Arbetssöndag
Men det gör ingen större skillnad om man arbetar eller inte. I kyrkan går man i vart fall. Enligt tjänstgörande kyrkvärd var vi 49 i gudstjänsten idag. Inte illa faktiskt, ändå saknades några av dem som nästan alltid kommer + ytterligare ett antal av dem som ibland kommer. Men å andra sidan var några andra på plats av dem som bara ibland kommer.
I högmässan idag var en koptisk familj fr Egypten närvarande (familjen hör till dem som kommer ibland). De större barnen har alltid kommunicerat helt självklart men det några månader gamla, döpta, spädbarnet gav jag välsignelse. Efteråt noterade jag att familjen stod kvar utanför knäfallet och fick hjälp av diakonen påkalla min uppmärksamhet. När jag steg fram mot dem sa fadern, med en gest mot spädbarnet i moderns famn: "han ("hon"?-hörde ej tydligt) ska också ha blod" och förklarade hur jag ska doppa fingret i kalken och låta barnet suga på fingret. Efter gudstjänst och kyrkkaffe fick jag ännu noggrannare undervisning om exakt hur det ska utföras. "Om barnet är sjukt och behöver medicin, tar barnet själv? Nej, det är föräldrarna som ger". Slutsatsen lika klar som enkel: det är föräldrarnas ansvar se till att barnet får sakramentet. En annan sak jag noterat med dessa vänner är att dom aldrig omtalar nattvardselementen med orden bröd och vin utan dom säger alltid kropp och blod.
Jag säger bara: kära invandrade vänner från andra traditioner, välsignade är ni!
- - - -
Tankar från föregående inlägg - och diskussion med min gamle kamrat? - fortsätter i en senare bloggpost. Nu är det nog sent gå till bädd.
Söndag igen
har det varit. Känns som att mitt liv och mina veckor hoppar från söndag till söndag. Idag 17:e efter trefaldighet.
Högmässa celebrerade jag i Hertsön. Och predikade. För en gångs skull var det för mig två kända namn bland de avlidna. En jag kände (se blogg för en dryg vecka sedan), en som jag väl mött men knappast var bekant med. Ofta är ju de personer man nämner i tacksägelserna helt okända personer. I vart fall för präst i något så när stor stad. Hur det är för präst i mindre by, t ex den som min gamle kamrat bebor, vet jag icke.
Kyrkkaffe givetvis och fortsatt god gemenskap och intressanta samtal.
Efter mässa och kaffe for jag och hälsade på mor på hennes boende. Där blev det gudstjänst igen då kollegan Boel och musiker Ida kom på besök. Mamma uppskattade nog få sjunga psalmer och uppleva lite gudstjänstkänsla.
Till bönhuset (öst-) sedan. Lite sen till maten men det fanns så det räckte. Deltagande sedan i sista gudstjänsten. Men jag var så trött att jag oupphörligt satt och nickade till under första predikan. Alltså tog jag bussen hem under den andra.
Långt telefonsamtal sedan med kristen vän. I mprgon blir det träff i Boden - obligatoriskt även om man är ledig! - för präster och diakoner i trakten för möte med Åsa Nyström som efterträdde Hans Stiglund för drygt tre månader sedan.
Två predikningar
blev det för mig idag. Först i Hertsökyrkan som vanligt i samband med högmässan. Senare på eftermiddagen i bönhuset. Var är det roligast predika? Det kan man fråga sig. Men den frågan lämnar vi. I kyrkan var det väl lite färre (drygt 30) än det ofta är numera. I bönhuset var det betydligt fler men även där färre än vanligt. Kanske berodde det på bröllop, var en gissning.
Ett besök hos mamma blev det också med vidareförande av fredagens bud. Än går det visst kommunicera med henne men hon blir sakta men tydligt alltmer dement. Men hon kom ihåg att det var nåt med min klocka som hon såg på min arm. Att jag fått den som 25-årspresent av arbetsgivaren påminde jag henne. Likaså undrade hon om jag ångrat att jag gått i pension. Men hon hade ingen svårighet acceptera att jag fortfarande jobbade. Det är väl glädjen i det hela att mamma "bara" blir alltmer glömsk, humöret är det inget fel på. Inte vrång eller tjurig på minsta sätt.
Nu är det en veckan sedan valet. Kampen om statsministerposten beskrevs i nyheterna som ett chicken race.
Ett sent TV-program handlade om Osloavtalet mellan Israel och palestinierna. Intressant.
En bok läste jag ut igår, en som jag promenerat förbi många gånger på Kvantum där den stått i ett bokställ. Till slut kunde jag inte motstå frestelsen eftersom både titeln - Kyrktuppen - och snabbgluttande i densamma visade att romanen utspelade sig i kyrklig miljö. Då även författarnamnet var bekant blev saken till sist klar. Den handlar om en i övrigt duglig och omtyckt präst (man) som på bästa metoo-maner inte klarar att respektera vissa kvinnor i sin omgivning. Finns det verklighetsbakgrund till berättelsen? Inget som tydligt uttalas, men några enstaka formuleringar i för- och baksidestext kan möjligen antyda det. Var den bra? Nja. Som litteraur kändes den på många sätt ofärdig. Och är den skriven å någons vägnar, för att ge någon upprättelse, så må den drabbade bli upprättad, men personligen tror jag att en anonymiserad roman är ett alldeles för trubbigt verktyg och gränsen till ge igen riskerar bli smal.
Kan man bli less på högmässa?
När den som idag i Hertsökyrkan sker med komplett riktig liturgi som genomförs väl och därtill god predikan, då är svaret nej. Man kan inte bli less. Alltså går man till kyrkan söndag efter söndag.
Idag var det Bosse som celebrerade och predikade. Nu blir det min tur två veckor.
Och nu är det valvaka. Konstaterar bara att det parti som de flesta partier tycks tro inte existerar (SD) bara blir större och större. I princip alla partier har under kvällen funnit någon anledning utropa sig till segrare. Som på dagis. Alla är lucia.
