En bemärkelsedag är det idag

Trettio år sedan Berlinmuren föll och därefter hela Sovjetimperiet. Det innebär att tiden efter Berlinmuren redan hunnit bli några år längre än den tid då muren stod. Tänk vad tiden går.
 
Det gör den även i (svensk-)kyrkliga sammanhang. Där brukar man ofta säga att "nu när det gått 50 år sedan vi i kyrkan fick kvinnliga präster" (= tio år sedan) och ännu mer nu när det är 60 år sedan ..."så borde väl reformens kritiker inse att loppet är kört för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*. "
 
Jag säger bara: om tio år kvinnoprästreformen 70 år i svenska kyrkan, dvs den kommer då att ha uppnått samma ålder som Sovjetunionen fick innan det rasade samman....Jag säger då bara det.
 
Även här hemma har tiden gått. Det förstår jag när jag ser
allt jag under åren samlat i arbetsrummets bokhyllor och pärmar. Men nu är mycket av det på väg bort. Fortsatt regelbundna vandringar till områdets sopstation och återvinningsgård. Då och då busstur in till Kupan..

Ordningen återställd

Igen får jag väl säga eftersom rubriken blev automatiskt föreslagen efter bara några bokstäver. Undrar om innehållet i blogposten var detsamma förra gången rubriken användes. Alltså om högmässan. 
 
Idag var jag nämligen tillbaka där jag oftast befinner mig söndagar kl. 11. I högmässan i Hertsökyrkan. Samma liturgi som vanligt. Samma präst som oftast.
 
Ca 40 gudstänstdeltagare. Ändå saknades minst bortåt ett dussin av de  riktigt trogna. God gemenskap vid kyrkkaffet också, vilket snarare var kyrklunch då vi fick smaka resterna efter fredagens taco-kväll. Så god gemenskap att jag glömde bort gå till den buss jag tänkt passa. Men trogen gudstjänstfirare som hade ärende till universitetet (högskolan) erbjöd mig skjuts hem.
 
Väl hemma skrev jag det ovanstående av denna blogpost. Men sen kände jag en lust gå på bön också och tog i sista minuten buss till bönhuset. Som vanligt kan man väl säga där också. David och Erling predikade. Gedigna psalmer. Många vänner har jag där också.

Jubileum

Den dag som just gått till ända, 29 juli, var inte bara min namnsdag utan även 52- årsdagen av min konfirmation.
 
Det har jag väl berättat förr när dagen infallit. Men jag konstaterar bara att konfirmationsdagen blir allt mer av en jubileumsdag för varje år som går.

Mer funderingar

Utifrån boken jag senast bloggade om.
 
Den om den pakistanska muslimska kvinnan som
blev kristen alltså. Det var ju inte så lätt för henne. Vi bortser då från det faktum att det i princip var dödsdom om hon offentligt skulla säga att hon blivit det. Några kristna träffade hon väl under sitt sökande som var beredda dela böcker och undervisningsmaterial, och låna henne en bibel - om det fick ske i hemlighet. Men var skulle hon kunna ta del av materialet? Svaret blev att besöka en kristens arbetsplats och sitta och läsa där och ljuga för sin mor att skoldagen på universitetet innehöll en extra eftermiddagskurs.
 
Nå, nu ska jag inte avslöja hela bokens innehåll idag heller. Bara berätta hur mina tankar for vidare. Det kanske inte bara är i Pakistan och liknande länder som det i praktiken är omöjligt bli kristen. Hur är det i vårt land?
 
Jag ställer frågan så här: hur många vuxna känner du som nu är tydligt bekännande kristna men som vuxit upp helt utan tydligt uttalad kristendom i vare sig föräldra- eller i mor- och farföräldragenerationen? Räkna inte med människor i min generation (födda 50-talet) eller lite yngre, för vi växte upp i en tid då hela samhället till stora delar var genomdränkt med kristendom, i alla fall i yttre mening.*
 
Nej, fundera över lite senare generationer. Under 80-talet (särskilt när man var präst i Nederluleå) var det inte helt ovanligt ha konfirmander som visserligen inte hade tydligt bekännande föräldrar, men där uttalad kristendom fanns i tidigare generation. Men hur många är det idag?
 
Eller ska vi göra undersökningen på annat sätt; ni som har barn i gymnasieålder (eller är unga nog minnas er egen gymnasietid), hur många klasskamrater är/var kristna och är/var dom uppvuxna i bekännande kristet hem?
 
Min hypotes är att det (i landet, norrbotten, Luleå?) finns ytterst få tydligt bekännande kristna (oavsett om dom är svenskkyrkliga, katoliker, invandrare, laestadianer, EFS:are, frikyrkliga) som inte är uppvuxna i kristet hem.
 
Alltså, krävs det i praktiken ett medvetet kristet barndomshem för att ha en rimlig chans att någon gång själv bli kristen? 
 
Kanske ska vi alltså på allvar börja vänja oss vid tanken inte bara att det är ovanligt bli kristen i Sverige (om man inte har det "med modersmjölken"), utan att det i de allra flesta fall är omöjligt - om man inte av en ren slump råkar lära känna någon som blir ens vän och medvandrare under kortare eller längre del av vägen.
 

 
* tramporgel och koralbok i alla klassrum, daglig morgonbön t o m åk 5, varje lördag åk 6

Gudstjänsten i centrum 5 - andra anställdas medverkan

Hittills har jag - vad de kyrkoanställda beträffar - mest berört prästers och musikers roller i högmässan.  En kyrkomusiker är oftast både orgelspelare och körledare. Den som i likhet med undertecknad arbetat i stadsförsamlingar, har i stort sett alltid haft förmånen arbeta tillsammans med kunniga och kompetenta musiker. Det är en källa till stor tacksamhet.
 
Vad prästen beträffar har jag mest nuddat vid prästen som liturg, och vad  gäller prästens agerande i liturgin så bör man följa principen pastor ska veta vad pastor gör. Det spelar mindre roll om präster har vissa olikheter inbördes i liturgiskt agerande - som tidigare nämnts är det viktiga att församlingen får vara trygg i sitt (invanda!) agerande -men prästen ska åtminstone själv veta vad han avser med det han gör. Församlingen måste intuitivt kunna känna att det är samstämmighet mellan ord och liturgiskt agerande. Varning för egna påhitt som symboliska handlingar!
 
Men prästen i vår kyrkas tradition har ytterligare en viktig roll - som av många betraktas som den avgörande, nämligen förkunnaren, predikanten. 
 
Hur "duktig predikant" ska då en präst vara? Jag har brukat uttrycka att om gudstjänsten ska bära så måste även predikan vara minst så "bra" (vad det nu är?)  att de genomsnittliga gudstjänstfirarna tycker det är "lönt" att fara till kyrkan. Om prästen undrar vilken nivå det är kan han göra följande självtest:
 
"Om jag vore ledig idag och valde bort skoterturen på isen i det underbara vädret, för att gå i kyrkan och lyssna på min egen predikan, skulle jag då om några timmar, när solen börjar gå ner och skoteråkningschansen försvunnit,  tycka att det var värt det?
 
Men det finns, utöver präster och musiker, ytterligare två kyrkliga yrkeskategorier vars konkreta uppgifter på ett mer tydligt sätt brukar räknas till kärnverksamheten, nämligen pedagoger och diakoner Hur ska dom (kunna) vara engagerade i gudstjänsten på ett naturligt sätt? Jag tror bestämt att om pedagog och diakon ska "jobba i gudstjänsten" så ska dom i första hand i och samband med högmässan göra i princip samma sak som på vardagarna! 
 
Det skulle t ex för församlingspedagogen kunna innebära att lära och hjälpa fr a barn och unga och och konfirmander att kunna fira högmässa, hjälpa dem förstå vad som händer och veta hur man agerar; leda/organisera söndagsskola; engagera barn och unga som går i procession och bär kors och ljus och samla dom till nödvändig "utbildning".
 
