Avslutning av prostvisitationen

var det idag. Alltså den som hölls under veckan då jag var på hörselrehabilitering. Alltså missade jag prostens visitation. Men var det dags för avslutning och prostens tillfälle sammanfatta sina intryck av församlingen. Det hela inleddes med högtidlig högmässa i domkyrkan, domprosten celebrant och kontraktsprosten predikant. Körsång därtill. Efteråt kyrkkaffe och det var då prosten gjorde sin sammanfattning. 
 
En sak kan man konstatera: sammanlysningar fungerar inte. De båda kyrkor inom församlingen som normalt har 11-gudstjänster hade sammanlyst till domkyrkan. Av de 25-40 som istort sett söndagligen kommer till Hertsökyrkan var (vad jag såg) endast sex (inklusive mig själv) närvarande i domkýrkan. 
 
På aftonen hade vi kvällsmässa i Hertsökyrkan. Vad ska vi skylla på denna gång när vi var så få? Kanske vädret. Eller att folk helst vill komma förmiddagen. Bara två (varav jag var den ene) som varit i domkyrkogudstjänsten. Enkelt fika och lite samvaro innan vi får hem.
 
Väl hemma blev det lite TV-tittande med hemmavarande son. Det slutade med att vi såg ortodox gudstjänst. (Repris från förmiddagen?) Ortodox gudstjänst betyder alltid besök i himlen.

Idag kom jag försent

till högmässan. Ca en halvtimme. Folk trodde kanske att jag försovit mig. Det hade jag inte. Jag klev på fel buss vid Porsö centrum. Misssade därmed bytet i stan. Fick istället följa 7:an så långt det var lönt. Kom inte längre än till hållplats Vinkelgränd. Fick alltså gå därifrån. 
 
Det innebar att jag missade större delen av ordets gudstjänst, inklusive del av predikan men hann ändå uppleva den innerliga ton som ofta utmärker Bosses predikningar och som jag uppskattar mycket. Omkring 40 var vi väl som fick del av förkunnelsen och gemenskapen kring nattvardsbordet.
 
Vid kyrkkaffet valde jag plats tillsammans med regelbundna gudstjänstdeltagare från grannkommunen. Mycket intressanta och givande samtal. Inte förrän 14.30 tog jag bussen.
 
Avstigning vid Örnässkolan för besök på mammas boende. Avslutning av gudstjänstdagen sedan med besök i (öst-)bönhuset. Där fick jag höra en predikan till över dagens evangelietext. Hade jag anat att det skulle bli samma text hade jag kanske avstått eftersom min mest frekventa sysselsättning under predikan var att försöka hålla mig vaken. Men även här blev det mycket givande samtal vid kaffebordet, så jag ångrar inte besöket.
 
Full söndag således.

Favorit i repris

känns det som när jag berättar om söndagen. Nästan alltid högmässa i Hertsökyrkan, ibland ledd av mig, ibland av Bosse. Varannan vecka är Maria musiker (så idag) varannan vecka Anders. Idag var det min tur igen att celebrera och predika och en liten lustighet inledde jag predikan med. Förra veckan hade jag haft uthållighet som ett av huvudorden i predikan och talat både om nödvändigheten av vår uthållighet och om att Kristus var uthållig när han genomgick sitt lidande; idag inleddes episteltexten med orden "du har bevarat ordet om min uthållighet..." kändes lite väl passande tyckte jag. Nästan s k händelse som ser ut som en tanke.
 
Eftersom jag vid kyrkkaffet fick lite uppskattning för att jag ofta har tre delar i predikan (vilket gör det lättare att minnas) så kan jag väl dela med mig av dagens tre punkter.
1. Bered dig för en lång väntan
2. Ingen synlig yttre skillnad mellan de kloka och de oförståndiga
3. Det finns något i din ställning inför Gud som du måste äga själv (som inte kan lånas av någon annan)
 
Drygt 40 i gudstjänsten, varav en musiker, en församlingspedagog, två diakoner, fyra präster varav en hjälpte mig i distributionen. Det kommer han kanske att göra i framtiden också eftersom han efter sin snart förestående pensionering lovat att han blir trogen gudstjänstfirare i Hertsökyrkan.
 
Efter kyrkkaffet besök på mammas boende där jag fick vara med om en gudstjänst till eftersom kollegan Boel var där för den månatliga andakten.
 
Sista stopp för dagen blev hos 70-årsfyllande diakon som tidigare arbetat med ugdomsarbete i dåvarande Örnäsets församling. Där träffade jag två f d Luleå-kommun-aktiva politiker varav den ena var gammal ungdomskompis, den andre f d kommunalråd.
 
Middag sen tillagad av hemmavarande son. Mycket smakligt.

Bra start

på dagen igår. Vänner från både när och mer fjärran infann sig i mitt hem om morgonen. Vi inledde gemenskapen med mässa vid mitt husaltare vilket jag tidigare omtalat. Så nu är det invigt också här på denna plats. "Jag säger aldrig nej till en mässa", som en kollega brukar uttrycka sig. Frukost sedan tillsammans innan vännerna for åt olika håll. Själv for jag något senare till möbelaffär ca två mil söder om stan där jag mötte yngre bror och svägerska för gemensam beställning av ny mer ändamålsenlig fåtölj till mamma. Besök tillsammans hos mamma sedan för kaffe.
 
