Torbjörn Lindahl

Bosse uttryckte i predikan idag att detta är en avgörande och viktig söndag. Ser man på! Och jag som ibland (på skoj!) sagt att detta är söndagen då ingenting händer. Vi har de stora händelserna i Jesu liv bakom oss: hans död, uppståndelse och himmelsfärd. Men idag händer inget!😊

 

Men att vara samlad till tacksägelse, bön och väntan på Anden, vilket lärjungarna nu är, det är ju inte så illa det heller. Kanske kan lärjungaskaran idag ge oss ett föredöme som borde prägla alla våra gudstjänster!

 

Rätt många var vi i högmässan men jag räknade inte (har senare sett att var 45). Glass till kyrkkaffet.

 

Nästa helg är det pingst och då blir det högmässa söndag 5/6 kl 11 och annandagen, måndag 6/6, kl 18.* sedan är det bara en helg(12/6) kvar med 11-gudstjänst. Fr o m 19/6 till 21/8 blir högmässorna kl 18.

 

Efter mässan och kyrkkaffet blev jag hembjuden till vänner ur gudstjänstförsamlingen som kommer regelbundet trots att de bor i Sävast. Där blev det utöver intressanta samtal även mat med älgkött, tårta och kaffe.

 

Innan jag styrde från Sävast svängde jag in på ytterst kort besök hos vännen och kristne brodern sedan länge Roland Wälivaara med hustru Eva, vilka bor i närheten. Vi har länge talat om att ses ordentligt och få prata om "det ena och det andra".** Nu kunde vi göra upp om en tid

 

 

* sedan Annandag Pingst upphört vara allmän helgdag (så de flesta är lediga) har vi firat gudstjänst på kvällen. Att det i år råkar vara nationaldag, och därmed allmän helgdag, bortser vi från. Du får använda den lediga dagen till att vara på stan och vifta med svensk flagga.

 

** Rolands favorituttryck

Idag sov jag av någon anledning länge. Vaknade först kvart över tio. Blev bråttom ta sig till kyrkan. Och de som såg när jag anlände märkte att jag kom en kvart för sent.

- Missade du bussen, var en fråga jag fick flera gånger.

Ett tag övervägde jag skippa högmässan för jag får en gudstjänst till idag. Kl 16 predikar jag på Fridsförbundet. Men för den som är kyrkligt fostrad från sin barndom kommer alltid högmässan att vara söndagens huvudgudstjänst.

 

Alltså hertsökyrkan. Johan celebrerade och predikade. Jag kommer verkligen att sakna honom när han om drygt två veckor slutar här och flyttar till Sigtuna. 37 närvarande. Inte så illa i ett historiskt perspektiv men numera känns detta faktiskt som ganska lite.

 

Rent liturgiskt sände Johan två olika budskap idag. Dels lät han en kyrkvärd blåsa ut påskljuset när bibelläsningen kom till orden om att Jesus försvann ur lärjungarna åsyn. En symbol för att Jesus inte längre kroppsligt finns på jorden. Men bara några minuter senare, som inledning till predikan, tände han det igen. Nu som tecken på Jesu fortsatta närvaro i sin kyrka genom den Helige Ande.

 

Han hade sen kanske lite svårt att få ihop dessa två perspektiv och betonade - enligt min ringa mening - lite för mycket att dagarna från himmelsfärd till pingst för lärjungarna skulle präglats av osäkerhet och frågor. Det är väl hellre under de 40 dagarna från påsk till himmelsfärd som lärjungarna har frågor. "Herre är tiden nu inne då du ska upprätta Israel som kungarike?" (Apg 1) Enligt Lukasevangeliets version av himmelsfärden var lärjungarnas reaktion efter att Jesus upptagits De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje och de var ständigt i templet och prisade Gud. (Luk 24:52-53).

 

(Det blir kanske en fortsättning och avslutning på bloggposten efter bönhusbesöket.)

 

- - - -

 

 Nu är jag hemma igen. I dagens gudstjänst i bönhuset predikade jag och Göran Esberg. Min text var ur Ef 1, en av texterna i nuvarande evangeliebok. Göran valde episteln från gamla evangelieboken, 1942, ur Kolosserbrevet.

 

När dagens huvudtext lästes tidigare i gudstjänsten så noterade jag att himmelsfärdsberättelsen ur Apostlagärningarna stod som Evangelietext. Det är något jag alltid önskat när man läst texten som episteltext i senare evangelieböcker. Men jag hade helt glömt att det var så i gamla evangelieboken - trots att jag är uppvuxen med den.

