Torbjörn Lindahl

fick jag leda igår, Joh. Döparens dag. Enligt gällande evangeliebok alltså, men egentligen Fjärde efter Trefaldighet fast riktigt egentligen Döparens dag eftersom dess rätta datum (innan vi började flytta datumbundna helgdagar till närmaste söndag) var 2t juni.  Hur det kommer sig att Joh. Döparens dag ligger 24 juni och inte 25 juni när hans födelsedag ska firas ett halvår före Jesu födelsedag 25 december, förklarade jag för menigheten vid gårdagens kvällsmässa i Hertsökyrkan. Det beror på att man förr räknade månadens dagar bakifrån och då blir det skillnad på en dag eftersom december är 31 dagar men juni bara har 30 dagar.*

 

Knappt tjugofem gudstjänstdeltagare sammanlagt. Väl "lönt" med mässa således. Men det var andra gudstjänsten för dagen. Kl 11 högmässa i Örnäset. Knappt tjugo deltagare. Tillsammans knappt fyrtiofem längtande själar i församlingens östra del således. Tre av dem som ofta kommer till Hertsön var i Örnäset kl 11. Hade alla regelbundna hertsögudstjänstfirare kommit till Örnäset om vi bara firat en mässa? Tror inte det. Ju fler gudstjänster, desto fler gudstjänstfirare sammanlagt, det är min övertygelse. 

 

Efter kvällsmässan middag å lokal i staden tillsammans med en av gudstjänstfirarna under vilken middag frågan om predestinationen till salighet utreddes sorgfälligt. Väl hemma i favoritfåtöljen hann man se lite fotboll. Var det Colombia-Polen?

 

 

* nu har du fått ta del av, för det dagliga livet helt onödig, Wikipediakunskap som du lätt kunnat skaffa dig själv bara du är i besittning av s k smarttelefon

När jag i eftermiddags kom hem? 

 

Jag hade hämtat mamma och tagit med henne till kyrkan. Bosse celebrerade och predikade.* Kyrkkaffe sen.

 

Efter gudstjänsten skjutsade jag hem mamma och innan jag hunnit från äldreboendet så kom min moster och morbror på besök. Så fick man hälsa på dom också.

 

Men hur kunde jag tveka när jag kom hem? Tveka att fara ut en stund med med kära motorcykeln. Av samma skäl som igår: när man sjunkit ner i favoritfåtöljen så ids man inte som vi säger i Luleå. Men om Mexico kan besegra Tyskland i VM så borde jag kunna besegra min lättja. Och till slut lyckades jag. 

 

Norrut även idag. Men lite längre än igår. Kurviga vägen över Sundom och sen hem från Råneå. Lite teknikövning som vanligt å större parkeringsplats. Det behöver jag definitivt mer av.  Hem via Örarna- Bensbyn.

 

Jag säger det igen: så avstressande att vara ute med MC! Det är nästan så att man skulle kunna få ett infall att vända hojen söderut, stanna till vid lämplig mack och köpa en tandborste och ringa en av sina bröder i Umeå och säga: "jag kommer om tre timmar". Det sista vore dock en överloppsgärning eftersom yngre bror ringde mitt under Tyskland-Mexico-matchen och planerade in ett besök kommande lördag-söndag.

 

Mässa, MC och fotboll på TV.** Vad fattas?

 

 

* detta var sista gången för sommaren vi har 11-gudstjänst i Hertsökyrkan. Kommande söndag är det mässa kl 18 och räknat därifrån är det varannan söndag kl 18 t o m 19 augusti. Fr o m 26 aug är det återigen sön- och helgdagligen kl 11.

 

**  prioritering i nämnd ordning

blev det ikväll. I vart fall variation jämfört med hur vi brukar ha det (piano istället för orgel) och jämfört med hur jag planerat det (att musiker överhuvud taget var med).

 

Från början var det tänkt högmässa kl 11, så kom i vintras budet från domprosten att vi skulle sammanlysa kl 11 pga biskopsmottagandet i domkyrkan. Då trodde väl nån att det blir gudstjänstlöst, men mässa på annan tid var tiiåtet. Så begärde ordinarie musiker semester så då tänkte nån att det blir väl bra när det ändå inte ska vara gudstjänst. Men det ska det visst vara sa jag och sa att vi i nödfall kan ha mässan musikerlöst. Och det planerade jag för. Men bara ca ett fjärdedels dygn före mässan , då jag slog på tjänstemobilen igen efter två dagars ledighet, fick jag se ett mail från annan musiker om vilka psalmer jag skulle ha eftersom han för länge sedan fått frågan om att spela och det visste inte jag. Det är väl så när allt seglar mellan gudstjänstansvarig präst och arbetsledare och bokningsansvarig på expeditionen.

 

Alltså blev det den mässa "kortare form" som vi brukar ha på kvällstid istället för den av kollega och vän utvecklade Completoriemässa som vi brukar använda ibland om det är musikerlöst vid en kvällsmässa, vilket jag alltså först trott att det skulle vara. Hänger ni med?

 

Söndagen (10/6) var alltså min prästvigningsdag. Givetvis borde prästvigningskamrat som satt i församlingen varit med och koncelebrerat! Tänkte inte på det.

