Söndag eftermiddag
Det blev bönhuset som fick ställa upp och vara min vikarie då jag missat chansen till en förmiddagshögmässa. Två predikningar. Först av äldre kallad predikant från annan ort sedan av lokala församlingens egen nyinstallerade predikant. Båda predikningarna var OK men den senare var särskilt OK. Innerlig på ett sätt som berörde. Den tolkades dessutom till engelska (amerikanska) och jag tycker alltid att det är roligt med tolkning till eller från engelska eftrsom det är ett språk jag förstår och därför kan passa på att öva mig i. Jag kom till bönhuset redan före kl 16 men gudstjänsten var kl 17 så jag hann hem en kort stund innan jag for tillbaka.
Vid kaffet efter gudstjänsten fick jag sällskap av församlingsmedlem som ville ha min syn på laestadianernas eventuella relation till Missionsprovinsen. Det ska visst vara ett nytt möte uppe i Tornedalen om någon vecka då saken ska tas under fortsatt övervägande. Min grunhållning till saken är fortfarande att laestadianerna en god tid framöver väl kan få sina behov av prästerliga tjänster helt tillgodosedda bara dom uträcker sina händer till de präster som är beredda sträcka ut sin händer mot dem. Men att ett alternativ med samarbete med Missionsprovinsen och dess vigda präster är klart bättre än det sämsta alternativet: att föra över sakramentsförvaltingen i lekmäns händer.
Efter gudstjänsten for jag förbi goda vänner och fick en kopp te. När jag antydde att jag nu varit sjuk den vecka som jag hade tänkt använda till att måla bron så kände jag att stämningen höll på att bli sådan att jag skulle riskera få en tekopp i skallen. Bäst att i morgon bitti omedelbart sätta igång med att skrapa och måla.
Fast å andra sidan: jag kan ju ha råkat få tyrabstinens* vilket i så fall först måste motverkas.**
* detta är ett begrepp som min gamle kamrat skapat vilket i mitt fall ska uttydas som tyre- (däck) abstinens vilket enligt min gamle kamrat lär uppstå när jag inte på någon tid fått känna MC-däckens mjuka beröring mot asfalten
** eftersom min goda vänner kan drabbas av samma slags original-tyrabstinens som min gamle kamrat så kanske dom kan acceptera om jag inte ger bromålning högsta prioritet.
PS. Kära läsarnas trohet imponerar. Före dagens första inlägg låg besöksstatistiken för dagen på 12. Nu är den uppe i 53!
Vid kaffet efter gudstjänsten fick jag sällskap av församlingsmedlem som ville ha min syn på laestadianernas eventuella relation till Missionsprovinsen. Det ska visst vara ett nytt möte uppe i Tornedalen om någon vecka då saken ska tas under fortsatt övervägande. Min grunhållning till saken är fortfarande att laestadianerna en god tid framöver väl kan få sina behov av prästerliga tjänster helt tillgodosedda bara dom uträcker sina händer till de präster som är beredda sträcka ut sin händer mot dem. Men att ett alternativ med samarbete med Missionsprovinsen och dess vigda präster är klart bättre än det sämsta alternativet: att föra över sakramentsförvaltingen i lekmäns händer.
Efter gudstjänsten for jag förbi goda vänner och fick en kopp te. När jag antydde att jag nu varit sjuk den vecka som jag hade tänkt använda till att måla bron så kände jag att stämningen höll på att bli sådan att jag skulle riskera få en tekopp i skallen. Bäst att i morgon bitti omedelbart sätta igång med att skrapa och måla.
Fast å andra sidan: jag kan ju ha råkat få tyrabstinens* vilket i så fall först måste motverkas.**
* detta är ett begrepp som min gamle kamrat skapat vilket i mitt fall ska uttydas som tyre- (däck) abstinens vilket enligt min gamle kamrat lär uppstå när jag inte på någon tid fått känna MC-däckens mjuka beröring mot asfalten
** eftersom min goda vänner kan drabbas av samma slags original-tyrabstinens som min gamle kamrat så kanske dom kan acceptera om jag inte ger bromålning högsta prioritet.
PS. Kära läsarnas trohet imponerar. Före dagens första inlägg låg besöksstatistiken för dagen på 12. Nu är den uppe i 53!
Snabbare hemma än tänkt
Och då tror kära läsarna omedelbart att jag varit ute med motorcykeln igen och kört hem som en blådåre och därför kommit hem fortare än beräknat. Bort det! Istället var det så att jag igår afton valde att i sista stund boka in mig på sena nattåget hem istället för att flyga från Arlanda som planerat på måndag.
Fredag, lördag har jag varit på samling med Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp. Rolig sammankomst. Dock har jag inte varit helt pigg efter förkylningen men det gick. Nu hade jag planerat stanna några dagar extra och träffa lite släkt och vänner, men igår eftermiddag insåg jag att orken inte riktigt fanns så jag valde styra kosan hemåt så fort som möjligt. Dock hann jag träffa äldste sonen och vi hann gå ut tillsammans på lördag och käka en god middag.
Tågresan hem var rolig. Sovvagnskupé fick jag dela med två män med vilka jag indirekt hade en massa gemensamt så det blev långa och intressanta samtal. Ser man på! Världen är liten skulle man kunna säga - igen!
Tyvärr innebär hemkomsten mitt på dagen att jag missade chansen gå i någon högmässa. Hade jag varit kvar i Stockholm hade jag förmodligen prioriterat S:ta Klara. Nu gäller det att studera information på nätet för att se om lämplig eftermiddagsaktivitet inom acceptabelt avstånd kan avhjälpa den bristen.
Annan brist är härmed också avhjälp: att jag inte bloggat på över fem dagar. Efter tillfällig topp om 70 besökare i måndags har statistiken sakta dalat under veckan för att igår vara nere på 36. Här gäller det att inte tappa sugen för då tappar kanske läsarna också sugen.
En tredje brist som ska avhjälpas är att jag kanske var lite överdriven i ett inlägg under pingsthelgen. Jag skrev, efter att jag deltagit i yngre kollegas högmässa, att nu kan jag snart tryggt lägga mig och dö eftersom jag vet att det finns åtminstonen en kristen präst i stiftet i den yngre prästgenerationen. En annan kollega ringde mig under veckan och tyckte att det där var väl lite överdrivet. Jag medger det. Det finns kanske två!
Vad hände sen?
Jo, det vet jag. Jag blev förkyld.
Som jag skrivit i de tre senaste inläggen har jag alltså varit på en MC-tur i helgen. Sista anhalten på resan var hos svärfar där jag satt några timmar och samtalade och drack kaffe på söndagskvällen.
När jag satt där vid hans köksbord så började jag bli snuvig. Flera gångar fick jag snyta mig. När jag kom hem var jag ännu snuvigare. Och på kvällen helt däckad. Aldrig har jag varit med om att en förkylning slagit till så snabbt. Som en bomb i skallen. Natten mot måndag hade jag väldigt svårt att sova. Stora delar av måndagen gick jag som i dimma, de stunder jag var uppe alltså. Mest låg jag nog i soffan. Idag känns det lite bättre så om någon dag är jag nog helt på benen igen.
