Kyrkomötet dag 4 - torsdag
Mest sysslolösa dagen hittills. Sista arbetspasset för dagen "kl 14.00 Utskottsarbete resten av eftermiddagen och kvällen" behövde vi bara utnyttja ca 30 minuter. Så var det med det. Men hur mycket arbete det blir beror på hur många ärenden som ens utskott har att behandla. Detta är mig väl unt då jag tidigare i fyra år suttit i budgetutskottet till sena kvällen* medan många kamrater haft ledigt.
Morgonen inleddes som vanligt med möte i vår egen kyrkomötesgrupp. Där hade vi besök av vår styrelseledamot Erik Johansson (länk finns här på sidan under namnet Prästerik (han jobbar på EFS med missionsfrågor). Han berättade om det beslut som i somras togs i den etiopiska evangelisk- lutherska kyrkan Mekane Yesus. Dom fattade där ett beslut - pga av vår kyrkas fjolårsbeslut om enkönade äktenskap - att bryta alla förbindelser med svenska kyrkan. Dock ger dom oss ett år att göra bot och bättring. Det är tydligt att de beskrivningar som i vår kyrka görs av i vilken mån relationerna till andra kyrkor försämrats pga av äktenskapsbeslutet är kraftigt skönmålade. Detta är ju lite "inside information" - även om beslutet i Etiopien var helt öppet - eftersom det officiella meddelandet därifrån ännu inte kommit till svenska kyrkan.
Hoppas att du skaffar dig en så bred bild som möjligt av kyrkomötet genom att även läsa mina gruppkompisars bloggar: Håkan Sunnsliden och Dag Sandahl. Länkar finns här på sidan. På frimodig kyrkas egen blogg kan du läsa vår mer officiella redogörelse för händelserna, nerskrivet av vår ordförande Jan-Anders. Än är dock inte kyrkomötet slut så det kan finnas mer att rapportera.
Lunch tog jag idag tillsammans med min svåger som jag alltid brukar passa på att träffa när jag är i Uppsala. Nu tar jag mig en matbit någonstans och senare ikväll samlas vi i gruppen hemma hos vår gruppordförande Bertil Murray som bor här i Uppsala.
Ett alternativ som jag funderat på då jag insåg att aftonen skulle bli ledig var att fara till Stockholm och se Djurgården-Luleå i ishockey. Kompisen Hans Weichbrodt funderade ävan han på att följa. Eftersom han normalt håller på Frölunda så hade vi givetvis gemensamt hejat på Luleå. Principen gäller ju att alla från "landet" håller på vilket lag som helst utom ett Stockholmslag.
* för att vara helt sanningsenlig så får jag väl erkänna att för fyra år sedan var vi några stycken som smet från utskottsarbetet en kväll (när man bara är ersättare så kan man faktiskt vara borta en aning!) och for till Livets ord där vi hörde Ulf Ekman intervjua katolska biskopen Anders Arborelius.
Morgonen inleddes som vanligt med möte i vår egen kyrkomötesgrupp. Där hade vi besök av vår styrelseledamot Erik Johansson (länk finns här på sidan under namnet Prästerik (han jobbar på EFS med missionsfrågor). Han berättade om det beslut som i somras togs i den etiopiska evangelisk- lutherska kyrkan Mekane Yesus. Dom fattade där ett beslut - pga av vår kyrkas fjolårsbeslut om enkönade äktenskap - att bryta alla förbindelser med svenska kyrkan. Dock ger dom oss ett år att göra bot och bättring. Det är tydligt att de beskrivningar som i vår kyrka görs av i vilken mån relationerna till andra kyrkor försämrats pga av äktenskapsbeslutet är kraftigt skönmålade. Detta är ju lite "inside information" - även om beslutet i Etiopien var helt öppet - eftersom det officiella meddelandet därifrån ännu inte kommit till svenska kyrkan.
Hoppas att du skaffar dig en så bred bild som möjligt av kyrkomötet genom att även läsa mina gruppkompisars bloggar: Håkan Sunnsliden och Dag Sandahl. Länkar finns här på sidan. På frimodig kyrkas egen blogg kan du läsa vår mer officiella redogörelse för händelserna, nerskrivet av vår ordförande Jan-Anders. Än är dock inte kyrkomötet slut så det kan finnas mer att rapportera.
Lunch tog jag idag tillsammans med min svåger som jag alltid brukar passa på att träffa när jag är i Uppsala. Nu tar jag mig en matbit någonstans och senare ikväll samlas vi i gruppen hemma hos vår gruppordförande Bertil Murray som bor här i Uppsala.
Ett alternativ som jag funderat på då jag insåg att aftonen skulle bli ledig var att fara till Stockholm och se Djurgården-Luleå i ishockey. Kompisen Hans Weichbrodt funderade ävan han på att följa. Eftersom han normalt håller på Frölunda så hade vi givetvis gemensamt hejat på Luleå. Principen gäller ju att alla från "landet" håller på vilket lag som helst utom ett Stockholmslag.
* för att vara helt sanningsenlig så får jag väl erkänna att för fyra år sedan var vi några stycken som smet från utskottsarbetet en kväll (när man bara är ersättare så kan man faktiskt vara borta en aning!) och for till Livets ord där vi hörde Ulf Ekman intervjua katolska biskopen Anders Arborelius.
Kyrkomötet dag 3 - onsdag
En sak är säker: det kan inte finnas någon annan nomineringsgrupp i kyrkomötet där dom har så roligt och skrattar så mycket som i vår grupp. Ikväll hade vi gruppmiddag och gick på grekisk restaurang. När vi under middagen fick höra Dag Sandahl berätta om sitt kommande inlägg om motionen om nolltolerans mot svordomar och könsord i kyrkomötet; då skrattade vi så vi satte både mat och dryck i halsen och höll på att trilla av våra stolar.
Före dess har vi haft en vanlig arbetsdag: gruppmöte på morgonen och sedan utskottsarbete på eftermiddagen. Eftersom vi ålagts att inte skriva vad någon i utskottet sagt så blir informationen knapphändig. Kanske kan det dock vara tillåtet avslöja att av de motioner vi hittills behandlat så föreslås samtliga av utskottet få avslag av kyrkomötet - ca 90% av alla motioner avslås.
I pausen mellan dagens arbete och kvällens middag satt några av oss vid liten soffgrupp där EFS arrangerat litet bok- och informationsbord. Det som tilldrog sig vår uppmärksamhet var dock mer skålen med godis. Plötsligt fick vi sällskap av ledaren för en av de konkurrerande nomineringsgrupperna. Vi undrade varför hans grupp inte velat gå i valteknisk samverkan med vår grupp? "Gillar ni inte oss?" Han tyckte det var en så komplicerad fråga att den krävde ett betydligt längre svar än ett kort ja eller nej. Men en ytterst trevlig pratstund hade vi. Senare kom en känd frikyrkoprofil som nu blivit invald i kyrkomötet och satte sig tillsammans med oss. Hon konstaterade att det här var ett väldigt "bibelfritt" ställe. Vad hon refererade från sin utskott känner jag mig dock förhindrad att vidareföra. Ytterst trevlig pratstund även det.
Avslutningsvis måste jag berätta om en av gårdagens sorger. När kungaparet inträdde i univeristetsaulan för att deltaga i kyrkomötets högtidliga öppnande så insåg jag - det jag redan vetat, men ännu inte på allvar låtit sjunka in i medvetandet: jag är inte längre den ledamot som sitter närmast kungaparet. Det var jag för fyra år sedan*, men nu har jag fått flytta upp på andra raden och sitter tre platser in på raden (i och för sig ett tecken på att jag fått fler röster och hamnat högre upp i stiftsgruppen). Så.. om jag någon gång haft en tanke på att "tårta" konungen så har jag försuttit min chans.
* även för två år sedan hade kyrkomötet kungligt besök. Men då var inte konungen med utan bara drottningen och kronprinsessan. Det var när kyrkomötet högtidlighöll firandet av 50-årsjubiléet av beslutet om kvinnliga präster. Men varför två kvinnor från kungafamiljen? Varför inte konungen? Är det möjligen så att detta är tecken på att kvinnor som präster är ett intresse för kvinnor - bara? Är kvinnor som präster bara till för kvinnor? Hmm?
Före dess har vi haft en vanlig arbetsdag: gruppmöte på morgonen och sedan utskottsarbete på eftermiddagen. Eftersom vi ålagts att inte skriva vad någon i utskottet sagt så blir informationen knapphändig. Kanske kan det dock vara tillåtet avslöja att av de motioner vi hittills behandlat så föreslås samtliga av utskottet få avslag av kyrkomötet - ca 90% av alla motioner avslås.
I pausen mellan dagens arbete och kvällens middag satt några av oss vid liten soffgrupp där EFS arrangerat litet bok- och informationsbord. Det som tilldrog sig vår uppmärksamhet var dock mer skålen med godis. Plötsligt fick vi sällskap av ledaren för en av de konkurrerande nomineringsgrupperna. Vi undrade varför hans grupp inte velat gå i valteknisk samverkan med vår grupp? "Gillar ni inte oss?" Han tyckte det var en så komplicerad fråga att den krävde ett betydligt längre svar än ett kort ja eller nej. Men en ytterst trevlig pratstund hade vi. Senare kom en känd frikyrkoprofil som nu blivit invald i kyrkomötet och satte sig tillsammans med oss. Hon konstaterade att det här var ett väldigt "bibelfritt" ställe. Vad hon refererade från sin utskott känner jag mig dock förhindrad att vidareföra. Ytterst trevlig pratstund även det.
Avslutningsvis måste jag berätta om en av gårdagens sorger. När kungaparet inträdde i univeristetsaulan för att deltaga i kyrkomötets högtidliga öppnande så insåg jag - det jag redan vetat, men ännu inte på allvar låtit sjunka in i medvetandet: jag är inte längre den ledamot som sitter närmast kungaparet. Det var jag för fyra år sedan*, men nu har jag fått flytta upp på andra raden och sitter tre platser in på raden (i och för sig ett tecken på att jag fått fler röster och hamnat högre upp i stiftsgruppen). Så.. om jag någon gång haft en tanke på att "tårta" konungen så har jag försuttit min chans.
* även för två år sedan hade kyrkomötet kungligt besök. Men då var inte konungen med utan bara drottningen och kronprinsessan. Det var när kyrkomötet högtidlighöll firandet av 50-årsjubiléet av beslutet om kvinnliga präster. Men varför två kvinnor från kungafamiljen? Varför inte konungen? Är det möjligen så att detta är tecken på att kvinnor som präster är ett intresse för kvinnor - bara? Är kvinnor som präster bara till för kvinnor? Hmm?
Kyrkomötet dag 2
är nu slut. Givetvis ska det bloggas. Det gör även (minst) två andra medlemmar i FK-gruppen. Du kan läsa Håkan Sunnliden här och Dag Sandahl här. Dock får intet avslöjas från diskussionerna i utskotten. Där ska man nämligen kunna tala öppet utan att bli recenserad av utskottskompisar med bloggar.* Alltså tiger jag som muren. Berättar bara att jag denna mandatperiod fick plats i Tillsyns- ocgh uppdragsutskottet (TU) vilket känns mycket roligare för mig än förra mandatsperiodens tröstlösa sittande i budgetutskottet - jag kan ju inte ens skilja på debet och credit. Dock märker man att fyra år i kyrkomötet med hantarande av flera hundra motioner och ändlöst lyssnande till långa debatter i plenum gett både kunskap och erfarenhet. Plötsligt känns det lite småroligt igen.
Lika roligt har det dock inte varit hela dagen. I dag blev det definitivt klart - det som vi fick en tydlig hint om redan igår - att den ska "alliansens" kyrkliga gren inte höll vad den under sommaren lovat: att räkna med oss i sitt mandatunderlag och därför sammanlagt kunna få fler utskottsplatser vilka även skulle delats med oss. Nu fick vi bara ersättarplatser, i ett utskott bara en plats och i ett utskott ingen. Lite rörigt blev det därför för oss eftersom de flesta i vår grupp kom att hamna i andra utskott än det vi tidigare räknat med.
Besvikelse i vår grupp över kristdemokraterna (i svenska kyrkan)s agerande. Då dom tidigare sagt sig så tydligt vara opolitiska så hade det kanske varit naturligare gå i valteknisk allians med oss än med (politiska) alliansen. Man får se om dom tar någon eventuell möjlig sista chans att tvätta av sig den politiska smutsen som fläckat deras klädnad och tar chansen att bli klädda i opolitisk rättfärdighet. Lite synd om de två Kr:are som fick komma till vår grupp och berätta om det politiska misslyckandet. Dom fick tyvärr ta emot den dusch av ilska som kom från vår grupp över kristdemokraternas agerande - trots att dessa två väl hör till dem i Kr-gruppen som mest stöttat Frimodig kyrka. Men det var kanske ingen av de andra som vågade gå in i vårt grupprum.
Lunch med några ur gruppen + ordföranden i annan nomineringsgrupp, aftonfika (rejäl macka o kaffe) med god vän ur Kr-gruppen och avslutande tedrickning på Fjellstaedska skolan med två (kort stund tre) kristdemokrater, två POSKare en centerpartist och två frimodiga (inkl mig). Den andliga och kyrkopolitiska enheten som runt tekopparna manifesterades var så stor att jag föreslog att vi skulle bilda en ny fristående regnbågsnomineringsgrupp.
Får sova på saken.
* till min stora glädje fann jag givetvis att utskottskamrat från annan nomineringsgrupp också varit lydig mot rekommendationen. Dock fann jag att hon på sedvanligt modernt sätt uttryckte sig på avslöjande sätt som - enligt Laestadius språkbruk - visar att "dygden är salighetsgrund" när hon skrev "Var finns det sammanhang där man får höra att man är tillräcklig i sin otillräcklighet?" I vart fall ingenstans där man vill bygga hopp för evigheten, tänker jag. Då är man nämligen istället glad över att Kristus är tillräcklig när jag är otillräcklig. Ska man kanske uttrycka en förvåning över att det djupt in i kyrkans teologiskt välutbildade prästerskap exponeras sådan okunnighet om eller oförmåga att rätt formulera kristendomens elementa. Vilken outbildad laestadianpredikant som helst skulle ju klara detta bättre.
Lika roligt har det dock inte varit hela dagen. I dag blev det definitivt klart - det som vi fick en tydlig hint om redan igår - att den ska "alliansens" kyrkliga gren inte höll vad den under sommaren lovat: att räkna med oss i sitt mandatunderlag och därför sammanlagt kunna få fler utskottsplatser vilka även skulle delats med oss. Nu fick vi bara ersättarplatser, i ett utskott bara en plats och i ett utskott ingen. Lite rörigt blev det därför för oss eftersom de flesta i vår grupp kom att hamna i andra utskott än det vi tidigare räknat med.
Besvikelse i vår grupp över kristdemokraterna (i svenska kyrkan)s agerande. Då dom tidigare sagt sig så tydligt vara opolitiska så hade det kanske varit naturligare gå i valteknisk allians med oss än med (politiska) alliansen. Man får se om dom tar någon eventuell möjlig sista chans att tvätta av sig den politiska smutsen som fläckat deras klädnad och tar chansen att bli klädda i opolitisk rättfärdighet. Lite synd om de två Kr:are som fick komma till vår grupp och berätta om det politiska misslyckandet. Dom fick tyvärr ta emot den dusch av ilska som kom från vår grupp över kristdemokraternas agerande - trots att dessa två väl hör till dem i Kr-gruppen som mest stöttat Frimodig kyrka. Men det var kanske ingen av de andra som vågade gå in i vårt grupprum.
Lunch med några ur gruppen + ordföranden i annan nomineringsgrupp, aftonfika (rejäl macka o kaffe) med god vän ur Kr-gruppen och avslutande tedrickning på Fjellstaedska skolan med två (kort stund tre) kristdemokrater, två POSKare en centerpartist och två frimodiga (inkl mig). Den andliga och kyrkopolitiska enheten som runt tekopparna manifesterades var så stor att jag föreslog att vi skulle bilda en ny fristående regnbågsnomineringsgrupp.
Får sova på saken.
