Profetia
Var i Hertsökyrkan idag på högmässa ledd av kollegan Mats. Vi var två präster bland de gudstjänstfirande. Funderade på att ta MC till kyrkan men det blev buss och promenad i kombination.
I gudstjänstens inledning fick vi lyssna till ett "budskap" som lästes upp av en äldre kvinna i församlingen. Hon hade i sin tur fått det från en frikyrklig broder och budskapet var ett sådant som spreds runt bland kristna, ursprungligen mottaget av någon kristen kvinna i västergötland, om jag minns rätt.
Budskapet var av den - ursäkta om det låter aningen nonchalant!* - "vanliga typen": Gud ska sända en väckelse över vårt land nu; den ska märkas av alla; stora skaror ska på ett genomgripande sätt beröras och allt i det kyrkliga och andliga som är trä, strå och halm, dvs som är skapat och bara organiserat av människor, ska brännas bort.
Om det senare sker skulle det ju vara en nyttig utmaning. Men hur mycket skulle då bli kvar i svenska kyrkan kan man undra. Får jag åka till kyrkomötet i höst?
Den andra lite kritiska frågan jag ställer mig är hur det ska tolkas när det sägs att Gud sänder en väckelse nu. Inom två veckor, ett halvår, ett år, fem år??? Hur länge dröjer det innan man kan säga att profetian är uppfylld eller inte?
Kanske tvingas jag erkänna att jag är aningen - jag vad är det nu jag egentligen känner?** - av nu-sänder-Gud-en-väckelse-över-vårt-land-budskap. Har hört åtskilliga sedan 70-talet.
Men som påminnelse om vad vi bör be om och om vad som bör vara i fokus för vårt kyrkliga arbete så var det nyttigt. och allra nyttigast blir det nog om var ock en av oss tar till oss ett dylikt budskap till egen prövning. Vad i mitt liv och verksamhet är bara trä, strå och halm? Kanske bör vi i församlingarna skriva att vi ber Gud bränna bort allt som bara är mänskligt, som inledningstext i våra församlingsinstruktioner och verksamhetsplaner?
* och ** här gör jag nu ett lite tillägg dagen efter. Skrev igår att jag kände aningen "trötthet" inför dylika budskap. Känner nu att det kanske var väl känslomässigt avvisande, så jag strök det. Övervägde ändra till det något sakligare tveksamhet, men det kändes för tydligt negativt. Hur ska jag uttrycka min känsla? Neutral och t v nollställd? Nej, jag är inte negativ men blir inte heller påtagligt entusiastisk.
Själva tanken, att Gud genom människor kan sända oss budskap och profetior, det bejakar jag fullt ut. Och därför tror jag det är nödvändigt att vi "övar" oss ta emot dylika budskap. Då blir jag glad över den kristna syster som ville ställa sig till förfogande och läste upp budskapet och glad att kollegan lät det ske i mässan. Utsläck inte profetian, men pröva allt.
I gudstjänstens inledning fick vi lyssna till ett "budskap" som lästes upp av en äldre kvinna i församlingen. Hon hade i sin tur fått det från en frikyrklig broder och budskapet var ett sådant som spreds runt bland kristna, ursprungligen mottaget av någon kristen kvinna i västergötland, om jag minns rätt.
Budskapet var av den - ursäkta om det låter aningen nonchalant!* - "vanliga typen": Gud ska sända en väckelse över vårt land nu; den ska märkas av alla; stora skaror ska på ett genomgripande sätt beröras och allt i det kyrkliga och andliga som är trä, strå och halm, dvs som är skapat och bara organiserat av människor, ska brännas bort.
Om det senare sker skulle det ju vara en nyttig utmaning. Men hur mycket skulle då bli kvar i svenska kyrkan kan man undra. Får jag åka till kyrkomötet i höst?
Den andra lite kritiska frågan jag ställer mig är hur det ska tolkas när det sägs att Gud sänder en väckelse nu. Inom två veckor, ett halvår, ett år, fem år??? Hur länge dröjer det innan man kan säga att profetian är uppfylld eller inte?
Kanske tvingas jag erkänna att jag är aningen - jag vad är det nu jag egentligen känner?** - av nu-sänder-Gud-en-väckelse-över-vårt-land-budskap. Har hört åtskilliga sedan 70-talet.
Men som påminnelse om vad vi bör be om och om vad som bör vara i fokus för vårt kyrkliga arbete så var det nyttigt. och allra nyttigast blir det nog om var ock en av oss tar till oss ett dylikt budskap till egen prövning. Vad i mitt liv och verksamhet är bara trä, strå och halm? Kanske bör vi i församlingarna skriva att vi ber Gud bränna bort allt som bara är mänskligt, som inledningstext i våra församlingsinstruktioner och verksamhetsplaner?
* och ** här gör jag nu ett lite tillägg dagen efter. Skrev igår att jag kände aningen "trötthet" inför dylika budskap. Känner nu att det kanske var väl känslomässigt avvisande, så jag strök det. Övervägde ändra till det något sakligare tveksamhet, men det kändes för tydligt negativt. Hur ska jag uttrycka min känsla? Neutral och t v nollställd? Nej, jag är inte negativ men blir inte heller påtagligt entusiastisk.
Själva tanken, att Gud genom människor kan sända oss budskap och profetior, det bejakar jag fullt ut. Och därför tror jag det är nödvändigt att vi "övar" oss ta emot dylika budskap. Då blir jag glad över den kristna syster som ville ställa sig till förfogande och läste upp budskapet och glad att kollegan lät det ske i mässan. Utsläck inte profetian, men pröva allt.
Olika slags gudstjänster IV
Nu äntligen till det som gav denna serie sitt namn:skillnaden mellan mötet, prediko/bönhus-gudstjänsten och en högmässa/liturgi.
Dock tror jag att mycket av det jag vill säga om detta redan blivit sagt, tex i vissa kommentarer till de föregående inläggen, och jag inser när jag kollar bakåt att en del blev nämnt redan i inlägget om Traditionell liturgi - hållbar än i dag, vilket jag skrev för en knapp månad sedan.
Men jag ska likväl försöka sammanfatta det hela:
1. Högmässan är de troendes gudstjänst. Den är högtidlig, fylld av liturgi, även estetiskt vacker - särskilt om den firas i ett smyckat gudstjänstrum - pga den liturgiska sången, de liturgiska kläderna mm. Skälet till att högmässan också ska vara vacker för örat och ögat (och gärna även för luktsinnet, om rökelse används!) är att den är biblisk, tar i anspråk alla de gudstjänstens uttryckssätt som vi kan se i Bibeln, men framförallt därför att den är en, visserligen svag och bristfällig, men dock, avglans av den eviga himmelska gudstjänst som är målet för vår pilgrimsvandring på jorden.
Att fira högmässa/liturgi är alltså ett sätt att "öva" sig inför himmelen. Gudstjänsten är då en försmak av det som i Skriften kallas både bröllop och måltid.
2. Det frikyrkliga/lågkyrkliga mötet/predikogudstjänsten är i grunden ett väckelsemöte som i princip lika gärna kunnat förekomma på gator och torg - gärna det, det är ju där som det väckande ordet ska höras - bland människorna! - men som sedan, i princip sekundärt, flyttat in i "lokalen" och blivit den nya väckelsens "huvudgudstjänst". Tyvärr bara då att den på vägen tappat så mycket av den ursprungliga kristna liturgin. Absolut inget fel på predikomöten och väckelsemöten - jag har otaliga gånger vittnat om hur jag känner mig lika hemma i sådana sammanhang och med glädje predikar där - men det blir en brist när detta i praktiken får ersätta den kompletta liturgin som den centrala gudstänstformen.
3. I mötet är man lyssnare/åhörare, i mässan/liturgin deltagare/gudstjänstfirare. Långa tider i svenska kyrkan - särskilt under 1800-talets förfallsperiod - skalade man dock bort så mycket av liturgins rikedom att man i praktiken gjorde om högmässan (som oftast dessutom firades utan nattvard) till en ren predikogudstjänst. Under 1900-talet har vi sedan i svenska kyrkan succesivt fått restaurera högmässan och återupprätta dess rikedom. Det är detta skeende som många upplevt som "katolskt". Själv ser jag det bara som en rikedom.