Bönhusbesök
blev det i afton. Fredagskvällens mässa i Örnäsets kyrka inledde Fridsförbundets höstmöte som pågår även lördag-söndag. Tre gudstjänster idag och tre imorgon. Den sista idag deltog jag i tillsammans med äldste son. Två predikningar som vanligt. Tolkade till finska. Klart lättare hänga med när man förstår originalspråket och inte bara tolkspråket. Första predikan hölls av min ungdomsvän Lars-Erik Wikberg från Haparanda. Jag får väl ge samma omdöme som biskop Göran Beijer gav för något år sedan i detsamma bönhusdt då han hört samme talare:
- Det var ju en predikant som ville nånting.
Näste talare, av dialekten att döma, österbottning. Uppfattade ej namnet. Talade över samma text som var evangelietext i söndags, om den barmhärtige samariern. Inget att invända där heller. Allt lugnt och stilla. Kaffe sen. Och sen hem.
Men innan gudstjänsten slutade så pålystes söndagens gudstjänster varav den första börjar kl 11. Är detta första gången som en gudstjänst i östbönhuset utlyses samtidigt som högmässan i kyrkan? Jag har i vart fall aldrig sett eller hört det förut. Tänk att det fanns en tid när det var kontroversiellt nog att ha bönhusgudstjänster två ggr på söndag eftermiddag, kl 13 och kl 16. Redan det ansågs vara tillräckligt konkurerande med högmässan. Varje gång det skedde, så länge prof em Ingemar Öberg levde, så kom han till Hertsökyrkans högmässa och berättade ljudligt för den som ville höra att han i ren protest vägrade deltaga i bönhusgudstjänst som kunde uppfattas konkurera med högmässan:
- Så har det aldrig varit förr i Torne och Kalix älvdalar.
Nu ligger ju Luleå vid Luleå älv men Fridsförbundet lever förvisso i arvet från de östligare* älvdalarnas fromhet.
* nordligare, tänker kanske en sörlänning som inte kan kartan ordentligt
Första gudstjänsten
efter semestern idag. Som vanligt i Hertsökyrkan. Högmässa. Utan musiker dock. Men det gick bra ändå. Riktigt duktiga sångare i församlingen. Det är nästan så att man på flit borde ordna orgelfritt med viss regelbundenhet. Det blir en annan karaktär på gudstjänsten. Kan också ha sitt värde. Kring 40 deltagare.
Kyrkvärdsträff efter kaffet. Bara snabbkoll att det fungerade med föreslagen tjänstgöring fär kyrkvärdarna under hösten. Det gjorde det.
Allt väl således och roligt att nu vara tillbaka i normal rytm, högmässa söndagar kl 11. Men nu blir det Bosses tur leda gudstjänst två söndagar i rad, sen min tur två gånger...
Sista semesterhelgen är nu över
I morgon börjar första arbetsveckan med ledig dag så först på tisdag är jag i den s k selen på allvar. Som vanligt när semestern är slut funderar jag över vad av allt det som jag hade tänkt göra som verkligen blivit av. Som vanligt ytterst lite. Blev det vila istället så var det kanske bra. Men jag har i alla fall åkt motorcykel. Tur det åtminstone. Och utan att ramla omkull eller skada mig! Tack för det. Men MC-behovet är ej helt tillfredställt. Blir det lämpligt väder i morgon kommer det att locka med en tur.
Sista semesterhelgen blev det två gudstjänster. På förmiddagen hämtade jag mamma på boendet och tog henne till högmässa i Örnäsets kyrka. Promenadavstånd med rullstol. Bosse celebrerade och predikade. Drygt tjugotalet deltagare varav drygt ett havdussin som oftast återfinns i Hertsökyrkan. Mamma uttryckte glädje över gudstjänstbesöket. Har man varit regelbunden gudstjänstfirare i större delen av sitt liv så känner man väl sig hemma i kyrkan även om jag upplever att hon får allt svårare att hänga med i agenda och psalmbok.
Efter högmässan for jag till kyrkstugan och drack kyrkkaffe i stillhet. Rogivande och vilsamt.
Men inte en söndag utan besök i Hertsökyrkan - om möjlighet ges. Alltså tog jag om aftonen buss med sikte på andra änden av stan. I centrum klev en av förmiddagens gudstjänstfirare på men han följde ej hela vägen utan klev av för att gå i (öst-)bönhuset. Vi hann dock konstatera att om somrarna blir det numera kollision i gudstjänst (för en liten grupp) när både Hertsölyrkan och Fridsförbundets bönhus lägger helggudstjänsterna kl 18.
Det var Bosse som celebrerade och predikade i Hertsön också. Varför behövde jag uppleva det hela två gånger? För att få deltaga i den gudstjänstlokal och med människor där jag känner mig mest hemma? Och/eller för att i kommunionen få en riktig (?!) veteoblat? Nu får jag om Bosses predikningar ställa samma fråga som jag gör om mina egna när jag dubblerar gudstjänst: vilken predikan blev bättre? Kvällens var kortare. Men det räcker väl inte som svar?
Eftersom domprostens son (blivande kantor) var musiker i gudstjänsten så var även domprosten själv närvarande bland de ca tjugo gudstjänstfirarna. Det ledde till intressanta och upplysande samtal vid kaffet.
En annan upplysning som gavs mig av goda vänner som varit i katolska kyrkan på förmiddagen var att även min äldste son hade varit där. Ska jag känna sorg om han känner dragning dit? Nej, det gör jag inte. Säger istället som en prästkollega som jag träffade på Missionsprovinsens prästkollegium i våras och vars dotter konverterat: "det är väl bättre att dom (= våra barn) är med någonstans än ingenstans".
