Torbjörn Lindahl

Läste i en kommentar "att för en lutheran...." och att försvaret för Kyrkan "måste utgå från Luther".

 

Det senare förstår jag inte. Luther? Jag har lite svårt förstå varför just Luther bland alla troshjältar - Petrus och Paulus, Ignatios och Ireneus, Franciskus, Wesley och Laestadius, tillsammans med alla trons kvinnor från Guds Moder Maria och Priscilla, Birgitta och Theresa fram till "Lappflickan" Maria och moder Teresa - skulle ha en sådan enastående ställning som det nästan enda lysande ljuset i ett i övrigt nästan kompakt andligt mörker.

 

Nej, jag förstår inte den enastående roll som av många ges Luther.

 

Tvingas erkänna att Luther inte betytt särskilt mycket för mig. I vart fall inte på det sättet att jag direkt och medvetet upplevt det. Men naturligtvis är jag medveten om att jag indirekt på många sätt påverkats av Luther. Det är ju ofrånkomligt eftersom jag levt i en kyrkotradition som i sin tur påverkats av Luther. Men så där medvetet. Nej. Jag har inte läst särskilt mycket av Luther. Huspostillan förstås, men i Kyrkopostillan knappast mer än högst en handfull predikningar. Jag har inte uppfostrats att bli lutheran. Det närmaste jag kom i den vägen var att pappa under min barndom högläste ur "Sven i tallbacken hos Martin Luther" där man med hjälp av sedelärande berättelser förväntades få insikter i katekesen.

 

Jag har nog själv läst betydligt mer Laestadius än Luther.

 

Nej, Luther är en ganska okänd person i mitt liv. De delar av Svenska kyrkans bekännelseskrifter som jag mest läst under åren - Confessio Augustana (Augsburgska bekännelsen) och Konkordieformeln är ju inte ens författade av Luther.

 

Så när folk argumenterar med hjälp av Luther eller försöker komma åt mig genom att säga att "som lutheran...."... borde man, ska man, eller hur meningen nu fortsätts, så är det bara att erkänna: det biter inte riktigt på mig.

 

Så frågan blir: är jag lutheran? Borde jag vara det som präst i svenska kyrkan?

 

Min identitet som svenskkyrklig är alltså inte i första hand grundad på att jag upplever mig som lutheran utan på att jag är samhörig med svenska kyrkans högmässa (och psalmbok!). Jag hör alltså hemma här därför att jag lärt mig älska gudstjänsten (som historiskt i allt väsentligt är ett katolskt arv!).

 

Det som sedan gjorde mig medvetet svenskkyrklig var läsningen av Bo Giertz Kristi kyrka. Jag läste den under studietiden i Uppsala och jag har många gånger uttryckt att det knappast finns någon bok som påverkat mig så mycket. Jag ska nu inte på något sätt göra Giertz ansvarig för mina nuvarande åsikter och ställningstaganden - särskilt inte om det visar sig att jag drar åt annat håll än han skulle ha velat - jag kan bara enkelt och sakligt vittna om vad hans bok (och hans övriga böcker) betydde för mig och vad den satte igång hos mig.

 

När Giertz målar ut hur det var den odelade Kyrkan - före splittringen mellan öst och väst - som förde evangeliet till vårt land, då öppnades perspektiven. Vi äger i sveriges kyrka ett historiskt samband med hela kyrkan även om det västliga inflytandet senare skulle dominera. Plötsligt kände jag en verklig glädje över tanken att många av vårt lands gamla kyrkor är fulla av föremål som kommer från tiden för reformationstidens splittringar och vi hörde ihop med den stora kyrkan.

 

När jag alltså senare i livet åtskilliga gånger trofast stått kvar i svenska kyrkan när vänner och kollegor i olika omgångar blivit katoliker, ortodoxa, Livets ordare eller okyrkliga laestadianer; då är det som hållit mig kvar i svenska kyrkan inte det faktum att den är luthersk utan att det är den kyrka som alltid funnits i Sverige.