I ett möte är man alltså till allra största delen bara lyssnare. I vissa fall kan sedan någon form av respons erbjudas genom personlig förbön, eller som i laestadianska sammanhang att man ber varandra om syndernas förlåtelse. Allt gott och väl - jag uppskattar det också! - men i princip ändå helt ett producent (talare/ev sångare) - konsument (åhörarna)förhållande. I en komplett liturgi är man däremot deltagare/gudstjänstfirare i hela gudstjänsten.
4. Detta, att även vår högmässa under långa tider på många platser helt förfallit till att till största delen förpassa deltagarna till en passiv åhörarroll, gör att många som vant sig vid detta värjer sig inför att möta en liturgi där man förväntas vara aktiv.
5. Detta sista gör att jag i praktiken tror att högmässan/liturgin kan vara väl så utmanande för den enskilde som en aldrig så eldig väckelsepredikan. I liturgin utmanas man att bekänna sin tro inte bara i den högt lästa trosbekännelsen, utan i varje liturgiskt moment där den enskilde förvantas vara aktiv, ända ner till minsta, högt uttalade, Amen. I mötet däremot, kan man mycket lättare längre stunder sjunka ner i en passiv lyssnarroll.
6. Sedan kan man ju se att många av de rörelser (frikyrkliga/lågkyrkliga) som länge levt med det enkla mötet, senare, efter några generationer, sakta börjar restaurera sin gudstjänst efter mönster av högmässan (ibland vägen via söndagsgudstjänstens ordning). Det är som att högmässoliturgins form har en inneboende kraft som sakta tränger sig tiillbaka. Men o vilken onödig omväg att först slänga bort liturgin och sedan efter 3-4-5 generationer försöka återvinna den på nytt.
7. Alltså behåller vi liturgin. Som komplement till varandra fungerar dom bra: högmässan på förmiddagen och bönhuset på eftermiddagen.
Dock tror jag att mycket av det jag vill säga om detta redan blivit sagt, tex i vissa kommentarer till de föregående inläggen, och jag inser när jag kollar bakåt att en del blev nämnt redan i inlägget om Traditionell liturgi - hållbar än i dag, vilket jag skrev för en knapp månad sedan.
Men jag ska likväl försöka sammanfatta det hela:
1. Högmässan är de troendes gudstjänst. Den är högtidlig, fylld av liturgi, även estetiskt vacker - särskilt om den firas i ett smyckat gudstjänstrum - pga den liturgiska sången, de liturgiska kläderna mm. Skälet till att högmässan också ska vara vacker för örat och ögat (och gärna även för luktsinnet, om rökelse används!) är att den är biblisk, tar i anspråk alla de gudstjänstens uttryckssätt som vi kan se i Bibeln, men framförallt därför att den är en, visserligen svag och bristfällig, men dock, avglans av den eviga himmelska gudstjänst som är målet för vår pilgrimsvandring på jorden.
Att fira högmässa/liturgi är alltså ett sätt att "öva" sig inför himmelen. Gudstjänsten är då en försmak av det som i Skriften kallas både bröllop och måltid.
2. Det frikyrkliga/lågkyrkliga mötet/predikogudstjänsten är i grunden ett väckelsemöte som i princip lika gärna kunnat förekomma på gator och torg - gärna det, det är ju där som det väckande ordet ska höras - bland människorna! - men som sedan, i princip sekundärt, flyttat in i "lokalen" och blivit den nya väckelsens "huvudgudstjänst". Tyvärr bara då att den på vägen tappat så mycket av den ursprungliga kristna liturgin. Absolut inget fel på predikomöten och väckelsemöten - jag har otaliga gånger vittnat om hur jag känner mig lika hemma i sådana sammanhang och med glädje predikar där - men det blir en brist när detta i praktiken får ersätta den kompletta liturgin som den centrala gudstänstformen.
3. I mötet är man lyssnare/åhörare, i mässan/liturgin deltagare/gudstjänstfirare. Långa tider i svenska kyrkan - särskilt under 1800-talets förfallsperiod - skalade man dock bort så mycket av liturgins rikedom att man i praktiken gjorde om högmässan (som oftast dessutom firades utan nattvard) till en ren predikogudstjänst. Under 1900-talet har vi sedan i svenska kyrkan succesivt fått restaurera högmässan och återupprätta dess rikedom. Det är detta skeende som många upplevt som "katolskt". Själv ser jag det bara som en rikedom.
I ett möte är man alltså till allra största delen bara lyssnare. I vissa fall kan sedan någon form av respons erbjudas genom personlig förbön, eller som i laestadianska sammanhang att man ber varandra om syndernas förlåtelse. Allt gott och väl - jag uppskattar det också! - men i princip ändå helt ett producent (talare/ev sångare) - konsument (åhörarna)förhållande. I en komplett liturgi är man däremot deltagare/gudstjänstfirare i hela gudstjänsten.
4. Detta, att även vår högmässa under långa tider på många platser helt förfallit till att till största delen förpassa deltagarna till en passiv åhörarroll, gör att många som vant sig vid detta värjer sig inför att möta en liturgi där man förväntas vara aktiv.
5. Detta sista gör att jag i praktiken tror att högmässan/liturgin kan vara väl så utmanande för den enskilde som en aldrig så eldig väckelsepredikan. I liturgin utmanas man att bekänna sin tro inte bara i den högt lästa trosbekännelsen, utan i varje liturgiskt moment där den enskilde förvantas vara aktiv, ända ner till minsta, högt uttalade, Amen. I mötet däremot, kan man mycket lättare längre stunder sjunka ner i en passiv lyssnarroll.
6. Sedan kan man ju se att många av de rörelser (frikyrkliga/lågkyrkliga) som länge levt med det enkla mötet, senare, efter några generationer, sakta börjar restaurera sin gudstjänst efter mönster av högmässan (ibland vägen via söndagsgudstjänstens ordning). Det är som att högmässoliturgins form har en inneboende kraft som sakta tränger sig tiillbaka. Men o vilken onödig omväg att först slänga bort liturgin och sedan efter 3-4-5 generationer försöka återvinna den på nytt.
7. Alltså behåller vi liturgin. Som komplement till varandra fungerar dom bra: högmässan på förmiddagen och bönhuset på eftermiddagen.
Nu är det dags...
Nu är det - till Ann O Nyms oförställda glädje! - dags för årets första inlägg som handlar om motorcykelåkning.
Idag hämtade jag under förmiddagen - jag är ledig idag - hojen från verkstaden hos Heds. Den har stått där hela vintern. Den i höstas beställda reparationen blev lite sen och av någon anledning missade jag verkstadens besked att det var dags hämta den, så det blev för sent ta hem den före vintern. Så den blev kvar. Men det har den inte mått illa av, tror jag.
Kort hemfärd. I princip raka spåret. Övervann frestelsen att ta en extra tur. Senare på eftermiddagen då jag prommenerade sista delen av vägen hem efter ett besök hos mamma var det finare väder. Då återkom frestelsen men den övervanns av visss trötthet när jag väl kommit hem.
I samband med verkstadsbesöket passade jag på kolla lite på begagnade hojar. Ett fint ex av Yamaha TDM 900 fick det att vattnas en aning i munnen. Tidigare i månaden har jag även använt del av ledig förmiddag till besök på både Hondacenter - Honda har ju några nya intressanta modeller - och Lindroths där man kunde beskåda både Suzuki V-Strom 650 och nya Triump Tiger 800. Hm...Nä, det slutar nog med att jag behåller min gamla Transalp (Honda). Men en något större hoj skulle vara roligt när man ligger efter landsvägen. En hoj med 21 tums framhjul behöver jag ju egentligen inte, jag som aldrig ger mig ut med hojen bland grönsakerna och sällan kör på grusvägar.
Nu gäller det att med några korta svängar under helgen öva upp känslan så man är fit for fight till maj-rundan på tisdag. Min gamle kamrat möter väl upp på Storgatan i Älvsbyn?
Idag hämtade jag under förmiddagen - jag är ledig idag - hojen från verkstaden hos Heds. Den har stått där hela vintern. Den i höstas beställda reparationen blev lite sen och av någon anledning missade jag verkstadens besked att det var dags hämta den, så det blev för sent ta hem den före vintern. Så den blev kvar. Men det har den inte mått illa av, tror jag.
Kort hemfärd. I princip raka spåret. Övervann frestelsen att ta en extra tur. Senare på eftermiddagen då jag prommenerade sista delen av vägen hem efter ett besök hos mamma var det finare väder. Då återkom frestelsen men den övervanns av visss trötthet när jag väl kommit hem.