Noterade igår när jag läste i min dagbok att jag även ifjol hade några dagars förkylning vid denna tid. Dock startade det några dagar senare den gången.
Inget att göra. Som tur är regnar det så jag behöver inte tänka på allt utearbete jag försummar. I det här vädret skulle jag ändå inte gjort det. Men jag kunde ju ha dammsugit! Men en rejäl förkylning ger väl dispens från det eller vad säger kära läsarna...?
Som jag skrivit i de tre senaste inläggen har jag alltså varit på en MC-tur i helgen. Sista anhalten på resan var hos svärfar där jag satt några timmar och samtalade och drack kaffe på söndagskvällen.
När jag satt där vid hans köksbord så började jag bli snuvig. Flera gångar fick jag snyta mig. När jag kom hem var jag ännu snuvigare. Och på kvällen helt däckad. Aldrig har jag varit med om att en förkylning slagit till så snabbt. Som en bomb i skallen. Natten mot måndag hade jag väldigt svårt att sova. Stora delar av måndagen gick jag som i dimma, de stunder jag var uppe alltså. Mest låg jag nog i soffan. Idag känns det lite bättre så om någon dag är jag nog helt på benen igen.
Noterade igår när jag läste i min dagbok att jag även ifjol hade några dagars förkylning vid denna tid. Dock startade det några dagar senare den gången.
Inget att göra. Som tur är regnar det så jag behöver inte tänka på allt utearbete jag försummar. I det här vädret skulle jag ändå inte gjort det. Men jag kunde ju ha dammsugit! Men en rejäl förkylning ger väl dispens från det eller vad säger kära läsarna...?
Lyckligt hemma
Jag sov alltså över till idag hos vännerna i Juoksengi, och vi for tillsammans till gudstjänst i Svanstein. Där fick jag hjälpa hr unge (yngre än jag i vart fall) kollegan Stefan Aro att distribuera i högmässa med konfirmation. En glädje det också. Jag hann tänka tanken när jag deltog i mässsan och åhörde predikan att snart kan jag utan fruktan gå i pension och sedan lägga mig att dö för det finns i alla fall minst en kristen präst kvar i stiftet.
Efter detta andliga goda blev jag bjuden till andra goda vänner på middag. Grillen var framme så allt smakade härligt gott. Efter några timmars samvaro äntrade jag hojen för färd söderut. Nu tog jag vägen över Hedenäset mot Sangis. Tanken var att svänga av vid Björkfors och få lite kurvor in mot Kalix men den vägen missar jag jämt när jag kommer norrifrån. Kör väl för fort för att hinna läsa skyltarna kantänka.
Precis före utfarten på E4 strax väster om Sangis började det bli blött på vägen och efter någon kilometer på E4 kom jag in i regnet. Frågan som uppstår: ska man stanna och ta på regnutrustningen eller hoppas att det går över eller strunta i om man blir blöt eftersom det bara är 8 mil hem och man inte ska bo i tält? Jag valde alt 1. Kanske beroende på att jag införskaffat regnställ och regnhandskar och stövelskydd så sent som i fredags och det var kul att testa - båda hur pass snabbt och enkelt man fick på grejerna och hur dom fungerade. Men givetvis skedde det enl alt 2 ovan: regnet upphörde innan jag fått på mig hela utrustningen. Men skam den som ger sig: efter några kilometer var jag ikapp regnvädret och fick köra i regn en liten bit. Men redan innan Kalix så var det slut och vägbanan torr.
När man kommer österifrån mot Kalix på väg till Luleå finns tre alternativ för ett stopp
1. bloggrannen Hanna med make Mattias i Kalix
2. svärfar i liten stuga en bit utanför Töre
3. god vän i Siknäs
På det senare stället kan man om man har lagom tur få bada riktig vedeldad bastu (och om man har ännu mer tur badtunna). I Kalix kan man om man kommer förannonserat ibland få uppleva att det fixas något gott på grillen. Men eftersom jag erfarit både bastu och grill i Tornedalen (och dessutom kom helt oannonserad) så blev det svärfar. En kopp kaffe och bulle är inte heller fy skam särskilt som jag blev erbjuden mat men avböjde. Innan vi skiljs brukar vi alltid tillsammans sjunga lämplig kyrkoårsanknuten psalm och be tillsammans. Så även ikväll, psalm 162.
Inget regn unde de sista 6 milen hem. Uppackat och klart, kedjan smord och blogginlägget skrivet!
God natt!
Efter detta andliga goda blev jag bjuden till andra goda vänner på middag. Grillen var framme så allt smakade härligt gott. Efter några timmars samvaro äntrade jag hojen för färd söderut. Nu tog jag vägen över Hedenäset mot Sangis. Tanken var att svänga av vid Björkfors och få lite kurvor in mot Kalix men den vägen missar jag jämt när jag kommer norrifrån. Kör väl för fort för att hinna läsa skyltarna kantänka.
Precis före utfarten på E4 strax väster om Sangis började det bli blött på vägen och efter någon kilometer på E4 kom jag in i regnet. Frågan som uppstår: ska man stanna och ta på regnutrustningen eller hoppas att det går över eller strunta i om man blir blöt eftersom det bara är 8 mil hem och man inte ska bo i tält? Jag valde alt 1. Kanske beroende på att jag införskaffat regnställ och regnhandskar och stövelskydd så sent som i fredags och det var kul att testa - båda hur pass snabbt och enkelt man fick på grejerna och hur dom fungerade. Men givetvis skedde det enl alt 2 ovan: regnet upphörde innan jag fått på mig hela utrustningen. Men skam den som ger sig: efter några kilometer var jag ikapp regnvädret och fick köra i regn en liten bit. Men redan innan Kalix så var det slut och vägbanan torr.
När man kommer österifrån mot Kalix på väg till Luleå finns tre alternativ för ett stopp
1. bloggrannen Hanna med make Mattias i Kalix
2. svärfar i liten stuga en bit utanför Töre
3. god vän i Siknäs
På det senare stället kan man om man har lagom tur få bada riktig vedeldad bastu (och om man har ännu mer tur badtunna). I Kalix kan man om man kommer förannonserat ibland få uppleva att det fixas något gott på grillen. Men eftersom jag erfarit både bastu och grill i Tornedalen (och dessutom kom helt oannonserad) så blev det svärfar. En kopp kaffe och bulle är inte heller fy skam särskilt som jag blev erbjuden mat men avböjde. Innan vi skiljs brukar vi alltid tillsammans sjunga lämplig kyrkoårsanknuten psalm och be tillsammans. Så även ikväll, psalm 162.
Inget regn unde de sista 6 milen hem. Uppackat och klart, kedjan smord och blogginlägget skrivet!
God natt!
