Blandad kväll

Var jag med om ikväll. Åtminstone om man ser till de närvarandes kyrkliga bakgrund och nuvarande andliga hemort. Två svenskkyrkliga präster, en katolsk präst, en laestadianpredikant och några lekmän. Kan det bli annat än stimulerande samtal?
 
Nej, inte. Särskilt som alla talade med varandra i en anda av öppenhet och lyhördhet. Fler sådana samtal skulle behövas. Jag tänker att de bekännande kristnas antal i vårt land nu börjar vara så litet att vi på ett helt nytt sätt måste igenkänna varandra och fördjupa gemenskapen med varandra över alla tänkbara konfessions-, grupp-, och kulturgränser.
 
Rolig kväll. Tack att jag blev inbjuden.

Den bibliska grunden för prästämbetet

har jag talat om ikväll i vuxengruppen på Fridsförbundets Fredagstimme. Ämnet för kvällen hade fått lite olika formuleringar, men summan av kardemumman var att försöka säga något om det jag satt som rubrik för detta inlägg.
 
Alltså, finns prästämbetet i Bibeln? Mitt inledande svar blev Det beror på vilken bibelöversättning man använder. Det är ju så att i moderna svenska bibelöversättningar (då syftar jag på 1917, Bibel 2000 och Folkbibeln) där översätts de bibliska uttrycken presbuteros och episkopos med äldste respektive (församlings-) föreståndare (eller något liknande). Men i Karl XII:s Bibel används de traditionella uttrycken präst och biskop. Genomgång sedan av några av dessa ställen (Apg 20:17 och 28; Fil 1:1; 1 Tim 3:1; Tit 1:5; Jak 5:14). Slutsatsen alltså: om präster och biskopar "finns i Bibeln" beror på bibelöversättningen. Levererade även det påstående jag hört någon gång (förmodligen av någon högkyrkligt sinnad prästämbetesförsvarare) att de gamla uttryckens försvinnande ur Bibeln 1917, delvis kan förklaras av frikyrklighetens framväxt, där man ville ha färre "kyrkliga" termer och istället ord som kunde passa bättre i de frikyrkliga sammanhangen.
 
Sedan ägnade jag en stund åt att förklara skillnaden mellan lärjungar och apostlar. Lärjungar hade Jesus många men bland dem valde han 12 som han kallade apostlar (Mark 3:13-14). En lärjunge är en Jesu efterföljare, en som vill lära sig av Jesus. En apostel är givetvis lärjunge men samtidigt en som fått fullmakt handla å sin Herres vägnar, i hans ställe. Och det är ur apostolatet som präst- och biskopsmäbetet växte fram. Dock ser man t ex i Apg 20 att samma personer kan ges båda titlarna. En tydlig skillnad kom senare.*
 
Liten genomgång av hur apostlarna (särskilt Petrus) är dom som får agera med definitiv auktoritet i avgörande lägen (när evangeliet når Samarien, Apg 8:14-17; när de första hedningarna döps, Apg 10; vid apostlamötet i Jerusalem, Apg 15).
 
Nämnde också att den sista måltiden även kan ha en annan betydelse än det vi vanligen tänker. Det var ju bara de 12 som var med Jesus den kvällen, därför kan "gör detta till min åminnelse" också ha en syftning på att apostlarna själv ska fira nattvard,  inte bara ta emot nattvarden. Alltså kan denna stund uppfattas som pĺrästämbetets instiftelse likaväl som nattvardens.
 
Genomgång också av hur man redan i Apostlagärningarna kan se de första tecknen på ämbetsvigningar genom bön och handpåläggning (Apg 6:6). Även något om Paulus; hur hans möte med Jesus vid Damaskus' stadsport och den kristne brodern Ananias' handpåläggning inte bara är uttryck för hans omvändelse utan även hans kallelse till hedningarna apostel. Den Helige Ande säger ju faktiskt inte till Ananias att "Det är en person som sitter tyngd av sina synder och behöver bli förlåten" (som vi lutheraner, i alla fall laestadianska lutheraner!) ofta tänker, utan "gå, för han är mitt utvalda redskap..." (Folkbibeln 2015). Kan man tänka sig att Ananias handpåläggning även är Paulus' vigning till apostel?
 
Till sist också lite om de första tecknen på att ett från de lokala församlingarna självständigt ämbete växer fram med sin egen auktoritet. Se (igen) Tit 1:5 där Paulus ger Titus uppdraget insätta äldste (=präster!) i alla städer enligt Paulus instruktioner (inte genom att uppmana församlingarna hålla årsmöte och i demokratisk ordning välja predikanter (!) sa jag lite skämtsamt. Men den allvarliga poängen: auktoriteten till Titus' handlande kommer alltså inte från (de lokala) församlingarna utan från aposteln (Paulus) dvs en tidigare ämbetsbärare (="biskop"?).
 
Ja, lite mer sa jag väl, men nu börjar orken tryta att skriva mer.
 Sen blev det samtal (och kaffe och mer samtal). Till sist får jag väl erkänna att dessa undervisningstillfällen vid Fredagstimmen är riktigt stimulerande. Intresserade och kunniga åhörare. Nästan gång för mig blir 22 febr. Då är temat sakramenten.

* Jag nämnde även något om att det finns olika syn på vilket som är primärt i förhållande till det andra. Är biskopar det ursprungliga och dom senare gjorde präster till sina medhjälpare (sannolikt vanligare syn i historiska kyrkor) eller var präster först på plan och dom senare hade behov organisera ledare bland sig vilka kallades biskopar? (en syn som finns i vissa s k protestantiska kretsar)

Kollegium

av speciellt slag hade vi under förmiddagen idag. Domprosten hade samlat berörd del av personalen för att redovisa resultatet av en enkät vi fått svara på. Den handlade om div organisatoriska frågor. Utifrån enkäten hade hon sedan dragit vissa slutsatser för framtiden vilket lett till några organisatoriska nyheter.
 
