Stockholm

har det varit för mig några dagar.
 
Hela förra veckan hoppades jag att min förkylning skulle vika så jag kunde ta mitt flyg till Stockholm söndag morgon. Men ännu lördag afton tvivlade jag. Ringde god vän som jag avsåg hälsa på och sa att det inte blir av. Kollade även om jag skulle kunna boka om flygbiljetterna till ett annat tillfälle.
 
Men när jag satt där i fåtöljen med telefonen i handen så kände jag som ett knäpp i kroppen och upplevde hur infektionens omfamning släppte. 
 
!!!???
 
- Fortsätter det så här kan jag fara i morgon, tänkte jag och började förbereda min packning. Gick och la mig med mobilen inställd för väckning. Och mycket riktigt. Söndag morgon fit for fight. Buss till flygplatsen Kallax* och flyg till Stockholm.
 
Landade så jag hann ta mig till högmässa i S:ta Klara. Deltog en stund men gav sedan upp då jag fått plats längst bak där jag inget tydligt hörde. Lite söndagskänsla dock. Promenad mot hotellet i vars omedelbara närhet mötet med Kyrklig Samlings samarbetsråd skulle hållas. 
 
Inledande föredrag med efterföljande samtal och därefter middag på restaurang som ligger mindre än ett stenkast från platsen där Olof Palme mördades. Fortsatt möte måndag f m med ytterligare föredrag och samtal.
 
Eftersom mina tilltagande problem med hörseln i kombination med viss mental trötthet gör det allt svårare hänga med, inte bara i föredragen utan även i diskussionerna, har jag i några år tänkt att min tid i denna samling närmar sig sitt slut. Så innan vi skildes måndag em sa jag till de församlade att min just timade 70-årsdag får vara min pensionering även från detta sammanhang.
 
Inte utan känslor dock. Stor saknad efter personer som jag i vissa fall personligt haft att göra med i över 25 år i olika sammanhang, Synodens dekankollegium, Frimodig kyrka mm . 
 
Stort tack således till vänner som delat med sig av vishet och kunnighet under åren** och att ni också generöst velat ta emot det jag i min ringhet försökt bidraga med. Tack också för positiv respons på sådant jag skrivit på bloggen.***
 
De personliga mötena och samtalen har många gånger varit lika givande som de officiella sammanträdena. Så även denna gång.
 

 
* Obs! inte det moderna påhittet Luleå Airport 
 
** dock inte bara när det gäller andligt och kyrkligt. Stort tack även till Kyrklig Samlings kassaförvaltare, revisorn Hans, som under tjugo år ägnat åtskillig ledig tid åt att lära mig skillnaden mellan en resultaträkning och en balansräkning. Redan i våras trodde jag ganska säkert att jag begripit, men nu fick jag göra frivillig muntlig tentamen och fick VG!
 
*** särskilt nämndes mitt inlägg Synen på Guds ord (19/10)
 

342:a dagen. Femtonde söndagen efter trefaldighet

(I praktiken tre dagars blogg på ett bräde).
 
När jag skriver detta (=börjar detta inlägg) sitter jag sedan en dryg timme hemma. Men vi tar det från början som jag lovat.
 
I fredags morse tidigt tog jag flyget till Göteborg. Blev upphämtad av Bengt Birgersson och fick tillbringa några timmar i hans och Marias hem. Tillräckligt många för att  både hinna äta lunch och sova några timmar. Hade ju stigit upp före kl fyra.
 
På eftermiddagen for vi till Lärjungagården där prästmötet hölls. På vägen hämtade vi upp två personer, en präst och en prästkandidat, den senare från Israel - han förbereder sig för att kunna bli präst i en luthersk församlingsplantering i Tel Aviv, Israel.*
 
Mötet inleddes med tal av biskop Bengt, lite information, hälsningar mm. Sen samvaro.
------
Lördagen började med mässa ledd av biskopen. Predikan av Henrik Vestergård, kyrkoherde i Den gode Herdens församling i Kinna. Inget fel på predikan. I samband med mässan fick vi alla, möjlighet förnya våra prästlöften. Sånt har man väl varit med om någon gång även i svenskkyrkliga sammanhang men här är det mycket mer gediget, sant och äkta. Märkligt att man ofta behöver befinna sig utanför det officiella svenskkyrkliga livet för att erfara att man tar sitt prästliv på riktigt allvar.
 
