusentals gånger under min uppväxt.

 

Innan kamraten for hem lånade han Nils Johanssons utäggning av 1Kor 11-14. Väntar med spänning på hans kommentar.

 

Tidigare å förmiddagen och ännu senare å eftermiddagen blev det inoljande av altan och trädgårdsmöbler. Kan vara på tiden förbereda trädgårdsmöblerna för säsongen, tycker jag.

 

Kvällen hos goda vänner vilka i sin tur hade besök av vänner söderifrån. Där var det också ivriga debatter. Dock ej av teologiskt slag.

 

Lite teologi ägnade jag mig dock åt i går kväll när jag hade ett långt samtal med annan god vän som varit på väg konvertera till RKK men till sist tvekat då han upplevt hur den katolska fromheten i praktiken blev lagisk.

 

Det skulle man kansle också kunna ha en intressant teologisk debatt om.

fick jag vara med och fira trots ledighet i helgen. Jag säger aldrig nej till en mässa, som en god vän och kollega brukar uttrycka det. Och tur var väl det för gudstjänstbudet var aningen tunnt i staden. Inte så att gudstjänster helt saknades, men hör man till dem som har vissa kriterier på sitt gudstjänstfirande så blir utbudet understundom begränsat. Alltså fick jag personligen också en mässa. Och kyrkkaffe därtill. Välsignad stund.

 

Då jag firar sjukkommunion hemma hos människor firar jag numera - om den sjuke (gamle) orkar- så komplett liturgi som möjligt, inklusive mässans sjungna delar. Detta för att den som nu av något skäl blivit avsidestagen efter ett liv som kyrkokristen ska få så mycket som möjligt av kyrkkänslan.

 

Måndag fick jag besök av vän som hjälpte mig plocka av några av mina vinbärsbuskar. Kanske kommer hon igen och tar resten. Jag bryr mig numera inte så mycket om mina vinbär. Annat var det för några årtionden sedan då ungarna i huset under ett år slukade hektoliter med saft.

 

Städning i uteförrådet blev dagens praktiska insats. Det resulterade i fullt bagageutrymme på bilen. Färd till sopstationen av nöden. Var kommer allt skräp i från? Även om förrådet städas rent från skräp en sommar så finns massor med dylikt nästa sommar.

 

Måndag kväll var jag tillsammans med ytterligare några kollegor inbjuden till vän och kollega som har stuga i kommunen. Där blev det grillat och gott vin och bastu och bad och intressanta samtal. Sent blev det också, så bäst att sova över vilket redan ingick i planerna. En trevlig kväll. En sådan kväll och semestern är räddad. Alltså börjar jag jobba med glädje till veckan.

Jo, kanske lite funderande uti teologin? När jag städade i arbetsrummet häromdagen fann jag en bok från studietiden (åja, jag har läst i den många gånger sedan dess): Granes kommentar till Augsburgska bekännelsen. Lite bläddrande i den väckte på nytt tankarna om skillnaden mellan lutherskt och katolskt. Och det om det mest centrala: tron, rättfärdiggörelsen och frälsningsvissheten. Efter dagars förnyat grubblande är min tes - ånyo skulle jag kanske säga, jag har tänkt i dessa banor i åratal - att det som vi uppfattar som "katolskt" absolut måste rymmas inom den kristna ramen, precis som vi i vår kyrkas tradition rymmer en stor flora av "lutherska" varianter, allt från renlärig luthersk ortodoxi till pieistiskt influerad nådens-ordning-kristendom till nyevangelisk kom-som-du-är*-kristendom, för att inte tala om herrnhutiskt influerad känslokristendom.

 

Jag skulle givetvis kunna utveckla detta mycket mer men om alla dessa varianter av tro från de senaste århundradena gäller ju att om man i deras mest radikala former, jämförande ställer dem bredvid varandra, så är det ju ingen tvekan att de kan uppfattas motsäga, ja rent av utesluta varandra. Likväl betraktar vi dem alla i historiens ljus som andliga varianter som kunnat ge värdefulla bidrag till vår kyrkas andliga skatt.

 

Varför ska då just den katolska andliga varianten falla utanför ramen när vi inom densamma godkänner flera olika, varandra motsägande (i alla fall på ytan), varianter.