* till min stora glädje fann jag givetvis att utskottskamrat från annan nomineringsgrupp också varit lydig mot rekommendationen. Dock fann jag att hon på sedvanligt modernt sätt uttryckte sig på avslöjande sätt som - enligt Laestadius språkbruk - visar att "dygden är salighetsgrund" när hon skrev "Var finns det sammanhang där man får höra att man är tillräcklig i sin otillräcklighet?" I vart fall ingenstans där man vill bygga hopp för evigheten, tänker jag. Då är man nämligen istället glad över att Kristus är tillräcklig när jag är otillräcklig. Ska man kanske uttrycka en förvåning över att det djupt in i kyrkans teologiskt välutbildade prästerskap exponeras sådan okunnighet om eller oförmåga att rätt formulera kristendomens elementa. Vilken outbildad laestadianpredikant som helst skulle ju klara detta bättre.
Kyrkomötet
har börjat. Någon kanske undrar vad jag gör här när jag i föregående inlägg skrev att kyrkomötet mest fattar en massa onödiga beslut. Svaret är att några vill att jag - och övriga medlemmar i den grupp jag tillhör - ska finnas här. Dom förväntar sig tydligen att vår närvaro ska göra skillnad. Det gör den också. Visserligen är arbetet på kyrkomötet av typen vända en atlantångare men i alla fall. Kontakter kan knytas som kan bli värdefulla i framtiden. Ett vittnesbörd kan ges som kanske kan påverka någon.
Men hela denna stora apparat.. med all tid den tar och allt vad den kostar... det är bara att konstatera att hela grejen är ett arv från statskyrkotiden och en dröm om att kyrkan ska vara mycket större och betydelsefullare i samhället än den egentligen är.
I år har alltså vår nomineringsgrupp nästan fördubblats, tretton pers jämfört med föregående periods sju. Vi som varit med förr känner oss som tvåorna i en gymnasieskola som som tittar ner på de förvirrade nya "ettorna". Förvirrad blir man förvisso. Det politiska spelet är intressant att följa. Ikväll valde vi vallberedning och på sedvanligt sätt går de olika gruppernas representanter fram i storleksordning (alltså gruppens storlek inte representantens storlek) och lämnar sina nomineringar. Tyvärr nominerades sammanlagt sexton personer när det är femton som ska väljas. Normalt brukar representanter för de olika grupperna förhandla så tydligt med varandra att det bara nomineras rätt antal. Då kan allt klubbas i ett beslut, men nu fick det bli rösträkning. Vid personval är det alltid med skrivna lappar som ska räknas. Under tiden blev det kaffepaus i, ja, hur länge det nu var. När räkningen äntligen var klar så visade det sig att den som inte blivit vald var Frimodig Kyrkas representant, som dock fick ca 70-80 röster. Hur ska man tolka det? Betydligt fler än man normalt tror är beredda ge sitt stöd till oss, eller att det organiserade politiska motståndet mot FK är grundmurat? Tolka't som man vill.
Sista delen av kvällen ägnade vi oss åt att fundera på hur vi ska agera i fortsättningen. Så pass liten nomineringsgrupp som vi är så är vi beroende av större gruppers välvilja för att få platser i de olika organ som ska väljas. Nå, kommande dagar kommer att avslöja vad som finns i de olika gruppernas tankar och planer.
Allra sista delen av kvällen har jag suttit på hotellets kombinerade restaurang och pub tillsammans med hr FK:s ordf. Vår tanke var att få en bit mat i magen, men då köket redan var stängt fick vi nöja oss med något (!?) att dricka. Nu i kvällens allra sista stund så måste jag givetvis fylla förpliktelsen mot kära läsarna, innan det är dags för kvällens tidebön och godnatt.
Men hela denna stora apparat.. med all tid den tar och allt vad den kostar... det är bara att konstatera att hela grejen är ett arv från statskyrkotiden och en dröm om att kyrkan ska vara mycket större och betydelsefullare i samhället än den egentligen är.
I år har alltså vår nomineringsgrupp nästan fördubblats, tretton pers jämfört med föregående periods sju. Vi som varit med förr känner oss som tvåorna i en gymnasieskola som som tittar ner på de förvirrade nya "ettorna". Förvirrad blir man förvisso. Det politiska spelet är intressant att följa. Ikväll valde vi vallberedning och på sedvanligt sätt går de olika gruppernas representanter fram i storleksordning (alltså gruppens storlek inte representantens storlek) och lämnar sina nomineringar. Tyvärr nominerades sammanlagt sexton personer när det är femton som ska väljas. Normalt brukar representanter för de olika grupperna förhandla så tydligt med varandra att det bara nomineras rätt antal. Då kan allt klubbas i ett beslut, men nu fick det bli rösträkning. Vid personval är det alltid med skrivna lappar som ska räknas. Under tiden blev det kaffepaus i, ja, hur länge det nu var. När räkningen äntligen var klar så visade det sig att den som inte blivit vald var Frimodig Kyrkas representant, som dock fick ca 70-80 röster. Hur ska man tolka det? Betydligt fler än man normalt tror är beredda ge sitt stöd till oss, eller att det organiserade politiska motståndet mot FK är grundmurat? Tolka't som man vill.
Sista delen av kvällen ägnade vi oss åt att fundera på hur vi ska agera i fortsättningen. Så pass liten nomineringsgrupp som vi är så är vi beroende av större gruppers välvilja för att få platser i de olika organ som ska väljas. Nå, kommande dagar kommer att avslöja vad som finns i de olika gruppernas tankar och planer.
Allra sista delen av kvällen har jag suttit på hotellets kombinerade restaurang och pub tillsammans med hr FK:s ordf. Vår tanke var att få en bit mat i magen, men då köket redan var stängt fick vi nöja oss med något (!?) att dricka. Nu i kvällens allra sista stund så måste jag givetvis fylla förpliktelsen mot kära läsarna, innan det är dags för kvällens tidebön och godnatt.
Kyla och sol
har det varit idag. Alltså i morse när jag steg upp (kl 7) för att ta min morgonpromenad så märkte jag att det var första natten med nattfrost. Frost på bilrutan är ju det man tydligast ser. Alltså framplockades motorvärmarsladd och kupévärmare från garaget.
Första tanken som kom när jag märkte kylan var att det kanske var en föraning om kyrkomötet som börjar imorgon. Denna samling av ca 250 (kommer aldrig ihåg om vi är 249 eller 251) personer som varje år fattar
- en massa onödiga beslut
beroende på att vi samlas varje år och givetvis alla ledamöter måste visa att dom gör någonting alltså motionerar dom och dessutom många motionerar därför att dom har en överdriven tro på att kyrkomötets beslut påverkar någonting i den kyrkliga verkligheten.
- då och då riktigt felaktiga beslut
som förra året då kyrkomötet beslöt godkänna könsneutrala vigslar. I år kommer det beslutet sannolikt att (till sitt verkliga innehåll) upprepas eftersom det finns en motion om att fjolårets beslut ska rivas upp, vilket knappast kommer att ske.
- någon enstaka gång ett bra beslut
i de flesta fall betyder ett bra beslut ett beslut som inte är helt fel.
Alltså kyrkomötet var det jag kom att tänka på när kylan låg tung över nejden.
Senare på dagen blev det dock bättre pga
1. jag fick fira högmässa i Hertsökyrkan tillsammans med 29 andra personer varav en var en präst i grannförsamlingen som meddelat att han (på ledig dag) avsåg gå i Hertsökyrkan och kunde tänka sig medverka i mässan. Ett erbjudande som jag med glädje accepterade. Här finns alltså präster som är präster mer än jobbar som präster som alltså älskar gudstjänsten även som lediga. Det skulle nästan förtjäna ett berömmande ord på Dag Sandahls blogg. Ytterligare ledig kollega fanns bland gudstjänstfirarna.
2. jag såg en massa motorcyklar. Klar, solig, vacker höstdag och många bland stadens motorcyklister tycks tänka detsamma: nu tar jag ut hojen en sista gång innan den hamnar i garaget för vintern. Gärna skulle jag gjort detsamma om inte min stått på verkstaden. När jag lämnade in den i fredags så passade jag på att samtala med kille i MC-butiken om vilken hoj man skulle kunna byta till. Tål att tänka på.
3. (viket redan nämnts) det var en solig fin dag.
4. jag fick avsluta dagen med en lovsångsstund i Hertsökyrkan. Bland den något mindre gudstjänstfirande skaran (jämfört med högmässan) fanns prästkollega från ytterligare annan grannförsamling. Snart kan vi ha prästmöten där! Tänk om biskopen mfl på stiftskansliet kunde få för sig att skicka alla präster till Hertsökyrkan. Det skulle bli mycket uppbyggligare för dem än framtidsforum.
Dessa ytterst glädjande tankar gör att jag med tillförsikt äntrar flyget imorgon för färd mot Uppsala och kyrkomötet.
Första tanken som kom när jag märkte kylan var att det kanske var en föraning om kyrkomötet som börjar imorgon. Denna samling av ca 250 (kommer aldrig ihåg om vi är 249 eller 251) personer som varje år fattar
- en massa onödiga beslut
beroende på att vi samlas varje år och givetvis alla ledamöter måste visa att dom gör någonting alltså motionerar dom och dessutom många motionerar därför att dom har en överdriven tro på att kyrkomötets beslut påverkar någonting i den kyrkliga verkligheten.
- då och då riktigt felaktiga beslut
som förra året då kyrkomötet beslöt godkänna könsneutrala vigslar. I år kommer det beslutet sannolikt att (till sitt verkliga innehåll) upprepas eftersom det finns en motion om att fjolårets beslut ska rivas upp, vilket knappast kommer att ske.
- någon enstaka gång ett bra beslut
i de flesta fall betyder ett bra beslut ett beslut som inte är helt fel.
Alltså kyrkomötet var det jag kom att tänka på när kylan låg tung över nejden.
Senare på dagen blev det dock bättre pga
1. jag fick fira högmässa i Hertsökyrkan tillsammans med 29 andra personer varav en var en präst i grannförsamlingen som meddelat att han (på ledig dag) avsåg gå i Hertsökyrkan och kunde tänka sig medverka i mässan. Ett erbjudande som jag med glädje accepterade. Här finns alltså präster som är präster mer än jobbar som präster som alltså älskar gudstjänsten även som lediga. Det skulle nästan förtjäna ett berömmande ord på Dag Sandahls blogg. Ytterligare ledig kollega fanns bland gudstjänstfirarna.
2. jag såg en massa motorcyklar. Klar, solig, vacker höstdag och många bland stadens motorcyklister tycks tänka detsamma: nu tar jag ut hojen en sista gång innan den hamnar i garaget för vintern. Gärna skulle jag gjort detsamma om inte min stått på verkstaden. När jag lämnade in den i fredags så passade jag på att samtala med kille i MC-butiken om vilken hoj man skulle kunna byta till. Tål att tänka på.
3. (viket redan nämnts) det var en solig fin dag.
4. jag fick avsluta dagen med en lovsångsstund i Hertsökyrkan. Bland den något mindre gudstjänstfirande skaran (jämfört med högmässan) fanns prästkollega från ytterligare annan grannförsamling. Snart kan vi ha prästmöten där! Tänk om biskopen mfl på stiftskansliet kunde få för sig att skicka alla präster till Hertsökyrkan. Det skulle bli mycket uppbyggligare för dem än framtidsforum.
Dessa ytterst glädjande tankar gör att jag med tillförsikt äntrar flyget imorgon för färd mot Uppsala och kyrkomötet.
Valet
Man måste ju kommentera valet. Givetvis satt jag uppe i god väns TV-soffa i lantlig prästgård på västkusten och såg prognoserna avlösa varandra. Ganska fort verkade dock saken vara klar. Men nu i dessa yttersta tider har man läst i tidningarna att det kanske inte alls är så klart som man trott. Det finns några få mandat som kan ramla hit elller dit vilka kan förändra majoritetsförhållandet.
Så klart skulle Reinfeldt uppskatta majoritet för alliansen. Jag tror kanske att även delar av oppositionen tycker att det är bättre med Reinfeldt på egna ben än Reinfeldt stödd av SD. Dock är det väl bara att inse att om alliansen lyckas knipa majoritetetn i detta val ger det bara fyra års uppskov. SD kommer sannolikt att öka - om man inte lyckas splittra partiet genom att locka över vissa fd borgerliga politiker inom SD - på det sätt man sägs ha gjort med Ny Demokrati, och som i en av kvällstidningarna påstods vara en "hemlig strategi" även nu.
Det interssanta tycker jag är att alliansen håller ihop så bra att småpartiernas ledare kan visa sig riktigt glada trots att deras partier minskat till förmån för moderaterna som verkar vara på väg äta upp hela borgerligheten. En lika naturlig reaktion från c, fp o kd kunde ju ha varit att markera tydligare distans till M.
I dagens nummer av Dagen fördjupades analysen. Bla visar det sig i en första undersökning att ett ganska stort antal kristna gått från alliansen (troligen kd) till röd-gröna blocket. Jag kan mycket väl förstå det: många kristna som känt sig samhöriga med kd i moraliska/etiska frågor men som känner sig främmande för en politik som upplevts som hårdare mot svaga och utsatta. När dessutom kd upplevs ha tonat ner sin "kristna profil" så blir motiveringen allt svagare för de väljare som tidigare valt dem av dessa skäl. Enligt undersökning så ska kd nu för andra valet i rad ha tappat i gruppen "regelbundna kyrkobesökare". Var ska dom hitta någon ny stor väljargrupp kan man undra.
SD ställer till oreda. Att välja metodiken mobba ut dem kommer bara att stärka dem, tror jag. Lars Ohlys ovilja att ens gå in i samma sminkrum i TV-huset var ju löjligt. Tänk om alla v-ledamöter i riksdagen måste gå ut från varje restaurang eller fik bara för att dom ser en sverigedemokrat med en kaffekopp i handen. Eller toaletterna! Ska de etablerade partiernas representanter ses stå utanför toaletterna och kniiipa så fort någon SD:are visar sig lätta på trycket. Tänk vad roligt det skulle kunna bli. Sverigedemokraterna gör upp ett schema för hur dom ska pissa i skift så de övriga partiernas representanter får hålla sig tills dom kommer hem på kvällen.
Om jag nu raljerar något över partiernas avståndstagande från SD så får detta inte på något sätt tolkas som sympati för SD:s grundläggande värderingar.*
Socialdemokraterna gör ett katastrofval. Att den saken ägnats så lite uppmärksamhet kan ju Sahlin tacka allt-ljus-på-SD för. Kommer sossarna att kunna komma igen? Knappast, i alla fall inte till gamla historiska 40-45%-nivåer. Varför? Jag tror det är så enkelt som att den generation vars erfarenheter på många sätt varit den moraliska kraften i partiet - jag minns hur det var på trettiotalet - den generationen håller helt enkelt på att dö ut.
Spännande skulle det vara om valresultatet kunde resultera i ett uppbrytande av blockpolitiken. Lite kittlande var det ju efter förra valet då det fördes förhandlingar mellan kd,fp,c,mp om att bilda minoritetsregering med moderaterna som stödparti. Den här gången är väl stödpartiet i så fall för stort. Hur gör mp? Dom har ju vissa idéer som gör att dom inte entydigt hör hemma i vänsterblocket.
* Jag tycker bara man ska skilja på sakmotsättning och mobbning. Även från kyrkomötet har jag ju minnen. Ett av åren bodde jag på samma hotell som Björn Söder (SD:s partisekreterare). När jag kom in i frukostmatsalen satt han ensam vid sitt bord. Ingen annan hade satt sig där, men vid de omkringliggande borden var det proppfullt. Det är mobbning tycker jag. Givetvis satte jag mig vid hans bord. Men när han och jag vid ett annat tillfälle samtalade med varandra så klagade han över att SD:arna av övriga kyrkomötesledamöter tycktes betraktas som något som katten släpat in. Jag uttryckte då att vi i Frimodig kyrka kände likadant, men - detta handlar ju om kyrkomötet inte riksdagen - det också av samma skäl som gör att vi tycker att även de andra partierna är något som katten släpat in: därför att dom är just politiska partier.
