Gott nytt år!
Vad året kommer att innehålla vet vi ej. Vissa orosmoln syns på himlen tycker vi kanske. Jag kan nu lugna kära läsarna med två trösterika sanningar:
1. Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet. Om han inte återkommer till jorden under det nya året så kommer han att fortsätta att regera tills dess att alla fiender blivit honom underlagda.(fritt efter 1 kor 15).
2. Bloggen består. Den kommer att fortsätta i samma stil, dvs en blandning av allvar och skämt (mest med mig själv).
Jag vill härmed tacka alla kära läsare som troget besöker bloggen och genom sitt bidrag till besöksstatistiken uppmuntrar mig att fortsätta. Jag tror t. o. m. att kära läsarna varit så flitiga på bloggen att jag numera har minst lika många besökare på min blogg som min läromästare och gamle kamrat har på sin. Bara det är ju ett mål i sig.
Tack för visat intresse. Återkommer då året blivit nytt.
Jag hänger inte med
I DN söndag - alltså inte bara i söndagens DN utan i den del av söndagens DN som heter DN Söndag så fanns en lista på svenskarna som det snackades om under 2008. Listan presenterades genom en serie bilder på första sidan i DN Söndag. Summa sumarum 35 personer.
Av dessa kände jag igen - och kunde namnge - följande:
1.Fotbollsproffset Zlatan Ibrahimovitch
2.Skådespelerskan Jessica Zandén (stavas det så?)
3.Förre moderatledaren (vad är han nu?) Bo Lundgren
4.Författaren PO Enqvist
5.Drottning Silvia
6.Fotbollsspelaren (spelerskan?) Marta Vieira da Silva
7.Finansminister Anders Borg
8.Sångerskan Charlotte Perrelli
samt
9.Vad-han-nu-är (förutom kändis) Bert Karlsson
Därutöver kände jag igen:
1. Riksbankschefen - men kom ej ihåg namnet
2-4. Tre tjejer med schalar på huvudet. Gissar att det är dom som leder det omdebatterade programmet Halal-TV eller vad det nu heter. Ett program som jag dock aldrig sett.
5-6. Komikerparet ?? och ?? Den ene heter väl Fredrik, eller gör båda det? Jag kände igen dom eftersom jag såg dom i frågesportprogrammet På spåret härom kvällen - ett program som jag faktiskt ser då och då och just senast gick det rätt bra för mig: jag kunde faktiskt de flesta frågorna.
Detta sista konstaterande får mig att tänka att jag möjligen satt fel rubrik på detta inlägg. Att det finns vissa - visserligen små och tillfälliga, men dock - tecken på att jag trots allt hänger med.
Men en ytterligare snabbtitt på första sidan av DN Söndag som jag har med mig här vid datorn och det åtföljande konstaterandet att jag inte har en aning om vilka de flesta (20 personer) av dessa-som-alla-snackar-om är gör att jag vidhåller att jag ej hänger med.
Men vad gör det? Jag snackar om Jesus nästan varje söndag i kyrkan för alla som vill höra på. Kändisar kommer och går Jesus består. Det är väl så det är. Honom har det snackats om i två tusen år. Kanske inser t o m DN det till slut.
Nu tar vi nya tag
I inlägg strax före julhelgen skrev jag att jag skulle ligga lågt med bloggande fram till slutet av julhelgen. Alltså noterar jag ett klart dipp i besöksstatistiken för julafton - men det kan ju (!) också bero på att folk hade annat att göra! På juldagen är det några fler som tittar in men på annandagen blir det besökstopp igen. Kan inte tolka detta på annat sätt än att kära läsarna hungrar och törstar efter ett inlägg å bloggen!
Man känner pressen/kallelsen (välj vilket du vill). Nu gäller det att göra rätt för sig.
1. Vad har hänt sen sist?
23 dec - julstöksdag.
Men inte riktigt enligt planerna. Granen var redan införskaffad. Men tyvärr säljs ju så får riktiga svenska granar numera så jag fick tag på något odlat danskt exemplar med längre barr. Tyvärr var grenarna också längre så den tar upp dubbelt så stor golvyta som jag är van vid så ommöblering fick ske och när jag bar in granen i rummet så svepet grenarna omkring sig likt en tsunami och rev ner allt i sin väg. Men väl på sin plats är den acceptabelt vacker och grenarna är ordentligt stadiga för levande ljus!
Några julklappar var desutom inköpta i förväg (tvärt emot mina principer). Vissa oväntade händelser tog också upp min tid så det blev lite senare än planerat innan jag kunde sätta mig i lugn och ro och njuta av det julpyntade huset.
24 dec
Tre äldsta barnen på plats. Endast sonen från morgonen dock, så det vara bara vi två som sjöng "Fröjdas vart sinne, julen är inne" - trots Fader Browns protester i kommentar för någon tid sedan. Äldsta dottern svek efter ett tag på eftermiddagen och for med pojkvän och dennes bror till annat kvällsfirande. Mina föräldrar infann sig ej pga magsjuka och där gick vi miste om mammas sillsallad!
25 dec
Ledde julotta i Örnäsets kyrka. Personligen har jag aldrig varit någon stor vän av julottor. Man är för trött. Så även detta år, så jag for hem och sov en timme innan jag tog sonen med mig och for tillbaka, denna gång till Hertsökyrkan, för högmässa. Det är jag som i vårt prästkollegium driver att vi ska ha högmässa i någon av församlingens kyrkor varje juldag. Efter kort kyrkkaffe for kantorn och jag till häktet för julsång och fika på två avdelningar. Saffranskransarna som annan arbetskamrat bakat blev mycket uppskattade.