 

Även ett annat jubileum var begrundansvärt. Året då jag prästvigdes (1979) låg kyrkoårets söndagar senare än i år. Det betyder att predikotexten för denna söndag (2:a e. Tref)  i år (10/6) var densamma som predikotexten när jag (en eller två veckor?) efter prästvigningen predikade i min första kompletta högmässa (med HHN - som det hette då). 

 

Dock fruktade jag den gången att det inte skulle bli av. Jag hade nämligen på lördag kväll blivit illamående och spytt. T o m upplevt det nödvändigt ringa vp Bergdahl och förvarna om att jag eventuellt inte skulle kunna komma på söndagen. ("Ingen fara, jag tar det om inte du kan", blev svaret). Men det var ingen långvarig magsjuka. Troligen bara en tillfällig matförgiftning sannolikt orsakad av ätning av rökt sik som vi fått av någon och ätit samma afton.

 

Åter till innevarande år (tänk så detaljerat man minns efter så många år).Knappt 25 deltagare var det denna gång fast det var kväll. Inte så illa. Efteråt bjöds det på jättegott fika som ordnats av några av de trogna gudstjänstfirarna. Tack för det.

 

Tre rullstolar i gudstjänsten. Roligt det med. (Inte att någon sitter i rullstol, så klart, utan att de som nu gör det vill och vågar komma och känner sig hemma i gudstjänsten och gemenskapen).

 

 

 

 

 

 

är det idag enligt gällande evangeliebok. Bara doppsalmer i högmässan. Predikan handlade väl inte bara om dopet utan om tre verkligheter som hör till ett äkta kristet liv: tron, dopet och Anden.

 

Jag säger det igen, när jag får predika och celebrera då lever jag upp även om jag annars kan känna mig rätt less. Celebrera (=leda nattvardsgudstjänst) fick jag göra två gånger till under eftermiddagen i samband med sjukkommunioner. Jag gillar att vid sjukkommunioner fira en enkel men komplett mässa. Särskilt när det gäller människor som är långvarigt sjuka eller handikappade och som varit regelbundna gudstjänstfirare. Dom uppskattar ju att få höra hela nattvardsbönen och att få sjunga Helig  och O, Guds Lamm. Bruket att vid sjukkommunion bara bära med sig en redan konsekrerad oblat förstår jag inte riktigt.* Den fornkyrkliga ordningen att diakonen bär delar av det välsignade till de sjuka direkt efter församlingens högmässa kan jag iofs förstå. Det kan skapa en koppling mellan gudstänstgemenskapen och de sjuka. Men förutsätter väl att den sjuke varit deltagare i den gudstjänstgemenskap från vilken gåvorna bärs. I de fall som berör mig är det ju inte riktigt så. Här är det människor som jag väl lärt känna huvudsakligen i andra sammanhang än Hertsökyrkans gudstjänster.**

---

* detta skriver jag utan att riktigt veta vilken ordning man i detalj följer vid sjukkommunion utan celebrerande.

PS. Det slår mig just nu att benämningen för saken är sjuk- kommunion! Då borde det ju bara vara kommunion och inte komplett mässa. Hm!

 

** jag firar regelbundet sjukkommunion (!) även hos andra än dem jag idag besökt

 

 

Så kan sistlidna helg + dagarna före och efter sammanfattas.

 

Gamle biskopen, som på lördag lägger ner staven vid gudstjänst i domkyrkan kl 13 (jag kommer att vara där); vännen och kompisen ända sedan ungdomstiden - Hans Stiglund, mötte jag vid stiftsfullmäktige i Skellefteå fredag- lördag. Just när jag stod och packade det sista på motorcykeln kom biskopen på väg till bilen. Vi skippade båda lunchen eftersom ingen av oss skulle med gemensamma bussen och det blivit en stunds väntan eftersom det avslutande sammanträdet gick snabbare än planerat. Nå, vi fick en stunds samtal på parkeringen. Jag bokade direkt in två saker:

1) att han kommer och predikar i Hertsökyrkan någon gång nästa vår (när han haft sitt halvårs vilotid för att vänja sig av med biskopsrollen)

2) att vi går på hockey någon gång under hösten

 

Båda sakerna ställde han upp på med glädje.

 

Kommande biskop i stiftet - electa Åsa Nyström - träffade jag just före Annandag Pingst-kvällsmässan i Hertsökyrkan. Jag vet ej om vi mötts någon gång tidigare (möjligen på prästmöte, hon har ju tidigare varit i stiftet eller var hon Lulestiftare under sin EFS-prästtid så hon inte deltog i kyrkans prästmöten? ) Strunt samma. När vi möttes igår kväll kändes hon oerhört bekant, men så har man sett henne på bild många gånger. Hade hoppats få några ord med henne även efter gudstjänsten men hon och hennes sällskap om ytterligare två personer hade försvunnit innan jag hann ur sakristian. Vi hade ju inget fika heller. 