F ö när jag nu ändå är inne på Kyrkpomötet. Under de två tidigare mandatperioder som SD varit rerpresenterade i Kyrkomötet så har det ju ofta sagts att dom bara satsar där för att få en språngbräda till riksdagen. Nu är dom i riksdagen och då kan den förklaringen till deras kyrkopolitiska engagemang inte längre användas. Nu är dom ett "riktigt" parti. Antingen har alla sådana rätt/anledning finnas i kyrkans beslutsorgan - eller inga. Det senare tycker ju jag, men när orkar partierna dra den konsekvensen.
Så klart skulle Reinfeldt uppskatta majoritet för alliansen. Jag tror kanske att även delar av oppositionen tycker att det är bättre med Reinfeldt på egna ben än Reinfeldt stödd av SD. Dock är det väl bara att inse att om alliansen lyckas knipa majoritetetn i detta val ger det bara fyra års uppskov. SD kommer sannolikt att öka - om man inte lyckas splittra partiet genom att locka över vissa fd borgerliga politiker inom SD - på det sätt man sägs ha gjort med Ny Demokrati, och som i en av kvällstidningarna påstods vara en "hemlig strategi" även nu.
Det interssanta tycker jag är att alliansen håller ihop så bra att småpartiernas ledare kan visa sig riktigt glada trots att deras partier minskat till förmån för moderaterna som verkar vara på väg äta upp hela borgerligheten. En lika naturlig reaktion från c, fp o kd kunde ju ha varit att markera tydligare distans till M.
I dagens nummer av Dagen fördjupades analysen. Bla visar det sig i en första undersökning att ett ganska stort antal kristna gått från alliansen (troligen kd) till röd-gröna blocket. Jag kan mycket väl förstå det: många kristna som känt sig samhöriga med kd i moraliska/etiska frågor men som känner sig främmande för en politik som upplevts som hårdare mot svaga och utsatta. När dessutom kd upplevs ha tonat ner sin "kristna profil" så blir motiveringen allt svagare för de väljare som tidigare valt dem av dessa skäl. Enligt undersökning så ska kd nu för andra valet i rad ha tappat i gruppen "regelbundna kyrkobesökare". Var ska dom hitta någon ny stor väljargrupp kan man undra.
SD ställer till oreda. Att välja metodiken mobba ut dem kommer bara att stärka dem, tror jag. Lars Ohlys ovilja att ens gå in i samma sminkrum i TV-huset var ju löjligt. Tänk om alla v-ledamöter i riksdagen måste gå ut från varje restaurang eller fik bara för att dom ser en sverigedemokrat med en kaffekopp i handen. Eller toaletterna! Ska de etablerade partiernas representanter ses stå utanför toaletterna och kniiipa så fort någon SD:are visar sig lätta på trycket. Tänk vad roligt det skulle kunna bli. Sverigedemokraterna gör upp ett schema för hur dom ska pissa i skift så de övriga partiernas representanter får hålla sig tills dom kommer hem på kvällen.
Om jag nu raljerar något över partiernas avståndstagande från SD så får detta inte på något sätt tolkas som sympati för SD:s grundläggande värderingar.*
Socialdemokraterna gör ett katastrofval. Att den saken ägnats så lite uppmärksamhet kan ju Sahlin tacka allt-ljus-på-SD för. Kommer sossarna att kunna komma igen? Knappast, i alla fall inte till gamla historiska 40-45%-nivåer. Varför? Jag tror det är så enkelt som att den generation vars erfarenheter på många sätt varit den moraliska kraften i partiet - jag minns hur det var på trettiotalet - den generationen håller helt enkelt på att dö ut.
Spännande skulle det vara om valresultatet kunde resultera i ett uppbrytande av blockpolitiken. Lite kittlande var det ju efter förra valet då det fördes förhandlingar mellan kd,fp,c,mp om att bilda minoritetsregering med moderaterna som stödparti. Den här gången är väl stödpartiet i så fall för stort. Hur gör mp? Dom har ju vissa idéer som gör att dom inte entydigt hör hemma i vänsterblocket.
* Jag tycker bara man ska skilja på sakmotsättning och mobbning. Även från kyrkomötet har jag ju minnen. Ett av åren bodde jag på samma hotell som Björn Söder (SD:s partisekreterare). När jag kom in i frukostmatsalen satt han ensam vid sitt bord. Ingen annan hade satt sig där, men vid de omkringliggande borden var det proppfullt. Det är mobbning tycker jag. Givetvis satte jag mig vid hans bord. Men när han och jag vid ett annat tillfälle samtalade med varandra så klagade han över att SD:arna av övriga kyrkomötesledamöter tycktes betraktas som något som katten släpat in. Jag uttryckte då att vi i Frimodig kyrka kände likadant, men - detta handlar ju om kyrkomötet inte riksdagen - det också av samma skäl som gör att vi tycker att även de andra partierna är något som katten släpat in: därför att dom är just politiska partier.
F ö när jag nu ändå är inne på Kyrkpomötet. Under de två tidigare mandatperioder som SD varit rerpresenterade i Kyrkomötet så har det ju ofta sagts att dom bara satsar där för att få en språngbräda till riksdagen. Nu är dom i riksdagen och då kan den förklaringen till deras kyrkopolitiska engagemang inte längre användas. Nu är dom ett "riktigt" parti. Antingen har alla sådana rätt/anledning finnas i kyrkans beslutsorgan - eller inga. Det senare tycker ju jag, men när orkar partierna dra den konsekvensen.
Just nu - senare
är det just nu. Efter det att jag lämnade träffen med OAS-ledarskapet har jag hälsat på kollega och god vän som bor en bit norr om Göteborg. Vi träffades i stora staden på söndag eftermiddag och underhöll oss där några timmar med att åka Göteborgshjulet, se på slutet av SM för polishundar, äta god mat på indisk restaurang samt dricka kaffe å ytterst trevligt fik.
Sedan har jag alltså befunnit mig i lantlig prästgård och njutit generös gästfrihet. Igår eftermiddag även middagsgemenskap med god väns goda vänner och igår kväll fick jag följa med till ett enkelt bibelsamtal hemma hos Bengt Pleijel. När jag hörde att Bengt även understundom brukar läsa min blogg så blev jag förstås lite nervös som jag alltid blir när jag ansikte mot ansikte inser att det faktiskt finns folk av kött och blod som läser bloggen och inte bara en massa anonyma prickar i statistikdiagrammet.
F ö har statistiken tagit ett rejält skutt uppåt sedan jag började skriva om qigong och yoga och alternativmedicin och new age. Tydligen brännande ämnen. Jag har ju lovat återkomma i ämnet och det löftet avser jag hålla men tror att jag först tar mig hem till Luleå vilket sker med flyg i afton.
Vi hörs!
Sedan har jag alltså befunnit mig i lantlig prästgård och njutit generös gästfrihet. Igår eftermiddag även middagsgemenskap med god väns goda vänner och igår kväll fick jag följa med till ett enkelt bibelsamtal hemma hos Bengt Pleijel. När jag hörde att Bengt även understundom brukar läsa min blogg så blev jag förstås lite nervös som jag alltid blir när jag ansikte mot ansikte inser att det faktiskt finns folk av kött och blod som läser bloggen och inte bara en massa anonyma prickar i statistikdiagrammet.
F ö har statistiken tagit ett rejält skutt uppåt sedan jag började skriva om qigong och yoga och alternativmedicin och new age. Tydligen brännande ämnen. Jag har ju lovat återkomma i ämnet och det löftet avser jag hålla men tror att jag först tar mig hem till Luleå vilket sker med flyg i afton.
Vi hörs!
Just nu
befinner jag mig i Göteborgs stift, på en samling för OAS-rörelsens ledarskap, i vilket jag invaldes i våras. Jag flög ner redan i fradags och hann då hälsa på syster och svåger i Borås. I går förmiddag tog jag mig till den plats där vi är samlade: Lärjungagården i Torestorp.
Utan tvekan ytterst interssanta dagar. Som inbjuden föreläsare har vi Torbjörn Frej. Han pratar om medialitet, om New age och om hur vi kristna ska bemöta nyandligheten. Alltså utan tvekan ämnen som tangerar det jag skrivit några inlägg om under senaste veckan. Ett ord i rättan tid kan man tycka.
Efter den mässa vi strax ska fira så har vi ett pass kvar med Torbjörn. Jag har redan bett honom att han då lite ska beröra detta med alternativmedicinen och dess - ibland existerande, ibland icke-existerande - kopplingar till nyandligheten.
Om en stund firar vi som sagt mässa. Eftersom OAS-rörelsens ordförande (som skulle lett mässan) har blivit förkyld så har jag blivit ombedd hålla i den. Du som hinner läsa detta före kl 9.30 får gärna be för mässan. Och för all del, du som läser det efteråt kan be du också. Gud är ju inte beroende av tiden så han kan låta våra böner bli till välsignelse även om dom bes "efteråt".
Det är ju f ö detta Guds oberoende av tiden som gör att det kan stå i Uppenbarelseboken att Lammet är slaktat från evighet eftersom Jesus, enligt Hebréerbrevets ord gick in i den helgedom som inte är gjord med händer och där vann en evig förlossning.
Fortsättning följer, så återkom gärna till bloggen.
Utan tvekan ytterst interssanta dagar. Som inbjuden föreläsare har vi Torbjörn Frej. Han pratar om medialitet, om New age och om hur vi kristna ska bemöta nyandligheten. Alltså utan tvekan ämnen som tangerar det jag skrivit några inlägg om under senaste veckan. Ett ord i rättan tid kan man tycka.
Efter den mässa vi strax ska fira så har vi ett pass kvar med Torbjörn. Jag har redan bett honom att han då lite ska beröra detta med alternativmedicinen och dess - ibland existerande, ibland icke-existerande - kopplingar till nyandligheten.
Om en stund firar vi som sagt mässa. Eftersom OAS-rörelsens ordförande (som skulle lett mässan) har blivit förkyld så har jag blivit ombedd hålla i den. Du som hinner läsa detta före kl 9.30 får gärna be för mässan. Och för all del, du som läser det efteråt kan be du också. Gud är ju inte beroende av tiden så han kan låta våra böner bli till välsignelse även om dom bes "efteråt".
Det är ju f ö detta Guds oberoende av tiden som gör att det kan stå i Uppenbarelseboken att Lammet är slaktat från evighet eftersom Jesus, enligt Hebréerbrevets ord gick in i den helgedom som inte är gjord med händer och där vann en evig förlossning.
Fortsättning följer, så återkom gärna till bloggen.
Uppdaterat gudstjänstschema
Nu har jag - äntligen - uppdaterat gudstjänstschemat för Hertsökyrkan. Du finner det här.
Nu vilans dag förflutit - utan Yoga och Qigong
Eftersom jag bor i kyrkstugan under helgen så blev det att gå i kyrka i Nederluleå församling. Ursprunglig plan var att befinna mig i Karleby i Österbotten och just för det ändamålet hade jag sett till att vara ledig denna helg. Nu blev den resan inte av pga sjukdom i familjen så jag stannade hemma. Här i närheten finns två kyrkor. Jag valde bort den ena och tog den andra.
Vid kyrkkaffet fick jag en del frågor om och synpunkter på det jag skrivit om Qigong och Yoga. En av bordsgrannarna menade att det ur kristen synpunkt måste vara nå´t skumt med Yoga. Han hade nämligen lagt märke till att personer som deltager i dylikt först betraktar det som en ren träningsmetod men sakta men säkert glider in i ett tänkande där ens syn på livet, målen i livet, var meningen med livet hittas osv förändras och inte är det Kristus som är det tydliga svaret. (De ordagranna formuleringarna är mina men jag hoppas jag uppfattade saken rätt).
En annan vid bordet frågade mig om ett ställe i må-bra-branschen som finns i staden.* Påståendet var att också många kristna (laestadianer) går dit och frågan gällde om det inte i dylikt sammanhang finns sådana kopplingar till nyandlighet att man bör vara försiktig (hoppas även här att jag fattade det ungefär rätt). Då jag inte kände till stället ifråga så kunde jag givetvis inget bestämt säga, men sade lite preliminärt att jag nog blir betänksam. Efter att under eftermiddagen kollat lite på nätet så blir jag
1. lite mer betänksam
2. ännu mer betänksam
3. klart avvisande
Att rätt bedöma må-bra-branschen kräver kunskap, urskiljningsförmåga och andlig klarsyn, men är svårt ändå. Givetvis finns i dessa blandningar av må-bra-tekniker, skönhetsbehandlingar, massage, enrgimassage**, mental träning, fysisk träning, avslappning mm mm säkerligen sådant som är både verksamt (tex vissa "naturläkemedel") och/eller helt ofarligt och oförargligt. Men det finns också (numera) tydliga inslag av nyandlighet - vilket i praktiken för oss västerlänningar oftast är en form av "sockrad" hinduism eller buddhism.
När jag på nätet såg lite av vad det aktuella stället erbjöd så började new-age-varningsklockan ringa lite svagt i huvudet.
Om jag nu för en stund talar lite mer generellt och inte om något speciellt ställe så kan man säga att om du träffar på ord som
energi
aura
kristaller
arom
healing***
då bör varningsklockorna börja ringa i ditt huvud. Träffar du dessutom på orden chackra eller kundalini då ska du hoppa ut genom fönstret (om du är kristen alltså och vill bevaras i tron).
Alltså när jag såg att det ställe jag fått uppdraget uttala mig om erbjöd kundaliniyoga då blev det ju brandlarm i huvudet på mig.
Kundalini är nämligen en hinduistisk gudinna och kundaliniyoga är en hinduistisk frälsningsväg. Givetvis presenteras den senare för oss oftast i sedvanlig sockrad form: det handlar då om att finna sig själv; om att finna sin inre sanning; att komma fram till vad man egentligen vill själv osv.
Låter ju oerhört fint. Problemet är bara att om man bejakar dessa tankegångar så kommer man sakta men säkert att glida ifrån den kristna tron som säger att sanningen inte alls finns i oss utan bara hos Jesus och att den bara kan nå oss på ett enda sätt, nämligen genom Guds uppenbarade ord som är evig sanning.
Som sagt: först i lite försiktig sockrad form. Ungefär som i paradiset. Se vilken god frukt. Inte kommer ni att dö. Era ögon kommer bara att öppnas. Men när vi fastnat i garnet så är det ren och skär hedendom.
I korthet är kundalini en gudinna i bild av en orm som anses ligga hoprullad längst ner i kroppen. Genom div yoga mm ska den fås att ta sig upp genom kroppens energicentra (shackra) och när den nått högst upp så blir man "frälst" genom att ens själ (athman) förenas med Gud ("världsanden" brahman). Läs en Wikipediaartikel om kundalini här.
Jag fick frågan om en kristen borde besöka dylikt må-bra-ställe. Min motfråga är: om det aktuella stället (som säkert också kan erbjuda sådant som som gör att man "mår bra" och får bot mot div krämpor) också är ett ställe där man s a s "med andra handen" även utövar det som i sin egentliga form är ren och skär hinduistisk religionsutövning - är det då en lämplig plats för en kristen?****
* jag undviker att nämna det vid namn för att göra frågeställnigen mer principiell
** "Energi" är ett vanligt ord i dessa sammanhang. Oftast tror man kanske att energimassage bara är ett lite annorlunda sätt att knåda på kroppen. Och i praktiken är det kanske ofta det, men bakom ligger en hinduistisk människosyn som menar att i vår kropp (vårt väsen) finns div energier som flödar omkring alt blivit bundna och nu gäller det att få dom att flöda rätt så att rätt andlig verkan kan uppnås.
*** healing betyder ju helande men används i nyandliga sammanhang oftast i sin engelska variant. För en kristen är saken mycket enkel: det enda "helande" (utöver sjukvårdens) vi bör befatta oss med är det där Jesus Kristus är den verkande kraften (i praktiken: förbön i Jesu namn och smörjande med olja enligt apostelns ord i Jak 5)
**** det påstods i kyrkkaffesamtalet (och jag tycker mig själv ha anat det och även fått frågor om det) att också många laestadianer - jag har ju i några inägg skrivit rätt positivt om den rörelsen så nu kan väl lite kritik vara på sin plats - är förvånansvärt aningslösa inför mötet med den förklädda nyandligheten i må-bra-skepnad. Varför? Kanske därför att predikanterna är så fast i att varna för "denna världens hala dansgolv", alkohol och biografer att man inte ser de moderna sätt på vilka djävulen klär ut sig till en ljusets ängel.