26 dec
Äldste sonen hängde på och vi for till Örnäsets kyrka där kollega hade mässa. Senare på eftermiddagen for vi på hockey och det var roligt att vara med just den gången när Luleå tog ledningen i elitserien för första gången på 10-12 år (olika uppgifter i olika tidningar).
27 dec
Gjorde mest ingenting utom att vi fraktade en soffa till Hertsökyrkan. Undrar om mina arbetskamrater godkänner den i konfirmandsalen?
28 dec
Idag har jag lett söndagsgudstjänst i Hertsökyrkan. Personligen vill jag ju helst fira mässa varje söndag, men det finns vissa regelbundna gudstjänstfirare som inte är helt bekväma vid mässa så ofta så vi har vanliga gudstjänster ibland.
2. Tro nu inte att jag är helt inåtvänd, att jag bara ängnar mig åt mitt julfirande och gudstjänstfirande. Nej, eftersom en vän gett mig en gåvoprenumeration på DN så kan jag se vad som händer i stora världen, tex:
* Ovanligt många betalar TV-licensen i år. Jaha, tänker dom bli statsråd kan man fråga sig.
* En stege står kvar på övre delen av gravkyrkan i Jerusalem. Den lär ha stått där sedan före 1852 (när det ingicks någon slags "religionsfred" mellan de olika kristna grupperna som vill husera i kyrkan ifråga. Och nu är det - trots "freden" - ingen som kan ta ner den eftersom ingen vet vem som har rätt att beträda den plats där stegen står. Sagolik uthållighet att i 156 år hålla så på principerna. Det skulle behövas i svenska kyrkan idag där vi vänder om för vart vindkast i läran.
* 200 döda i Gaza. Sorgligt. Hur ska våldets spiral kunna brytas? Själv tänker man: Hamas borde inse att dom aldrig kan besegra den israeliska militärmakten och Israel borde inse att dom med sina vedergällningar bara provocerar till fortsatt våld. Men det är givetvis lätt att veta bäst när man befinner sig på hundratals mils avstånd och inte är inblandad.
Var vid gott mod
Var vid gott mod. Nu börjar julhelgen ta slut. Snart tar jag mig tid att skriva igen! Just nu funderar jag på om jag varit tillräckligt from genom att vara i kyrkan fyra gånger på tre dagar (varav jag jobbat två) så att jag i eftermiddag kan följa min son till ishallen och se Luleå Hockey spöa upp Modo. Skulle i så fall bli min sjätte hockeymatch i livet.
Torbjörn
Julen närmar sig
Jag lär ligga lågt - ännu lägre än Glocalnet - under julhelgen. Jag menar vad gäller mitt bloggande. Man kan ju inte låta julfriden störas av något som vardagligt som bloggen.
Vi hörs mot slutet av helgen - eller efter.
God jul
Torbjörn
Till läsarna: jag är inskränkt
Men kanske är det lika bara att jag inte har så många läsare om jag nu är så inskränkt som en av landets mesta proffstyckare uppenbarligen anser. Märkligt att det anses inskränkt att tycka att en präst borde jobba som präst. Men jag tillhör väl som sagt en svunnen tid.
Själv tycker jag att det var en häskarteknik av Klein att bara kalla mig inskränkt (förknippa mig med något moraliskt förkastligt)** istället för att sakligt bemöta mig och besvara mina frågor och synpunkter. Men Klein är ju både socialdemokrat och prästvigd kvinna och därmed trippel-medborgare-höjd-över-varje-misstanke. Själv är jag ju både man och prästvigd så jag inser att jag ligger illa till. Ständigt i fara att falla ned i den inskränkta mulliga mansgris-soppan.
Tur att kära läsarna står ut med mig. Nu ska jag samla kraft. I övermorgon börjar ju julstöket. Härligt när huset ska dofta av både pepparkakor och såpa. Då kommer jag att glämma mina inskränkta bekymmer. Det är ju en deprimerande årstid när man inte kan trösta sig med en härlig MC-tur.
* OBS! detta uttryck är inte en inskränkt spydighet. Det är de prästvigda kvinnorna själva som bestämt sig för att kallas så istället för kvinnliga präster.
** Detta har jag skrivit på Kleins blogg. Får se om hon tar in det.
Disputation
Skött sitt jobb har min svägerska uppenbarligen gjort eftersom en ening betygsnämnd gav henne godkänt för avhandlingen. Trevligt var det också på festen efteråt. Vi fick t.o.m. vara med om att skjuta salut med riktig kanon - dock kanon i ministorlek. Men det smällde bra. Att festen var trevlig förstår ni när ni ser vilken tid jag nu bloggar. Många gamla vänner fick man också träffa och många intressanta samtal hann man med under middagen och festen.