I samband med verkstadsbesöket passade jag på kolla lite på begagnade hojar. Ett fint ex av Yamaha TDM 900 fick det att vattnas en aning i munnen. Tidigare i månaden har jag även använt del av ledig förmiddag till besök på både Hondacenter - Honda har ju några nya intressanta modeller - och Lindroths där man kunde beskåda både Suzuki V-Strom 650 och nya Triump Tiger 800. Hm...Nä, det slutar nog med att jag behåller min gamla Transalp (Honda). Men en något större hoj skulle vara roligt när man ligger efter landsvägen. En hoj med 21 tums framhjul behöver jag ju egentligen inte, jag som aldrig ger mig ut med hojen bland grönsakerna och sällan kör på grusvägar.
Nu gäller det att med några korta svängar under helgen öva upp känslan så man är fit for fight till maj-rundan på tisdag. Min gamle kamrat möter väl upp på Storgatan i Älvsbyn?
Olika slags gudstjänster III
Detta är alltså inte det ursprungligen tänkta inlägg nr tre i denna serie utan det som jag i kommentar till föregående inlägg kallade två och en halv. Den tidgare tänkta trean får bli fyra!
Innan jag kommer fram till att skriva det som ursprungligen gett denna inläggs-serie sitt namn Olika slags gudstjänster så måste jag skriva något om synen på liturgin och dess uppkomst överhuvudtaget.
Ibland tänker vi oss att det ursprungliga kristna gudstjänstsättet var helt fritt, kanske karismatiskt, men helt utan särskild högtidlighet, bestämda ordningar och liturgi. Liturgin och de mer fasta ordningarna anses enligt denna syn snarast vara resultatet av kyrkans förfall och förstelning. Dött, med andra ord.
Skälet till denna syn är att vi ofta uppfattar de första lärjungarna som helt obildade. Kanske hade dom inte gått i någon skola i modern mening, men det betyder inte att dom var totala religiösa analfabeter när dom kallades av Jesus. Vi tänker oss ofta lärjungarna - som framträder för vår inre bild på stranden vid Genesarets sjö med fisknät i händerna - som ett slags norrländska lekmannapredikanter, som möjligtvis deltagit vid en "söndagsbön" i ett hem, men aldrig sett något som liknar en stor kyrka och det gudstjänstliv som firas där.
Verkligheten var ju den att lärjungarna var troende praktiserande judar. Som sådana gick dom sannolikt varje vecka i synagogans gudstjänst (såsom hans sed var, står det ju även om Jesus själv). Synagogsgudstjänsten var på intet sätt liturgifri. Bokrullarna förvarades på sin särskilda plats, bars fram och behandlades med vördnad. texter reciterades, böner och psaltarpsalmer lästes.
Dessutom gick dom troligen, tillsammans med stora skaror ur befolkningen, upp till Jerusalem och till templet minst någon gång per år, kanske vid varje av de tre stora vallfärdshögtiderna. Vad såg dom där? Först och främst templet självt. En del av läsarna har, i verkligheten eller på bild, sett den muslimska Klippdômen (ofta felaktigt kallad klippmoskén - det är inte en moské) som nu reser sig på den gamla tempelplatsen. Det är en imponerande byggnad, men man ska då komma ihåg att det s k Herodes tempel (det tempel som fanns på Jesu tid) var betydligt större (högre).
Detta var alltså vad de till högtiderna vallfärdande såg. Och mer: stora skaror levitiska präster i sina prästerliga dräkter utföra sina liturgiska sysslor, djuroffren, rökelsen, hörde sången och psaltarpsalmerna. Och dom fylldes varje gång dom kom dit av den jublande glädje som kommer till uttryck i psaltarpsalmerna, "jag gladdes när man sade till mig: vi ska gå upp till Herrens hus". Den glädje som också fick lärjungaskaran att utbrista i sitt hosianna när Jesus sista gång var med dem.
Givetvis var lärjungarna också medvetna om Jesu ord "O att du idag ville förstå vad din frid tillhör" och "här ska inte lämnas sten på sten", men vad jag vill säga med denna redogörelse är att vi måste förstå vilken lärjungarnas religiösa och liturgiska bakgrund var. Det är ju alldeles tydligt att det är synagoggudstjänsten i kombination med offret (Kristi offer på Golgata, förebildat i tempelgudstjänsten) som bildat stomme - redan från första början - i det som blivit den kristna huvudgudstjänsten: högmässan.
Jag vill alltså bestämt motsäga den tanke som återkommande blommar upp så fort man diskuterar liturgi och gudstjänst: att lärjungarna skulle varit helt utan liturgiska ideal och föredömen. Så länge det var möjligt så deltog också de första kristna i det gudstjänstliv som firades i tex templet. Det står ju tex i apostlägarningarna att apostlarna gick till templet vid den bön som hölls vid nionde timmen (Apg 3:1). Och det var helt klart en liturgiskt styrd bön med en stomme av psaltarpsalmer. Och det var efter det att dom uppfyllts av den Helige Ande som dom gillade det :)
Olika slags gudstjänster II
I förra inlägget skrev jag att jag efter högmässan igår talade lite om olika sätt att fira gudstjänst. Mest om det liturgiska rörelsemönstret. Här kommer ungefär vad jag sade + lite till. Kanske är fr a det som står i noterna sådant som jag nu utvecklar utöver det jag sade igår. För många läsare intet nytt, men för andra kanske en nyttig undervisning.
Det finns, i den kyrkotradition som vi står i, två grundmodeller för mässans firande:
1. Det gamla sättet - Ad orientem (= mot öster)
Så har mässan firats under lång tid. Så sker fortfarande i den ortodoxa traditionen och så har katoliker gjort i alla tider (eller i vart fall länge). I de nordiska folkkyrkorna bevarade vi den modellen vid reformationen (ofta är vi inte medvetna om hur "katolska" vi egentligen är i svenska kyrkan). Altaret står längst fram i kyrkan (ända vid korväggen i de flesta fall) och prästen står framför altaret och vänder sig beroende på till vem han* talar. Vänd mot altaret när han, tillsammans med församlingen, ber till Gud, vänd mot församlingen när det är deltagarna som tilltalas.
Fördelar
a) prästen och församlingen har en gemensam böneriktning. Vända mot öster - om kyrkan på traditionellt sätt har koret i öster. Kyrkan har alltid riktat sin bön mot öster och haft sin förväntan att det är därifrån som Herren kommer vid sitt återvändande.
b) evighetsperspektivet blir tydligt. Vi tänker ju att evigheten (himmelen) symboliskt finns bortom altaret och korväggen. Vi brukar säga att altarringen osynligt har sin andra halva på andra sidan och att där deltager de heliga som är i härligheten hos Gud. Församlingens och prästens gemensamma riktning påminner om att vi är ett folk på vandring mot evigheten.**
Nackdelar
a) prästen kommer (särskilt om koret är långt och smalt) långt bort från församlingen och ingen ser vad han gör vid altaret. Prästens agerande blir lätt lite hokus pokus***
b) man kan få intrycket att prästen, som står långt framför församlingen, skulle ha någon slags större närhet till Gud än de övriga troende.****
2. Det nya sättet - Versus populum (= mot folket)
Ett sätt att gestalta mässan som började spridas på 60- och 70-talen och alla Luleås distriktskyrkor som är byggda från 1974 och framåt är byggda för att kunna användas på detta sätt. Altaret står fritt från väggen och prästen står bakom altaret, vänd mot församlingen.
Fördelar
a) pedagogiken. Mässfirandet blir mer begripligt och tydligt. Människorna ser vad prästen gör, "tog ett börd, tackade, bröt det..." det blir mycket bättre kontakt mellan präst och församling.
b) man får en tydligare upplevelse av nattvarden som en gemensam måltid omkring vilken vi är samlade
Nackdelar
a) prästen får fel böneriktning, han ber åt "fel håll"
b) det kan bli lite inomvärldsligt. Betoningen ligger på "Kristus mitt ibland oss", istället för på den Kristus som kommer till oss från evigheten. Evighetsperspektivet minskas genom att prästen "felvänd" "står i vägen"
Vad blir då slutsatsen? Vad ska man välja? Hur man än vänder sig (!) har man viss kroppsdel bak, som bekant. Fördelar och nackdelar med båda modellerna. Personligen har jag alltid upplevt att det pedagogiska överväger. Firar prästen mässan versus populum så ökar kontakten med församlingen och det är lättare få gudstjänstfirarna med sig i ett gemensamt agerande.
