Torbjörn Lindahl

blev det idag.

 

Först i kyrkan på Lövskatan - för andra söndagen i rad, men jag har ju varit ledig! - sen på kvällen mässa i ett hem. Dock var jag själv ej celebrant. Goda vänner hade besök av präst som fick fira hem-mässa med en församling på sju personer. Allt för att ge trogna gudstjänstfirare möjlighet fira en mässa som vad gäller alla faktorerna ämbete, liturgi och nattvardselement uppfyller de krav som en traditionalistisk kristen kan ställa.

 

Förra söndagen mötte jag i kyrkan en person som jag iofs sig känt i över 25 år vid det här laget, men som jag förra veckan fick ett intressant samtal med. Det visade sig att vi var avlägset släkt. Båda är vi ättlingar efter Per Israelsson Käck f. 1729, som gäller för att vara den förste inbyggaren i Glommersträsk i Arvidsjaurs kommun. Roligt plötsligt ha släktträff vid kyrkkaffet. Jag tillhör generation nio om Käck räknas som nr ett. Min nyfunna släkting skulle också kolla sin släktlista så vi kan se hur nära släkt vi är.

 

Idag under eftermiddagen besökte jag mamma och tog med henne ut på en promenad. Ja, jag promenerade, hon satt i rullstol. Jag rullade henne ändå till kyrkogården där vi besökte pappas grav. På torsdag är det fem år sedan han dog. Vi sjöng också en av pappas favoritpsalmer I hoppet sig min frälsta själ förnöjer. Hela utflykten uppskattade hon mycket. Och jag med. Och jag fick dessutom lite välbehövlig motion. Jag visade även mamma min prästvigningsbiskops, Stig Hellsten, grav.

 

Så kan det bli lite varierad sysselsättning på en söndag. Sånt man får tid med då man lärt sig inte arbeta på söndagar.

 

Nu firar jag mässa i Örnäset (kl 11) och Hertsön kl 18, kommande söndag och Hertsön kl 11 söndagen efter. 

 

Nu mörknar det ute. Märks att sensommaren kommit. Där jag sitter i min fåtölj har jag den lysande halvmånen vackert i blickfånget.

 

Även för svenska kyrkan mörknar det. Jag menar då dess fångenskap under politiseringen som framstår allt orimligare. Som tur är finns här en lysande stjärna på himlen: Frimodig kyrka. För alla vettiga kyrkomedlemmar är det ett måste att rösta på Frimodig kyrka i kyrkovalet den 17 september.

gjorde jag idag. Firade högmässa med grön skrud. På självaste Kristi förklarings dag. Ändå nämnde jag i predikan att detta är en av festerna under den festfattiga halvan av kyrkoåret. Tur att jag inte tillade "därför är den liturgiska färgen vit". Måste dock erkänna attt vaktmästaren gjort rätt: det var vitt kalkkläde framtaget. Ändå väcktes ingen korrigerande tanke i mitt inre. Tog bara den skrud som hängde längst fram i skrudskåpet. Måste mentalt ha befunnit mig någon helt annanstans.

 

Detta är nu andra veckan i rad jag firat högmässa i Örnäset och använt mina "riktiga" veteoblater från Hertsön. Ingen har efterfrågat glutenftitt. så varför ska vi i alla kyrkor (utom Hertsön) tvinga alla att inte få traditionella oblater?

 

På aftonen ledde jag Sommarkväll i Andreaskyrkan som är en del i vårt samarbete med baptistförsamlingen. När jag under förberedlsen gick runt och tittade på lokalerna fann jag på en vägg ett vackert standar som tydligen en gång tillhört Malmbergets baptistförsamlings söndagsskola, men felstavat babtist. Ser man på. Trevlig samvaro i den kyrkobyggnad som lika gärna kunde varit svenska kyrkans distriktskyrka i området. Men det blir kanske att vi samarbetar alltmer i densamma nu när Björkskatakyrkan ska läggas ner.

 

Nu gäller det att se hur spelarna i respektive Frankrike och England samarbetar på en fotbollsplan någonstans i Nederländerna.

blev det igår.* Men det beror på att det är semestertider. Då får man ha två gudstjänster. Vilket jag absolut inte har något emot. Kl 11 i Örnäsets kyrka och kl 18 i Hertsön. Ungefär lika många deltagare (ca 20) på båda ställena. 

 

I Örnäset var en av gudstjänstdeltagarna en av domkapitlets ledamöter. Undrar om han var ute för att utöva den fortsatta tillsyn över mig som utlovades i domkapitlets friande beslut i december 2015? Jag har svårt tänka mig att han fann något att anmärka på. I Hertsön fick jag träffa en person som jag inte sett på länge. Det var riktigt roligt. Dessutom tre som jag kanske inte kommer att se på länge. Dom flyttar söderut och vi fick därför ha en liten avtackning med förbön efter gudstjänsten. Sen gick vi ut och åt tillsammans. Trevligt det med.

 

Det man frågar sig när man dubblerar gudstjänst och predikan är vilken gudstjänst (och predikan) blir bättre? Den första eftersom man då ger järnet och den andra bara blir en avslagen repris? Eller den andra eftersom den första bara är uppvärmning och det blir den andra som gäller på riktigt?

