Avtackning

hade vi i kyrkan idag. Av vår diakon som nu blivit pensionär lite i förväg (hon är yngre än jag). Arbetsledare och domprost var med och avtackade och slutligen fick vi be för vår diakon som nu flyttar till sin hemort i Finland.  
 
Men innan avtackningen hade vi haft en högmässa med ovanligt mycket folk, över 90 personer. Många ville givetvis komma och säga farväl men det var också körsång, vilket vi inte har så ofta. Även det drar extra folk.
 
Vid kyrkkaffet fick jag en förmaning att välja enklare psalmer. Vi får väl se vilken nytta den förmaningen gör. En av gudstjänstfirarna, som satt ganska nära prästplatsen, så jag hörde honom väl, kunde dock den förment svåra 430 vars tredje och fjärde vers var slutpsalm. Han sjöng av hjärtans lust. Men han kommer ju från en gedigen kyrklig familj och har nog sjungit den förrut flera gånger.
 
Vid kyrkkaffet fick jag även chansen att prata en stund med författaren - jag får väl kalla henne så efter det att hon skrivit en bok på flera hundra sidor - Eine Johansson som skrivit boken Finnkärringen, finnpolisen.
 
Eine bor nära kyrkan och vi har mötts i olika sammanhang i och utom kyrkan. I onsdags var jag till henne och köpte ett exemplar av boken. Jag sa då att jag knappast hinner läsa den än på ett tag, men i fredags kväll var den färdigläst. När jag väl börjat titta i den var det svårt att sluta. Men det är väl så, när man något lite känner författaren/berättaren så blir den angelägnare.
 
Boken är i två delar. Finnkärringen (en knapp tredjedel av boken) beskriver hennes barndom i Finland, hur hon i två omgångar kom som krigsbarn till Råneå och hur hon sedan som 14-åring, två år efter krigsslutet, väljer att själv flytta till sina svenska föräldrar. Kanske tycker jag själv att denna första del av boken var den som mer grep tag i mig. Här handlar det ju om erfarenheter som jag personligen inte har någon egen aning om; barndomen i ett fattigt hem med tio barn, första resan redan i förskoleåldern till främmande land och helt nya människor.
 
Den längre andra delen - Finnpolisen - handlar om Eines liv och arbete som polis i Norrbotten, större delen i Luleå. Som första kvinnliga polis norr om Indalsälven fick hon ofta kämpa för sin rätt (både vad gäller tjänstetillsättningar och andra frågor) och sina möjligheter. Flera gånger fick hon i överklaganden föra sin talan både inför Länsstyrelsen och regeringen - och fick rätt.
 
Till slut blev det kanske lite svårt att hänga med i alla turer, men att vi haft en sådan jämställdhetens pionjär i vår lilla stad det visste jag inte.
 
Ett starkt kyrkligt intresse har Eine också haft. I samtalet avslöjade hon att en och annan skulle kanske tycka att jag predikade länge idag "men inte jag", och berättade att i ungdomen kunde hon höra predikan som, bara den, kunde vara två timmar i en vanlig högmässsa. Om den långpratande kyrkoherden var Byström i Råneå eller Ekman i Töre uppfattade jag inte. En gång i tiden hade även Eine tanken att bli präst, berättar hon i boken, men polis blev det.
 
Nå, kyrkkaffet (med hemgjorda tårtor av vår husmor) tog slut och då var vi fem arbetskamrater som gick ut på lokal och bjöd vår nypensionerade diakon på en god middag.
 
 
 
 
 

Dubbelhelg

har det varit som bekant. Både igår och idag har jag celebrerat och predikat. 27 var vi igår, en bit över 30 idag. Inte märkvärdigt många på något sätt, men inte helt illa jämfört med andra kyrkor i staden. Glädjande se några vänner som tidigare haft sin huvudsakliga gudstjänstgemenskap i Björx. Dom är hjärtligt välkomna till oss. Kyrkkaffe ordnat av en av gudstjänstfirarna - s k volontär, för att använda kyrkoorganisationsspråk. Roligt när gemenskapen kan förlängas en stund. Det högljudda pratet vid kaffeborden är lätt att tolka som att gemenskapen är god.
 
Kyrkvärdsträff var det sen. God samvaro och sammanhållning även i den gruppen.
 
Senare under eftermiddagen blev det för mig biltur en bit bort efter E4. Träffade återigen god vän som jag besökte även i torsdags (och som i sin tur besökte mig före jul.) Men denna gång var även hustrun hemma. Riktigt trevlig kväll som avslutades med bön och förbön. 
 
God helg!
 
 

Tredjedag jul

idag. Aposteln och evangelisten Johannes dag. I vart fall har han namnsdag. Han är ju kärlekens apostel. Låter vänligt och snällt. Kontrast mot gårdagen, den helige Stefanos dag, martyrernas och blodsvittnenas dag. Visserligen var inte själva martyriet med i gårdsgens läsning ur apostlagärningarna. Fortsättningen kommer nästa år. 
- Det fortsätter jag med i predikan nästa år, utlovade den präst jag hörde predika igår. Bäst komma ihåg det till nästa år så vi planerar in honom på gudstjänst annandag jul.
 
Igår hade jag kunnat gå på gudstjänst med densamme prästen (Bosse) både i Örnäset (11) och Hertsön (18). Hade jag följt mitt hjärta hade jag valt det senare alternativet. Men nu valde jag följa mamma från hennes boende och då var det enklast och bäst bara rulla rullstolen 500 m på dagtid. En glädje få ta med mamma till kyrkan. Men hur många gånger till kommer hon att klara det? Jag noterade att hon intog större delen av predikan i sovande skick, men det är hon väl inte den första som gör.
 