Men utvägen att plocka det bästa ur båda modellerna blir:
- prästen står bakom altaret under själva mässdelen, men bara då
- under "förliturgin" har prästen sin plats någonstans där han tillsammans med församlingen kan be i riktning mot altaret (öster), åtminstone snett mot altaret och kan vända sig snett mot församlingen vid tilltal, tex vid böneuppmaningar*****
Det är en sådan plats jag nu skapat i Hertsökyrkan genom att möblera om en anning. Prästens böneplats blir framför det högra bänk- (lösa stolar!)kvarteret. Inget märkvärdigt. Så har många kyrkor redan haft det i årtionden, men hos oss har jag hittills inte riktigt orkat (vågat) ta initiativ till de (små, men synliga) ommöbleringar som det kräver.
Det innebär att man får tre tydliga platser i kyrkorummet. Var ock en med sin egen liturgiska funktion: ambon (och/eller predikstolen): ordet; altaret:****** nattvarden; sediljan (prästens böneplats): bönen.
Så är det tänkt. Kom och se med egna ögon!
* notera: han, inte hen :)
** ett perpektiv som blir underbart tydligt i Örnäsets kyrka där en stor del av korväggen upptas av den 100 kvadratmeter stora mosaiken av det himmelska Jerusalem.
*** ordet hokus pokus kommer från den latinska mässans Hoc est curpus meum som betyder detta är min kropp
**** Och kanske ännu mer: prästen kan upplevas som en slags medlare mellan Gud och människor på ett sätt som kunnat föra tankarna fel. Det var väl bla detta som de lutherska reformatorerna tyckte sig ha upplevt då dom reagerade mot den medeltida tillämpningen och tolkningen av begreppet mässoffer. F ö är det ju intressant att det i vår kyrka ofta blivit konservativa lutheraner som starkast försvarat detta gamla sätt att fira mässa trots att det samtidigt är den gestaltning av mässan som är lättast att förena med tanken på mässoffer.
***** flera alternativa lösningar finns:
- fira förliturgin från ambon. Dåligt alternativ. Då blir man lätt vänd i fel riktning. Ambon (predikstolen) är ju platsen för tilltal till församlingen, inte en böneplats
- stå bakom altaret hela tiden. Så har jag gjort i över tio år i Hertsökyrkan, men alltid upplevt det som en nödlösning
- stå framför altaret fram till tillredelsepsalmen och sedan bakom altaret. Lite "halvfärdigt", kan jag tycka
****** sedan kan man ju funder mycket mer över vad altaret ska symolisera och påminna oss om. Det är värt att notera att vi i svenska kyrkan valt att fortsätta att kalla denna möbel för altare och inte, på lågkyrkligt och frikyrkligt vis bara för nattvardsbord. Ett altare är platsen för ett offer. Det betyder att altaret dels är platsen för de kristnas böners och lovsångers offer men också att det inte bara ska påminna oss om bordet vid den första nattvarden, utan om Golgata, där Kristus en gång för alla frambar sig själv som ett offerlamm. Och det är ju frukterna av Kristi offer på Golgata- försoning genom hans utgivna och utgjutna kropp och blod - som vi blir delaktiga av i nattvarden. Verkligt delaktiga, inte bara påminda om!
Det finns, i den kyrkotradition som vi står i, två grundmodeller för mässans firande:
1. Det gamla sättet - Ad orientem (= mot öster)
Så har mässan firats under lång tid. Så sker fortfarande i den ortodoxa traditionen och så har katoliker gjort i alla tider (eller i vart fall länge). I de nordiska folkkyrkorna bevarade vi den modellen vid reformationen (ofta är vi inte medvetna om hur "katolska" vi egentligen är i svenska kyrkan). Altaret står längst fram i kyrkan (ända vid korväggen i de flesta fall) och prästen står framför altaret och vänder sig beroende på till vem han* talar. Vänd mot altaret när han, tillsammans med församlingen, ber till Gud, vänd mot församlingen när det är deltagarna som tilltalas.
Fördelar
a) prästen och församlingen har en gemensam böneriktning. Vända mot öster - om kyrkan på traditionellt sätt har koret i öster. Kyrkan har alltid riktat sin bön mot öster och haft sin förväntan att det är därifrån som Herren kommer vid sitt återvändande.
b) evighetsperspektivet blir tydligt. Vi tänker ju att evigheten (himmelen) symboliskt finns bortom altaret och korväggen. Vi brukar säga att altarringen osynligt har sin andra halva på andra sidan och att där deltager de heliga som är i härligheten hos Gud. Församlingens och prästens gemensamma riktning påminner om att vi är ett folk på vandring mot evigheten.**
Nackdelar
a) prästen kommer (särskilt om koret är långt och smalt) långt bort från församlingen och ingen ser vad han gör vid altaret. Prästens agerande blir lätt lite hokus pokus***
b) man kan få intrycket att prästen, som står långt framför församlingen, skulle ha någon slags större närhet till Gud än de övriga troende.****
2. Det nya sättet - Versus populum (= mot folket)
Ett sätt att gestalta mässan som började spridas på 60- och 70-talen och alla Luleås distriktskyrkor som är byggda från 1974 och framåt är byggda för att kunna användas på detta sätt. Altaret står fritt från väggen och prästen står bakom altaret, vänd mot församlingen.
Fördelar
a) pedagogiken. Mässfirandet blir mer begripligt och tydligt. Människorna ser vad prästen gör, "tog ett börd, tackade, bröt det..." det blir mycket bättre kontakt mellan präst och församling.
b) man får en tydligare upplevelse av nattvarden som en gemensam måltid omkring vilken vi är samlade
Nackdelar
a) prästen får fel böneriktning, han ber åt "fel håll"
b) det kan bli lite inomvärldsligt. Betoningen ligger på "Kristus mitt ibland oss", istället för på den Kristus som kommer till oss från evigheten. Evighetsperspektivet minskas genom att prästen "felvänd" "står i vägen"
Vad blir då slutsatsen? Vad ska man välja? Hur man än vänder sig (!) har man viss kroppsdel bak, som bekant. Fördelar och nackdelar med båda modellerna. Personligen har jag alltid upplevt att det pedagogiska överväger. Firar prästen mässan versus populum så ökar kontakten med församlingen och det är lättare få gudstjänstfirarna med sig i ett gemensamt agerande.
Men utvägen att plocka det bästa ur båda modellerna blir:
- prästen står bakom altaret under själva mässdelen, men bara då
- under "förliturgin" har prästen sin plats någonstans där han tillsammans med församlingen kan be i riktning mot altaret (öster), åtminstone snett mot altaret och kan vända sig snett mot församlingen vid tilltal, tex vid böneuppmaningar*****
Det är en sådan plats jag nu skapat i Hertsökyrkan genom att möblera om en anning. Prästens böneplats blir framför det högra bänk- (lösa stolar!)kvarteret. Inget märkvärdigt. Så har många kyrkor redan haft det i årtionden, men hos oss har jag hittills inte riktigt orkat (vågat) ta initiativ till de (små, men synliga) ommöbleringar som det kräver.
Det innebär att man får tre tydliga platser i kyrkorummet. Var ock en med sin egen liturgiska funktion: ambon (och/eller predikstolen): ordet; altaret:****** nattvarden; sediljan (prästens böneplats): bönen.
Så är det tänkt. Kom och se med egna ögon!
* notera: han, inte hen :)
** ett perpektiv som blir underbart tydligt i Örnäsets kyrka där en stor del av korväggen upptas av den 100 kvadratmeter stora mosaiken av det himmelska Jerusalem.
*** ordet hokus pokus kommer från den latinska mässans Hoc est curpus meum som betyder detta är min kropp
**** Och kanske ännu mer: prästen kan upplevas som en slags medlare mellan Gud och människor på ett sätt som kunnat föra tankarna fel. Det var väl bla detta som de lutherska reformatorerna tyckte sig ha upplevt då dom reagerade mot den medeltida tillämpningen och tolkningen av begreppet mässoffer. F ö är det ju intressant att det i vår kyrka ofta blivit konservativa lutheraner som starkast försvarat detta gamla sätt att fira mässa trots att det samtidigt är den gestaltning av mässan som är lättast att förena med tanken på mässoffer.