 

Det är frågan. Den enda (förutom prästen och förhoppningsvis den Helige Ande) som var med båda gångerna var kantorn. Alltså är hon den som möjligen kan sitta inne med svaret.

 

Kommande söndag blir det för mig bara Örnäset kl 11. Då avser vi hålla till i stora kyrkorummet, inte i det lilla Mariakoret.

 

- - - - - - 

 

* och ingen av dem var katolska kyrkan

blev det idag igen. Denna gång på Fridhem i Vännäs. Jag stannade alltså kvar i Umeå till idag (söndag) efter OAS-mötets slut på lördagen. Vi var tre oasare som lockats av goda vänner i Vännäs att komma dit till söndagens högmässa. Andra gången jag var där. Första gången var i påskas. Samma upplevelse som förra gången: absolut ett ställe som jag skulle kunna ha som min regelbundna gudstjänstgemenskap. Återigen får man upplevelsen att det man igenkänner som genuint svenskkyrkligt numera i allt större utsträckning förverkligas utanför svenska kyrkans officiellt organiserade sammanhang. Samma upplevelse av liturgin som i påskas: eftersom man redan "moderniserat" liturgin (i grunden 1942 års ordning) på några punkter så finns inget egentligt skäl att inte också sjunga de liturgiska partierna helt enligt gällande handboks (1986) text- och musikalternativ.

 

God predikan också - givetvis! Roligt att predikanten (prästen Gunnar Andersson) citerade samma avnitt ur bekännelseskrifterna - om "evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete" - som jag citerat i min predikan på lördagen. Vi läste ju samma evangelietext, men för GT-text och epistel följde Gunnar förra evangelieboken som generellt är lite mindre "pk"-tillrättalagd än nuvarande.

 

Eftermiddagen blev det besök hos yngre bror där vi firade äldste sonen som just tagit sin examen vid - ja, hur var det nu, var det Oxford eller Cambridge? Det förra va? Roligt även träffa densammes flickvän från Ryssland. Så duktig hon redan var på svenska trots att hon bara övat via internet!

 

Idag har jag även suttit med äldre bror och lärt mig massor om dator- och telefonanvändning och allt som därtill hörer.

- Snart blir jag en modern människa, sa jag till sist.

- Det tror jag när jag ser det, sa svägerskan.

 

Vänta bara! Snart kanske jag har både mobilt Bank-id och Swish.

 

Men oroa er inte för moderniteternas intåg i mitt liv. Kv*nn*pr*st-f*r*spr*k*r* blir jag aldrig. Ej heller Facebookare.

Idag var läget sådant att jag inte fann någonstans att gå i kyrkan där det stämde med mina önskemål. Alltså fick man gå någon annanstans. Och då blir det understundom katolska kyrkan. Jag kommunicerade ju på stormötet lördag kväll så det kunde accepteras att sitta i bänken under kommunionen. Men att bara få lyssna till en riktig liturgi och få be med i gudstjänstens böner, vilken rikedom! Jo, mässfirare är nog numera mer min titel än gudstjänstfirare.

 

Men lite försent kom jag efter att första ha varit till Mjölkudden och lånat ut bilen till dottern. Missade rätta bussen och fick ta en annan. 

 

Efter mässan blev det promenad till stan för gemensam lunch med god vän, sen promenad tillbaka för besök hos mamma. Då vädret var fint tog jag med henne på rullstolsrally runt en del av Skurholmen. Vi tittade även in hos en av hennes gamla vänner (tillika prästkollega och f d chef till mig) och fick en pratstund. Bl a pratade vi om en annan prästkollega, tillika min (och andras) ungdomspräst i Örnäset i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Senare på em fick jag ett mail av yngre bror att han fått meddelande om att densamme prästen tidigare idag avlidit.*

 

Del av kvällen ägnades åt finalen Confederations Cup. Det gick som det brukar: Tyskland vann! Tur att dom började med den vanan först efter världskriget.

 

I  övrigt tänker jag så: är det någon som fortfarande  inte anser att svenska kyrkan är ockuperad? Jag menar efter intervjun med Stefan Löven och Sverigedemokraternas storsatsning inför kyrkovalet. Jag kommer i fortsättningen inte att ta något beslut av kyrkomötet på minsta allvar. Det har jag visserligen deklarerat många gånger redan. Nu gör jag det igen!

 

- - - - -

 

* jag nämner inget namn innan saken offenrliggjorts men det finns väl vissa bland läsarna som anar vem som åsyftas

Men efter bara en halv dsgs bortovaro denna gång.

 

Jag besökte stormötet i Haparanda tillsammans med goda vänner från Luleå som i sin tur hade med sig god vän från Kalix.

 

Ett tag har jag burit på tanken besöka stormötet. Men inte ensam. Så igår ringde jag i tur och ordning två vänner i det ärendet. Den ene tackade nej den andra nådde jag ej. Men rätt som jag idag i slutet av förmiddagen satt och läste så ringde andra vänner och undrade om jag skulle med. Dom befann sig visserligen i stugan men bara jag gav mig ut på E4 en bit så kunde vi mötas och jag få skjuts en del av vägen.