Söndagen inledde jag med att flytta mitt lilla husaltare. Det har ju hittills stått vid norra väggen, mest av möbleringsskäl. Men jag fick en tankeställare igår, man kan inte ha altare mot norr, det är hedningariktning. Nu står det korrekt mot öster, men skymmer då en aning av utsikten i mina nya fönster. Dessutom ska man inte ha naturutsikt som "altartavla", enligt samme kollega som tidigare. Jag får väl skaffa gardiner som kan hängas upp vid behov av mässfirande. Sedan blev förmiddagen i princip likadan som lördagen: högmässa, men i kyrka denna gång. Då hade även tvillingbror med fru infunnit sig så han distribuerade med mig.* Riktigt roligt. Och många gudstjänstdeltagare, 51 sades det. Jag kunde inte låta bli att efter gudstjänsten uttrycka min glädje: "När jag tänker på div som pågår inom kyrkan så blir jag så less att jag har lust gå i omedelbar pension, men när jag möter er här i gudstjänsten blir jag så uppmuntrad att jag får lust jobba till 85". Stor gudstjänstglädje. En riktig högmässa med en aktiv församling är helt oslagbar. Glädje också att en f d arbetsledare, som för några år sedan lämnade domkyrkoförsamlingen för kyrkoherdetjänst en bit söderut, var deltagare i gudstjänsten.** Han uttryckte också glädje över det han just fått uppleva.
 
 
På eftermiddagen sedan samling hos mamma för firande av hennes 93-årsdag (hon fyllde tidigare i veckan). Förutom närmaste släkt också några av mammas gamla vänner som fortfarande är i livet (något yngre). Roligt att vi kunde ordna denna lilla enkla fest medan mamma fortfarande har möjlighet känna igen folk och förstå samtalen, även om hörseln och minnet sviker.
 
Avslutade dagens bortovaro med gudstjänst i bönhuset. "Bara" en predikan. Inget fel på den, men en enkel predikogudstjänst kan - enligt min ringa mening - inte på långa vägar konkurera med en fullständig innehållsrik högmässa.
 
Dags för middag.
 

* han avböjde dock erbjudandet om koncelebration (att präster tillsammans vid altaret högt läser instidtelseorden och gemensamt håller händerna över brödet och vinet under epiklesen, dvs bönen om Anden). Han måste givetvis avstå detta katolska påhitt för att leva upp till sin roll som den lågkyrklige i tvillingskaran. 
 
** så får jag osökt anledning nämna att vi alltså var sammanlagt fyra präster i gudstjänsten

Gudstjänstdag

Först högmässa som Bosse ledde. Bra med folk, tre duklag och Bosse distribuerade ensam. Vi har ofta diskuterat både präster emellan och med kyrkvärdar om vi oftare borde vara två som distribuerar. Om det är två präster är det nog mer för det interna prästerliga nöjets skull. Vad kyrkvärdarna beträffar har synpunkten flera gånger framförts att det inte gör något om högmässan blir några minuter längre. Själv fick jag lite OAS-möteskänsla när högmässan inte var slut förrän tjugo i ett. Men det ska väl skyllas mer på Bosses långa predikan som kändes ungefär som tre femtonminuters predikningar direkt efter varandra - en över var och en av texterna.
- Men vad ska man göra när det är så helt underbara texter, undrade han vid kaffet efteråt.
 
Inte vet jag. Själv tyckte jag att det var en fin gudstjänst. Roligt också med flera av våra invandrade vänner, både från Burma och Egypten. Och ingen hörde jag som klagade över att det blev för långt.
 
Efter gudstjänst och kyrkkaffe var vi några som gick på lokala pizzerian och käkade.
 
Efter dagens rejäla högmässa borde det kanske varit nog med gudstjänst, men då jag var uppsatt predika hos Fridsförbundet denna dag så blev det bönhusbesök kl 16. Även Mikael predikade. Ett antal deltagare från förmiddagens högmässa såg jag även i bönhuset. Dom hade tydligen utrymme ta in ytterligare predikan. Givande och ytterst intressanta samtal vid kaffet efteråt. Bl a om nådegåvorna (utifrån episteln 1 Kor 12 i evangelienboken i 37 års psalmbok och om behovet av även annan typ av undervisning än predikan; tex en bibel/undervisningslördag där man kunde undervisa mer om sådant jag kort nämnde i predikan då jag berörde frågan om nya testamentets tillkomst. En av mina samtalspartners vid kaffet berättade att hon redan under predikan googlat på 2 Petrusbrevet (från vilket jag tagit predikotext) och sett att det dröjt rätt länge innan det var accepterat som kanoniskt i hela kyrkan. Sådan kunskap som för några årtionden sedan i praktiken var exklusivt tillgänglig för dem som studerade teologi den är nu tillgänglig för vem som helst som har en smartphone. Det ställer nya krav och ger nya utmaningar.

Arbetssöndag

Men det gör ingen större skillnad om man arbetar eller inte. I kyrkan går man i vart fall. Enligt tjänstgörande kyrkvärd var vi 49 i gudstjänsten idag. Inte illa faktiskt, ändå saknades några av dem som nästan alltid kommer + ytterligare ett antal av dem som ibland kommer. Men å andra sidan var några andra på plats av dem som bara ibland kommer. 
 