Under disputationen satt jag tillsammans med (en annan) gammal kamrat som är mer kunnig än jag i det akademiska. Vi konstaterade att opponenten var ganska snäll och sa på skoj till varandra att det kan ha två orsaker: 1) avhandlingen är så bra att det inte finns så mycket att kritisera. 2) avhandlingen är så usel att opponenten av barmhärtighet inte vill vara för kritisk. Givetvis insåg vi att det var det förra som gällde (och det senare lär knappast förekomma i ett seriöst akademiskt sammanhang). När opponenten inledde med att tacka för en "mycket välskriven avhandling" så undrade jag (som är totalt okunnig) om det finns något hemligt kodspråk i akademiska världen som innebär att "välskriven" betyder "jag rekommenderar betygsnämnden att godkänna" (och ett motsvarande "intressant" eller "väcker frågor" el dyl skulle betyda "det här skulle jag vilja underkänna" - ungerfär som i gamla tider i svenska domstolar: om domen började med "alldenstund..." så visste redan den åtalade direkt att efter en lång utredning av domsskäl hit och dit så blev det till slut dödsstraff.
Avhandlingen var intressant och viktig. Den handlar om vården av patienter som har (svårläkta) sår som rinner och luktar. Sådana sår kan givetvis upplevas mycket besvärande för både patient och vårdare. Jag skall nu inte låtsas som om jag begriper särskilt mycket av saken, men eftersom disputationen var på svenska så fattade man i alla fall lite mer än av själva avhandlingen som är skriven på engelska.
Stort grattis Elisabeth. Nu när du inte längre har ditt avhandlingsarbete att skylla på för att hålla dig i Umeå så ser jag fram emot att du tar din man (min bror) med dig lite oftare på utflykter till Luleå.
Julstök
Lyssnade på P4 för någon vecka sedan. I morgonprogrammet gav dom några goda råd inför julförberedelserna. Råd som passar mig perfekt. Kan inte låta bli att dela med mig av dem till alla kära läsare som suckar och pustar under bördan av allt som ska hinnas med fram till jul. Sålunda alltså:
Julstöksförenklingstips nr 1:
Lägg in en klump pepparkaksdeg i ugnen och slå på 50 grader och låt det vara en stund. När gäster senare på kvällen anländer (alt. grannfrun/svärmor/arbetskamraten/svägerskan eller någon annan som man känner sig tvungen jämföra sig med alt. måste visa upp sig inför) så kommer hela huset att dofta av nygräddade pepparkakor och alla tror att man stått och bakat och varit duktig hela dagen.
Julstöksförenklingstips nr 2:
Häng trasor på några av elementen, trasor som är lätt fuktade med såpvatten. Resultatet: hela huset doftar nyskurat. Sedan behöver man bara lite hastigt dammsuga i hallen och köket och vardagsrummet - eller vilka delar av bostaden som nu eventuellt ska "inspekteras" av någon av de i förra tipset omnämnda kontrollanterna.
Perfekt för mig som sagt. Men än är det länge kvar innan det blir så mycket julstök i detta hus. Det mesta brukar jag göra da'n före julafton. Så här brukar det vara den 23 december hos mig:
Förmiddag
Tar fram och stryker julgardiner och juldukar. För säkerhets skull kontrollerar jag den 22 att jag tvättat dem sedan förra året annars får jag ju sätta på en maskin den 22 på kvällen. Men det fixar sig lätt. Tvättmaskinen sköter ju sig själv. Tror du mig inte? Det har faktiskt hänt att jag haft julgardinerna liggande i tvättkorgen hela året! Bakar något gott matbröd. Det är jag duktig på. Dvs fyra olika sorter kan jag baka. Men nu är det ju lite tidsbrist så det blir bara en sort.
Eftermiddag
Far till sta'n och går in på Smedjan eller Åhléns och fattar ett beslut att i denna byggnad ska jag hitta alla julklappar jag ska köpa. Men jag får erkänna att jag fuskat och redan fixat några klappar. Beroende på att jag fått ytterst detaljerade önskemål från några av barnen så det var bara att gå och köpa.. Se'n far man och köper julgran. I många år har jag lyckats få tag på en fin gran nere i södra hamnen så sent på året. Men förra året var det brist. Då blev jag helt sonika utan. Alltså har jag i år svikit mina principer och redan köpt granen.
Sedan styr man hemåt men stannar vid Kvantums stormarknad för att köpa julmaten:
- glögg
- julbröd (hårdbröd)
- tunnbröd (till dopp i grytan)
- pepparkakor och lite fikabröd (bakar inte själv)
- risgryn till gröten (om man inte redan har det hemma)
- senap (om man inte redan har det hemma)
- rödbetor
- ost
- leverpastej
- prinskorv
- lite gravad lax (om jag inte fått en bit av svärfar)
- skinka
- några olika sorters sill (OBS! små burkar så det inte blir en massa över som står i kylen och luktar till nästa gång det är dags att äta sill, till midsommar)
- buljong (om man inte redan har det hemma)
- mjölk
- bregott
- ägg
- strösocker och kanel (om man inte redan har det hemma)
- potatis
- frukt
- julmust + några julöl (inte starkare än folköl OBS! - men jag dricker hellre en julöl senare under jullovet. På julafton ska det vara julmust!) + vanliga drickor, kanske lite Svagdricka - en fläkt av barndomen
- äppelmos
- nötter och mandlar och russin
- lite godis (choklad)
Perfekt att redan ha notan klar, tack kära läsare. Och som vanligt exakt i den ordning som jag träffar på varorna på affären så jag slipper ränna runt.