 

Vad har jag då gjort under tiden mellan dessa två biskopsmöten? Jag for till södra stiftsdelen och besökte goda vänner sedan många år. Där fick jag vara med om mässa i ett litet privatkapell både lördag och måndag och däremellan på Pingstdagen i en helt offentlig gudstjänst ledd oklanderligt som en äkta svenskkyrklig gudstjänst enligt 86 års handbok av präst i Missionsprovinsen.*

 

Nu får min mle kamrat (se kommentar till föregående inlägg) vara nöjd!

 

---

* alltså fick jag inte på Pingstdagen vara med om något firande av nya handboken/missalet.

Kollegan Bosse, som ledde högm i Hertsön Pingstdagen hade åtminstone tänkt visa upp missalet, men ej funnit det i kyrkan. Det beror på att jag lämnat "nyböckrena" till arbetskamrat som lovat texta ordet Hertsökyrkan med vacker stil. Nya missalet** ska förvisso känna sig vördat där det år efter år kommer att stå oanvänt i bokhyllan

 - - - - 

** för den eventuellt oinvigde : ett missale är prästens altarbok som innehåller handbokens texter till den allmänna gudstjänsten + melodistämmans noter till de partier som prästen ska sjunga, men inte de kompletta notsystem som organisten har i sin musikbilaga för att kunna kompa vackert.

Fr a därför att vi inte hade förmiddagsgudstjänst i Hertsökyrkan. Dagen började med en längre morgonprommenad än vanligt. Sen tog jag det lungt. Hade bestämt mig för en MC-tur i det vackra vädret men kom mig inte för. Är väl lite less på att bara köra runt stan och min gamle kamrat kan jag ju inte ha som mål för andra gången på fyra dagar. Men efter  senaste dagarnas anspänning - det är det alltid med en konfirmation - så var jag kanske i behov av en slappardag. 

 

Målet för dagen var givetvis kvällsmässan i Hertsökyrkan och före dess ett snabbesök in på exp för att skriva under konfirmationsblanketten. Men strax efter kl 15 insåg jag att jag lika gärna kunde gå på bön i bönhuset kl 16 så då gjorde jag det. Två predikningar. Den ena mer undervisande, den andra lite mer personlig. I den senare uttrycktes en saknad efter ungdomar som vuxit upp i detta sammanhang men nu inte syns lika ofta i de gemensamma gudstjänsterna. Är det sant att vissa börjat försvinna? Jag har inget säkert svar.

 

Efter predikningarna satt jag en stund tillsammans med två av de övriga konfirmandlärarna och utvärderade årets lästid. När jag gick från den korta samlingen märkte jag att det var fika i samlingssalen. För ett kort ögonblick frestades jag ansluta mig till de fikande och strunta i kvällsmässan. Men frestelser är till för att övervinnas - hur trevligt det än vore sitta och fika med goda vänner. Nej, numera kan inte en nattvardslös predikogudstjänst (inte ens med två predikningar!) ge mig upplevelsen att jag varit på helgens riktiga gudstjänst.

 

Alltså, till bilen med språng och till Hertsökyrkan. Lite sen blev jag men eftersom även bönhusgudstjänsten inleddes med syndabekännelse så får det gälla som beredelse. Jag kan inte nog uttrycka glädjen att få be med i hela nattvardsliturgin. Att få tillhöra en verklig bedjande gemenskap, inte bara en lyssnande.

 

Ca 30 var vi som fick höra Bosse hålla en riktigt engagerad predikan. Särskilt brände det till när han talade om dom som tror sig göra tjänst åt Gud genom att döda Jesu lärjungar. Han tillämpade då det uttrycket även på att döda tron hos de troende, vilket sker när de kristna ska förhindras tillbe Fadern vilket inte är en mänsklig benämning på Gud utan en - förpliktande! - del av Guds givna uppenbarelse.

 

Jag tror mig kunna ana vilka nymodigheter i nya handboken som Bosse inte kommer att använda!

har det varit. Och den är redan över trots att själva helgen just börjat.

 

Vi började igår afton med samling för konfirmanderna i Örnäsets kyrka. Provning av kåpor och övning inför konfirmationsgudstjänsten. Återsamling idag kl 12 för fotografering, repetition inför konfirmationen och sedan själva högtiden i kyrkan kl 14.

 

I grunden en högmässa med konfirmationsmomenten insprängda. Redovisningen fick bestå av att några konfirmander läste bibelord om Anden och att hela gruppen sjöng sången Hela vägen går han med mig. Allt fungerade utmärkt vad konfirmanderna beträffar. Den som gjorde bort sig var prästen. Vid psalmpålysning gick jag ett steg för fort och höll på att hoppa över hela den centrala komfirmationsdelen. Som tur var upptäckte jag misstaget i något så när god tid så skadan kunde repareras. Är detta ett tecken på att jag inte längre klarar hålla saker i huvudet så det är dags för pension?

 

Efter gudstjänsten fika med tårta i bönhuset. Så blev det en fin dag. Detta är nu tredje året i rad som jag leder konfirmationen för Fridsförbundets konfirmander. Fin grupp med trevliga engagerade ungdomar. Och engagerade, intresserade föräldrar! Och det som verkligen skiljer en dylik konfirmation från en "vanlig" kyrkokonfirmation är att samtliga (eller åtminstone exakt nästan alla) närvarande vuxna kommunicerar. Här lever konfirmanderna verkligen i ett sådant kristet sammanhang som i princip är det naturliga för både barndop och konfirmation.