Det som gör detta ännu mer tragiskt är att denna aningslöshet inför (delar av) nyandligheten ofta kombineras med aktiv motvilja mot andlig förnyelse i kristenheten och att sådana möjligheter som personlig förbön, förväntan om Andens nådegåvor i funktion i församlingen mm oftast nonchaleras eller t o m motarbetas ("det är nåt nytt i kristendomen"; "så har vi aldrig gjort"; "vad ska andra säga" osv osv). Man kommer osökt att tänka på profetordet om att överge de friska brunnarna för brunnar med sämre vatten
Vid kyrkkaffet fick jag en del frågor om och synpunkter på det jag skrivit om Qigong och Yoga. En av bordsgrannarna menade att det ur kristen synpunkt måste vara nå´t skumt med Yoga. Han hade nämligen lagt märke till att personer som deltager i dylikt först betraktar det som en ren träningsmetod men sakta men säkert glider in i ett tänkande där ens syn på livet, målen i livet, var meningen med livet hittas osv förändras och inte är det Kristus som är det tydliga svaret. (De ordagranna formuleringarna är mina men jag hoppas jag uppfattade saken rätt).
En annan vid bordet frågade mig om ett ställe i må-bra-branschen som finns i staden.* Påståendet var att också många kristna (laestadianer) går dit och frågan gällde om det inte i dylikt sammanhang finns sådana kopplingar till nyandlighet att man bör vara försiktig (hoppas även här att jag fattade det ungefär rätt). Då jag inte kände till stället ifråga så kunde jag givetvis inget bestämt säga, men sade lite preliminärt att jag nog blir betänksam. Efter att under eftermiddagen kollat lite på nätet så blir jag
1. lite mer betänksam
2. ännu mer betänksam
3. klart avvisande
Att rätt bedöma må-bra-branschen kräver kunskap, urskiljningsförmåga och andlig klarsyn, men är svårt ändå. Givetvis finns i dessa blandningar av må-bra-tekniker, skönhetsbehandlingar, massage, enrgimassage**, mental träning, fysisk träning, avslappning mm mm säkerligen sådant som är både verksamt (tex vissa "naturläkemedel") och/eller helt ofarligt och oförargligt. Men det finns också (numera) tydliga inslag av nyandlighet - vilket i praktiken för oss västerlänningar oftast är en form av "sockrad" hinduism eller buddhism.
När jag på nätet såg lite av vad det aktuella stället erbjöd så började new-age-varningsklockan ringa lite svagt i huvudet.
Om jag nu för en stund talar lite mer generellt och inte om något speciellt ställe så kan man säga att om du träffar på ord som
energi
aura
kristaller
arom
healing***
då bör varningsklockorna börja ringa i ditt huvud. Träffar du dessutom på orden chackra eller kundalini då ska du hoppa ut genom fönstret (om du är kristen alltså och vill bevaras i tron).
Alltså när jag såg att det ställe jag fått uppdraget uttala mig om erbjöd kundaliniyoga då blev det ju brandlarm i huvudet på mig.
Kundalini är nämligen en hinduistisk gudinna och kundaliniyoga är en hinduistisk frälsningsväg. Givetvis presenteras den senare för oss oftast i sedvanlig sockrad form: det handlar då om att finna sig själv; om att finna sin inre sanning; att komma fram till vad man egentligen vill själv osv.
Låter ju oerhört fint. Problemet är bara att om man bejakar dessa tankegångar så kommer man sakta men säkert att glida ifrån den kristna tron som säger att sanningen inte alls finns i oss utan bara hos Jesus och att den bara kan nå oss på ett enda sätt, nämligen genom Guds uppenbarade ord som är evig sanning.
Som sagt: först i lite försiktig sockrad form. Ungefär som i paradiset. Se vilken god frukt. Inte kommer ni att dö. Era ögon kommer bara att öppnas. Men när vi fastnat i garnet så är det ren och skär hedendom.
I korthet är kundalini en gudinna i bild av en orm som anses ligga hoprullad längst ner i kroppen. Genom div yoga mm ska den fås att ta sig upp genom kroppens energicentra (shackra) och när den nått högst upp så blir man "frälst" genom att ens själ (athman) förenas med Gud ("världsanden" brahman). Läs en Wikipediaartikel om kundalini här.
Jag fick frågan om en kristen borde besöka dylikt må-bra-ställe. Min motfråga är: om det aktuella stället (som säkert också kan erbjuda sådant som som gör att man "mår bra" och får bot mot div krämpor) också är ett ställe där man s a s "med andra handen" även utövar det som i sin egentliga form är ren och skär hinduistisk religionsutövning - är det då en lämplig plats för en kristen?****
* jag undviker att nämna det vid namn för att göra frågeställnigen mer principiell
** "Energi" är ett vanligt ord i dessa sammanhang. Oftast tror man kanske att energimassage bara är ett lite annorlunda sätt att knåda på kroppen. Och i praktiken är det kanske ofta det, men bakom ligger en hinduistisk människosyn som menar att i vår kropp (vårt väsen) finns div energier som flödar omkring alt blivit bundna och nu gäller det att få dom att flöda rätt så att rätt andlig verkan kan uppnås.
*** healing betyder ju helande men används i nyandliga sammanhang oftast i sin engelska variant. För en kristen är saken mycket enkel: det enda "helande" (utöver sjukvårdens) vi bör befatta oss med är det där Jesus Kristus är den verkande kraften (i praktiken: förbön i Jesu namn och smörjande med olja enligt apostelns ord i Jak 5)
**** det påstods i kyrkkaffesamtalet (och jag tycker mig själv ha anat det och även fått frågor om det) att också många laestadianer - jag har ju i några inägg skrivit rätt positivt om den rörelsen så nu kan väl lite kritik vara på sin plats - är förvånansvärt aningslösa inför mötet med den förklädda nyandligheten i må-bra-skepnad. Varför? Kanske därför att predikanterna är så fast i att varna för "denna världens hala dansgolv", alkohol och biografer att man inte ser de moderna sätt på vilka djävulen klär ut sig till en ljusets ängel.
Det som gör detta ännu mer tragiskt är att denna aningslöshet inför (delar av) nyandligheten ofta kombineras med aktiv motvilja mot andlig förnyelse i kristenheten och att sådana möjligheter som personlig förbön, förväntan om Andens nådegåvor i funktion i församlingen mm oftast nonchaleras eller t o m motarbetas ("det är nåt nytt i kristendomen"; "så har vi aldrig gjort"; "vad ska andra säga" osv osv). Man kommer osökt att tänka på profetordet om att överge de friska brunnarna för brunnar med sämre vatten
En tavla
har jag inte gjort men köpt. Det var för ca en och en halv vecka sedan på återvinningsmarknaden Kronan. Jag har länge tyckt att jag borde ha ytterligare någon tavla i mitt hus. Alltså tittar jag mig ibland omkring efter lämpligt objekt. Dock ej å fina gallerier utan snarast på röda Korsets Kupan och Frälsningsarméns Myrorna och som sagt Kronan.
Tavlor har väl aldrig varit min starka sida. Den första jag ägde var en bild av Laestadius - den vanliga kända i massupplaga spridda - vilken jag i min ungdom fått av Bengt Pohjanen och under studietiden låtit införskaffa lämplig ram till. Den hängde sedan på väggen i mitt studentrum. När jag sedan gifte mig och vi fick vår första riktiga lägenhet så var det under en tid den enda tavla vi ägde och den hängde mitt på långväggen i vardagsrummet. Puritansk som jag var på den tiden så tänkte jag att det fick räcka och att det aldrig skulle bli någon fler, men med tiden införskaffades andra prydnader så den förpassades till mitt arbetsrum. Bra med Laestadii uppfordrande blick när man satt och förberedde sina predikningar. På senare år har den dock fått dela plats över skrivbordet med en bild av påven Johannes Paulus ll. Undrar vad hr "Prosten" skulle ha tyckt om det?
Men nu var det alltså dags för ytterligare en. På Kronan som sagt hittade jag en perfekt tavla. Insåg direkt var i rummet den skulle passa. Facilt pris: endast 175 kr. Ramen var dock ful som stryk, men det kan ju åtgärdas. Alltså tog jag omedelbart lös ramen och slängde den direkt i conteinern för trä och for direkt till Linbergs konst och ramar på Skeppsbrogatan.
Där tog det inte lång stund att med hjälp av den kunniga expeditens goda råd finna en lämplig ram. Efter div mätande och kollande i prislista så sa hon: "du får den nästa fredag 10 sept och priset blir 895 kr!
Glupp! tänkte jag och tänkte att så gick det med min billiga tavla. Men vad ska man göra. Man kan ju inte backa ur när man väl bestämt sig för att bli lite kulturell. Bara att bita i det sura äpplet. Idag har jag hämtat ut den och hängt upp den på sin plats på väggen. Klart snyggt blev det, tycker jag, fast det bara är lite Hötorgskonst.
Tavlor har väl aldrig varit min starka sida. Den första jag ägde var en bild av Laestadius - den vanliga kända i massupplaga spridda - vilken jag i min ungdom fått av Bengt Pohjanen och under studietiden låtit införskaffa lämplig ram till. Den hängde sedan på väggen i mitt studentrum. När jag sedan gifte mig och vi fick vår första riktiga lägenhet så var det under en tid den enda tavla vi ägde och den hängde mitt på långväggen i vardagsrummet. Puritansk som jag var på den tiden så tänkte jag att det fick räcka och att det aldrig skulle bli någon fler, men med tiden införskaffades andra prydnader så den förpassades till mitt arbetsrum. Bra med Laestadii uppfordrande blick när man satt och förberedde sina predikningar. På senare år har den dock fått dela plats över skrivbordet med en bild av påven Johannes Paulus ll. Undrar vad hr "Prosten" skulle ha tyckt om det?
Men nu var det alltså dags för ytterligare en. På Kronan som sagt hittade jag en perfekt tavla. Insåg direkt var i rummet den skulle passa. Facilt pris: endast 175 kr. Ramen var dock ful som stryk, men det kan ju åtgärdas. Alltså tog jag omedelbart lös ramen och slängde den direkt i conteinern för trä och for direkt till Linbergs konst och ramar på Skeppsbrogatan.
Där tog det inte lång stund att med hjälp av den kunniga expeditens goda råd finna en lämplig ram. Efter div mätande och kollande i prislista så sa hon: "du får den nästa fredag 10 sept och priset blir 895 kr!
Glupp! tänkte jag och tänkte att så gick det med min billiga tavla. Men vad ska man göra. Man kan ju inte backa ur när man väl bestämt sig för att bli lite kulturell. Bara att bita i det sura äpplet. Idag har jag hämtat ut den och hängt upp den på sin plats på väggen. Klart snyggt blev det, tycker jag, fast det bara är lite Hötorgskonst.
Qigong och Yoga en gång till
Kör i vind. Jag använder den stavning som två av kommentatorerna till föregående inlägg använde. Men jag har sett Chigong som jag själv skrev. Även Xigong har passerat min ögon tror jag.
Något utövande av detsamma har jag dock aldrig sett.
I kommentar till inlägget har hr unge kollegan Niclas dristat sig påstå att jag riskerar slänga ut barnet med badvattnet. Sååå...?
Alltså den principiella fråga som Niclas ställer - och som även mött mig på arbetsplatsen under dagen - är ju vad i olika folks och länders kulturer och traditioner som kan inkultureras, dvs tas upp och omvandlas till att bli en del av den kristna trons uttryckssätt. Vi har givetvis en hel del dylikt även i vår kristendom. Tex hur arkitektur i de äldsta nordiska kyrkorna (tex stavkyrkor som finns kvar i Norge) bär tydliga drag från tidigare förkristna byggnader. Skulpturer, konst, sånger mm är andra exempel. En strid som fördes här i norden var ju om den samiska "trolltrumman" kunde i religiös mening neutraliseras och användas även i kristna sammanhang. Jag bär ju själv namnet Torbjörn men har väl fördenskull aldrig betraktat mig som tillhörig den gamle asaguden med sin hammare*. Det är ju ett tydligt exempel på hur något kan bli så frikopplat från sitt ursprungliga sammanhang att det betraktas som helt ofarligt.
Så visst kan man ställa frågan om vad i olika kroppsliga och mentala övningar och tekniker, med ursprung i österländska religioner/traditioner, som kan bli så neutraliserat att det antingen kan användas i kristna sammanhang eller "bara" bli en träningstreknik i ett gym eller under ett träningspass i ett (förment?) religiöst neutralt sammanhang.
Exemplet Berget och Per Mases kan man givetvis fundera över. Det är ju ett sammanhang där Kristusbekännelsen är tydlig. Kanske är det svårare när dylika tekniker används i lite mer allmänna "må-bra-sammanhang" - där finns ju ingen tydlig kristen bekännelse så där är det kanske lättare att medföljande underideologi och människosyn omärkligt smyger sig med. Jag har även hört att de långsamma rörelser som används i en del av den senaste tidens populära tekniker i själva verket skulle handla om att man ska fånga in de andliga krafter som finns omkring en och dra dem till sig.
Slutligen får jag väl förtydliga att den argumentationskedja i några punkter som jag lämnade i föregående inlägg inte ska anses gälla konkreta ansvariga inför vår genomförda friskvårdsdag utan var mer ett generellt exempel på hur det sakta gått till ute i stora världen som lagt grund för dessa teknikers intåg även i kyrkorna. På sista tiden har vi ju nåtts av mångfaldiga exempel på hur dylikt numera förkommmer i rena gudstjänstsammanhang och som ersättning eller komplement till både mässor och böner. Alltså där man inte använder tekniken som "ren fysträning" inte heller renodlar en "teknik" i ett starkt Kristuspräglat (traditionellt kristet) sammanhang utan där man tror att själva tekniken är bärare av en "andlighet" som får bli något slags ersättning eller komplement till entydig kristendom. Jag vidhåller att jag inte vill att vi ska öppna dörrarna för dylikt.
Därför tycker jag att vi ska vara försiktiga med att "leka med elden".
* men lite glad är jag nog att jag även bär det nordiska helgonet Olofs namn
Något utövande av detsamma har jag dock aldrig sett.
I kommentar till inlägget har hr unge kollegan Niclas dristat sig påstå att jag riskerar slänga ut barnet med badvattnet. Sååå...?
Alltså den principiella fråga som Niclas ställer - och som även mött mig på arbetsplatsen under dagen - är ju vad i olika folks och länders kulturer och traditioner som kan inkultureras, dvs tas upp och omvandlas till att bli en del av den kristna trons uttryckssätt. Vi har givetvis en hel del dylikt även i vår kristendom. Tex hur arkitektur i de äldsta nordiska kyrkorna (tex stavkyrkor som finns kvar i Norge) bär tydliga drag från tidigare förkristna byggnader. Skulpturer, konst, sånger mm är andra exempel. En strid som fördes här i norden var ju om den samiska "trolltrumman" kunde i religiös mening neutraliseras och användas även i kristna sammanhang. Jag bär ju själv namnet Torbjörn men har väl fördenskull aldrig betraktat mig som tillhörig den gamle asaguden med sin hammare*. Det är ju ett tydligt exempel på hur något kan bli så frikopplat från sitt ursprungliga sammanhang att det betraktas som helt ofarligt.
Så visst kan man ställa frågan om vad i olika kroppsliga och mentala övningar och tekniker, med ursprung i österländska religioner/traditioner, som kan bli så neutraliserat att det antingen kan användas i kristna sammanhang eller "bara" bli en träningstreknik i ett gym eller under ett träningspass i ett (förment?) religiöst neutralt sammanhang.