I högmässan idag var en koptisk familj fr Egypten närvarande (familjen hör till dem som kommer ibland). De större barnen har alltid kommunicerat helt självklart men det några månader gamla, döpta, spädbarnet gav jag välsignelse. Efteråt noterade jag att familjen stod kvar utanför knäfallet och fick hjälp av diakonen påkalla min uppmärksamhet. När jag steg fram mot dem sa fadern, med en gest mot spädbarnet i moderns famn: "han ("hon"?-hörde ej tydligt) ska också ha blod"  och förklarade hur jag ska doppa fingret i kalken och låta barnet suga på fingret. Efter gudstjänst och kyrkkaffe fick jag ännu noggrannare undervisning om exakt hur det ska utföras. "Om barnet är sjukt och behöver medicin, tar barnet själv? Nej, det är föräldrarna som ger". Slutsatsen lika klar som enkel: det är föräldrarnas ansvar se till att barnet får sakramentet. En annan sak jag noterat med dessa vänner är att dom aldrig omtalar nattvardselementen med orden bröd och vin utan dom säger alltid kropp och blod.
 
Jag säger bara: kära invandrade vänner från andra traditioner, välsignade är ni!
 
 - - - - 
 
Tankar från föregående inlägg - och diskussion med min gamle kamrat? - fortsätter i en senare bloggpost. Nu är det nog sent gå till bädd.

Söndag igen

har det varit. Känns som att mitt liv och mina veckor hoppar från söndag till söndag. Idag 17:e efter trefaldighet.
 
Högmässa celebrerade jag i Hertsön. Och predikade. För en gångs skull var det för mig två kända namn bland de avlidna. En jag kände (se blogg för en dryg vecka sedan), en som jag väl mött men knappast var bekant med. Ofta är ju de personer man nämner i tacksägelserna helt okända personer. I vart fall för präst i något så när stor stad. Hur det är för präst i mindre by, t ex den som min gamle kamrat bebor, vet jag icke.
 
Kyrkkaffe givetvis och fortsatt god gemenskap och intressanta samtal. 
 
Efter mässa och kaffe for jag och hälsade på mor på hennes boende. Där blev det gudstjänst igen då kollegan Boel och musiker Ida kom på besök. Mamma uppskattade nog få sjunga psalmer och uppleva lite gudstjänstkänsla.
 
Till bönhuset (öst-) sedan. Lite sen till maten men det fanns så det räckte. Deltagande sedan i sista gudstjänsten. Men jag var så trött att jag oupphörligt satt och nickade till under första predikan. Alltså tog jag bussen hem under den andra.
 
Långt telefonsamtal sedan med kristen vän. I morgon blir det träff i Boden - obligatoriskt även om man är ledig! - för präster och diakoner i trakten för möte med Åsa Nyström som efterträdde Hans Stiglund för drygt tre månader sedan.

Två predikningar

blev det för mig idag. Först i Hertsökyrkan som vanligt i samband med högmässan. Senare på eftermiddagen i bönhuset. Var är det roligast predika? Det kan man fråga sig. Men den frågan lämnar vi. I kyrkan var det väl lite färre (drygt 30) än det ofta är numera. I bönhuset var det betydligt fler men även där färre än vanligt. Kanske berodde det på bröllop, var en gissning.
 
Ett besök hos mamma blev det också med vidareförande av fredagens bud. Än går det visst kommunicera med henne men hon blir sakta men tydligt alltmer dement. Men hon kom ihåg att det var nåt med min klocka som hon såg på min arm. Att jag fått den som 25-årspresent av arbetsgivaren påminde jag henne. Likaså undrade hon om jag ångrat att jag gått i pension. Men hon hade ingen svårighet acceptera att jag fortfarande jobbade. Det är väl glädjen i det hela att mamma "bara" blir alltmer glömsk, humöret är det inget fel på. Inte vrång eller tjurig på minsta sätt.
 
Nu är det en veckan sedan valet. Kampen om statsministerposten beskrevs i nyheterna som ett chicken race. 
 
Ett sent TV-program handlade om Osloavtalet mellan Israel och palestinierna. Intressant.
 
En bok läste jag ut igår, en som jag promenerat förbi många gånger på Kvantum där den stått i ett bokställ. Till slut kunde jag inte motstå frestelsen eftersom både titeln - Kyrktuppen - och snabbgluttande i densamma visade att romanen utspelade sig i kyrklig miljö. Då även författarnamnet var bekant blev saken till sist klar. Den handlar om en i övrigt duglig och omtyckt präst (man) som på bästa metoo-maner inte klarar att respektera vissa kvinnor i sin omgivning. Finns det verklighetsbakgrund till berättelsen? Inget som tydligt uttalas, men några enstaka formuleringar i för- och baksidestext kan möjligen antyda det. Var den bra? Nja. Som litteraur kändes den på många sätt ofärdig. Och är den skriven å någons vägnar, för att ge någon upprättelse, så må den drabbade bli upprättad, men personligen tror jag att en anonymiserad roman i så fall är ett alldeles för trubbigt verktyg och gränsen till ge igen  riskerar bli smal.

Kan man bli less på högmässa?

När den som idag i Hertsökyrkan sker med komplett riktig liturgi som genomförs väl och därtill god predikan, då  är svaret nej. Man kan inte bli less. Alltså går man till kyrkan söndag efter söndag. 
 
Idag var det Bosse som celebrerade och predikade. Nu blir det min tur två veckor. 
 
Och nu är det valvaka. Konstaterar bara att det parti som de flesta partier tycks tro inte existerar (SD) bara blir större och större. I princip alla partier har under kvällen funnit någon anledning utropa sig till segrare. Som på dagis. Alla är lucia.
 