 

Och när man i detta sammanhang ber de böner som ingår i konfirmationsritualet så upplever man att det är formulerat för en situation där majoriteten av konfirmanderna inte är bekännande kristna. Här skulle böneformuleringarna kunna vara mycket mer profilerade om att söka, finna och leva i personlig kristen tro.*

 

Men ska jag nu säga något lite kritiskt efter denna lovsång så är det att jag saknar något av det levande engagemanget i liturgin som jag numera är van vid i Hertsökyrkan. Så även om här är gott om människor som å sin sida är vana vid bibeln och psalmerna så finns fortfarande en del att lära och upptäcka när det gäller liturgin. Men det kräver väl att högmässolivet blir mer av regelbunden vana.

 

Efter kaffe och tårta i bönhuset blev det färd till Hertsökyrkan för återställande av diverse som jag lånat. Där hann jag sedan vara med om kvällens avsnitt av pingstnovenan. Bosse talade över ämnet Salva för dina ögon. Både igår och ikväll var det ca tjugo deltagare. Hela iden med pingstnovena känns som ett fint initiativ av domprosten. I morgon firar vi högmässan i Hertsökyrkan kl 18 och räknar också den gudstjänsten som en del av pingstnovenan.

- - - - -

* nu är det iofs tillåtet att fritt fornulera förbönerna så det är väl bara lättja att jag inte jobbat med det

 

Himmelsfärden var ju Kristi. Den som Kyrkan idag firar på fyrtionde påskdagen. Själv firade jag med den lokala kyrkan på Hertsön efter att ha hämtat mamma på hennes boende. I predikan påminde Bosse om att även Kristi mänskliga natur är på Faderns högra sida. Att det alltså redan finns en människa på Guds tron är det slutgiltiga beviset för att segern är vunnen.

 

På Kristi himmelsfärds dag har det alltid varit lite färre gudstjänstdeltagare än söndagarna innan. Är det kanske långledigheten som lockar folk till stugor eller andra ställen? Ändå var vi idag jämförelsevis många, över trettio - (t o m nästan 40 hörde jag någon dag senare och kompletterar därför bloggposten lörd 12/5). Jag minns en diskussion vi hade i prästkollegiet i dåvarande Örnäsets församling för rätt många år sedan. Frågan var om det var lönt att ha högmässa denna dag, då konkurrensen var stor från gökottor i parti och minut. Jag lät då vår vaktmästare i Hertsökyrkan ta fram statistiken för högmässorna de tre senaste åren. Mellan 20 och 25 varje år. Och det gjorde att ingen längre ifrågasatte vår högmässa. I år var det alltså  över trettio! Klar förbättring. Jag fortsätter hävda: regelbundna gudstjänster (inte en massa sammanlysningar), inte en massa gudstjänstpåhitt, utan en ordning som folk kan lära sig; då kommer det på sikt folk. I dag var det nästan en hel rad med ungdomar. Riktigt roligt. 

 

Vid kyrkkaffet gjorde jag en ny intressant bekantskap En man som till råga på allt var son till en av mina praktarlärare (i höst blir det fyrtio år sedan jag gick prakten).

 

Väl hemma blev det min tur göra en färd. Men givetvis bad jag Kristus vara med även på den färden. Och det var han. Jag kom lyckligt både fram och tillbaka. MC-färd Luleå-Älvsbyn t o r. När man vill ta en tur med hojen vill man ju hamna någonstans där man kan få en kopp kaffe eller en korvbit. Här blev det bådadera. Lite undervisning i grillandets ädla konst fick jag också av min gamle kamrat. Kanske kan jag också snart lyckas med grillning av en korvbit.

 

Det noterbara var dock att det var tio grader varmare i Älvsbyn. 23 grader mot 13 i Luleå. Typiskt årstidsfenomen. På vårarna blir värmen på efterkälken i Luleå pga kylan i havet. På hemvägen märkte jag tydligt hur det blev kallare i luften.

 

Medan jag var hos min gamle kamrat med hustru fick jag också chansen bese Luleå Domkyrkoförsamlings Fb-sida där det finns bilder av samtliga präster som sitter och begrundar nya handboken. Om kära läsarna efter Fb-skådande tycker att jag ser mer betänksam ut än mina glada kollegor, beror det på att domprosten begagnat sig av det journalistiska tricket att själv skapa den verklighet man vill förmedla; kortet av mig togs direkt då boken utdelats och givetvis sorgfälligt skall begrundas, bilderna av övriga kollegor togs en stund senare då vi hunnit prata med varandra, skämta och skapa en uppsluppen stämning. Givetvis får jag också lust att gapskratta då jag ordentligt läst igenom nya handboken😄

 

Min gamle kamrat och jag ägnade dock nya handboken ytterst liten del av den tid vi var tillsammans. Vad beror det på? Att vi varit med om detsamma en gång (och då varit riktigt entusiastiska?) och därför tycker nuvarande handboksbyte bara är en blek kopia av det tidigare upplevda?