Motorcyklism i Sverige och Finland
Startade på förmiddagen från Juoksengi för färd norrut till Pajala. Där sammanstrålade jag med gänget som skulle åka Pingstrundan. Hur många vi var hann jag inte räkna men fler än den lilla skara som åkte Första majrundan, Men så var det ju bättre väder också. Div personer som jag mer eller mindre känner träffade jag också. Hann också snabbt hälsa på Kh Monica Metsävainio som välsignade alla MC-åkarna. När vi kommit över till Finland och kört en bit så mötte ett nytt stort gäng upp och slog följe med oss.
Riktigt var vi for runt vet jag inte eftersom jag inte kan geografin i norra Finland så bra. Jag hängde bara med. Men vi kom till ett ställe som verkar ha sin bättre sida på vinterhalvåret. Minns jag rätt så hette det Ylästunturi. Där åt vi lunch och jag fick lyssna till en intressant redogörelse om meänkieli av kollegan Ritva Seppelä från stiftet som också är motorcyklist.
Tillbaka på delvis andra, delvis samma väger och så svängde vi in vid Pajala kyrka strax före kl 17. En person dirigerade så varannan motorcyklist körde på ena sidan kyrkan och var annan på andra sidan och så ställdes hojarna upp i långa led efter kyrkuppfarten. Ett brudpar kom gående ur kyrkan och hela MC-kortegen körde efter dem - jag gissar på väg mot bröllopsfesten. Men då svängde jag av. Bensin, kaffe och bulle inhandlades på OK och sen bar det av söderut.
Med bara några minuters försening kom jag till församlingshemmet i Pello till kl 18 och fick vara med om bön med två predikningar. Först av finsktalande predikant och det tolkades inte eftersom ingen som behövde tolk fanns i lokalen när dom frågade. Hade jag bara infunnit mig 4 min tidigare så hade det blivit tolkat. Men den andra predikan som hölls av kollegan Stefan Aro blev tolkad. Jag tror att jag någon gång tidigare beskrivit detta fenomen som exempel på stor laestadiansk generositet: om så bara en person behöver tolkning så är de övriga utan gnäll beredda att "uthärda" det. Kärleksfullt, säger jag.
Nu är jag sedan flera timmar åter i Juoksengi och har också fått bada riktig vedeldad bastu.
MC-tur, god predikan och bastu! Kan någon då komma på någonting som fattas för att livet ska vara fullkomligt?
Riktigt var vi for runt vet jag inte eftersom jag inte kan geografin i norra Finland så bra. Jag hängde bara med. Men vi kom till ett ställe som verkar ha sin bättre sida på vinterhalvåret. Minns jag rätt så hette det Ylästunturi. Där åt vi lunch och jag fick lyssna till en intressant redogörelse om meänkieli av kollegan Ritva Seppelä från stiftet som också är motorcyklist.
Tillbaka på delvis andra, delvis samma väger och så svängde vi in vid Pajala kyrka strax före kl 17. En person dirigerade så varannan motorcyklist körde på ena sidan kyrkan och var annan på andra sidan och så ställdes hojarna upp i långa led efter kyrkuppfarten. Ett brudpar kom gående ur kyrkan och hela MC-kortegen körde efter dem - jag gissar på väg mot bröllopsfesten. Men då svängde jag av. Bensin, kaffe och bulle inhandlades på OK och sen bar det av söderut.
Med bara några minuters försening kom jag till församlingshemmet i Pello till kl 18 och fick vara med om bön med två predikningar. Först av finsktalande predikant och det tolkades inte eftersom ingen som behövde tolk fanns i lokalen när dom frågade. Hade jag bara infunnit mig 4 min tidigare så hade det blivit tolkat. Men den andra predikan som hölls av kollegan Stefan Aro blev tolkad. Jag tror att jag någon gång tidigare beskrivit detta fenomen som exempel på stor laestadiansk generositet: om så bara en person behöver tolkning så är de övriga utan gnäll beredda att "uthärda" det. Kärleksfullt, säger jag.
Nu är jag sedan flera timmar åter i Juoksengi och har också fått bada riktig vedeldad bastu.
MC-tur, god predikan och bastu! Kan någon då komma på någonting som fattas för att livet ska vara fullkomligt?
Verbal och verklig motorcyklism
Den verbala motorcyklismen ägnar jag mig åt här på bloggen. Den verkliga när jag sitter på hojen. Den verkliga är ju skälet till den verbala men å andra sidan kan den verbala ibland vara såsom Guds ord som verkar det vartill det utsänts, dvs åstadkommer det den säger.
Alltnog. Igår satte jag mig på hojen igen efter några dagars uppehåll. Anledningen var ett tjänsteärende till Piteå och då var det ju tillräckligt vackert väder för att man skulle föredra hojen framför bilen. På vägen till Piteå kände jag verkligen hur kul det var så jag övervägde att inte fara hem igen efter arbetsdagens slut (fr o m idag, fredag har jag semseter+lediga dagar t o m tisdag efter midsommar) utan fortsätta söderut, ta in hos en av bröderna i Umeå, på vägen köpa tandborste + annat nödvändigt (packväskan sitter på hojen) och idag fortsätta mot Stockholm och lördagens Jesusmanifestation. Det har varit min ursprungliga tanke i flera månader att åka MC ner till detta evenemang men för några veckor sedan tänkte jag bort det men när jag väl satt på hojen så återkom tanken - tillfälligtvis. Istället valde jag att ringa min gamle kamrat för att kolla om man borde ta vägen över Älvsbyn på hemvägen och tigga en bit mat där stället för att gå på Palterian i Öjebyn vilket jag annars nästan alltid gör när jag är i Piteå. Men man skulle inte ta vägen över Älvsbyn ty den gamle kamraten befann sig nästan i Haparanda och då han var så lojal mot sitt arbete och sina planer att han höll fast vid dem istället för att tvärvända och köra som en blådåre hem för att möta gammal kompis så återstod intet annat för mig än att äta palt i Öjebyn och sedan ta en härlig tur hem i det vackra vädret.
Idag, mitt på dagen ägnade jag en stund åt att inköpa div MC-utrustning som jag inte haft men flera gånger behövt, vilket kära läsarna kan påminna sig vilka läst om mina turer i spöregn. Det som inköptes var regnhandskar och hjälmhuva (en bättre än den jag redan har) (Biltema), regnskydd till stövlarna (Lindroths) och tvådelat regnställ (Heds). Konstaterade att jag köpt en stor del av min MC-utrustning på Heds (Yamaha) trots att jag har en Honda. Det var ju också Heds MC-verkstad som - på försäkringsbolagets anmodan - fick uppdraget fixa min hoj efter fjolårets vurpa. Kanske kommer även en dag då jag bestämmer mig att byta hoj till en Yamaha. Men vilken modell skulle jag i så fall välja? Utanför Lindroths butik (dom säljer fler märken än Honda) såg jag en Suzuki V-Strom uppställd. Den har fått fina omdömen i flera jämförande tester som jag läst. Kanske blir det min nästa hoj. Men när det kommer till kritan så blir det nog så att jag bara byter upp mig till en modernare Transalp den dag jag byter MC - om jag alls gör det någon gång. Jag är ju - som alla vet - sådan till min natur att jag lätt kör i uppkörda hjulspår.