Bibelföredrag sedan av Rolf Pettersson om Jesu möte med kvinnan vid Sykars brunn. I gamla testamentet finns ju flera berättelser om hur män på friarstråt möter sin blivande brud vid en brunn. Och här möter Jesus (brudgummen) en kvinna som får bli en bild för hans brud, kyrkan/församlingen, som lyfts ur synden och får sin utvalda position genom tron. Djupsinnigt så man blev gripen på djupet.
 
Rolfs bibelföredrag var en ersättning för den oration jag skulle ha hållit men tvingades tacka nej till då oron för Marias sjukdom tog över. Det bytet var enligt min ringa mening absolut ingen förlust för åhörarna. I samtalet efteråt ställdes frågan var vi i vår tid har de brunnar där möten kan ske. I flera inlägg betonades nödvändigheten inse att den kristna grundkulturen i samhället nu är borta och vi måste lära oss evangelisera för människor som är helt utan kunskap. 
 
Exempel gavs också på hur människor utan kristen bakgrund också kan vara utan fördomar dvs utan den "svenskkyrkliga" grundkunskapen att Missionsprovinsen är något man ska undvika och därför efter ett andligt uppvaknande kunnat söka sig till en Missionsprovinsförsamling när en sådan råkat finnas i närheten. Flera vuxendop vittnades det även om. Missionsiver alltså i Missionsprovinsen, inte bara en massa besvikna svenskkyrkliga föredettingar! 
 
Vid lunchen såg jag till att få sitta tillsammans med Rune Imberg och fick ett mycket intressant samtal om bibelsyn.
 
Eftermiddagen prästmötets överläggningar (hela modellen för ett prästmötes innehåll är ärvd från svenska kyrkan). Bl a blev det samtal om relationer till andra kyrkor och nattvardsgemenskap mm, dvs sånt som lutheraner (enligt min helt personliga mening) har en förkärlek att grotta ner sig alldeles för onödigt mycket i.
 
I samband med avslutningskaffet fick jag en pratstund med Daniel Johansson, studierektor vid församlingsfakulteten (FFG). Han är engagerad i den utbildning som FFG på uppdrag av den Ingermanländska kyrkan bedriver för de (fr a finska, österbottniska) laestadianpredikanter som vigts till diakoner av den ingermanländska kyrkan. Jag har även hört honom hålla föredrag om lutherska bekännelsen på Kyrklig Samling. Han vore - återigen enligt min ringa mening - en person att kalla upp till norrbotten för att få undervisa laestadianpredikanter även hos oss.
 
Färd sedan till Göteborg där jag tog buss norrut mot Lysekil och blev upphämtad av min gamle vän och kollega Kai Larsen som tog mig med till sitt hem och bjöd på räkor, gott att dricka och god gemenskap.
------
Söndagen återvände vi till Göteborg och gick i högmässa i Imanuelsförsamlingen som tillhör Missionsprovinsen och huserar i en f d frikyrka. Lite förkortad högmässa med sikte på att vara familjemässa. Något enklare predikan också. Efteråt kyrklunch vid vilken jag fick prata med ungdomarna Signe och Hugo som jag lärde känna i Vännäs för ca 14 år sedan då de var barn.
 
Fick även chans införskaffa både psalmbok och evangeliebok. Psalmboken är den som kallas Psalmer 1991, utgiven av Lutherstiftelsen och kyrkliga förbundet. Enligt förordet avsedd vara ett komplement till 1983 års psalmbok (nu gällande) och tar upp vissa teman som är på väg förloras när vissa gamla psalmer strukits i nya psalmboken. Ambitionen förstår jag, men en snabbkoll - det är därför det blivit så sent innan detta inlägg publiceras - visar att det är ytterst få av psalmerna i denna utgåva som jag saknar. Ändå tror jag mig - av födsel och ohejdad vana - vara förankrad i gamla psalmboken (1937) på sätt som ganska få i yngre (än mig) prästgenerationer är. Därför har det heller aldrig blivit någon rusning efter Psalmer 1991 och resterande lager delas nu ut gratis till den som vill. Och då jag redan i fredags hemma hos Birgerssons såg att min absoluta favoritpsalm i 37 års psalmbok Vem är den stora skaran där fanns med så beslöt jag på stört ta fem exemplar.
 