På kvällen hade jag förmånen ha en god vän på middag. Givande andliga samtal efter efterrätten.
 
Idag har vi i ledarstaben för alphaarbetet träffats och funderat lite inför framtiden. Kanske blir det vissa förändringar på sikt. Den som lever får se.
 

Juldagen

är över. Svaret på gårdagens fråga: jag öppnade julklapparna redan igår kväll. Roligaste julklappen utan tvekan en burk med pepparkakor som barnbarnen - enligt sin moder - bakat "själva". Så klart innebär det faktum att de små liven bidragit till bakandet att kakorna smakar minst dubbelt så bra. Redan nu ikväll, till kaffe på maten efter juldagsmiddagen, tog dom slut.
 
Högmässa i Hertsökyrkan idag kl 11. Tjänstgörande musiker hade tagit med sig trumpetare som medverkat vid julottan i Örnäset. Det var en positiv överraskning. Roligt med trumpet till Vår hälsad sköna morgonstund. Jag fann sedan anledning säga något om att den psalmen inte bara passar på julottor, för den "morgonstund" vi besjunger i psalmen är inte just den morgon då vi deltager i julottan utan den morgon då Kristus fötts till jorden. Och denna frälsningshistoriska händelse kan ju besjungas när som helst. Åtminstone en av gudstjänstfirarna erkände att hon inte ordentligt tänkt på detta. Så fick man i alla fall förmedla någon kunskap.
 
Lite frukt och godis fanns kvar efter julaftonsfirandet, så något fanns att snaska på även om det inte var kyrkkaffe.
 
Snabbtur förbi mamma och sen till ett annat äldreboende, där jag i många år haft ansvaret för gudstjänsterna. Där blev det julpsalmsstund.Jag fick ta det med gitarrens hjälp då musiker som lovat deltaga med pianospel blivit upptagen med annat. Borde jag inte snart få lönepåslag för min gitarrspelarkompetens?
 
Hemma och middag och sitta och titta på de tio levande ljusen i den lilla plastgranen (!) som nu står i rum på övervåningen då det blir spring av hantverkare i vardagsrummet.
 
 
 
Ibland tänker jag att jag borde skriva nåt mer seriöst än bara berätta vad som händer. Jag tror läsarna förväntar sig det. För när det en längre tid saknas inlägg om svenska kyrkan, kyrkomötet, biskopar och kyrkans politisering då sjunker besöksantalet.
 
Så ett försök till nytändning på bloggen så här i juletider:
1. Jag tycker illa om att politiska partier dominerar kyrkans beslutsapparat
2. En partipolitiskt dominerad beslutsförsamling i svenska kyrkan kan inte uppfattas som  "kyrkans röst"
3. Jag kommer förmodligen inte att gilla den nya handboken
4. Jag siktar därför på att fortsätta använda den jag har (Artos missale)
5. Jag gillar inte tendensen till stordrift inom svenska kyrkan. Ogillar alltså många av de församlings- och pastoratssammanslagningar som genomförts under senare år (och som planeras)
6. Jag tycker det är uppåt väggarna fel med de behörighetsregler för präst-och diakonvigning som antagits enbart med syftet bli av med kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*
7. Jag läser dagligen den blogg där nyss nämnda krångliga uttryck lanserats
8. Jag skulle utan vidare rekommendera densamma bloggen för daglig läsning om det inte vore för risken att bli anmäld till domkapitlet. Alltså gör jag det inte.
9.Jag står fortfarande för att det var fel av en förtroendevald och en arbetskamrat i arbetsledande ställning (båda inom den församlingsorganisation där jag jobbar) att var för sig anmäla mig till domkapitlet utan att först ha talat med mig (vilket hade varit både kristligt och arbetsrättsligt korrekt).
10. Jag tycker fortfarande att ordet fobi används slarvigt i många sammanhang (men jag avstår skämta om det).
 
Nu fick kära läsarna något att bita i.
 
F.ö. kan nämnas att jag i julklapp fick en bok som min gamle kamrat bloggat om. "Omgiven av idioter" hette den. Frågan blir då: kommer även gamla kamrater som känt varandra i 55 år att betrakta varandra som idioter efter bokens läsande, eller kommer dom snarare att upphöra att betrakta varandra som idioter?

Tredje

söndagen i advent har det hunnit bli. Vi var något mellan trettio och fyrtio deltagare. När man använder stor konsekrationsoblat (bryts i 24 bitar) och kompletterar med lösa oblater så är det relativt lätt hålla reda på ungefärliga antalet kommunikanter. Extra medverkan med sång och violin i gudstjänsten. En person som bara besökt kyrkan ytterst få gånger uttryckte sin upplevelse av god gemenskap. Glädjande att höra.
 
I predikan avhandlade jag bl a den "eviga" frågan om Johannes döparen frågade Jesus för sin egen skull (han hade i fängelset kommit i tvivelsmål) eller för sina lärjungars skull (för att dom skulle stärkas i tron genom Jesu svar). I yngre dar trodde jag nog mer det förra och tyckte det senare var mer krystat. I dagens predikan anslöt jag mig snarare till det senare. 
 
Men vi måste få någon vettig ordning på möbleringen i kyrkan. Dom bekvämaste stolarna står längst bak. Vad tror ni resultatet blir av det? Antingen får vi ställa dom längst fram eller ta ut dom i konfirmandsalen. 
 