Jag tänker att många av oss lutheraner kanske har anledning ompröva inställningen till katolska kyrkan på liknande sätt som frikyrkliga under 1900-talet omprövat sin syn på statskyrkan:
Under början av förra seklet var den frikyrkliga inställningen till "statskyrkan" (svenska kyrkan) mycket negativ. Den sågs som en fiende och som ett hinder för äkta kristendom. Den borde snarast skiljas från staten och dess inflytande minskas. Efter ca 50-60 år däremot, när vi kommit till 60-talets kyrka-statdebatt, då lät det lite annorlunda. Då var det för de frikyrkliga inte längre "statskyrkan" som var det stora hotet mot kristendomen utan sekulariseringen. Alltså kunde t o m den tidigare så förhatliga "statskyrkan" vara ett bidrag till kristendomens bestående i samhället. Alltså borde skiljandet mellan kyrka och stat ske så varsamt att det inte äventyrade svenska kyrkans möjligheter att bidra till den kristna rösten i samhället.*
Så kan det gå.
* fritt efter resonemang i Hassler: Statskyrkodebatten
Lapplandsbesök
gjorde äldste sonen och jag tidigare i veckan. Dock inte så långt in i Lappland, men tillräckligt för att kustklimatet ska bytas mot inlands/fjäll-dito. Till samma sommarstuga som vi inspekterade på hemresan förra gången vi var ute. Stugan byggdes en gång av min morfar och mormor (eller ska man säga på deras beställning) men ägs nu sedan länge av moster och morbror. Vårt uppdrag var bl a lite reparationsarbete av vilket en del kan ses på bilder nedan.
Men när vi ändå var där passade vi givetvis på att också njuta av den fridfulla utsikten. Lågvatten även där noterar den som vet hur det ser ut i vanliga fall.
Men nu är vi hemma. I morgon börjar sonen på sitt nya jobb. För att fira det gick vi ut på lokal om aftonen och på hemvägen träffade vi ett par vänner (regelbundna gudstjänstbesökare) som undervisade oss om kråkbärens välsignelser och hurusom det är ett mycket försummat bär. Dom hade plockat mycket.
Men givetvis ingen söndag utan gudstjänst. Flera alternativ fanns att välja på en ledig söndag. Ska vi säga att vi valde det alternativ där en mässa firas som är det mest lika vi kan få med den kyrka där jag normalt deltager? Kaffe med goda vänner i kyrkstugan sen. Samtal om kyrkstugurenoveringsbehov. Slutsatsen blev: sälj den!
Men var ska jag då äta den årliga surströmmingen?
På platsen för bordet
har jag varit. Ni vet det där bordet som ska (skulle? - har planerna ändrats efter kritiken?) placeras utanför Uppsala domkyrka, som visst skulle vara något slags påminnelse om reformationen och som skulle kosta miljoner. Bildbevis här att jag varit på plats.
Har alltså varit i Uppsala. Syftet var att tillsammans med sonen hämta grejer i hans lägenhet som nu ska andrahandsuthyras. Under vistelsen i lärdomsstaden tog jag nästan dagligen en morgonpromenad som inkluderade stund i domkyrkan där det passade be laudes.
En knapp vecka var vi borta och hann på vägen ner och vägen upp stanna till på olika platser; deltaga i högmässa på Fridhem, möta MC-vänner i Timrå, besöka fin sommarstuga vid havet i västerbotten, fira mässa i hem, få god middag hos bror och och svägerska och slutligen besöka och inspektera släktsommarstuga utanför Arvidsjaur. Det sista dock så sent på sista resdagen att vi avstod varje försök att få en kopp kaffe med tillhörande en stunds ljugande hos den gamle kamraten med hustru när vi passerade genom norrbottens pärla. Men eftersom denna 200 milsresa genomförts med bil så finns sommarens MC-längtan i stort sett kvar och kan ju möjligen, alla fall delvis, tillfredställas genom en tur 7 mil västerut.
Några gånger har jag alltså under veckan suttit i rikshelgedomen och mediterat. Tänkt på denna stora byggnad, funderat på vad det kostat av arbetsinsats, tid och resurser att färdigställa den; funderat ännu mer över det faktum att den en gång byggts till Guds ära och att den under århundraden använts till att sjunga Guds lov. Samma tankar har kommit för mig vid de tillfällen man passerat väl synliga kyrkor; det finns ju några som man tydligt ser från E4, vilka ligger väl synliga på höjder eller öppna platser. Och mina följdfrågor har flera gånger blivit: hur ofta används kyrkorna nu, hur många deltager i gudstjänsterna, kort sagt, hur stort är det kyrkliga intresset i befolkningen? Den stora mängd kyrkor som ännu finns användbara i landet och den mängd gudstjänstdeltagare de tillsammans skulle rymma överstiger ju numera med hur många gånger som helst behovet. Ska jag bli glad över att kyrkorna trots allt står där och predikar om Kristus genom korsen på tornen* eller ska jag mest sörja över att de numera mest är museer som uttrycker att kristendom var något som var betydelsefullt förr i tiden? En känsla av vemod kommer lätt över mig.
Igår kom vi hem. Idag har vi varit dubbelkyrkliga. Förmiddagen i katolska kyrkan ** där vi fick höra en fin predikan av förre kyrkoherden f Gene. Givetvis ville vi lyda hans uppmaning i predikan att söndagligen gå i mässan för att ta emot Kristus själv i altarets heliga sakrament, alltså gick vi på kvällen i Hertsökyrkan där Bosse celebrerade. Så fick vi höra en god predikan till och denna gång även kommunicera. Medverkan med sång - och efteråt kaffe med hembakt! - av sommarkyrkan. Absolut välbesökt för att vara (nästan?) mitt i sommaren. Nu är det bara en gång kvar med mässa varannan söndag kl 18 i Hertsökyrkan: om två veckor (19/8). Fr o m 26/8 blir det regelbundet kl 11.***
* eller tuppen som manar till vaksamhet
** kanske bäst skylla på att sonen gillar gå dit så hotas inte min annars så stabila lutherdom :)
*** inser plötsligt att jag aldrig förnyade kategorin Gudstjänstschema Hertsökyrkan för sommaren. Men nu är det ju ändå försent, se ovan
Gällivare
blev det i helgen. Det lovade jag ju kyrkoherden därstädes i måndags då han beklagade sig över att inplanerad präst insjuknat. Man ska väl ändå gå i en mässa varje söndag, om man då celebrerar "när jag ändå är där" (citat kollega Bosse) så gör det väl inte så stor skillnad. Den väsentliga skillnaden var väl bilturen på sammanlagt 50 mil t o r. Men eftersom hemmavarande äldste sonen följde med så var det riktigt trevligt. Vi åkte upp redan lördag kväll så hann vi med bastu också.