För diakonen innebär (tjänste-) närvaron i gudstjänsten fr a att se vilka särskilt behövande som är närvarande (sjuka, gamla, handikappade) och ge dem det stöd och den hjälp de behöver, antingen själv eller genom att be andra gudstjänstfirare om assistans.
 
Naturligtvis kommer dessa yrkesgruppers gudstjänstuppgifter att överlappa varandra.* Vem som känner det naturligt att engagera sig i vad är väl också beroende på läggning och intresse. Och allt detta förutsätter ett så troget gudstjänstfirande att den anställde känner sig hemma i gudstjänstförsamlingen och av densamma uppfattas som "en av oss". Att kyrkoanställda normalt har sitt "privata" gudstjänstfirande i samma kyrka som där dom arbetar är givetvis önskvärt.
 
Inför avslutningen av detta inlägg tvingas jag erkänna att här närmar jag mig p.2 där min numera rätt kompakta högkyrklighet sviker mig (som jag brukar uttrycka det).** Jag erkänner:
jag har har alltid haft svårt att helt förstå - det som många högkyrkliga drivit i årtionden - nämligen att diakonins ställning i församlingen skulle stärkas av att diakonen - iklädd alba och stola - sitter på plats i koret och utför sådana uppgifter som prästen normalt gör: leda förbön och distribuera nattvarden.
 
I mina ögon måste det göra diakonin betydligt mer synlig och upplevbar om diakonen rör sig mitt bland folk, ser vem som behöver hjälp och ser till att den hjälpbehövande får det, än att diakonen sitter långt från den vanliga församlingen, iklädd vad som de flesta kommer att uppfatta som prästkläder, oförmögen (åtminstone för stunden) att ge en hjälpande hand.***
 
Och så allra sist:
Eftersom jag vet att både arbetskamrater och vänner ur den församling jag tjänat, läser denna ringa blogg, så vill jag till sist uttala
- Om någon anser att min oförmåga (eller ovilja) - att planera, förutse, delegera, uppmuntra och instruera, eller vad det nu kan vara - är det som varit det stora hindret för denna visions förverkligande i något avseende i de sammanhang där jag verkat;  så vill jag inte förneka att så kan vara fallet. Jag är långt ifrån att betrakta mig som fullkomlig. Endast har jag här velat vittna om det som jag, i all svaghet, försökt följa, och som präglat mig - mer tydligt för varje år som gått.
 
Om vi däremot är oense om själva målet, då får jag ändå  erkänna att jag personligen står fast vid den vision som blivit min.
 

 
* är det mest pedagogik eller diakoni att erbjuda sin hjälp åt en helt gudstjänstovan människa som i sin förvirring känner sig utanför gemenskapen?
 
** nr 1. är att jag (på laestadianskt vis) efter syndabekännelse och bön om förlåtelse, kan ta emot ett löfte om Guds förlåtelse även av en lekman/kvinna
 
*** en annan sak blir det om man i församlingen samlar en grupp lekmän som delar förbönsuppgiften och diakonen i den gruppen har ett (ledar-)ansvar. Notera att om andra än prästen leder (delar av) förbönen i mässan så ska förbönen ändå "hänga fast" i liturgin genom att prästen inleder och avslutar.

Gudstjänsten i centrum 4 - musiken

Och då ska det handla om både den liturgiska sången (prästens respektive församlingens) och den extra sången/musiken i form av körsång, solosång mm
 
Prästens sång först. De flesta präster kan sjunga acceptabelt bra. Och övning ger färdighet. Sjung hellre lite än inget alls. Men om prästen inte alls sjunger bör församlingen ändå sjunga sina partier, så som vanan är. Och med orgelstöd är det sällan problem.
 
Vad församlingens liturgiska sång beträffar så är det viktigt att utnyttja de olika kyrkoårsserierna. De varierande melodierna under olika delar av året bidrar på ett verksamt sätt att ge kyrkoårstiderna sina särskilda karaktärer. Att förenkla genom att sjunga allmänna seriens melodier en stor del av året (som kunnat ske på många ställen under åren) är ungefär  lika intelligent som det kända kissa i byxan när man fryser. I längden  blir det tråkigare.
 
Inget hindrar heller att man inför varje ny kyrkoårsperiod informerar om att ny tid nu kommer och eventuellt med musikers hjälp övningssjunger de melodier som nu ska gälla ett tag framöver.
 
Om kör finns som regelbundet medverkar är det givetvis viktigt att kören övas i att deltaga i den liturgiska sången på korrekt sätt. Det är lika viktigt att kören kan de liturgiska partierna som att den kan sina egna sånger. En kör där deltagarna sjunger fel i liturgin, eller ännu värre, inte sjunger med alls i församlingssången är - fr a om det sker återkommande! - ett klart minus i gudstjänsten.*
 
Det är också viktigt att deltagande körs storlek anpassas realistiskt till både kyrkorummet och antalet gudstjänstdeltagare. Viktigare ju oftare kör medverkar. Större kyrkorum kan svälja större kör och fler gudstjänstdeltagare gör det likaså. Exakt hur det ska avvägas får avgöras från fall till fall, men om musikern lyckats få ihop en kör som är nästan lika stor som gudstjänstförsamlingen (eller större, vilket man sett då och då) då kan man överväga att kören delas. Det som under inga förhållanden får ske är att körens storlek och/eller placering i kyrkorummet förvandlar högmässofirarna till i praktiken åhörare eller - ännu värre! - publik. Att se en kör på 20-30 personer, sittande på körplats, vända (åtminstone snett) mot församlingen som i sin tur består av ca ett dussintal personer, det blir ett klart minus för gudstjänstlivet.**  Låt oss aldrig glömma att det i en högmässa alltid är församlingen som är subjekt. Och kören ska uppfattas som en del av (gudstjänst-)församlingen. 
 
(I morgon kommer - hittills planerade - sista delen.)

 
* att en enstaka körsångare kan vara nybörjare i liturgisk sång förnekas inte, men att en stor grupp sångare som regelbundet deltager i högmässan inte ges övning (eller ens förväntas) att deltaga i församlingens gemensamma liturgiska sång är helt oacceptabelt.
 
** det fungerar inte, för att nu få citera min liturgiklärare och senare biskop och ärkebiskop, Gunnar Weman

Gudstjänsten i centrum 3 - gudstjänstordningen

Sedan 1986 års handbok infördes inom svenska kyrkan finns en stor bredd alternativ till de flesta av högmässans moment. Men man bör nog - snarast av pedagogiska skäl - begränsa sig till ett något färre antal och använda dessa på ett konsekvent sätt. T ex alt under fastan, alt under trefaldighetstiden osv. Att man med några års mellanrum byter och väljer andra alternativ är inget hinder, bara man är konsekvent och uthållig så att församlingsdeltagarna har en rimlig chans lära sig gällande högmässoordning utantill. Den som deltager regelbundet i samma församling - säg minst varannan vecka - ska på relativt kort tid kunna erfara att agenda är onödig.* Man ska absolut inte uppleva sig vara tvungen fira gudstjänst med papper i handen. Givetvis bör rena prästmoment i liturgin (t ex nattvardsbönen) vara variabla och inte stå tryckta i eventuell gudstjänstordning. Men prästen bör likväl inte ständigt byta nattvardsbön utan ge möjlighet till visst igenkännande även i det momentet.
 
Det kan även finnas skäl att påminna om att agenda som upplevd nödvändighet i svenska kyrkan, gällt endast sedan introduktionen av 86 års handbok eller - i försöksförsamlingarna - från 70-talets slut. 35-45 år är i ett kyrkohistoriskt perspektiv sannerligen inte "alltid". Före dess förväntades alla normalt fira högmässa "utantill", med imitation av de mer gudstjänstvana (fr a se när folk står eller sitter) som enda hjälpmedel. Än i denna dag är imitation utan tvekan det allra bästa hjälpmedlet när det gäller att lära sig högmässan. Men det förutsätter att högmässan i varje församling firas så långsiktigt konsekvent att de vana och regelbundna guddstjänstfirarna verkligen har möjlighet lära sig.
 