 

Samma önskan - att få ha dagens karaktärstext ur apostlagärningarna - som evangelium har jag för pingstdagen. Men eftersom den texten inte har Jesus som huvudperson blir det kanske för principfasta höga lärde svårare kalla den evangelium.

 

Men var det en så stor principiell skillnad mellan evangeliet och Apostlagärningarna för författaren själv, evangelisten Lukas? I början av Apostlagärningarna skriver han om att han i sin förra skrift berättade om allt vad Jesus gjorde och lärde fram till dess att han blev upptagen. Men i grekiska grundtexten står "allt vad Jesus började göra och lära". Hur ska vi förstå det? Att Apostlagärningarna är berättelsen om vad Jesus fortsatte att göra? Genom den Helige Ande förstås.

 

 

med orgelkonsert.

 

Hade visserligen planerat för det. Jag ville ju fara och se Markus Wargh på storbildsskärm och samtidigt höra honom spela. Ätit middag i tid för att hinna. Men väl vid busshållplatsen märkte jag att jag hade börsen med busskortet i annan jacka.

 

Ta bilen helt i onödan ville jag inte. Ni vet ju hur hårt jag anstränger mig för att inte göra Greta ledsen.

 

Alltså blev det Sverige-Norge i hockey-VM på TV.

Givetvis besökte jag det jag kallar min "hemförsamling" idag trots att jag igår fick vara med om en mässa med bönsöndagstema. Men idag fick jag deltaga i en gudstjänst där församlingen är tydligt aktiv och församlingssvaren ljudet högt.

 

Men att i praktiken dubblera helgens gudstjänst gör ingenting. Predikningarna blir aldrig desamma. Alltid något att ta till sig. I högmässan idag fick vi dessutom uppleva dop av en hel familj. Mamma med två barn. Dopet skedde på engelska då familjen såg ut vara bördig från Afrika. Dom har kommit till kyrkans gudstjänster en tid och ville nu ta steget in i den fulla församlingsgemenskapen. Fin upplevelse och glädje att efter dopet få sjungna den fina doppsalmen 386 Upp ur vilda djupa vatten... Bosse ledde både mässan och dopet.

 

Exakt hur många vi var vet jag inte (senare såg jag i statistiken att det var 59) men kyrkan upplevdes rätt välfylld. Roligt att fler och fler barn syns i gudstjänsterna. Tårta till kyrkkaffet!

 

Nu är det snart middagsdags och sedan frågan om jag ska gå på orgelkonsert i Domkyrkan kl 18. Lockande, särskilt som det utlovats att organisten på läktaren ska filmas och visas på storbild. I staden är det väl känt att när domkyrkoorganisten Markus Wargh ger en konsert så är det nästan lika gripande att se honom som att lyssna.

har det varit idag. För Fridsförbundets konfirmander som hölls i Örnäsets kyrka. Meningen var ju att jag skulle hålla konfirmationsgudstjänsten och jag har därför deltagit vid några lektioner under läsåret.

 

Men pga av min sjukhusvistelse för en tid sedan och därmed påföljande trötthet fann jag det bäst överlåta det hela till Mats som med glädje ryckte in som vikarie. Han klarade det hela med den äran. Till hjälp hade han Johan. Att jag inte skulle klarat gå omkring och distribuera insåg jag vid kommunionen. Jag blev tvungen mottaga stöd av en av kommunikanterna för att ta mig de två trappstegen upp och ner. Upp till altaret är det ytterligare två trappsteg som man måste upp och ner för vid varje duklag. Tacka vet jag Hertsökyrkan, där är allt på samma nivå.*

 

I fortsättningen blir det alltså inte jag som leder dessa konfirmationer. Mats passade också på att ta hand om alla agendorna och förvara dem till kommande år. Han räknar alltså med att kunna "efterträda" mig om behov finns.**

 

Efter mässan och konfirmationen var det smörgåstårta, vanliga tårtor och kaffe i  bönhuset. Även jag blev inbjuden - på tidigare meriter gissar jag, idag bidrog jag med intet.  Men roligt vara med givetvis.

 

Jag säger som jag sagt många gånger: hur många anställda skulle det det krävas, eller hur mycket skulle behöva inköpas i en kyrkoförsamling för att åstadkomma det som här sker på frivillig basis? Varför lyckas inte (vill inte?) Svenska kyrkan ta vara på allt det engagemang som trots allt finns i kristenheten?

 

Bild av tårtbordet.