Lite tråkigt dock att se att denna förhållandevis stora kyrka, som ligger på den ort som av många anses vara kristendomens centrum (!) numera har en så begränsad gudstjänstförsamling. Men detta lär ju vara läget i större delen av landet vad svenska kyrkan beträffar; redan för fyra år sedan hörde jag första gången påståendet att över 80% av huvudgudstjänsterna i svenska kyrkan firas med mindre än 20 deltagare.
Trevliga människor dock och efteråt kyrkkaffe på Lapphärbärget som tydligen får ha kvar det namnet. Och Lapporten ska fortsätta heta Lapporten uttryckte en man som jag själv uppfattade var av samisk börd.
Slarvigt nog hade jag glömt kostym och prästskjorta hemma. Som tur var kunde jag låna en lämplig skjorta av kyrkoherden så slapp jag uppträda med svart T-shirt med Luleå Hockeys björngap på bröstet under alban. Det hade ju annars iofs kunnat vara en illustration av textens ord om dom som kommer (!) klädda i fårakläder men inuti är rovlystna vargar.
Om jag lyckades ge några begripliga tankar kring texterna är en helt annan fråga.
Mat på Vippabacken båda vägarna. Nuvarande chefen därstädes lärde jag känna för några år sedan på en begravning. Och vi växlar alltid några ord var gång vi möts. På vägen upp passerade vi strax efter kl 18 och gick därför in i det lilla privatkapell som inretts i en lada och sjöng tillsammans några verser av Det ringer till vila och bad en kort bön.
Tidigare under lördagen hade vi besök av äldsta dottern med man och två barn. Då löste sig helt oförhappandes ett helt annat problem. En stor otymplig s k skänk som jag ärvt efter morfar och mormor - säkert ca 90 år gammal men hel och ren - har jag börjat bli aningen less på, men inte velat sälja eller ge till second hand eftersom det är arvegods. Men dottern blev entusiastisk så nu ska den bara tömmas och förflyttas till Boden. Så kan det gå. Flerfaldigt välsignad helg alltså.
Första semesterhelgen nu över
Är det skönt eller skönt att vara ledig? Men om det varit min uppgift att predika på Kristi förklarings dag så hade jag förmodligen gjort det med glädje. Istället fick jag höra en präst som också tycks finna glädje i predikan. Jag gick nämligen i Domkyrkan nu på ledig dag. Ingen tvekan om att domkyrkoförsamlingen begåvats med en god talare i nye domkyrkokaplanen. En gång i tiden var vi kollegor i samma församling, i Nederluleå under någon del av 80-talet, minns ej exakta år. Sedan har han i många år varit i Älvsbyn, men nu kommit åter till Luleå.
Får väl vara rättvis och även nämna hur många präster som var närvarande. Tre (minst - se kommentar) utöver celebrant-predikant.
Nya handboken följdes i liturgin. Det innebär några små detaljer* som jag ifrågasätter/ogillar/tycker är helt fel. Dock krävs det sannolikt ett tränat teologiskt öra för att uppfatta dessa detaljer och ännu mer för att förstå varför det kan ifrågasättas.
Direkt efter högmässan (ja, t o m innan den var helt slut, så jag missade välsignelsen)** for jag till järnvägsstationen för att möta äldste son som kom upp från mellansverige för en tids norrlandsvistelse.
Senare blev det final i fotbolls-VM på TV och sen midag och promenad.
Och givetvis - bloggande! Man kan ju inte svika kära läsarna.
* att kyrie (Herre förbarma dig) kallas Kristusrop; Kristus istället för Herre (i salutationen före kollektbönen); två Gud istället för han (i gloria och i församlingssvaret i Sursum corda)
Allt detta medvetna förändringar i nya handboken för att så långt det rimligen är möjligt få bort ord och uttryck som kan ge manliga associationer till Gud.
Dessutom användes en av de nya nattvardsbönerna. I den uppsjö av nattvardsböner som nu finns är de flesta av de nya påtagligt tunna, och innehåller understundom formuleringar som är tveksamma/otydliga - så den bön som användes idag.
** jag gick under kommunionen så jag missade den också. Normalt skulle jag betrakta ett dylikt avvikande från mässan ett helt oacceptabelt beteende, men idag gjorde det ingenting (för mig) av tre skäl:
1) när man känner tveksamhet inför någon formulering i liturgin (fr a i nattvardsbönen) så man inte till riktigt 100% känner sig ett med det som sker, då är det inte kul kommunicera
2) det används som helhet (vad jag vet) s k glutenfria oblater bakade av potatisstärkelse och guarkärnmjöl. Är det "giltig materia" för nattvard (i Hertsökyrkan har vi "riktiga" veteoblater)
3) jag har under sista arbetsveckans arbetsdagar (tisd-fred) firat en hem-mässa/sjukkomunion varje dag och således fått mitt eget nattvardsbehov väl fyllt
Apostladagen
firar vi idag (eller snarare igår eftersom midnattstid redan passerats). Petri och Pauli dag. Den som har sitt ordinarie datum 29 juni men som vi flyttat till femte söndagen efter Trefaldighet. Vi har ju haft lite pippi på att flytta datumbundna helgdagar till närmaste söndag.* Ännu finns ju några datumbundna helger kvar att flytta. Eller varför inte också ge sig på veckodagsbundna helgdagar. Som finnarna gjort som flyttat Kristi himmelsfärd från torsdag till söndag. Eller damma av 1700-talsförslaget att flytta långfredag till närmaste söndag! Det vore nå't. Allt för att vi ska ha mindre ledigt och jobba mer. Ära vare tilllväxten och bruttonationalprodukten.