Givetvis är det viktigt att präster och musiker som mer tillfälligt tjänstgör i församlingen anpassar sig till lokal ordning så det inte blir församlingen som måste ändra sitt eget invanda beteende och anpassa sig till den gästande.
 
När man firar högmässan på ett förutsägbart sätt söndag efter söndag är det sedan möjligt att introducera fler alternativ och alltmer församlingsaktivitet steg för steg, t ex att stå upp under böner.** Det bör givetvis - återigen! - påpekas att den ursprunglia normala kroppsställningen under en gudstjänst är stående. Sitter gör man när man inte själv är tydligt aktiv, när man "bara" lyssnar, fr a under predikan.***
 

 
*  jfr hur dumt det vore om barnet skulle behöva en agenda för att i hemmet kunna säga innantill: mamma jag är hungrig! Och gudstjänsten är Guds barns hem.
 
** i Hertsökyrkan har vi nått till att stå under kollektbön och hela nattvardsliturgin (+ in- och utgångspsalm); nästa steg borde bli att stå under förbönen och under tackbönen efter mässan.
 
*** kyrkbänkar blev vanliga i svenska kyrkan först på 1600-talet.

Gudstjänsten i centrum 2

Först några definitioner:
a) när jag i dessa inlägg talar om församling så menar jag - om inte annat tydligt anges - den gemenskap som samlas kring gudstjänsten. I det sammanhang jag jobbat kan man alltså tala om församlingen i Hertsökyrkan, församlingen i Domkyrkan osv.

b) uttrycket församlingsorganisation är det jag använder då jag syftar på det som i svenska kyrkan är församlingsbegreppet, tex  Luleå Domkyrkoförsamling

c) en församlings geografiska område, resp en församlingsorganisations geografiska område är ordet för det territoriella begreppet

Varför detta? Jo, därför att orden så lätt får makt över tanken. Om vi oftast använder ordet "församling" om det jag vill kalla församlingsorganisationen (så som vi naturligt gör i svenska kyrkan) så förleds vi lätt att tro att det finns en "församling" så fort det det finns ett kyrkoråd och anställda. Men en "församling" måste alltid vara det som ordet uttrycker: de som är församlade - runt nattvardsbordet och ordet.

När vi talar om "gudstjänsten i centrum" så måste vi sedan fundera över vilken (slags) gudstjänst det är. Här vill jag då slå fast att det är högmässan. Inget annat kan vara församlingens huvudgudstjänst. Det betyder att församlingen normalt aldrig byter ut högmässan mot andra typer av gudstjänster såsom musikgudstjänst eller familjegudstjänst, utan sådana gudstjänster firas som komplement på andra tider. Om man likväl - vid enstaka tillfällen - av speciella skäl finner anledning byta ut högmässan mot någon typ av dylik specialgudstjänst så ska likväl en (ev kortare, enklare) mässa firas på annan tid under söndagsdygnet (lördag kväll el söndagkväll eller söndag morgon, tex) Inget söndagsdygn utan mässa.

Gudstjänsten - och kringarrangemangen i form av tex eventuell söndagsskola, fika,* andra aktiviteter mm, och framför allt de etablerade kyrkokristnas attityd mot och bemötande av nya deltagare - bör vara på ett sådant sätt att alla människor känner sig välkomna. Speciella "familjegudstjänster" ska egentligen inte behövas utan även gemenskapen i och kring högmässan ska vara barnfamiljsvänlig. Men vi får för den skull aldrig lura oss att tro att högmässan kan vara något som man inte behöver lära sig. Jag återkommer i senare inlägg till hur vi kan hjälpa människor med det. 

Att högmässan är det som dominerar visar sig också i gudstjänsternas benämningar, att tex de tillfällen då man har konfirmation i samband med högmässa så heter det Högmässa med konfirmation (och det ska vara en hel högmässa), inte Konfirmation med mässa.

Detta innebär också att man uthålligt får öva sig att övervinna frestelsen att ordna div specialgudstjänster i högmässans ställe med motiveringen att "då kommer det mer folk" eller då "når" vi andra. Att med ett enklare eller mer tematiskt inriktat gudstjänstfirande nå utanför högmässoförsamlingens krets kan vara viktigt ur ett evangelisationsperspektiv, och är något som vi mycket mer genomtänkt bör kunna ägna oss åt, men det bör i så fall ske medvetet, helst i egna satsningar, så att högmässan normalt inte behöver trängas undan.

När jag här skriver att högmässan alltid bör vara huvudgudstjänsten så ska man komma ihåg att en högmässa - om de yttre resurserna är små - kan förenklas och förkortas, inom alla tre delarna liturgi, musik, förkunnelse, utan att det omistliga försvinner. Exakt hur detta kan göras i detalj får lämnas denna gång, men tex så kan ju sägas att om den gemensamma församlingsorganisationen inte har råd bistå med avlönad musiker varje helg så kan högmässan vid behov firas utan annat musikaliskt inslag än prästens och församlingens egen sång. Är ingen av dessa tillräckligt goda sångare kan mässan ibland läsas.

S k sammanlysningar bör användas sparsamt och man bör undvika att praktiken ställa in gudstjänsten. Även annandagar och helger på vardagar (askonsdag, skärtorsdag m fl) bör firas med så kompletta mässor som möjligt. Om församlingen vet, och kan vänja sig vid, att gudstjänst firas varje sön- och helgdag på regelbundna tider så kommer det på sikt att öka deltagarantalet. 

Som alternativ till att helt ställa in gudstjänsten pga "brist på anställda" tex under semestertider, kan församlingen uppmuntras att ändå komma samman för en enklare gemenskap kring ordet och bönen under betrodd lekmans ledning. Befinner man sig i större stad med många gudstjänstgemenskaper inom acceptabelt avstånd är det också möjligt att deltaga i annan församlings gudstjänstgemenskap. Dock bör man hela tiden tänka på de i sammanhanget "svaga", de som saknar bil, de som inte har råd ta hela sin stora familj på bussen osv.

I församlingsorganisationens medvetande måste finnas ett tydligt mål att de människor som nås genom div olika slag av "verksamhet" får hjälp att ledas framåt i tron så att de på sikt både vill och kan deltaga i församlingens centrala liv - högmässan.

Undervisningen om högmässan måste prioriteras. Jag påstår - av erfarenhet - att det är fullt möjligt att på relativt kort tid lära konfirmanderna gudstjänstens struktur och hur/när dom ska vara aktiva i gudstjänsten så att dom slipper genomlida sina obligatoriska gudstjänstbesök sittande inaktiva och uttråkade på sista bänk. Regelbundet bör man i samband med högmässorna undervisa om varför man gör som man gör. Människor som deltager i andra verksamheter bör uppmuntras bli gudstjänstfirare och bör undervisas om högmässan och ges hjälp att komma in i det ordinarie gudstjänstlivet.

För de olika grupperna av församlingsarbetare som är centralt engagerade i kärnverksamheten (präster, musiker, diakoner, pedagoger) måste "gudstjänsten i centrum" betyda att man har (och av sin arbetsledning tillåts och uppmuntras ha) ett klart engagemang, med den tid det tar, för att hjälpa människor - i alla åldrar och sociala situationer - att bli och förbli högmässofirare. Det betyder givetvis också att de anställda själva måste ha sitt hjärta i högmässan. Församlingsanställda som regelbundet är engagerade i gudstjänsten på betald arbetstid måste likväl ha grundinställningen att de i första hand firar gudstjänst, inte "jobbar". Och det är naturligt att vi som är anställda i kyrkan avger den "livets bekännelse" att också vi prioriterar högmässan när vi är "lediga" precis som människor med icke-kyrkliga arbeten förväntas göra. Annars blir vi personligen kontraproduktiva mot det vi i tjänsten säger oss stå för.