 

Är det inte vettigare betrakta alla dessa varianter som olika tiders själavårdsbehov? Där allvaret behövs när evangelisk tro blivit död eller lättsinnig; där evangelismen behövs igen när pietismen blivit för lagisk. Och  någonstans i detta återkommande växlande från ena diket till det andra borde även en katolik rymmas. Varför inte?

 

Det som riktigt triggade igång tankarna hos mig var när jag läste hos Grane om frälsningsvisshet. Lutheraner sägs kunna ha en sådan visshet eftersom dom vet att dom genom tron är rättfärdiga men katoliker antas sakna denna visshet eftersom rättfärdighet är något att sträva mot och man ytterst får hoppas på Guds nåd. Ungefär så.

 

Och då påminde jag mig en av Bo Giertz genomgångar av nådens ordning där han beskriver det verk som Gud måste utföra i oss när vi förs till tro och att det inte alltid är möjligt för den enskilde att veta exakt var i nådesordningen hon befinner sig. Sedan frågar han: hur kan man då bli viss om sin frälsning? Och svarar själv: meningen är kanske inte att man ska bli så viss om den saken att man slår sig til ro.

 

Var Giertz katolik? Tillbaka på ruta ett.

 

- - - - -

* "kom som du är" i dessa sammanhang betyder i första hand inte "med din synder och brister" utan "oavsett om du upplever dig erfarit alla nödvändiga steg i nådens ordning"

 

- - - - -

PS. Vardagliga verkligheten del 4 blev arbete ute på tomten i fredags. Idag (lördag) hade jag tänkt fortsätta men det blev mest soffan och intressanta böcker om, och med anknytning, till andra världskriget

i storstädningen av huset pågår idag.

 

Efter att ha gjort attacker mot både nedervåningens och övervåningens bokhyllor - med acceptabelt resultat - var det nu dags att ge sig på barnteckningar från andra halvan av 80-talet (två lådor), julkort från drygt två årtionden, åtskilliga årgångar MC-tidningar och div helt inaktuella papper i det överfulla s k hemarkivet. Ungefär en full flyttkartong blev skörden. Inte helt illa om jag får säga det själv.

 

Men för att man ska klara av dylikt krävs ju, som alla vet, viss distans. Jag är helt säker på att vi flera gånger förr rensat i barnens teckningar och "bara" sparat dom som visar tydliga steg i den konstnärliga utvecklingen. Men så här efter drygt 25 år är det inte lika lätt skilja en teckning av näst äldsta dottern i tre-årsåldern från en hon gjorde ett halvår senare. En skillnad man dock som förälder tydligt kunde se vintern 1985. Alltså kan man nu nöja sig med väsentligt färre bevis på de små krypens konstnärliga talanger. 

 

Julkorten är ett särskilt kapitel. Dom har sparats i buntar för varje år. Och eftersom det till stor del är samma folk som skriver så kan det räcka med att för nostalgins skull spara ett från varje avsändare. Att spara ett julkort som minne av personer som redan är avlidna - tex min gamle kamrats föräldrar - kändes extra angeläget. Jag kunde också konstatera att vännerna på granngatan inte missat att ta postverkets tjänster i anspråk ett enda år trots att dom skulle tjäna bortåt 500 m enkel väg om dom gick med julkortet direkt till mig istället för att gå till brevlådan.

 

Familjers utveckling kan även ses i julkorten. Min gamle kamrat med familj får tjäna som pedagogiskt exempel. De första åren undertecknades bara med kamratens och hans hustrus namn. Sedan kom nya namn till allteftersom  barnaskaran utökades. Sedan blev det i flera år sex namn. Men nu på slutet var det bara två igen. Jag tolkar det som att hela ungskocken nu uppfattas som tryggt utflugen och att alla fått luft under vingarna.

 

Alla medskickade bilder sparas givetvis. Kul att se hur barnen växer och hur unga och snygga deras föräldrar var en gång. S k julbrev med lite utförligare berättelser sparas givetvis även om jag måste erkänna att det fanns en tid när det kunde vara en aning prestationsångestskapande att i tur och ordning läsa om pappa, mamma och alla barnen och deras lyckade insatser i arbetsliv och skola och fritidsaktiviteter kryddat med en färgbild från treveckorssemestern i utlandet. Påminner mig att jag för knappt femton år sedan höll ett ganska roligt kåseri på församlingens personaljulfest om julkortsskrivandets och julbrevsläsandets vedermödor. Kanske på tiden att kåsera om julkortsslängandets vedermödor.