Afton (kort middagspaus först)
Griljerar skinkan, kapar granen till lagom längd och ställer den på avtining i tvättstugan, tar ner julsaker från vinden, hänger upp julgardiner och lägger fram juldukar, sätter fram div julprydnader, klär granen och slår in julklapparna.
Sedan sätter jag mig i lugn och ro och njuter av det färdigpyntade huset. Och julstämningen infinner sig sedan säkert som Amen i kyrkan - för det är framförallt genom kyrkobesöken (julafton, juldag och annandag - även om jag inte "jobbar") och sjungandet av julpsalmerna i hemmet som den rätta julstämningen infinner sig för mig. Det startar redan tidigt på julaftonens morgon då vi dricker morgonkaffe, tänder granen för första gången (levande ljus) och sjunger psalm 118 i psalmboken: "Fröjdas vart sinne, julen är inne, Frälsaren kommen är..."
Men än är det som sagt långt till jul så vi har fortfarande gott om tid att önska varandra god, ljus, glad, välsignad, fridfull ADVENT.
Och om jag inte lyckas vara ledig från jobbet den 23:e då? Ja, då blir det lite stressigt. Men i år är jag ledig så det blir en lugn jul.
Att samla biblar
En god vän samlar på Biblar. Ja, alltså inte vanliga Biblar såna som man kan läsa om Gud och Jesus i, utan andra slags biblar. Typ kvinnornas hälsobibel, bilmekanikerns bibel, svampplockarnas bibel osv.
Intressant - tycker jag också - att allt möjligt kallas bibel. Jag har faktiskt brukat använda mig av det när jag håller föredrag om Bibeln i alphagruppen. Vad betyder det att någonting kallas bibel. Vad vill man vinna? Vad är det för förväntan man vill sprida genom att få folk att förknippa ordet bibel just med deras produkt.
Jag tror att den önskade effekten är att människor ska tänka: här har du verkligt pålitlig information och här får du veta allt du behöver. Visst är det fantastiskt att bibeln har sådant rykte. Och det är ju så. I Bibeln finner du verkligt pålitlig information och allt det du behöver veta, nämligen om en sak: hur blir jag frälst? Svaret är tro på Jesus. Men det tragiska är nu att när alla möjliga marknadsförare börjar inse värdet av bibeln då börjar samtidigt många av dem som borde uppskatta bibeln - kyrkans präster, biskopar och höga teologer - istället i praktiken nedvärdera den. I stället för att tala om bibeln som den heliga skrift där vi idag kan få veta allt vi behöver i livets viktigaste avseende så börjar man tala om att bibeln bara är ett vittnesbörd om hur folk trodde då (Jfr KG Hammar som jag kommenterat i tidigare inlägg). Ãr det detta som Jesus syftade på när han säger om dessa tiga skola stenarna ropa? Tänk om man skulle ge ut svampplockarnas bibel och säga att den berättar om vad folk trodde om giftiga och ätliga svampar då - för 2000 år sedan. Vem skulle lita på den "bibeln"? Nej, en bibel måste ha relevans idag.
Efter det att jag hört om min väns bibelsamlande så har jag själv blivit uppmärksam på saken och bidragit med bla Gitarrbibeln (bok med alla gitarrackord), En bibel för alla motorcyklister (Bike-katalogen) och Prylbibeln (katalog från teknikmagasinet).
När jag berättade för en annan av mina bibeltrogna vänner om detta bibelsamlande så sade han: "då ska jag komma med ytterligare en till samlingen. Jag har nämligen flera exemplar av Cementbibeln".
- Cement-bibeln! ???
- !!!!
- Men det är ju utmärkt, kom jag på. Perfekt för oss fundamentalister när vi ska göra det som folk förväntar sig, nämligen slå bibeln i skallen på folk.
Helle Klein tillfällig präst
Jag skrev en kommentar på hennes blogg (om hon godkänner den vet jag ej, men det borde hon eftersom andra - betydligt spydigare - kommentarer passerat). Den lyder så:
"Känns lite märkligt att höra ett vittnesbörd som så tydligt synes gå ut på att man valt att vara aktiv präst bara för en tid (visserligen kvarstår vigningen och därmed "rätten" att verka som präst, men ändå). Som jag själv ser på prästvigningen så innebär det en vigning till ett livslångt engagemang. Det innebär också en vigning till Kyrkan. Jag förstår uppriktigt inte riktigt hur du tänker. Håller med annan kommentator som även ifrågasätter hur biskop Krook kunde viga under sådana förhållanden. Men detta är väl bara ett exempel på en utveckling (som skett och sker redan utan dig) innebärande att prästämbetet inte längre är Kyrkans utan den enskildes privata angelägenhet. Olycklig utveckling. Nedbrytande för det som genuint är KYRKAN. Pga detta är det min fruktan att ditt agerande på sikt kommer att bidraga till en negativ utveckling för kyrkan oaktat din goda vilja och den glädje du känt. Tyvärr. Någon (biskop) borde ha förhindrat detta."
Lågtryck och högtryck
Det här med tryck är annars ämnet för dagen. Egentligen borde jag ju fortsätta att spinna på de allvarliga tankar som väckts av senaste inlägget, men allvaret kommer och går. Och tid finns inte just nu att samla de allvarliga tankarna. Men jag måste ändå skriva någonting för att visa kära läsarna att jag lever.