Ömsom vin och ömsom vatten kanske. Somt gillade jag annat inte. Men det är som det är. Så länge jag får vara ifred och göra som jag vill är det ok. Så verkar det bli. Ny arbetsledare får jag. Jag hälsade honom välkommen i rollen med orden "jag gör som jag alltid har gjort, utan att fråga om lov och det får du finna dig i." Varvid han skrattade förnöjt. Vi lär nog komma överens.
 
Annars är väl den naturliga reaktionen vid all omorganisation: "Jag går i pension." * Men efter lång trevlig lunch med kollega där vi dels talat om teleskop och amatörastronomi dels lagt fast strategin hur vi ska få allt att fungera som vi vill, så var humöret på topp.
 
Besök hos mamma. Hon blir sakta mer glömsk. Test om hon kunde räkna upp namnen på alla sina fem barn. Det kunde hon inte. Men hon kunde i alla fall skratta åt att hon var så glömsk.
 
Sen till Hertsökyrkan. Div plus förberedelse för Alpha där jag leder en av fortsättningsgrupperna. I den här vi talat om Kyrkans kännetecken.**
 
Alpha sen så klart. Buss hem och lite titt i teleskopet. Ganska klart men -27 så det blev månen genom fönsterruta även denna gång. Vad roligt det är beskåda månen just på gränsen mellan skugga och solbelyst. Det är där man ser berg, dalar och kratrar.
 

* i min ålder har den ersatt den suck som fällts de tidigare 39 åren då organisationsförändringar aviserats: jag säger upp mig
 
** enligt Luther: ordet, dopet, nattvarden, ämbetet, avlösningen, bönen, lidandet. Tema för kvällen: lidandet

Prästmöte

har jag varit på idag. Igår kväll kom en präst norrifrån och sov över. I morse for vi mot Piteå och tog en veniat från staden med oss. Vid Lutherska kapellet i Piteå anslöt fem personer söderifrån, fyra från Västerbotten tillsammans med biskop electus Bengt Ådahl.
 
Det var alltså prästmöte för Missionsprovinsen i norr. Sammanlagt fyra präster vigda i provinsen, tre vigda i svenska kyrkan men som anslutit sig till Missionsprovinsens prästkollegium plus en lekman med venia.
 
Vad gör man då på ett sådant möte? Fikar och ber och samtalar och äter pizza och avslutar dagen med gudstjänst i det fina kapellet. Samtalet handlade givetvis om sådant som präster nästan alltid talar om när dom möts, dvs kyrkosyn och framtidssyn. 
 
Vad kan komma ut av detta? Kan det leda till något positivt för kristenheten i landet? Den som lever får se.
 
Positivt var i alla fall att jag mot slutet av eftermiddagen fick se planeten Mars, just nu ganska lättlokaliserad nära månen. Synd att teleskopet var hemma.

Jag har en svag känsla av

att jag borde skriva något som mer stimulerar den kyrkligt sinnade delen av läsekretsen. Eller kanske den f d läsekretsen eller den del av läsekretsen som numera tittar in på bloggen betydligt mer sällan än förr. Läsekretsen har nämligen tydligt minskat jämfört med för något år sedan. Kan bara tolkas som att jag blivit mindre angelägen. Jag menar nåt mer intressant borde jag kunna prestera än att bara berätta om vilkren gudstjänst jag besöker eller själv leder under helgen. Men vad skulle det handla om? Om jag skulle skriva något mer intresseväckande alltså.
 
En sak skulle kunna vara att berätta att jag för en dag sedan hade besök av både en Missionsprovinspräst och en katolsk präst. Dock ej samtidigt. Den förre hade jag mött både vid högmässa i Hertsön som han deltog i och vid nyårsaftonens mässa i Örnäset där han hjälpte mig distribuera. Då gjorde vi upp  om att ses igen och få tid samtala mer.
 
Den senare mötte jag vid Statoilmacken mitt emot katolska kyrkan. Jag står och tankar när det kommer en i vinterkylan väl påpälsad man som går mycket nära förbi mig på väg mot butiken. Han hade inte känt igen mig och inte jag honom trots att vi känt varandra sedan 1976, då vi möttes i Uppsala. Då han just passerat slog det mig vem han var och när han kom ut gav jag mig tillkänna. Han medgav att han tänkt "det där måste vara en präst" när han sett en man i hatt tanka sin bil. Givetvis bjöd jag på stört hem honom på fika/mat men han avböjde snyggt genom att tacka både ja (till själva saken) och nej (till den föreslagna tiden) och föreslog dagen efter istället. Så blev det. Alltså kaffe med Missionsprovinsen om förmiddagen och middag med katolska kyrkan om aftonen. Mer ekumeniskt kan det inte bli.
 
Det här var ju heller inte särskilt intressant. Jag hade tänkt komma till något av innehållet i vara samtal. Men nu orkar jag inte mer. Godnatt.

Nederluleå kyrka

eller Gammelstads kyka, som den oftast kallas, har jag varit i idag. På gudstjänst. Den ska jag inte referera. Däremot säga något om kyrkorummet där jag firade min första mässa för snart 40 år sedan och därefter många gånger och där två av mina barn är döpta och allla fyra konfirmerade. En kyrka som på många sätt är mig kär alltså.
 