 


 

* betydelsen av kyrkkaffet kan inte överbetonas. De som tar ansvar för allt det praktiska kring serveringen - anställda eller frivilliga - är värda all uppskattning


Ett andligt testamente - Med gudstjänsten i centrum I

För ett antal år sedan började jag skriva en serie  inlägg med visioner om gudstjänstlivet. Av olika skäl blev det aldrig klart och publicerades inte här på bloggen. Men nu i dessa yttersta av dagar kanske jag istället får ge det till kära läsarna som något av mitt andliga testamente. Vad gudstjänstlivet beträffar. Och alla vänner som senaste årtionden delat gemenskapen i Hertsökyrkan med mig kan se vad det egentligen är för gudstjänstmodell som ni (eventuellt ovetandes) levt i.

Några kommande inlägg kommer därför att få detta inläggs underrubrik Med gudstjänsten i centrum som tema. Detta därför att det är en grundtanke som jag många gånger sett bli formulerad i samband med div målskrivande; gudstjänsten är centrum i allt vi gör, allt siktar mot gudstjänsten osv. Vackra ord, men ska dom bli verklighet så tror jag vi måste vara mycket mer spetsigt inriktade mot det målet. Det ska jag försöka skriva om.*

Jag vill också tydligt säga att när det gäller visioner så ska man låta sig gripas av just visionen. Släppa alla tankar om att "det går inte hos oss", "det har vi inte resurser till", "det kan man inte", "alla tänker så annorlunda", "det är ingen som vill" mm osv. Det gör ingenting om man ser att hela eller delar av visionen inte kan förverkligas under de närmaste fem eller ens tio åren. Det viktiga är att man tydligt vet var målet är, även om det ibland skyms av bråte på vägen, att man tydligt går i den riktningen, även om stegen är ytterst korta, t o m ibland med långa vilopauser, men kanske framför allt att man avstår steg i fel riktning.

Häng med så börjar vi flyga!


 
* läsare som redan sedan länge burit visioner från högkyrkligt präglade församlingspastoraler kommer sannolikt uppleva att mycket av detta bara är gammal skåpmat från årtionden tillbaka. Men i de norrländska sammanhang jag sett på nära håll har jag inte upplevt att det varit lika djupt och medvetet förankrat i sin helhet.

P (s) plus/minus 0

Då får det så här på min första lediga dag i den semester som enligt plan omärkligt ska övergå i pension, bli ett inlägg som visserligen har något tillbakablickande över sig, men som även kan upplevas innehålla något framåtblickande eftersom  det ska handla om den andliga rörelse som jag redan många gånger kallat  det mest positiva som sker inom svenska kyrkan. 
 
Alla som vet något om vad som rör sig i huvudet på den som skriver denna ringa blogg, vet att det då handlar om OAS-rörelsen.
 
Under 80- och 90-talen hörde jag väl talas en hel del om den karismatiska förnyelsen, mötte den genom kontakter med enstaka personer, blev väl i vissa delar påverkad och inspirerad, men det var från hösten 1999 och vintern 2000 som det tog riktig fart.*
 
Hösten 1999 var jag som dekan i Synoden, tillsammans med övriga dekaner och ett flertal andra representanter för olika bibel- och bekännelsepräglade rörelser inom svenska kyrkan, inbjuden deltaga på en konferens- och studieresa till Rom, ordnad av Kyrklig Samling kring Bibeln och bekännelsen.
 
Själva resan och dess konferensinnehåll hade kanske inte så mycket med mitt kommande engagemang i OAS-rörelsen att göra. Men det avgörande var att jag lärde känna Berit Simonsson, en av OAS-rörelsens förgrundsfigurer. Exakt vad vi pratade om under bussfärden mellan Rom och Panicale minns jag inte.  Men jag minns att när vi pratade med varandra upplevde jag en direkt djup andlig samhörighet av en karaktär som jag annars bara upplevt en eller två gånger i livet, när det gäller människor som jag tidigare möjligen mött helt flyktigt men sedan får chans lära  känna ordentligt.
 
Berit bjöd in mig till OAS-rörelsens Präst-och medarbetarsamling på Stiftsgården Flämslätt i början av året efter. Och sen var jag fast. För länge sedan har jag tappat räkningen på hur många gånger jag varit på OAS-möten och Präst-och medarbetarsamlingar både i norr och söder. Men bortåt trettio skulle jag tro.
 
Under åren har jag medverkat som talare, seminarieledare, förebedjare, biktpräst...Om Gud låter mig ha hälsan lär det fortsätta. Vad är det som är så underbart med OAS-rörelsen? Den saliga blandningen!
Goda predikningar, möjlighet till bikt och att bli förlåten. Lovsång, glädje och personlig förbön. Och allt detta sammanhållet av liturgiskt fina gudstjänster, som tar tillvara det bästa i den kyrkliga förnyelsens gåva till svenska kyrkan. Och till detta en öppenhet som gör att man vågar lyssna på vem som helst som man upplever har något att förmedla, oavsett om det är en lutheran, en katolik** eller en pingstvän. Inget av det han-hör-inte-till-oss-så-honom-kan-vi-inte-lyssna-till  som tyvärr ibland präglar en mig närstående väckelserörelse med rötter här i norr!
 
Vad mer kan man önska? Inget. Alltså hoppas jag även fortsättningsvis få stå med i OAS-rörelsens erbjudande till svenska kyrkan om sund karismatiskt präglad förnyelse på de gamla väckelsernas grund i den historiska kyrkans tradition
 

 
* Hoppas jag minns årtalet rätt - men innehållet i det jag skriver påverkas inte om jag minns fel på ett år hit eller dit
 
** trots att jag skrivit det förr får jag kanske berätta om den gången när min ungdomsvän Anders Rönnblom och jag satt tillsammans och hörde påvens huspredikant Raniero Cantalamessa predika. När han utifrån Petrus pingstdagspredikan, Apg 2, talade om hur det är vi som genom våra synder korsfäst Kristus då vände vi oss mot varandra och utbrast nästan samtidigt "det här är ju exakt som Prosten" - dvs Laestadius.

Tack och hej

Idag, tisdag 11 juni, börjar jag alltså den semesterperiod som - enligt planerna, kanske bäst att tillägga - är avsedd pågå obruten fram till 1 juli då jag officiellt blir pensionär.
 
Annandag pingst (igår) firade jag min sista mässa som fast anställd. Mina två sista ska jag kanske säga  eftersom jag tidigare på dagen varit på sjukkommunion. Som jag tidigare berättat var detta även ett personligt jubileum för mig: 40-årsdagen av min prästvigning. 
 
Denna, för mig, personliga jubileumsmässa var förhållandevis välbesökt för att vara kvällsmässa på dag som för de flesta är arbetsdag. Bosse var givetvis med mig i mässan. Så även annan gammal vän och tillika kollega från Nederluleåtiden, Mats Rondahl. Så det blev trippelkoncelebration. Min prästvigningskamrat Lars-Gunnar var också med i kyrkan men avstod dela den prästerliga altargemenskapen. 
 
Förra söndagen, 2 juni, var det officiell avskedsgudstjänst, vilket min gamle kamrat redan vittnat om på sin blogg.
 
Dags då att sammanfatta prästgärningen så långt:
 
Ångrar jag att jag blev präst?
Nej.
 
Har jag trivts som präst?
Ja
 
Har jag någon gång på verkligt allvar funderat på annan livsbana?
Nej
 
Och kom ihåg: det som tar slut när en präst blir pensionär är anställningen inte prästämbetet.

P (s) minus 1 Domkspitelsanmäld

har jag blivit.
 
Innan jag fortsätter kan jag väl bara få göra en liten avstickare och berätta att det sagts mig att när förre ärkebiskopen Gunnar Weman hörde att jag blivit domkapitelsanmäld, så utbrast han
- Domkapitelsanmäld - det är väl snarast att betrakta som en merit numera.
 
Kanske det.
 
Sommaren 2015 var det jag anmäldes av 6 personer.
 
Att nåt var på G förstod jag en morgon när NSD ringde och berättade att det blivit en massa* kritik i sociala medier mot ett blogginlägg jag skrivit. Eftersom jag inte har Facebook - som brukar vara det som avses med uttrycket "sociala medier" (OBS! plural) - så visste jag inget och hade således inga relevanta kommentarer. Något lite kunde jag möjligen yttra om det blogginlägg som sades stå i centrum för uppmärksamheten - jag visste ju vad jag hade skrivit.
 