Nå, denna synnerligen strålande dag firade jag högmässa i Örnäset. Ca 25 deltagare, varav sju som nog hellre gått i Hertsökyrkan om vi haft mässa där.
I Örnäsets kyrka kan man välja vara i stora kyrkan, vid huvudaltaret. Då blir det ad orientem, eller längst ner i lilla Mariakoret. Där blir det versus populum. Nu har jag två söndagar i rad lett högmässa från stora altaret så jag gör det väl på söndag också. Men kommande söndag blir det även mässa på kvällen i Hertsön. Och där blir det versus populum.
Varför tjatar jag så mycket om detta? Om vilken sida av altaret prästen ska stå? Jo, därför att jag under senare delen av studietiden - då jag mest gick i St Ansgar - blev helt präglad av den gudstjänstmodellen. Under hela min prästtid har jag känt mig som apostel för det nya gudstjänstfirandet. Och alltid gillat det. Men nu i dessa yttersta dagar har jag fått en kär kollega i min närhet som är övertygad om att den gudstjänstmodellen är principiellt helt fel. Jag brukar visserligen tänka att det är nyttigt med kill your darlings men dessa tankar är en utmaning för en gammal versus populum-fantast. Men i stora gudstjänstrummet i Örnäsets kyrka där församlingen är vänd mot den stora väggmosaiken av det himmelska Jerusalem där måste ju även prästen vara vänd i den riktningen.
I predikoförberedelsen träffade man på frågan om fiskafänget i Lk 5 tilldrar sig samtidigt som lärljungakallelsen enligt Markus? Problemet är att lärjungakallelsen enligt Markus sker före Jesu besök i Kafarnaum och botandet av Petri svärmor mm. Fiskafänget i Lk 5 kommer efter dessa händelser. Är det alltså skilda tider? Eller är det bara så att Lukas, där han finner det naturligt, bara följer Markus kronologi och sen bara "visst ja! Jag skulle ju ha med fiskafänget också!" Och så skriver han bara in det på "fel" plats? Jag borde kanske repeterat några av min gamle kamrats P minus nånting-blogginlägg så hade kanske ett frågetecken blivit ett utropstecken.
På eftermiddagen tog jag en motorcykeltur i det sköna vädret. På kvällen blev det fotboll. Spanien och Danmark utslagna.**
* Jungfru Marie bebådelsedag, Midsommardagen/Johannes döparens dag och Alla helgons dag. Och även Kristi förklarings dag?
** hoppas jag skrev rätt nu så inte besserwisser behöver inskrida till min hjälp
Två mässor
fick jag leda igår, Joh. Döparens dag. Enligt gällande evangeliebok alltså, men egentligen Fjärde efter Trefaldighet fast riktigt egentligen Döparens dag eftersom dess rätta datum (innan vi började flytta datumbundna helgdagar till närmaste helg) var 2t juni. Hur det kommer sig att Joh. Döparens dag ligger 24 juni och inte 25 juni när hans födelsedag ska firas ett halvår före Jesu födelsedag 25 december, förklarade jag för menigheten vid gårdagens kvällsmässa i Hertsökyrkan. Det beror på att man förr räknade månadens dagar bakifrån och då blir det skillnad på en dag eftersom december är 31 dagar men juni bara har 30 dagar.*
Knappt tjugofem gudstjänstdeltagare sammanlagt. Väl "lönt" med mässa således. Men det var andra gudstjänsten för dagen. Kl 11 högmässa i Örnäset. Knappt tjugo deltagare. Tillsammans knappt fyrtiofem längtande själar i församlingens östra del således. Tre av dem som ofta kommer till Hertsön var i Örnäset kl 11. Hade alla regelbundna hertsögudstjänstfirare kommit till Örnäset om vi bara firat en mässa? Tror inte det. Ju fler gudstjänster, desto fler gudstjänstfirare sammanlagt, det är min övertygelse.
Efter kvällsmässan middag å lokal i staden tillsammans med en av gudstjänstfirarna under vilken middag frågan om predestinationen till salighet utreddes sorgfälligt. Väl hemma i favoritfåtöljen hann man se lite fotboll. Var det Colombia-Polen?
* nu har du fått ta del av, för det dagliga livet helt onödig, Wikipediakunskap som du lätt kunnat skaffa dig själv bara du är i besittning av s k smarttelefon
Hur kunde jag tveka?
När jag i eftermiddags kom hem?
Jag hade hämtat mamma och tagit med henne till kyrkan. Bosse celebrerade och predikade.* Kyrkkaffe sen.
Efter gudstjänsten skjutsade jag hem mamma och innan jag hunnit från äldreboendet så kom min moster och morbror på besök. Så fick man hälsa på dom också.
Men hur kunde jag tveka när jag kom hem? Tveka att fara ut en stund med med kära motorcykeln. Av samma skäl som igår: när man sjunkit ner i favoritfåtöljen så ids man inte som vi säger i Luleå. Men om Mexico kan besegra Tyskland i VM så borde jag kunna besegra min lättja. Och till slut lyckades jag.
Norrut även idag. Men lite längre än igår. Kurviga vägen över Sundom och sen hem från Råneå. Lite teknikövning som vanligt å större parkeringsplats. Det behöver jag definitivt mer av. Hem via Örarna- Bensbyn.