Efter gudstjänsten pålyste jag nästa helgs gudstjänster. Tvingades medge den totala anpassningen till folkreligiositeten som innebär att vi avstår fira fjärde söndagen i advent genom att inte ha högmässa och bara firar julafton genom julbönen kl 14.  Vid kyrkaffet kom en (1) person och uttryckte att vi borde firat högmässa, hellre skippa julbönen. Heja, heja. Men att skippa julbönen kl  14 i Hertsökyrkan går inte. För det har alltid varit julbön kl 14. Bara en (1) gång var det kl 13. Det var när nuvarande domprosten under ca två år var distriktspräst på Hertsön på 90-talet. Om hennes försök till ändring av tiden berodde på önskan att komma hem i tid till Kalle Anka* (som det vänliga skvallret säger) - boende utanför stan som hon var - det har jag aldrig fått bekräftat. Jag får kanske nämna detta på onsdag vid vårt julkollegium där jag av densamma nuv domprosten ombetts kåsera lite kring minnen från mina 25 år i församlingen.
 
Efter kyrkkaffet for jag på hembesök och firade mässa hos familj som jag regelbundet besöker i det ärendet. 
 
 - - - - 
 
* det var ju före SVT-Play

Första advent

har inte varit idag. Utan Första söndagen advent.
 
Högmässa i den kyrka där jag oftast går. Enligt ursprunglig planering ledig. Sen hade jag lovat ta högmässan då Bosse var bortrest. Sen blev jag sjukskriven - men med rätt att jobba om jag orkade. Vad blev resultatet då av denna slalomåkning? Inte lätt att veta. Men jag var där. God vän och kollega "som alltid är där" gav en hjälpande hand.
 
Fullständig högmässa - givetvis. Inget annat är aktuellt numera. Den tid är förbi när man hade nattvardslös gudstjänst av hänsyn till alla ovana gudstjänstfirare som dök upp. Dom kommer inte längre. 
 
Ungefär lika många gudstjänstfirare som normalt. Mitt emellan 30 och 40 tror jag. Några ytterst få personer som jag aldrig sett i kyrkan förr vad jag vet, även om jag sett dem i andra sammanhang. Bl a den kollega som ledde begravningsgudstjänsten för min svärmor.
 
Den gamla traditionen med julstjärnor till kaffet upprätthölls. Men betydligt färre går åt numera jämfört med för 20-25 år sedan.
 
Roligt sjunga de gamla kära psalmerna. En annan kär psalm som jag i min barndom lärde mig betrakta som Sions Toner-sång sjöng jag senare under eftermiddagen tillsammans med mamma när jag hälsade på henne på boendet, nämligen Det susar genom livets strid. Den sjöng vi alltid i mitt barndomshem när vi om adventslördagkvällen tände första adventsljuset. Den seden har jag behållit. När jag påminde mamma om hur och när vi alltid sjöng den sången kom hon dock inte ihåg det. Att sjunga den klarade hon däremot med bravur.
 
Efter besöket hos mamma hade jag först planerat gå i bönhuset* och få lite mat och sedan övervara dagens sista predikningar. Men när jag kom i närheten av busshållplatsen så lockade bussen mer än bönhusbänkar (även om det finns mjuka dynor).
 
Att gå både på kyrklig gudstjänst på förmiddagen och bönhusgudstjänst på eftermiddagen har förr lockat mig ganska mycket. Men under sista åren allt mindre. Beror det på att högmässa numera alltid är "riktig" högmässa dvs med nattvard. Mer och mer börjar jag undra om inte katoliken Anders Piltz (f d svenskkyrklig som konverterat) har rätt när han säger att många lutheraners behov av så oerhört mycket predikande beror på för lite nattvard? Att man liksom i utspädd form måste få i sig mängder för att det ska motsvara den kompakta andliga näring man får i altarets sakrament, i det välsignade brödet och vinet som ÄR Kristi kropp och blod, kroppsligt, fysiskt.
 
- - - - - 
 
* rättstavningsprogrammet föreslog "hönshuset" (inte mitt fel!☺

Gamla handboken

var det väl i huvudsak som följdes i de två gudstjänster jag deltog i idag.
 
Först i Hertsökyrkan kl 11. Vänner med privattaxi hämtade mig för deltagande i mässa som leddes av Bosse. 86 års ordning inklusive några korta inslag från Artos missale. Senare, kl 15 högmässa  i Björkskatakyrkan, ledd av domprosten med medverkan av biskopen som efter mässan "avlyste" lokalen som kyrkorum. Nu stängs den och lämnas till  försäljning. Skolan, som den rent byggnadstekniskt hör ihop med  är inte intresserad. Vad händer om ingen vill köpa den? Tar vi den åter i bruk hellre än att låta den stå och förfalla? River? Ja, vem vet.
 
Men åter till högmässoordningarna. Även i Björx oklanderligt enligt 86 års ordning, givetvis. Den fråga jag vill ställa är: om man vid någon av dessa två högmässor blandat in några nyformulerade böner från den just antagna nya handboken, hade då dagens gudstjänstfirare på ett märkbart sätt upplevt att gudstjänsterna varit mer levande och kommit närmare och upplevts vara relevantare och befinna sig mer i "vår tid" - en tid, vilken, som bekant, går förbi så fort att vi ofta inte ens hinner säga ordet handboksbeslut innan den är gången?
 