Den evangeliebok jag köpte är Lutherstiftelsens revidering av 1983 års evangeliebok. Bibeltexter enligt Folkbibeln 2015 + div annat. Som helhet en ytterst positiv upplevelse, även om jag skulle sakna 2003 års evangelieboks tre kompletta årgångar på askonsdag och skärtorsdag (men man kan ju inte få allt!).
 
Den evangelieboken tycker jag att man skulle använda i bönhuset istället för 1942 års evangeliebok.
 

 
* han var med även förra året
 

340:e dagen. Göteborg

har jag flugit till idag för att vara med på Missionsprovinsens prästmöte. Kommer hem sönd kväll. Då sammanfattar jag hela helgen.

327:e dagen. Mässa

i Domkyrkan - i Örnäskyrkan där mässan naturligast skulle firats, slipas golvet och bänkarna är borttagna - i samband med Luleå Fridsförbunds höstmöte.
 
Men det var andra delen av eftermiddagen, på förmiddagen var vi i kyrkstugan. Vi tog loss golvbrädorna i hall/kök och kunde ta bort all gammal (troligen sen början av 70-talet) rockwoll i golvet. Enligt reglerna - som bevakas striktare sedan kyrkstaden blivit världsarv - ska man inte isolera med mineralull i kyrkstugorna. Nej, sågspån ska de va' - om det nu ska va'. När all rockwoll var i säckar for vi och fikade på Ullas café vid kyrktorget, sen förbi återvinningscentralen med skräpet och sen hem.
 
Något senare infann jag mig alltså i domkyrkan. Hann hälsa på både domprost och biskop, vilka just avslutat annan aktivitet, också med mässa uppfattade jag.
 
Vid den mässa jag medverkade i var det mycket folk. Som vanligt påfallande många unga. Eftersom god vän just skickat bilder kan kära läsarna få ta del av dem också.
 
Fullt som sagt
 
 Många på väg mot nattvardsbordet.
 
Fyra präster: Mats Rondahl, Stefan Aro, Jonas Nilsson (från Småland) och undertecknad.
 
Här vid altaret, på väg ut för att distribuera.
 
Mats celebrerade,
 
och jag predikade (skriftetalade) över morgondagens episteltext ur Rom 12.
 

305:e dagen. Begravning

förrättade jag idag. Av ett litet dödfött barn. Några gånger har jag haft sådana begravningar  Också för barn som dött i späd ålder. Denna gång i Stillhetens kapell i Gammelstad. Det var första gången jag ledde begravning där. Dock har jag varit där som deltagare en gång tidigare. Fint, men nog är Ljusets kapell på Hertsön vackrare!
 
Ganska stor släkt samlad. Många kusiner som möttes således.
 
Det mesta till begravningen ordnat av familjen/släkten själv, tillverkning av kistan och det som behövdes till minnesstunden Med gemensamma insatser av barn och vuxna skottade vi även igen graven, bäddade ner den lilla flickan till den sista jordiska vilan.
 
Ett fint minne.
 

240:e dagen av sista året av min flyende ungdom.

Och idag fick jag ett brev från kommunen till alla kyrkstuguägare. Nya nycklar till servicehusen (disk, toa och soprum) kan beställas efter låsbyten, uppmaning lämna epostadress för hädanefter kommer informationen digitalt.
 
Men även program för Persmässhelgen veckan efter midsommar. Att kalla helgen Persmäss är - i mina ögon - ett modernt påhitt. På min tid dvs 80-talet när jag var präst där, hette det Kyrkhelg eller Missionshelg.*
 
På den tiden (ni vet ju principen: ju förr desto bättre) var det flera gudstjänster med predikan, en av kvällarna midnattssolsandakt under det solbelysta triumfkrucifixet. Och givetvis avslutande högmässa. Därtill eventuellt också någon "ungdomsgudstjänst".
 
Och vad är det idag? Två gudstjänster, midnattssolsandakten och högmässan! Fyra tillfällen med Dramatiserat husförhör på Friluftsmuseet. Därtill föredrag om Kyrkstadsseden förr och nu. Säkert intressant och roligt men dessa programpunkter med fokus på hur det vart förr förmedlar ju, tillsammans med barnaktiviteterna Kyrksnoken och ansiktsmålning med sommarkyrkan, att kristendom är nå't som man ägnade sig åt förr och har det någon inverkan på vår tid så gäller det barn.**
 
Utöver detta, årsmöte för Kyrkstuguägarnas intresseförening och Byggnadsvårdsvandring bland kyrkstugorna.
 