 

Kort sagt, den kyrka som bär det katolska arvet i Sverige. Eller burit. Hittills. Så frågan är då: vilken kyrka är mest "katolsk"? Och framför allt: vilken kyrka är mest katolsk i Sverige? Den kyrka som är en del av den världsvida katolska kyrkan eller den kyrka som har ett av de avgörande dragen för "lokal" katolicitet: kontakten med svenska folket de senaste femhundra åren? I Sverige är det uppenbart att katolska kyrkans katolicitet brister (som Dag Sandahl ofta så riktigt påpekar).

 

Tänk om dessa kunnat kombineras! Den världsvida historiska katoliciteten och den lokala (nationella). Tänk om Johan III lyckats i sin strävan att få en svensk kyrka i kommunion med Rom men med aningen mer självständighet. Jag tvingas (igen!) erkänna att jag sörjer att detta inte blev fallet och att jag har svårt att ansluta mig till den historiebild som förmedlades redan i mellanstadiet: vi tackar Gud för hjälten Karl IX som räddade oss från busen Johan III:s illvilliga konspirationer.

 

Om jag alltså någon gång i framtiden skulle komma att känna ett behov av att lämna svenska kyrkan för någon annan kyrka - OM alltså! - så kommer det knappast att vara för att svenska kyrkan inte längre är tillräckligt luthersk utan för att den inte längre är tillräckligt katolsk (allmänkyrklig).

 

 

 

Både kyrkligt och världsligt.

 

Jag är ju tillbaka på jobbet nu. Men i fredags kan man säga att jag tog en förlängd lunch när jag snabbt åkte fram och tillbaka till Töre för att gå på begravning. Den vi följde till sista jordiska vilan var en man som jag först haft att göra mycket med i jobbet men som sedan blev mer av personlig vän: Bert Enström. När jag började som präst i Gammelstad var han begravningsentreprenör och vi samarbetade åtskilliga gånger. Under senare år träffade jag honom regelbundet i Töre eftersom han hade mycket med svärfar att gära. Blomintresset förenade dem.

 

Senare på eftermiddagen var jag i selen igen. Då blev det taco-kväll och familjegudstjänst i Hertsökyrkan. Ett riktigt lyckat koncept - har jag väl skrivit förr - att ha en gemenskapsafton ihop med en enkel familjegudstjänst. på vardagstid. Att det tog så länge att komma på detta!

 

Lördag ledig. Åter till Töre och träffa svärfar och svägerskan som är uppe från Uppsala. Bjudna blev vi till svärfars f d grannar på både älgköttsoppa och kaffe. 

 

Söndag. Inte slut riktigt än. Men två gudstjänster blev det. Kl 11 i Hertsökyrkan. Min första högmässa på 11 veckor. Många gudstjänstdeltagare. Kände det som att många ville hälsa mig välkommen tillbaka. Riktigt glädjande. Jag gissar att det var ytterst få bland gudstjänstfirarna som skulle hålla med domkapitelsanmälaren Maria Johansson Berg om att jag i mitt jobb "brister på alla punkter".

 

På kvällen höll jag högmässa i Örnäset. Att detta med högmässa kl 18 inte funkar riktigt lika bra - i vart fall om man ska döma efter antalet närvarande - är uppenbart. Men glädjen att träffa vänner och trossyskon är lika stor oavsett tid på dygnet.

 

1. Jag är tillbaka på jobbet. Nu har jag varit där heltid två dagar. Känns riktigt bra. Igår hade vi ju dessutom alpha som alltid på onsdagar. Det är alltid glädjande.

 

2. Träffade en kyrkopolitiker (s) (från den församling där jag jobbar) och fick höra att vederbörande inte på något sätt anslöt sig till kyrkofullmäktigeordförandens åtgärd att anmäla mig till domkapitlet. Det var riktigt glädjande att höra.