Exemplet Berget och Per Mases kan man givetvis fundera över. Det är ju ett sammanhang där Kristusbekännelsen är tydlig. Kanske är det svårare när dylika tekniker används i lite mer allmänna "må-bra-sammanhang" - där finns ju ingen tydlig kristen bekännelse så där är det kanske lättare att medföljande underideologi och människosyn omärkligt smyger sig med. Jag har även hört att de långsamma rörelser som används i en del av den senaste tidens populära tekniker i själva verket skulle handla om att man ska fånga in de andliga krafter som finns omkring en och dra dem till sig.
Slutligen får jag väl förtydliga att den argumentationskedja i några punkter som jag lämnade i föregående inlägg inte ska anses gälla konkreta ansvariga inför vår genomförda friskvårdsdag utan var mer ett generellt exempel på hur det sakta gått till ute i stora världen som lagt grund för dessa teknikers intåg även i kyrkorna. På sista tiden har vi ju nåtts av mångfaldiga exempel på hur dylikt numera förkommmer i rena gudstjänstsammanhang och som ersättning eller komplement till både mässor och böner. Alltså där man inte använder tekniken som "ren fysträning" inte heller renodlar en "teknik" i ett starkt Kristuspräglat (traditionellt kristet) sammanhang utan där man tror att själva tekniken är bärare av en "andlighet" som får bli något slags ersättning eller komplement till entydig kristendom. Jag vidhåller att jag inte vill att vi ska öppna dörrarna för dylikt.
Därför tycker jag att vi ska vara försiktiga med att "leka med elden".
* men lite glad är jag nog att jag även bär det nordiska helgonet Olofs namn
Friskvård och religion
Idag har vi haft en friskvårdsdag på jobbet. Alla av samfälligheten anställda var samlade på Ormberget. Efter en fin morgonbön ledd av diakonisse Gert var det kaffe och sedan uppdelning i fyra grupper. Riktigt isländsk gruppindelning: bokstavsordning efter förnamn.
I tur och ordning fick man gå till olika platser för en lektions aktivitet. Jag hamnade först hos ledare som lärde oss ett sätt att hemmavid genomföra ett enkelt fysträningspass med bara kroppen (och en halvliters läskedrycksflaska) som redkskap. Klart inspirerande . Kanske kan man få till att börja röra sig lite mer.
I andra lektionen fick min grupp lära sig lite om mat. Vad som är nyttigt osv. Nyttigt det med. Dock struntade jag helt i undervisningen när jag senare på eftermiddagen åt min middag: pasta och korv och tomatsås helt utan grönsaker!!! Steget mellan teori och praktik är tydligen längre än man tror.
I tredje samlingen fick vi lära oss använda en pulsmätare. Fick gå några kortare promenader: på plan mark, sen lite snabbare i ytterst måttlig uppförsbacke och sedan uppför betydligt brantare backe. Kul att se hur pulsen ändrade sig. Att ha en dylik skulle kanske vara bra när man går ut och promenerar. Då skulle man kanske inspiraras att ta ut stegen lite för att höja pulsen. Kanske hamnar en pulsmätare bland det (onödiga?) som man införskaffar.
Vid fjärde lektionen var det stavgång. Det brukar jag ju ägna mig åt, men kanske fick jag inspiration även här att vara lite mer energisk och arbeta mer med stavarna så det får mer god effekt på hjärtat.
Den bästa effekten på hjärtat fär man väl dock om man låter det stenhjärta man har i bröstet utbytas mot ett hjärta av kött enligt profetens ord. Med den saken fick vi dock inte mycket hjälp. Efter en god och trevlig lunch var det nämligen dags för helt andra aktiviteter.
Man hade vissa alternativ. Några alternativ hade fått så få deltagare att dom bortfallit. Kvar fanns promenad (det tog jag) backträning, yoga (!) och chigong (!). Jag frågade en kollega om han hade tänkt vara med på chigong eller yoga.
- Nej, jag är kristen, sa han.
Alltså tog vi en promenad tillsammans. Vi konstaterade - givetvis - under vår stilla fromma promenad att det är märkligt att dylikt - i grunden hemmahörande i andra religioner - kan förekomma i en friskvårdsdag i en kristen församling. Givetvis insåg vi att det var anordnaren av dagen som fixat den biten men vi tyckte nog att någon ansvarig i vår egen organisation kunnat stoppa det hela*. Hörde dock att det fanns några andra i personalgruppen som reagerade. Kanske finns det några kristna - insiktsfulla nog att inte låta sig förledas - kvar bland personalen.
Hur kan det komma sig att dylikt tillåts smyga sig in även i kristna sammanhang? Jag tror följande:
1. man talar om att den kristna tron skänker frid och "på djupet" tillfredsställelse i livet.
2. sakta men säkert blir detta det viktiga i kristenlivet.
3. lite lätt omvandlas detta till att "må bra"
4. allt som gör att man "mår bra" är bra oavsett varifrån det kommer.
5. alltså blandar man okritiskt kristen tro, bön och kontemplation med allsköns meditation, healing, oneess-blessing, kristaller, chigong och yoga.
6. ALLTSÅ GLÖMMER MAN TOTALT BORT ATT DET KRISTNA LIVETS MÅL INTE ALLS ÄR ATT "MÅ BRA" UTAN ATT BLI HELIG.
Och, tillägger jag - som den ytterst insiktsfulle själasörjare jag är - att vägen till denna helighet kan vara fylld av både smärta, prövningar, mörker, ensamhet, ångest, lidande, utstötthet och allmän känsla av att inte alls "må bra".
"För bara något årtionde sedan hade det varit totalt omöjligt med chigong i ett kyrkligt sammanhang", sade under promenaden min likaledes ytterst insiktsfulle vän och kollega.
Vart är svenska kyrkan på väg? Det är inte utan att man kan känna längtan till ett laestadianskt bönhus. Ska det snart vara enda stället där man slipper nyandlighet?
* till min stora skam får jag väl erkänna att jag avstod från att högljutt ge uttryck för min inre protest redan i våras när inbjudan till dagen kom. Det är bara att erkänna att man blivit för blaissé för att orka reagera ständigt och jämt när man borde.
I tur och ordning fick man gå till olika platser för en lektions aktivitet. Jag hamnade först hos ledare som lärde oss ett sätt att hemmavid genomföra ett enkelt fysträningspass med bara kroppen (och en halvliters läskedrycksflaska) som redkskap. Klart inspirerande . Kanske kan man få till att börja röra sig lite mer.
I andra lektionen fick min grupp lära sig lite om mat. Vad som är nyttigt osv. Nyttigt det med. Dock struntade jag helt i undervisningen när jag senare på eftermiddagen åt min middag: pasta och korv och tomatsås helt utan grönsaker!!! Steget mellan teori och praktik är tydligen längre än man tror.
I tredje samlingen fick vi lära oss använda en pulsmätare. Fick gå några kortare promenader: på plan mark, sen lite snabbare i ytterst måttlig uppförsbacke och sedan uppför betydligt brantare backe. Kul att se hur pulsen ändrade sig. Att ha en dylik skulle kanske vara bra när man går ut och promenerar. Då skulle man kanske inspiraras att ta ut stegen lite för att höja pulsen. Kanske hamnar en pulsmätare bland det (onödiga?) som man införskaffar.
Vid fjärde lektionen var det stavgång. Det brukar jag ju ägna mig åt, men kanske fick jag inspiration även här att vara lite mer energisk och arbeta mer med stavarna så det får mer god effekt på hjärtat.
Den bästa effekten på hjärtat fär man väl dock om man låter det stenhjärta man har i bröstet utbytas mot ett hjärta av kött enligt profetens ord. Med den saken fick vi dock inte mycket hjälp. Efter en god och trevlig lunch var det nämligen dags för helt andra aktiviteter.
Man hade vissa alternativ. Några alternativ hade fått så få deltagare att dom bortfallit. Kvar fanns promenad (det tog jag) backträning, yoga (!) och chigong (!). Jag frågade en kollega om han hade tänkt vara med på chigong eller yoga.
- Nej, jag är kristen, sa han.
Alltså tog vi en promenad tillsammans. Vi konstaterade - givetvis - under vår stilla fromma promenad att det är märkligt att dylikt - i grunden hemmahörande i andra religioner - kan förekomma i en friskvårdsdag i en kristen församling. Givetvis insåg vi att det var anordnaren av dagen som fixat den biten men vi tyckte nog att någon ansvarig i vår egen organisation kunnat stoppa det hela*. Hörde dock att det fanns några andra i personalgruppen som reagerade. Kanske finns det några kristna - insiktsfulla nog att inte låta sig förledas - kvar bland personalen.
Hur kan det komma sig att dylikt tillåts smyga sig in även i kristna sammanhang? Jag tror följande:
1. man talar om att den kristna tron skänker frid och "på djupet" tillfredsställelse i livet.
2. sakta men säkert blir detta det viktiga i kristenlivet.
3. lite lätt omvandlas detta till att "må bra"
4. allt som gör att man "mår bra" är bra oavsett varifrån det kommer.
5. alltså blandar man okritiskt kristen tro, bön och kontemplation med allsköns meditation, healing, oneess-blessing, kristaller, chigong och yoga.
6. ALLTSÅ GLÖMMER MAN TOTALT BORT ATT DET KRISTNA LIVETS MÅL INTE ALLS ÄR ATT "MÅ BRA" UTAN ATT BLI HELIG.
Och, tillägger jag - som den ytterst insiktsfulle själasörjare jag är - att vägen till denna helighet kan vara fylld av både smärta, prövningar, mörker, ensamhet, ångest, lidande, utstötthet och allmän känsla av att inte alls "må bra".
"För bara något årtionde sedan hade det varit totalt omöjligt med chigong i ett kyrkligt sammanhang", sade under promenaden min likaledes ytterst insiktsfulle vän och kollega.
Vart är svenska kyrkan på väg? Det är inte utan att man kan känna längtan till ett laestadianskt bönhus. Ska det snart vara enda stället där man slipper nyandlighet?
* till min stora skam får jag väl erkänna att jag avstod från att högljutt ge uttryck för min inre protest redan i våras när inbjudan till dagen kom. Det är bara att erkänna att man blivit för blaissé för att orka reagera ständigt och jämt när man borde.
Full fart framåt
kunde det ha blivit ikväll. Jag tog nämligen ut hojen för en kvällstur - tisdagar är ju Lulemotorcyklisternas gemensamma körkväll efter samling vid järnvägsstationen. Skälet till den möjliga snabbheten i åkandet var att jag märkte att hastighetsmätaren inte längre fungerade. Inte heller vägmätaren. Vad beror det på? Har någon vajer gått av eller lossnat eller vad?
Nu behövde jag inte mätaren till att börja med. Jag åkte som nr tre i kortegen som för kvällen bara bestod av fyra motorcyklar. Två Honda Goldwing, en gammal BMW och så min Transalp. Det kändes som om jag körde moppe i jämförelse med de andra hojarna. Utflyktsmålet för kvällen var oförskämt närbeläget: Statoil i Persön, där vi stannade för en kopp kaffe och lite surr om MC-livet och det kommande valet.
F ö känner jag själv att jag bryr mig allt mindre om politiken. Varför? Dock har jag igår uppfyllt min samhälleliga plikt genom att jag gick och förhandsröstade i Kulturens hus.
Väl framme i Statoil såg vi att det redan stod fyra motorcyklar parkerade där. Jag tänkte att dom kanske tillhörde åkare från norra delen av staden som farit direkt i akt och mening att invänta huvudklungan utan att behöva ta omvägen in till centrum, men så var ej fallet. Två av åkarna var Bodensare. Var de andra två kom ifrån hann jag inte uppfatta men jag fick inte för mig att de var Lulebor.
Eftersom vi bara var fyra så var fikat snabbt avklarat. Själv tog jag samma väg tillbaka som vi kommit - över Örarna-Bensbyn - så slapp jag E4. De övriga tre tog E4 eftersom de hade ärende mot Gammelstad.
Till Gammelstad har jag också nu farit. Dock hem först och bytt MC mot bil. Nu är jag i min Kyrkstuga, men MC-livet har fortsatt eftersom jag en lång stund talat med ordföranden i valberedningen för SMC norrbotten. Utan särskilt mycket medveten övertalning har han lyckats få mig att känna att arbetet i styrelsen är så pass roligt att jag lovat ställa upp en period till trots att min avsikt tidigare varit att avgå.
Som ofta numera avslutas kvällen med bloggande. Jag kan ju inte svika kära läsarna, vilka varit fler än vanligt sista veckan. Det blir - av någon anledning - alltid fler när jag skriver något kritiskt om svenska kyrkan (Framtidsforum) eller något om laestadianismen.
Nu behövde jag inte mätaren till att börja med. Jag åkte som nr tre i kortegen som för kvällen bara bestod av fyra motorcyklar. Två Honda Goldwing, en gammal BMW och så min Transalp. Det kändes som om jag körde moppe i jämförelse med de andra hojarna. Utflyktsmålet för kvällen var oförskämt närbeläget: Statoil i Persön, där vi stannade för en kopp kaffe och lite surr om MC-livet och det kommande valet.
F ö känner jag själv att jag bryr mig allt mindre om politiken. Varför? Dock har jag igår uppfyllt min samhälleliga plikt genom att jag gick och förhandsröstade i Kulturens hus.
Väl framme i Statoil såg vi att det redan stod fyra motorcyklar parkerade där. Jag tänkte att dom kanske tillhörde åkare från norra delen av staden som farit direkt i akt och mening att invänta huvudklungan utan att behöva ta omvägen in till centrum, men så var ej fallet. Två av åkarna var Bodensare. Var de andra två kom ifrån hann jag inte uppfatta men jag fick inte för mig att de var Lulebor.
Eftersom vi bara var fyra så var fikat snabbt avklarat. Själv tog jag samma väg tillbaka som vi kommit - över Örarna-Bensbyn - så slapp jag E4. De övriga tre tog E4 eftersom de hade ärende mot Gammelstad.
Till Gammelstad har jag också nu farit. Dock hem först och bytt MC mot bil. Nu är jag i min Kyrkstuga, men MC-livet har fortsatt eftersom jag en lång stund talat med ordföranden i valberedningen för SMC norrbotten. Utan särskilt mycket medveten övertalning har han lyckats få mig att känna att arbetet i styrelsen är så pass roligt att jag lovat ställa upp en period till trots att min avsikt tidigare varit att avgå.
Som ofta numera avslutas kvällen med bloggande. Jag kan ju inte svika kära läsarna, vilka varit fler än vanligt sista veckan. Det blir - av någon anledning - alltid fler när jag skriver något kritiskt om svenska kyrkan (Framtidsforum) eller något om laestadianismen.
Intensiv helg
har det varit. Jag skrev redan tidigare att jag i fredags kväll var på gudstjänster i Fridsförbundets bönhus på Örnäset. Möteshelgen fortsatte under lördagen och söndagen. Under dagtid lördagen hann jag inte vara där så mycket eftersom jag även hade annat arbete att utföra, bla några dop i kyrkan. Men mot slutet av eftermiddagen hann jag höra sista predikan innan det var dags för den nattvardsgudstjänst i kyrkan som jag själv ledde. Hr kyrkvärd har redan i kommentar till tidigare inlägg berättat att kyrkan var absolut full och att antalet kommunikanter var klart över 400. En härlig gudstjänst utan tvekan. Och det är klart att när man ser dessa 400-450 nattvardsgäster - varav den absoluta majoriteten är under 25 år - då väcks igen frågan som jag ofta ställt: var är kyrkan egentligen?
Senare på kvällen, efter kaffe i Bönhuset, fortsatte det i kyrkan med sångafton. Hade först inte tänkt stanna på den, men kunde inte låta bli titta in i kyrkan igen och då började man just sjunga en av mina favoritsånger från min egen ungdomstid Härliga lott att i ungdomens dagar... Alltså kunde jag inte låta bli stanna. Fick även sjunga en annan av mina absoluta favoriter bland Sions sånger nämligen Om jag ägde allt men icke Jesus. Härlig och kraftfull sång. Det kändes som om taket i Örnäsets kyrka skulle lyftas mot skyn.
Söndag förmiddag firade jag högmässa i Hertsökyrkan. Tillräckligt många för att ha fin gemenskap i både gudstjänst och vid kyrkkaffe. Men om inte konkurens från bönhuset förelegat så hade vi nog varit några till.