 

Sagt och gjort. Allt gick enligt plan. Väl framme hann jag höra två predikningar före middagspausen. Särskilt uppskattade jag den andra där predikanten talade över Mark 2 där Jesus förlåter och botar den lame. Det uppmuntrande var att höra ord som helt bekräftade min egen undervisning om bikt och förlåtelse förra helgen.

 

Under middagspausen blev jag anmodad hjälpa till i mässan (jo, jag hade för säkerhets skull tagit alba med). Till min glädje fick jag distribuera i par med Missionsprovinspräst* som varit min parhäst i dylika sammanhang flera gånger.

 

Dock gillar jag inte att man även i dessa laestadianska sammanhang understundom kan byta konsekvent till glutenfria oblater. Att man har en extra skål för den som önskar må möjligen accepteras men att tvinga alla nattvardsgäster avstå från det som historiskt är en riktig oblat, dvs av vete - det gillar jag inte. Ska man behöva bli katolik också av detta skäl? Tur att det var riktigt (=alkoholhaltigt) vin så det i alla fall var någon ordning.

 

Att glutenfritt (och på sina håll alkoholfritt) numera sprider sig som en löpeld tror jag beror på att man i allt fler familjer vänjer sig vid att det i förskolor, skolor och sjukhus är en fullständigt självklar "rättighet" för var och en att vid behov få specialanpassad kost. Så tar man med sig den attityden till kyrkans gudstjänster och tror att det helt naturligt skulle vara samma sak där.

 

Men, notera: inför Gud har vi människor inga rättigheter. Jo, en, rätten (makten) att bli Guds barn. (Joh 1:12). Men sen är det slut. Nå, denna sak kan vi diskutera en annan gång. Kanske borde det bli ett eget inlägg?

 

En stunds paus i goda vänners stuga innan hemresa. Men då hann det ju bli i morgon också.

 

- - - - - -

 

* så det är fritt fram om någon vill domkapitelsanmäla mig för Missionsprovins-samröre. 

har jag varit till. En liten ort i södra småland, en knapp mil väster om Alvesta, i sin tur några mil väster om Växjö.* Närmare bestämt på Hjortsbergagården ägd av Ekumemiakyrkan. Där har Kyrkliga förbundet för Evangelisk-Luthersk tro hyrt in sig och ordnat midsommarläger. 

 

Som ett mellanting mellan ett laestadianmöte och ett  OAS-möte skulle man kanske kunna säga. Lite mer organiserat än i laestadianien: lägertema Själavård och Gudsfruktan, med förbestämt tema för alla föredrag; lugnare och stillsammare än ett OAS-möte: inget flaggviftande och ingen (högljudd) lovsång. Min uppgift var att hålla föredrag om Den enskilda själavården och bikten**  och predika i högmässa.

 

Roligt var det också att träffa tidigare dekankollegan och kyrkomötesledamoten Fredrik Sidenvall. Kärt återseende.Han talade om Den allmänna själavården  och predikan. Både i föredragen och i ett efterföljande samtal där åhörarna fick möjlighet ställa frågor, upplevde jag tydligt hur vi slog på samma spik när vi försökte hamra in att kyrkokristendom är nådemedelskristendom. Hur länge till kommer någon seriös nådemedelskristendom att finnas kvar i vår kyrka (det är redan allvarligt tunnsått) och var ska vi då finna den? - var en fråga som vi ställde varandra mellan fyra ögon efter det öppna samtalets slut.

 

På söndagen var det högmässogudstjänst på lägergården. Därefter ett intressant föredrag om kristen tro och psykisk ohälsa.

 

Lärorikt och uppbyggligt var allt det som jag fick höra under denna helg. En positiv upplevelse.

 

- - - - 

 

* att jag förklarar så noga beror på min tro att normala svenskar inte har så god aning om platser som ligger så långt bort

 

** alltså i grunden samma föredrag som jag inte var värdig hålla i storpastorat i södra delen av stiftet (Luleå stift)

Tur att vi firade mässa igår kväll. Då blev det i alla fall en mässa under söndagsdygnet - när jag nu under dagen ville fylla mina förpliktelser mot grannarna och hjälpa till i arbetet i kvarteret. Otroligt vilket jobb få bort allt ogräs i sandlådorna kring gungställningarna. Om man slarvat många tidigare år och låtit det börja gro igen, vill säga.

 

Under dagen kom även yngre bror med hustru förbi på en snabbvisit. Dom har varit uppe på ett 50-årskalas igår. Dom fick nu med egna ögon se arbetet som pågår i vardagsrummet och med glädje dela mina visioner och fantasier om hur det ska bli en gång.

 

Nå, men hur som helst är det söndag idag och då vill man till sist på något slags gudstjänst. Kl 16 i bönhuset fick bli alternativet.

 

Nu återstår bara middag och dagens avsnitt ur KKK (20 sidor). Man får se om någon snubbeltråd är ulagd denna gång. Men berätta om läsningen och kommentera ids jag bara var hundrade eller två hundrade sida, så ge er till tåls.

börjar semestern. Inbrottstjuvar göre sig dock icke besvär eftersom jag kommer att vara hemma största delen av tiden. Jag ska utföra en hel del arbeten på huset. Äntligen. Skönt att få komma igång.

 

Skönt också bara med det faktum att det blir semester. Jag tror aldrig att jag tidigare längtat så mycket efter semestern som nu. Varför, kan jag inte med säkerhet säga. Håller jag på bli gammal? Är jag allmänt less på att arbeta?