Vad ska man säga? Givetvis är ingenting av detta fel eller ointressant. Inte ens för mig! Men svårt komma från intrycket att levande kristendom, som kan förväntas ha något ärende till människor idag har ersatts av kultur och historia.
 
Samtidigt som Persmäss i Gammelstad pågår Tornedalslaestadianernas stormöte i Arcushallen. Där kommer jag att vara och medverka med predikan fred kl 18 och distribuerande i lördagskvällens nattvardsgång som leds av Bosse.
 
Under Stormötet blir det predikningar dagarna i ända från fred kl 13 t o m sönd em.
 
Jag frågar "som så många gånger förr" var är Kyrkan egentligen?
 

 
* Sen är det väl ytterst sannolikt att man grävt upp namnet persmäss ännu längre bak i historien
 
** när jag var präst i Gammelstad hade vi tre barn. Vi hade gärna tagit med dem på dessa barnaktiviteter men nog hade vi vuxna föräldrar också kunnat lyssna på en rejäl predikan 
 

232:a dagen. Kyrkor

skrev jag om för ett tag sedan och lovade återkomma. Det var bl a med anledning av Malmbergets kyrka som kyrkorådet därstädes vill riva istället för att flytta för andra gången, för man ville hellre ha råd med personal, som kan tänkas göra någonting än satsa på byggnader.
 
I det tidigare inlägg där saken berördes uttryckte jag att i valet mellan kyrkobyggnad eller personal så väljer jag numera oftast kyrkobyggnaden. Skälet?
Personal kommer och går men kyrkan består.
 
- en kyrkobyggnad är genom din blotta existens i samhället en påminnelse om evangeliet och Kristus.
- en kyrka kräver inte en massa personal - som i många fall sysslar med annat än det centrala kyrkokonstituerande -  för att fylla sitt syfte, det räcker med en präst (t o m oavlönad) och en grupp människor som vill lyssna till Guds ord och fira mässa.
 
Den dag väckelsen kommer då behövs inte en massa personal, men väl någonstans att fira mässa.
 

227:e dagen. Prästmöte × tre

Först träffade jag domprosten under en lunch. Riktigt roligt. Under lång tid har vi talat om att mötas så när Charlott i förrgår föreslog lunch idag accepterade jag direkt och skrev att jag har "högeligen åstundat" få äta denna lunch med dig.
 
Charlott har som chef alltid varit juste mot mig. Gett mig frihet verka.
 
Sen blev det latte med god vän på cafe' och samtal om Nådens ordning.
 
När jag sedan påbörjade promenaden hem mötte jag kollegan Micke som är arbetsledare i församlingens östra distrikt och därmed ansvarig för vem som t ex vikarierar i Hertsökyrkan när Bosse är borta. Jag sa att han inte behöver tänka bort mig helt utan får gärna ringa mig också. Jag haltar visserligen lite men tankeförmågan är acceptabelt intakt - tror jag.
 
Innan vi hunnit tala färdigt dyker Stefan Aro upp. Han kom från möte i Stockholm och var på väg till Loet för att ta buss mot Tornedalen. Jag slog följe med honom på väg mot bussen. Vi hann få en kort pratstund om hans tjänst här i Luleå från hösten, bl a om hans relation till Fridsförbundet. 
 

224:e dagen. Mer artikel-

-arbete blev det idag.
 
Det gäller den intervjuartikel jag tidigare nämnde i samband med att intervjun gjordes i två långa telefonsamtal. Ska publiceras i Kyrka och Folk.  Redan 11 maj fick jag utkastet som epost, men dels ville jag vänta på pappersexemplar med snigelpost - numera ytterst passande uttryck - att anteckna på, dels var jag bortrest och sedan både trött och upptagen, så först denna vecka tog jag mig verket an att korrekturläsa och korrigera och returnera.
 
Eftersom jag bara jobbar med telefon numera och därför saknar den överblick som en datorskärm kan ge och dessutom saknar klippa och klistra (alt: vet inte hur jag kan använda dem - om de nu finns) så var det ett riktigt hästjobb. Tur att man klickar på telefonen med tummen och inte med hästhov.
 