För en tid sedan gjorde man om främre delen av stora kyrkorummet; tog bort sektionerna med bänkar som stod på tvären och gjorde plats för flygel på ena sidan och körplats på den andra. Vad ska man säga om detta? Ur musik- och konsertsynpunkt kanske en fördel. Men ur estetisk synvinkel - och därmed också ur liturgisk? - utan tvekan en försämring. I kombination med att man för ännu fler år sedan tagit bort de två pelarna på kanten av "staketet" (vad nu ett sådant heter?) framför koret, har det utan tvekan blivit en tydlig förändring av kyrkorummets karaktär. Till det sämre måste jag tyvärr säga. Även om en viss förändring av kyrkorummet var önskvärd för användbarhetens skull (jag har själv burit på många sådana tankar ända sedan min tid som präst där) så tror jag definitivt att man kunnat göra det mer pietetsfullt. Och sen får man väl till sist acceptera att om man har ett medeltida kyrkorum så har man. Hur stor önskan man än kan ha omvandla byggnaden till konsertlokal, så - är det en kyrka så är det.

Svenska kyrkan ger stöd åt Missionsprovinsen

Nåja, kanske inte riktigt så. I vart fall inte avsiktligt. Lägg rubriken på kontot locka läsare till bloggen.
 
I verkligheten var det ungefär så här. Luleå domkyrkoförsamling stängde för ca ett år sedan en av sina distriktskyrkor, Björkskatakyrkan. Under året därefter har arbete pågått för att dels sälja lokalen (det har nu skett) och avyttra alla inventarier, från böcker och porslin till taklampor och möbler. Bland det sista fanns själva kyrkomöbleringen. Dopfunten flyttas till annan kyrka, men altare, knäfallen och predikstol var till salu.
 
På församlingens intranät dyker till sist upp en annons där det erbjuds att sagda kyrkomöblering skänks till den som hämtar den. Eftersom det bland personalen fanns kännedom om att mindre församlingsgrupp på annan ort var i behov av dylik utrustning kunde fömedling ske och i går hämtades desamma möblerna och transporterades till Korpilombolo gudstjänstgemenskap som är en av Missionsprovinsens koinonior (församlingar).
 
All välsignelse önskas medfölja predikstol och knäfall (altaret lämnades). Jag har ju predikat i den predikstolen många gånger och även fallit på knä för kommunion vid flera tillfällen. Hoppas få göra det igen.

Stiftsfullmäktige

har jag varit på under ett helt dygn. Fredag mitt på dan till lördag mitt på dan. Det är väl nu tredje mandatperioden som jag är ordinarie eller ersättare. Åtskilliga gånger har jag ställt mig frågan om nödvändigheten av detta som stiftets förre biskop, vännen Hans, redan för drygt 13 tretton år sedan kallade terapi för kyrkopolitiker.*
 
Men den här gången råkade jag få ovanligt fin kontakt med några av de övriga ledamöterna - och det gör att jag far från stiftsfullmäktige med oväntat stor glädje!** - dels vid måltiderna dels med min granne i sammanträdesrummet. Den senare, som var ensam i sin nomineringsgrupp, inbjöd vi att vid det schemalagda gruppmötet vara med oss två FK:are. Eftersom vi små grupper inte fått någon tilldelad lokal för gruppmöte utan fick ta "valfri lokal" så valde vi Espresso house. 
 
Att FK-kollegans förslag vid det formella sammanträdet idag röstades ner, hör väl bara till ordningen. Det var ju ett förslag som skulle inneburit att namnet Jesus nämnts åtminstone en gång i verksamhetsplanen för kommande år.
 
Direkt efter fullmäktige färd till pensionerade vänner för gemenskap med andra vänner kring buffe' och bilder från pilgrimsvandring till Santiago de Compostella.
 
En av de närvarande och jag tyckte att vi sågs för sällan numera. Beror det på att vi har för få OAS-möte nu för tiden, frågade vi oss. Borde vi ha ett i Luleå någon nära förestående sommar?
 

 
detta yttrades när han efter snabb resa hem från det årets fullmäktige sjönk ner i hörnsoffan hos min exhustru vid hennes 50-årskalas och svarade på en av de närvarande gästernas fråga: "hur var det på stiftsfullmäktige?"
 
** men för att inte frestas förfalla till överentusiasm har jag lovat mig själv att - inspirerad av den hörselrehabiliteringskurs jag för drygt två veckor sedan deltog i - skriva till stiftskansliet och föreslå vissa åtgärder som för framtiden verksamt skulle förhöja sammanträdesglädjen hos personer med hörselnedsättning.

Mera altarflytt

Men nu i tyngre och större format läste jag om i tidningen i morse. Och inte bara ett altare ska flyttas utan en hel kyrka. Malmbergets kyrka. För andra gången. 1974 invigdes den på sin nuvarande plats efter ca 30 år på sin ursprungliga plats. Orsaken till flytten denna gång densamma som sist, gruvdriften och utvidgandet av det s k rasriskområdet.
 
Förra gången flyttades kyrkan inom det befintliga Malmberget, men nu när Malmberget är på väg att helt försvinna ska kyrkan flyttas till Koskullskulle dit redan många av de gamla typiska Malmbergshusen flyttats.
 
Malmbergets kyrka är på många sätt en fin kyrka tycker jag. Väl värd att bevara. I vart fall av kyrkoantikvariska och kulturhistoriska skäl. Hur mycket den i framtiden kommer att behövas av gudstjänstskäl, nu när den kommer närmare Gällivare där tillräckligt stor kyrka redan finns, det är en annan fråga. 
 
Tänk om man i samband med flytten - då kyrkan ändå ska rivas ner och byggas upp igen - kunde vara modig nog - och av antikvariska myndigheter få tillåtelse till - att bygga om kyrkan invändigt, typ
- minska kyrkorummets längd
- utnyttja bakre delen, tillsammans med utrymmet på och under läktaren till ändamålsenliga församlingslokaler i två våningar (då behövs inte separat församlingshem, och expeditionslokaler finns tillräckligt i Gällivare)
- ta bort läktarorgeln, inköp ev en ngt större kororgel och bered plats för den
 
Typ, alltså.
 