 

MC-utfärdens stora insikt för mig var annars att jag nu börjar känna mig mer trygg på hojen. Mycket av tidigare ringrost bortblåst.

Som vanligt på en söndag, givetvis högmässa i Hertsökyrkan. Idag var det jag som var celebrant och predikant. Bosse var i Örnäset. Där var det inplanerat att fridsförbundarna från bönhuset skulle komma. Hur det blev med det vet jag inte. Nå, några från bönhuset kom till Hertsökyrkan och bidrog till att vi var ovanligt många. En kollega från annan ort hjälpte mig i distributionen. Alltid roligt med prästerlig gemenskap vid altaret.

 

Som jag skrivit ofta förr så känner jag allt större glädje i mässfirandet. Jag har visserligen alltid känt glädje i att fira mässa men på sista tiden har jag börjat uppleva en så kompakt, nästan fysiskt tung, andlig glädje när jag står vid altaret. Nästan obeskrivligt. Kanske beror det på att vi nu börjat få en så väl inövad församling att man som präst känner sig buren av gudstjänstfirarna.

 

Det var alltså församlingshelg i bönhuset i helgen.* Jag hade en tanke gå dit under eftermiddagen. Gudstjänst både 13 och 16 med  middag emellan. Det hade ju passat bra. Men jag hade också planerat besöka mamma under eftermiddagen så jag prioriterade det. Hoppas det av någon uppfattas som en god gärning.**

 

Men i bönhuset var jag i fredags. Då undervisade jag om bikten. Det har jag ju gjort på flera ställen i vårt avlånga land och då ofta hänvisat till den laestadianska traditionen. Här behövdes ju inte det, så det blev kanske lite annorlunda vinkling av ämnet.

 

Tidigare under fredagen var jag på begravning i Örnäset. Domprosten ledde begravningen av en äldre kvinna som i årtionden funnits med i många av församlingens verksamheter, i gudstjänstlivet så länge krafterna räckte (vilket var till mitten av december) och även tidigare som kyrkorådsledamot och kyrkvärd.

 

(Här hade jag tidigare ett stycke (lite skämtsamt avsett) om att domprosten begagnade sig av en formulering ur gamla handboken (1942). Men då hon i kommentar uttryckt att det nog jag var jag som uppfattade fel så stryker jag det tills vidare. Jag vill ju inte fara med osanning.  Min hörsel har ju numera sin brister .)***

---

* alltså östlaestadianska bönhuset, det som ligger mer västerut i församlingen, nära Örnäsets kyrka; inte västlaestadianska bönhuset som ligger mer österut i församlingen, nära Hertsökyrkan

 

** dock inte så att det skulle kunna utgöra någon grund för min salighet, säger jag som i dagens högmässa valde psalm 720 där vi i en av verserna sjunger "ty en är för alla... rättfärdig, ja, en"

 

*** F ö kom före helgen ett ex av nya missalet till Hertsökyrkan. Jag har inte hunnit titta igenom det ordentligt men en snabbtitt säger mig att det är

1) dåligt

2) onödigt

3) krångligt

 

Jag ber att få återkomma i frågan.

Slutet av påskoktaven. Nästan 40 sammanlagt i högmässan i Hertsön. Stor glädje att gudstjänstgemenskapen är så stabil och sakta stadigt växande.

 

Jag tänkte när jag förberedde mig för gudstjänsten att förmår man, orkar man fira gudstjänst igen med samma inlevelse efter förra helgens glädjerika mässor. Men när jag återigen står vid altaret så  är det samma glädje som tidigare. Kan man fira mässa för ofta? Icke.

 

Vid dagens mässa hade vi besök av vår tidigare musiker Joel (han jobbade i Hertsökyrkan 2010-11) * med hustru och två barn. Efter kyrkkaffet kom dom hem till mig och vi fick samtala och dela gemenskap i några timmar. Riktigt roligt.

 

- - - - -

 

* oj, vad tiden går

Annandag. Också det ska firas som riktig hegdag. Med ordentlig högmässa. Allt enligt blogg som jag inte kan rekommendera. Särskilt inte som jag just börjat denna ringa bloggs andra tioårsperiod. Kan inte just då provocera fram ny domkapitelsanmälan.

 

Högmässa i Hertsön igen. Å kvällen denna gång, i enlighet med tradition som vi haft i många år. Betydligt förre än på påskdagen, men ändå så många att det för några årtionden sedan skulle betraktats som synnerligen välbesökt för att vara Hertsökyrkan på en så pass udda dag. Om jag räknade rätt, fem (sex inklusive kantorn) deltagare som inte var med igår, bland ca tjugo gudstjänstfirarna. Tur att vi gav dem chansen till en riktig påskgudstjänst.

 

Nu vet vi att Kristus är uppstånden, att han i sin kyrka lämnat de nådemedel som vi behöver för att kontinuerligt och långvarigt kunna leva i tron. Det är nästan som att jag redan börjat längta till nästa söndag då vi åtet får möta vår uppståndne frälsare i ord och sakrament. Nästa söndag får vi även annan glädje. Då kommer - om Gud vill och vi får leva - vår tidigare musiker Joel med familj och hälsar på. Det blir ett kärt återseende.