Efter div förberedelser hemma så bar det framåt aftonen iväg norrut. Varmt när jag startade i solskenet, men när solen sakta dalar så tilltar kylan fort. Två gånger fick jag stanna och ta på mer kläder. Via Råneå- Niemisel- Morjärv (roligare åka kurviga gamla militärvägen)-Överkalix- Övertorneå har jag nu hamnat i Juoksengi. I morgon blir det Pingstrunda i Pajala.
Fortsättning följer!
Alltnog. Igår satte jag mig på hojen igen efter några dagars uppehåll. Anledningen var ett tjänsteärende till Piteå och då var det ju tillräckligt vackert väder för att man skulle föredra hojen framför bilen. På vägen till Piteå kände jag verkligen hur kul det var så jag övervägde att inte fara hem igen efter arbetsdagens slut (fr o m idag, fredag har jag semseter+lediga dagar t o m tisdag efter midsommar) utan fortsätta söderut, ta in hos en av bröderna i Umeå, på vägen köpa tandborste + annat nödvändigt (packväskan sitter på hojen) och idag fortsätta mot Stockholm och lördagens Jesusmanifestation. Det har varit min ursprungliga tanke i flera månader att åka MC ner till detta evenemang men för några veckor sedan tänkte jag bort det men när jag väl satt på hojen så återkom tanken - tillfälligtvis. Istället valde jag att ringa min gamle kamrat för att kolla om man borde ta vägen över Älvsbyn på hemvägen och tigga en bit mat där stället för att gå på Palterian i Öjebyn vilket jag annars nästan alltid gör när jag är i Piteå. Men man skulle inte ta vägen över Älvsbyn ty den gamle kamraten befann sig nästan i Haparanda och då han var så lojal mot sitt arbete och sina planer att han höll fast vid dem istället för att tvärvända och köra som en blådåre hem för att möta gammal kompis så återstod intet annat för mig än att äta palt i Öjebyn och sedan ta en härlig tur hem i det vackra vädret.
Idag, mitt på dagen ägnade jag en stund åt att inköpa div MC-utrustning som jag inte haft men flera gånger behövt, vilket kära läsarna kan påminna sig vilka läst om mina turer i spöregn. Det som inköptes var regnhandskar och hjälmhuva (en bättre än den jag redan har) (Biltema), regnskydd till stövlarna (Lindroths) och tvådelat regnställ (Heds). Konstaterade att jag köpt en stor del av min MC-utrustning på Heds (Yamaha) trots att jag har en Honda. Det var ju också Heds MC-verkstad som - på försäkringsbolagets anmodan - fick uppdraget fixa min hoj efter fjolårets vurpa. Kanske kommer även en dag då jag bestämmer mig att byta hoj till en Yamaha. Men vilken modell skulle jag i så fall välja? Utanför Lindroths butik (dom säljer fler märken än Honda) såg jag en Suzuki V-Strom uppställd. Den har fått fina omdömen i flera jämförande tester som jag läst. Kanske blir det min nästa hoj. Men när det kommer till kritan så blir det nog så att jag bara byter upp mig till en modernare Transalp den dag jag byter MC - om jag alls gör det någon gång. Jag är ju - som alla vet - sådan till min natur att jag lätt kör i uppkörda hjulspår.
Efter div förberedelser hemma så bar det framåt aftonen iväg norrut. Varmt när jag startade i solskenet, men när solen sakta dalar så tilltar kylan fort. Två gånger fick jag stanna och ta på mer kläder. Via Råneå- Niemisel- Morjärv (roligare åka kurviga gamla militärvägen)-Överkalix- Övertorneå har jag nu hamnat i Juoksengi. I morgon blir det Pingstrunda i Pajala.
Fortsättning följer!
Vackra ord räcker inte
Jag skrev - på förfrågan från Kyrkans Tidning* - ett litet debattinlägg i densamma tidningen angående förra helgens möte i bönhuset i Luleå där represnetanter för laestadianska rörelsen samtalat med representanter för Missionsprovinsen om framtiden. Biskopen var ovetande om det hela kunde man läsa i förra veckans nätupplaga av KT, så även i dagens papperstidning. Mitt lilla bidrag till debatten kan du läsa här. Men du snubblar väl inte över stavfelet. Givetvis menar jag "lösa" inte "ösa".
När du nu ändå är inne på Kyrkans Tidnings debattsida tycker jag att du ska läsa en väldigt bra debattartikel om Kyrkans Tidning själv. Den finns här.
Och när jag ändå är inne på det kyrkliga livet så kan jag konstatera att Haparandabladet i tisdags rapporterade om det kyrkliga livet i Övertorneå församling. En helsida. Dels om nya komministern Birgitta Pirhonen som hållit högmässa till mångas glädje. Dels om Bibelhelgen i Svanstein. Inget särskilt att anmärka på skriverierna. Men väl på fotografierna. Fotograferna har gjort något som är så vanligt att vi knappt längre lägger märke till det. Men som absolut inte är en slump.
Kvinnliga prästen är fotograferad dels när hon, med huvudet vänligt på sned, talar med församlingsbor, dels när hon i en klunga av folk skriver under i konfirmandernas kyrkogångsböcker. Båda bilderna är tagna så att fotografen varit på samma nivå som de avbildade. Alltså skapar det en känsla av jämställdhet mellan de fotograferade och läsarna. De medverkande i Svanstein däremot - av vilka en i artikeln säger sig företräda dem som "inte anser det rätt med kvinnliga präster", s k "kvinnoprästmotståndare" alltså - dom är avbildade på ett kort, taget lite lite snett underifrån, vilket skapar intrycket av att dom "tittar ner" på läsaren.
Dessutom är dom fotade ensamma utan närhet av andra människor trots att det funnits timmar då man kunnat avbilda dem i samtal med människor på gården, vid matbordet och i kaffekön. Men icke!
Är det en ren tillfällighet? Absolut inte säger jag - som har en viss (!) erfarenhet av möte med journalister och fotografer. Fråga dig själv om du någonsin i en dagstidning sett en prästvigd kvinna avbildad så att hon upplevs "titta ner" på läsaren? Men hur många gånger har du inte sett en manlig präst fotograferad i den vinkeln? Särskilt om han är "kvinnoprästmotståndare" eller i annan fråga hör till de "konservativa". Media inte bara rapporterar om verkligheten. Dom bidrar i allra högsta grad till att skapa den.**
* eftersom denna utmärkta blogg var det enda ställe dom hittat där det förts någon som helst diskussion om laestadianernas relation till kyrkan (Dom måste ha missat sameblogg - but different)
** jag rekommenderar återigen boken Värstingkristna i drevet. Artos förlag.
När du nu ändå är inne på Kyrkans Tidnings debattsida tycker jag att du ska läsa en väldigt bra debattartikel om Kyrkans Tidning själv. Den finns här.