I bönhuset hölls ju predikningar på löpande band fr kl 10. Senare fick jag höra från vissa deltagare därstädes att de saknade den ordning som länge varit rådande på Tornedalens stormöten: nattvard på lördag kväll men likväl högmässogudstjänst kl 11 på söndagen. För två år sedan, då Fridsförbundet hade sin första större höstsamling så hade man högmässogudstjänst i kyrkan vilken jag fick leda. I längden blir det väl lite problem att samordna detta med kyrkoförsamlingens behov och att ha konkurerande högmässogudstjänst i bönhuset har väl ännu inte känts aktuellt (eller hade man det ifjol under ledning av någon gästande präst?).
Frågan om den fortsatta relationen mellan kyrkan och laestadianismen är ständigt närvarande. Som alla förstår så vill jag personligen så länge det är möjligt bidraga till att banden inte helt brister. I matkön på söndagseftermiddagen hamnade jag bedvid en av de gästande predikanterna. Han uttalade sin glädje över lördagskvällens nattvardsgudstjänst i kyrkan och uttryckete att om det i framtiden skulle bli så att svenska kyrkans portar stängs för laestadianismen så skulle han uppfatta det som tragiskt. Han kände stor glädje över den extra högtidlighet som ett kyrkorum kan erbjuda i dessa sammanhang.
Alltså var jag i bönhuset även söndag eftermiddag efter det att kyrkkaffestunden var slut i Hertsökyrkan. Under årens lopp har jag hört många laestadianska predikningar. Ibland bra, ibland medelmåttiga, understundom ostrukturerade och surriga utan så mycket innehåll, men generellt minst lika bra (oftast bättre) än det man hör i kyrkor numera. Ska jag generellt jämföra med den tid då jag första gången på allvar mötte laestadianismen så får jag säga att under de snart 40 år som gått så har nog kvalitén sjunkit. Det var utan tvekan mer "väckelse" över "väckelsens" predikningar på den tiden. Men denna helgs predikningar - jag hörde väl ca hälften - har haft en ovanligt jämn och god kvalité.
Även om jag personligen kan tycka att det är givande och uppbyggligt att deltaga i en sådan mötehelg så kan det inte hjälpas att det man ser även väcker frågor. Jag tänker tex på det jag såg vid lördagskvällens sånggudstjänst. När sista sången klingat ut så dröjde det inte mer än 0.002 sekunder innan hundratals ungdomar reste sig och med beslutsamma steg gick mot utgången. Hur ska man tolka det? Vi är med så länge vi "måste" men sedan går vi? När så stora skaror barn och ungdomar från kristna familjer och släkter är närvarande så måste man inse risken att många är med för att alla andra är med. Hur viktigt är det inte att den Helige Ande genom ordet får drabba alla dessa var och en så att det blir en verklig väckelse till personligt vunnen tro.
Jag tänkte under sångkvällen: tänk om man här också fick ha en förbönsgudstjänst där ungdomarna, beledsagade av det härliga sjungandet, kunde få komma fram till personlig förbön, där man bad för var och en om den Helige Andes kraft och frimodighet till ett kristet liv i vardagen. Tänk om alla dessa ungdomar som nu går till sina skolor inte bara skulle bära med sig förmaningen att möjligtvis "orka" bekänna sin tro och att akta sig för att "halka in på denna världens hala (dans-) golv" utan också gick ut med upplevelsen och kallelsen att nu gäller det att erövra världen med evangeliet. Och att man inte bara genom förbön fick förmedla större frimodighet utan också genom speciell undervisning fick ge redskapen, tex för hur man på sina skolor kan samlas till böne- och bibelstudiegrupper, göra evangelisationssatsningar osv.
Det skulle kunna bli en andlig explosion av väckelse.
För att så till sist använda en liknande formulering som den jag använde om Framtidsforum: det är tråkigt att se hur så stora frimodighets-rikedomar som finns tillgängliga på en armlängds avstånd får ligga helt outnyttjade.
Senare på kvällen, efter kaffe i Bönhuset, fortsatte det i kyrkan med sångafton. Hade först inte tänkt stanna på den, men kunde inte låta bli titta in i kyrkan igen och då började man just sjunga en av mina favoritsånger från min egen ungdomstid Härliga lott att i ungdomens dagar... Alltså kunde jag inte låta bli stanna. Fick även sjunga en annan av mina absoluta favoriter bland Sions sånger nämligen Om jag ägde allt men icke Jesus. Härlig och kraftfull sång. Det kändes som om taket i Örnäsets kyrka skulle lyftas mot skyn.
Söndag förmiddag firade jag högmässa i Hertsökyrkan. Tillräckligt många för att ha fin gemenskap i både gudstjänst och vid kyrkkaffe. Men om inte konkurens från bönhuset förelegat så hade vi nog varit några till.
I bönhuset hölls ju predikningar på löpande band fr kl 10. Senare fick jag höra från vissa deltagare därstädes att de saknade den ordning som länge varit rådande på Tornedalens stormöten: nattvard på lördag kväll men likväl högmässogudstjänst kl 11 på söndagen. För två år sedan, då Fridsförbundet hade sin första större höstsamling så hade man högmässogudstjänst i kyrkan vilken jag fick leda. I längden blir det väl lite problem att samordna detta med kyrkoförsamlingens behov och att ha konkurerande högmässogudstjänst i bönhuset har väl ännu inte känts aktuellt (eller hade man det ifjol under ledning av någon gästande präst?).
Frågan om den fortsatta relationen mellan kyrkan och laestadianismen är ständigt närvarande. Som alla förstår så vill jag personligen så länge det är möjligt bidraga till att banden inte helt brister. I matkön på söndagseftermiddagen hamnade jag bedvid en av de gästande predikanterna. Han uttalade sin glädje över lördagskvällens nattvardsgudstjänst i kyrkan och uttryckete att om det i framtiden skulle bli så att svenska kyrkans portar stängs för laestadianismen så skulle han uppfatta det som tragiskt. Han kände stor glädje över den extra högtidlighet som ett kyrkorum kan erbjuda i dessa sammanhang.
Alltså var jag i bönhuset även söndag eftermiddag efter det att kyrkkaffestunden var slut i Hertsökyrkan. Under årens lopp har jag hört många laestadianska predikningar. Ibland bra, ibland medelmåttiga, understundom ostrukturerade och surriga utan så mycket innehåll, men generellt minst lika bra (oftast bättre) än det man hör i kyrkor numera. Ska jag generellt jämföra med den tid då jag första gången på allvar mötte laestadianismen så får jag säga att under de snart 40 år som gått så har nog kvalitén sjunkit. Det var utan tvekan mer "väckelse" över "väckelsens" predikningar på den tiden. Men denna helgs predikningar - jag hörde väl ca hälften - har haft en ovanligt jämn och god kvalité.
Även om jag personligen kan tycka att det är givande och uppbyggligt att deltaga i en sådan mötehelg så kan det inte hjälpas att det man ser även väcker frågor. Jag tänker tex på det jag såg vid lördagskvällens sånggudstjänst. När sista sången klingat ut så dröjde det inte mer än 0.002 sekunder innan hundratals ungdomar reste sig och med beslutsamma steg gick mot utgången. Hur ska man tolka det? Vi är med så länge vi "måste" men sedan går vi? När så stora skaror barn och ungdomar från kristna familjer och släkter är närvarande så måste man inse risken att många är med för att alla andra är med. Hur viktigt är det inte att den Helige Ande genom ordet får drabba alla dessa var och en så att det blir en verklig väckelse till personligt vunnen tro.
Jag tänkte under sångkvällen: tänk om man här också fick ha en förbönsgudstjänst där ungdomarna, beledsagade av det härliga sjungandet, kunde få komma fram till personlig förbön, där man bad för var och en om den Helige Andes kraft och frimodighet till ett kristet liv i vardagen. Tänk om alla dessa ungdomar som nu går till sina skolor inte bara skulle bära med sig förmaningen att möjligtvis "orka" bekänna sin tro och att akta sig för att "halka in på denna världens hala (dans-) golv" utan också gick ut med upplevelsen och kallelsen att nu gäller det att erövra världen med evangeliet. Och att man inte bara genom förbön fick förmedla större frimodighet utan också genom speciell undervisning fick ge redskapen, tex för hur man på sina skolor kan samlas till böne- och bibelstudiegrupper, göra evangelisationssatsningar osv.
Det skulle kunna bli en andlig explosion av väckelse.
För att så till sist använda en liknande formulering som den jag använde om Framtidsforum: det är tråkigt att se hur så stora frimodighets-rikedomar som finns tillgängliga på en armlängds avstånd får ligga helt outnyttjade.
Det kom en kommentar
till förrförra inlägget. I en egen kommentar till kommentaren har jag berättat att jag strukit den. Skälet är att jag inte vill ta emot kritik här på bloggen från folk som inte uppträder öppet, eller annars genom sina signaturer är kända för mig. Jag påminner läsarna om att jag under en tid haft bloggen modererad (dvs bloggägaren ska godkänna kommentarer innan de publiceras) just för att kunna stävja oönskat anonymt kommenterande. Nu har jag tagit bort modereringen men vill likväl hävda mina regler. Kommentatorer som bara levererar skämt eller andra oförargligheter kan göra det under signatur men eftersom det är ganska påfrestande att uppträda offentligt och framföra åsikter som gör att man kan bli utsatt för kritik så vill jag att den som träder emot mig ska uppträda på samma villkor.
Men som kompromiss känner jag att jag kan citera kommentaren mening för mening och själv kommentera direkt (för i grunden tar det mig emot att censurera).
"Måste du verkligen vara så spydig mot dem som inte är högkyrkliga och inte är kvinnoprästmotståndare?"
Svar: nej, jag måste inte vara på något speciellt sätt alls. Jag väljer att vara som jag är på bloggen. Jag skriver medvetet och eftertänksamt exakt vad jag vill ha fram. Jag läser ofta mina inlägg upp till fem-sex gånger innan jag publicerar dem och filar på varje formulering, så jag står medvetet för det jag skriver.
En viss skämtsam (raljant) ton vill jag inte förneka. Jag kallar ju också min blogg för "...allvarliga skämtsamheter". Ibland kan en något skämtsam ton var ägnad att bättre frambära det budskap man vill sprida.
"Du sprutar ut gift."
Svar: jag hör vad du säger (eller snarare ser vad du skriver). Jag har ingen kommentar. Om det är sant så är det bara att hoppas att det är ett gift som dödar ogräset i Herrens åker.
"Jag ser inget fromt i detta."
Svar: inte jag heller. Min avsikt har inte varit att vara from utan att kritiskt analysera och i klartext framföra den kritik som jag anser rimlig och nödvändig.
"Borde du inte be biskopen och hans medarbetare om ursäkt för dina onyanserade kommentarer ang Framtidsforum."
Svar: absolut inte. Istället är jag beredd att framföra exakt samma kritik öga mot öga. I den elektroniska enkät som vi fick chans besvara gavs man möjligheten att uppge namn och telefonnummer om man kunde tänka sig att bli kontaktad för fortsatt muntlig utvärdering. Jag gjorde det och är alltså beredd att fortsätta samtalet.
Absolut inte behöver jag be om ursäkt eftersom jag gett biskopen* och medarbetarna credit där anledning funnits. Tex finns följande formuleringar i mitt inlägg om Framtidsforum:
"...biskopen själv är betydligt bättre och kan betydligt bättre..."
"sådant är inte fel" (om att vi sysslade med arbetsmiljöfrågor)
"God vilja bakom planeringen givetvis" (om avslutningsgudstjänsten)
Men jag vidhåller att jag är mycket kritisk mot
* den grundläggande anledningen till hela arbetsmiljöprojektet
* hela upplägget av Framtidsforum
* den stora bristen på central Kristuscentrerad förkunnelse, undervisning och gudstjänstliv
* mm
Om man inte får framföra det då har vi hamnat i Stalins Sovjetunionen.
* kanke bör jag även - om någon inte vet om det - berätta att biskop Hans och jag varit goda vänner sedan mitten av vår tonårstid, alltså sedan ca 40 år tillbaka. När vi då och då träffas så har vi alltid förmåga att tala uppriktigt och vänskapligt även i frågor där vi inte är ense. För några år sedan bjöd han mig på middag på sitt representationskontos bekostnad och uttryckte i samtalet glädje över att få dela tankar med mig och sade (ungefär): "jag behöver även lyssna på dig". Om några veckor kommer vi att mötas på Kyrkomötet. Jag är överygad om att vi kommer att prata med varandra som vänner. Biskopen har dessutom gett mig ett löfte om att komma och predika i högmässa i Hertsökyrkan när vi hittar ett fungerande datum.
Men som kompromiss känner jag att jag kan citera kommentaren mening för mening och själv kommentera direkt (för i grunden tar det mig emot att censurera).
"Måste du verkligen vara så spydig mot dem som inte är högkyrkliga och inte är kvinnoprästmotståndare?"
Svar: nej, jag måste inte vara på något speciellt sätt alls. Jag väljer att vara som jag är på bloggen. Jag skriver medvetet och eftertänksamt exakt vad jag vill ha fram. Jag läser ofta mina inlägg upp till fem-sex gånger innan jag publicerar dem och filar på varje formulering, så jag står medvetet för det jag skriver.
En viss skämtsam (raljant) ton vill jag inte förneka. Jag kallar ju också min blogg för "...allvarliga skämtsamheter". Ibland kan en något skämtsam ton var ägnad att bättre frambära det budskap man vill sprida.
"Du sprutar ut gift."
Svar: jag hör vad du säger (eller snarare ser vad du skriver). Jag har ingen kommentar. Om det är sant så är det bara att hoppas att det är ett gift som dödar ogräset i Herrens åker.
"Jag ser inget fromt i detta."
Svar: inte jag heller. Min avsikt har inte varit att vara from utan att kritiskt analysera och i klartext framföra den kritik som jag anser rimlig och nödvändig.
"Borde du inte be biskopen och hans medarbetare om ursäkt för dina onyanserade kommentarer ang Framtidsforum."
Svar: absolut inte. Istället är jag beredd att framföra exakt samma kritik öga mot öga. I den elektroniska enkät som vi fick chans besvara gavs man möjligheten att uppge namn och telefonnummer om man kunde tänka sig att bli kontaktad för fortsatt muntlig utvärdering. Jag gjorde det och är alltså beredd att fortsätta samtalet.
Absolut inte behöver jag be om ursäkt eftersom jag gett biskopen* och medarbetarna credit där anledning funnits. Tex finns följande formuleringar i mitt inlägg om Framtidsforum:
"...biskopen själv är betydligt bättre och kan betydligt bättre..."
"sådant är inte fel" (om att vi sysslade med arbetsmiljöfrågor)
"God vilja bakom planeringen givetvis" (om avslutningsgudstjänsten)
Men jag vidhåller att jag är mycket kritisk mot
* den grundläggande anledningen till hela arbetsmiljöprojektet
* hela upplägget av Framtidsforum
* den stora bristen på central Kristuscentrerad förkunnelse, undervisning och gudstjänstliv
* mm
Om man inte får framföra det då har vi hamnat i Stalins Sovjetunionen.
* kanke bör jag även - om någon inte vet om det - berätta att biskop Hans och jag varit goda vänner sedan mitten av vår tonårstid, alltså sedan ca 40 år tillbaka. När vi då och då träffas så har vi alltid förmåga att tala uppriktigt och vänskapligt även i frågor där vi inte är ense. För några år sedan bjöd han mig på middag på sitt representationskontos bekostnad och uttryckte i samtalet glädje över att få dela tankar med mig och sade (ungefär): "jag behöver även lyssna på dig". Om några veckor kommer vi att mötas på Kyrkomötet. Jag är överygad om att vi kommer att prata med varandra som vänner. Biskopen har dessutom gett mig ett löfte om att komma och predika i högmässa i Hertsökyrkan när vi hittar ett fungerande datum.
Ny kategori?