 

 

 

* Så är också Örnäsets kyrka byggd innan det blev krav på att alla offentliga lokaler ska vara anpassade för rörelsehindrade. T ex är toaletterna och ursprungliga kapphyllorna i källaren. Även Örnäsgården (församlingshemmet) var byggt utan handikappvänlighet vilket senare krävt rejäla ombyggnader.

 

** även Johan skulle säkert kunna komma ifråga, han har ju flerfaldigt gjort det viktigaste som krävs för att bli accepterad präst i laestadianska sammanhang nämligen att frivilligt, på eget initiativ besöka bönhuset. Men om några veckor flyttar han till Sigtuna. Jag önskade honom idag välkommen tillbaka till Luleå om några år.

 

Och idag var jag på plats där jag oftast är på söndagarna, i det som jag räknar som min* församling dvs i kyrkans högmässa. Och platsen vet ni.

 

Johan ledde mässan och predikade. Mats hjälpte till med distributionen. Jag måste tillstå att under det år som gått sedan Johan blev präst har han klart vuxit till som predikant (kunnig liturg** har han hela tiden varit), klart och redigt med ett tydligt personligt tilltal som engagerar.

 

62 deltagare, enligt uppgift. Men då inkluderas en gästande PRO-kör om ca ett dussin personer.

 

Kyrkkaffegemenskap med vänner som hade tänkt hälsa på mig på sjukhuset men som inte hann innan jag var därifrån.

 

Detta är nu tredje dagen i rad som jag tagit en flera kilometer lång promenad efter hemkomst från lassa. Gubben är på G.

 

Nu väntar jag på att grillen blir varm så ska sonen och jag äta grillat för första gången i år. Ca en månad senare än förra året.

- - -

Maten blev god. Nu är sommaren här😊

 

 

* för "femtielfte" gången: ordet "min" betyder inte att jag äger, eller styr över, gudstjänstgemenskapen utan är ett uttryck för samhörighet och tillhörighet - där jag vill jag vara hemma.

 

** dock har han alltid sjungit fel i början av nattvardsliturgin, något som vi skämtat om många gånger. Men idag blev det rätt 👏👏. När vi efteråt talade om det tänkte Mats att felsjungningarna kanske berott av påverkan från tonus ferialis, en musikvariant som fanns i 86 års handbok men som nu försvunnit. Jag har dock alltid gillat den men när jag under mina prästår försökt introducera den har motståndet oftast varit kompakt från musikerna

För några veckor sedan tittade jag på både flyg- och tågalternativ men fann inget som blev rimligt ur både pris- och tidsperspektiv så jag lade (icke utan sorg) ner projektet. Och tur var kanske det för efter det som drabbade mig förra veckan är jag inte riktigt fit for fight.

 

Vad var det då jag skulle varit med om som tar sin början om några timmar nu när jag skriver detta? Jo, det offentliga överlämnandet av en festskrift till förre missionsbiskopen i Missionsprovinsen, Roland Gustafsson med titel efter biskop Rolands valspråk Allt vad vi har uträttat har du utfört åt oss. 

 

Att vara närvarande hade ju inneburit möjlighet träffa många kristna vänner och kära ämbetsbröder. Men så blev det alltså inte.

 

I festskriften har jag själv blivit ombedd lämna ett bidrag Varför behöver svenska kyrkan Missionsprovinsen? Köp boken du som vill veta mitt svar. Andra artiklar givetvis ännu intressantare.

 

Snart återgår allt till det normala på bloggen

Hur länge det dröjer innan vardagslivet är normalt återstår att se.

har det varit för mig. En del av läsarna torde var informerade eftersom rykten sprider sig.

 

I måndags kväll - hemkommen från hockey - började jag få ont i magen. Snabbt till akuten tisdag morgon där det efter röntgen konstaterades bukspottkörtelinflammation. Sedan dess har jag levt på sköterskors vänlighet, dropp  och smärtlindring. Efter två tre dagar fick jag börja dricka en halv liter om dagen, sista dygnen även fått näringsdropp. Hopp om livet således.

 

Det går sakta framåt om än i små steg. Prognosen är att det till slut läker ut av sig självt. Men blogginlägg blir ännu mindre frekventa än vanligt under sjukhustiden.