Och när jag ändå är inne på det kyrkliga livet så kan jag konstatera att Haparandabladet i tisdags rapporterade om det kyrkliga livet i Övertorneå församling. En helsida. Dels om nya komministern Birgitta Pirhonen som hållit högmässa till mångas glädje. Dels om Bibelhelgen i Svanstein. Inget särskilt att anmärka på skriverierna. Men väl på fotografierna. Fotograferna har gjort något som är så vanligt att vi knappt längre lägger märke till det. Men som absolut inte är en slump.
Kvinnliga prästen är fotograferad dels när hon, med huvudet vänligt på sned, talar med församlingsbor, dels när hon i en klunga av folk skriver under i konfirmandernas kyrkogångsböcker. Båda bilderna är tagna så att fotografen varit på samma nivå som de avbildade. Alltså skapar det en känsla av jämställdhet mellan de fotograferade och läsarna. De medverkande i Svanstein däremot - av vilka en i artikeln säger sig företräda dem som "inte anser det rätt med kvinnliga präster", s k "kvinnoprästmotståndare" alltså - dom är avbildade på ett kort, taget lite lite snett underifrån, vilket skapar intrycket av att dom "tittar ner" på läsaren.
Dessutom är dom fotade ensamma utan närhet av andra människor trots att det funnits timmar då man kunnat avbilda dem i samtal med människor på gården, vid matbordet och i kaffekön. Men icke!
Är det en ren tillfällighet? Absolut inte säger jag - som har en viss (!) erfarenhet av möte med journalister och fotografer. Fråga dig själv om du någonsin i en dagstidning sett en prästvigd kvinna avbildad så att hon upplevs "titta ner" på läsaren? Men hur många gånger har du inte sett en manlig präst fotograferad i den vinkeln? Särskilt om han är "kvinnoprästmotståndare" eller i annan fråga hör till de "konservativa". Media inte bara rapporterar om verkligheten. Dom bidrar i allra högsta grad till att skapa den.**
* eftersom denna utmärkta blogg var det enda ställe dom hittat där det förts någon som helst diskussion om laestadianernas relation till kyrkan (Dom måste ha missat sameblogg - but different)
** jag rekommenderar återigen boken Värstingkristna i drevet. Artos förlag.
I Kyrkans gemenskap
Alltså den Kyrka som har bredd och rikedom. I den har jag varit i helgen. (Jag uppfattar alltid att jag är mitt i den kyrkan varje gång jag firar mässa, men i helgen var det mer). Jag har under lördagen och halva söndagen varit på Bibelhelg i Svansteins kyrka, Övertorneå församling. Gudstjänster med god bibelundervisning, härlig sång och lovsång, förbön, gemenskap och så - naturligtvis - en fullständig högmässa.
Ett mini-OAS-möte skulle man kanske kunna kalla det. Och det jag uppskattar med dylika möten är just bredden i andlig rikedom. Som grund i Tornedalen ligger ju den laestadianska fromheten, med det personliga allvaret, omvändelsen, insikten om syndens allvar men också förlåtelsens djupa befrielse. Lägg på det Kyrkans sakrament, men högmässan firad i lite mer "högkyrklig" variant än vad som tidigare kanske varit vanligt i Tornedalen. Lägg till det lite av det som den karismatiska rörelsen skänkt kyrkan: personlig förbön och lovsång. Vad får du då? En fullständigt oemotståndlig blandning av allt det som kyrkan är när den är som bäst.
Talare under helgen var Bo Brander och Jorma Aspegren.
I Svanstein träffade jag också en av denna bloggs kommentatorer vilken i kommentar uttryckt sig på sätt som skulle kunna tolkas som om vi vore oense. Men vi konstaterade snabbt när vi hälsat varandra att det finns människor med vilka man har så djup andlig gemenskap sedan många år att den gemenskapen står orubbad i alla lägen.
Jag hade tänkt ta motorcykeln.* Och med det väder vi haft lördag söndag så hade det varit perfekt men då jag var lite trött i lördags morse valde jag lifta med goda vänner. MC-åkning får det bli en annan gång. Lift fick jag idag också med annan god vän och han körde betydligt fortare än jag skulle våga med motorcykeln!
I kväll hade vi vår årliga bibelläsningsgudstjänst i Hertsökyrkan. I år högläste vi tillsammans ur Johannesevangeliet kapitel 1-13. Att läsa Bibeln tillsammans är givetvis också att befinna sig mitt i Kyrkans gemenskap. När man läser igenom hela kapitlen från början till slut så inser man att det finns vissa korta partier som inte ingår i Evangelieboken. Roligt läsa dom också.
Av god vän och kollega fick jag ikväll också en medaljong föreställende någon S:t Någonting (vad han nu hette) som är motorcyklisternas skyddshelgon (tack för det!). Är det skrock eller magi att tro att olika helgon ber för oss i vissa situationer? Det vi säkert vet från Guds ord är ju att Jesus ber för oss från sin position vid Faderns högra sida. Men jag är helt övertygad om att våra trossyskon som före oss kommit till Jesus (de heliga), i himmelen fortsätter att be för oss precis som vi här på jorden ber för varandra. Vi måste inse att den lidande kyrkan (de troende på jorden) och den triumferande kyrkan (alla saliga i himmelen) är ett. Och om det nu skulle finns någon salig person i himmelen som accepterat kyrkans förväntan att han ska be just för oss motorcyklister då skulle det aldrig falla mig in att säga "nej, det får du inte" precis som jag aldrig här på jorden skulle stöta bort ett trossyskon som vill be för mig. I samma Kyrkas gemenskap alltså - på jorden och i himmelen.
* undrar om min gamle kamrat anser att jag drabbas av verbal motorcyklism även varje gång jag berättar att jag inte åkt motorcykel?
Ett mini-OAS-möte skulle man kanske kunna kalla det. Och det jag uppskattar med dylika möten är just bredden i andlig rikedom. Som grund i Tornedalen ligger ju den laestadianska fromheten, med det personliga allvaret, omvändelsen, insikten om syndens allvar men också förlåtelsens djupa befrielse. Lägg på det Kyrkans sakrament, men högmässan firad i lite mer "högkyrklig" variant än vad som tidigare kanske varit vanligt i Tornedalen. Lägg till det lite av det som den karismatiska rörelsen skänkt kyrkan: personlig förbön och lovsång. Vad får du då? En fullständigt oemotståndlig blandning av allt det som kyrkan är när den är som bäst.
Talare under helgen var Bo Brander och Jorma Aspegren.
I Svanstein träffade jag också en av denna bloggs kommentatorer vilken i kommentar uttryckt sig på sätt som skulle kunna tolkas som om vi vore oense. Men vi konstaterade snabbt när vi hälsat varandra att det finns människor med vilka man har så djup andlig gemenskap sedan många år att den gemenskapen står orubbad i alla lägen.