Bönhusbesök

blev det i afton. Fredagskvällens mässa i Örnäsets kyrka inledde Fridsförbundets höstmöte som pågår även lördag-söndag. Tre gudstjänster idag och tre imorgon. Den sista idag deltog jag i tillsammans med äldste son. Två predikningar som vanligt. Tolkade till finska. Klart lättare hänga med när man förstår originalspråket och inte bara tolkspråket. Första predikan hölls av min ungdomsvän Lars-Erik Wikberg från Haparanda. Jag får väl ge samma omdöme som biskop Göran Beijer gav för något år sedan i detsamma bönhuset då han hört samme talare: 
- Det var ju en predikant som ville nånting.
Näste talare, av dialekten att döma, österbottning. Uppfattade ej namnet. Talade över samma text som var evangelietext i söndags, om den barmhärtige samariern. Inget att invända där heller. Allt lugnt och stilla. Kaffe sen. Och sen hem. 
 
Men innan gudstjänsten slutade så pålystes söndagens gudstjänster varav den första börjar kl 11. Är detta första gången som en gudstjänst i östbönhuset utlyses samtidigt som högmässan i kyrkan? Jag har i vart fall aldrig sett eller hört det förut. Tänk att det fanns en tid när det var kontroversiellt nog att ha bönhusgudstjänster två ggr på söndag eftermiddag, kl 13 och kl 16. Redan det ansågs vara tillräckligt konkurerande med högmässan. Varje gång det skedde, så länge prof em Ingemar Öberg levde, så kom han till Hertsökyrkans högmässa och berättade ljudligt för den som ville höra att han i ren protest vägrade deltaga i bönhusgudstjänst som kunde uppfattas konkurera med högmässan:
- Så har det aldrig varit förr i Torne och Kalix älvdalar. 
 
Nu ligger ju Luleå vid Luleå älv men Fridsförbundet lever förvisso i arvet från de östligare* älvdalarnas fromhet.
 

 
* nordligare, tänker kanske en sörlänning som inte kan kartan ordentligt

Första gudstjänsten

efter semestern idag. Som vanligt i Hertsökyrkan. Högmässa. Utan musiker dock. Men det gick bra ändå. Riktigt duktiga sångare i församlingen. Det är nästan så att man på flit borde ordna  orgelfritt med viss regelbundenhet. Det blir en annan karaktär på gudstjänsten. Kan också ha sitt värde. Kring 40 deltagare.
 
Kyrkvärdsträff efter kaffet. Bara snabbkoll att det fungerade med föreslagen tjänstgöring fär kyrkvärdarna under hösten. Det gjorde det.
 
Allt väl således och roligt att nu vara tillbaka i normal rytm, högmässa söndagar kl 11. Men nu blir det Bosses tur leda gudstjänst två söndagar i rad, sen min tur två gånger...

Sista semesterhelgen är nu över

I morgon börjar första arbetsveckan med ledig dag så först på tisdag är jag i den s k selen på allvar. Som vanligt när semestern är slut funderar jag över vad av allt det som jag hade tänkt göra som verkligen blivit av. Som vanligt ytterst lite. Blev det vila istället så var det kanske bra. Men jag har i alla fall åkt motorcykel. Tur det åtminstone. Och utan att ramla omkull eller skada mig! Tack för det. Men MC-behovet är ej helt tillfredställt. Blir det lämpligt väder i morgon kommer det att locka med en tur.
 
Sista semesterhelgen blev det två gudstjänster. På förmiddagen hämtade jag mamma på boendet och tog henne till högmässa i Örnäsets kyrka. Promenadavstånd med rullstol. Bosse celebrerade och predikade. Drygt tjugotalet deltagare varav drygt ett havdussin som oftast återfinns i Hertsökyrkan. Mamma uttryckte glädje över gudstjänstbesöket. Har man varit regelbunden gudstjänstfirare i större delen av sitt liv så känner man väl sig hemma i kyrkan även om jag upplever att hon får allt svårare att hänga med i agenda och psalmbok.
 
Efter högmässan for jag till kyrkstugan och drack kyrkkaffe i stillhet. Rogivande och vilsamt. 
 
Men inte en söndag utan besök i Hertsökyrkan - om möjlighet ges. Alltså tog jag om aftonen buss med sikte på andra änden av stan. I centrum klev en av förmiddagens gudstjänstfirare på men han följde ej hela vägen utan klev av för att gå i (öst-)bönhuset. Vi hann dock konstatera att om somrarna blir det numera kollision i gudstjänst (för en liten grupp) när både Hertsölyrkan och Fridsförbundets bönhus lägger helggudstjänsterna kl 18.
 
Det var Bosse som celebrerade och predikade i Hertsön också. Varför behövde jag uppleva det hela två gånger? För att få deltaga i den gudstjänstlokal och med människor där jag känner mig mest hemma? Och/eller för att i kommunionen få en riktig (?!) veteoblat? Nu får jag om Bosses predikningar ställa samma fråga som jag gör om mina egna när jag dubblerar gudstjänst: vilken predikan blev bättre? Kvällens var kortare. Men det räcker väl inte som svar?
 
 Eftersom domprostens son (blivande kantor) var musiker i gudstjänsten så var även domprosten själv närvarande bland de ca tjugo gudstjänstfirarna. Det ledde till intressanta och upplysande samtal vid kaffet.
 
 En annan upplysning som gavs mig av goda vänner som varit i katolska kyrkan på förmiddagen var att även min äldste son hade varit där. Ska jag känna sorg om han känner dragning dit? Nej, det gör jag inte. Säger istället som en prästkollega som jag träffade på Missionsprovinsens prästkollegium i våras och vars dotter konverterat: "det är väl bättre att dom (= våra barn) är med någonstans än ingenstans".
 