***** flera alternativa lösningar finns:
- fira förliturgin från ambon. Dåligt alternativ. Då blir man lätt vänd i fel riktning. Ambon (predikstolen) är ju platsen för tilltal till församlingen, inte en böneplats
- stå bakom altaret hela tiden. Så har jag gjort i över tio år i Hertsökyrkan, men alltid upplevt det som en nödlösning
- stå framför altaret fram till tillredelsepsalmen och sedan bakom altaret. Lite "halvfärdigt", kan jag tycka
****** sedan kan man ju funder mycket mer över vad altaret ska symolisera och påminna oss om. Det är värt att notera att vi i svenska kyrkan valt att fortsätta att kalla denna möbel för altare och inte, på lågkyrkligt och frikyrkligt vis bara för nattvardsbord. Ett altare är platsen för ett offer. Det betyder att altaret dels är platsen för de kristnas böners och lovsångers offer men också att det inte bara ska påminna oss om bordet vid den första nattvarden, utan om Golgata, där Kristus en gång för alla frambar sig själv som ett offerlamm. Och det är ju frukterna av Kristi offer på Golgata- försoning genom hans utgivna och utgjutna kropp och blod - som vi blir delaktiga av i nattvarden. Verkligt delaktiga, inte bara påminda om!
Olika slags gudstjänster I*
I går gick jag på två olika slags gudstjänster. Först i Hertsökyrkan förstås där jag celebrerade mässan. Min tvillingbror från Umeå var på besök (han är också präst) så vi hade tillsammans - på hans förslag, jag hade erbjudit honom predika själv men han surfade undan på detta sätt - en samtalspredikan. Jag har givetvis våndats hela helgen över om ett sådant tilltag ska betraktas som något nytt i kristendomen och därför helt otillåtet.** Men jag får erkänna att det var ganska roligt. Blev predikan dubbelt så bra när den hölls av två? Eller kanske dubbelt så lång? Som jag tidigare nämnt så börjar Hertsökyrkan få karaktär av prästmöte ibland: ytterligare tre präster fanns i församlingen.
Efter gudstjänsten talade jag lite om sättet att fira liturgin, det gamla ad orientem (prästen står framför altaret) och det nya*** versus popululm (prästen står bakom altaret). Jag ska referera vad jag sa i ett kommande inlägg. Vi fick också se ett förslag till ikon som en av församlingens präster erbjudit sig måla för kyrkan. Senare på eftermiddagen besökte jag - som ofta - östlaestadianska bönhuset. Två personer talade, först en yngre broder som ombetts bekänna sin tro**** och sedan predikan av en av de ordinarie predikanterna. Fick också uppleva den nya gudstjänstordningen med både syndabekännelse, kollektbön och delar av gamla introitus "Såsom hjorten trängtar..." (läst givetvis, inte sjunget!).
Ingen tvekan om att de två gudstjänsterna har helt olika karaktär. Men, som jag sagt många gånger, jag trivs i båda sammanhangen. Och fr a är det skönt att ibland själv lyssna och inte predika. Och lyssna är ju det man mest gör i en bönhusgudstjänst, till skillnad från en liturgi där man själv är mer aktiv. Jag får utveckla det i ett annat inlägg.
* sätter ett nummer på detta inlägg eftersom jag avser låta det följas av två inlägg om det jag antyder i detta inlägg: dels skillnaden mellan de två sätten att fira liturgin och dels skillnaden mellan en liturgi och en bönhusgudstjänst
** kalla det bara inte dialogpredikan för då ger det mig samma modernitetsångest som gudstjänstverkstad och workshops!
*** nytt och nytt. Tidsprespektivet är Kyrkans, som famnar århundraden, inte den enskildes som möjligen famnar årtionden. Det "nya" har ju redan tillämpats i distriktskyrkor i staden (mer eller mindre konsekvent och genomtänkt) i snart fyrtio år.
**** innebär i tornedalslaestadianismens sammanhang att man får tala en stund utan allvarliga krav och förväntningar. Ett sätt för församlingen att pröva om detta kan bli en framtida predikant.
Efter gudstjänsten talade jag lite om sättet att fira liturgin, det gamla ad orientem (prästen står framför altaret) och det nya*** versus popululm (prästen står bakom altaret). Jag ska referera vad jag sa i ett kommande inlägg. Vi fick också se ett förslag till ikon som en av församlingens präster erbjudit sig måla för kyrkan. Senare på eftermiddagen besökte jag - som ofta - östlaestadianska bönhuset. Två personer talade, först en yngre broder som ombetts bekänna sin tro**** och sedan predikan av en av de ordinarie predikanterna. Fick också uppleva den nya gudstjänstordningen med både syndabekännelse, kollektbön och delar av gamla introitus "Såsom hjorten trängtar..." (läst givetvis, inte sjunget!).
Ingen tvekan om att de två gudstjänsterna har helt olika karaktär. Men, som jag sagt många gånger, jag trivs i båda sammanhangen. Och fr a är det skönt att ibland själv lyssna och inte predika. Och lyssna är ju det man mest gör i en bönhusgudstjänst, till skillnad från en liturgi där man själv är mer aktiv. Jag får utveckla det i ett annat inlägg.
* sätter ett nummer på detta inlägg eftersom jag avser låta det följas av två inlägg om det jag antyder i detta inlägg: dels skillnaden mellan de två sätten att fira liturgin och dels skillnaden mellan en liturgi och en bönhusgudstjänst
** kalla det bara inte dialogpredikan för då ger det mig samma modernitetsångest som gudstjänstverkstad och workshops!
*** nytt och nytt. Tidsprespektivet är Kyrkans, som famnar århundraden, inte den enskildes som möjligen famnar årtionden. Det "nya" har ju redan tillämpats i distriktskyrkor i staden (mer eller mindre konsekvent och genomtänkt) i snart fyrtio år.
**** innebär i tornedalslaestadianismens sammanhang att man får tala en stund utan allvarliga krav och förväntningar. Ett sätt för församlingen att pröva om detta kan bli en framtida predikant.
Mer sådant, biskopen
Surfar in på bloggrannen Per-Eric Simmas blogg och läser senaste inlägget Biskopsrecension.
Där berättar han om Skärtorsdagsmässan i Mariakyrkan i Sävast, vid vilken biskop Hans Stiglund medverkade med predikan. Uppenbarligen en god och gripande predikan. Inget som förvånar oss som känt Hans ända sedan tonårstiden och som åtskilliga gånger hört honom predika.
Här har vår biskop utan tvekan en av sina absolut starkaste sidor. Dock upplever jag ibland när jag hört biskopen i mer officiella kyrkliga sammanhang att han något taggar ner sin predikoprofil och blir lite mer anpassad och till lags och "inkluderande". Svår balansgång visserligen, det ska erkännas. Jag kan nog inte heller svära mig fri från att ibland låta svärdet krokna. Så jag ska absolut inte ägna mig åt stenkastande i glashus.
Vill bara säga att jag gläder mig över Per-Erics vittnesbörd.* Kanske är det dags att biskopen och jag försöker få till ett tillfälle då han kommer till Hertsökyrkan och predikar. För några år sedan försökte vi det, men det hela rann ut i sanden då vi inte fann ett lämpligt datum.
* gläder mig också över att Per-Eric talar så positivt om det liturgiska skeendet i skärtorsdagsmässan där man klär av altaret. Även liturgin kan predika! Nu fattas bara att övriga bland våra laestadianska vänner upptäcker det.
Där berättar han om Skärtorsdagsmässan i Mariakyrkan i Sävast, vid vilken biskop Hans Stiglund medverkade med predikan. Uppenbarligen en god och gripande predikan. Inget som förvånar oss som känt Hans ända sedan tonårstiden och som åtskilliga gånger hört honom predika.
Här har vår biskop utan tvekan en av sina absolut starkaste sidor. Dock upplever jag ibland när jag hört biskopen i mer officiella kyrkliga sammanhang att han något taggar ner sin predikoprofil och blir lite mer anpassad och till lags och "inkluderande". Svår balansgång visserligen, det ska erkännas. Jag kan nog inte heller svära mig fri från att ibland låta svärdet krokna. Så jag ska absolut inte ägna mig åt stenkastande i glashus.
Vill bara säga att jag gläder mig över Per-Erics vittnesbörd.* Kanske är det dags att biskopen och jag försöker få till ett tillfälle då han kommer till Hertsökyrkan och predikar. För några år sedan försökte vi det, men det hela rann ut i sanden då vi inte fann ett lämpligt datum.
* gläder mig också över att Per-Eric talar så positivt om det liturgiska skeendet i skärtorsdagsmässan där man klär av altaret. Även liturgin kan predika! Nu fattas bara att övriga bland våra laestadianska vänner upptäcker det.