Jag hade tänkt ta motorcykeln.* Och med det väder vi haft lördag söndag så hade det varit perfekt men då jag var lite trött i lördags morse valde jag lifta med goda vänner. MC-åkning får det bli en annan gång. Lift fick jag idag också med annan god vän och han körde betydligt fortare än jag skulle våga med motorcykeln!
I kväll hade vi vår årliga bibelläsningsgudstjänst i Hertsökyrkan. I år högläste vi tillsammans ur Johannesevangeliet kapitel 1-13. Att läsa Bibeln tillsammans är givetvis också att befinna sig mitt i Kyrkans gemenskap. När man läser igenom hela kapitlen från början till slut så inser man att det finns vissa korta partier som inte ingår i Evangelieboken. Roligt läsa dom också.
Av god vän och kollega fick jag ikväll också en medaljong föreställende någon S:t Någonting (vad han nu hette) som är motorcyklisternas skyddshelgon (tack för det!). Är det skrock eller magi att tro att olika helgon ber för oss i vissa situationer? Det vi säkert vet från Guds ord är ju att Jesus ber för oss från sin position vid Faderns högra sida. Men jag är helt övertygad om att våra trossyskon som före oss kommit till Jesus (de heliga), i himmelen fortsätter att be för oss precis som vi här på jorden ber för varandra. Vi måste inse att den lidande kyrkan (de troende på jorden) och den triumferande kyrkan (alla saliga i himmelen) är ett. Och om det nu skulle finns någon salig person i himmelen som accepterat kyrkans förväntan att han ska be just för oss motorcyklister då skulle det aldrig falla mig in att säga "nej, det får du inte" precis som jag aldrig här på jorden skulle stöta bort ett trossyskon som vill be för mig. I samma Kyrkas gemenskap alltså - på jorden och i himmelen.
* undrar om min gamle kamrat anser att jag drabbas av verbal motorcyklism även varje gång jag berättar att jag inte åkt motorcykel?
I församlingens gemenskap
På flera olika sätt idag.
Först högmässa i Hertsökyrkan. Vi var ovanligt många - 58 pers. Kanske inte så mycket tycker många av läsarna, men för att vara en liten distriktskyrka i Luleå är det inte fy skam. Det kändes som att åtskilliga av dem som bara kommer till kyrkan ytterst sporadiskt råkade vara där samtidigt. Skälet till det kan vara många. Ett var nog att flera ville vara med och avtacka vår kantor som ska sluta sin tjänst och flytta långt söderut dvs till en ort obegripligt långt norrut för er som bor i södra delen av landet. Dagen till ära hade vår församlingsvärdinna gjort en lång tårta i form av ett pianoklaviatur. Mycket tjusigt.
Högmässan tog 1 tim och 40 minuter - ganska lagom tycker jag. Men dom som tvingas sitta på våra (som det sägs av dem som använder dem mer än prästen) ytterst obekväma stolar tycker möjligen annorlunda. Det finns kanske en högst naturlig förklaring till att församlingen så snabbt anammat att stå upp en stor del av liturgin. Fin sång av Carina Stenberg. Härligt också att få sjunga lovsånger och bibelkörer under kommunionen. Det ger verkligen ett lyft åt gudstjänsten. Just sången "Herrens härlighet" som vi ofta sjunger uppskattar jag mycket.
Efter kyrkkaffet var vi några i församlingen som tillsammans fick be för en människa som sökt sig till kyrkan för att få förbönshjälp i ett personligt bekymmer. Också det en fin erfarenhet.
Idag tog jag motorcykeln till kyrkan.* Fint väder och lusten var stor att ta en längre tur efter fullgjorda uppgifter. Men då jag lovat besöka dottern så for jag hem och krängde av mig stället, sköljde bort en del av svetten och bytte om. Men si, då tyckte dottern det var för sent med besök så då kunde jag ju ha tagit en MC-tur istället. Men då iddes jag inte ta på stället igen så då blev det snabbtur (bil) till bönhuset och deltagande i dagens eftermiddagsgudstjänst därstädes. Mötet leddes av mötesledare som jag uppskattar för att han ber så innerliga, fina och ärliga, uppriktiga böner.
Fika och samtal blev det sedan - för vilken gång i ordningen? - hemma hos predikanten för dagen. Vi konstaterade att vi inte hamnade i diskussion om dopet - denna gång!
* att jag ens nämner hojen innebär att jag drabbats av verbal motorcyklism påstår min gamle kamrat på sin blogg**
** min gamle kamrat har på sin blogg kommenterat förra inlägget på min blogg vilket inlägg också föranlett journalist på Kyrkans Tidning eposta till mig och be mig skriva en debattartikel om laestadianerna, kyrkan och Missionsprovinsen vilket jag lovat. Förhandstips: jag kommer att skälla mer på kyrkan än på laestadianerna. Spana in KT på torsdag
Först högmässa i Hertsökyrkan. Vi var ovanligt många - 58 pers. Kanske inte så mycket tycker många av läsarna, men för att vara en liten distriktskyrka i Luleå är det inte fy skam. Det kändes som att åtskilliga av dem som bara kommer till kyrkan ytterst sporadiskt råkade vara där samtidigt. Skälet till det kan vara många. Ett var nog att flera ville vara med och avtacka vår kantor som ska sluta sin tjänst och flytta långt söderut dvs till en ort obegripligt långt norrut för er som bor i södra delen av landet. Dagen till ära hade vår församlingsvärdinna gjort en lång tårta i form av ett pianoklaviatur. Mycket tjusigt.
Högmässan tog 1 tim och 40 minuter - ganska lagom tycker jag. Men dom som tvingas sitta på våra (som det sägs av dem som använder dem mer än prästen) ytterst obekväma stolar tycker möjligen annorlunda. Det finns kanske en högst naturlig förklaring till att församlingen så snabbt anammat att stå upp en stor del av liturgin. Fin sång av Carina Stenberg. Härligt också att få sjunga lovsånger och bibelkörer under kommunionen. Det ger verkligen ett lyft åt gudstjänsten. Just sången "Herrens härlighet" som vi ofta sjunger uppskattar jag mycket.
Efter kyrkkaffet var vi några i församlingen som tillsammans fick be för en människa som sökt sig till kyrkan för att få förbönshjälp i ett personligt bekymmer. Också det en fin erfarenhet.
Idag tog jag motorcykeln till kyrkan.* Fint väder och lusten var stor att ta en längre tur efter fullgjorda uppgifter. Men då jag lovat besöka dottern så for jag hem och krängde av mig stället, sköljde bort en del av svetten och bytte om. Men si, då tyckte dottern det var för sent med besök så då kunde jag ju ha tagit en MC-tur istället. Men då iddes jag inte ta på stället igen så då blev det snabbtur (bil) till bönhuset och deltagande i dagens eftermiddagsgudstjänst därstädes. Mötet leddes av mötesledare som jag uppskattar för att han ber så innerliga, fina och ärliga, uppriktiga böner.