Jag tänker att många av oss lutheraner kanske har anledning ompröva inställningen till katolska kyrkan på liknande sätt som frikyrkliga under 1900-talet omprövat sin syn på statskyrkan:
 
Under början av förra seklet var den frikyrkliga inställningen till "statskyrkan" (svenska kyrkan) mycket negativ. Den sågs som en fiende och som ett hinder för äkta kristendom. Den borde snarast skiljas från staten och dess inflytande minskas. Efter ca 50-60 år däremot, när vi kommit till 60-talets kyrka-statdebatt, då lät det lite annorlunda. Då var det för de frikyrkliga inte längre "statskyrkan" som var det stora hotet mot kristendomen utan sekulariseringen. Alltså kunde t o m den tidigare så förhatliga "statskyrkan" vara ett bidrag till kristendomens bestående i samhället. Alltså borde skiljandet mellan kyrka och stat ske så varsamt att det inte äventyrade svenska kyrkans möjligheter att bidra till den kristna rösten i samhället.*
 
Så kan det gå. 
 

* fritt efter resonemang i Hassler: Statskyrkodebatten

Lapplandsbesök

gjorde äldste sonen och jag tidigare i veckan. Dock inte så långt in i Lappland, men tillräckligt för att kustklimatet ska bytas mot inlands/fjäll-dito. Till samma sommarstuga som vi inspekterade på hemresan förra gången vi var ute. Stugan byggdes en gång av min morfar och mormor (eller ska man säga på deras beställning) men ägs nu sedan länge av moster och morbror. Vårt uppdrag var bl a lite reparationsarbete av vilket en del kan ses på bilder nedan. 
 
Men när vi ändå var där passade vi givetvis på att också njuta av den fridfulla utsikten. Lågvatten även där noterar den som vet hur det ser ut i vanliga fall.
 
Men nu är vi hemma. I morgon börjar sonen på sitt nya jobb. För att fira det gick vi ut på lokal om aftonen och på hemvägen träffade vi ett par vänner (regelbundna gudstjänstbesökare) som undervisade oss om kråkbärens  välsignelser och hurusom det är ett mycket försummat bär. Dom hade plockat mycket.
 
Men givetvis ingen söndag utan gudstjänst. Flera alternativ fanns att välja på en ledig söndag. Ska vi säga att vi valde det alternativ där en mässa firas som är det mest lika vi kan få med den kyrka där jag normalt deltager? Kaffe med goda vänner i kyrkstugan sen. Samtal om kyrkstugurenoveringsbehov. Slutsatsen blev: sälj den!
 
Men var ska jag då äta den årliga surströmmingen?

På platsen för bordet

har jag varit. Ni vet det där bordet som ska (skulle? - har planerna ändrats efter kritiken?) placeras utanför Uppsala domkyrka, som visst skulle vara något slags påminnelse om reformationen och som skulle kosta miljoner. Bildbevis här att jag varit på plats.
 
Har alltså varit i Uppsala. Syftet var att tillsammans med sonen hämta grejer i hans lägenhet som nu ska andrahandsuthyras. Under vistelsen i lärdomsstaden tog jag nästan dagligen en morgonpromenad som inkluderade stund i domkyrkan där det passade be laudes.
 
En knapp vecka var vi borta och hann på vägen ner och vägen upp stanna till på olika platser; deltaga i högmässa på Fridhem, möta MC-vänner i Timrå, besöka fin sommarstuga vid havet i västerbotten, fira mässa i hem, få god middag hos bror och och svägerska och slutligen besöka och inspektera släktsommarstuga utanför Arvidsjaur. Det sista dock så sent på sista resdagen att vi avstod varje försök att få en kopp kaffe med tillhörande en stunds ljugande hos den gamle kamraten med hustru när vi passerade genom norrbottens pärla. Men eftersom denna 200 milsresa genomförts med bil så finns sommarens MC-längtan i stort sett kvar och kan ju möjligen, alla fall delvis, tillfredställas genom en tur 7 mil västerut.
 
Några gånger har jag alltså under veckan suttit i rikshelgedomen och mediterat. Tänkt på denna stora byggnad, funderat på vad det kostat av arbetsinsats, tid och resurser att färdigställa den; funderat ännu mer över det faktum att den en gång byggts till Guds ära och att den under århundraden använts till att sjunga Guds lov. Samma tankar har kommit för mig vid de tillfällen man passerat väl synliga kyrkor; det finns ju några som man tydligt ser från E4, vilka ligger väl synliga på höjder eller öppna platser. Och mina följdfrågor har flera gånger blivit: hur ofta används kyrkorna nu, hur många deltager i gudstjänsterna, kort sagt, hur stort är det kyrkliga intresset i befolkningen? Den stora mängd kyrkor som ännu finns användbara i landet och den mängd gudstjänstdeltagare de tillsammans skulle rymma överstiger ju numera med hur många gånger som helst behovet. Ska jag bli glad över att kyrkorna trots allt står där och predikar om Kristus genom korsen på tornen* eller ska jag mest sörja över att de numera mest är museer som uttrycker att kristendom var något som var betydelsefullt förr i tiden? En känsla av vemod kommer lätt över mig.
 