Jag funderar att här å bloggen införa en ny kategori att sortera vissa inlägg i. Det mesta jag skriver hamnar väl i Allmänt eller Kyrkligt. Då och då - för ofta enligt vissa, för sällan enligt andra - skriver jag något som hamnar i kategorin Mest MC. Understundom hamnar något även i kategorin Böcker jag läst. Om jag inte bloggade så förtvivlat skulle jag hinna läsa ännu mer. Till läsarna är kategori för inlägg där jag samtalar* (det är ju alltid det man gör nuförtiden) med läsarna om mitt eget bloggande. Som detta inlägg, tex.
Men nu funderar jag faktiskt på att skapa ytterligare en kategori. Den skulle heta Kejsaren är naken. Dit skulle sorteras sådana inlägg där jag bara är totalt på tvären mot vad det vara månde. Jag känner mig lite på det humöret efter mitt inspirerade inlägg om Framtidsforum.
Jag har ytterligare ett inlägg på gång som skulle passa i den kategorin. Givetvis även det inspirerat av kunskap förmedlad på Framtidsforum. Men jag kan inte skriva det just nu, för nu är det dags att vara seriös och inrikta sig på morgondagens predikan.
Men håll utkik, det kanske kommer!
* detta gör mig kvalificerad att bli ärkebiskop!
Men nu funderar jag faktiskt på att skapa ytterligare en kategori. Den skulle heta Kejsaren är naken. Dit skulle sorteras sådana inlägg där jag bara är totalt på tvären mot vad det vara månde. Jag känner mig lite på det humöret efter mitt inspirerade inlägg om Framtidsforum.
Jag har ytterligare ett inlägg på gång som skulle passa i den kategorin. Givetvis även det inspirerat av kunskap förmedlad på Framtidsforum. Men jag kan inte skriva det just nu, för nu är det dags att vara seriös och inrikta sig på morgondagens predikan.
Men håll utkik, det kanske kommer!
* detta gör mig kvalificerad att bli ärkebiskop!
Alternativa gudstjänster
Denna helg har Luleå Fridsförbund stor möteshelg (OBS! inte stormöteshelg!) i bönhuset. Ikväll var jag där. Fick lyssna till tre predikningar, alla tolkade; en från finska till svenska, två från svenska till finska. Det är något annat än framtidsforums sändningsgudstjänstinledning där hälsningen lästes på svenska, meänkieli, finska och samiska. Jag menar: på framtidsforum var detta inte nödvändigt, alla närvarande förstår svenska så bra att dom kan uppfatta denna korta inledningshälsning. Alltså var det en ren symbolhandling. I bönhuset däremot, där tolkar man för att alla ska kunna förstå predikan. Och alla som förstår båda språken underkastar sig med glädje att lyssna till en mycket längre predikan. Det är en handling som betyder nåt.
I ett inlägg i våras beskrev jag hur jag på pingstafton kom på MC:n från Pingstrundan i Pajala till kvällsgudstjänst i Pello. När gode vännen och kollegan Stefan upptäckt att en bara svenska-förstående person inkommit så sade han på finska (ungefär) vi behöver tolkning och nickade åt tolkens håll varvid han gick fram och började tolka till svenska och ingen i lokalen reagerade och tyckte det var märkvärdigt. När den beredvilligheten finns, då behövs inte en massa symbolhandlingar att läsa korta liturgidelar på en massa språk.
I morgon besöker jag bönhuset igen och hör tolkade predikningar. På kvällen predikar jag själv (med tolk!) i samband med mässa (men bland laestadianer heter det fortfarande nattvardsgudstjänst) i Örnäsets kyrka kl 18. Ni får gärna be för mig - och gör det gärna även inför söndagen då jag firar högmässa (andra mässan på blott 17 timmar) i mitt vanliga sammanhang - Hertsökyrkan. Garanterat ojämlik* högmässa utlovas: två manliga präster och manlig organist; Jesus förutsätts helt oproblematiskt ha varit man och Gud kommer att omnämnas som han, inte hon eller hen!
I kväll sover jag i kyrkstugan. Den är en den. Och ändå har den inte varit på Framtidsforum.
* i den elektroniska utvärderingsenkät som jag fyllde i på jobbet idag fanns en fråga i vilken mån man trodde att man för framtiden skulle påverkas av det upplevda på Framtidsforum. Givetvis valde jag svarsalternativet inte alls eller i ringa mån eller hur det nu var formulerat.
I ett inlägg i våras beskrev jag hur jag på pingstafton kom på MC:n från Pingstrundan i Pajala till kvällsgudstjänst i Pello. När gode vännen och kollegan Stefan upptäckt att en bara svenska-förstående person inkommit så sade han på finska (ungefär) vi behöver tolkning och nickade åt tolkens håll varvid han gick fram och började tolka till svenska och ingen i lokalen reagerade och tyckte det var märkvärdigt. När den beredvilligheten finns, då behövs inte en massa symbolhandlingar att läsa korta liturgidelar på en massa språk.
I morgon besöker jag bönhuset igen och hör tolkade predikningar. På kvällen predikar jag själv (med tolk!) i samband med mässa (men bland laestadianer heter det fortfarande nattvardsgudstjänst) i Örnäsets kyrka kl 18. Ni får gärna be för mig - och gör det gärna även inför söndagen då jag firar högmässa (andra mässan på blott 17 timmar) i mitt vanliga sammanhang - Hertsökyrkan. Garanterat ojämlik* högmässa utlovas: två manliga präster och manlig organist; Jesus förutsätts helt oproblematiskt ha varit man och Gud kommer att omnämnas som han, inte hon eller hen!
I kväll sover jag i kyrkstugan. Den är en den. Och ändå har den inte varit på Framtidsforum.
* i den elektroniska utvärderingsenkät som jag fyllde i på jobbet idag fanns en fråga i vilken mån man trodde att man för framtiden skulle påverkas av det upplevda på Framtidsforum. Givetvis valde jag svarsalternativet inte alls eller i ringa mån eller hur det nu var formulerat.
Stiftets framtidsforum. Vad tyckte jag om det?
1. I allmänhet
Om Stiftets Framtidsforum i allmänhet tyckte jag inte. Jag tror att jag uttryckt mina ytterst obefintliga positiva förväntningar för länge sedan här på bloggen. Man kan naturligtvis inte helt utesluta att negativ förhandsinställning påverkar upplevelsen, men jag måste säga att så många kollegor från stiftets olika hörn har uttryck mycket djupa spontana besvikelser utan att vara påverkade av mig, så jag är inte ensam.
Vad är det som gör att jag önskade annat? De två dagarna har ju i praktiken varit en enda lång arbetsmiljökurs. Sådant är inte fel, men när man samlar större delen av stiftets kyrkliga personal så borde man kunna låta det vara en manifestation av vår tro, vårt uppdrag, vår tjänst, vår gemenskap kring vår Herre och Frälsare. Man borde kunna ge något av central kristen undervisning till uppbyggelse, inspiration, förnyelse och fördjupning.
Av detta intet! Man undrar: är vår biskop för svag eller har han för dåliga rådgivare omkring sig? De flesta som hör biskop Hans predika i andra sammanhang, tex vid församlingsbesök, uttrycker nästan enstämmigt att biskopen själv är betydligt bättre och kan betydligt bättre än det han lämnar efter sig i officiella stiftssammanhang.
Att ta arbetsmiljön och jämställdheten som tema när man samlas för att tala om en Trovärdig kyrka är verkligen inte trovärdigt. Jag upprepar (ungefär) det jag förut skrivit att om vi ska betona vår trovärdighet så ska det gälla vår trohet mot vårt grundläggande uppdrag. Den nu aktuella vinklingen innebär ju i praktiken att vi säger till "världen": "se på oss så trovärdiga vi är. Vi är likadana som ni!"
2. Föredragen
Eftersom jag i grunden tycker att hela konferensens tema var fel så åker väl alla föredrag ut på samma bananskal. Första föredraget var mest positivt tänkande "Se möjligheterna". Lite kul var det att göra en övning med sin bänkgranne där man fick se hur mycket starkare man blev i armarna om man tio gånger sade "jag är stark och värdefull" tyst för sig själv jämfört med om man tyst sade "jag är svag och värdelös". Men i övrigt gav det kanske inte så mycket. Helt påpassligt råkade jag få telefon när en tredjedel av föredraget var kvar. Snabbt ut ur lokalen där jag träffade en kollega som drog med mig till hotellfoajén. Där träffade vi en organist som också gett upp (den första förmiddagens intryck blandades ju med inledningsgudstjänsten - se nedan). När vi tre satt och samtalade så kom domprost Peder förbi. Vi pratade lite om ditt och datt. Men när han gått så konstaterade vi att han inte frågat vad vi tyckte om det vi hört. Vi undrade om han undvek för att han anade svaret.
Andra föredraget handlade om diskrimineringslagen. Här fanns utan tvekan en viss faktaförmedling, vilken jag dock avstår från att dela med kära läsarna. Vid kvällens middag fick vi som satt vid samma bord dock anledning fundera på om vi inte ägnade oss åt indirekt diskriminering. Man hade nämligen satt rosa respektive ljusblå servetter vid varannan plats för att få män respektive kvinnor på varannan plats.* Vi undrade om det inte ligger något diskriminerande i detta att placera män och kvinnor omväxlande vid borden. Det förutsätter ju att alla som bordssällskap vill ha en person av motsatt kön. Är inte detta ett subtilt förtryck? Man borde givetvis ha haft ett bord med bara blå servetter och ett med bara rosa så att de som föredrar en bordskavaljer av samma kön kunde sitta där!
Själv bröt jag mot reglerna och satte mig vid en dam-plats vid ett i övrigt fullt bord. Det innebar att jag fick kollegan Mats som kavaljer. Jag väntade att han vid första dansen skulle bjuda upp sin "bordsdam" men det gjorde han inte!
Tredje föredraget var väl lite intressant. Det gav verktyg för att se sin personlighetstyp. Givetvis ska man genomföra ett noggrannare test. Det har vi gjort i vårt arbetslag i Hertsön för några år sedan. Det gav många roliga och igenkännande skratt. Och kanske antyder jag här min andra grundläggande upplevelse inför dessa "arbetsmiljödagar": detta skulle passa bättre hemma i de enskilda arbetslagen. När man skulle placera in sig själv i den cirkel som var delad i åtta "tårtbitar" så är det ingen tvekan om att jag själv hamnar till vänster i cirkeln. Alltså mer utredare/rådgivare - nytänkare/innovatör än högersidans organisatör/avslutare/producerare. Enkelt uttryckt: mycket idéer men får inget gjort.
Avslutande föredraget som hölls av nya stiftsdirektorn borde givetvis ha hållits av biskopen själv. Är denna lapsus bara ytterligare ett resultat av den dela-med sig-så alla-får-göra-nåt-så alla-känner-sig-bekräftade - attityd som numera ligger som en "blöt rysk pälsmössa" över kyrkolivet?
3. Gudstjänsterna
Gårdagens inledningsgudstjänst var inget mindre än en katastrof. De reaktioner man hörde från folk var av typen "jag stod inte ut", "jag gick ut", "det är en annan religion" osv. Min grundläggande upplevelse var att det inte var något som helst innehåll. Ingen av de grundläggande delar som formar en gudstjänst. Som allmänt trevligt välkomstord hade väl en del av innehållet kunnat fungera, men som gudstjänst? Jag säger bara: "någon med mig skämta aprilo".
Denna morgons morgonbön innehöll mer av tänkvärda tankar, men som vanligt i de flesta kyrkliga sammanhang, den form som de flesta av oss ärvt och oreflekterat tagit över: bön blir mest prat. Varför inte låta huvuddelen av morgonbönen upptas av sång, bibelläsning, gemensamt bedda psaltarpsalmer och tid för enskild tyst bön. Då skulle morgonbönen bli bön.
Avslutande sändningsmässa: vilken sorg! God vilja bakom planeringen givetvis, men likväl. Stor sorg, för att så stora delar av liturgins rikedomar får ligga oanvända eller bli så ytterst styvmoderligt behandlade. Det är inte utan att man längtar tillbaka till Gunnar Wemans biskopstid, då var det lite mer ordning på gudstjänsterna. När man dessutom varit med på ett flertal stora OAS-möten (och som i mitt fall även varit ansvarig för ett antal festhögmässor på norr-OASerna) då blir man ju fullständigt utmattad av att uppleva hur liturgin misshandlas och hur de stora personella, sångliga, textliga och i övrigt liturgiska rikedomar som finns på mindre än en armlängds avstånd bara får ligga helt outnyttjade. Jag frågar mig igen: har biskopen fel rådgivare? Inför nästa större biskopsledda stiftsmässa erbjuder jag mig att frivilligt på obetald fritid ställa upp som rådgivande liturgikonsult!
Något av det jag då skulle föreslå:**
1. biskopen ska leda hela liturgin och gärna själv predika och under alla förhållanden ska biskopen a) ge avlösning (gjorde han inte idag), b) leda hela nattvardsliturgin (inkl prefationen fr o m "Upplyft era hjärtan...") (gjorde han inte idag) c) välsigna (gjorde han idag).
2. kollektbön + minst två textläsningar
3. mer av de underbara nya lovsånger som finns
4. separat förbön (eller en betydligt kortare förbön om den tveksamma modellen med förbönen inlagd i nattvardsbönen ska användas)
En starkare biskopsroll i kombination med ett tydligare budskap i texter och böner och sånger skulle ge ett mer kristocentriskt fokus. I dagens sändningsmässa är det ingen tvekan om att det fanns en väldigt inkluderande ambition. Den tog sig uttryck i att inledningshälsningen även lästes på meänkieli, samiska och finska; att flera andra medverkande utförde uppgifter som borde varit biskopens; på att lekmän var med och distribuerade trots att präster och diakoner fanns i överflöd; på att en hand uträcktes till EFS genom distribuerande EFS-präst i civila kläder. Men om detta inkluderande agerande ska fungera som måste det bäras av en stark och rätt fokuserad liturgi - jfr tex med Påvens TV-sända julnattsmässa från Rom där förbedjare kommer från alla världsdelar mm - men i dagens mässa - där liturgins centrum var så svagt - där blir det det "inkluderade" som blir centrum. Alltså blir hela mässan människocentrerad istället för Kristuscentrerad." Alltså lämnar den, tyvär, bara en fadd smak i munnen.
Tråkigt, när man vet att det med så ytterst enkla medel går att göra så mycket, mycket mer så mycket, mycket bättre.
4. Samtal om en gemensam resa
Ett samtal som genomfördes på scen inför publik mellan biskop Hans och domprost Karin Burstrand, Göteborg (Karin är, som väl de flesta vet, f d Lulestift-präst).
Så mycket gemensamt resande tycker jag kanske inte att det var. Det var mest biskopen som varit på resa, från en övertygelse (det är fel med kvinnor som präster) till en annan (det är rätt med kvinnor som präster). Personligen har jag flera gånger hört både Hans och Karin berätta det väsentliga i detta resande, så det var inte så mycket nytt mer än i detaljer.
Dock håller jag med en kollega som sade att "dom berättar ju mer om sin personliga vänskap än om övertygelser".*** Lite tokigt kan det ju kännas att detta samtal så starkt får förmedla upplevelser som nu ligger flera årtionden tillbaka i tiden. Tex när Karin berättade om sin första prästtid då hon var med på ett flertal stiftsungdomsläger innan hon som prästvigd kvinna fick delta i gudstjänstlivet. Till vilken nytta - för andra än stiftshistoriska sällskapet - sprider man nu dessa berättelser? Idag är ju läget nämligen totalt annorlunda. Nu är kvinnor som präster med i exakt alla officiella kyrkliga sammanhang!
I den mån även Karin varit ute på resa så handlade det, som jag uppfattade det, mer om att hon nu inte bryr sig lika mycket om "kvinnoprästmotståndare". Den "resa" jag skulle ha velat se är att hon kommit fram till att också de som har den gamla ämbetsuppfattnigen även för framtiden ska beredas ett rimligt utrymme i kyrkan. Jag minns ju från den tid då Karin var min chef hur vi till församlingen fick en ung adjunkt om vilkens "renlärighet" i ämbetsuppfattningen vissa tvivel rådde; hur Karin då vid två tillfällen såg till att han blev tvungen distribuera när prästvigd kvinna celebrerade. Och dessa tillfällen ordnades på ett sätt som jag - som då varit i församlingen i åratal och kunde dess normala rutiner - inte kunde annat än bedöma som ytterst krystade och påhittade. Hade givetvis varit underbart om Karin berättat att hon nu rest ifrån dylikt tvångsbeteende.