Fika och samtal blev det sedan - för vilken gång i ordningen? - hemma hos predikanten för dagen. Vi konstaterade att vi inte hamnade i diskussion om dopet - denna gång!
* att jag ens nämner hojen innebär att jag drabbats av verbal motorcyklism påstår min gamle kamrat på sin blogg**
** min gamle kamrat har på sin blogg kommenterat förra inlägget på min blogg vilket inlägg också föranlett journalist på Kyrkans Tidning eposta till mig och be mig skriva en debattartikel om laestadianerna, kyrkan och Missionsprovinsen vilket jag lovat. Förhandstips: jag kommer att skälla mer på kyrkan än på laestadianerna. Spana in KT på torsdag
Att lämna svenska kyrkan
Det är en del som gör det. Och nu tänker jag inte på alla dem som lämnar pga allmänt religiöst ointresse eller av ekonomiska skäl eller för att dom är less på allt "bråk om kvinnliga präster" eller vad det nu kan finnas för skäl. Nej, jag tänker på alla troende människor som antingen inte känner att dom längre ryms inom svenska kyrkan eller tycker att dom måste lämna detta avfallna samfund för att inte besmittas eller för att dom inte vill stödja den ogudaktighet som dom tycker att svenska kyrkan numera står för.
Frågan aktualiserades - igen - för mig under helgen då jag dels åhörde (och med ett inlägg deltog i) laestadianernas samtal om sin framtid innanför eller utanför svenska kyrkan; och pga mötet med representanter för Missionsprovinsen vilken ju genom sitt steg att med hjälp av afrikansk luthersk kyrka (Kenya) skaffa sig egna biskopar och präster vid sidan om svenska kyrkans organisation i praktiken "lämnat" även om enskilda fortfarande kan vara medlemmar i kyrkan.
Under årens lopp har jag ofta stött på detta övervägande att lämna svenska kyrkan. Det som tidigare stått mig närmast var nog när ett antal vänner och studiekamrater på 80-talet valde att gå över till Livets Ord. Själv får jag erkänna att jag aldrig på allvar frestats av dylikt. Min förankring i svenska kyrkan är djup. Jag påstår också att min lojalitet mot svenska kyrkan är stark - även om vissa menar så inte vara fallet pga att jag envisas med att ha "fel" åsikt i den fråga som de sista årtiondena tycks ha blivit den avgörande lojalitets- och renlärighetsmätaren: kvinnor som präster.
Nå, ska man nu - och kan man längre - vara kvar som medlem i svenska kyrkan och är det riktigt att - som Missionsprovinsen - börja agera med ämbetsvigningar vid sidan om kyrkans struktur?
Det senare först. Jag erkänner: jag har stor förståelse för Missionsprovinsens agerande. De antagningsregler som svenska kyrkan haft i 10-20 år innebär att präster som har den gamla synen i ämbetsfrågan snart inte kommer att finnas kvar. Skönt, tycker en del. Tragiskt, tycker jag. Och det beror på att "kvinnoprästfrågan" inte är en isolerad sakfråga utan att de präster som har den synen också i övriga teologiska ställningstaganden ofta är mer "traditionella, "bibeltroende", "konservativa", "Katolska" eller vilken benämning man nu vill klistra på dem. Det innebär att denna smygande förändring av prästerskapet innebär en medföljande "förtunning" av förkunnelsen och teologin.* Sedan innebär detta givetvis även att det blir allt färre präster som känner sig samhöriga med de traditionella andliga (väckelse-) rörelserna i vår kyrka. Problem alltså - som jag skrev redan i föregående inlägg.
Genom sitt agerande med fria biskops- och prästvigningar vill alltså Missionsprovinsen finna en lösning på ett problem som svenska kyrkan själv skapat och kodifierat i paragrafer i kyrkoordningen. Det framtida behovet av de präster som Missionsprovinsen vill ställa till det svenskkyrkliga kyrkfolkets (och därmed på sikt till hela folkets) förfogande tvivlar jag inte på. Det som många tvivlar på är istället om det är riktigt att på detta sätt ta saken i egna händer. Om man inte istället ska förbli trogen där man är och be Gud om en förändring i framtiden. Många bland mina bästa vänner har här valt olika vägar. Vem gör rätt? Hittills har jag inte velat engagera mig i Missionsprovinsen. Är det av något vettigt skäl eller av feghet? I vart fall vill jag bekänna min andliga samhörighet med dem som verkar inom Missionsprovinsen, av vilka det är flera som jag haft god andlig gemenskap med i många år.
Men så till frågan om man som enskild kristen ska lämna svenska kyrkan. Som jag skrev ovan så tror jag att de som gör det har som skäl dels att man inte vill bli besmittad och besludad av svenska kyrkans avfall och ogudaktighet och dels att man inte med sina pengar vill ge sitt stöd åt dylikt. Jag tycker att man ska stå kvar i svenska kyrkan. Jag menar: lämnar man svenska kyrkan så måste man gå med i något annat sammanhang som har kyrkans alla kännetecken** och därmed är en riktig kyrka. De som numera väljer att lämna kyrkan riskerar att antingen inte hamna någonstans alls*** eller att hamna i någon mindre väckelsetradition som ur ett kyrkligt perspektiv blir mycket torftigt.
Min åsikt om att gå ur svenska kyrkan är att man inte bör göra det.
1. att lämna kyrkan för att man inte vill vara beblandad med dess fömenta ogudaktighet är, menar jag, ett lagiskt sinne. Det innebär att man anammar (eller återvänder till) en väckt människas lagiska sinne vilket innebär att man ser det onda främst hos andra och i andra sammanhang. Kampen mot ondskan innebär då inte att man bekämpar synden i sitt eget liv utan att man undviker de människor och de sammanhang som man menar är "av världen": vanlig världslig gemenskap med grannar och vänner, personalfester, "världsliga nöjen", i extrema fall även egna familjemedlemmar och t o m make/maka som inte bekänner tron. Jag menar att den mogna, pånyttfödda tron huvudsakligen inriktar sig på att undvika och döda den synd som bor i ens egna lemmar (för att citera aposteln).
2. att lämna kyrkan innebär att man förlorar sin möjlighet att påverka genom kyrkovalen. Just nu kanske vi tycker att det inte gör så stor skillnad. Men det finns alternativ till den politiska makten i kyrkan. Det alternativet bör stödjas.**** Den politiska dominansen över kyrkan kommer inte att förbli.
3. att lämna kyrkan innebär att de ekonomiska konsekvenserna drabbar den lokala församlingen trots att det oftast är händelser på kyrkans riksnivå (kyrkomötesbeslut) som provocerar till utträde. Utträdesprotesten blir alltså oftast en spark åt helt fel håll.