Så hälsade vi givetvis varandra i högmässans inledning idag. Närmare 60 personer var vi sammanlagt i gudstjänsten. Ändå fattades bortåt tio som annars kommer nästan söndagligen. Gudstjänst med stor glädje. Även för celebranten. Jag fick nämligen hjälp av redan pensionerad prästvigningskamrat som koncelebrerade med mig. Alltid roligt när två ämbetsbröder, som också innerligt upplever sig vara bröder i tron, får stå sida vid sida vid altaret.

 

Vid kyrkkaffet hade jag både motorcyklister och färö-ingar vid bordet. Sammanfattningsvis kan vi väl säga att samtalet handlade om MC-evangelisation på Färöarna. Det tar ca 36 tim med färja att få över motorcyklarna - från Danmark. Och då ska man ju ha kört dom dit först. Kanske lika bra att MC-evangelisera i norrbotten.

 

Middag hos moster efter gudstjänsten. Även mamma med. Alltid roligt.

 

Arbete sen igen senare under eftermiddagen. Sjukkommunion. En av tjänstens absolut mest glädjefulla och välsignade uppgifter.

 

Ny uppgift i morgon: mässa i Hertsökyrkan. Igen😄 Kl 18 denna gång. Samma påskglädje i repris.

 

(Däremot kommer jag inte att leda mässa i Mjölkudden på tisdag. Det har blivit fel i annonseringen. Den mässan leds av domprosten.)

Skärtorsdag efter jobbet slängde jag mig i bilen och styrde kossn mot Ume, till tvillingbror och svägerska.. Planen var att uppsöka någon kyrka för skärtorsdagsmässa. Men då svägerskan är nyligen höftopeterad så orkade hon inte. Alltså blev jag ombedd leda en sjukkommunion i hemmet. En profetisk handling? undrades det. Kanske blir det så här i framtiden, enkla mässor i hemmen. Den stora diskussionsfrågan blev dock: vilken församling ska få räkna in denna sjukkommunion i sin statistik; Ume lands där den skedde eller Luleå Domkyrko där celebranten är anställd.?

 

Långfredag blev det gudstjänt inne i stan. Den (samarbets-) kyrka där brodern m familj varit med i årtionden -Grisbackakyrkan - brukar tydligen under påskhelgerna ha samarbete med Efs i centrum. Alltså blev det besök i Vasakyrkan. Kul återse det stället efter att två somrar i rad varit där på OAS- möten. Sedvanlig långfredagsgudstjänst med både psalmsång och litania a capella. Färre gudstjänstdeltagare än jag förväntat mig. Men kanske är EFS:arna borta på läger. Hörvärd predikan av Grisbackakyrkans nya präst.

 

Under eftermiddagen for min tvillingbror och jag till Backens kyrka (Ume Landsförsamlings kyrka) för att höra Stabat Mater av Pergolesi. Mötte där en pensionerad kollega och f d motorcyklist som hör till denna ringa bloggs läsare. Jag lovade honom att bara snön töar bort så blir det mer MC på bloggen. Fick även påminna mig hur jag för några år sedan hade en begravning i begravningskapellet därstädes för en ung man vars föräldrar jag lärt känna under en resa till Rom.

 

Middag på kvällen hos yngre bror. Trevlig samvaro med två bröder och två svägerskor. Så var första delen av helgen slut. Nu vilar Kristus i graven. Den som går till Hertsökyrkan på lördag kl 11 får vara med om en stilla andakt då vi genom flera bibelläsningar påminner oss det stora frälsningsverket.

idag.

 

Inledningen av stilla veckan. OBS inte påskveckan som de flesta säger, även många kyrkligt troende. Påskveckan är nästa vecka. Veckan efter påskdagen. 

 

Även om palmsöndag inleder kyrkoårets allvarligaste vecka så är det ändå en dag av glädje och jubel. Den dag då Jesus rider in i Jerusalem. Bosse ledde högmässan och enligt uppgift hade kyrkvärdarna räknat ihop 34 personer. Till kyrkkaffet fick vi våfflor eftersom det är rätta bebådelsedagen idag.*

 

Lite släktfest fick vi ha i kyrkan. Själv tog jag med dottern i bilen och brorsan for och hämtade mamma. Innebar att vi var tre generationer ur familjen. Dessutom betydde det att det var fyra rullstolar i kyrkan idag. 

 

Senare under eftermiddagen blev det bönhuset. Mikael predikade först och jag sedan. Båda talade vi över palmsöndagstexter enligt gamla (=förrförra!) evangelieboken. Han över texten om hur Jesus blir smord i Betania och jag om nattvardens instiftelse enligt Lukas. Från visst håll har det i flera år framkastats tanken att det i väckelsens sammanhang borde undervisas och predikas mer om nattvarden (för att mota upplevda reformerta Ollar i grind).. Det faktum att tanken då och då uttalats i min närvaro har till slut varit som droppen som urholkar..., ni vet.

 

Det omnämnda "vissa hållet" med hustru bjöd sedan hem mig på ytterst goda frasvåfflor med hjortronsylt. Och därefter intressant samtal om bikten och boten.