Jag säger det igen: så avstressande att vara ute med MC! Det är nästan så att man skulle kunna få ett infall att vända hojen söderut, stanna till vid lämplig mack och köpa en tandborste och ringa en av sina bröder i Umeå och säga: "jag kommer om tre timmar". Det sista vore dock en överloppsgärning eftersom yngre bror ringde mitt under Tyskland-Mexico-matchen och planerade in ett besök kommande lördag-söndag.
Mässa, MC och fotboll på TV.** Vad fattas?
* detta var sista gången för sommaren vi har 11-gudstjänst i Hertsökyrkan. Kommande söndag är det mässa kl 18 och räknat därifrån är det varannan söndag kl 18 t o m 19 augusti. Fr o m 26 aug är det återigen sön- och helgdagligen kl 11.
** prioritering i nämnd ordning
Mässa med variation
blev det ikväll. I vart fall variation jämfört med hur vi brukar ha det (piano istället för orgel) och jämfört med hur jag planerat det (att musiker överhuvud taget var med).
Från början var det tänkt högmässa kl 11, så kom i vintras budet från domprosten att vi skulle sammanlysa kl 11 pga biskopsmottagandet i domkyrkan. Då trodde väl nån att det blir gudstjänstlöst, men mässa på annan tid var tiiåtet. Så begärde ordinarie musiker semester så då tänkte nån att det blir väl bra när det ändå inte ska vara gudstjänst. Men det ska det visst vara sa jag och sa att vi i nödfall kan ha mässan musikerlöst. Och det planerade jag för. Men bara ca ett fjärdedels dygn före mässan , då jag slog på tjänstemobilen igen efter två dagars ledighet, fick jag se ett mail från annan musiker om vilka psalmer jag skulle ha eftersom han för länge sedan fått frågan om att spela och det visste inte jag. Det är väl så när allt seglar mellan gudstjänstansvarig präst och arbetsledare och bokningsansvarig på expeditionen.
Alltså blev det den mässa "kortare form" som vi brukar ha på kvällstid istället för den av kollega och vän utvecklade Completoriemässa som vi brukar använda ibland om det är musikerlöst vid en kvällsmässa, vilket jag alltså först trott att det skulle vara. Hänger ni med?
Söndagen (10/6) var alltså min prästvigningsdag. Givetvis borde prästvigningskamrat som satt i församlingen varit med och koncelebrerat! Tänkte inte på det.
Även ett annat jubileum var begrundansvärt. Året då jag prästvigdes (1979) låg kyrkoårets söndagar senare än i år. Det betyder att predikotexten för denna söndag (2:a e. Tref) i år (10/6) var densamma som predikotexten när jag (en eller två veckor?) efter prästvigningen predikade i min första kompletta högmässa (med HHN - som det hette då).
Dock fruktade jag den gången att det inte skulle bli av. Jag hade nämligen på lördag kväll blivit illamående och spytt. T o m upplevt det nödvändigt ringa vp Bergdahl och förvarna om att jag eventuellt inte skulle kunna komma på söndagen. ("Ingen fara, jag tar det om inte du kan", blev svaret). Men det var ingen långvarig magsjuka. Troligen bara en tillfällig matförgiftning sannolikt orsakad av ätning av rökt sik som vi fått av någon och ätit samma afton.
Åter till innevarande år (tänk så detaljerat man minns efter så många år).Knappt 25 deltagare var det denna gång fast det var kväll. Inte så illa. Efteråt bjöds det på jättegott fika som ordnats av några av de trogna gudstjänstfirarna. Tack för det.
Tre rullstolar i gudstjänsten. Roligt det med. (Inte att någon sitter i rullstol, så klart, utan att de som nu gör det vill och vågar komma och känner sig hemma i gudstjänsten och gemenskapen).
Dopets söndag
är det idag enligt gällande evangeliebok. Bara doppsalmer i högmässan. Predikan handlade väl inte bara om dopet utan om tre verkligheter som hör till ett äkta kristet liv: tron, dopet och Anden.
Jag säger det igen, när jag får predika och celebrera då lever jag upp även om jag annars kan känna mig rätt less. Celebrera (=leda nattvardsgudstjänst) fick jag göra två gånger till under eftermiddagen i samband med sjukkommunioner. Jag gillar att vid sjukkommunioner fira en enkel men komplett mässa. Särskilt när det gäller människor som är långvarigt sjuka eller handikappade och som varit regelbundna gudstjänstfirare. Dom uppskattar ju att få höra hela nattvardsbönen och att få sjunga Helig och O, Guds Lamm. Bruket att vid sjukkommunion bara bära med sig en redan konsekrerad oblat förstår jag inte riktigt.* Den fornkyrkliga ordningen att diakonen bär delar av det välsignade till de sjuka direkt efter församlingens högmässa kan jag iofs förstå. Det kan skapa en koppling mellan gudstänstgemenskapen och de sjuka. Men förutsätter väl att den sjuke varit deltagare i den gudstjänstgemenskap från vilken gåvorna bärs. I de fall som berör mig är det ju inte riktigt så. Här är det människor som jag väl lärt känna huvudsakligen i andra sammanhang än Hertsökyrkans gudstjänster.**
* detta skriver jag utan att riktigt veta vilken ordning man i detalj följer vid sjukkommunion utan celebrerande.
PS. Det slår mig just nu att benämningen för saken är sjuk- kommunion! Då borde det ju bara vara kommunion och inte komplett mässa. Hm!
** jag firar regelbundet sjukkommunion (!) även hos andra än dem jag idag besökt
Gammal biskop och ny
Så kan sistlidna helg + dagarna före och efter sammanfattas.