Men att tillåta ombyggnad av kyrkor till modern ändamålsenlighet är knappast riksantikvarieämbetets och länsstyrelsernas starkaste gren. Berörda ansvariga i pastorat, kommun och övriga myndigheter borde göra en studieresa till den kyrka i London vi besökte under vår personalresa från Örnäset hösten 1997. Vad den nu hette.  Holy Innocents Church? I England ligger dom ju långt före oss när det gäller ombyggnad av kyrkor.

Hm och glädje

Tänkte först skriva sorg och glädje men det lät så dramatiskt. Men det som idag gjort mig betänksam är flerfaldig erfarenhet att den kyrkliga seden och kontakten med folket tydligt minskar. Jag deltog idag i de två andakter vi sedan många år alltid har under Alla helgons dags eftermiddag ute i begravningskapellet på begravningsplatsen. Vid den första andakten var det fullsatt i Ljusets kapell, vid den senare endast några tiotal personer. För inte alltför många år sedan var det helt proppfullt vid båda andakterna. Senare ledde jag även minnesgudstjänsten i Örnäsets kyrka för de under året avlidna. Några (fler) tiotal deltagare även här. Enligt vaktmästarna har det väl varit drygt 100 under senare år. På 90-talet minns jag att kyrkan var i det närmaste fullsatt (den rymmer 540 personer). Hur  ska vi tolka alla dessa siffror? Trenden tydlig. Det är tydligt att den sista gudstjänstgenerationen nu dör undan i snabb takt. Och för varje gammal (åtminstone något så när regelbunden) gudstjänstfirare som dör så tappar vi inte bara en gudstjänstbesökare utan ibland flera. Även barn och barnbarn som ibland följt mamma/farmor/mormor* till kyrkan men som inte har intresse gå själva.
 
Även i Hertsökyrkan var vi få i högmässan idag. Men Alla helgons dag har alltid varit svag gudstjänstdag. Så detta tror jag inte är någon trend. Vi måste t o m stå ut med inomkristen konkurens eftersom Fridsförbundet har församlingsdagar och några av våra trogna säkert valde bönhus istället för kyrka.
 
Glädjeämnet var av helt annat världsligt slag. Luleå leder elitserietabellen efter seger över Skellefteå (!) - på bortaplan! Tur det finns något glädja sig över. Jag kan väl också ställföreträdande glädja mig över att Rögle* tagit några kliv uppåt i tabellen.
 
- - - - - 
 
* ingen ide' försöka vara könsneutral. Alla  vet ju ändå vilka som är flitigaste gudstjänstdeltagarna
 
** att jag försöker känna sympati även med detta för mig okända lag beror på
1) det är favoritlag för Frimodig kyrkas tidigare riksordf.
2) Chris o Cam Abbott spelade där innan dom kom till Luleå 

Intressanta föredrag

har jag åhört.
 
Idag var det en en församlings-/bibeldag i Örnäsets kyrka som domprosten tagit initiativ till. Förste talare var Bengt Pohjanen som fått ämnet Kyrkan, änka eller brud? och talade om att den kyrka som gifter sig med tidsandan snabbt blir änka. Intressant var också tanken att orden om Visheten i Ordspråksbokens kap 8 (också?) kan handla om kyrkan, inte bara om Sonen. Jag tvingas erkänna att den tanken har jag inte mött. Men säger inte emot.
 
Dagens andre talare var Per Åkerlund som givits ämnet Ett tveeggat svärd. Intressant om Guds ord.
 
Sist på dagen, när kyrkklockorna redan ringt in helgen, berättade Bengt om senaste delen av sin självbiografi Gränsgångare 68. Den har jag redan läst. Det kanske låg lite utanför en bibeldags tema. Men mycket av det som behandlas i boken är ju andliga sķeenden under hans prästtid, så ok då. Och Bengt är ju en fantastisk berättare som alltid är rolig lyssna på. Han utlovade även en fjärde del av sina memoarer. Ser fram emot den också.
 
I morgon är det ledig söndag. Bosse leder högmässan i den kyrka där jag oftast går. Men helt predikolös blir jag inte. På eftermiddagen predikar jag i Fridsförbundets bönhus. Två gånger per termin brukar jag bli uppsatt på predikolistan förutom de tillfällen jag leder mässor i sammanhanget.

När jag var i kyrkan i söndags

samtalade jag en stund med en av våra regelbundna gudstjänstfirare. Han hade också sett senaste numret av Vårt Luleå. När han läst om nya stadsdelen Kronan hade han tänkt precis detsamma som jag: här planeras allt in, men inte en kyrka. Han uttryckte väl i fortsättningen detsamma som jag gjorde i tidigare inlägg i ämnet, att det inte är självklart att det längre överallt ska byggas distriktskyrkor av sjuttiotalsmodell, men när det inte gör det så borde något annat kyrkligt planeras. En hyrd lokal i stadsdelcentrum, eller en lägenhet eller (tillägger jag) åtminstone att en präst och en diakon avdelas att ha ansvar för området - med tillåtelse att ägna märkbar del av sin arbetstid åt att "bara" (?) finnas i området och bedja. Men inget av detta har hörts varken på storkollegier eller områdeskollegier eller prästkollegier. 
 
Alltså finns frågan inte? 
 
Bäst att tänka själv då.
 
Kanske.
 
 

Funderingar

ägnar jag mig väl åt ibland. T ex kan jag fundera över  det kyrkliga livets olika aspekter. Och hur dess nuvarande dylika skiljer sig från min ungdoms- och studietids motsvarande.
 