 

Väl hemma inspirerade härvarande dotter mig att något lite rensa bland div som länge nog legat och drällt i vardagsrummet.

-Jag älskar att städa, var hennes besked. 

 

Sagt och gjort. 1/3 hamnade i papperskorgen/insamlingen, 2/3 bars bara upp i arbetsrummet på övervåningen.

 

Nu blir det stilla vecka.

 

- - - - -

 

* är våffeldagen en folklig variant av Vår Fru-dagen?

 

 

Har vi haft. Fast inte hel helg. Bara fredag-lördag som vi brukar. Tyvär kunde vi denna gång inte vara på favoritstället, EFS Sundet. Så vi var i Hertsökyrkan istället. Inledde fredagskvällen genom att bjuda in deltagarna till vår tacokväll. När den var slut samlade vi alphadeltagarna till samtal, sång och bönegemenskap runt brasan.

 

Lördag fortsatte vi med de sedvanliga tre föredragen om den Helige Ande. Därefter möjlighet till personlig förbön. Avslutning med pannkaka innan vi for hem. Men helgen blev inte pannkaka. Det är ett oerhört hållbart koncept, säger jag trots att jag varit med om det åtskilliga gånger.

 

Väl hemma fick jag strax besök av tvillingbrodern som varit på Frimodig kyrkas årsmöte i Norrfjärden. Div teologiska samtal  givetvis när två präster möts som är bröder både i Anden och köttet. Sammanfattning av samtalet:

svenska kyrkan =???????

För vilken gång i ordningen (?) konstaterade vi att  att han är den mer evangelikale och jag den mer katolske, även om skillnaden nog är ganska liten i praktiken.

 

Även näst äldsta dottern kom förbi och sover över (några nätter?). Det innebar att ett helt nytt sätt att placera en gästsäng i huset utforskades.

 

Nu blir det snart sommartid. Minnesregel: på våren tar man fram motorcykeln. Men inte riktigt än. Först ska den in på verkstad för lite service och däckbyte.

har jag inte kunnat skriva helgeftertanksbloggen förrän nu: det har varit nåt fel på datakommunikationen. Varken på egen Samsung eller arbetsgivarens I-phone har jag kunnat ta mig ut på nätet på lång stund. Men när det nu plötsligt gick måste jag ju skriva nånting.

 

Förkyld har jag varit i flera dagar. I fredags var jag tveksam om jag alls skulle orka med högmässan. Lördag blev det lite bättre och söndag ("idag" dvs igår) var jag tillräckligt på benen. Det jag mest oroade mig för var rösten, skulle den hålla.

 

Nå, vi var ovanligt många som samlades till bön före högmässan. Vi fick tillsammans bära fram flera angelägna böneämnen. Kanske var det vännernas trogna förböner som gjorde att det gick så bra som det gick för mig i gudstjänsten. Jag hade dock i förväg bestämt att inte sjunga prästpartierna i kyrie, inte heller gloria. Psalmerna lyssnade jag bara till och satsade allt på prefationen och det höll. Pensionerad* kollega hade jag bett sjunga Litanian, det hade jag nog inte orkat utan oavsiktliga pubertetsfasoner i sången. 

 

Sedan fick jag även hjälp i distributionen. Det behövdes för vi var riktigt ovanligt många, mellan 45 och 50. Riktigt roligt. Fullt surr även kring kaffeborden. För person med hörapparater kan det bli påfrestande.

 

En massa tid innan datauppkopplingen försvann har jag även ägnat åt kommunikation med kollega på annan ort i länet. Det är värt en förbön. Kanske visar det sig så småningom vad det handlade om.

 

- - - - -

 

* det uttrycket använder jag bara för att retas lite. Vi är nästan jämngamla och prästvigningskamrater

har jag ägnat mig åt i helgen.

 

Började i fredags kväll då jag undervisade om omvändelse på fredagstimmens vuxengrupp. Något färre deltagare - både vuxna och barn-  än jag är van vid. Kanske har vissa redan börjat sportlovet.

 

Som jag gärna gör talade jag även om den barndomskristnes andliga utveckling. Jag använde begreppet Y-omvändelse om det som en barndomskristen på något sätt måste gå igenom. Y syftar ju på att det någon gång under uppväxten blir ett val mellan två alternativ. På ytan är det ett val mellan Gud och världen men under ytan måste det också vara ett val mellan nåden och egenrättfärdigheten. Vid fikat efteråt fick jag dock lite mothugg. Ungefär som att det är onödigt tala så mycket om saken. 

 

På lördag var det dags för undervisning i Fridsförbunders konfirmandgrupp. Trosbekännelsen var ämnet för dagen. Det blev givetvis lite om treenigheten också. För gammal statskyrkopräst är det en glädje få möte en konfirmandgrupp där istort sett alla kan trosbekännelsen utantill innan man ens börjat tala om den. 

 

Idag var det bönhusets tioårsjubileum. Det innebar tårta till kaffet efter eftermiddagens gudstjänst. Bara en predikan dock. Var någon bortrest? Innan jag for hann jag dock höra en upplevelse av en annan av fredagskvällens lyssnare. Hon tyckte det var bra att jag tog upp ämnet om den barndomskristnes andliga utveckling.