Gamle biskopen, som på lördag lägger ner staven vid gudstjänst i domkyrkan kl 13 (jag kommer att vara där); vännen och kompisen ända sedan ungdomstiden - Hans Stiglund, mötte jag vid stiftsfullmäktige i Skellefteå fredag- lördag. Just när jag stod och packade det sista på motorcykeln kom biskopen på väg till bilen. Vi skippade båda lunchen eftersom ingen av oss skulle med gemensamma bussen och det blivit en stunds väntan eftersom det avslutande sammanträdet gick snabbare än planerat. Nå, vi fick en stunds samtal på parkeringen. Jag bokade direkt in två saker:
1) att han kommer och predikar i Hertsökyrkan någon gång nästa vår (när han haft sitt halvårs vilotid för att vänja sig av med biskopsrollen)
2) att vi går på hockey någon gång under hösten
Båda sakerna ställde han upp på med glädje.
Kommande biskop i stiftet - electa Åsa Nyström - träffade jag just före Annandag Pingst-kvällsmässan i Hertsökyrkan. Jag vet ej om vi mötts någon gång tidigare (möjligen på prästmöte, hon har ju tidigare varit i stiftet eller var hon Lulestiftare under sin EFS-prästtid så hon inte deltog i kyrkans prästmöten? ) Strunt samma. När vi möttes igår kväll kändes hon oerhört bekant, men så har man sett henne på bild många gånger. Hade hoppats få några ord med henne även efter gudstjänsten men hon och hennes sällskap om ytterligare två personer hade försvunnit innan jag hann ur sakristian. Vi hade ju inget fika heller.
Vad har jag då gjort under tiden mellan dessa två biskopsmöten? Jag for till södra stiftsdelen och besökte goda vänner sedan många år. Där fick jag vara med om mässa i ett litet privatkapell både lördag och måndag och däremellan på Pingstdagen i en helt offentlig gudstjänst ledd oklanderligt som en äkta svenskkyrklig gudstjänst enligt 86 års handbok av präst i Missionsprovinsen.*
Nu får min mle kamrat (se kommentar till föregående inlägg) vara nöjd!
* alltså fick jag inte på Pingstdagen vara med om något firande av nya handboken/missalet.
Kollegan Bosse, som ledde högm i Hertsön Pingstdagen hade åtminstone tänkt visa upp missalet, men ej funnit det i kyrkan. Det beror på att jag lämnat "nyböckrena" till arbetskamrat som lovat texta ordet Hertsökyrkan med vacker stil. Nya missalet** ska förvisso känna sig vördat där det år efter år kommer att stå oanvänt i bokhyllan
- - - -
** för den eventuellt oinvigde : ett missale är prästens altarbok som innehåller handbokens texter till den allmänna gudstjänsten + melodistämmans noter till de partier som prästen ska sjunga, men inte de kompletta notsystem som organisten har i sin musikbilaga för att kunna kompa vackert.
Annorlunda söndag
Fr a därför att vi inte hade förmiddagsgudstjänst i Hertsökyrkan. Dagen började med en längre morgonprommenad än vanligt. Sen tog jag det lungt. Hade bestämt mig för en MC-tur i det vackra vädret men kom mig inte för. Är väl lite less på att bara köra runt stan och min gamle kamrat kan jag ju inte ha som mål för andra gången på fyra dagar. Men efter senaste dagarnas anspänning - det är det alltid med en konfirmation - så var jag kanske i behov av en slappardag.
Målet för dagen var givetvis kvällsmässan i Hertsökyrkan och före dess ett snabbesök in på exp för att skriva under konfirmationsblanketten. Men strax efter kl 15 insåg jag att jag lika gärna kunde gå på bön i bönhuset kl 16 så då gjorde jag det. Två predikningar. Den ena mer undervisande, den andra lite mer personlig. I den senare uttrycktes en saknad efter ungdomar som vuxit upp i detta sammanhang men nu inte syns lika ofta i de gemensamma gudstjänsterna. Är det sant att vissa börjat försvinna? Jag har inget säkert svar.
Efter predikningarna satt jag en stund tillsammans med två av de övriga konfirmandlärarna och utvärderade årets lästid. När jag gick från den korta samlingen märkte jag att det var fika i samlingssalen. För ett kort ögonblick frestades jag ansluta mig till de fikande och strunta i kvällsmässan. Men frestelser är till för att övervinnas - hur trevligt det än vore sitta och fika med goda vänner. Nej, numera kan inte en nattvardslös predikogudstjänst (inte ens med två predikningar!) ge mig upplevelsen att jag varit på helgens riktiga gudstjänst.
Alltså, till bilen med språng och till Hertsökyrkan. Lite sen blev jag men eftersom även bönhusgudstjänsten inleddes med syndabekännelse så får det gälla som beredelse. Jag kan inte nog uttrycka glädjen att få be med i hela nattvardsliturgin. Att få tillhöra en verklig bedjande gemenskap, inte bara en lyssnande.
Ca 30 var vi som fick höra Bosse hålla en riktigt engagerad predikan. Särskilt brände det till när han talade om dom som tror sig göra tjänst åt Gud genom att döda Jesu lärjungar. Han tillämpade då det uttrycket även på att döda tron hos de troende, vilket sker när de kristna ska förhindras tillbe Fadern vilket inte är en mänsklig benämning på Gud utan en - förpliktande! - del av Guds givna uppenbarelse.
Jag tror mig kunna ana vilka nymodigheter i nya handboken som Bosse inte kommer att använda!
Konfirmationshelg
har det varit. Och den är redan över trots att själva helgen just börjat.
Vi började igår afton med samling för konfirmanderna i Örnäsets kyrka. Provning av kåpor och övning inför konfirmationsgudstjänsten. Återsamling idag kl 12 för fotografering, repetition inför konfirmationen och sedan själva högtiden i kyrkan kl 14.
I grunden en högmässa med konfirmationsmomenten insprängda. Redovisningen fick bestå av att några konfirmander läste bibelord om Anden och att hela gruppen sjöng sången Hela vägen går han med mig. Allt fungerade utmärkt vad konfirmanderna beträffar. Den som gjorde bort sig var prästen. Vid psalmpålysning gick jag ett steg för fort och höll på att hoppa över hela den centrala komfirmationsdelen. Som tur var upptäckte jag misstaget i något så när god tid så skadan kunde repareras. Är detta ett tecken på att jag inte längre klarar hålla saker i huvudet så det är dags för pension?