Igår kom vi hem. Idag har vi varit dubbelkyrkliga. Förmiddagen i katolska kyrkan ** där vi fick höra en fin predikan av förre kyrkoherden f Gene. Givetvis ville vi lyda hans uppmaning i predikan att söndagligen gå i mässan för att ta emot Kristus själv i altarets heliga sakrament,  alltså gick vi på kvällen i Hertsökyrkan där Bosse celebrerade. Så fick vi höra en god predikan till och denna gång även kommunicera. Medverkan med sång - och efteråt kaffe med hembakt! - av sommarkyrkan. Absolut välbesökt för att vara (nästan?) mitt i sommaren. Nu är det bara en gång kvar med mässa varannan söndag kl 18 i Hertsökyrkan: om två veckor (19/8).  Fr o m 26/8 blir det regelbundet kl 11.***
 

 
* eller tuppen som manar till vaksamhet
 
** kanske bäst skylla på att sonen gillar gå dit så hotas inte min annars så stabila lutherdom :)
 
*** inser plötsligt att jag aldrig förnyade kategorin Gudstjänstschema Hertsökyrkan för sommaren. Men nu är det ju ändå försent, se ovan
 

Gällivare

blev det i helgen. Det lovade jag ju kyrkoherden därstädes i måndags då han beklagade sig över att inplanerad präst insjuknat. Man ska väl ändå gå i en mässa varje söndag, om man då celebrerar "när jag ändå är där" (citat kollega Bosse) så gör det väl inte så stor skillnad. Den väsentliga skillnaden var väl bilturen på sammanlagt 50 mil t o r. Men eftersom hemmavarande äldste sonen följde med så var det riktigt trevligt. Vi åkte upp redan lördag kväll så hann vi med bastu också. 
 
Lite tråkigt dock att se att denna förhållandevis stora kyrka, som ligger på den ort som av många anses vara kristendomens centrum (!) numera har en så begränsad gudstjänstförsamling. Men detta lär ju vara läget i större delen av landet vad svenska kyrkan beträffar; redan för fyra år sedan hörde jag första gången påståendet att över 80% av huvudgudstjänsterna i svenska kyrkan firas med mindre än 20 deltagare.
 
Trevliga människor dock och efteråt kyrkkaffe på Lapphärbärget som tydligen får ha kvar det namnet. Och Lapporten ska fortsätta heta Lapporten uttryckte en man som jag själv uppfattade var av samisk börd.
 
Slarvigt nog hade jag glömt kostym och prästskjorta hemma. Som tur var kunde jag låna en lämplig skjorta av kyrkoherden så slapp jag uppträda med svart T-shirt med Luleå Hockeys björngap på bröstet under alban. Det hade ju annars iofs kunnat vara en illustration av textens ord om dom som kommer (!) klädda i fårakläder men inuti är rovlystna vargar.
 
Om jag lyckades ge några begripliga tankar kring texterna är en helt annan fråga.
 
Mat på Vippabacken båda vägarna. Nuvarande chefen därstädes lärde jag känna för några år sedan på en begravning. Och vi växlar alltid några ord var gång vi möts. På vägen upp passerade vi strax efter kl 18 och gick därför in i det lilla privatkapell som inretts i en lada och sjöng tillsammans några verser av Det ringer till vila och bad en kort bön.
 
Tidigare under lördagen hade vi besök av äldsta dottern med man och två barn. Då löste sig helt oförhappandes ett helt annat problem. En stor otymplig s k skänk som jag ärvt efter morfar och mormor - säkert ca 90 år gammal men hel och ren - har jag börjat bli aningen less på, men inte velat sälja eller ge till second hand eftersom det är arvegods. Men dottern blev entusiastisk så nu ska den bara tömmas och förflyttas till Boden. Så kan det gå. Flerfaldigt välsignad helg alltså.

Första semesterhelgen nu över

Är det skönt eller skönt att vara ledig? Men om det varit min uppgift att predika på Kristi förklarings dag så hade jag förmodligen gjort det med glädje. Istället fick jag höra en präst som också tycks finna glädje i predikan. Jag gick nämligen i Domkyrkan nu på ledig dag. Ingen tvekan om att domkyrkoförsamlingen begåvats med en god talare i nye domkyrkokaplanen. En gång i tiden var vi kollegor i samma församling, i Nederluleå under någon del av 80-talet, minns ej exakta år. Sedan har han i många år varit i Älvsbyn, men nu kommit åter till Luleå. 
 
Får väl vara rättvis och även nämna hur många präster som var närvarande. Tre (minst - se kommentar) utöver celebrant-predikant.
 
Nya handboken följdes i liturgin. Det innebär några små detaljer* som jag ifrågasätter/ogillar/tycker är helt fel. Dock krävs det sannolikt ett tränat teologiskt öra för att uppfatta dessa detaljer och ännu mer för att förstå varför det kan ifrågasättas.
 
Direkt efter högmässan (ja, t o m innan den var helt slut, så jag missade välsignelsen)** for jag till järnvägsstationen för att möta äldste son som kom upp från mellansverige för en tids norrlandsvistelse.
 
Senare blev det final i fotbolls-VM på TV och sen midag och promenad.
 
Och givetvis - bloggande! Man kan ju inte svika kära läsarna.
 

* att  kyrie (Herre förbarma dig) kallas Kristusrop; Kristus istället för Herre (i salutationen före kollektbönen); två Gud istället för han (i gloria och i församlingssvaret i Sursum corda)
 
Allt detta medvetna förändringar i nya handboken för att så långt det rimligen är möjligt få bort ord och uttryck som kan ge manliga associationer till Gud.
 