 

Att slänga en massa MC-tidningar känns däremot nästan som ett helgerån. Men allt kan inte sparas. Jag har ju lovat mig själv att den dag jag flyttar hem eller redan när jag flyttar till hemmet så ska inte mina barn behöva ägna onödig tid åt att slänga sådant jag själv kunde kastat för länge sedan.

Bokläsning mer än bokslängning blev det idag.

 

Jag berättade redan i natt att jag i hyllorna funnit mitt ex av Nils Johanssons lilla skrift " 1 Kor 11-14 och prästvigning av kvinnor".*

 

Den tog inte alltför lång tid att ta sig igenom (liten skrift på 100 sidor).

 

Jag har läst den förut men känner nästan att jag begrep den bättre nu. Den är inte helt lättillgänglig, särskilt kanske om man saknar förtrogenhet med teologiskt språkbruk pch exegetiska resonemang. Men det känns som en viktig bok. Borde man se till att den kom i nyutgåva?

 

Grundpåståendet att kap 11-14 i 1 Kor utgör ett sammanhållet helt kanske är radikalt nog för vissa men tanken att det är kvinnornas uppträdande i gudstjänsten (behandlas i början av kap 11 och i slutet av kap 14) som är hela avsnittets huvudärende och att delarna om Kärlekens lov, nådegåvorna, Kristi kropp mm egentligen mest finns med för att stärka argumentationen i huvudärendet - det är kanske en aningen radikal tanke.

 

I vart fall blir man påmind om hur viktigt det är att inte bygga stora resonemang på enskilda bibelord som rycks ur sitt sammanhang.

 

Alla som vill ha en bestämd åsikt i frågan om det är "rätt eller fel med kvinnliga präster" borde ta sig igenom denna bok. Och särskilt alla som vill komma fram till att det är rätt borde hitta ett övertygande sätt att ta sig förbi denna lilla boks argumentering.

 

Annars får ju Dag Sandahl rätt (hemska tanke): svenska kyrkan har aldrig ordentligt tagit itu med den teologiska frågan.

 

- - - -

* utgiven av det numera nedlagda förlaget Pro Veritate. Det är alltså bibliotek och antikvariat och goda vänner som gäller om man vill läsa den. Enda ex som fanns på Bokbörsen idag beställde jag :)

Blev det idag (fast just nu är det ju redan igår).

 

Tog mig med beslutsamhet an arbetsrummet på övervåningen. Nå, arbetsrum och arbetsrum. Det var nog länge sedan jag utförde något väsentligt arbete i det rummet. Det jag skulle kunna göra där är tex betala räkningarna en gång i månaden. Det gör jag oftast vid köksbordet vid bärbara datorn. Förbereda predikningar vore kanske lämpligt arbete för en prästs arbetsrum. Men det vande jag mig av med - att vara i arbetsrummet alltså, inte förberedelsen - under de år jag inte hade något arbetsrum eftersom vi bodde sex personer i lilla radhuset och sovrum gick åt i mängd åt halvvuxna barn. Då utvecklade jag vanan att förbereda mig vid köksbordet eller i vardagsrumssoffan (beroende på var det tillfälligtvis var mest fritt från tonåringar) eller sittande i trappen med bibelkommentar i knät, eller i yttersta nödfall då behovet av åtminstone något så när stillhet var extra stort, sittandes i klädkammaren (hände nog bara en gång). Alltså är det s k "arbetsrummet" numera mest ett förråd. De enda gånger jag gör något vettigt där är när jag vill kolla något i Illustrerat Bibellexikon och inte ids bära ner de tunga böckerna.

 

Och böcker i mängd har jag samlat där också och det var dem jag nu gav mig på. En rejäl mängd direkt till sopförbränningen, en liten del till Kupan, Röda korsets Second hand-butik och en del ligger nu i låda för eventuell överlåtelse till närbelägen Folkhögskola enligt min gamle kamrats förslag. Jag föreslår att min gamle kamrat, som kanske har visst hum om folkhögskolas eventuella intresse, kommer förbi någon gång då han besöker barnbarnen och gör en grovgallring.