Alltså: det har blivit lågtryck efter en tid av högtryck. Nu är det mulet och snöar och är varmare än förut när det vara kallare än det är nu. På vintern gäller nämligen följande:
Högtryck = klart och kallt
Lågtryck = mulet, mildare (varmare) och ev nederbörd
Men på sommaren gäller följande:
Högtryck =klart, soligt och varmt
Lågtryck= molnigare, mildare (kallare) och ev nederbörd
Alltså: på vintern är högtryck kallare än lågtryck men på sommaren är högtryck varmare än lågtryck. Det har jag inga problem med. Men det lusiga är ju att det måste finnas något tillfälle på vår och höst när det växlar. När det ena trycket övergår från att vara varmare än det andra trycket till att bli kallare och tvärtom. När sker det? Vid höst- och vårdagjämning? Eller finns en tid när hög- och lågtryck ger exakt samma temperatur? Jag spanar förgäves varje vår och höst på TV:s väderkarta för att upptäcka någon sådan tid men finner den ej. Var har den försvunnit?
Nu måste lågtrycket i magen förbytas mot högtryck. Ska det ske med hjälp av hamburgare eller vad ska jag välja?
PS. Läste ett inlägg i annat debattforum på nätet att i dagarna ska det komma en rapport där 650 forskare ifrågasätter de numera helt accepterade påståendena om växthusgasernas påverkan på klimatet. Kanske kan jag alltså ta hojen med gott samvete till sommaren. Kanske även Messenger då skaffat en så kan vi ta en tur tillsammans och fortsätta de andliga samtalen.
Vad slåss han mot?
Jag har nu sett reprisen av förra veckans Annas eviga*. Gamle kamraten hade ju dessutom på sin blogg skapat en länkt till SVT så man kan se programmet hur ofta man vill i trettio dagar. Alltså tittade jag lite till. Och nu är jag redo avge mina reaktioner:
Lite märkligt var det ju att höra filosofen och ateisten (en så'n som inte tror på Gud, om nu nå'n inte visste det) Torbjörn Tännsjö säga att han har ungefär samma tro som förre ärkebiskopen.
Men det som ständigt förundrar mig är KG Hammars återkommande, snarare kontinuerliga, ovilja att uttrycka tron i några som helst begripliga ord. Så fort någon vill det så säger han att orden blir dömande och förtryckande och uteslutande. Ännu märkligare blir det när han säger att kyrkan är ett problem. Den måste, enligt honom, finnas eftersom vi människor alltid har en tendens att organisera vår religion, men uppenbarligen menar han att den egentligen inte behövs. Jag tänker: tänk om någon ishockey-frälst människa skulle säga att att både ishallen och hockeylaget är onödiga, det räcker med att vi har en hermeneutisk hållning till ishockey dvs att vi tolkar våra liv som en hockeymatch.
Kan inte låta bli att tänka att Hammar är ohjälpligt efter sin tid. Han är ju fyrtitalist, tillhör 68-studentrevoltens generation. Den generation vars stora livsinsats har varit upproret mot alla auktoriteter och ett nedbrytande av alla gamla traditioner. Att han inte inser att allt detta gamla nu i de flesta människors ögon redan är totalt nerrivet? Det känns som om han hela tiden ägnar sig åt att slå in en dörr som för länge sedan är inslagen, omkullvält och nedtrampad. I mina ögon blir han en som gör det som aposteln Paulus uttrycker med orden slå i luften när man boxar.
Fyrtitalisternas livsprojekt behövs inte längre. Nu börjar folk istället söka efter svar. Dom vill höra någon säga någonting med innehåll. Detta blev så tydligt för mig i en konfirmangrupp för några år sedan. I många år har jag visat konfirmanderna en teckning ur en konfirmandbok som avser stimulera samtalet om hur vi uppfattar Gud. Gud är ritad som en trekant (treenighetssymbolen) i varje teckning, omgiven av andra detaljer i teckningen som ska leda tankarna till att Gud kan vara den som garanterar lycka, ger högtid, är sträng och dömande, är en kärleksfull famn osv. I en av teckningarna visas Gud som en som håller i ett litet kors från vilket det går trådar ner till en sprattlande marionettdocka. I många år har konfirmanderna inför den bilden sagt (det som tecknaren sannolikt avsett) att det visar en Gud som styr och dominerar oss och det uppfattas negativt. Men plötsligt någon gång kring årtusendeskiftet så hände något. Plötsligt uttryckte konfirmanderna: det är en Gud som bryr sig om mig, som håller i mig.
- En ny generation har kommit, tänkte jag. Nu uppfattas inte längre Gud som dömande, sträng och dominant, nej den Gud - som man inte längre tror på, men som man möjligen hoppas på - vill man ska vara en Gud som håller i en.
Den generation som nu växer upp vill (om dom alls vill ha en Gud) ha en Gud som existerar, som tydligt träder oss till mötes, som kan beskrivas, tilltalas och höras. Jag tror det är den Gud som Hammars och Tännsjös samtalspartner Elisabeth Sandlund kommit till tro på.
KG Hammar - klart efter sin tid.