När jag någon dag senare fick brev från domkapitlet att fyra personer (i stort sett samtidigt) anmält mig då förstod jag att det var något mer organiserat på gång. Senare under sommaren inkom ytterligare två anmälningar och jag erbjöds yttra mig över dem alla.** Av de sammanlagt sex anmälningarna var fyra anonyma. 
 
Med liv och lust gick jag in för uppgiften att kommentera anmälningarna. God hjälp hade jag också av vännerna Dag Sandahl och Göran Beijer (båda f d dekaner i Synoden och den senare även biskop i Missionsprovinsen. ) Om jag även rådfrågade prästen i Missionsprovinsen och tillika advokaten, Andreas Stenkar Karlgren, minns jag inte. Ensam och utlämnad kände jag mig i vart fall inte, snarast stimulerad.
 
Nästan ett halvt år tog det innan mitt ärende var avgjort i domkapitlet.  Att det inte skulle bli någon allvarlig bestraffning anade jag tidigt. Flera gånger under halvåret träffade jag biskopen. Han kunde naturligtvis inte föregripa domkapitlets beslut men eftersom vi känt varandra sen tonåren så har har vi nog en förhållandevis god förmåga att tolka varandras minspel och tonfall.
 
När allt var avgjort*** i början av december talade vi däremot öppet. Hans bjöd mig på middag på teaterrestaurangen och vi pratade i några timmar. Då fick jag bl a veta att Hans första möte med mitt fobi-blogginlägg var när en journalist visade honom en avskrift. För mig berättade han att han vid genomläsningen snarast tyckt att det var roligt, börjat skratta och uttryckt
Vad är problemet med det här? Jag håller ju med Tobbe!
 
Den journalisten lommade därifrån med oförrättat ärende. Men med hjälp av de sex anmälarna lyckades tidningarna ändå göra en affär av saken och få anledning kalla mig Skandalpräst med krigstidsrubriker.
 
Eftersom domkapitlet läst betydligt mer i min blogg än de utdrag som fanns i de olika anmälningarna, fann man på några punkter formuleringar för vilka jag fick viss kritik, (dessa formuleringar var då över ett år gamla utan att tidigare ha uppmärksammats) men det är verkligen värt att notera - vilket jag påtalade på denna ringa blogg redan dec 2015 - denna kritik gällde INTE det inlägg som var ursprunget till hela anmälningsfloden, och som gett ena tidningen anledning kalla mig "skandalpräst". Där gick jag helt fri.
 
Nu har det gått fyra år och inte ett  knyst om mig i tidningarna. Inte minsta hot om domkapitelsanmälan heller. Jag håller nog på att tappa stinget.😄
 
Helt klart dags för pension. 
 

 
* En av våra kyrkvärdar i Hertsön gjorde senare en analys av alla "trådar" på FB som denna sak gett upphov till; vem som "gillat" eller hänvisat till vems skriverier, vem som citerat vem osv. Han kunde då se att alla trådar på FB ytterst gick tillbaka till två (2) personer, som var dom enda som självständigt startat egna skriverier om mig. (Som dessutom är goda vänner) Alla andra hade alltså bara citerat eller påverkats av andras ord. Så mycket för det bullret i cyberrymden
 
** den som till äventyrs vill läsa alla anmälningar, mina yttranden och domkapitlets beslut kan gå in på kyrklig dokumentation.nu och scrolla ner till Personärenden och söka Ärendet Torbjörn Lindahl
 
*** när domkapitlets friande beslut blev känt fick jag ett sms av en av de kvinnliga prästkollegorna som skrev att det beskedet var ett riktigt ljus i höstmörkret

P (s) minus 2. Media

har brytt sig en hel del om mig. Undrar hur många extra lösnummer tidningarna sålt med mig som anledning?
 
Att media och journalister själva skapar mycket av den verklighet dom vill förmedla är uppenbart för den uppmärksamme. T ex kan bilder nyttjas i det syftet. Jag minns en gång när jag blev intervjuad och fotad i närheten av domkyrkan. Helt troskyldigt följde jag med fotograf och journalist till en plats som ansågs lämpligare ur fotosynpunkt. När fotografen satte sig på huk framför mig så anade jag heller inte oråd. Tänkte bara att han ville få med mer av domkyrkan i bakgrunden. Men när jag såg bilden i tidningen förstod jag. Effekten av att fota mitt ansikte nerifrån blev ju att jag upplevdes se ner på läsaren eller titta över läsarens huvud. Båda sakerna lika överlägset. Många gånger har jag i både tidning och TV sett fotografer skapa liknande situationer. Och notera, om det är en präst som på det sättet fotograferas nerifrån så är det en manlig präst. Kvinnliga präster avbildas alltid i jämlik ögonhöjd
 
Efter att ha utsatts för dylikt några gånger (och sett andra drabbas av det) blev jag mer uppmärksam. Däremot har jag nog alltid vetat att man inte på minsta vis ska ge sitt bifall till något som journalisten själv påstår eller formulerar. För då framställs det i tidningen som ett citat. Så därför, om en journalist försöker lägga ord i min mun (" kan det vara så?" och förväntar sig ett "ja") inleder jag alltid mitt svar med "det där är dina ord, jag har inte uttryckt mig så".* Enkel minnesregel för att undvika värsta fallgroparna kan vara att bara besvara öppna frågor (frågor som inleds med vad, vem, hur) och undvika att svara på ja- och nej-frågor.
 
Aldrig heller ska man tro att det finns någon möjlighet tala off the record med en journslist. På min arbetsplats i Hertsökyrkan har jag haft en liten lapp som utsänts från kyrkokansliet med råd inför möte med journalister. Ett råd har jag i alla lägen försökt följa: säg aldrig någonting som du inte vill se som rubrik på förstasidan.
 
Jag tror att många - varav jag mött flera - som upplevt sig felciterade i tidningen i själva verket brustit i några av ovannämnda avseenden. Själv har jag - även om jag flera gångar tycker mig utsatts för vinklade reportage, där somt medtagits medan annat utelämnats; fått onödigt och osakligt negativ rubriksättning mot mig osv  - ändå aldrig upplevt att jag direkt felciterats. Har det verkligen påståtts att jag verkligen sagt något så har det - såvitt jag kan minnas - varit korrekt.
 
Många gånger har jag alltså hamnat i både tidningar, radio och TV. Aldrig har jag sökt uppmärksamheten även om jag några gånger skrivit debattartiklar. Men jag har lärt mig att om en journalist vill skriva något så är det bättre ge en intervju och prata länge för då får jag ut mina ord. Annars är risken stor att journalisten fyller tilldelat utrymme i tidningen med sina ord om mig, sannolikt tillsammans med andra intervjuades, personer som troligast - konflikt är ju mer nyhet än samstämmighet - är negativa (eller åtminstone framställs så) mot mig.
 
När jag första gången (våren 1997) på riktigt allvar blev föremål för pressens tydligt negativa uppmärksamhet, så var det givetvis jobbigt för mina oförberedda arbetskamrater. Men jag var själv lika oförberedd. Varför skulle jag efter en-två månader i rollen som dekan i Synoden få mer negativ uppmärksamhet än mina två företrädare tillsammans fått under många år? Men jobbigast var det givetvis för min familj. Så, ni som till äventyrs har för vana att be för era präster; be även för deras familjer.
 
Länge försökte media slå mynt av mitt s k kvinnoprästmotstånd. Och en gång kände jag mig riktigt lurad. I början av 2003 (måste det väl varit) då jag i knappt tre månader vikarierat som kyrkoherde efter det att Karin flyttat till Paris, blev jag uppringd av NSD. Det mycket korta samtalet kom enbart att beröra det faktum att vi då ännu inte fått någon sökande till den lediga kyrkoherdetjänsten.
 
 - Vad ska journalisten kunna göra för intressant av detta? var min tanke när vi lagt på luren. Men man ska aldrig tvivla på en journalist, insåg jag när resultatet kom i tidningen.
 