Framåt aftonen började jag läsa om en bok som jag visste att jag hade och har läst förut men som jag nu råkat stöta på: Nils Johanssons exegetiska utläggning av 1 Kor 11-14 vilken visar att kvinnor i prästämbetet är helt oförenligt med Bibelns och Paulus' tankar. Tyvärr hann jag inte läsa den klart eftersom vän i Boden ringde och bjöd på kvällsfika tillsammans med andra vänner. Det blev mest OAS-snack. Ska vi satsa på en OAS-helg även nästa sommar?

 

Resan Luleå-Boden tor skedde med MC. Se så, Ann O Nym, jag har inte helt tappat stinget.

Det är nu mitt  stora bekymmer.

 

Under semesterns förra* del har jag dels varit i katoliktankar** (med start på bloggen redan två dagar innan semestern började) dels i OAS-stäming x 2. Nu gäller det alltså att komma in i den vanliga svenskkyrkliga lunken innan semestern är slut.

 

Hur bär man sig åt för att åstadkomma en sådan transfiguration?

 

???

 

Men nu inser jag! Inget skäl finns till oro! Vi har ju kollegium min första arbetsdag. Ett kollegium räcker för att man direkt ska ramla ner från molnen rätt in i verkligheten.

 

Nu kan jag vila lungt de två sista veckorna av semestern!

 

F ö har jag idag ägnat mig åt något jag har oerhört svårt för. Dammsugning tror trogna läsare! Helt fel! Det handlar om att slänga bort böcker. Det har jag oerhört svårt för. Och eftersom jag i stort sett aldrig lånar på bibliotek utan köper allt jag läser så blir det (om än inte jättestora så likväl) växande samlingar. Till det kommer alla de böcker man får utan att läsa dem. Bara de böcker som jag helt utan egen förskyllan (och istort sett utan eget intresse) fått under mina två mandatperioder i det s k Kyrkomötet utgör väl vid det här laget några hyllmeter. För några (ja, ganska många) år sedan bestämde jag mig för att nu får det vara slut med bokhyllor i huset. I den takt nya bäcker inköps så ska gamla slängas. Pyttsan! Efter det stolta beslutet har jag införskaffat ytterligare två eller tre bokhyllor! Men nu ska omvändelsen bli verklighet. Om förmiddagen talade jag med goda vänner i telefon och berättade om min ångest inför bokslängande. Jag fick den bestämta uppmaningen inte dra ut på plågan utan omedelbart skrida till verket. Sagt och gjort! Direkt efter samtalet började jag gå igenom nedervåningens bokhyllor. Sex fyllda kassar blev skörden*** och om eftermiddagen kördes allt till Kronan. Fyra kassar lämnade jag till återvinningsbutiken och två slängde jag direkt i soporna då jag bedömde det vara böcker utan intresse för någon vanlig människa. Nu fattas bara övervåningens bokhyllor.

---

* gammalt postilleuttryck

** kanske ännu mer i vissa läsares tankar än i mina egna

*** när man beskådar de fortfarande överfulla bokhyllorna tycker man inte att det syns någon skillnad.

 

 

Vad ska man till sist utbrista? Äntligen hemma? För det blev lite sent innan jag landade i mitt eget hem.

 

Eller Tack gode Gud? För det har varit fina dagar på Storstrand, Öjebyn.

 

Morgonen började med bibelförklaring av EFS' distriktsföreståndare Mattias Sundqvist. Ämnet var hämtat ur sången "Se jag vill bära ditt budskap Herre". Just denna första mening. Mattias tog den till sig och till oss på ett rannsakande sätt: vill jag verkligen bära ut Guds budskap? Och han konstaterade att ofta vill vi uppenbarligen inte det. Svaret varför vi i praktiken ofta inte vill det sökte han sedan i 5 Mosebok av vilken vi fick en ordentlig genomgång. Mycket bra och uppbyggligt. Skulle nästan rekommendera kära läsarna beställa undervisningen från OAS-rörelsens hemsida.

 

Efter lunch blev det festhögmässa, ledd av Lars-Gunnar Ottestig med ett antal präster och diakoner som assistenter. Härlig mässa med alla ingredienser som hör till en riktig OAS-festhögmässa. Predikan av Peter Halldorf. Innnerligt och fint.