* Tidigare har jag i ett antal inlägg å bloggen framfört mycket kritik mot programledaren Anna Lindman-Barsk för hennes tidigare program Existens vilka jag tyckte var ytterst tendentiösa och vinklade. Serien Annas eviga är bättre. Där är det ju ett direktinspelat samtal så där har hon inte samma chans att hoppa in och redigeringsvinkla.**
** Denna not är införd i inlägget några timmar efter det att inlägget först lades ut på bloggen
Motorcykel mitt i vintern
Ja, inte köra alltså. Men ha den som fokus och centrum. Det har jag haft i helgen. Styrelsen - nå i vart fall delar av den - för Sveriges Motorcyklister (SMC) i Norrbotten har varit samlade under lördag och söndag i Sikfors mellan Älvsbyn och Piteå på södra sidan Piteälven om nu någon inte vet var Sikfors ligger. Fina MC-vägar att köra på när man tar av från E4 vid Ersnäs och kör via Sjulsmark-Arnemark. Synd att det var vinter så jag var tvungen åka bil. Funderade på om jag skulle skriva köra bil. Men i ett föredrag som vi fick lyssna till på lördagen om SMC:s kursverksamhet så fick vi lära oss att normalt åker man bil (även som förare) men kör motorcykel. Det senare innebär ett mycket mer aktivt och medvetet agerande.
80/20 var något vi fick lära oss - om vi inte visste det förut. Det betyder att för motorcykelkörningen och säkerheten under körningen så betyder föraren 80% och hojen bara 20%. Vissa menar t o m att förhållandet är hela 95/5. Att föraren betyder mest innebär ju också att det är föraren som ställer till med de flesta eventuella problem. Det är bara att se hur det går vid en incident på en tävlingsbana fick vi höra: så fort föraren ramlat av så fortsätter motorcykeln lugnt och stabilt rakt fram utan problem! Ett par kamrater till mig har faktiskt sett det i verkligheten. Först kom en mötande motorcykel i ensamt majestät snett över vägen, en stund senare kom föraren "hjulande" ut i diket. Alltså är det viktigt att man lär sig och vidareutbildar sig. Själv har jag bara gått grundkurser (tidigare kallade "avrostningar") några gånger. Känner nu, särskilt efter det mycket intressanta föredraget, att det är dags för en mer avancerad kurs, sk BKK (Broms- och kurvkurs). Blir väl till att anmäla sig till Fällfors (där det blir härliga banor å gammalt nedlagt flygfält) eller till Kemora i Österbotten i Finland i början av v 30. Kommer det senare att kollidera med sommarens OAS-möte i Borås? I så fall får jag problem. Men eftersom jag varit på sexton OAS-möten och kurser sedan år 2000 men inte på en enda ordentlig MC-kurs så är väl saken klar - eller?
Problemet i norra Norrland är bristen på (aktiva) utbildade instruktörer. Därför beslöt vi i norrbottensstyrelsen tillsammans med västerbottningarna, som var med oss under lördagen, att ta initiativ till en instruktörsutbildning här uppe till våren så att vi åtminstone kan få fram ett större gäng grundkursinstruktörer till att börja med.
Värst vad mycket jag skrev här då bara för att jag skulle välja om jag körde eller åkte till Sikfors. Egentligen hade jag ju tänkt berätta mer om den vackra platsen innan jag fortsatte. Det var alltså på en camping- och konferensanläggning som vi var. God mat och trivsamt på alla sätt. Dessutom hade dom nedanför huvudbyggnaden en slags stor kåta med eldstad i mitten. Men det fascinerande med den byggnaden var väggmålningen. Den gick runt hela huset (på insidan) och visade hela norra Skandinaviens bredd från hav till hav, från Atlanten till bottenviken. Och det lustiga var några av målningarna. Fanns bl a en brygga som såg ut att röra sig när man flyttade sig i rummet. Likaså en ren som tycktes stirra en rakt i ansiktet oavsett om man iakttog den snett framifrån eller snett bakifrån. Som om den vred på huvudet. I sanning fascinerande. Klart värt ett besök. Och säkert är omgivningarna ännu vackrare på sommaren. Klart MC-turs-mål.
Jag kan ju ta den vägen någon gång när jag tänker köra motorcykel till gamle kamraten i Älvsbyn. Det gjorde jag f ö även som avslutning på gårdagen, dvs åkte bil till honom. Tack för middagen och, som alltid, trevligt sällskap. Och eftersom jag hade den återfunna hörapparaten med mig så uppfattade jag alla min gamle kamrats visdomsord denna gång.
Noll koll?
I våras började jag ha hörapparat. Det är väl på gränsen att jag behöver en. Hade jag inte haft arbete där lyssnande så att säga är en del av jobbet så hade jag nog väntat ett tag. Men frågar ni mina arbetskamrater så tycker dom nog att jag behövt den länge.
I vart fall. Den är liten och nätt. Jag märker den knappt. Har hänt flera gånger att jag somnat med den på örat. Utan att jag varit på örat, dock! T o m har jag flera gånger gått med den i duschen och fått ta till det vanliga torka-med-hårtork-tricket. Men den har fungerat i alla väder.