Intervjun med mig blev några rader, i övrigt kom hela reportaget att handla om kritik mot att jag som kvinnoprästmotståndare alls fick vara vikarierande kyrkoherde. För att ge tyngd åt kritiken hade flera personer intervjuats. Några av dom var inte påtagligt negativa mot mig personligen, men våra skilda åsikter kunde givetvis nyttjas och vinklas på så sätt att det upplevdes som del i den sammanlagde kritiken mot mig. Och någon kännedom om dessa andras yttranden om mig fick jag inte i förväg. Ingen möjlighet kommentera dem heller. (Det var därför jag kände mig lurad.)
 
Att orsaken till att just jag satt som kyrkoherdevikarie var att samtliga övriga i församlingens ledningsgrupp (inklusive kvinnlig prästkollega!) röstat på mig när Karin tidigare under hösten frågat oss - det var givetvis ingen avgörande nyhet.
 
När den mediala uppmärksamhet mot mig som mer har med frågan om kvinnor som präster att göra, börjat klinga av några år in på 2000-talet, så blev jag lite senare uppmärksammad för att jag representerade den nybildade nomineringsgruppen Frimodig kyrka i kyrkomötesvalet. Hörbara suckar igen i vissa personalgrupper att återigen behöva bli förknippade med kollegiets meste mediagunstling. Jag sade då vid ett personlkollegium att det inte var jag som velat bli omskriven. Och jag påminde om att tidigare kyrkoherden (Karin Burstrand) även hon suttit i kyrkomötet. Men om media inte ansåg det vara samma nyhet att någon i Luleå var socialdemokrat som att någon engagerade sig i det nybildade Frimodig Kyrka så var det knappast mitt fel. 
 
Samma vår som den första riktigt stora negativa massmediala uppmärksamheten drabbade mig, 1997, hade jag och församlingspedagogen Björn getts möjlighet följa några gymnasieklasser på en studieresa till Auschwitz. Några av ungdomarna uttryckte tydligt att om dom vetat att jag var kvinnoprästmotståndare skulle  dom inte önskat ha med mig på resan. I bussen blev det också en del debatt.
 
Nå, väl i Polen fick vi kanske annat att tänka på men särskilt två av tjejerna hade svårt att helt dölja sin avvisande inställning till mig. Men när vi efter två veckor satt på nattåget från Stockholm mot Luleå och jag gick genom liggvagnen då såg jag just dessa två ungdomar som tidigare varit som mest negativa mot mig. Jag fick komma in i deras kupe'. Och vi kunde prata förtroligt. Utan att påstå att jag kan citera korrekt efter 22 år, så tror jag att andemeningen i deras ord kommer fram om jag påstår att dom uttryckte ungefär följande:
- När resan startade var vi jättenegativa mot dig, men nu när vi mött dig i två veckor så har vi sett att du är en helt annan person än vi trodde.
 
Jag tänker att om fler personer varit beredda göra samma erfarenhet så skulle kanske det som blir ämnet för morgondagens blogg kunnat undvikas.
 

 
* professionella politiker är ännu mer drivna i detta. Dom svarar, utan att skämmas, det dom ändå tänkt säga, oavsett vad journalisten frågar. 

P (s) minus 3. Laestadianska grupper

har jag haft mycket att göra med under min prästtid. Nog hände det väl några gånger att Luleå Fridsförbund kom till Porsökyrkan och jag fick fira mässa. Minst en lördagkvällsmässa minns jag och en gång då jag lät en predikant predika i högmässan. Även någon gång fick jag fira en lördagkvällsmässa i Hertsökyrkan i gemenskap med Fridsförbundet, långt innan jag ens blivit Örnäspräst, tror jag.
 
Men det var sedan jag blivit präst i Örnäset som jag "i parti och minut"  firat mässa i gemenskap med laestadianska grupper. Mest med Luleå Fridsförbund (öst) men även med Gamla laestadianska församlingen (väst). Den senare riktningen höll ju årligen - fram till dess att dom byggde eget bönhus - sina  samlingar i Luleå två gånger per år, i kyrkorna. Augusti i Domkyrkan, februari i Örnäsets kyrka. Då skulle högmässan firas enligt 1942 år ordning, för undvikande av fr a förment (eller verkliga?) katolicerande tendenser i 86 års handbok. Även om jag i mitt kyrkliga mässfirande av hela mitt hjärta verkligen uppskattade just de nyheter som väst ogillade, så hade jag inget emot att en gång per år fira mässa enligt den äldre ordning jag i praktiken kunnat utantill redan som yngre tonåring.
 
Under västförsamlingens februarisamlingar brukade jag försöka deltaga vid några gudstjänster utöver högmässan jag själv ledde. En gång - när ett tillfälle då jag kritiserats i pressen var i färskt minne - så tittade predikanten tydligt på mig och uttryckte att "de kristna" gläder sig när dom erfar att det finns präster som vill hålla fast vid Guds ord även om dom utsätts för offentlig kritik för det. Jag får väl här tacka för den uppmuntrande hälsningen.
 
Oavsett om väst höll samlingar i Domkyrkan (augusti) eller Örnäsets kyrka (februari) så hölls avslutningsgudstjänsten, söndag eftermiddag, i Stadsökyrkan. Det hände då och då att jag även deltog där. Ett år predikade predikanten över Jes 40 "Trösten, trösten mitt folk..." Jag satt ute på kyrktorget och lyssnade (fullsatt i kyrksalen). Jag tror nästan aldrig, vare sig förr eller senare, att jag ända in i ordalydelsen känt mig så ett med en annan predikants predikan. Varje gång tolken talade (finska), och det blev ett ögonblicks paus, så hann jag tänka "om det var jag som talade skulle jag nu fortsätta så här...". Och så säger predikanten exakt så. Gång efter gång efter gång.
 
Sedan väst  byggt eget bönhus på Hertsön håller dom sina samlingar i egen lokal och firar nattvard ledd av lekmannapredikanter. Det innebär att vi inte ses lika ofta. Jag saknar det.
 
Inom östgruppen nyttjas väl i princip ännu kyrkans präster som sakramentsförvaltare (även om det lär ha hänt på några orter i Tornedalen att lekmän förrättat nattvard. Dock inte ännu i Luleå.) Och dessa prästledda nattvardsgångar här i Luleå har jag många gånger ansvarat för. 
 
Oftast har jag upplevt det som ett privilegium att snarast längta till att få leda dessa nattvardsgångar - med betydligt fler deltagare än vid ordinarie kyrkliga högmässor. Men på senare år har även andra tankar börjat dyka upp i mitt huvud: är det bara vi präster som alltid ska ha beredskap komma till dom så fort det önskas, när (de allra flesta av) dom  aldrig kommer till oss (dvs till "vanliga" högmässor i kyrkan) trots att acceptabel möjlighet finns nästan söndagligen, året runt? Kan man bara ta nattvarden i sina egna sammanhang? Att det ibland firas "extra" mässor vid särskilda församlingshelger och stormöten mm är inget jag principiellt ifrågasätter (jag har ju varit med om dylikt även i andra kyrkliga kurser och OAS-sammanhang osv) men om dessa extra nattvardsgångar tenderar bli (nästan?) de enda man deltager i, då blir jag tveksam. Eller ska det hela  uppfattas så att man som enskild kristen inte har så mycket personligt mod att bekänna sin tro att man orkar/vågar/finner anledning, gå fram till nattvardsbordet om man inte är omgiven av hundratals "trossyskon"?
 
Under senare år har jag också regelbundet (2-3 ggr/termin) blivit uppsatt att predika på vanliga söndagsböner hos Fridsförbundet. Oftast har jag känt mig fri och "hemma" där. Som bland trossyskon!

P (s) minus 4. Hertsökyrkan

blev till sist "min" kyrka. Och där har jag haft min huvuduppgift i ca 20 år. Jag otrivdes inte i Örnäset men till slut kom jag och kyrkoherde Karin överens om att jag skulle flytta mitt distriktsprästansvar. Det var kanske inte omedelbart helt populärt hos all personal i Hertsökyrkan, (eftersom media då redan sen några år tillbaka verksamt bidragit till att göra mig till en kontroversiell präst) men med tiden lärde vi känna varandra och fick en fungerande gemenskap.
 