 

3. Luleå slog Rögle i hockey och jag var där och såg det. Visserligen "bara" vinst i förlängning, men bättre än inget.

 

4. Som avslutning på dagen hinner jag notera att jag är omnämnd i uppmuntrande ordalag av bloggvännerna Sunnliden och Sandahl. Så blev det en fjärde glädje. Men vad är att vänta? Vi tillhör ju alla Frimodig kyrka. Där är alla glada över varandra. Och skulle vi till äventyrs ha något emot varandra så talar vi ut och går inte i onödan den krångliga vägen via domkapitel.

 

- om två månader börjar det ljusna!

Avslutade den på bussen hem från Umeå idag. Den bok som Mikael Karlendal för en tid sedan recenserade på sin blogg under rubriken "Pingstvännens väg till den katolska kyrkan".

 

Boken heter "Av bladet blev ett träd", och är skriven av Henrik Engholm. Författaren är inte helt okänd för mig eftersom han ingått bland medarbetarna i tidskriften Keryx,*  utgiven av Livets ord.

 

När man läser boken inser man: i själ och hjärta är man katolik. Men då ska man vara medveten om att den "protestantism" som i boken ställs mot det katolska i praktiken är en radikal frikyrklighet som sannolikt är mer främmande för oss svenskkyrkliga traditionalister än det katolska. De lutherska (och anglikanska) alternativen nämns bara ett fåtal gånger, snarast i förbifarten, och då ofta mer som samstämmiga med det katolska.

 

Jag tror det finns många bland våra lågkyrkliga svenskkyrkliga som skulle ha mycket att lära även om luthersk tro genom denna bok.

 

I den laestadianska tro som påverkat mig mycket finns ju tydligt det drag som i boken framställs som tydligt katolskt nämligen att Gud frälser genom sin församling på jorden och att Kristus lämnat sina nycklar på jorden. Laestadianer menar att varje kristen som har den Helige Ande äger nycklarna och kan lösa från synd; katolsk tro lägger nycklarna hos ämbetet. Men grundtanken är densamma. (Menar jag.) Det är ju också ett skäl att det "katolska" inte känns lika främmande.

 

Riktigt lärorikt i boken var kapitlet om Maria. Både genomgångarna av hur man kan se Maria förebildad i GT och de djupare utläggningarna av de korta Maria-berättelserna i NT vilka vi ofta går förbi ganska ytligt. (Men för att få denna uppbyggelse behöver man inte köpa boken - om man bor i Luleå med omnejd - utan man kan gå på bibelstudium med kollegan Bosse.)

 

Visst känner man sig oerhört samhörig med det som beskrivs som katolsk tro när man läser denna bok. Vi som i grunden är fostrade i den anda som kommer till uttryck i Giertz' Kristi kyrka och hans Herdabrev vi har ju (hittills?) varit burna av tanken att svenska kyrkan är den kyrka som förvaltat det katolska arvet i sverige. Då har man en annan ingång till hela frågan än den som startar sin andliga vandring i mer radikal frikyrklighet.

 

Nå, ska/måste/bör man bli katolik? Hittills har jag inte ansett det. Jag är helt övertygad om att de nådemedel som erbjudits i svenska kyrkan - och som jag själv förvaltar - varit tillräckliga för att leda genom himmelrikets port. Då behövs inget konverteringsalternativ. Men hur blir det framöver?

 

Finns det då något som skulle göra det totalt omöjligt bli katolik? De tre trösklarna är för mig påveämbetets anspråk och de två moderna Mariadogmerna. Men är dessa trösklar så höga att dom skulle vara helt oöverstigliga? En del svarar ja, andra svarar nej. Själv säger jag nog - numera - knappast..

 

Men ändå förblir jag där jag är. Min kärlek till det sammanhang där jag är både döpt och prästvigd är fortfarande tillräckligt stor.

 

- - - - - - 

* den som läst Keryx under åren och särskilt Ulf Ekmans artiklar har kunnat se Ulfs utveckling och vandring på ett sätt som gjorde att man inte blev förvånad över hans beslut att konvertera

är en stad i norrland. I den har jag varit i helgen. Jag har ju två bröder där och jag har träffat dem båda och mina svägerskor.