En sak fick jag anledning fundera över när kommunens lilla reklamtidskrift Vårt Luleå damp ner i brevlådan. Eller för att vara exakt, det var ju inte just i stunden den damp ner som funderandet började utan senare när jag fiskat upp den ur brevlådan och börjat titta i den. På mittuppslaget handlade det om kommunens nya stora bostadsområde. Så skapar vi livskvalite på Kronan löd rubriken. Och sedan uppräkning och tecknade färgbilder av allt som ska iordningställas, skola, äldreboende, sporthall, kommundelscentrum på 3000 m2 och mycket mer.
 
Nå't som fattas? Tydligen inte enligt nutidens samhällsplanerare. Men hade detta varit under 70-talet då hade en distriktskyrka definitivt planerats in. Och hade så inte skett i första läget så hade kyrkoråd definitivt protesterat. Varför inte nu?
 
Nu skyller jag inte på samhällsplanerarna. Hellre på kyrkans företrädare. Varför säger ingen någonting? Varför har ingen några visioner för verksamhet och evangelisation i ett nytt bostadsområde?
 
Vad har hänt med den kyrka som för 50 år sedan var angelägen att ha en närvaro i alla stadsdelar, men som nu tydligen inte har visioner för någonting.
 
Jo, jag är medveten om att det inte går kopiera gårdagens verksamheter. Att många av tidigare existerande förutsättningar inte längre finns, t ex barntimmearbetet som var en stor kontaktyta och även i övrigt en större grupp människor i samhället som kände sig mer aktivt befryndade med kyrkan. Men likväl, det är väl när alla dylika förutsättningar saknas som det är dags att tänka evangelisation och Nya sätt att vara kyrka. Jag påstår absolut inte att det måste finnas just en distriktskyrka av 70-talsmodell. Tvärtom är jag kanske hellre kritisk när jag hör om kyrkoförsamlingar som i nutid binder upp sig i stora byggnadsprojekt som vi i framtiden möjligen kan få komma att uppfatta mest som ekonomisk börda. Men varför tänker vi inte ens någonting? 

Akuten och handboken

har präglat mitt liv de senaste dagarna.
 
Under min vistelse söderut märkte jag en morgon att mitt hjärta fått för sig slå i otakt, s k förmaksflimmer. Tisdag f m for jag alltså till akuten och berättade om saken. Ganska snabbt tyckte läkaren att dom skulle försöka lugna mitt oroliga hjärta, men först ca kl 16 hade dom tid göra det. Med en ny (för mig) metod denna gång. Dropp med något slags medicin i tio minuter och sen kunde man se på TV-skärm hur hjärtrytmen sakta lugnade sig. Sen två timmars obligatorisk vila och sen med bussen hem. Ingen fara på taket således.
 
Igår var jag i farten. Prästkollegium stor del av dagen för diskussion om handboken. Vad gäller fr a dop och begravning finns ett antal böner som är bättre formulerade i nya handboken. Men enligt HB 86 fick ju dessa böner formuleras fritt så hela arbetet med ny handbok kan knappast motiveras med detta.
 
Vad själva högmässoritualet beträffar säger jag som tidigare: i princip allt som man velat använda i 86:an finns kvar och det som tillkommit i nya handboken är i stort sett genomgående sämre och således inte av intresse. Alltså fortsätter man som förrut. Alltså gör vi inte ens nya agendor i Hertsökyrkan.
 
Samtidigt konstaterar man att vi i vårt kollegium är förhållandevis samsynta. Ingen förespråkar några uppenbara tokigheter. Särskilt noterar jag att samtliga präster står bakom dopritualets befrielsebön (att man över dopbarnet ber "...befria N.N. från mörkrets makt..." Alltså blir följden att även mina kvinnliga prästkollegor är klart mer lutherskt renläriga än åtskilliga bland mina laestadianska vänner. 
 
Extra tack till domprosten som vid eftermiddagskaffet bjöd på tårta för att uppmärksamma min 65-årsdag.
 
På kvällen hade vi introduktion om Alpha. Nästa vecka startar det på allvar.

Biskopsval och födelsedag

Jag har haft semster senare delen av förra  veckan. Fr o m min födelsedag. Dagen efter for jag bort. Med flyg. Det får man ju inte numera när man ska vara klimatvänlig. Men både i planet till Stockholm och i planet därifrån till Göteborg var de flesta stolar lediga, så vad hade det gjort för skillnad om jag inte suttit där? Men miljötänkets tanke är väl att om alla struntar i flyget så lägger bolagen ner alla linjer eftersom dom inte vill köra olönsamma linjer. Och då blir det miljövänligt. Men vem orkar tänka så långt i så många steg? Alltså flög jag till Göteborg.
 
Och deltog dels vid Missionsprovinsens prästkollegium, dels vid dess konvent (="årsmöte"). Vid det senare förrättades val av ny missionsbiskop. Bengt Ådahl valdes.*
 
När det var klart träffade jag två olika prästkollegor i bygden. Den första enligt önskemål att få diskutera lite om laestadiansk ungdomsväckelse på 70-talet vilken jag själv berördes påtagligt av medan kollegan mest hört talas om saken. Det senare kollegamötet hade som syfte få följa densamme brodern till småland för deltagande i Dag Sandahls 70-årskalas. Trevlig tillställning och roligt se jubilaren mottaga i present en elcykel villken många runt om i landet bidragit till.
 
Sista anhalten på resan var Hjelmserydsstiftelsen där Kyrklig Samlings samarbetsråd höll möte. Ämnet för dagen var samtal utifrån Dag Sandahls bok En annan kyrka. 
 
Bilfärd i ca två timmar sedan med ytterligare annan god vän och kollega under vilken bilresa vi samtalade mycket om skillnaden mellan lutherskt och romerskt.
 