När jag läst hela intervjun tänker jag: men usch att jag sa så mycket! Roligt dock att få tänka tillbaka på det som timat i ens liv och under prästtjänsten. En del av detta har jag framfört tidigare, bl a här på bloggen i min P minus-serie våren och försommaren 2019.
 

220:e dagen. Kyrkor läggs ned

- eller vad det nu heter. Men ibland blir det stopp.
 
Malmbergets kyrka får inte rivas har man hört på nyheterna. Länsstyrelsen sa nej. Den är visst alldeles för unik arkitektoniskt - vilket jag utan vidare kan hålla med om. Första plan vara att flytta den till Koskullskulle men sen ändrade sig kyrkorådet och villa riva den trots att LKAB skulle bekosta flytten. Dels tyckte kyrkorådet att den kommer för nära Gällivare som har sin kyrka och dels att man ville satsa på personal som kan bedriva verksamhet istället för att värma upp och underhålla kyrkor. 
 
Jag tror det är fel resonerat. Visserligen ägnar jag mig nu åt den ädla konsten att kasta sten i glashus, jag som under 90-talet var med om att lägga ner två Kyrkor inom dåvarande Örnäsets församling, Småkyrkan på Gärdan och Svartöstadens kapell. Och dessutom aktivt understödde det!
 
Men nu har jag som sagt tänkt om en aning. Skälet att detta kom i min tanke var att Simon och jag under vår  kvällspromenad två ggr passerade det husnummer som nu är en källarlägenhet, men som tidigare var en liten kvarterskyrkolokal inom Luleå Domkyrkoförsamling här på Kallkällan/Lingonstigen.
 
Varför jag på senare tid i valet mellan kyrkolokal och personal börjat luta mer åt det förra får bli en annan bloggpost.
 
God natt!

216:e dagen. Mot Uppsala igen

söderifrån denna gång.
 
Fortsatt arbete i Kyrklig Samlings samarbetsråd. Vad har rörelsen för kallelse i vår tid? Har läget i kyrka och samhälle förändrats så mycket sedan 1960 att hela grunden för Kyrklig  Samlings existens upphört? Inga beslut om nedläggning togs även om tanken funnits. Men viss ny verksamhet diskuterades.
 
För min egen del närmar sig nog dagen då jag får lämna samarbetsrådet. Att sitta tyst och lyssna på kunniga föreläsare går ännu bra, men att hänga med i och fr a delta i de efterföljande samtalen blir allt värre. Inte bara pga hörselproblem utan helt enkelt för att jag mentalt inte orkar. Kanske får jag göra något slags förändring i samband med att jag fyller 70?
 
En sak har dock varit värdefull för mig under åren, då jag blivit bekant med organisationens kassör, revisorn Hans. Då vi fått ett vänskapligt förtroende för varandra vågade jag för många år sedan erkänna för honom hur lite jag begriper av ekonomisk redovisning. Det var nog apropå att jag under min första mandatperiod i kyrkomötet blev placerad i budgetutskottet. (Enligt tidigare praxis i POSK - varur Frimodig kyrka kom - fick de ledamöter som var äldst i tjänst (ej i levnadsår) välja utskott först. Alltså fick jag det "tråkiga" budgetutskottet som ingen vill ha).
 
Sedan jag vågat yppa för Hans hur oerhört lite jag begriper har han tålmodigt under flera år vid luncher och middagar undervisat mig om termer som jag mött åtskilliga gånger i föreningsårsmöten och även i församlingsbokslut, dock utan att våga fråga eftersom jag trott mig vara den ende som inget begriper. (Senare har jag insett att de flesta kyrkopolitiker inte heller begriper.)
 
Men nu har jag äntligen lärt mig - dvs så att jag med egna ord kande förklara för min lärare - vad det är för skillnad mellan en resultaträkning och en balansräkning.
 
Kanske får jag till min gamle kamrats stora glädje tacka socialdemokraterna för detta. För om dom inte drivit igenom beslutet om kvinnors tillträde till prästämbetet med åtföljande första vigningar av kvinnor till präster 1960 så hade troligen inte Kyrklig Samling bildats och jag inte kommit med I dess samarbetsråd och lärt känna Hans och därmed i stället riskerat gå i graven med min okunskap.
 