I somras var det fint väder. Då tog jag hojen för att hälsa på gammal kamrat i närbelägen metropol. Givetvis hade jag hörapparaten under hjälmen, men avslagen såklart. Men på vägen skulle jag tanka och handla lite på bensinmack härstädes och då gick det inte bättre än att när jag drog av mig hjälmen så gled hörapparaten av. Men inte märkte jag det. Först framme i grannkommunen där jag inställde mig på att höra min gamle kamrats visdomsord insåg jag att apparaten var borta. Kort slutledning ledde mig till Statoil på Mjölkudden. Snabb telefonkoll gav mig besked om att upphittad hörapparat inlämnats i kassan. Dock i platt skick, troligen efter överkörning av bil (eller MC-bakdäck, tänkte jag!). Någon ny tid hos audionom fanns inte förrän långt in på hösten. Dessutom glömde dom ge mig tid när höstschemat var lagt så jag fick påminna och först igår var jag där för att få ut mitt nya hörhjälpmedel. Jag har klarat mig förhållandevis bra utan. Jag har kunnat återgå till mitt gamla beteende att vända det sämre örat mot kvinnosidan i personalrummet!
I går fick jag alltså den nya. Stor glädje. Utom hos mina underlydande arbetskamrater som återigen får inse att dom inte kan snacka strunt bakom ryggen på sin arbetsledare.
Idag tappade jag den. Och det var därför jag gav detta inlägg rubriken Noll koll? Hur gick det till. Jag hade begravning i eftermiddags. Då tog jag av den för att på örat även få plats med både glasögon och bärbar mikrofon. Se'n gissar jag att jag inte tog på den igen. Först ett tag senare insåg jag att den saknades. Var kunde den vara. Jag gissade snabbt att den råkat följa med ur fickan någon gång när jag tagit upp nycklar därifrån. Snabb koll vid parkeringsplatsen bakom krematoriet. Negativt!* Nästa koll i Hertsökyrkan dit jag for efter begravningen för att avsluta arbetsdagen. Och mycket riktigt. Vid köksdörren låg den. Det var väl där jag tagit fram nyckelknippan. Skönt att slippa att två gånger samma vecka punga ut med 3800:- inkl momms.
I morgon far jag på ett sammanträde med SMC Norrbotten.
Vi hörs!
OBS att varje stycke i denna text börjar med "I". Det var väl så fyndigt att t o m Ann O Nym blir impad!
* uttryck som man lär sig i amerikanska deckare. Egentligen ogillar jag starkt allt dylikt och tv-nyheter som avslutas med se oss igen och annat amerikapåfund, men jag skrev det bara för att ni ska se att jag hänger med! Att jag inte bara lever i en svunnen tid (se tidigare inlägg med detta namn).
Klimat III
Tittade på hur dom såg ut gjorde jag också när jag i Dagen läste ett reportage tidigare i veckan om ärkebiskopens multireligiösa klimattjosan i Uppsala Domkyrka. Tjosan var ju raljant igen. Men vad ska man kalla det. Högtidligt undertecknande av dokument? Men det räcker ju inte för cermonin hade ju klara religionsinlag. Att kalla det gudstjänst däremot tar ännu mer emot eftersom det inte bara var kristna inslag.
Och det är här som det kommer in hur dom såg ut. Eller vad dom gjorde. Inte alla, utan de två viktiga huvudpersonerna ärkebiskop Vejryd och Uppsalas domprost Koivonen-Bylund. I tidningen var de båda (tillsammans med andra) med på bild under det att en muslimsk representant bad. Ärkebiskopen, som syntes i bakgrunden, stod med armarna efter sidorna och (tycktes det mig) med öppna ögon. Ingen tydlig böneposé alltså. Domprosten stod däremot med knäppta händer, böjt huvud och slutna ögon. Som om hon bad alltså. Eller? Heder år ärkebiskopen (om det nu inte bara var så att fotografen var så snabb att ÄB inte hunnit knäppa händerna och böja huvudet). Ty, även om man i en i grunden politisk fråga finner skäl att agera tillsammans med andra religionsföreträdare - och ingen ifrågasätter det rimliga i det - så måste man dock markera en tydlig gräns när det gäller allt som liknar religionsutövning.
Att kyrkan markerar i en politisk fråga är inte fel i sig. Men det ger en lite sur (!) eftersmak då man - samtidigt som detta sägs (vilket ju i grunden är exakt detsamma som hela det politiska etablissemanget redan säger) - på punkt efter punkt upplever att svenska kyrkan (rikskyrkan och de impulser som kommer därifrån!) - både hemmavid och internationellt - blir allt otydligare i det som är Kyrkans viktigaste uppdrag: att förkunna att under himmelen finns inget annat namn i vilket vi kan bli frälsta än Jesu namn.
Klimat II
Inget att skratta åt! Däremot tar jag mig friheten att göra mig lite lustig över den väldiga hysteri som utbrutit kring klimatfrågorna (OBS! frågorna). I mina ögon är det lite häxprocess över det. Alla är emot. Alla vet att det är fel. Varför? Jo, (huvudsakligen) för att alla andra vet och är emot. De som känner mig - sannolikt även de som bara känner mig via bloggen - vet (eller anar) att jag är lite allergisk mot att tycka eller tro som alla andra bara för att alla andra gör det. För några år sedan gick på TV ett annat program som handlade om ett gäng forskare som utifrån synnerligen seriösa studier kommit till slutsatsen att klimatförändringarna huvudsakligen beror på solens aktivitet. Det blir ju också mycket svårt att förklara de historiska klimatskiftningarna som gett vårt nordanland både istider och medelhavsklimat under skiftande tider om man inte huvudsakligen räknar med andra faktorer än de mänskliga. För några år sedan läste jag dessutom en artikel om en svensk klimatforskare som uttryckte just detta som jag kallar häxprocessupplevelsen (men med andra egna ord) när han beskrev att det idag i praktiken blivit så att den som inte avslutar vilken slags vetenskaplig uppsats som helst med några ord om hur detta påverkar klimatet, han eller hon kan titta i stjärnorna efter några ytterligare forskningsanslag.