Lite vemodigt förstås vara med att stänga en kyrka.* Särskilt sorgligt för alla dem som funnit en god gemenskap i Björkskatakyrkans gudstjänster och olika grupper. Min upplevelse, som under senare år mest iakttagit Björkskatakyrkans verksamhet från sidan, är att man där på ett fint sätt lyckats knyta ett fungerande band mellan gudstjänst och flera vardagsverksamheter. Hoppas den andan nu kan ge liv på andra platser i församlingen. Det som krävs är väl fr a att det finns ansvariga (=personal?) som både i tjänst och i själ och hjärta är förankrade på båda ställena.
 
Även hoppas och önskar vi att alla som nu förlorar sin söndagsgudstjänstgemenskap ska finna den någon annanstans.

Nu är det vinter

Nu har snön legat kvar i flera dagar. Och fortsätter att fyllas på. Så vackert att sitta i vardagsrummet och kunna se ut över de vita vidderna genom de nya fönstren.
 
Besök av yngre bror i helgen. Han kom från Umeå i fredags och vi besökte bl a mamma tillsammans. Sedan har han varit på lindyhop-kurs och kom åter till mig på söndag afton efter väl förrättat värv. Middag tillsammans och stimulerande samtal - som alltid. I morse tog han bussen hem.
 
Kyrkliga aktiviteter under helgen? Var iväg och välsignade ett hem i lördags. Firade högmässa i går. Drygt 30 personer närvarande. Ungefär som  det brukar vara då. Nu är det Bosses tur att leda högmässa två söndagar. Hembesök med sjukkommunion under eftermiddagen.
 
Nu börjar kyrkomötets andra session för året. Nu blir det debatter i plenum och beslut. Nu ska alltså en ny handbok antagas. Jag känner noll och ingen entusiasm. Annat var det inför antagandet av 1986 år handbok. Då var jag engagerad och gick in för saken med liv och lust. Vem har behov av ny handbok nu? Ett litet kompletterande tillägg till den nuvarande hade fyllt alla eventuella behov som kunnat tänkas. Men nya handböcker behövs väl regelbundet för Verbums skull. Särskilt om förlaget fortsätter med sin hutlösa prissättning. Om jag inte varit fast i annat denna vecka hade det varit lockande vara i Uppsala och sitta på åhörarläktaren under debatterna och följa med FK-gruppen på lunch och middagar.

Idag

är det något slags gemensam dag för präster och diakoner i stiftet. Jag är inte där. Efter sjukskrivning med viss förblivande trötthet känns det inte som läge att fara iväg och jobba på ledig dag.
 
Igår däremot arbetade jag. Högmässa först. Något färre än senaste veckorna, bara 22 inklusive personal och kyrkvärdar.* Något referat av predikan blir det som vanligt inte. Den som vill ta del får infinna sig. Trots mitt bloggande har jag alltid upplevt mig som mer talare än skrivare.
 
Eftermiddag: sjukkommunion. Jag firar numera rätt ofta sjukkommunion hos olika personer. Att få fira mässa med dem som av olika skäl har svårt ta sig till gudstjänstgemenskapen har jag alltid upplevt som en av prästämbetets finaste uppgifter.
 
I morgon samlas präster och diakoner (förmiddag) till val av ledamot i domkapitlet. Naturligtvis är jag även här helt stenålders eller i bästa fall "från 1800-talet" när jag framhärdar i att det  bör vara en präst som är vigningstjänstens representant i domkapitlet. Att vara ledamot av domkapitlet är i princip ett lärouppdrag. För att kunna fylla ett sådant får präster dels skaffa sig en teologisk utbildning dels avlägga ett vigningslöfte om trohet mot den Heliga Skrift och vår kyrkas bekännelseskrifter. Några sådana "krav" läggs aldrig på diakoner. Det är alltså en avgörande principiell skillnad mellan präster och diakoner helt oavsett att båda nu inräknas i begreppet vigningstjänsten. Men det är klart; den avgörande skillnaden mellan präster och diakoner är även i övrigt på väg att utplånas eftersom det är allt fler bland präster och blivande präster som beskriver kärnan i sitt uppdrag som "att jobba med människor" (ev med tillägget "i glädje och sorg") vilket knappast kan ses som annat än en diakonuppgift. Jag förnekar inte att prästers och diakoners uppgifter i mångt och mycket kan överlappa varandra, men det viktiga är vad som är "karaktärsuppgiften". Diakon: omsorg om människor, präst: förkunna Guds ord och förvalta sakramenten.
 
Eftermiddagen imorgon samlas även utsedda elektroner (tillägg senare: här ägnade automatstavningen sig åt ett spratt, men roligt blev det ju 😊) och det skall hållas nomineringsval till biskop. Bryr jag mig? Knappast jättemycket. Redan i 50-60 år vid det här laget har man ju levt med att många av dom biskopskandidater som präster och kyrkfolk verkligen velat ha inte kunnat bli utnämnda; först p g a den socialdemokratiska regeringens tydliga styrning av utnämningspolitiken, sedan p g a reglering i kyrkoordningen. Hur länge ska man spela med i elakt spel? Det är en fråga jag länge ställt mig.
 
Om politiseringen av kyrkan gått snabbt - t ex genom främmande makts totala ockupation av landet, med åtföljande utbyte av hela biskopskollegiet mot biskopar lojala med de nya makthavarna - då hade många reagerat. Men nu har det hela gått "lugnt" och sakta tillväga med tilltagande anpassning från all opposition enligt tron "det kan inte bli värre än så här" - men det blir hela tiden värre.
 
Att det skulle finnas bättre och sämre bland de kandidater som från olika håll förs fram förnekar jag inte. Men allt är relativt.
 