Flyg hem från Landvetter måndag kväll.
 

* 42 röster. Gunnar Andersson 16, Rolf Pettersson 15

Mässa med laestadianerna

var det ikväll (fredag) i Örnäsets kyrka. I samband med Luleå Fridsförbunds höstmöte. Som vanligt lite kollision med höstkonfirmation i kyrkan. Alltså blev mässan fredag kväll istället för det av rörelsen oftast önskade lördag kväll, eller söndag högmässotid som kyrkoförsamlingen sägs vilja styra det till.
 
När jag är med om dessa mässor med bönhusförsamlingen i Örnäsets kyrka då har det ofta varit jag själv som ansvarar. Så inte ikväll. Bosse både celebrerade och predikade. Själv deltog jag i distributionen tillsammans med Lars-Gunnar. Skönt bara få sitta och lyssna.
 
Bosse predikade över 1 Mos 4. Kain och Abel. Men ett betydligt längre avsnitt än det som var GT-text i söndags. Men predikanten medgav att det var läsningen i kyrkan i söndags som inspirerade att använda samma text vid detta tillfälle. Fin och gripande och lärorik predikan. Roligt få lyssna på.
 
Drygt 200 kommunikanter - om vi räknade rätt på antalet framtagna oblater. I laestadianska sammanhang är det inte vanligt med barnkommunion. Oftast väntar man på gammalt sätt till konfirmationen. Några koptiska invandrarfamiljer däremot låter barnen kommunicera. T o m ett spädbarn i sin moders famn fick några droppar av vinet. Är barnen kristna så är dom. Nästan lustigt är det ju hur en massa kyrkliga och konfessionella skrankor bara rasar när vi plötsligt får kristna från andra traditioner som utan bekymmer förutsätter att dom mitt ibland oss kan leva som dom alltid gjort.
 
Välsignelse.
 
Kaffe sen i bönhuset. Där hamnade jag bredvid en västlaestadian så jag blir ju tvungen fundera över vad som är mest ekumenik; koptiska kristna från Egypten i ett laestadianskt bönhus eller laestadianer i "fel" bönhus. 😉 På fullt allvar funderar jag "som så många gånger förr"* hur det kommer sig att denna - för att vara kyrkliga sammanhang - förhållandevis stora skara, som trots allt till det yttre hör med inom kyrkans sakramentala ramar, likväl själv väljer att vara, alt. av kyrkan i praktiken betraktas som, en utomstående grupp medan de i jämförelse förhållandevis små grupper som samlas till kyrkans högmässor dom räknas självklart som kyrkan. Är det nåt jag inte fattat? 🤔 Och detta är ju så mycket underligare som laestadianismen idag (särskilt i dess tornedalska form vilket det här är fråga om) nästan helt saknar alla de karaktärsdrag som en gång sades utmärka laestadianismen. Så varför är detta inte kyrkan? Det är ju till det yttre hur kyrkligt som helst.
 
Hur som helst trevligt.  Också det kyrkligt?
 

* som Viktor Rydbergs Tomten

Västerbotten

har jag befunnit mig i under dagar fyra. Eftersom jag tidigare beslöt att inte fara med MC t o r Varberg för deltagande i OAS-möte så har jag, som jag tidigare nämnt, inte på långa vägar gjort av med sommarens MC-längtan. Alltså blev det en tur.
 
For hemifrån i tisdags och första stoppet blev hos kära vänner i Byske där jag blivit anmodad stanna till för att få en bok som givaren ansåg ytterst värdefull, nämligen en nyutgåva av Gottfrid Billings utläggning av 1878 års katekesutveckling. Intressant bok. Det lilla jag hunnit läsa i den. Inser hur väl förankrad jag är i den andliga lärotradition som förvaltats inom svenska kyrkan. Ofta är igenkännandet stort. Bara på en punkt (hittills!?) anser jag att den gode Gottfrid har fel. Det är när han två (!) gånger i avsnitten om nattvarden påstår att brödet och vinet är Kristi kropp och blod bara i själva ätandet. Detta är ju en läropunkt som understundom uppträder under sken av lutherdom.* Här måste vi hävda - och dra de liturgiska konsekvenserna av - den tron att precis som föreningen mellan Guds Sons gudomliga natur och Jesu mänskliga natur inte upphört, så upphör ej heller föreningen mellan bröd/vin och Kristi kropp/blod, utan det bröd och vin som konsekrerats korrekt och som blir över efter kommunionen förblir - i all evighet! - Kristi kropp och blod.
 
Nå, när jag läste detta hade jag redan lämnat gamla vänner och uppbyggliga samtal och kommit till södra Västerbotten. Här har jag nu kört motorcykel i dagarna två från mitt basläger i Vännäs. Onsdag mer mot Västerbottens sydspets och torsdag mer i inlandet. Via Bjurholm förbi Lycksele, där min pappa är född och där farfar var komminister på 20-30-talen, t o m kört genom byn Knaften där farfar är född; sedan åkt igenom Norsjö där farfar var kh 1934-1960. Givetvis blev det kyrkogårdsbesök och då jag såg att farfars och farmors gravsten började bli övervuxen av lava så ägnade jag en stund åt att skrapa bort densamma så texten blev mer synlig.
 
Men det borde jag inte gjort? I vart fall inte på det sätt jag gjorde. Förutom naglar brukade jag även MC-nyckeln och husnyckeln. Dumt visade det sig. När jag idag kom hem gick det inte att få in nyckeln helt i låset. Tur att sonen var hemma och kunde öppna. Ett noggrant studium av nyckeln och jämförelse med annan nyckelkopia visade att jag rundat av mikroskopiskt litet hörn längst fram på nyckeln. Och det räckte tydligen. Tur att jag har fler.
 