Nu var jag återigen tillbaka i en 70-talsdistriktskyrka. Även här fick jag vara med om ordentliga ombyggnader. Viss utbyggnad som möjliggjorde att ha huvudsamlingssal närmare köket, nya fönster i kyrksalen och barnrummet, ombyggnad i sakristian, större kök och fler kontorsplatser. Vi bytte även taklampor och målade om lite i kyrksalen, införskaffade ljusare möbler (inklusive altare, dopfunt, knäfall och ambo). Och som grädde på moset "vände" vi kyrkorummet så att altaret kom i öster. Och minskade samtidigt antalet stolar från ca 175 till drygt 120 (varav endast drygt 100 regelbundet står i kyrksalen). Enda nackdelen är att det kan bli ont om plats vid skolavslutningarna, men jag säger som förr-förr-förre domprosten Nils Andersson: en kyrka skall vara anpassad för det regelbundna gudstjänstlivet, inte i första hand för högtider som inträffar några få gånger om året. 
 
Sammantaget kan man nog säga att vi blev nöjda. Problemet som upplevdes kortvarigt, att ha kontorsplatser för alla i samma stora rum, har till största del försvunnit efter mobilernas intåg (även de "fasta" numren går ju numera till en mobil, så den som vill prata ifred knallar bara iväg till annat rum). De - skämtsamt inköpta! - hörselkåpor som hänger vid varje skrivbord har jag själv aldrig nyttjat - jag hör ju ändå ingenting! De flesta har nog också i stort sett respekterat att inte ha högljudda gruppdiskussioner på kontoret.
 
Den termin ombyggnaden genomfördes flyttade vi all verksamhet till en hyrd lägenhet några hundra meter bort. En tanke som först presenterades var att flytta barnverksamheten men tillfälligt lägga ner gudstjänsterna. Jag motsatte mig det senare. Vi började fira gudstjänster med deltagarna sittande i en stor ring längs väggarna i vardagsrummet. Ena änden av ett stort matbord fungerade som altare versus populum och den enkla närheten till ett vanligt hemkök gjorde att nästan vem som helst kände sig bekväm med att duka och brygga kaffet.
 
Denna ytterst påtagliga hemkänsla som vi fick uppleva under fyra månader i en lägenhet tror jag varit helt avgörande för församlingsgemenskapens fortsättning.

P (s) minus 5. Spex

har jag varit med om många gånger. Framför allt vid personaljulfester. Redan i Nederluleå tillhörde jag några gånger underhållningsgruppen. Jag minns bl s ett år då vi ordnade Tiotusenkronorsfrågan där kyrkoherden Alf Hansson och kyrkorådets ordförande Rune Clausen fick göra upp i finalen.
 
Men det är kanske sedan jag blev präst i Örnäset som jag varit festprisse på allvar. Vi har skämtat om distriktsindelningen, härmat reklamfilmer på TV, visat Kalle Ankas jul, inklusive Lady (diakonissan Gerd) och Lufsens (vik pedagogen Björn) besök hos Lufsens vän Tony - med den berömda pussen! Själv var jag krögaren Tony och hade övat in repliken med både tonfall och dialekt
HAN PRATA MED MIG!
 
Diakon Björn uppträdde som Benjamin Syrsa - i grön frack!
 
Det året det organiserades kyrkoval mellan bl a nomineringsgrupperna Ännu frimodigare kyrka med sina regnbågsfärgade halsdukar, Asocialdemokraterna som knappt vågade titta folk i ögonen och Grav(allvarliga) partiet vars främste företrädare såg ut som döden i en Bergmanfilm - det året skrattade jag i publiken.
 
Ordningen var att personal från resp församling, samfällighetskansliet, och någon gång de förtroendevalda skulle turas om ansvara för underhållningen.
 
Sista julfesten före församlingssammanslagningen var det vi i Örnäset som ansvarade för underhållningen. Musiker Samuels reklamvideo för den nyutkomna CD: n Griftegårdsarbetarna (en anspelning på den engelska The Priests och den svenska Prästerna som tidigare utgetts) är nog bland det roligaste som förekommit i våra julspex. Själv fick jag leda ett träningspass i Kristigong eftersom jag tidigare under hösten framfört viss kritik mot att det förekommit Chigong- och yogaövningar på en friskvårdsdag. Mina rörelseövningar var knäfall, lyfta händer, bugningar och korstecken. Avgiften för träningspasset samlades givetvis in med både offergong och håvgong.
 
Ett kort skämt där jag som Örnäset-anställd skulle driva lite med arbetskamraterna i Domkyrkoförsamlingen, fick jag dock inte genomföra eftersom några i festkommiten tyckte det var lite för elakt. När jag i efterhand berättat det för arbetskamrater från f d Domkyrko, har ingen reagerat negativt.
 
Själv försöker jag alltid för egen del bara följa den utomordentligt visa livsprincipen: 
Den som inte kan skratta åt sig själv är inte värd att tas på allvar.
 

P (s) minus 6 fler nittiotalsminnnen

Några år under förra milleniets sista årtionde kom jag att vara kollega med min nuvarande chef Charlott Rehnman, som då var komminister i Hertsökyrkan. Under en tid kom vi och diakonerna i distrikten att tillsammans jobba i ett projekt för långtidsarbetslösa. I någon form av verksamhetsprogram (där vi i praktiken uppfattade att ansvariga inte till slut hade fantasi att fylla dagarna med något vettigare) så blev till slut vi i kyrkan tillfrågade om inte vi kunde ansvara för en (halv?) dag. Det gjorde vi gärna. Vi försökte öppna för samtal om livsfrågor och  krishantering, vi visade och berättade om kyrkan mm. 
 
Vi utnyttjade väl också en del vanliga "trick" för att försöka skapa en avslappnad atmosfär. En gång lät vi presentationsrundan gå till så att alla presenterade den som satt på ena sidan om sig. Lätt för gruppdeltagarna inbördes som redan mött varandra några veckor, men värre när vi kyrkoanställda blev inblandade. Men kvinnan på min sida sa: " det här är våran präst. Han verkar vara trevlig och öppen och inte en sån där dogmatisk typ".
 
Värst vilka konstiga uppfattningar folk kan få, om dom möter en öga mot öga och inte bara läser i tidningen, tänkte jag.
 
Roligt blev det också när vi från gruppen fick en önskan förklara hur man kunde ha så olika uppfattningar om kvinnor som präster. Vi beslöt då att Charlott skulle förklara argumenten för att vara mot och jag skulle förklara varför man kan vara för. Jag tror vi båda lyckades ganska bra med våra uppgifter. En orsak, tror jag, till att vi under åren alltid kommit så bra överens; en förmåga att
Tänka "utanför boxen" och ärligt kunna förstå "den andre"
 
Ett annat glatt minne från Örnästiden var när vi fick en ny kyrkvärd som verkligen gick in för uppgiften med liv och lust. Han var så angelägen välkomna människor in i kyrkan att han ofta inte stod vid innerdörrarna mellan vapenhus och kyrksal utan vid ytterdörrarna, ja rent av ute på bron och i bästa bibliska stil nödgade människorna att komma in. På eget initiativ samlade han en grupp - både kyrkvärdar och andra - för att samtala om hur vi skulle kunna fördjupa gemenskapen och lekmannaengagemanget i gudstjänsten. Kanske var det ur den gruppen som det växte fram ett studium över Byström-Norrgårds bok Mer än ord.

P (s) minus 7. 4-3

blev röstsiffrorna i det slutna valet i kyrkorådet. Till Karins favör.
 
När det väl var ett faktum att hon valdes så försökte jag inta samma attityd som när jag 15 år tidigare "förlorade" Stadsökyrkan; inte gräva ner mig, absolut inte vara bitter och besviken och inte (medvetet) motarbeta den nya kyrkoherden.
 