- - - - -
 
* sammanlagt fem kyrkvärdar närvarande trots att bara två tjänstgjorde. Jag har uttalat det förr och gör det gärna igen: det är roligt ha kyrkvärddsr som är trogna gudstjänstfirare utöver sin tjänst. 

Tre konfessioner

har jag mött idag 
 
Först den ortodoxa vid liturgin i Domkyrkan. Att uppleva den ortodoxa liturgin är alltid himmelskt. Många icke-ortodoxa var där och vad jag såg lyckades de flesta följa prästens uppmaning att stå hela liturgin. Bara under predikan fick man sitta. Inte undra på att vi lutheraner sitter så mycket; vi lyssnar ju så mycket. Sittande är lyssnadets kroppshållning, stående är bedjandets.
 
Sedan mötte jag katolicismen. Genom möte med god vän som jag känt sedan studietiden. Vi fick lunch tillsammans och goda samtal innan han återvände hemåt efter några dagar i Norrbotten. 
 
Sen blev det - ja, vad då? Lutherdomen? Eller svenskkyrkligheten? Eller den evangeliska katolicismen? I vart fall firade jag mässa i Hertsökyrkan. Förhållandevis många för att vara kvällsmässa, 25 personer. Särskilt roligt att just två av dem kom, båda rullstolsburna och blinda. Ibland har det varit fyra rullstolsburna personer samtidigt i kyrkan. Kanske är Guds tanke att även en del personliga assistenter ska få höra Guds ord.
 
Man vet aldrig vad Gud tänker. 
 
Eftersom jag ibland fått kritik för att jag nämnt hur många präster som varit i kyrkan så ska jag inte göra det idag. Däremot nämna att det var två diakoner (nej, tre, lägger jag till efter rättelse av Jocke. Se kommentar nedan).

För sista gången:

Bara så ni vet: jag vet inte ännu resultatet av kyrkovalet. Vallokalerna har stängt för en  knapp timme sedan.
 
I kyrkan idag märktes valet. C:a 40 var vi på högmässan. Vallokalen (=samlingssalen) öppnade kl 12. Då kom en lång kö människor. 
- Tur att det kommer folk och bestämmer över oss så vi slipper göra det själva, uttryckte flera i gudstjänstförsamlingen.
 
Men flera av gudstjänstfirarna röstade också efter gudstjänsten.
 
Vad ska vi gissa om resultatet? Vet inte. Kanske är Sverigedemokraterna de som ökar mest. Jag tror dom har potential för det. Övriga partier och partianstrukna grupper får det nog svårare. Dom har ju funnits med länge så dom har kanske nått sin topp. Möjligen att även sossarna ökar. Dom har ju sådana resurser att mobilisera folk.
 
De opolitiska grupperna ökar knappast så mycket. Deras hopp står nog till folk som är kyrkligt engagerade men som kanaliserar sitt engagemang via ett parti. Om dom nu börjar ta ställning mot partpolitiseringen då blir det ju någon av de fria grupperna.
 
Hur många timmar måste man vänta innan något resultat börjar synas på nätet?
 
En skojig sak i den kyrka jag besökte idag var placeringen av valsedlarna. De olika gruppernas valsedlar brukar alltid läggas i bokstavsordning. Då har traditionellt Arbeterepartiet socialdemokraterna kommit först. Men den som ansvarat för valsedlarna i Hertsökyrkan ansåg att eftersom det står Arbetetepartiet SOCIALDEMOKRATERNA på valsedeln så är det ju "s"-ordet som blir det synliga. Alltså s i bokstavsordningen. Alltså strax före Sverigedemokraterna. Kan passa bra tycker jag. Samma statskyrkoanda, bara lite olika kosmetika.*
 
Nu väntar vi med spänning.
 
- - - - - - - 
 
*Kära läsarna minns väl den undersökning som Kyrkans tidning gjorde inför förra kyrkovalet 2013. Alla grupper i kyrkomötet fick fem frågor. S och SD svarade likadant på fyra av fem frågor. Som jämförelse kan nämnas att Frimodig kyrka och SD svarade likadant på endast en av fem frågor.

Blandade tankar på söndag

Den rubriken tror jag mig ha sett på annan blogg. Nu knycker jag den.
 
1. Det har varit dåligt väder idag. Stark vind och mycket regn. Hoppas det kan fylla den goda funktionen någonstans i landet att fylla på grundvattennivåerna. Annars är det ju helt meningslöst. Alltså blev det bil till kyrkan så jag slapp gå ändå till högskolan för att ta bussen. Alltså misslyckades jag från första dag i mitt försök att på prov leva helt utan bil. Ett tag har jag nämligen tänkt försöka det nu när jag köpt motorcykel igen. 
 
2. Högmässan idag leddes av Bosse. Han hade förutspått att det blir kort predikan när evangeliet bara var en vers. Men han tog hjälp av GT-texten om hur profeten Jeremia räddades ur brunnen. För mig helt nya infallsvinklar. Riktigt uppbyggligt.
 
3. Efter kyrkkaffet var det kyrkvärdsträff. I samband med det presenterade en av kyrkvärdarna sin idé till mer permanent fastsättning av våra ikoner. Jag hjälper honom gärna förverkliga det. Om han vill/behöver ha hjälp.
 
4. Hembesök sen och sen besök hos mamma. Får man räkna det som tjänsteärende när man besöker sin egen mor. Hon är ju a) gammal b) f d trogen gudstjänstbesökare c) församlingsbo d)
kyrkoavgiftsbetalare.
??
Nå, jag är ledig idag så det spelar ingen roll.
 