 

Kom ner i fredags och träffade då min yngre bror första dygnet. På lördagen gjorde vi en utflykt en liten bit innåt landet till något ställe, vad det nu hette, som ligger en liten bit upp efter Vindelälven.Det är nämligen den plats som min morfar kommer ifrån. Sin livsgärning utförde han senare huvudsakligen i Arvidsjaur - där ägde han både hotell och sågverk och gick i konkurs -men nere i västerbotten var hans barndomshem. 

Jag är på jobbet några timmar per dag sedan 1 okt. Men givetvis kan jag förstå om arbetskamrater skulle undra var jag håller hus. Ibland består ju dagens arbete mest av hembesök tex och då syns jag ju inte så mycket på arbetsplatsen. Sen kan man ju iofs undra var "arbetsplatsen" är. Ute bland folk eller på kontoret?

 

Idag var jag dock in i i min* kyrka - Hertsökyrkan. Hann samtala en stund med deltagarna i Kraftkällan. Även hann jag in i kontoret en stund. Men hann inte ens sätta mig på kontorsstolen innan dagens arbetstid var slut.

 

Efter helgen och kommande veckas lediga dagar, månd-tisd, är det meningen att jag ska finnas på jobbet heltid. Kommer jag orka det? Att vara på jobbet heltid är väl en sak, att jobba heltid en annan. Eller?

 

Arbetsterapeuten jag besökte senare på em för att få råd för min skadade hand, undrade om det inte var väl mycket att gå upp till heltid. Nå, vi får väl se. Annars begär jag väl få vara deltidssjukskriven lite längre. Men faktum är att det också är tröttande gå hemma. Man behöver den stimulans som mötet med andra innebär.

 

Jobbarna som gjort yttertaket mm på huset är nu klara. Resultatet ser fint ut. Hoppas det är lika bra som det ser ut. Sista dagarna har jag också kommit mig för sätta upp några nya väggskåp i badrum och toalett, vilka funnits i huset i månader. Det går framåt. Heja!

- - - - - - - 

* som jag förklarat förut: när en präst talar om "min" kyrka så uttrycker det samhörighet, inte ägande. Så behöver inte heller detta bli anledning till domkapitelsanmälan.

(Fick f ö ett brev från domkapitlet igår eller idag. Tänkte först att det kanske är ytterligare en anmälan. Men icke. Det var samtalsanteckningarna från mitt möte med domkapitlets utredningsgrupp den 15/9. Ingen anledning till oro.

Ja, det gjorde jag. Fast det är ju bara en liten ambo. I Hertsökyrkan. Men kanske skulle jag själv lika mycket tala om längtan till altaret som till predikstolen.

 

Skälet var att det var min tur leda morgonmässa vid personalsamling. Att just jag fick uppdraget denna gång kan möjligen bero på att min chef domprosten kan ha drag av retsticka - i alla fall mot mig. För en tid sedan skrev jag nämligen ett blogginlägg där jag något ifrågasatte traditionen med mässor vid personalsamlingar. Numera firas ju mässor i församlingsgemenskapen så ofta och de kyrkoanställda kan lika gärna gå då. Det var min tanke. Nå, ja, pga denna lite kritiska tanke så fick jag som botgöring själv leda mässa vid personalsamling. Kanske bäst införa en smiley här :)*

 

Värt att nämna är också att en av församlingsgemenskapens motorcyklister kommit till kyrkan för att få hälsa på mig. Mässa och motorcykelprat, dagen kan inte börja bättre.

 

Sista veckorna har jag jobbat några timmar per dag och till helgen är det meningen att sjukskrivningen ska ta slut helt. Första gången jag står vid altare och predikstol i en söndagshögmässa blir 25 okt kl 11 i Hertsökyrkan. Om Gud vill och vi får leva och planerna i övrigt håller.

 

På eftermiddagen besök av yngre dotter. Vi satt faktiskt ute i solen och drack kaffe. Riktigt varmt och skönt. 14 oktober. Sen lite enkelt arbete i huset. Och lite ommöblering.