Eftersom Karin var väl medveten om att vi hade olika ståndpunkter i vissa (särskilt en) teologiska frågor (vi hade känt varandra ända sedan studietiden), så tyckte hon att det vara lika bra att vi talade igenom läget och tillsammans gick igenom vilka eventuella praktiska konsekvenser det kunde få. Därför inbjöd hon mig till en enskild samtalskväll i Damklubbrummet* i Örnäsgården och infann sig med en flaska vin** och något tilltugg. Trevlig och givande kväll.
 
I själva chefsrollen hade jag aldrig något att klaga på när det gäller Karin. Mot mig var hon alltid klar, och rättvis. Som generationskamrater hände det också att vi kunde uppleva en viss samstämmighet i förhållande till yngre kollegor. Jag minns bl a en gång när jag kom in på hennes tjänsterum just när hon satt och gick igenom några yngre kollegors tidrapporter. Efter snabb förklaring om vad hon sysslade med, tittade hon upp på mig och sa:
 
- Om du och jag skulle räkna arbetstid som några av de yngre kollegorna gör då skulle vi inte få nånting gjort.
 
Nej, det var i mer grundläggande teologiska frågor som det märktes att vi drog åt olika håll. Men det märktes sällan utåt utan kom hellre upp till ytan internt i prästkollegiet. En gång kom OAS-rörelsen att nämnas. Inför den ytterst hypotetiska möjligheten att någon medverkande därifrån skulle kunna kallas till församlingen utbrast Karin " över min döda kropp". Den som vet vilket engagemang jag haft i OAS-rörelsen under åren förstår att jag tänkte lite annorlunda.
 
En annan gång var efter ett större möte för anställda i stiftet. Ärkebiskop KG Hammar hade hållit föredrag och gett Tio teser  om kyrkan. Många var efteråt lyriska över föredraget. Själv gick jag ut med känslan fint föredrag men vilken religion*** handlade det om? 
 
När jag var på väg ut mötte jag Staffan Åkerlund som med något flackande i blicken tycktes leta efter en stadigt punkt i tillvaron. När vår blickar möttes stegade han rakt emot mig, tog tag om mina axlar och sa:
- Tobbe, du är väl inte också en av dem som prisar KG Hammars föredrag i alla tonarter?
- Nej, absolut inte, sa jag.
-Åh, äntligen en vettig människa!
 
Kort därefter skrev Staffans bror - prästen och bokförläggaren Per Åkerlund - en klart ifrågasättande debattartikel i Kyrkans Tidning med rubriken Är KG Hammars kyrka kristen? (eller nåt liknande lika provocerande). När vi senare i prästkollegiet diskuterade våra reaktioner inför artikeln, så berättade jag att jag ringt Per Åkerlund och sagt att hans artikel var det bästa jag läst i Kyrkans Tidning sedan dess start.
Och jag höll på att få blodstörtning, så Karin.
 
Ni förstår.
 

 
* Om  namnet på detta fint och trivsamt inredda rum, berodde på att det avsågs vara rum för syföreningar eller socialdemokratiska kvinnoklubben, har det rått delade meningar om
 
** 22 år efteråt (är det tillräcklig preskriptionstid?) vågar jag alltså berätta att en  kyrkoherde själv gjort det som är strängt förbjudet, förtära alkohol i Örnäsgården. Men kanske kan tilltaget försvaras om det motiveras med - det ur svenskkyrkligt perspektiv synnerligen behjärtansvärda - behovet att få den välkände rabiate  kvinnoprästmotståndaren Lindahl mer medgörlig?
 
*** kollegan Bosse har i dessa yttersta av dagar lyckats förklara för mig att skälet till att man inte förstår sig på KG Hammar beror på att man förutsätter att han är kristen. Om man istället utgår från att han är Buddhist  då faller alla bitar fint på plats

P (s) minus 8 Kyrkoherde

blev jag aldrig. En gång har jag fått ett allvarligt förslag söka en tjänst. Det var min vän sedan många år, Björn Karlsson, komminister i Råneå, som ringde och ville att jag skulle söka tjänsten där när den blev ledig. Det ville jag inte. Ett tag senare satt han själv på tjänsten.
 
Två gånger har jag försökt bli kyrkoherde. Första gången var när ny kyrkoherde söktes till Nederluleå efter Alf Hansson. Fyra sökande (minst). Jag låg nog ganska långt ner på kyrkorådets lista, och när Staffan Åkerlund fick tjänsten hade jag inget att anmärka mot det beslutet. Varför jag överhuvudtaget sökte kyrkoherdejänst den gången vet jag inte riktigt. Var det bara en känsla av att man till slut borde bli kyrkoherde?
 
När jag senare sökte kyrkoherdetjänsten i Örnäset - när Jan Sjöberg slutade - var det betydligt mer allvar från min sida. Något år tidigare hade Jan också bidragit till att sätta mig på det spåret. Han hade för mig uttryckt att han inte trodde att han skulle pensionera sig på tjänsten (även om han då ännu inte hade några konkreta flyttplaner). Han förutsatte väl då mer eller mindre att jag skulle efterträda honom. Därför tog han en dag med mig ut till Örnvik där vi satt i många timmar och samtalade om församlingens framtid och behov.
 
När han sen verkligen slutade kom jag att vara vice pastor i nio månader. Jag sökte också tjänsten. Men fick den inte. Den gick till min medsökande Karin Burstrand. Jag minns det prästmöte i Skellefteå då hon berättade för mig att hon sökt. Hon anade väl att jag också skulle söka. Jag minns att jag omedelbart förstod att hon får tjänsten. Tänk er, en man och en kvinna som sökande i en församling som aldrig haft kvinna som herde, en församling med socialdemokratisk majoritet, där den manlige sökande pga sitt engagemang i Svenska kyrkans fria synod just hängts ut i pressen med rubriken "vi vill slippa ha med denne man att göra".
.
- Kändes det som att rullgardinen gick ner? frågade kollegan och vännen Ulla-Lena Bäckman i bussen hem.
 
Ja, sa jag.

P (s) minus 9 Gudstjänsten

har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag har tidigare skrivit om hur jag i de kyrkor där jag haft gudstjänstansvar under någon period - Porsön, Örnäset och Hertsön - medvetet ökat nattvardsfrekvensen. Men jag har även försökt utveckla liturgin på annat sätt. I de 70-talsbyggda distriktskyrkor som haft fristående altare, har jag tyckt: ska det firas mässa versus populum så ska det vara konsekvent och ordentligt. Om prästen står bakom altaret under nattvardsliturgin så ska det vara gott om plats framför prästen på altaret. Det ska inte vara blommor, ljus och stora kors "ivägen", så att prästen nästan måste klämma ner kalken "med skohorn" på altaret eller var tvungen tillfälligt lyfta bort ett stort kors "de gånger det ska vara nattvard". Nej, altaret ska normalt vara utrustat så att det är enkelt och naturligt att fira mässa. Ofta har jag mött påståendet att "det ser så kalt ut när det inte står något kors på altaret". Då har mitt svar varit att när mässa inte firas ska altaret se tomt ut. Det ska liksom "ropa" efter kalken för att bli komplett.
 
I Porsökyrkan löste jag det så att altarkorset (av trä) hängdes på väggen. I Hertsökyrkan lät jag helt sonika lyfta bort det stora, tunga glaskorset från altaret och efter lite olika placeringar står det nu sedan många år på en lägre pall framför altaret.
 
När jag fick distriktsprästansvaret i Hertsön genomförde jag även, i några steg, beslutsamt några andra små reformer i prästens och kyrkvärdarnas liturgiska agerande. Kanske tyckte några att det var lite ovant då, men nu, efter 15-20 år tror jag vi vant oss.
 
Även har jag under senare år medvetet arbetet på att få gudstjänstdeltagarna mer aktiva i liturgins läsningar och sångpartier . I dagen gudstjänst märktes det tydligt. Roligt se någon frukt av sin strävan.

Tidigare inlägg
RSS 2.0