5. Sen for jag hem och märkte att det fuktat på insidan runt fönsterkarmarna i vardagsrummet. Och eftersom jag rivit en del kring fönstren så kunde jag nu förstå problemet i hela dess vidd. Lämpliga motåtgärder sätts in i samband med fönsterbyte.
 
Aldrig får man vara helt glad. Men man kanske blir glad när saken åtgärdats. Eller när man tagit en MC-tur eller när det gått bra för Frimodig kyrka i kyrkovalet - pga din röst!

Kyrkan

blev det givetvis. Inte en söndag utan kyrkogång. 
 
Men var, det är frågan. Det blev min kyrka, Hertsökyrkan.  Jag har visserligen flera gånger fått skäll här på bloggen när jag använt det ordet. Vissa har nämligen uppfattat det som anspråk på ägande. Inget kan vara felaktigare. Det är hellre som när makar talar om min man eller min hustru, det betyder ju inte anspråk på att äga den andre, utan just samhörighet och kärlek.
 
Men idag var det dessutom annorlunda på ett annat sätt. Idag var jag ledig så idag gick jag i kyrkan på samma villkor som alla andra (bortsett från att jag hade nyckeln med mig och påpassligt kunde låsa upp åt en person som hade ärende in i ett låst rum).Alltså säger jag idag min kyrka ur ett gudstjänstfirarperspektiv. Och det måste vara tillåtet. Varje gudstjänstfirare som vill bli en levande sten i det andliga husbygget bör ha en gudstjänstgemenskap som sin "hemförsamling".
 
Ett tecken på att flera som regelbundet går i Hertsökyrkan börjar växa samman i en gemenskap är att en kvinna som är helt rörelsehindrad, rullstolsburen och blind vågar låta sig skjutsas av färdtjänsten från sitt boende till kyrkan i förlitande på att någon av gudstjänstfirarna rullar in henne i kyrkorummet och tar henne fram till nattvardsutdelandet.
 
En sådan förtröstan med motsvarande ansvar uppstår bara där samhörigheten är så stor att man upplever att det är min kyrka. 
 
Nu återstår frågan blir det en mc-tur i det fina vädret?
 
Om två veckor är det valdag för kyrkovalet. Då röstar du på Frimodig kyrka.

Ingen var där

I helgen har det varit något slags reformationsjubileumsfirande här i stan med div aktiviteter i domkyrkan och Kulturens hus. Jag var inte där.
 
Det har också varit höstmöte i Fridsförbundets bönhus i Örnäset. Jag var inte där heller. Trots att min gode vän Stefan Aro var här och predikade. Jag hade väl inte lust bara. Fredag och lördag hade jag haft möjlighet men inte idag.
 
Det var också högmässa i Hertsökyrkan idag. Många av dom som brukar vara där var inte där. Kanske var dom på någon av de aktiviteter som nämnts ovan. Men när man är på någon sammankomst, av vad slag det vara må, så har jag lärt mig att man inte ska beklaga sig över alla som inte var där utan glädja sig över dom som var det. Då gör jag det: BL, AJ, M&L.G, CE, GE, Y&K.K, G&I.H, AJ, ?? förutom dom som måste vara där: vaktmästare IN, kantor AI och kyrkvärdar GM & OJ (men kyrkvärdarna kommer ju ändå nästan jämt. Även när dom inte tjänstgör). Jag hade en känsla att jag glömt någon. Då kom jag på det: prästkollegan BN. Hade ju varit synd om jag inte fått berätta att en präst var närvarande. Har jag glömt någon nu? Det skulle ju vara förargligt. Det är tillräckligt förargligt att jag inte minns namnet på en av de äldre damerna.
 
Nu är det dags börja fila på några debattartiklar inför kyrkovalet. Den som är kyrkoanställd och representerar Frimodig kyrka får skriva dom på arbetstid? Eller?? Jag menar det måste väl vara i enlighet med kyrkans sak att kämpa för att befria kyrkan från politikens ockupation? Eller??
 
Rösta på Frimodig kyrka. I Luleå stift ställer vi upp lokalt i Boden och Umeå men överallt i stiftet kan man rösta på oss i valet till stift och kyrkomöte. Skulle våra valsedlar saknas någonstans, så ta en blank valsedel och skriv Frimodig kyrka på den.
 
PS. Det hände inget i fredags men i morgon...!?

Två gudstjänster

blev det idag.
 
Först i kyrkan på Lövskatan - för andra söndagen i rad, men jag har ju varit ledig! - sen på kvällen mässa i ett hem. Dock var jag själv ej celebrant. Goda vänner hade besök av präst som fick fira hem-mässa med en församling på sju personer. Allt för att ge trogna gudstjänstfirare möjlighet fira en mässa som vad gäller alla faktorerna ämbete, liturgi och nattvardselement uppfyller de krav som en traditionalistisk kristen kan ställa.
 
Förra söndagen mötte jag i kyrkan en person som jag iofs sig känt i över 25 år vid det här laget, men som jag förra veckan fick ett intressant samtal med. Det visade sig att vi var avlägset släkt. Båda är vi ättlingar efter Per Israelsson Käck f. 1729, som gäller för att vara den förste inbyggaren i Glommersträsk i Arvidsjaurs kommun. Roligt plötsligt ha släktträff vid kyrkkaffet. Jag tillhör generation nio om Käck räknas som nr ett. Min nyfunna släkting skulle också kolla sin släktlista så vi kan se hur nära släkt vi är.
 