 

Idag var det ialla fall roligt. Men så firade jag ju mässa. Det är i särklass roligaste arbetsuppgiften: mässa och predikan. Efter högmässan i dag talade jag lite om det sätt på vilket vi numera gestaltar liturgin. Jag tänker fr a på detta att de flesta står upp stora delar av gudstjänsten, fr a under lästa delen av nattvardsbönen. Varför gör man det? Jo, därför att det är just bön. Vi talar till vår Herre och kung.  Klart vi står. Tänk om vår jordiske kung Carl Xl Gustaf skulle komma in i kyrkorummet och man ville säga något till honom, hur många skulle komma på tanken att tala till kungen sittande? Ingen naturligtvis. Man skulle omedelbart resa sig och tala till kungen stående. Och nu är alltså liturgins böner inte bara något som prästen "säger" och vi lyssnar. Utan det är hela församlingens gemensamma bön som prästen leder. Bön till honom som är Kungars kung över himmel och jord. 

 

Mamma var med i kyrkan idag, lotsad dit av min moster. Och till hennes stora glädje var en annan av hennes riktigt gamla vänner där. Också hon en bit över 90.

 

Igår var jag på bröllop i Tornedalen. Ett sån't där bröllop då man känner ena parten väl och den andra inte alls. Så Joh 3:29 stämmer bra in på min situation. Brudgummens mor berättade att hon understundom läser denna ringa blogg. En annan kvinna, som fick använda min vän och kollega Stefan Aro som tolk, gav mig en profetisk hälsning.

 

Under eftermiddagen idag hann jag även en sväng förbi min moster och morbror för att hjälpa dom fixa spolmekanismen i toaletten. Men jag hann hem och byta bort svarta kostymen först. Jag funderade visserligen om toalettarbete får utföras på söndagen. Men jag tänkte att om Jesus godkände att man på sabbaten drog upp ett djur som fallit i brunnen, så må det vara tillåtet fixa en toalett. Jag menar, de behov för vars skull toaletten finns upphör ju inte bara för att det blir vilodag.

 

Under kvällen har jag haft besök av två par gamla vänner. "God ost och dryck" enligt hälsningen i gästboken. Av vilket slag den goda drycken var skall jag pga omsorg om vissa läsares sinnesfrid inte nämna. Men jag kan väl i alla fall skvallra om att den kom från Italien. Dock inte från trakten kring Rom :)

 

 

 

har jag

 

1. Färdigläst en uppsats om diakonatet som jag fått av en god vän. Intressant. För att inte säga mycket intresssnt. Men eftersom författaren inte fått den godkänd än så får kommentarerna vänta.

 

2. Funderat en hel del över skillnaden mellan lutherskt/protestantiskt och katolskt. Skälet? De två senaste inläggen på Mikael Karlendals blogg, där jag blandat mig i kommentarsdebatten. Den som läser ser att vi båda uttryckt att vi borde tala direkt med varandra i telefon. Nu har vi gjort det. Synnerligen upplyftande.

 

Det är bara att erkänna: jag tror inte på sola scriptura (skriften allena). Jag tror inte att lutheraner i allmänhet gör det heller. Det är bara ett uttryck som man tar fram som tillhygge när man ska visa varför man inte är katolik.

 

Jag menar: när lutheranerna valde att behålla barndopet är det någon som tror att dom då rensade bordet totalt från alla traditioner och vanor och satte sig ner med uppslagen bibel vid ett fullständigt rent skrivbord och sade "nu ska vi utan några som helst bindningar till tidigare ordningar sätta oss och fullständigt förutsättningslöst, objektivt och utan några som helst hänsyn till tidigare praxis och kyrkofäders ord se vad bara bibeln säger." Tror någon det? Naturligtvis gjorde dom inte det. Så klart ärvde och övertog dom en gällande ordning (tradition) - trots att det inte finns ett enda exempel på ett spädbarnsdop i bibeln. Och det gjorde dom rätt i.

 

Eller i vår tid. När vi bekänner tron med nicenska trosbekännelsens ord (som vi gjorde idag); hur många lutheraner sätter sig först med trosbekännelsetexten bredvid sin bibel och kontrollerar att allt i bekännelsen stämmer med "skriften allena" innan man vågar instämma? 

 

Ingen. I praktiken instämmer man bara i det som Kyrkan alltid trott.

 

3. Varit i kyrkan. Bosse celebrerade. Det såg jag. Av predikan hörde jag dock inte ett smack. Jag hade glömt hörapparaten (den enda jag har hemma, den andra är på reparation.) På vägen till kyrkan funderade jag om jag skulle kliva av sju hållplatser tidigare och (inspirerad av debatterna enligt p 2 ovan) gå i katolska kyrkan. Jag gjorde det inte.

 

4 Funderat över den beställning av nya fönster till huset jag gjort i veckan. Jag kommer ta upp fler fönster i vardagsrummet och få ännu mer utsikt över vattnet. Men det dröjer nog till augusti innan saken är fixad.

har det varit i helgen.