Dessutom användes en av de nya nattvardsbönerna. I den uppsjö av nattvardsböner som nu finns är de flesta av de nya påtagligt tunna, och innehåller understundom formuleringar som är tveksamma/otydliga - så den bön som användes idag.
 
** jag gick under kommunionen så jag missade den också. Normalt skulle jag betrakta ett dylikt avvikande från mässan ett helt oacceptabelt beteende, men idag gjorde det ingenting (för mig) av tre skäl:
1) när man känner tveksamhet inför någon formulering i liturgin (fr a i nattvardsbönen) så man inte till riktigt 100% känner sig ett med det som sker, då är det inte kul kommunicera
2) det används som helhet (vad jag vet) s k glutenfria oblater bakade av potatisstärkelse och guarkärnmjöl. Är det "giltig materia" för nattvard (i Hertsökyrkan har vi "riktiga" veteoblater)
3) jag har under sista arbetsveckans arbetsdagar (tisd-fred) firat en hem-mässa/sjukkomunion varje dag och således fått mitt eget nattvardsbehov väl fyllt
 

Apostladagen

firar vi idag (eller snarare igår eftersom midnattstid redan passerats). Petri och Pauli dag. Den som har sitt ordinarie datum 29 juni men som vi flyttat till femte söndagen efter Trefaldighet. Vi har ju haft lite pippi på att flytta datumbundna helgdagar till närmaste söndag.* Ännu finns ju några datumbundna helger kvar att flytta. Eller varför inte också ge sig på veckodagsbundna helgdagar. Som finnarna gjort som flyttat Kristi himmelsfärd från torsdag till söndag. Eller damma av 1700-talsförslaget att flytta långfredag till närmaste söndag! Det vore nå't. Allt för att vi ska ha mindre ledigt och jobba mer. Ära vare tilllväxten och bruttonationalprodukten.
 
Nå, denna synnerligen strålande dag firade jag högmässa i Örnäset. Ca 25 deltagare, varav sju som nog hellre gått i Hertsökyrkan om vi haft mässa där.
 
I Örnäsets kyrka kan man välja vara i stora kyrkan, vid huvudaltaret. Då blir det ad orientem, eller längst ner i lilla Mariakoret. Där blir det versus populum. Nu har jag två söndagar i rad lett högmässa från stora altaret så jag gör det väl på söndag också. Men kommande söndag blir det även mässa på kvällen i Hertsön. Och där blir det versus populum.
 
Varför tjatar jag så mycket om detta? Om vilken sida av altaret prästen ska stå? Jo, därför att jag under senare delen av studietiden - då jag mest gick i St Ansgar - blev helt präglad av den gudstjänstmodellen. Under hela min prästtid har jag känt mig som apostel för det nya gudstjänstfirandet. Och alltid gillat det. Men nu i dessa yttersta dagar har jag fått en kär kollega i min närhet som är övertygad om att den gudstjänstmodellen är principiellt helt fel. Jag brukar visserligen tänka att det är nyttigt med kill your darlings men dessa tankar är en utmaning för en gammal versus populum-fantast. Men i stora gudstjänstrummet i Örnäsets kyrka där församlingen är vänd mot den stora väggmosaiken av det himmelska Jerusalem där måste ju även prästen vara vänd i den riktningen.
 
I predikoförberedelsen träffade man på frågan om fiskafänget i Lk 5 tilldrar sig samtidigt som lärljungakallelsen enligt Markus? Problemet är att lärjungakallelsen enligt Markus sker före Jesu besök i Kafarnaum och botandet av Petri svärmor mm. Fiskafänget i Lk 5 kommer efter dessa händelser. Är det alltså skilda tider? Eller är det bara så att Lukas, där han finner det naturligt, bara följer Markus kronologi och sen bara "visst ja! Jag skulle ju ha med fiskafänget också!" Och så skriver han bara in det på "fel" plats? Jag borde kanske repeterat några av min gamle kamrats P minus nånting-blogginlägg så hade kanske ett frågetecken blivit ett utropstecken.
 
På eftermiddagen tog jag en motorcykeltur i det sköna vädret. På kvällen blev det fotboll. Spanien och Danmark utslagna.**
 

* Jungfru Marie bebådelsedag, Midsommardagen/Johannes döparens dag och Alla helgons dag. Och även Kristi förklarings dag?
 
** hoppas jag skrev rätt nu så inte besserwisser behöver inskrida till min hjälp

Två mässor

fick jag leda igår, Joh. Döparens dag. Enligt gällande evangeliebok alltså, men egentligen Fjärde efter Trefaldighet fast riktigt egentligen Döparens dag eftersom dess rätta datum (innan vi började flytta datumbundna helgdagar till närmaste helg) var 2t juni.  Hur det kommer sig att Joh. Döparens dag ligger 24 juni och inte 25 juni när hans födelsedag ska firas ett halvår före Jesu födelsedag 25 december, förklarade jag för menigheten vid gårdagens kvällsmässa i Hertsökyrkan. Det beror på att man förr räknade månadens dagar bakifrån och då blir det skillnad på en dag eftersom december är 31 dagar men juni bara har 30 dagar.*
 
Knappt tjugofem gudstjänstdeltagare sammanlagt. Väl "lönt" med mässa således. Men det var andra gudstjänsten för dagen. Kl 11 högmässa i Örnäset. Knappt tjugo deltagare. Tillsammans knappt fyrtiofem längtande själar i församlingens östra del således. Tre av dem som ofta kommer till Hertsön var i Örnäset kl 11. Hade alla regelbundna hertsögudstjänstfirare kommit till Örnäset om vi bara firat en mässa? Tror inte det. Ju fler gudstjänster, desto fler gudstjänstfirare sammanlagt, det är min övertygelse. 
 