Jag tackar socialdemokraterna för något som hänt i kyrkan! Jag säger bara: undrens tid är inte förbi
 

193:e dagen. Frimodig kyrka

Har sitt riksårsmöte i Luleå denna helg. Själva förhandlingarna i morgon, men idag en inspirationsdag för alla dem som velat komma en dag tidigare. Några  kom i går kväll.
 
Samling vid Domkyrkan kl 9. Bilfärd till Gammelstad. Jag var en av dem som ställde upp och skjutsade. Fick i bilen en prästkollega från Växjö stift som jag lärde känna redan läsåret 1972-73 när vi samtidigt gjorde Diakonala året och arbetade i KGF (kyrkliga Gymnasistförbundet), och hans hustru (som vi lärde känna under studietiden i Uppsala).
 
I Gammelstad guidade Mats i både kyrkan och kyrkstaden. Mycket kunnigt, enligt vad som senare förtäljdes. Avslutning med besök i två kyrkstugor. Därefter lunch i Gamla prästgården, med renskav stekt över öppen eld utomhus.
 
Sen till EFS-kyrkan i stan där det blev ett blandat program med samtal, föredrag, bön och sång. Ett av föredragen var jag ombedd hålla och hade fått ämnet Laestadianismen och Svenska kyrkan. 
 
Flera vänner från olika platser och tider i livet fick jag möta. Glädjande och välsignat.
 

175:e dagen. 175-årsfirande

lär det också i år vara för svensk frikyrklighet har jag sett någonstans. Om det är sedan var grundandet av första frikyrkoförsamlingen eller första offentliga baptistdopet minns jag ej. Läste ej heller så noga. Bryr mig inte heller så mycket om det. Känner mig lite som Ferdinand på julafton i det avseendet.
 
När man tillhör en kyrka vars rötter tydligt är allmännkyrkliga (=katolska) - ämbetet och sakramenten - och vars "start" i vårt land bara innebar att den då redan existerande kyrkan nådde nytt geografiskt område* som då knappast ens var ett avgränsat land i modern mening; den som tillhör en sådan kyrka kommer alltid att tycka att moderna samfund och dess jubileer är av helt underordnad betydelse. 175 år är ju också i ett större kyrkohistoriskt perspektiv en så pass begränsad tid att många sådana tider passerat. Från reformationens start i Sverige till slutet av 1600-talet. Och därefter nästan två sådana perioder till innan den lutherska statskyrkans dagar var räknade. För att inte tala om den betydligt längre s k medeltiden på vilken vi moderna protestanter bara lärt oss kasta en föraktfull sidoblick över axeln.
 
Man får nästan lust att säga som till alltför självmedvetna tonåringar: väx upp!
 

 
* att det vi kallar "svenska kyrkan" (ursprungligen bara omnämnd som Guds församling i Sverige) skulle räkna sin start från Uppsala möte 1593 är enligt min ringa mening en lutherskt konfessionell särmening som jag aldrig kommer att känna samhörighet med
 

165:e dagen. Jag var där

1. I stadsparken när Luleå hockey-(MSSK):s damlag hyllades efter SM-guldet. Mötte på stan en vän ur gudstjänstförsamlingen som gjorde mig sällskap så vi fick bandyapplådera* tillsammans.
 
Efter firandet drog vi mot stadskärnans centralare delar och tog en kopp kaffe. Då uppenbarade sig ytterligare en som vi känner från kyrkan. Och nu fick vi höra ett personligt vittnesbörd om den väg som fört honom till vår gudstjänstgemenskap. Mycket givande.
 
2. I bönhuset (Fridsförbundet) för kvällsgudstjänstjänst. Helg med kallade predikanter. Mats och jag tog bussen tillsammans men fick skjuts hem.
 
Både gudstjänsten och samtalen vid kaffet blev en chans uppleva hur nya hörapparaterna fungerar. Jag hör absolut mycket bättre. Irriterande bara att jag också hör min egen röst mycket starkare, fr a när jag sjunger. 
- Du kommer vänja dig, sa audionomen igår. Hjärnan kommer till slut koppla bort sånt ljud du inte vill höra.
 
Hoppas det. Predikningarna ikväll hade jag dock inget emot att höra. Texterna var Jes 55 och delar av Rut 1.
 
- - - - 
 
I natt blir det sommartid. Ställ fram klockan en timme. 
 