Under torsdagens MC-tur såg jag vid något tillfälle även vägskylt visande mot Kalvträsk. Då har jag varit i eller i närheten av alla de församlingar där min farfar varit präst: Kalvträsk, Lycksele, Norsjö, en måttligt stor, nästan perfekt, likbent triangel mitt i västerbotten.
 
När man är ute på färd i delvis okända trakter så är det svårt veta vilka vägar man ska välja. Enklast ta de största (tjocka röda sträck på min karta) men hur kul är det på en skala? Ganska raka. Utan alltför mycket av de av motorcyklist uppskattade kurvorna. Alltså tar man de något mindre vägarna (lite smalare röda sräck i min gamla KAK-atlas). Ofta roligare med mer kurvor. Eller så tar man de ännu mindre vägarna som ofta är ännu kurvigare (gula i min kartbok), problemet är bara att ibland är dom asfalterade (=roliga) ibland är det grusväg (=inte roliga). Idag fick jag bådadera. Några mils ofrivillig grusväg men likväl så uppkört att man ganska enkelt kör i de uppkörda spåren. Men särskilt vid ett tillfälle fick jag köra på härlig kurvig asfalterad väg. Det var söderut från Norsjö. Ca två mil var det väl fram till större vägen mellan Rusksele och Vindeln. Den sträckan är bland det roligaste MC-väg jag kört i hela mitt liv. Den kör jag gärna igen.
 
Men ibland blir planerna oväntat ändrade oavsett vad vägatlasen förutspår; det är när det är vägbygge. Några gånger drabbade det mig och plötsligt finner man sig köra på ett minst decimetertjockt lager lösgrus. Inte kul, kan jag säga. Då det dessutom på ett ställe var rejält spårigt och det kändes som om motorcykeln klättrade upp och ner för vågdalarna, då tänkte jag ett tag att här åker jag snart i backen. 
- Tack, gode Gud, sa jag när jag kom in på asfalt igen.
 
Men vacker natur får man då och då se. Här några bilder tagna en bit väster om Norsjövallen.
 
 
Goda vänner och bror och svägerska har fått besök - tack för middagar och övrig gästfrihet. Och IKEA! Lämpligt göra sväng genom IKEA när man kommer med MC. Då kan man mämligen inte dra på sig en massa. Mässa har jag givetvis också firat under turen. Det tvekar jag aldrig att göra om jag möter människor som har en nattvardslängtan som inte på tillfredsställande sätt möts och tillgodoses av de officiella kyrkliga institutionerna.
 
Idag åkte jag hem. Tog väg genom inlandet även idag. Men annan väg än igår. E12. Passerade alltså Lycksele och Norsövallen för andra dagen i rad (i rejält regn denna dag, dock) men fortsatte sen via Glommersträsk mot Arvidsjaur och hem via Älvsbyn. Stopp för kort stunds ljugande med gammal kamrat givetvis. Mest handlade det om hans jobb, som fortsätter in i hans pensionärstillvaro, och om ev framtida gemensam resa till grekiska övärlden.
 
Middag med äldste sonen i kyrkstugan. Nu hemma i favoritfåtöljen. Semestern snart slut. Fr o m tisdag blir det arbete.

 
* tillika med den villfarelsen att brödet och vinet är Kristi kropp och blod bara för den troende. Men det förnekar Gottfrid Billing (helt korrekt). Även den otroende som mottager bröd och vin i ett rätt utfört nattavardsfirande tar emot Kristi kropp och blod. Dock ej till samma välsignelse som den troende.

Ändrad kyrklig bedömning

Som jag berättat har hemmavarande sonen och jag besökt kyrkstugan flera gånger under senaste tiden. Min stuga ligger i norra delen av kyrkstaden så antingen väljer jag köra över Rutvik och komma från det hållet eller så kör vi över Notviken och kommer genom kyrkbyn innan vi tar in på Rutviksvägens början i kyrkstaden. Oftast åker vi ena vägen dit och andra vägen hem.
 
Nå, om vi tar vägen genom kyrkbyn så passerar vi uppe vid kyrkkullens krön den s k Separatiststugan. En förhållandevis stor stuga där ganska många kan samlas. På senare tid har den bl a använts som lokal för konfirmationsläsningen. Jag tror dock aldrig att jag själv hade konfirmander i den stugan under mina elva prästår i Nederluleå församling. Vad jag kan minnas hade jag undervisning i Sockenstugan, Petrigården och t o m i Stadsökyrkan under något (några?) år i mitten av 80-talet då konfirmandantalet var extremt stort. Vilken präst som tilldelades vilken lokal avgjordes ju huvudsakligen av respektive grupps storlek. Men favoritlokal för mig var nog Sockenstugan, sannolikt beroende på att det var den första konfirmationsläsningsplatsen redan sommaren 1979 då jag började två veckors heltid som konfirmandlärare dagen efter min prästvigning. Kanske var det spänningen att i det gamla tingshuset/häktet kunna se de till toaletter och kök ombyggda gamla cellerna och kunna hota surriga konfirmander med inlåsning bakom de plåtskodda dörrarna. Jag hann alltså vara med om sommarkonfirmationsläsning redan på den tid då Sockenstugan stod på sin tidigare plats vid Sunderbyvägen, så jag har upplevt hur den flyttades till nuvarande plats söder om kyrkan där Klockargården tidigare stod, den som brann (upp eller ner?) och försvann.
 
Nå, åter till ämnet för dagen: Separatiststugan. Lite olika berättelser har jag hört om separatister (och liknande gruppers?) ageranden i kyrkbyn; antingen att det handlade om grupper som samlades för egen predikan/läsning av Guds ord, men som infann sig i kyrkan till nattvardsgången eller att det handlar om grupper som även tog sakramentsförvaltningen i egen regi. Det är väl de senare som i strikt mening brukar benämnas separatister.
 