Efter kvällsmässan middag å lokal i staden tillsammans med en av gudstjänstfirarna under vilken middag frågan om predestinationen till salighet utreddes sorgfälligt. Väl hemma i favoritfåtöljen hann man se lite fotboll. Var det Colombia-Polen?
 

 
* nu har du fått ta del av, för det dagliga livet helt onödig, Wikipediakunskap som du lätt kunnat skaffa dig själv bara du är i besittning av s k smarttelefon

Hur kunde jag tveka?

När jag i eftermiddags kom hem? 
 
Jag hade hämtat mamma och tagit med henne till kyrkan. Bosse celebrerade och predikade.* Kyrkkaffe sen.
 
Efter gudstjänsten skjutsade jag hem mamma och innan jag hunnit från äldreboendet så kom min moster och morbror på besök. Så fick man hälsa på dom också.
 
Men hur kunde jag tveka när jag kom hem? Tveka att fara ut en stund med med kära motorcykeln. Av samma skäl som igår: när man sjunkit ner i favoritfåtöljen så ids man inte som vi säger i Luleå. Men om Mexico kan besegra Tyskland i VM så borde jag kunna besegra min lättja. Och till slut lyckades jag. 
 
Norrut även idag. Men lite längre än igår. Kurviga vägen över Sundom och sen hem från Råneå. Lite teknikövning som vanligt å större parkeringsplats. Det behöver jag definitivt mer av.  Hem via Örarna- Bensbyn.
 
Jag säger det igen: så avstressande att vara ute med MC! Det är nästan så att man skulle kunna få ett infall att vända hojen söderut, stanna till vid lämplig mack och köpa en tandborste och ringa en av sina bröder i Umeå och säga: "jag kommer om tre timmar". Det sista vore dock en överloppsgärning eftersom yngre bror ringde mitt under Tyskland-Mexico-matchen och planerade in ett besök kommande lördag-söndag.
 
Mässa, MC och fotboll på TV.** Vad fattas?
 

 
* detta var sista gången för sommaren vi har 11-gudstjänst i Hertsökyrkan. Kommande söndag är det mässa kl 18 och räknat därifrån är det varannan söndag kl 18 t o m 19 augusti. Fr o m 26 aug är det återigen sön- och helgdagligen kl 11.
 
**  prioritering i nämnd ordning

Mässa med variation

blev det ikväll. I vart fall variation jämfört med hur vi brukar ha det (piano istället för orgel) och jämfört med hur jag planerat det (att musiker överhuvud taget var med).
 
Från början var det tänkt högmässa kl 11, så kom i vintras budet från domprosten att vi skulle sammanlysa kl 11 pga biskopsmottagandet i domkyrkan. Då trodde väl nån att det blir gudstjänstlöst, men mässa på annan tid var tiiåtet. Så begärde ordinarie musiker semester så då tänkte nån att det blir väl bra när det ändå inte ska vara gudstjänst. Men det ska det visst vara sa jag och sa att vi i nödfall kan ha mässan musikerlöst. Och det planerade jag för. Men bara ca ett fjärdedels dygn före mässan , då jag slog på tjänstemobilen igen efter två dagars ledighet, fick jag se ett mail från annan musiker om vilka psalmer jag skulle ha eftersom han för länge sedan fått frågan om att spela och det visste inte jag. Det är väl så när allt seglar mellan gudstjänstansvarig präst och arbetsledare och bokningsansvarig på expeditionen.
 
Alltså blev det den mässa "kortare form" som vi brukar ha på kvällstid istället för den av kollega och vän utvecklade Completoriemässa som vi brukar använda ibland om det är musikerlöst vid en kvällsmässa, vilket jag alltså först trott att det skulle vara. Hänger ni med?
 
Söndagen (10/6) var alltså min prästvigningsdag. Givetvis borde prästvigningskamrat som satt i församlingen varit med och koncelebrerat! Tänkte inte på det.
 
Även ett annat jubileum var begrundansvärt. Året då jag prästvigdes (1979) låg kyrkoårets söndagar senare än i år. Det betyder att predikotexten för denna söndag (2:a e. Tref)  i år (10/6) var densamma som predikotexten när jag (en eller två veckor?) efter prästvigningen predikade i min första kompletta högmässa (med HHN - som det hette då). 
 
Dock fruktade jag den gången att det inte skulle bli av. Jag hade nämligen på lördag kväll blivit illamående och spytt. T o m upplevt det nödvändigt ringa vp Bergdahl och förvarna om att jag eventuellt inte skulle kunna komma på söndagen. ("Ingen fara, jag tar det om inte du kan", blev svaret). Men det var ingen långvarig magsjuka. Troligen bara en tillfällig matförgiftning sannolikt orsakad av ätning av rökt sik som vi fått av någon och ätit samma afton.
 
Åter till innevarande år (tänk så detaljerat man minns efter så många år).Knappt 25 deltagare var det denna gång fast det var kväll. Inte så illa. Efteråt bjöds det på jättegott fika som ordnats av några av de trogna gudstjänstfirarna. Tack för det.
 
Tre rullstolar i gudstjänsten. Roligt det med. (Inte att någon sitter i rullstol, så klart, utan att de som nu gör det vill och vågar komma och känner sig hemma i gudstjänsten och gemenskapen).
 
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0