 
* applådera med tjocka vinterhandskar på
 

164:e dagen. Äntligen

har jag fått mina nya hörapparater.
 
Var till hörcentralen på sjukhuset i förmiddags. Hör jag bättre eller hör jag bättre? Kanske behövs någon finjustering av inställningarna men jag ska ha dem* i fyra veckor först sen ringer audionomen och kollar läget.
 
Tog sedan en sväng över Storheden och gjorde några ärenden innan jag for till min gamla radhuslänga på Porsön och tittade in hos grannarna för att sitta ner och dricka kaffe, vilket jag inte hann i onsdags. De** har - tillsammans med sina grannar, dvs nuvarande ägarna till f d mitt hus - byggt nytt uteförråd på baksidan av huset. Snyggt! Grannfrun berättade att det kostade 300000 kr (som två familjer alltså delade) vilket var lika mycket som de*** köpte hela sitt radhus för 1980!
 
Snabbt hem så var det dags för Mats och mig att åka till kyrkan och förbereda för kvällens andakt i fastan i Hersökyrkan. Upplagd som korsvägsandakt denna gång. Vi gick runt i hela byggnaden och stannade till inför fina tavlor visande de olika stationerna på Via dolorosa. Sista tre stationerna i kyrkorummet och slutet inför altaret.
 

*&**&*** mitt bidrag till debatten om de och dem ska ersättas av dom
 

162:a dagen. Emerititräff

hade vi idag. Det finns rätt många pensionerade präster i stan och fem av oss träffades idag. Initiativtagare var Jan Sjöberg, som var min chef under fem år på nittiotalet då han var kyrkoherde i Örnäset. Mycket givande möte. Vi fick berätta för varandra vilka vägar livet tagit oss. Som vanligt skulle kyrkolivet (särskilt gudstjänstlivet) i staden ha mycket att vinna på om det lyssnades mer på de pensionerade prästernas vishet! Övriga deltagare var Mats Rondahl, Mats Reimhagen, Dennis Lundqvist.
 
Vi träffades hemma hos Jan som numera bor i samma radhuslänga som där jag bodde tidigare. Efter nästan 25 år i Härnösands stift och utomlands är han nu åter i Luleå och flyttade in i radhuset ungefär samtidigt som jag flyttade ut så grannar var vi aldrig. Jag fick betyga att min flytt var bestämd långt innan dom ens funderat på att flytta in i huset.
- Tur att du sa det, sa Jan! :)
 
Innan vi gick passade jag på ringa på hos närmaste grannar i radhuset, som också var mina närmaste grannar fast från andra sidan så att säga. Jag fick säga till dem att jag saknar grannarna mer än själva huset!
 
Till sist drog Mats och jag därifrån och lyckades krångla oss förbi byggarbetsplatser med blockerade gångvägar och tog oss till slut till Björkskatan för besök hos goda vänner. Även där samtal om kyrkliga ting, mest om gudstjänstlivet i Hertsön som vi alla regelbundet deltar i. Vi är givetvis i grunden glada över Bosses sätt att förvalta gudstjänsttraditionerna, men tycker kanske att något kunde göras för ökat lekmannaengagemang i gudstjänten, t ex genom processioner, textläsningar, förbön mm. Betydligt fler än bara kyrkvärdarna kan synas. Även om vi med råge sedan länge nått det som är absolut viktigast: att gudstjänstdeltagarna är aktiva i liturgins skeenden.
 
På kvällen bastu och då fick Mats och jag sällskap av Lars-Gunnar som är uppe i sommarstugan en vecka.
 

158:e dagen. Mässa

i Örnäsets kyrka medverkade Mats och jag i kl 18 ikväll. Inbokad och beställd av Fridsförbundet. Han celebrant och jag predikant.
 
Skälet till att Fridsförbundet ofta vill fira mässa lördag kväll är ett arv från gamla tider där man sedan gjort dygd av nödvändigheten.
 
Förr i tiden - dvs före 1980-talet - var det ju enligt svenska kyrkans ordning bara präster som fick distribuera i nattvardsgångar. Alltså var man vid stormöten i Tornedalen tvungen få ihop åtta präster från de små tornedalska pastoraten. Och eftersom alla måste vara hemma och hålla gudstjänst i sina egna församlingar söndag förmiddag blev lördag afton enda chansen få loss tillräckligt antal präster. När sedan möjligheten för lekmän att distribuera öppnades då var ordningen med lördagkvällsmässa sedan länge gjuten i sten. Och söndagens högmässa (utan nattvard) kunde sedan lokale kyrkoherden, med domkapitlets tillstånd, flytta från kyrkan till stormötestältet.
 