Idag under eftermiddagen besökte jag mamma och tog med henne ut på en promenad. Ja, jag promenerade, hon satt i rullstol. Jag rullade henne ändå till kyrkogården där vi besökte pappas grav. På torsdag är det fem år sedan han dog. Vi sjöng också en av pappas favoritpsalmer I hoppet sig min frälsta själ förnöjer. Hela utflykten uppskattade hon mycket. Och jag med. Och jag fick dessutom lite välbehövlig motion. Jag visade även mamma min prästvigningsbiskops, Stig Hellsten, grav.
 
Så kan det bli lite varierad sysselsättning på en söndag. Sånt man får tid med då man lärt sig inte arbeta på söndagar.
 
Nu firar jag mässa i Örnäset (kl 11) och Hertsön kl 18, kommande söndag och Hertsön kl 11 söndagen efter. 
 
Nu mörknar det ute. Märks att sensommaren kommit. Där jag sitter i min fåtölj har jag den lysande halvmånen vackert i blickfånget.
 
Även för svenska kyrkan mörknar det. Jag menar då dess fångenskap under politiseringen som framstår allt orimligare. Som tur är finns här en lysande stjärna på himlen: Frimodig kyrka. För alla vettiga kyrkomedlemmar är det ett måste att rösta på Frimodig kyrka i kyrkovalet den 17 september.

En tabbe

gjorde jag idag. Firade högmässa med grön skrud. På självaste Kristi förklarings dag. Ändå nämnde jag i predikan att detta är en av festerna under den festfattiga halvan av kyrkoåret. Tur att jag inte tillade "därför är den liturgiska färgen vit". Måste dock erkänna attt vaktmästaren gjort rätt: det var vitt kalkkläde framtaget. Ändå väcktes ingen korrigerande tanke i mitt inre. Tog bara den skrud som hängde längst fram i skrudskåpet. Måste mentalt ha befunnit mig någon helt annanstans.
 
Detta är nu andra veckan i rad jag firat högmässa i Örnäset och använt mina "riktiga" veteoblater från Hertsön. Ingen har efterfrågat glutenftitt. så varför ska vi i alla kyrkor (utom Hertsön) tvinga alla att inte få traditionella oblater?
 
På aftonen ledde jag Sommarkväll i Andreaskyrkan som är en del i vårt samarbete med baptistförsamlingen. När jag under förberedlsen gick runt och tittade på lokalerna fann jag på en vägg ett vackert standar som tydligen en gång tillhört Malmbergets baptistförsamlings söndagsskola, men felstavat babtist. Ser man på. Trevlig samvaro i den kyrkobyggnad som lika gärna kunde varit svenska kyrkans distriktskyrka i området. Men det blir kanske att vi samarbetar alltmer i densamma nu när Björkskatakyrkan ska läggas ner.
 
Nu gäller det att se hur spelarna i respektive Frankrike och England samarbetar på en fotbollsplan någonstans i Nederländerna.

2 x kyrka

blev det igår.* Men det beror på att det är semestertider. Då får man ha två gudstjänster. Vilket jag absolut inte har något emot. Kl 11 i Örnäsets kyrka och kl 18 i Hertsön. Ungefär lika många deltagare (ca 20) på båda ställena. 
 
I Örnäset var en av gudstjänstdeltagarna en av domkapitlets ledamöter. Undrar om han var ute för att utöva den fortsatta tillsyn över mig som utlovades i domkapitlets friande beslut i december 2015? Jag har svårt tänka mig att han fann något att anmärka på. I Hertsön fick jag träffa en person som jag inte sett på länge. Det var riktigt roligt. Dessutom tre som jag kanske inte kommer att se på länge. Dom flyttar söderut och vi fick därför ha en liten avtackning med förbön efter gudstjänsten. Sen gick vi ut och åt tillsammans. Trevligt det med.
 
Det man frågar sig när man dubblerar gudstjänst och predikan är vilken gudstjänst (och predikan) blir bättre? Den första eftersom man då ger järnet och den andra bara blir en avslagen repris? Eller den andra eftersom den första bara är uppvärmning och det blir den andra som gäller på riktigt?
 
Det är frågan. Den enda (förutom prästen och förhoppningsvis den Helige Ande) som var med båda gångerna var kantorn. Alltså är hon den som möjligen kan sitta inne med svaret.
 
Kommande söndag blir det för mig bara Örnäset kl 11. Då avser vi hålla till i stora kyrkorummet, inte i det lilla Mariakoret.
 
- - - - - - 
 
* och ingen av dem var katolska kyrkan

Högmässa

blev det idag igen. Denna gång på Fridhem i Vännäs. Jag stannade alltså kvar i Umeå till idag (söndag) efter OAS-mötets slut på lördagen. Vi var tre oasare som lockats av goda vänner i Vännäs att komma dit till söndagens högmässa. Andra gången jag var där. Första gången var i påskas. Samma upplevelse som förra gången: absolut ett ställe som jag skulle kunna ha som min regelbundna gudstjänstgemenskap. Återigen får man upplevelsen att det man igenkänner som genuint svenskkyrkligt numera i allt större utsträckning förverkligas utanför svenska kyrkans officiellt organiserade sammanhang. Samma upplevelse av liturgin som i påskas: eftersom man redan "moderniserat" liturgin (i grunden 1942 års ordning) på några punkter så finns inget egentligt skäl att inte också sjunga de liturgiska partierna helt enligt gällande handboks (1986) text- och musikalternativ.
 
God predikan också - givetvis! Roligt att predikanten (prästen Gunnar Andersson) citerade samma avnitt ur bekännelseskrifterna - om "evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete" - som jag citerat i min predikan på lördagen. Vi läste ju samma evangelietext, men för GT-text och epistel följde Gunnar förra evangelieboken som generellt är lite mindre "pk"-tillrättalagd än nuvarande.
 