- - - -

* för kära läsarna berättar jag gärna att jag efter morgonmässan sa till domprosten att jag givetvis måste blogga om detta. Hon gav skrattande sin tillåtelse. Domkapitelsanmälningar därför onödiga!

har det handlat om i parti och minut.

 

Igår kväll var jag på ett kalas där två personer firade sina födelsedagar tillsammans. En fyllde 60 den andre 70. Det var en mycket trevlig tillställning där man mötte både bekanta och nya människor.

 

Dessutom fyller min tvillingbror och min yngre svägerska år under helgen. Men dom bor ju en bit bort så det blev sms-grattis.

 

På aftonen besökte jag Örnäsets kyrka och deltog i mässan som kollegan Mats ledde. Även om jag inte är helt vän med aftonmässor får jag erkänna att just idag passade det med min livsrytm att gå i mässa på kvällen. Men jag deltog inte i själva kommunionen. Inte av nådesförakt hoppas jag. Men de senaste dagarna har jag redan kommunicerat flera gånger, i veckomässa och vid sjukkommunion. Men gå i kyrkan och delta i gudstjänsten det vill jag ändå. Det finns ju något uppbyggligt i själva liturgin. Men det krävs kanske stor kyrkvana innan man lär sig uppskatta det.

 

Precis när jag kom till kyrkan vid 18 så var det en massa folk som for därifrån. Inte kyrkan utan från bönhuset. De två delar i praktiken parkeringsplatser. Lite kluvet känns det ju. Men jag tvingas erkänna: i valet mellan dessa två vinner mässan i kyrkan. Därmed inte sagt att jag skulle ogilla gudstjänster i bönhus. Bort det! Men bönhus kan för mig aldrig bli något annat än komplettering till kyrkan. Precis som det var från början. Söndagsbön höll man ju i de byar där det var för långt till kyrkan.

 

Innan jag slutar ska kära läsarna få se något gulligt. Den första gåva jag fått från barnbarnet.

1. Tomas Lindahl är en av dem som får årets nobelpris i kemi. Linköpings kommun gick snabbt ut och gratulerade sin professor vid stadens universitet. Problemet var bara att det var fel Lindahl. Den riktige pristagaren var en annan med samma namm.

Det roliga för mig är dock att den falske nobelpristagaren som för en stund fann sig överhopad med gratulationer - är min kusin.

- Det är kanske det närmaste jag kommer nobelpriset, sa kusinen.

- Det är kanske det närmaste jag kommer att vara släkt med en nobelpristagare, säger jag.

 

Berömmelse får jag uppenbarligen ordna på egen hand.

Och under sommaren har jag ju lyckats ganska bra.

 

2. Jag berättade i en bloggppst en bit in i augusti att jag varit på hembesök hos ett äldre par som jag besökt många gånger. Jag skrev också att där blir jag alltid välsignad med förbön och ofta en profetisk hälsning innan jag går. Vad handlade det om denna gång? Det var alltså en kort tid efter att det stormat som mest omkring mig i media med många negativa och kritiska omdömen.

- Jag är med dig och hjälper dig. Och du kommer att bli förvånad över den hjälp jag ger, säger Herren.

 

Så löd hälsningen och jag tog den till mig och funderade på vad detta skulle innebära.

 

 En tid senare tänkte jag att jag kanske såg uppfyllelsen när en kvinnlig prästkollega i grannkommunen tog mig ordentligt i försvar mot många kritiker i en debatt på Facebook.

 

Men finns det mera?

 

I våras bestämdes att det skulle ordnas ett bildcollage över församlingsverksamheten i hallen i nya församlingsexpeditionen. En stor tom väggyta skulle bildbeklädas.

 En fotograf anlitades som fick ta en mångfald bilder och välja och skapa collaget. När det i våras var dags fotografera ett dop råkade det vara min dophelg. Jag fick då frågan av en av församlingens informatörer om jag kunde tänka mig att dopet fotograferades och även inhämta föräldrarnas tillstånd. Sagt och gjort. Inga problem med mig. Jag har ju varit en linslus allt ifrån min ungdom (vilket min fotointresserade gamle kamrat lätt kan intyga). Även dopföräldrarna positiva.