Mässan Mats och jag ledde ikväll var ju bara inplanerad mitt i terminen utan att Fridsförbundet hade något extra såsom församlingsdagar med flera gudstjänster och kallade predikanter. Alltså var det betydligt färre än förra gången. C:a 60 bara.
 
Kanske blir vi minst lika många i Hertsökyrkan i morgon.
 

157:e dagen. Andakt I fastan II

Ikväll var det Mats som ledde fasteandakten i Hertsökyrkan. En av dem man ofta ser i kyrkan spelade. Jo, nog blir det bättre med orgelspel till psalmerna. 
 
Texterna han läste var avsnitt 4, 5 och 6 i Jesu lidande enligt Johannes evangelium. I predikan, som var god och tänkvärd på många sätt, stannade han till inför Petri förnekelse.
 
Efter andakten gick vi runt i kyrkan (hela byggnaden, inte bara själva kyrkorummet) och tittade på lämpliga platser att kunna fästa tavlor med de fjorton motiven från Jesu lidandesväg inför nästa fredag då det blir korsvägsandakt.
 
Inte särskilt många deltagare ikväll heller, men lite fler än förra veckan. Nästa vecka borde vi bli ännu fler, en korsvägsandakt är ett annorlunda gripande sätt följa Jesus på lidandesvägen.
 

150:e dagen. Andakt I fastan

hade vi i Hertsökyrkan ikväll. Initiativet till dessa tre fredagsandakter kommer från Mats och mig. Vi har nämligen saknat dylika. Under "min tid" som distriktspräst hade vi alltid fasteandakter i lite olika varianter. Samma tradition hade Mats i Malmberget. 
 
Ikväll var det jag som ledde andakten och predikade, Mats var med som hjälpreda och moraliskt stöd. Nästa fredag blir det ombytta roller. Vi har bestämt psalmerna tillsammans för att undvika onödiga dubbleringar. Ikväll lite enklare psalmer eftersom vi saknade musiker. Nästa gång då vi har musiker med blir det lite svårare psalmer bl a den mycket fina Min själ du måste nu glömma... och om två veckor blir det korsvägsandakt då vi går runt I huset och stannar till i bön och meditation inför bilder med motiv från de olika stationerna på Jesu lidandes väg.
 
Tiden för andakterna är kl 18. Ikväll var vi dock inte så många. Vi kan mycket väl vara betydligt fler. Välkommen!
 

132:a dagen. Sjukkommunion

fick jag förrätta idag. Eller, när vi i svenskkyrklig ordning gör detta så är det ju ofta inte bara kommunion utan hel nattvardsgudstjänst. Så även idag. Två psalmer men läst nattvardsliturgi. Även tre anhöriga till den äldre kvinnan var med.
 
Hennes son och jag bröt upp samtidigt. Men när vi tog hissen ner gick det inte lika bra. Den fastnade.
- Tur att jag har lite bröd och vin kvar i väskan, tänkte jag. Då klarar vi oss en tid utan att svälta ihjäl.
 
Tel till nödnumret som fanns angivet i hissen. Men dom hade inte längre serviceavtalet fick vi veta. Men innan vi hann kontakta annan operatör började hissen röra sig och stanna vid en våning. Vi valde då kliva ur och gå ner. Min färdkamrat som har sin mors adress i huvudet lovade ringa då han kom hem. Han ringde även sin syster som var kvar hos modern och uppmanade henne låta bli hissen när hon skulle fara.
 
Lite spännande, men lyckligt slut. Hoppas ingen annan fastnar innan serviceman gjort sitt.
 
Ikväll var det sedan bastu. Mats och jag hade flyttat bastudag från onsdag för att kunna ha lite fastlagsfest med några kollegor. Tyvärr kunde ingen av dem komma så vi blev ensamma. Men vi fick efter bastun sitta hos Mats och titta på filmen Barfotarop. lntressant påminnas om detta embryo till den stora folkväckelsen under artonhundratalet. Men rent filmmässigt var det väl en amatörproduktion.
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0