 

Eftersom jag kategoriserar detta inlägg även som helgeftertankar får jag väl lov att även skriva om min gudstjänst i helgen. Det blev läsning av Laudes i mobilen i sällskap med tvillingbror och svägerska. Dom växelläste och jag lyssnade. Ni kan ju principen vi ställer inte in, vi ställer om

 

Eller skulle man kalla helgen för första maj-helgen? Nu har jag aldrig känt mig starkt sammanbunden med den s k arbetarrörelsen så upplevelsen att det är dagen då man ska gå ut under fanorna har jag aldrig ägt. Min nästan enda koppling till dylikt i barndomen var en titel som pappa brukade nämna. En lååååång titel. Första-maj-demonstration-talarstol-vattenkaraff-påfyllare. Dock minns jag det år på 60-talet då statsminister Tage Erlander kom som talare till Luleå på första maj. Då gick t o m min ytterst borgerlige pappa ut och tog ett kort till sin diabildssamling. Senare under tonåren hände det att vi några kompisar gick och stod högt upp på läktaren i sporthallen (Nu: Luleå Energi Arena) och åhörde talet och sjöng med i Internationalen - även om åtminstone jag hade känslan att detta var något man absolut inte fick göra. Vi får väl se om det i sociala medier dyker upp något i smyg tagit fotografi. Men det får väl läggas i högen av ungdomligt oförstånd och vilja testa gränserna! Vi kan ju kalla sångdeltagandet för konstnärlig yttring så blir det acceptabelt. I vart fall är det ju alltid roligt sjunga av full hals i sällskap med en stor skara. Ungefär som när man klämde i med Bereden väg för Herran i fullsatt* Örnäsets kyrka på första söndagen i advent varje år. Ett annat roligt minne var att min tvillingbror lyckades sälja ett Biafra-märke till dåvarande (s)-partisekreteraren Sten Andersson.

 

På senare år har ju första maj för mig helt dominerats av mc-körning fyrkanten runt med surr med gammal kamrat på Storgatan i Älvsbyn och palt i Piteå. Men också det nöjet är nu, av stroke-skäl, över.

 

Alltså Valborgshelg!

 

Redan om fredagen åkte yngre son och jag mot Umeå för besök hos tvillingbror med fru. På lördagen middag hos yngre brodern med fru till vilken (frun alltså) jag fick överlämna en över sju månader försenad födelsedagspresent (hon fyller år samma dag som min tvillingbror och jag). Sen iväg för att se majbrasa och höra vårtal av (s)-politikern Levi Bergström** och höra sång av Backenkören (manskör). Tyvärr var mikrofonerna felriggade så man hörde inte melodistämman. Men även de stämmor som hördes lämnade en del övrigt att önska tyckte mina två körsångsvana svägerskor.

 

Nå, det är ju trots allt första maj som Valborg har namnsdag. Så lite valborgsfirande kan man ägna sig åt även första maj. Vi gick i högmässa i Grisbackakyrkan*** där min bror predikade. Kan jag säga annat än att predikan var bra? Träffade även gamla vänner som jag känt länge, hon sedan Uppsalatiden på 70-talet, han sedan den tid på 90-talet då jag började engagera mig i Svenska kyrkans fria synd. Men i vårt samtal idag så påstod han att vi setts redan i Uppsala, men det minns jag inte.

 

Nu är jag hemma så inbrottstjuvar göre sig icke besvär!

 

 

* men det var för länge sen så länge sen

 

** honom har jag mött tillräckligt i kyrkomötet. När jag hörde talet, som var av den vanliga rektors tal vid skolavslutning-modellen, dvs ta hand om varandra och gör något gott mot någon som behöver, så viskade jag till min tvillingbror (som också är luthersk präst): "sedvanlig lagförkunnelse" (ett uttryck som Dag Sandahl ofta använde då han åhörde div i kyrkomötet som framfördes under namn av evangelium). Brodern nickade.

 

För att nu inte verka alltför onödigt (s)-kritisk kan jag väl berätta att Levi Bergström en gång i något sammanhang i kyrkomötet gav ett intressant vittnesbörd. Han hade varit gäst på ett "kyrkomöte" (motsv) i luthersk kyrka i Afrika, och berättade - inte helt utan viss entusiasm tycktes det mig - om högljudda "karismatiska" inslag: bön och lovsång. Den gången viskade jag till mig själv - och så blir jag vid detta återberättande "som av en händelse" (s)-kritisk igen - "Men de grupper inom svenska kyrkan som hos oss skulle vara den grund på vilken något sådant växer fram dem har ni sossar alltid bekämpat." Och det tänkte jag alltså åratal innan jag genom den socialdemokratiske författaren Jesper Begtssons bok Reformismens väg fick svart på vitt att detta bekämpande varit medveten socialdemokratisk vilja i 100 år.

 

*** namnet Grisbacka har inget med grisar att göra upplyste min svägerska utan att det på platsen bott en person vid namn Griis ( två ii)