Fullbordad påskhelg
Dags för sammanfattning av hela helgen. Det blir mest om gudstjänsterna. För det är ju omkring dem som det snurrar.
Skärtorsdagen firade jag mässa i Hertsökyrkan. Komplett högmässoliturgi. För någon vecka sedan har vi möblerat om en aning i kyrkorummet och detta var första gången som jag fick anledning pröva det nya. Det är helt enkelt lite trångt i koret men jag tycker nu att vi funnit en fungerande lösning. Jag hoppas dock att församlingen blir med på noterna. Så som vi haft det möblerat de sista dryga tio åren var ju en gång också "något nytt", men det har accepterats.
Målet är ju att ha en tydlig rörelseriktning i liturgin, och att de olika platserna i koret får sina bestämda funktioner. Inget nytt eller märkvärdigt, dock, för den som har ett normalt högkyrkligt gudstjänsttänk.
Jag tog ommöbleringen som utgångspunkt för skriftetalspredikan (predikade inte sen i själva mässan) och funderade över detta med noggrannhet i det yttre. GT-texten, som talar om påskalammets slaktande är ju också petigt noggrann i detaljerna. Anknytning även till 2 Mos 40 där det åtta gånger sägs att Mose gjorde allt i tabernaklet precis såsom Gud befallt Mose och då sänkte sig molnskyn med Guds närvaro. Efter div tankehopp överförde jag det till att vi i vårt mässfirande också måste vara noga med detaljerna: vi tar just bröd och vin och vi uttalar just Jesu ord, annars blir det ingen välsignelse av gudstjänsten. Även vi själva behöver vara noga med hur vi nalkas mässan. Lätt anknytning till episteln där Paulus förmanar de kristna till omsorg om varandra.
Långfredagen firade jag gudstjänst i Domkyrkan. Ett antal kyrkliga handlingar har jag haft där under åren, men någon huvudgudtjänst har jag inte lett där sedan Pingstdagen 1990. Då var jag studentpräst och ryckte bara in en söndag. Som alltid, tyckte jag det var svårt tala om det som borde vara centrum: försoningen - dagen är i sig själv gripande som den är. Inbjuder egentligen mest till kontemplativ tystnad. Alltid lättare tala om de människor som finns kring korset, hur de reagerar, vad de ser och utifrån det skåda in i djupen. Hoppas det jag ville förmedla kunde förstås.
Påskdagen tillbaka i Hertsökyrkan, där vi efter påskljusets tändande dukade altaret under klockringning och preludium och inledde sedan mässan med "Vad ljus över griften..." Predikan tog även denna gång sin utgångspunkt i människorna, om vilka jag sade att
Dom såg (trodde att dom skulle titta på graven men såg att den var tom - vad är det som skett bakom det som syns, vad betyder Kristi uppståndelse?)
Dom förvandlades (när dom personligen mötte Jesus - försoningen (förlåtelse) och uppståndelse (nytt liv) måste hållas ihop.)
Dom kallades (gå ut i hela världen)
Både på skärtorsdagen och påskdagen hade jag frivillig obetald assistans av numera ledig kollega. Glädje för oss båda.
På lördagskvällen blev det en extra gudstjänst då jag tillsammans med goda vänner besökte västlaestadianska bönhuset, som ligger bara några hundra meter från Hertsökyrkan (det andra bönhuset, inte det jag oftast besöker). Alla artiga och välkommnande. Har alltid haft en känsla av att det är lite mer "ordning och reda" och "stil" över väst om man jämför med östgruppen. Något som jag alltid uppskattat. Tyvärr hade jag missförstått tiden så jag kom en timme försent men hann ändå höra en del av predikan. I den fanns allvarliga formuleringar som talade till mig så det var nog meningen att jag skulle gå dit.
När jag sedan ser det som oftast sker i en västgudstjänst - en stor skara människor som efter predikan* har behov be varandra om förlåtelse eller gå fram till predikanterna och bekänna sina synder - så konstaterar jag att detta numera nästan helt upphört i den östlaestadianska gruppen, annat än vid nattvardsgångar. När jag för snart fyrio år sedan på allvar mötte den laestadianska rörelsen så var det ju huvudsakligen i den svenska östlaestadianismens (tornedalsriktningens) form och då förekom detta med den "synliga förlåtelsen" mycket mer än idag och det var ju bl a detta som så grep tag i mig en gång.
Och när jag satt där i bönhuset och tänkte på denna respons till predikan - en respons som sker på samvetsplanet (syndamedvetande - förlåtelse) så inser jag att jag tror att det på sikt ger en mycket allvarligare och starkare förankrad kristendom än när responsen mest kanaliseras i form av förbön och annat som mycket tydligare är ett skeende på viljeplanet.
Annandagen blev det mässa i Hertsökyrkan igen, men denna gång ledd av kollegan Bosse. Roligt att från församlingshåll få se att den nya möbleringen och det därmed följande nya prästerliga rörelsemönstret fungerar. Efter mässan inbjöds till ett föredrag och samtal med en engelsk katolsk präst som talade mycket intressant om exorcism och bön om befrielse. Givetvis (!) betonade han (precis som alltid i de laestadianska bönhusen!) att det viktigaste om en människa ska bli verkligt fri är ångern över synden, omvändelsen och förlåtelsen! Honom lyssnar jag gärna till igen.**
I övrigt så har äldste sonen varit hemma över helgen, vi har hälsat på mina föräldrar tillsammans med näst äldsta dottern och idag for vi till äldsta dottern i Boden, så lite släktmöten hinner man klämma in mellan gudstjänsterna:)
Och - för att Ann O Nym inte ska behöva frukta att jag helt tappat stinget - nu har jag sett tre motorcyklar på sta'n. En under stilla veckan, två under påskhelgen. Blir det varmt kommande helg så tror jag vi får se fler av dessa vårtecken. Varning till alla bilister: en "moped" kan fr o m nu i själva verket vara en motorcykel som närmar sig i betydligt högre fart än du tror!
* Kommer osökt att tänka på en artkel i SPT där prästkollegan Niklas Adell i Linköping pläderade för att vi borde ha högmässans syndabekännelse efter predikan istället för i början av gudstjänsten: det är ordet som väcker syndakännedomen.
** jag noterar spännvidden: samma helg lyssna till både en västpredikant och en katolik - och uppskatta båda.
Skärtorsdagen firade jag mässa i Hertsökyrkan. Komplett högmässoliturgi. För någon vecka sedan har vi möblerat om en aning i kyrkorummet och detta var första gången som jag fick anledning pröva det nya. Det är helt enkelt lite trångt i koret men jag tycker nu att vi funnit en fungerande lösning. Jag hoppas dock att församlingen blir med på noterna. Så som vi haft det möblerat de sista dryga tio åren var ju en gång också "något nytt", men det har accepterats.
Målet är ju att ha en tydlig rörelseriktning i liturgin, och att de olika platserna i koret får sina bestämda funktioner. Inget nytt eller märkvärdigt, dock, för den som har ett normalt högkyrkligt gudstjänsttänk.
Jag tog ommöbleringen som utgångspunkt för skriftetalspredikan (predikade inte sen i själva mässan) och funderade över detta med noggrannhet i det yttre. GT-texten, som talar om påskalammets slaktande är ju också petigt noggrann i detaljerna. Anknytning även till 2 Mos 40 där det åtta gånger sägs att Mose gjorde allt i tabernaklet precis såsom Gud befallt Mose och då sänkte sig molnskyn med Guds närvaro. Efter div tankehopp överförde jag det till att vi i vårt mässfirande också måste vara noga med detaljerna: vi tar just bröd och vin och vi uttalar just Jesu ord, annars blir det ingen välsignelse av gudstjänsten. Även vi själva behöver vara noga med hur vi nalkas mässan. Lätt anknytning till episteln där Paulus förmanar de kristna till omsorg om varandra.
Långfredagen firade jag gudstjänst i Domkyrkan. Ett antal kyrkliga handlingar har jag haft där under åren, men någon huvudgudtjänst har jag inte lett där sedan Pingstdagen 1990. Då var jag studentpräst och ryckte bara in en söndag. Som alltid, tyckte jag det var svårt tala om det som borde vara centrum: försoningen - dagen är i sig själv gripande som den är. Inbjuder egentligen mest till kontemplativ tystnad. Alltid lättare tala om de människor som finns kring korset, hur de reagerar, vad de ser och utifrån det skåda in i djupen. Hoppas det jag ville förmedla kunde förstås.