 

Ser man på.

 

Men hur många vänner jag än har i bönhuset (åtskilliga), hur många trossyskon jag än finner där (flera), hur mycket jag än kan uppskatta sången och gemenskapen (mycket!); så är för mig ändå söndagens kompletta högmässa med bön, liturgi, predikan och nattvard det som alla gånger framstår som helgens huvudpunkt. Den vill jag aldrig vara utan.

 

C:a trettio var vi vid dagens högmässa i Hertsön som jag själv ledde. Riktigt roligt var det att erfara hur församlingen nu helt på egen hand - utan hjälp av vare sig musiker eller präst - klarade sjunga Din död förkunnar vi...och trefaldigt Amen efter nattvardsbönen, och det trots att några av de mest sångglada var borta.

 

 På söndag (Midfastosöndag) celebrerar och predikar jag igen. Samma glädje. Gudstjänstglädje.

Typisk rubrik bara för att locka nyfikna läsare. Dessa två har inget med varandra att göra. De har bara varit delar av min dag. Alltså lördagen.

 

Först en dag om alpha-arbete. Föredrag, seminarier och vittnesbörd. I Hertsökyrkan och med deltagande av ca 30 personer. Givande och uppmuntrande. Glädjande för den som länge fått jobba med alpha att få möta andra och höra deras vittnesbörd. Roligt också att få träffa vänner från både OAS- och Frimodig kyrka-sammanhang.

 

Efter en stunds vila framåt aftonen var det dags för mässa i Örnäskyrkan i samarbete med Fridsförbundet som hade sin månatliga församlingshelg. Med ganska kort varsel hade jag fått förfrågan om att leda denna mässa. 

 

Jag får erkänna att jag känner mig hemma i detta sammanhang. Ingen tvekan om att det inom Fridsförbundet finns många som är mina nära andliga vänner. Kommande fredag undervisar jag om begreppet omvändelse i Fredagstimmens vuxengrupp.

 

Andra vänner - från grannkommunen - som deltagit i mässan följde med mig hem och besåg det omgjorda vardagsrummet och drack te och upplyste mig om att jag inget fattar😀 Och eftersom jag helt höll med om det så skildes vi som vänner.

 

Sen har jag råkat fastna framför TV:n och sett en film om en mer radikal gren av den engelska suffragettrörelsen. Alltid gripande med skildringar av förtryckta människor som måste kämpa för sin rätt.

 

- - - - - 

 

* det oväntade mässuppdraget hindrade mig dock från att göra det som varit tidigare plan för aftonen: gå på hockey. Men det gjorde inget att jag missade matchen; Luleå förlorade.

har jag varit. Den årliga februarituren till Malmberget. Nåja, varenda år har det kanske inte blivit, men många gånger de senaste ca tio åren. Som vanligt fick jag predika i högmässan som tack för en helgs mat och logi hos kyrkoherden. Det gjorde jag gärna. Och fick därmed tjänstgöra tillsammans med en av pastoraters komministrar. Roligt det med. En annan av komministrarna fick jag samtala lite med vid kyrkkaffet. Vi har tidigare setts på OAS-möte söderut.

 

Under helgen blev det också promenad i det allt mer deprimerande samhället. Gata för gata så töms husen och rivs eller flyttas. Varför snackas det bara om stadsflytten i Kiruna? Omvälvningen i Malmberget är ju lika stor? Det har liksom hamnat lite i skymundan. Men lite roligt var det att bli bjuden på biltur och få se de nya bostadsområden som växer upp. Bl a det område i Koskullskulle där flera av de gamla husen från Malmberget fått ny plats.

 

Obligatoriskt vid besök i kommunen är även besök i västlaestadianska bönhuset i Gällivare för söndagens eftermiddagsgudstjänst. Det är faschinerande att besöka den plats som av många kristna anses vara den levande kristendomens centrum. Artiga, vänliga och trevliga människor. Flera har jag träffat många gånger. Inga problem att sjunga psalmerna utan orgel. Absolut inget att ifrågasätta i predikan. Inget som jag inte själv skulle kunnat säga. 

 

Kanske blir det tur norrut igen när det blivit MC-väder.

är det idag. Storkollegium och apt på förmiddagen. Det hela inleddes med en fin andakt i kyrkan ledd av domprosten. Mer sånt! 

 

På eftermiddagen var det prästkollegium. Flera olika intressanta trådar togs upp. Hoppas samtalen får en fortsättning.

 

På kvällen som vanligt askonsdagsmässa i Hertsökyrkan. Ledd av Bosse. Jag hjälpte till att distribuera både aska och nattvard. Mellan 25 och 30 deltagare. Inte så illa.

 

Idag hann jag också till butik och köpte ut tapeter som jag beställde i fredags. På fredag kommer målaren och sätter upp dem. Sannolikt krävs en del av måndag också innan allt är klart. Det ska nämligen göras småjobb i kök och hall också. Men sen kan ni komma och titta. Men låt mig städa först. Jag lovar t o m att dammsuga🙄

 

Hur man i sitt privata liv markerar fastetidens inträde kan man ju inte berätta. Så jag gör inte det.

 

Vi hörs!