 

Först for jag snabbt på söndag morgon till Arlanda och hann med drygt tio minuters marginal till högmässa i St Stefanus koinonia (en av gudstjänstgemenskaperna inom Missionsprovinsen.) Skälet till min snabba visit var att deltaga när min sedan många år gode vän, (missionsprovins-) biskopen Göran Beijer firade 50-årsdagen av sin prästvigning. Jag hoppas några yngre kollegor vill vara med och fira när jag når samma jubileum, men först har jag 40-årsdagen, 2019.

 

Fin gudstjänst och roligt få vara med och koncelebrera.* I predikan, som givervis var god och uppbygglig, gav b Göran också ett kort vittnesbörd om en av orsakerna till hans val av prästämbetet och sin kyrkliga inriktning. (Eftersom han sade det i en offentlig predikan så är det väl tillåtet upprepa.) Han hade till ett av sommarloven under läroverkstiden blivit lovad ett sommarjobb. Tyvärr kunde han inte påbörja det pga en rejäl förkylning. Fick därför lite oplanerad ledighet senare under sommaren. Hur utnyttja den? Han nappade på ett erbjudande från en vän att följa på besök hos Fader Gunnar (Rosendahl) i Osby. Detta möte med f Gunnar och hans kyrkliga vision blev avgörande. Där ser man vad en förkylning kan betyda. Eller kanske: hur Gud kan använda t o m en förkylning för sina planer.

- - - - -

 

* till alla som någon gång uttryckt eller tänkt att det är för "högkyrkligt" gudstjänstliv i Hertsökyrkan säger jag bara: ni har intet upplevt

Men var likväl i kyrkan. Samma kyrka som vanligt. Bosse celebrerade och predikade. Ett trettiotal deltagare var vi väl. Varav tre i rullstol. En av dem var mamma och jag åkte med i Hk-bussen från hennes boende.

- Det är många som vi skjutsar till den kyrkan, sa chauffören.

Så väldigt många olika är det väl inte, tänkte jag men i vart fall en kommer väldigt ofta. Densamma personen och mamma har varit bekanta länge, så det var roligt att de fick mötas igen.Roligt att se hur mamma levde upp när hon fick träffa människor hon kände igen och få deltaga i något hon känner sig hemma i - gudstjänsten.

 

Till min stora glädje erfar jag att gudstjänstgemenskapen i Hertsön fungerar allt bättre. Folk är aktiva i liturgin och synes ta något mer ansvar för varandra under kaffegemenskapen. Det senare lika viktigt.

 

Några av gudstjänstdeltagarna beslöt tillsammans gå ut och äta lite senare. Jag hängde på efter jag följt mamma tillbaka. Vid den gemensamma lunchen blev det samtal bl a om skärseldens eventuella existens och dess i så fall möjliga innebörd.  Jag tvingas erkänna att jag trots mitt lutherska prästämbete inte kände anledning fördöma de tankegångar som framfördes. Bara påpeka att inte heller enligt katolsk tro (som jag förstått den) är skärselden något slags extra frälsningsväg för dem som här i jordelivet varit utan Kristus.

 

I gårdagens inlägg berättade jag att jag varit med avfall till återvinningscentralen. Det var det som blev över då två snickare i fredags fm var här och monterade ny ytterdörr och altandörr. Den förra med fönster, vilket jag inte haft. Blev mycket ljusare och finare i hallen. Den senare med glas hela vägen ner. Det var jag först tveksam till men säljaren övertygade mig. Det gjorde han rätt i. Tjusigt när man har utsikt mot naturen. Tänk när jag kan sitta i fåtöljen och se mina sommarblommor vid altankanten.

 

 

En så'n helg då man "jobbat", dvs lett gudstjänst. Lite konstgt känns det på nå't sätt att man säger att man "jobbat" bara för att man för en stund befinner sig på andra sidan altare och ambo än man gör när man annars går i kyrkan. Särskilt när man söndag efter söndag får dela samvaron i samma gudstjänstgemenskap. Om man sjunger prästpartierna eller församlingspartierna i liturgin känns inte som nå'n stor sak. 

- Jag är ju ändå där, som en kollega brukar säga.

Men om man oftast inte vore där när man inte "jobbar" då vore det annorlunda.

 

Jag började fundera: hur många sön- och helgdagar har jag "jobbat" sedan jag blev präst? Snabbt överslag, antal tjänsteår x helgdagar - (semesterveckor + lediga helger) = ca 1200. ??? Min fader, matteläraren, sa alltid att då man räknade något skulle man prallellt med den riktiga uträkningen göra ett överslag så man kunde bedöma om det svar man fick fram var rimligt. Men om den "riktiga" uträkningen bara är ett överslag, hur kontrollerar man då dess rimlighet?

 

Idag var vi många i kyrkan. 49 hade kyrkvärdarna noterat och det var riktig räkning, inget överslag. För en liten distriktskyrka i utkanten av det sekulariserade Luleå är det inte så illa. Den ganska nybildade Meänkööri medverkade och sjöng på meänkieli. Drygt halvdussinet sångare. T o m en så språklig amatör som jag kunde uppfatta att texten till  Maa on niin kaunis (Härlig är jorden) var annorlunda än på finska. Några personer som inte synts i gudstjänsten på ett tag dök upp. Roligt.