Påskdagen tillbaka i Hertsökyrkan, där vi efter påskljusets tändande dukade altaret under klockringning och preludium och inledde sedan mässan med "Vad ljus över griften..." Predikan tog även denna gång sin utgångspunkt i människorna, om vilka jag sade att
Dom såg (trodde att dom skulle titta på graven men såg att den var tom - vad är det som skett bakom det som syns, vad betyder Kristi uppståndelse?)
Dom förvandlades (när dom personligen mötte Jesus - försoningen (förlåtelse) och uppståndelse (nytt liv) måste hållas ihop.)
Dom kallades (gå ut i hela världen)
Både på skärtorsdagen och påskdagen hade jag frivillig obetald assistans av numera ledig kollega. Glädje för oss båda.
På lördagskvällen blev det en extra gudstjänst då jag tillsammans med goda vänner besökte västlaestadianska bönhuset, som ligger bara några hundra meter från Hertsökyrkan (det andra bönhuset, inte det jag oftast besöker). Alla artiga och välkommnande. Har alltid haft en känsla av att det är lite mer "ordning och reda" och "stil" över väst om man jämför med östgruppen. Något som jag alltid uppskattat. Tyvärr hade jag missförstått tiden så jag kom en timme försent men hann ändå höra en del av predikan. I den fanns allvarliga formuleringar som talade till mig så det var nog meningen att jag skulle gå dit.
När jag sedan ser det som oftast sker i en västgudstjänst - en stor skara människor som efter predikan* har behov be varandra om förlåtelse eller gå fram till predikanterna och bekänna sina synder - så konstaterar jag att detta numera nästan helt upphört i den östlaestadianska gruppen, annat än vid nattvardsgångar. När jag för snart fyrio år sedan på allvar mötte den laestadianska rörelsen så var det ju huvudsakligen i den svenska östlaestadianismens (tornedalsriktningens) form och då förekom detta med den "synliga förlåtelsen" mycket mer än idag och det var ju bl a detta som så grep tag i mig en gång.
Och när jag satt där i bönhuset och tänkte på denna respons till predikan - en respons som sker på samvetsplanet (syndamedvetande - förlåtelse) så inser jag att jag tror att det på sikt ger en mycket allvarligare och starkare förankrad kristendom än när responsen mest kanaliseras i form av förbön och annat som mycket tydligare är ett skeende på viljeplanet.
Annandagen blev det mässa i Hertsökyrkan igen, men denna gång ledd av kollegan Bosse. Roligt att från församlingshåll få se att den nya möbleringen och det därmed följande nya prästerliga rörelsemönstret fungerar. Efter mässan inbjöds till ett föredrag och samtal med en engelsk katolsk präst som talade mycket intressant om exorcism och bön om befrielse. Givetvis (!) betonade han (precis som alltid i de laestadianska bönhusen!) att det viktigaste om en människa ska bli verkligt fri är ångern över synden, omvändelsen och förlåtelsen! Honom lyssnar jag gärna till igen.**
I övrigt så har äldste sonen varit hemma över helgen, vi har hälsat på mina föräldrar tillsammans med näst äldsta dottern och idag for vi till äldsta dottern i Boden, så lite släktmöten hinner man klämma in mellan gudstjänsterna:)
Och - för att Ann O Nym inte ska behöva frukta att jag helt tappat stinget - nu har jag sett tre motorcyklar på sta'n. En under stilla veckan, två under påskhelgen. Blir det varmt kommande helg så tror jag vi får se fler av dessa vårtecken. Varning till alla bilister: en "moped" kan fr o m nu i själva verket vara en motorcykel som närmar sig i betydligt högre fart än du tror!
* Kommer osökt att tänka på en artkel i SPT där prästkollegan Niklas Adell i Linköping pläderade för att vi borde ha högmässans syndabekännelse efter predikan istället för i början av gudstjänsten: det är ordet som väcker syndakännedomen.
** jag noterar spännvidden: samma helg lyssna till både en västpredikant och en katolik - och uppskatta båda.
Annandag Påsk
Han lever!
o min ande, känn
din Herre och din Gud igen.
Han lämnat har sitt vilorum,
och rösten höres som var stum,
och handen räckes , som var kall.
Han lever och du leva skall.
Så hör hans röst och tag hans hand,
du främling från ett bättre land,
som prövas här en liten tid.
Lyft upp ditt huvud, känn med frid
att prövotiden snart är all.
Han lever, och du leva skall.
Och du som är i synden död,
vak upp, stå upp, som Herren bjöd.
Botfärdig kom, och trogen bliv,
så haver du i honom liv
förutan död och syndafall.
Han lever, och du leva skall.
(Sv Ps 469:1-3
Påskdag
Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är skriften, o salighets höjd!
Från himmelen hälsad han framgår i glans,
och världen är frälsad och segern är hans.
Se, bortvält är stenen och inseglet bräckt,
och vakten har flytt för hans Andes fläkt,
och avgrunden bävar.
Halleluja!
Här var mellan ljuset och mörkret en strid.
Dock segrade ljuset för evig tid.
Nedstörtad är döden och tron står opp
bland jordiska öden med himmelskt hopp.
Ni sörjande kvinnor, vem söker ni här?
Den levande ej bland de döda är.
Uppstånden är Jesus.
Halleluja.
Så himlen med jorden försonade sig,
så graven är vorden till glädjen en stig.
De fromma som gråter vid korsets fot
skall fröjda sig åter trots världens hot.
Kom. skingrande hjord, till din herde igen.
Han lever, han lever, och följer dig än
osynlig från himlen.
Halleluja!
(Sv Ps 146:1-3)
Påsklördag
Så är fullkomnat, Jesus kär,
vad om din död förkunnat är.
Vad Guds profeter förespått,
nu har det i fullbordan gått.
I allt du Fadern lydig var,
till korsets död vår skuld du bar.
Ditt dyra blod har plånat ut
vår synd, och dödens makt är slut.
(Sv Ps 458:1-2)
Långfredag
Nu dig tackar allt mitt hjärta,
Jesus, för din bittra nöd,
för din ångest, för din smärta,
för ditt kors och för din död.
Tack för allt det bittra, svåra
som du led för synder våra.
Pris och ära tillhör dig,
Jesus, du som dog för mig.
(Sv ps 138:4)
Skärtorsdag
I din nåd på oss du tänker
och ett testamente gör,
innan du för alla dör.
Du i vin ditt blod oss skänker,
du din kropp oss ger i bröd,
oss till styrka i vår nöd.
Du som mättat våra munnar,
i vår vardag låt oss där
visa andra vem du är.
Hjälp, att vi din död förkunnar,
din uppståndelse, ditt liv.
Herre Jesus, kraft oss giv.
(Sv ps 446:4-5)
Stabat Mater
hörde jag ikväll i Örnäsets kyrka. I Pergolesis tonsättning, framförd av musiklinjen på Framnäs folkhögsskola. Vackert givetvis. Ur strof nio i den översättning som presenterades i programbladet:
Heliga moder, detta må du göra:
fäst den korsfästes lidande
i mitt hjärta hårt och fast!
Din sårade Son
som värdigats lida för mig,
dela hans plågor med mig!
Gör så att jag verkligen gråter med dig
och sörjer med den Korsfäste,
så länge jag lever!
Att stå med dig vid korset
och förena mig med dig i klagan,
det önskar jag.
Svårare leva som kristen?
Måste - jag också - blogga lite om Göteborgs domkapitels brev till stiftets präster om att man bör undvika att "leda" gudstjänst i Missionsprovinsens sammanhang. Läste någonstans att biskop Eckerdahl i samtal med ett antal präster uttryckt sig på sätt som eventuellt skulle kunna tolkas som att han skyller ifrån sig en aning. Han sade nämligen att det inte är han, utan stiftsjuristen, som formulerat brevet. Fegt av Eckerdahl. Har han skrivit under det så står han för det. Vart enda ord. Annars ska han ta steget fullt ut och erkänna att han i hastigheten skrev på något som han inte riktigt står för och sedan ta det tillbaka.