 

Nu är bildcollaget färdigställt och uppsatt. Då visar det sig att på de 11 bilderna är det sammanlagt fyra av församlingens anställda som syns (tillsammans med barn, ungdomar, körsångare m fl). En diakon, två musiker och en präst - undertecknad.

 

Det betyder alltså att under sannolikt några år framåt kommer de församlingsbor och kyrkoarbetare som besöker församlingens huvudexpedition att bland församlingens f n tolv präster se just den sexfaldigt domkapitelsanmälde "skandalprästen" * Torbjörn Lindahl.

 

"Du ska bli förvånad..."

 

Är det underligt att jag frågar mig om Gud har humor?

- - - - - -

* "skandalpräst" - från Norrbottens-Kurirens förstasida någon dag under sommaren.

Inte den andliga. Utan den naturliga. Några dagar har man sett is på vattenpölarna på morgnarna. 

 

Inget för en motorcyklist. Tur jag inte behöver överväga det alternativet just nu. Annat var det förr. Men det har jag berättat så många gånger att det inte ska upprepas här. Eventuella nyfikna nytillkomna läsare får leta i gamla blogginlägg under kategorin Mest MC.  Om en av mina domkapitelsanmälare tagit sig för att läsa blogginlägg för ett och ett halvt år i jakt på förgripligheter så kan väl även andra botanisera bland gamla inlägg.

 

Om min blogg handlar det också i en intervju som gjordes med mig igår. Det var Kyrka och Folk som ringde. 

 

Jag tvingades  erkänna att jag ännu inte riktigt förstått exakt vad i mina skriverier som orsakade den första stora turbulensen i juni. Det bästa svar jag fått på den frågan är att det är svårt att säga exakt men att det liksom blev droppen. Oj, så klok man blev nu!

 

Jag fick även chans uttrycka att jag av min chef, domprost Charlott får fullt utrymme att verka på det sätt jag vill. Det ligger inga hinder på mitt predikande eller gudstjänstfirande. Det är jag tacksam för.

 

Som sagt, kylan i naturen aviserar sin ankomst. Men snön får gärna dröja. Åtminstone tills plåtslagarna är klara på taket och städat undan alla sina grejer från gården.

 

Det finns läsare som hört av sig och menat att nu under sjukskrivningen kunde jag ju leverera skrivna predikningar och betraktelser på bloggen.

 

Bort det! Säger jag pch gör mig samhörig med apostelns ord. De som känner mig vet att skrivet Guds ord aldrig varit min starka sida. Ni får ge er till tåls intill den dag jag åter står i predikstolen. Det ska inte vara alltför långt dit nu! Frågan är: blir det andlig värme eller kyla då? Eller blir det postmodernt: det som är kallt för dig kan vara varmt för mig!

 

Nu ska jag fortsätta med Magnus Malms bok och hans analyser av postmodernismen. Blir jag klar med den idag eller blir det i morgon?

Eller ingen? Det är frågan.

 

Idag var jag in på två olika MC-affärer i stan och såg åtminstone några som mycket väl skulle kunna bli efterträdare till min hittillsvarande. Frågan är bara om jag är beredd satsa vad som krävs

Ekonomiskt alltså.

Och om jag tror mig om att köra så mycket att det är lönt. Men rädd? Nej, inte. Tanken på en MC-tur lockar lika mycket som förr.

 

Men någon mer körning med gamla hojen blir det inte. Försäkringsbolaget har beslutat avstå alla försök reparera den åt mig och löser in den istället. Jag fick fem tusen mer än jag i fjol erbjöds i inbyte vid ev köp av lite nyare hoj. Då bör man var nöjd tycker jag. Sen försvann ju lite i självrisk, men det må väl vara.