Men det jag vill åt denna gång är att Separatiststugan och därmed i praktiken även separatisterna numera är en del av kulturarvet. Det sitter t o m en skylt på Separatiststugans panel där en del av dess historia berättas. Och min erfarenhet är att det inte är utan viss stolthet som företrädare för den officiella kyrkans lokala representation, dvs Nederluleå församling, berättar dess historia. På något sätt blir den synliga separatismen också ett bevis på att det funnits allvarlig kristendom i bygden, en allvarlig kristendom som senare återigen smält in i kyrkolivet och kunnat ge sitt bidrag. Men sannolikt måste det varit så att under den tid då separatistbråket pågick som värst då var separatisterna knappast något annat än en sten i skon/nagel i ögat/pain in the as (välj själv) för de dåvarande kyrkliga makthavarna. Så ser man hur perspektiven med tiden kan ändras. 
 
Vad är det i vår tid som om 150-250 år ska få en helt ny bedömning? Kan det vara laestadianismen eller OAS-rörelsen eller rent av Missionsprovinsen med dess egna biskopar som en gång ska framstå som den rörelse som "räddade" svenskkyrklig andlig tradition till kommande generationer?
 
Jag bara undrar.

Full fart i stugan

Och då avser jag inte bara hemmet, utan också kyrkstugan. Nu när äldste sonen är här alltså. Började för några dagar sedan då han tyckte vi skulle fara till kyrkstugan, på vägen passera lämplig pizzeria och inhandla något att äta. Sagt och gjort. Men först fick jag varna sonen att i kyrkstugan ser det ut som hej, kom och hjälp mig. Vi hjälptes dock åt att hämta vatten och dammtorka av bordet så det gick att med viss aptit intaga medhavd pizza. 
 
Skälet till att det ser ut som det gör är att jag för några år sedan började ett renoveringsprojekt vilket jag senare insåg sannolikt blir så omfattande (om det ska göras ordentligt) att det får bli ett pensionärsprojekt, så då har allt bara fått stå. Men sonen inspirerade mig att göra stugan användbar i väntan på stora renoveringen. Alltså har vi städat och flyttat möbler* i dagarna tre, några timmar per dag. Och vips, nu går det faktiskt att vara i stugan igen. Vi fortsätter väl och fullbordar städningen framöver.
 
Även här i huset och på gården har han inspirerat mig till insatser. Roligt att få nå't vettigt gjort.
 
- - - - -
 
* han inspirerade mig även att från kyrkstugan ta hem ett litet altare, som i brist på bättre plats fått stå där (ren förvaring) i väntan på bättre tider, sedan prästvigningskamrat och jag erbjöds ta hand om det (med tillhörande textilier och altarkärl) när Stefanosgården i Gagsmark avvecklades (vilket år det nu var?). Nu har det fått en mer värdig plats i mitt vardagsrum (se nedan). Om det någonsin åter kommer att bli brukat för sitt avsedda ändamål - här eller någon annanstans - är en annan sak. Men att kristna inom svenska kyrkans tradition som vill bevara historiskt kyrkligt mässliv , dvs med riktigt präst  (=manlig präst, vigd i apostolisk ordning) korrekta nattvardselement (veteoblater och alkoholhaltigt vin) och riktig traditionell liturgi,  dom kommer i framtiden - på många håll redan nu - på allt fler platser vara tvugna ta okonventionella egna initiativ, varav ett kan vara att fira mässa i hem. Jag vet redan en familj (dock ej i Luleås närhet) som inrett sitt vardagsrum till enskilt kapell där dom tid efter annan låter gästande präster få fira mässa. Jag tycker det är helt enligt principen: om kyrkan inte "levererar" trots att folk troget betalar sin kyrkoavgift år efter år, då har folk rätt att agera själva.
 
 

Bara ett (1) kors

Lördagen är numera stora dödsannonsdagen i dagstidningen som regelbundet dimper ner i brevlådan: NSD. Under en tid har jag roat mig (?) med att studera vilka symboler som förekommer i dödsannonserna. Och fr a notera hur andelen kors stadigt minskar. Idag var det alltså bara 1 kors - i 18 dödsannonser. Av de avlidna var 6 födda på 20-talet, 7 födda under 30- och 40-talen och 5 senare. Åtminstone åtskilliga i de äldre grupperna är väl uppväxta och präglade av den tid då kors i dödsannons var det naturliga. Men deras barn, de som oftast har ansvaret för annonsens utformning?
 
Nu vill jag med detta inte rikta någon kritik mot enskildas val,* bara ställa frågan vad detta uttrycker. 
 
För många människor har korset sannolikt blivit en symbol just för döden. Inte så underligt om det nästan bara är i dödsannonser som man hittills sett kors. Då kan man väl förstå om människor vill välja annan symbol som mer påminner om det man i framtiden hellre vill minnas, nämligen den avlidnes liv. Men korset är ju mer - och fr a något helt annat - än en dödssymbol. Det är en trosbekännelse.** Och då blir frågan: vad säger detta om kristendomens ställning i folkdjupet när denna, en av de sista och kanske en av de mest seglivade, rest av synlig kristen trosbekännelse är på väg bort?
 
- - - - - 
Har jag skrivit om detta förr? Ursäkta upprepningen i så fall. Men jag får ju lov leva upp till mitt rykte att ha "upprepandets nådegåva"
 

* kanske bäst att vara tydlig med detta så ingen domkapitelsanmäler mig för att ha kränkt människor som väljer annat än kors som dödsannonssymbol!
 
** att Jesu död är en försoningsdöd. Att döden är besegrad. Att man kan ha hopp inför evigheten

Tidigare inlägg
RSS 2.0