 

En av de stora sorgerna i gudstjänsten är ju att vid pålysningarna se skillnaden i antal mellan döpta och döda. Förra veckan var ett undantag, då gick vi nästan +-0, men idag var "ordningen" återställd: 14 döda, 2 döpta. Minus 12 alltså i medlemsstatistiken. 

 

Uppmuntande var dock att träffa god vän som lovade mig få spana in hans MC vid tillfälle. Den är just av den modell som jag kan tänka mig köpa om jag inte köper en likadan som jag hade förut. 

 

Kvar i kyrkan blev jag med olika uppgifter så länge att jag lika gärna kunde övervara kvällens musikgudstjänst/konsert. Fina sånger framfördes. Tyvärr uppfattar jag inte så mycket text, men väldigt vilsamt och rogivande var det. Fler kunde gärna ha kommit.

 

 

idag.*

 

Efter högmässan hade jag farit in till en av stadens restauranger tillsammans med god vän och gudstjänstbesökare. God middag. När det sedan var dags åka hem med bussen gick jag en liten stund in på Smedjan för att slippa stå ute i ovädret under bussväntandet. Då såg jag biskopen med fru och ytterligare några familjemedlemmar å cafe med kaffekoppar framför sig. Jag smög fram och vi hann få en kort pratstund. Trevligt som alltid.

 

Givetvis måste detta att jag möter biskopen just som jag lanserat mig som biskopskandidat, uppfattas som att jag är helt på rätt spår. Det kan visserligen tyckas märkligt att jag som är två år äldre ska efterträda honom. Men Hans har väl alltid betraktats som en klokare och förståndigare karl än jag, så det är bara att acceptera att jag behövt några fler år för att mogna och blomma ut. Men nu, Luleå stift, Here I come!

 

F ö träffade jag vid kyrkkaffet idag en av de personer som fått kyrkorådets förtroende vara en av dem som röstar. Givetvis drog jag på direkten igång valrörelsen. Något definitivt löfte om en röst fick jag väl inte men försöka duger.

 

Kanske beror det bristande röstlöftet från väljaren på att jag inte var tillräckligt tydlig med mitt program. Det må förlåtas mig. Min kandidatur kom ju så plötsligt att jag inte riktigt hunnit med programskrivandet ännu. Men det kommer.

 

Preliminärt kan bara sägas att jag är kandidaten för alla som längtar upp ur kompromissandets eländiga träsk. Alla som känner att dom fått nog av många årtiondens "honom kan man inte rösta på, för han blir ändå inte vald". Jag är kandidaten för alla som följer sitt hjärta! Oavsett om man tar biskopsvalet på allvar eller inte.

 

I högmässan som föregick kyrkkaffet var vi betydligt färre än vanligt (men ändå så många att det för några år sedan skulle betraktats som just - många). Berodde det på vädret? Men högmässan tar vi på allvar. Även där följer vi vårt hjärta.**

 

Nu är det valborgsmässoafton. Tanken fara ut och se på brasor lockar inte alltför mycket i detta väder. Tur man har inomhusbrasa från Rusta!

 

 

var jag på idag. I katolska kyrkan i Uppsala. Andra gången jag var där. Följde med äldste sonen. Det gjorde jag förra gången också. Fin liturgi, god predikan men det hade inte gjort nåt om den varit lite längre. Avslutning med någon psalm som innehöll bön om Marias förbön. Jag tvingas medge att den inte störde mig särskilt mycket.

 

Har alltså varit ett drygt dygn i lärdomsstaden. Kom lördag och for söndag. Hälsade på äldre sonen. Vi hann både samtala och gå ut och käka och delta i mässa. Komplett helg således.Det enda som saknades var kommunionen. Men då jag kommunicerat fem ggr från torsdag-torsdag så får jag kanske vara nöjd.

 

Alltid roligt besöka Uppsala, den stad där jag bodde sex år på 70-talet och som jag därefter besökt många gånger bl a under de två mandatperioder då jag satt i kyrkomötet.

har det varit för mig. Jag har nämligen varit borta. Sista gången (flera år sedan) jag var hemifrån en påskhelg var det året det var direktsänd radiogudstjänst från den kyrka i Umeå där bror och svägerska går. Jag lyckades övervinna frestelsen att mitt under sändningen ropa högt: "hej, alla i Luleå!"

 

I år var jag på hemmaplan skärtorsdag t o m påsklördagens gudstjänst. Sedan åkte jag en bit söderut. Påskdagens högmässa firade jag på Fridhem i Vännäs, ett ställe jag länge vetat om, ofta velat besöka men först nu kommit till. Betydligt mer folk än en vanlig söndag förstod jag. Men så var det också något slags påskläger i flera dager. Stället i fråga drivs av ELM (BV) (googla om förkortningarna är obekanta). Prästen som är knuten till platsen är vigd av Missionsprovinsen. Vi har mötts några få gånger och jag ser fram emot att möta honom igen.

 

Högmässan var fin. Högtidligt men ledigt genomförd. Något lite gammaldags kanske, utan div finesser som nuvarande handbok kan öppna för. Precis som i ens barn- och ungdomstid alltså. Men det jag tänkte mest på under gudstjänsten var "kom inte och säg att inte barn kan delta i en vanlig högmässa". Här var det ca 35 barn (uppskattade jag) som deltog i barnkör. Två pojkar spelade fantastiskt fint på trumpet. Riktig "familjegudstjänstkänsla" trots att det var en helt vanlig högmässa med riktig predikan. Jag får vatten på min kvarn: det som gör en högmässa barnvänlig är inte en massa barnvänliga påhitt utan att det är barn där.