Efter gudstjänsten fika med tårta i bönhuset. Så blev det en fin dag. Detta är nu tredje året i rad som jag leder konfirmationen för Fridsförbundets konfirmander. Fin grupp med trevliga engagerade ungdomar. Och engagerade, intresserade föräldrar! Och det som verkligen skiljer en dylik konfirmation från en "vanlig" kyrkokonfirmation är att samtliga (eller åtminstone exakt nästan alla) närvarande vuxna kommunicerar. Här lever konfirmanderna verkligen i ett sådant kristet sammanhang som i princip är det naturliga för både barndop och konfirmation.
Och när man i detta sammanhang ber de böner som ingår i konfirmationsritualet så upplever man att det är formulerat för en situation där majoriteten av konfirmanderna inte är bekännande kristna. Här skulle böneformuleringarna kunna vara mycket mer profilerade om att söka, finna och leva i personlig kristen tro.*
Men ska jag nu säga något lite kritiskt efter denna lovsång så är det att jag saknar något av det levande engagemanget i liturgin som jag numera är van vid i Hertsökyrkan. Så även om här är gott om människor som å sin sida är vana vid bibeln och psalmerna så finns fortfarande en del att lära och upptäcka när det gäller liturgin. Men det kräver väl att högmässolivet blir mer av regelbunden vana.
Efter kaffe och tårta i bönhuset blev det färd till Hertsökyrkan för återställande av diverse som jag lånat. Där hann jag sedan vara med om kvällens avsnitt av pingstnovenan. Bosse talade över ämnet Salva för dina ögon. Både igår och ikväll var det ca tjugo deltagare. Hela iden med pingstnovena känns som ett fint initiativ av domprosten. I morgon firar vi högmässan i Hertsökyrkan kl 18 och räknar också den gudstjänsten som en del av pingstnovenan.
- - - - -
* nu är det iofs tillåtet att fritt fornulera förbönerna så det är väl bara lättja att jag inte jobbat med det
Himmelsfärd och MC-färd
Himmelsfärden var ju Kristi. Den som Kyrkan idag firar på fyrtionde påskdagen. Själv firade jag med den lokala kyrkan på Hertsön efter att ha hämtat mamma på hennes boende. I predikan påminde Bosse om att även Kristi mänskliga natur är på Faderns högra sida. Att det alltså redan finns en människa på Guds tron är det slutgiltiga beviset för att segern är vunnen.
På Kristi himmelsfärds dag har det alltid varit lite färre gudstjänstdeltagare än söndagarna innan. Är det kanske långledigheten som lockar folk till stugor eller andra ställen? Ändå var vi idag jämförelsevis många, över trettio - (t o m nästan 40 hörde jag någon dag senare och kompletterar därför bloggposten lörd 12/5). Jag minns en diskussion vi hade i prästkollegiet i dåvarande Örnäsets församling för rätt många år sedan. Frågan var om det var lönt att ha högmässa denna dag, då konkurrensen var stor från gökottor i parti och minut. Jag lät då vår vaktmästare i Hertsökyrkan ta fram statistiken för högmässorna de tre senaste åren. Mellan 20 och 25 varje år. Och det gjorde att ingen längre ifrågasatte vår högmässa. I år var det alltså över trettio! Klar förbättring. Jag fortsätter hävda: regelbundna gudstjänster (inte en massa sammanlysningar), inte en massa gudstjänstpåhitt, utan en ordning som folk kan lära sig; då kommer det på sikt folk. I dag var det nästan en hel rad med ungdomar. Riktigt roligt.
Vid kyrkkaffet gjorde jag en ny intressant bekantskap En man som till råga på allt var son till en av mina praktarlärare (i höst blir det fyrtio år sedan jag gick prakten).
Väl hemma blev det min tur göra en färd. Men givetvis bad jag Kristus vara med även på den färden. Och det var han. Jag kom lyckligt både fram och tillbaka. MC-färd Luleå-Älvsbyn t o r. När man vill ta en tur med hojen vill man ju hamna någonstans där man kan få en kopp kaffe eller en korvbit. Här blev det bådadera. Lite undervisning i grillandets ädla konst fick jag också av min gamle kamrat. Kanske kan jag också snart lyckas med grillning av en korvbit.
Det noterbara var dock att det var tio grader varmare i Älvsbyn. 23 grader mot 13 i Luleå. Typiskt årstidsfenomen. På vårarna blir värmen på efterkälken i Luleå pga kylan i havet. På hemvägen märkte jag tydligt hur det blev kallare i luften.
Medan jag var hos min gamle kamrat med hustru fick jag också chansen bese Luleå Domkyrkoförsamlings Fb-sida där det finns bilder av samtliga präster som sitter och begrundar nya handboken. Om kära läsarna efter Fb-skådande tycker att jag ser mer betänksam ut än mina glada kollegor, beror det på att domprosten begagnat sig av det journalistiska tricket att själv skapa den verklighet man vill förmedla; kortet av mig togs direkt då boken utdelats och givetvis sorgfälligt skall begrundas, bilderna av övriga kollegor togs en stund senare då vi hunnit prata med varandra, skämta och skapa en uppsluppen stämning. Givetvis får jag också lust att gapskratta då jag ordentligt läst igenom nya handboken😄
Min gamle kamrat och jag ägnade dock nya handboken ytterst liten del av den tid vi var tillsammans. Vad beror det på? Att vi varit med om detsamma en gång (och då varit riktigt entusiastiska?) och därför tycker nuvarande handboksbyte bara är en blek kopia av det tidigare upplevda?
MC-utfärdens stora insikt för mig var annars att jag nu börjar känna mig mer trygg på hojen. Mycket av tidigare ringrost bortblåst.