 

Så var det slut. Så är det bevisat att vi här i norr är kapabla genomföra ett "riktigt" OAS-möte - om än i den mindre skalan - i stort sett på egen hand utan alltför stor hjälp av OAS riks. Hoppas också att de kollekter vi fått in ska täcka kostnaderna så vi hellre kan bjuda riksrörelsen på en vinst än en förlust.

 

Bara glädje och tacksamhet efter helgen. Jag upprepar det jag många gånger skrivit: det andliga skeende som OAS-rörelsen representerar är enligt min ringa mening det mest positiva andliga skeendet i svenska kyrkan just nu.

 

Att det blev sent innan jag kom hem berodde dels på att jag skulle till Hertsön och Örnäset och återlämna evangeliebok, albor, stolor mm som jag lånat och dels på att samåkande vänner skulle skjutsas hem och dels på att jag råkade sammanstråla med tre pensionärer som också var på väg hem från OAS och plötsligt fann vi fyra oss sittande å en av stadens restauranger för inmundigande av söndagmiddag. Efter kaffe i hemmiljö med fortsatta goda samtal är det nu dags att lägga sig till ro.

 

 

Lite för tidigt var det med morgonmässa kl åtta när man ska köra från Luleå. Men till kl tio hann vi. Med god marginal så vi fick i oss frukost.  Roligt lysna till sin tvillingbroder. Trots att han varit präst ett år längre än jag har jag bara hört honom predika två eller tre gånger. Idag undervisade han om Jesu död och uppståndelse. 

 

På eftermiddagen var jag engagerad i helandegudstjänsten. Fint och välsignat få vara med. Senare seminarietiden lyssnade jag till Mattias Gädda från Helsingfors som berättade om det gatuevangelisationsarbete han är engagerad i. Nyttigt och utmanande.

 

På kvällen predikade Peter Halldorf. Ämnet: smaka och se att Herren är god. Han talade mest om nattvarden utifrån Joh 6.

 

Själv har jag suttit som biktpräst både fm och afton.

 

Sammanlagt en välsignad dag. Och fantastiskt att få se så många nya personer växa i sina roller när dom anförtrotts nya uppgifter.

 

Nu ser vi fram emot sista dagen.

OAS-möte på Storstrand i Piteå. Lite praktiska förberedelser efter lunch. Sedan samling för alla som under helgen ska medverka (alla som hade möjlighet komma): talare, mötesledare, förebedjare, biktpräster, lovsångare och dansare* m fl + alla som har praktiskt ansvar på olika sätt. Och bön för alla de olika grupperna. Sedan bön i de olika lokaler där vi ska befinna oss under dagarna. Det är fantastiskt att få vara med och förbereda mötet ordentligt i bön på detta konkreta sätt. Det är en av de härliga sakerna med OAS-rörelsen. Alla medverkande får uppleva sig burna av andras förböner.

 

Vid inledningsgudstjänsten gick en stor grupp in med lovsångsflaggor under inledningssången och bidrog därmed direkt till den rätta OAS-känslan.

 

Predikant för kvällen var Hans Weichbrodt som hade fått adventstemat "se, din konung kommer" som predikoämne. En fin gudstjänst sammanlagt med lovsång, predikan, förbön och möjlighet till bikt vilket flera människor utnyttjade och fick chans att lägga bort synder och gå vidare som benådade och förlåtna.

 

Lovsången leddes - som alltid hittills i våra norrländska sammanhang - av Mats Sjölinds lovsångsteam från Österbotten. Varför är detta mina favoriter bland lovsångare? För deras alltid så väl avvägda sångval? För deras sätt att sjunga och spela? Eller för deras allmänna utstrålning? I vart falll blir det alltid härlig lovsång när dom är med.

 

Men eftersom alla goda ting är tre så fortsätter mötet två dagar till.

- - - - - - - - 

*vänner som reagerar med ryggmärgen negativt när dom hör ordet dans i kristna sammanhang

informeras om att det inte handlar om sådan dans som utövas på diskotek och danshak;

Uppmanas ordentligt kontrollera i Bibeln hur ofta dans nämns som exempel på lovsång och äkta andlig glädje