- Låt barnen komma till mig, säger även den Jesus som är med i högmässorna.

 

Stor glädje!

 

Om bara präst och församling tillsammans kunde övervinna den sista resten av viss (onödig) konservatism och genomföra 86 års handbok rakt av och positivt utnyttja de möjligheter den ger (+ allt det som är genomförbart redan med gamla handboken) då skulle det blott bli ännu roligare, vackrare och med mer tillbedjan.

 

Efter middag blev det ytterligare en predikan. Om möten med den uppståndne. Tre bibelpassager behandlades. Om Maria Magdalenas, Emmausvandrarnas och hela lärjunga- (apostla?) skarans möte med Jesus på påskdagens afton. Det sista ur Joh 20. Men där läste predikanten bara t o m orden "Som Fadern har sänt mig så sänder jag er". Avstod alltså från orden om hur Jesus andades helig Ande på lärjungarna och lovade dom att Guds förlåtelse skulle följa deras förlåtelse. Jag hann tänka: "i ett laestadianskt sammanhang skulle ju en sådan textkapning vara fullständigt otänkbar". Så olika kan det alltså vara, väckelsetraditioner emellan. I den här frågan är jag nog trots allt norrbottning. Det finns i den laestadianska traditionen, med dess betoning av att förlåtelsen ges i  församlingen, från person till person, ett slags sakramentalt drag  - om än i lågkyrklig form - som jag alltid upplevt saknas (i vart fall aldrig betonats) i den evangeliska väckelsen. 

 

Roligt var det också att på Fridhem träffa vänner från förr. Några jag träffat här i Luleå och en jag mötte första gången redan i Uppsala för drygt 40 år sedan.

 

På vägen till och från Fridhem fick jag också vara med och fira mässor i andra mindre sammanhang. Både påsknatt och Annandag. Även köksbord kan fungera som altare. Kanske bör vi bereda oss på att detta kan bli vår naturliga situation i framtiden. När vi inte längre har råd med (stora) kyrkobyggnader.

 

Snabbesök i Umeå hos bror och svägerska (dom var ju här i Luleå förra helgen så jag slösade inte alltför mycket tid på dem). Istället hemma i tid på Annandagens afton för att träffa vännerna i Hertsökyrkan vid Bosses kvällsmässa därstädes.

i lördags. NSD. Två uppslag, men då var det sammanlagt mer bild än text. Ska det uppfattas som att det blir allt mindre av lokalproducerad journalistik? Att större delen av intervjun - vart fall det som presenterades på tidningssidorna - handlade om den s k resa som biskopen gjort; dvs att han har ändrat uppfattning om huruvida kvinnor ska kunna vara präster eller ej - det kan kanske biskopen inte rå för. Ibland kan ju en tidning ge allra största uppmärksamhet åt något som bara avhandlats en kort stund i intervjun. Men visst vore det roligt om media någon gång skulle tillåta honom få säga något annat. Nå't om Jesus till exempel.

 

Att biskopen undviker ta ställning mellan hockeylagen Luleå och Skellefteå genom att hålla på Asplöven, det förstår vi väl. Men jag skriver som jag gjort förr: jag som suttit bredvid honom på en match mellan Luleå och Skellefteå, jag vet att han håller på Luleå. Så var det med. Och här ska det inte bli någon resa. 

 

En resa gjorde jag i fredags när jag förrättade en begravning i Tärendö. Några, för mig lite ovanliga, inslag, hade lagts in i ordningen, men sammanlagt blev det en mycket fin stund. Tacksam att jag fick förtroendet.

 

Det fick jag även vid en begravning på torsdagen trots att den var i Nederluleå. Men där visade det sig att jag hade varit väl bekant med den avlidnes svärföräldrar under min prästtid i Nederluleå på 80-talet. Så kan det gå när man varit präst i samma kommun hela sin tid.

 

Högmässan idag fick jag fira tillsammans med vår prästpraktikant från Finland. Han var liturg och jag predikade. Blir han i framtiden präst i stiftet så välkomnar jag honom. Men Litanian fick jag sjunga. Till åtminstone en gudstjänstfirares glädje, vilken efteråt berättade att hon alltid blir rörd till tårar när den sjungs. Vad de övriga gudstjänstfirarna - en bit över 50! -  tänkte om Litanian vet jag ej.

 

Mer och mer känner jag dock vilken fantastisk välsignelse en riktig komplett högmässa är. Oslagbar!

 

Nu kommer påsken med dess gudstjänster. Men det blir ett extra inlägg undet kategorin Gudstjänstschema Hertsökyrkan.

 

 

Lite så känns det idag. Arbetsdag men jag ledde inte högmässan och predikade inte. En kollega som redan inträtt i de pensionerades skara hade huvudansvaret i högmässan. Själv var jag medhjälpare. Fick koncelebrera och lyssna till god predikan. Enda felet med att leja bort även liturgin så här i fastetid är ju att man inte får sjunga litanian. Men kommande söndag får jag det. Ca fyrtio gudstjänstfirare . Flera barn.