Frågan (!) är nu: tror jag själv på detta eller skriver jag det bara för att med gott samvete kunna fortsätta åka motorcykel. Men märk att varje gång jag tar hojen itället för bilen då är jag miljövänlig eftersom hojen bara drar hälften så mycket bensin som min (gamla, onödigt bensinslukande) bil.
Klimat
Eller ska man säga: jag kommer att vara det? Saken är den att jag och mina två bröder (i Umeå) med respektive tillsammans ska åka ner till Västergötland och fira våra lillasysters och hennes makes 50-årsdagar. (När vi reser kan jag dock inte avslöja på bloggen för att inte underlätta för inbrottstjuvar vilka dock får tji eftersom mitt hus inte är tomt för det.) Nå, ivart fall har vi bestämt oss för att åka tåg istället för att flyga. Miljövänligt.
Nu ska det väl erkännas att det inte var miljön som var det verkliga skälet för beslutet utan ekonomin. Det blev klart billigare att vi delar på en liggvagnskupé. Dessutom förefaller det ganska trevligt att få sitt några timmar på tåget och surra med bröder och svägerskor även om dom kliver på och av i Vännäs så jag får åka ensam några timmar både i början och slutet. Osökt kommer jag att tänka på den stackars amerikanen som klev av tåget mitt i det kalla västerbotten och fann att när han på engelska i Köpenhamn försökt säga att han ville ha biljett till Venedig (Venice (?) el dyl på engelska) så fick han biljett till Vännäs. Så kan det gå.
Alltså det var snålheten som fick oss att ta tåget, men den miljömässiga aspekten ska givetvis inte glömmas. Särskilt inte som man får chansen att berömma sig. Nu har jag alltså klimatkompenserat. Det var ett ord som användes i kyrkomötet i höstas. Det förslogs att vi skulle klimatkompensera, dvs så fort någon i rikskyrkans sammanhang tar flyget så ska man betala en summa pengar som används till trädplantering någonstans på jorden. Träd käkar ju de farliga växthusgaserna som bekant. Min gruppkompis i kyrkomötet - icke helt okände Dag Sandahl - tyckte att denna form av klimatkompensering var en ny form av avlatshandel. Vi gör nå´t som vi har dåligt samvete för och sedan köper vi oss fria. Om det är fel att flyga så borde vi väl helt avstå, tyckte han.
Sagt och gjort. Vi tar alltså tåget fast resan inte har med rikskyrkan att göra. Det blir verklig klimatkompensering eftersom vi inte ens bidrar med några farliga flygbränsleavgaser. Denna kompensering kan jag ju använda till att köra motorcykel med gott samvete.
Felskrivning
Nå, när vi skulle skriva in det i predikoturerna så råkade min arbetskamrat på expen skriva: Kristna Fritidsförbundet. Alltid roligt när man får anledning till ett oväntat litet skratt. Givetvis hann det räddas/rättas i tid, men som alltid när något oväntat händer så får man anledning att fundera.
Är tron/vårt kyrkliga angagemang eller vad vi nu kallar det en fritidssysselsättning funderar jag. Ja, alltså för dem som inte jobbar i kyrkan. Vi som har tron som arbete borde väl snarast fråga oss om den påverkar vår fritid också. Alternativet till att det är ett jobb eller en fritidssyssla är ju att det är ett liv.
Alltså har tron med verkliga livet att göra? Är det bara jobb (för vissa) eller är det bara fritid (för andra). En annan sak som jag kommer att tänka på är hur tron och kyrkan har med olika sidor av mitt liv att göra. En frikyrklig pastor berättade för mig en gång att en person i hans församling varit frånvarande från gudstjänsterna under en tid. När han träffade henne igen så frågade han om anledningen. Hon svarade då att hon en tid "haft det jobbigt" och därför ej kunnat vara med i församlingslivet, men nu kändes det bättre så nu kunde hon återkomma. Det väckte rannsakande frågor hos pastorn: är det så att vi måste må/ha det bra för att kunna komma till församlingsgemenskapen? Borde det inte lika mycket vara tvärtom? Ska församlingsgemenskapen bara vara till för dem som mår tillräckligt bra för att platsa?
Här ser man vilka tankar en lite felskrivning kan medföra trots att det hann rättas och ej blev publicerat. Kommer att tänka på en annan felskrivning, dock ej i predikoturer utan i kommunal annnons (jag anar att jag kan ha skrivit det förr men eftersom det är roligt så vill jag dela det även med eventuellt nytillkomna läsare):
"För äldre i Luleå kommun:
Radiomastens äldreboende
onsdag kl 14 kaffe med dropp.
Dropp från taket har det varit någon dag nu med plusgrader. Det hängde vackra istappar över garageporten i morse. Men nu är det kallare igen. Dock inte lika kallt som i Älvsbyn så gamle kamraten behöver ej känna sig hotad i köldligan. Hoppas droppet håller sig borta så vi får en vit jul. Kaffe med dopp ser jag däremot fram emot många gånger. Kanske får jag det hos något av Fridsförbunden om jag går dit på gudstjänst på min fritid .