 

Lite bilder på motorcykeln har kommit från Gällivare där den står parkerad. Jag fick dem via försäkringsbolaget. Här kommer de nu för beskådande. Den som inser vad man kan titta på inser lätt skador och kan se hur sned hela hojen blivit. Inget att åtgärda. Den är dock 18 år och har 9500 mil i bagaget.

 

blev det idag. Fast ändå riktig komplett högmässa (givetvis). Med början nu i terminsstarten som var så har vi den ordningen att kyrkorna i Örnäset och Hertsön växlar gudstjänsttid. Ena veckan har ena kyrkan 11 och den andra 18. Andra veckan har andra kyrkan 11 och ena kyrkan 18. Ni förstår!

 

Skälet till denna förändring är ett behov av visst dubbelutnyttjande av personal. Olika alternativ för att lösa situationen diskuterades. Till slut blev detta den kompromiss som alla kunde enas om. En viss oro har funnits om deltagarantalet kommer att minska mycket på kvällsgudstjänsterna. Men ikväll var det förhållandevis bra med folk. Vi får hoppas det håller i sig.

 

Den helige Mikaels dag. Viktig söndag med allvarligt budskap. Det senare är det också i en bok jag håller på med, Magnus Malm: Som om Gud inte finns.

 

Sanningen har ersatts av meningen är en av författarens teser. Och det får konsekvenser:

"I en konsensuskultur som vår måste tron skyddas från alltför tydliga påståenden som skulle kunna stöta bort någon. Om vi tänker för mycket, är risken stor att vi kommer till olika slutsatser och därmed utsätter sammanhållningen för alltför stora påfrestningar. En vag känsla av religiös samhörighet framstår då som mer attraktiv. Allt som krävs är att leverera de rätta signalorden och flagga för de rätta symbolfrågorna.....

Och när kyrkan inte längre är rotad i sanningen utan i meningen, då uppstår alltid repression....Istället uppstår en anspänning att tänka och tala på ett visst sätt, så att jag inte stör den noggrant kalibrerade samstämmigheten." (s 139-40).

 

Inte undra på att en bloggare med lite egen profil blir en total omöjlighet! Jag förstår!

har det börjat bli nu. Var på en sjukkommunion igår och hade en begravning idag.* Jag känner det som att det nu kanske är dags börja vara på jobbet några timmar (nästan) varje dag. Får se till veckan.

 

Roligt börja vara i selen igen. Och glädjande uppleva att man fortfarande klarar jobbet. En domkapitelsledamot (som kommer att vara med när mitt ärende avgörs i december) var närvarande under begravningen. Hans uppskattande tack för min insats antyder att han inte delar kyrkofullmäktigeordföranden Maria Johansson Bergs bedömning - uttalad i hennes anmälan till domkapitlet - att jag i min tjänst "brister på alla punkter".

 

Den vi idag firade begravningsgudstjänst för var gammal kollega med pappa och några av barnen i familjen hörde till  mina kompisar under ungdomsåren. En glädje få vara med. Verkligheten, när man är präst i en något så när stor stad, är ju att de flesta man begraver är obekanta eller endast ytligt kända för prästen. En av mina egna lärare från gymnasietiden träffade jag också.

 

Kontakt med mitt försäkringsbolag har jag haft idag också. Det blir att bolaget löser in hojen istället för att laga den. Lika glad är jag för det. Så nu är frågan vad ska pengarna användas till? Grundplåt till ny MC med ABS? Eller resa till USA för titt på total solförmörkelse 2017. Den lär inträffa 17 aug berättade gammal kompis när vi samtalade efter minnesstunden.** Tvåårsdagen av min olycka och femårsdagen av pappas död! Nej, jag blir inte skrockfull. Skrockfullhet är avgudadyrkan och kan icke accepteras.

 

Nu tror jag att jag med glädje accepterar ett glas vin.

- - - - 

* givetvis anmäler jag till Försäkringskassan att jag gått i tjänst vid dessa tillfällen. Inget bidragsfusk här!

 

** ska vara 21 aug enligt info fr min tvillinbror. Se kommentar nedan