Eftermiddagen blev det besök hos yngre bror där vi firade äldste sonen som just tagit sin examen vid - ja, hur var det nu, var det Oxford eller Cambridge? Det förra va? Roligt även träffa densammes flickvän från Ryssland. Så duktig hon redan var på svenska trots att hon bara övat via internet!
 
Idag har jag även suttit med äldre bror och lärt mig massor om dator- och telefonanvändning och allt som därtill hörer.
- Snart blir jag en modern människa, sa jag till sist.
- Det tror jag när jag ser det, sa svägerskan.
 
Vänta bara! Snart kanske jag har både mobilt Bank-id och Swish.
 
Men oroa er inte för moderniteternas intåg i mitt liv. Kv*nn*pr*st-f*r*spr*k*r* blir jag aldrig. Ej heller Facebookare.

Blandad söndag

Idag var läget sådant att jag inte fann någonstans att gå i kyrkan där det stämde med mina önskemål. Alltså fick man gå någon annanstans. Och då blir det understundom katolska kyrkan. Jag kommunicerade ju på stormötet lördag kväll så det kunde accepteras att sitta i bänken under kommunionen. Men att bara få lyssna till en riktig liturgi och få be med i gudstjänstens böner, vilken rikedom! Jo, mässfirare är nog numera mer min titel än gudstjänstfirare.
 
Men lite försent kom jag efter att första ha varit till Mjölkudden och lånat ut bilen till dottern. Missade rätta bussen och fick ta en annan. 
 
Efter mässan blev det promenad till stan för gemensam lunch med god vän, sen promenad tillbaka för besök hos mamma. Då vädret var fint tog jag med henne på rullstolsrally runt en del av Skurholmen. Vi tittade även in hos en av hennes gamla vänner (tillika prästkollega och f d chef till mig) och fick en pratstund. Bl a pratade vi om en annan prästkollega, tillika min (och andras) ungdomspräst i Örnäset i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Senare på em fick jag ett mail av yngre bror att han fått meddelande om att densamme prästen tidigare idag avlidit.*
 
Del av kvällen ägnades åt finalen Confederations Cup. Det gick som det brukar: Tyskland vann! Tur att dom började med den vanan först efter världskriget.
 
I  övrigt tänker jag så: är det någon som fortfarande  inte anser att svenska kyrkan är ockuperad? Jag menar efter intervjun med Stefan Löven och Sverigedemokraternas storsatsning inför kyrkovalet. Jag kommer i fortsättningen inte att ta något beslut av kyrkomötet på minsta allvar. Det har jag visserligen deklarerat många gånger redan. Nu gör jag det igen!
 
- - - - -
 
* jag nämner inget namn innan saken offenrliggjorts men det finns väl vissa bland läsarna som anar vem som åsyftas

Hemma igen (2)

Men efter bara en halv dsgs bortovaro denna gång.
 
Jag besökte stormötet i Haparanda tillsammans med goda vänner från Luleå som i sin tur hade med sig god vän från Kalix.
 
Ett tag har jag burit på tanken besöka stormötet. Men inte ensam. Så igår ringde jag i tur och ordning två vänner i det ärendet. Den ene tackade nej den andra nådde jag ej. Men rätt som jag idag i slutet av förmiddagen satt och läste så ringde andra vänner och undrade om jag skulle med. Dom befann sig visserligen i stugan men bara jag gav mig ut på E4 en bit så kunde vi mötas och jag få skjuts en del av vägen.
 
Sagt och gjort. Allt gick enligt plan. Väl framme hann jag höra två predikningar före middagspausen. Särskilt uppskattade jag den andra där predikanten talade över Mark 2 där Jesus förlåter och botar den lame. Det uppmuntrande var att höra ord som helt bekräftade min egen undervisning om bikt och förlåtelse förra helgen.
 
Under middagspausen blev jag anmodad hjälpa till i mässan (jo, jag hade för säkerhets skull tagit alba med). Till min glädje fick jag distribuera i par med Missionsprovinspräst* som varit min parhäst i dylika sammanhang flera gånger.
 
Dock gillar jag inte att man även i dessa laestadianska sammanhang understundom kan byta konsekvent till glutenfria oblater. Att man har en extra skål för den som önskar må möjligen accepteras men att tvinga alla nattvardsgäster avstå från det som historiskt är en riktig oblat, dvs av vete - det gillar jag inte. Ska man behöva bli katolik också av detta skäl? Tur att det var riktigt (=alkoholhaltigt) vin så det i alla fall var någon ordning.
 
Att glutenfritt (och på sina håll alkoholfritt) numera sprider sig som en löpeld tror jag beror på att man i allt fler familjer vänjer sig vid att det i förskolor, skolor och sjukhus är en fullständigt självklar "rättighet" för var och en att vid behov få specialanpassad kost. Så tar man med sig den attityden till kyrkans gudstjänster och tror att det helt naturligt skulle vara samma sak där.
 
Men, notera: inför Gud har vi människor inga rättigheter. Jo, en, rätten (makten) att bli Guds barn. (Joh 1:12). Men sen är det slut. Nå, denna sak kan vi diskutera en annan gång. Kanske borde det bli ett eget inlägg?
 
En stunds paus i goda vänners stuga innan hemresa. Men då hann det ju bli i morgon också.
 
- - - - - -
 
* så det är fritt fram om någon vill domkapitelsanmäla mig för Missionsprovins-samröre. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0