Dessutom påpekar han att man bör notera ordet "leda" gudstjänst. Att bara utföra en del av gudstjänstens uppgifter blir då tillåtet. Alltså, tänker jag, kan man ju ha en lekmannaledd högmässa så att lekmannen leder liturgin före predikan, bortsett från avlösningen och att sedan en präst "medverkar" som predikant och celebrant. Lite uppfinningsrikedom får nog de kristna ägna sig åt om tron ska överleva.*
Ett annat sätt blir ju att inte annonsera vem som "leder" gudstjänsten. Nu är det väl snart dags att inse vilken slags tid vi närmar oss. De evangeliska kristna i Sovjet under kommunisttiden utannonserade inte heller sina "hemliga" möten i skogar och parker. Mycket hellre det än att de präster det gäller ska avstå från att leda gudstjänster i Missionsprovinsens sammanhang. Kanske får jag själv kontakta Mpr-prästen och vännen Anders Alapää och erbjuda mig ha en högmässa i Korpilombolo gudstjänstgemenskap någon söndag då jag är ledig. Man kan ju ha en reservlösning: om man strax innan gudstjänsten ser någon som misstänks vara Domkapitelsspion så får Anders själv ta på sig mässkruden och "leda" och jag bara gästpredika. Skulle Anders själv befinna sig på annan ort får man väl ha nödlösningen lekmannaledd bön med postilleläsning om någon kyrklig KGB-spion uppenbarar sig.**
Även på annat sätt syns tecknen allt tydligare att det blir trängre för de kristna. På Öland får de gamla på visst äldreboende inte ha kvar sin andaktsstund med psalmsång och kaffe - av något slags märkligt neutralitetsskäl. Detsamma drabbade en funktionshindrad konfirmand i Båstad som inte fick ha personlig assistent för ett konfirmandläger.
Jag påminner om det jag skrivit tidigare:
När repressionen mot kristna börjar så
1. Startar det med någon yttre, "mindre väsentlig" fråga, gärna där de kristna är oense så kan man samtidigt så split mellan de kristna.***
Läs: kvinnoprästfrågan, där de traditionsbärande systematiskt förlöjligats, marginaliserats och utmönstrats under årtionden.
2. fortsätter det med en etiskt fråga (inte fel om de kristna också är inbördes oense)
Läs: frågan om vigslar av enkönade par och hela synen på alternativa sexuella läggningar och beteenden. De som inte helt accepterar den nya agendan utmålas som fobiska och för att garantera att inte ens minsta misstänkta tecken på synlig opposition finns jobbar kyrkan nu med att hitta vägar att "säkerställa" att alla präster sk ha vigselbehörighet och - som i Luleå domkapitels fall - tar i så med storsläggan att det drabbar en stackars gammal sjuk emeritipräst som ingen avsikt alls haft att protestera mot nya vigselordningen.
3. slutar med ett angrepp på kristendomens kärna
Läs: gamla på Öland ska inte ens få sjunga psalmer. Och denna sista del kommer givetvis att snart specificeras så man blir tvungen ta avstånd från den tydliga tanken att Jesus är den ende frälsaren. Det är ju diskriminerande mot andra religioner.
Vad synd att jag inte för årtionden sedan utnämnde mig till profet. Då hade ni - för en gångs skull? - sett en sann profetia.
* påminner, som flera gånger förr - men nu har jag ju delvis ny läsekrets pga bloggportalen dagenskyrka.se - om Lars Levi Laestadius exempel på detsamma (uppfinningsrikedom). När han började sitt arbete i församlingen och när väckelsen uppstod i mitten av 1840-talet var det fortfarande på konventikelplakatets tid. Alltså var det förbjudet för lekmän att leda offentliga andliga samlingar. Men behovet var stort i dessa glesbygder att ta hjälp av lekmän för att sprida ordet på alla små orter. Alltså grundade Laestadius Karesuando nykterhetsförening och sände ut nykterhetstalare att sprida budskapet, vilket i praktiken var predikningar av Laestadius som lekmännen läste upp.
** i sanningens namn ska dock medges att i Luleå stift är det kanske ingen fara än. Något varningsbrev från biskopen har ju inte infunnit sig i prästerskapets brevlådor.
*** påminner kära läsarna om det trevliga sällskapsspelet Svälta räv. Så länge fåren sakta går framåt i täta led, kan vargen inget göra. Men lyckas vargen ta sig in i fårhopen så är det bara en tidsfråga innan alla fåren är uppätna.
Dessutom påpekar han att man bör notera ordet "leda" gudstjänst. Att bara utföra en del av gudstjänstens uppgifter blir då tillåtet. Alltså, tänker jag, kan man ju ha en lekmannaledd högmässa så att lekmannen leder liturgin före predikan, bortsett från avlösningen och att sedan en präst "medverkar" som predikant och celebrant. Lite uppfinningsrikedom får nog de kristna ägna sig åt om tron ska överleva.*
Ett annat sätt blir ju att inte annonsera vem som "leder" gudstjänsten. Nu är det väl snart dags att inse vilken slags tid vi närmar oss. De evangeliska kristna i Sovjet under kommunisttiden utannonserade inte heller sina "hemliga" möten i skogar och parker. Mycket hellre det än att de präster det gäller ska avstå från att leda gudstjänster i Missionsprovinsens sammanhang. Kanske får jag själv kontakta Mpr-prästen och vännen Anders Alapää och erbjuda mig ha en högmässa i Korpilombolo gudstjänstgemenskap någon söndag då jag är ledig. Man kan ju ha en reservlösning: om man strax innan gudstjänsten ser någon som misstänks vara Domkapitelsspion så får Anders själv ta på sig mässkruden och "leda" och jag bara gästpredika. Skulle Anders själv befinna sig på annan ort får man väl ha nödlösningen lekmannaledd bön med postilleläsning om någon kyrklig KGB-spion uppenbarar sig.**
Även på annat sätt syns tecknen allt tydligare att det blir trängre för de kristna. På Öland får de gamla på visst äldreboende inte ha kvar sin andaktsstund med psalmsång och kaffe - av något slags märkligt neutralitetsskäl. Detsamma drabbade en funktionshindrad konfirmand i Båstad som inte fick ha personlig assistent för ett konfirmandläger.
Jag påminner om det jag skrivit tidigare:
När repressionen mot kristna börjar så
1. Startar det med någon yttre, "mindre väsentlig" fråga, gärna där de kristna är oense så kan man samtidigt så split mellan de kristna.***
Läs: kvinnoprästfrågan, där de traditionsbärande systematiskt förlöjligats, marginaliserats och utmönstrats under årtionden.
2. fortsätter det med en etiskt fråga (inte fel om de kristna också är inbördes oense)
Läs: frågan om vigslar av enkönade par och hela synen på alternativa sexuella läggningar och beteenden. De som inte helt accepterar den nya agendan utmålas som fobiska och för att garantera att inte ens minsta misstänkta tecken på synlig opposition finns jobbar kyrkan nu med att hitta vägar att "säkerställa" att alla präster sk ha vigselbehörighet och - som i Luleå domkapitels fall - tar i så med storsläggan att det drabbar en stackars gammal sjuk emeritipräst som ingen avsikt alls haft att protestera mot nya vigselordningen.
3. slutar med ett angrepp på kristendomens kärna
Läs: gamla på Öland ska inte ens få sjunga psalmer. Och denna sista del kommer givetvis att snart specificeras så man blir tvungen ta avstånd från den tydliga tanken att Jesus är den ende frälsaren. Det är ju diskriminerande mot andra religioner.
Vad synd att jag inte för årtionden sedan utnämnde mig till profet. Då hade ni - för en gångs skull? - sett en sann profetia.
* påminner, som flera gånger förr - men nu har jag ju delvis ny läsekrets pga bloggportalen dagenskyrka.se - om Lars Levi Laestadius exempel på detsamma (uppfinningsrikedom). När han började sitt arbete i församlingen och när väckelsen uppstod i mitten av 1840-talet var det fortfarande på konventikelplakatets tid. Alltså var det förbjudet för lekmän att leda offentliga andliga samlingar. Men behovet var stort i dessa glesbygder att ta hjälp av lekmän för att sprida ordet på alla små orter. Alltså grundade Laestadius Karesuando nykterhetsförening och sände ut nykterhetstalare att sprida budskapet, vilket i praktiken var predikningar av Laestadius som lekmännen läste upp.
** i sanningens namn ska dock medges att i Luleå stift är det kanske ingen fara än. Något varningsbrev från biskopen har ju inte infunnit sig i prästerskapets brevlådor.
*** påminner kära läsarna om det trevliga sällskapsspelet Svälta räv. Så länge fåren sakta går framåt i täta led, kan vargen inget göra. Men lyckas vargen ta sig in i fårhopen så är det bara en tidsfråga innan alla fåren är uppätna.