 

Före högmässan hade vi vår bönestund som vi nu haft söndagligen i ca en månad. Detta var femte gången. Åtta deltagare var vi denna gång. Fint initiativ, säger jag och skickar en tacksamhetens tanke till vem det nu var som kom med förslaget om dessa söndagliga bönestunder.

 

Efter kyrkkaffet höll jag - återigen- föredrag om bikten, villet jag snart hållit i större delen av landet och stiftet.* Till midsommar håller jag det i södra delen av Växjö stift.

 

På vägen hem for jag förbi mamma. Såg lite konståkning. Men det verkade mest vara uppvisning. Och nog saknar man Sven Plex Petterssons (eller var det Bengt Grive? undrar jag nu, dagen efter. Se kommentar nedan!) fantasifulla benämningar av färgerna på de kvinnliga åkarnas dräkter. Men det var ju så klart på svartvita tv-bildens tid. Idag var det lila skrud igen i kyrkan, efter förra helgens vita avbrott vid Jungfru Marie Bebådelsedag.

 

Igår em hade jag ett flera timmar långt besök av kristna vänner. Då pratade vi också om Maria och varför vi i protestantisk kristenhet har så svårt ge Maria den plats hon verkligen borde ha om vi skulle vara bibliska. Av gästerna fick jag både ett gott** vin och en uppmuntrande hälsning i gästboken.

- - - - -

* utom i nybildat storpastorat i södra stiftshalvan, där kyrkoherden tyckte att jag - inte ämnet eller min förmåga tala om detsamma - var olämplig. 

 

(Att jag understundom fortsätter skämta om detta - och om domkapitelsanmälningarna mot mig under 2015 - beror på att jag med emfas vill deklarera: jag skäms inte för att jag är den jag är och jag skäms inte för de åsikter jag omfattar.)

 

** jag vet för jag har smakat det hos dem. Det jag fick sparas till efter fastan

Besöksstatistiken för dagen har redan skjutit i höjden. Kära läsarna väntar på söndagsinlägget således.

 

Morgonens korta påminnelse om sommartiden räcker inte som veckans inlägg. En del som idag såg mig komma in i kyrkan en bra stund försent trodde nog att jag själv glömt bort sommartiden. Så var inte fallet. I god tid var jag hos mamma för att ta med henne till kyrkan. Men hon mådde inte tillräckligt bra för att följa. Men på vägen vidare mot kyrkan insåg jag att hörapparaterna var hemma. Kort diskussion med mig själv: komma i tid och inget höra, eller komma lite försent och kunna höra. Jag valde det senare och fick göra återsväng förbi hemmet

 

Efter kyrkkaffet (med våfflor!) for jag till mamma så hann jag träffa henne en stund lite mer ordentligt. Hon börjar bli gammal nu. Hon säger ofta att livet närmar sig slutet. På kvällen for jag åter till kyrkan och lyssnade på en fin enmans*-konsert. Det spelades på fyra olika instrument (dock ej samtidigt!): violin, viola, piano och orgel. Vilsamt att få sitta och lyssna. Efteråt fixade vi lite fika och satt och pratade en stund. Musiker och lyssnare.

 

Under lördagen var jag på den årliga turen till Skellefteå för årsmöte med Änkans skärv. Den tappra lilla föreningen har jag skrivit om förr (leta här på bloggen) så det upprepar jag inte.

 

I samband med besöket i schtaaan gjorde vi även visit hos mor, tre barn (alla födda i sverige) och farmor i invandrarfamilj som bott långt över tio år i Sverige utan att få uppehållstillstånd. Denna lilla rara ytterst skötsamma familj skulle vara ett rent plus för samhället. Fadern har i flera år redan arbetat inom offentliga sektorn i ett bristyrke där man skriker efter folk med hans kompetens. Men arbetstillstånd prövas inte med mindre än att han flyttar till hemlandet och ansöker därifrån. vilket han just nu gör. Vi ber att det ska gå bra och beviljas. När så sker blir det fest! Det lovar jag.

 

I frdags kväll hade vi månadens tacokväll med familjegudstjänst. Rolig tillställning. 

 

 

- - - - - -

* jag skriver så fast det var en kvinna som musicerade, så visar jag därmed hur totalt ute jag är rent språkligt. Väntar bara att någon ska domkapitelsanmäla mig för språklig kvinnodiskriminering. Snart två år sedan jag sist anmäldes. Inte undra på att tillvaron börjar bli lite enformig och tråkig

har det varit idag. Hur många söndagar har gått sedan Kristi uppståndelse? Vem räknar ut det?

 

Två gudstjänster blev det idag. Bosse tjänstgjorde i högmässan tillsammans med prästpraktikant från Finland som skaffar sig lite vana för att kunna börja jobba i Sverige. Själv var jag "bara" (?) gudstjänstdeltagare. Frågan är om jag då blev förvandlad till volontär och hamnar dubbelt i statistiken. Jag sjöng ju alla psalmer helt frivilligt.

 

 

Volontär måste jag dock absolut ha varit senare på eftermiddagen då jag predikade i bönhuset. Dock inplanerad denna gång. Jag talade om Josuas bok. Efter mig predikade Erling om Job. Inte jobbigt alls. Lärorikt och lättlyssnat.