5. Gemenskapen
När 1300 personer är samlade så hinner man bara träffa några. Men dom man mötte var trevliga. Festkvällens middag var trevlig. Tisdagseftermiddagens fria val använde jag till att simma i äventyrsbadet. Roligt det med. Strax före läggdags igår hann jag och två kollegor med att bilda St Pauli bönegemenskap. Nu är det dags att gå iväg för att uppfylla dagens förpliktelse enligt gemenskapens enkla regel.
* Givetvis skulle männen ta rosa platser och damerna ljusblå! Tyvärr är det ju så att dylikt tvärtom-beteende inte längre fungerar som utmaning. Det har för länge sedan förlorat sin överraskningseffekt. Sedan lång tid tillbaka är man ju urless på könsrollsutmanande TV-reklam där mamma vaxar bilen och pappa gräddar bullar. F ö: när såg du senast ett modernt svenskt TV-drama där prästrollen innehades av en man? Skulle man ha utmanat så skulle man naturligtvis gjort tvärtom mot tvärtom, dvs beordrat män att ta ljusblå platser och kvinnor de rosa. Då hade nämligen alla insett att de planeringsansvariga varit utmanande nog att göra tvärtom mot vad man förväntar sig på en kyrkligt organiserad jämställdhetskurs.
F ö fick jag idag - skriver denna not som ett tillägg dagen efter inlägget - höra om en vaktmästare som tyckte att hela servettjafset var så barnsligt kränkande att han valde åka hem.
** om mina skriverier i detta stycke även kan uppfattas som kritik mot enskilda medverkandes agerande/roller så ska detta naturligtvis inte tas personligt. De enskilda personerna har givetvis bara gjort det som är naturligt när biskopen frågar: med glädje tackar man ja till den uppgift som blir en anförtrodd. Felet är att hela upplägget tvingar in deltagare i helt orimliga och felaktiga roller.
*** (tillägg till bloggposten dagen efter) lite försökte dock biskopen tala om övertygelse, men det blev inte så bra. Han försökte nämligen ta Luther som intäkt för sin nya övertygelse. Enligt biskopen så skulle - på något sätt som jag inte riktigt uppfattade - Luther egentligen varit på väg mot accepterande av kvinnor som präster men "nådde inte riktigt fram". När man på detta sätt hör människor läsa in sina egna önskedrömmar i Luthers tankar, då önskar man nästan att man skulle kunna återuppväcka framlidne professor Ingemar Öberg ur graven.
- - - - - - - - -
Till min oförställda glädje och stolthet konstaterar jag att jag är före min gamle kamrat med att å blogg kommentera Framtidsforum
Om Stiftets Framtidsforum i allmänhet tyckte jag inte. Jag tror att jag uttryckt mina ytterst obefintliga positiva förväntningar för länge sedan här på bloggen. Man kan naturligtvis inte helt utesluta att negativ förhandsinställning påverkar upplevelsen, men jag måste säga att så många kollegor från stiftets olika hörn har uttryck mycket djupa spontana besvikelser utan att vara påverkade av mig, så jag är inte ensam.
Vad är det som gör att jag önskade annat? De två dagarna har ju i praktiken varit en enda lång arbetsmiljökurs. Sådant är inte fel, men när man samlar större delen av stiftets kyrkliga personal så borde man kunna låta det vara en manifestation av vår tro, vårt uppdrag, vår tjänst, vår gemenskap kring vår Herre och Frälsare. Man borde kunna ge något av central kristen undervisning till uppbyggelse, inspiration, förnyelse och fördjupning.
Av detta intet! Man undrar: är vår biskop för svag eller har han för dåliga rådgivare omkring sig? De flesta som hör biskop Hans predika i andra sammanhang, tex vid församlingsbesök, uttrycker nästan enstämmigt att biskopen själv är betydligt bättre och kan betydligt bättre än det han lämnar efter sig i officiella stiftssammanhang.
Att ta arbetsmiljön och jämställdheten som tema när man samlas för att tala om en Trovärdig kyrka är verkligen inte trovärdigt. Jag upprepar (ungefär) det jag förut skrivit att om vi ska betona vår trovärdighet så ska det gälla vår trohet mot vårt grundläggande uppdrag. Den nu aktuella vinklingen innebär ju i praktiken att vi säger till "världen": "se på oss så trovärdiga vi är. Vi är likadana som ni!"
2. Föredragen
Eftersom jag i grunden tycker att hela konferensens tema var fel så åker väl alla föredrag ut på samma bananskal. Första föredraget var mest positivt tänkande "Se möjligheterna". Lite kul var det att göra en övning med sin bänkgranne där man fick se hur mycket starkare man blev i armarna om man tio gånger sade "jag är stark och värdefull" tyst för sig själv jämfört med om man tyst sade "jag är svag och värdelös". Men i övrigt gav det kanske inte så mycket. Helt påpassligt råkade jag få telefon när en tredjedel av föredraget var kvar. Snabbt ut ur lokalen där jag träffade en kollega som drog med mig till hotellfoajén. Där träffade vi en organist som också gett upp (den första förmiddagens intryck blandades ju med inledningsgudstjänsten - se nedan). När vi tre satt och samtalade så kom domprost Peder förbi. Vi pratade lite om ditt och datt. Men när han gått så konstaterade vi att han inte frågat vad vi tyckte om det vi hört. Vi undrade om han undvek för att han anade svaret.
Andra föredraget handlade om diskrimineringslagen. Här fanns utan tvekan en viss faktaförmedling, vilken jag dock avstår från att dela med kära läsarna. Vid kvällens middag fick vi som satt vid samma bord dock anledning fundera på om vi inte ägnade oss åt indirekt diskriminering. Man hade nämligen satt rosa respektive ljusblå servetter vid varannan plats för att få män respektive kvinnor på varannan plats.* Vi undrade om det inte ligger något diskriminerande i detta att placera män och kvinnor omväxlande vid borden. Det förutsätter ju att alla som bordssällskap vill ha en person av motsatt kön. Är inte detta ett subtilt förtryck? Man borde givetvis ha haft ett bord med bara blå servetter och ett med bara rosa så att de som föredrar en bordskavaljer av samma kön kunde sitta där!
Själv bröt jag mot reglerna och satte mig vid en dam-plats vid ett i övrigt fullt bord. Det innebar att jag fick kollegan Mats som kavaljer. Jag väntade att han vid första dansen skulle bjuda upp sin "bordsdam" men det gjorde han inte!
Tredje föredraget var väl lite intressant. Det gav verktyg för att se sin personlighetstyp. Givetvis ska man genomföra ett noggrannare test. Det har vi gjort i vårt arbetslag i Hertsön för några år sedan. Det gav många roliga och igenkännande skratt. Och kanske antyder jag här min andra grundläggande upplevelse inför dessa "arbetsmiljödagar": detta skulle passa bättre hemma i de enskilda arbetslagen. När man skulle placera in sig själv i den cirkel som var delad i åtta "tårtbitar" så är det ingen tvekan om att jag själv hamnar till vänster i cirkeln. Alltså mer utredare/rådgivare - nytänkare/innovatör än högersidans organisatör/avslutare/producerare. Enkelt uttryckt: mycket idéer men får inget gjort.
Avslutande föredraget som hölls av nya stiftsdirektorn borde givetvis ha hållits av biskopen själv. Är denna lapsus bara ytterligare ett resultat av den dela-med sig-så alla-får-göra-nåt-så alla-känner-sig-bekräftade - attityd som numera ligger som en "blöt rysk pälsmössa" över kyrkolivet?
3. Gudstjänsterna
Gårdagens inledningsgudstjänst var inget mindre än en katastrof. De reaktioner man hörde från folk var av typen "jag stod inte ut", "jag gick ut", "det är en annan religion" osv. Min grundläggande upplevelse var att det inte var något som helst innehåll. Ingen av de grundläggande delar som formar en gudstjänst. Som allmänt trevligt välkomstord hade väl en del av innehållet kunnat fungera, men som gudstjänst? Jag säger bara: "någon med mig skämta aprilo".
Denna morgons morgonbön innehöll mer av tänkvärda tankar, men som vanligt i de flesta kyrkliga sammanhang, den form som de flesta av oss ärvt och oreflekterat tagit över: bön blir mest prat. Varför inte låta huvuddelen av morgonbönen upptas av sång, bibelläsning, gemensamt bedda psaltarpsalmer och tid för enskild tyst bön. Då skulle morgonbönen bli bön.
Avslutande sändningsmässa: vilken sorg! God vilja bakom planeringen givetvis, men likväl. Stor sorg, för att så stora delar av liturgins rikedomar får ligga oanvända eller bli så ytterst styvmoderligt behandlade. Det är inte utan att man längtar tillbaka till Gunnar Wemans biskopstid, då var det lite mer ordning på gudstjänsterna. När man dessutom varit med på ett flertal stora OAS-möten (och som i mitt fall även varit ansvarig för ett antal festhögmässor på norr-OASerna) då blir man ju fullständigt utmattad av att uppleva hur liturgin misshandlas och hur de stora personella, sångliga, textliga och i övrigt liturgiska rikedomar som finns på mindre än en armlängds avstånd bara får ligga helt outnyttjade. Jag frågar mig igen: har biskopen fel rådgivare? Inför nästa större biskopsledda stiftsmässa erbjuder jag mig att frivilligt på obetald fritid ställa upp som rådgivande liturgikonsult!
Något av det jag då skulle föreslå:**
1. biskopen ska leda hela liturgin och gärna själv predika och under alla förhållanden ska biskopen a) ge avlösning (gjorde han inte idag), b) leda hela nattvardsliturgin (inkl prefationen fr o m "Upplyft era hjärtan...") (gjorde han inte idag) c) välsigna (gjorde han idag).
2. kollektbön + minst två textläsningar
3. mer av de underbara nya lovsånger som finns
4. separat förbön (eller en betydligt kortare förbön om den tveksamma modellen med förbönen inlagd i nattvardsbönen ska användas)
En starkare biskopsroll i kombination med ett tydligare budskap i texter och böner och sånger skulle ge ett mer kristocentriskt fokus. I dagens sändningsmässa är det ingen tvekan om att det fanns en väldigt inkluderande ambition. Den tog sig uttryck i att inledningshälsningen även lästes på meänkieli, samiska och finska; att flera andra medverkande utförde uppgifter som borde varit biskopens; på att lekmän var med och distribuerade trots att präster och diakoner fanns i överflöd; på att en hand uträcktes till EFS genom distribuerande EFS-präst i civila kläder. Men om detta inkluderande agerande ska fungera som måste det bäras av en stark och rätt fokuserad liturgi - jfr tex med Påvens TV-sända julnattsmässa från Rom där förbedjare kommer från alla världsdelar mm - men i dagens mässa - där liturgins centrum var så svagt - där blir det det "inkluderade" som blir centrum. Alltså blir hela mässan människocentrerad istället för Kristuscentrerad." Alltså lämnar den, tyvär, bara en fadd smak i munnen.
Tråkigt, när man vet att det med så ytterst enkla medel går att göra så mycket, mycket mer så mycket, mycket bättre.
4. Samtal om en gemensam resa
Ett samtal som genomfördes på scen inför publik mellan biskop Hans och domprost Karin Burstrand, Göteborg (Karin är, som väl de flesta vet, f d Lulestift-präst).
Så mycket gemensamt resande tycker jag kanske inte att det var. Det var mest biskopen som varit på resa, från en övertygelse (det är fel med kvinnor som präster) till en annan (det är rätt med kvinnor som präster). Personligen har jag flera gånger hört både Hans och Karin berätta det väsentliga i detta resande, så det var inte så mycket nytt mer än i detaljer.
Dock håller jag med en kollega som sade att "dom berättar ju mer om sin personliga vänskap än om övertygelser".*** Lite tokigt kan det ju kännas att detta samtal så starkt får förmedla upplevelser som nu ligger flera årtionden tillbaka i tiden. Tex när Karin berättade om sin första prästtid då hon var med på ett flertal stiftsungdomsläger innan hon som prästvigd kvinna fick delta i gudstjänstlivet. Till vilken nytta - för andra än stiftshistoriska sällskapet - sprider man nu dessa berättelser? Idag är ju läget nämligen totalt annorlunda. Nu är kvinnor som präster med i exakt alla officiella kyrkliga sammanhang!
I den mån även Karin varit ute på resa så handlade det, som jag uppfattade det, mer om att hon nu inte bryr sig lika mycket om "kvinnoprästmotståndare". Den "resa" jag skulle ha velat se är att hon kommit fram till att också de som har den gamla ämbetsuppfattnigen även för framtiden ska beredas ett rimligt utrymme i kyrkan. Jag minns ju från den tid då Karin var min chef hur vi till församlingen fick en ung adjunkt om vilkens "renlärighet" i ämbetsuppfattningen vissa tvivel rådde; hur Karin då vid två tillfällen såg till att han blev tvungen distribuera när prästvigd kvinna celebrerade. Och dessa tillfällen ordnades på ett sätt som jag - som då varit i församlingen i åratal och kunde dess normala rutiner - inte kunde annat än bedöma som ytterst krystade och påhittade. Hade givetvis varit underbart om Karin berättat att hon nu rest ifrån dylikt tvångsbeteende.
5. Gemenskapen
När 1300 personer är samlade så hinner man bara träffa några. Men dom man mötte var trevliga. Festkvällens middag var trevlig. Tisdagseftermiddagens fria val använde jag till att simma i äventyrsbadet. Roligt det med. Strax före läggdags igår hann jag och två kollegor med att bilda St Pauli bönegemenskap. Nu är det dags att gå iväg för att uppfylla dagens förpliktelse enligt gemenskapens enkla regel.
* Givetvis skulle männen ta rosa platser och damerna ljusblå! Tyvärr är det ju så att dylikt tvärtom-beteende inte längre fungerar som utmaning. Det har för länge sedan förlorat sin överraskningseffekt. Sedan lång tid tillbaka är man ju urless på könsrollsutmanande TV-reklam där mamma vaxar bilen och pappa gräddar bullar. F ö: när såg du senast ett modernt svenskt TV-drama där prästrollen innehades av en man? Skulle man ha utmanat så skulle man naturligtvis gjort tvärtom mot tvärtom, dvs beordrat män att ta ljusblå platser och kvinnor de rosa. Då hade nämligen alla insett att de planeringsansvariga varit utmanande nog att göra tvärtom mot vad man förväntar sig på en kyrkligt organiserad jämställdhetskurs.
F ö fick jag idag - skriver denna not som ett tillägg dagen efter inlägget - höra om en vaktmästare som tyckte att hela servettjafset var så barnsligt kränkande att han valde åka hem.
** om mina skriverier i detta stycke även kan uppfattas som kritik mot enskilda medverkandes agerande/roller så ska detta naturligtvis inte tas personligt. De enskilda personerna har givetvis bara gjort det som är naturligt när biskopen frågar: med glädje tackar man ja till den uppgift som blir en anförtrodd. Felet är att hela upplägget tvingar in deltagare i helt orimliga och felaktiga roller.
*** (tillägg till bloggposten dagen efter) lite försökte dock biskopen tala om övertygelse, men det blev inte så bra. Han försökte nämligen ta Luther som intäkt för sin nya övertygelse. Enligt biskopen så skulle - på något sätt som jag inte riktigt uppfattade - Luther egentligen varit på väg mot accepterande av kvinnor som präster men "nådde inte riktigt fram". När man på detta sätt hör människor läsa in sina egna önskedrömmar i Luthers tankar, då önskar man nästan att man skulle kunna återuppväcka framlidne professor Ingemar Öberg ur graven.
- - - - - - - - -
Till min oförställda glädje och stolthet konstaterar jag att jag är före min gamle kamrat med att å blogg kommentera Framtidsforum