* somliga tycker att detta påstående är orättvist och felaktigt. Jag föreslår: utvälj på måfå 100 präster som är "kvinnoprästmotståndare" och ställ mot dem 100 som är för kvinnliga präster (blandat kvinnor (!) och män) och analysera teologiskt några predikningar av dem var. Skillnaden kommer att lysa starkare än den uppgående solen!
** Kyrkans kännetecken enligt Luther: 1. Guds ord och predikan; 2. dopet; 3. nattvarden; 4. avlösningen; 5. ämbetet; 6. bönen, lovsången, gudstjänsten; 7. lidandet (martyriet)
*** en del lämnar sitt medlemsskap i svenska kyrkan men fortsätter att deltaga i gudstjänstlivet inom kyrkan någonstans där det ännu fungerar bra. Det innebär att man skiljer mellan det "andliga" medlemsskapet (i praktiken detsamma som gudstjänstdeltagandet) och det formella. Jag tor att denna variant kommer att bli vanligare i takt med att "svenska kyrkan" alltmer uppfattas som en politiserad byråkratisk apparat.
**** Frimodig kyrka
Frågan aktualiserades - igen - för mig under helgen då jag dels åhörde (och med ett inlägg deltog i) laestadianernas samtal om sin framtid innanför eller utanför svenska kyrkan; och pga mötet med representanter för Missionsprovinsen vilken ju genom sitt steg att med hjälp av afrikansk luthersk kyrka (Kenya) skaffa sig egna biskopar och präster vid sidan om svenska kyrkans organisation i praktiken "lämnat" även om enskilda fortfarande kan vara medlemmar i kyrkan.
Under årens lopp har jag ofta stött på detta övervägande att lämna svenska kyrkan. Det som tidigare stått mig närmast var nog när ett antal vänner och studiekamrater på 80-talet valde att gå över till Livets Ord. Själv får jag erkänna att jag aldrig på allvar frestats av dylikt. Min förankring i svenska kyrkan är djup. Jag påstår också att min lojalitet mot svenska kyrkan är stark - även om vissa menar så inte vara fallet pga att jag envisas med att ha "fel" åsikt i den fråga som de sista årtiondena tycks ha blivit den avgörande lojalitets- och renlärighetsmätaren: kvinnor som präster.
Nå, ska man nu - och kan man längre - vara kvar som medlem i svenska kyrkan och är det riktigt att - som Missionsprovinsen - börja agera med ämbetsvigningar vid sidan om kyrkans struktur?
Det senare först. Jag erkänner: jag har stor förståelse för Missionsprovinsens agerande. De antagningsregler som svenska kyrkan haft i 10-20 år innebär att präster som har den gamla synen i ämbetsfrågan snart inte kommer att finnas kvar. Skönt, tycker en del. Tragiskt, tycker jag. Och det beror på att "kvinnoprästfrågan" inte är en isolerad sakfråga utan att de präster som har den synen också i övriga teologiska ställningstaganden ofta är mer "traditionella, "bibeltroende", "konservativa", "Katolska" eller vilken benämning man nu vill klistra på dem. Det innebär att denna smygande förändring av prästerskapet innebär en medföljande "förtunning" av förkunnelsen och teologin.* Sedan innebär detta givetvis även att det blir allt färre präster som känner sig samhöriga med de traditionella andliga (väckelse-) rörelserna i vår kyrka. Problem alltså - som jag skrev redan i föregående inlägg.
Genom sitt agerande med fria biskops- och prästvigningar vill alltså Missionsprovinsen finna en lösning på ett problem som svenska kyrkan själv skapat och kodifierat i paragrafer i kyrkoordningen. Det framtida behovet av de präster som Missionsprovinsen vill ställa till det svenskkyrkliga kyrkfolkets (och därmed på sikt till hela folkets) förfogande tvivlar jag inte på. Det som många tvivlar på är istället om det är riktigt att på detta sätt ta saken i egna händer. Om man inte istället ska förbli trogen där man är och be Gud om en förändring i framtiden. Många bland mina bästa vänner har här valt olika vägar. Vem gör rätt? Hittills har jag inte velat engagera mig i Missionsprovinsen. Är det av något vettigt skäl eller av feghet? I vart fall vill jag bekänna min andliga samhörighet med dem som verkar inom Missionsprovinsen, av vilka det är flera som jag haft god andlig gemenskap med i många år.
Men så till frågan om man som enskild kristen ska lämna svenska kyrkan. Som jag skrev ovan så tror jag att de som gör det har som skäl dels att man inte vill bli besmittad och besludad av svenska kyrkans avfall och ogudaktighet och dels att man inte med sina pengar vill ge sitt stöd åt dylikt. Jag tycker att man ska stå kvar i svenska kyrkan. Jag menar: lämnar man svenska kyrkan så måste man gå med i något annat sammanhang som har kyrkans alla kännetecken** och därmed är en riktig kyrka. De som numera väljer att lämna kyrkan riskerar att antingen inte hamna någonstans alls*** eller att hamna i någon mindre väckelsetradition som ur ett kyrkligt perspektiv blir mycket torftigt.
Min åsikt om att gå ur svenska kyrkan är att man inte bör göra det.
1. att lämna kyrkan för att man inte vill vara beblandad med dess fömenta ogudaktighet är, menar jag, ett lagiskt sinne. Det innebär att man anammar (eller återvänder till) en väckt människas lagiska sinne vilket innebär att man ser det onda främst hos andra och i andra sammanhang. Kampen mot ondskan innebär då inte att man bekämpar synden i sitt eget liv utan att man undviker de människor och de sammanhang som man menar är "av världen": vanlig världslig gemenskap med grannar och vänner, personalfester, "världsliga nöjen", i extrema fall även egna familjemedlemmar och t o m make/maka som inte bekänner tron. Jag menar att den mogna, pånyttfödda tron huvudsakligen inriktar sig på att undvika och döda den synd som bor i ens egna lemmar (för att citera aposteln).
2. att lämna kyrkan innebär att man förlorar sin möjlighet att påverka genom kyrkovalen. Just nu kanske vi tycker att det inte gör så stor skillnad. Men det finns alternativ till den politiska makten i kyrkan. Det alternativet bör stödjas.**** Den politiska dominansen över kyrkan kommer inte att förbli.
3. att lämna kyrkan innebär att de ekonomiska konsekvenserna drabbar den lokala församlingen trots att det oftast är händelser på kyrkans riksnivå (kyrkomötesbeslut) som provocerar till utträde. Utträdesprotesten blir alltså oftast en spark åt helt fel håll.
* somliga tycker att detta påstående är orättvist och felaktigt. Jag föreslår: utvälj på måfå 100 präster som är "kvinnoprästmotståndare" och ställ mot dem 100 som är för kvinnliga präster (blandat kvinnor (!) och män) och analysera teologiskt några predikningar av dem var. Skillnaden kommer att lysa starkare än den uppgående solen!
** Kyrkans kännetecken enligt Luther: 1. Guds ord och predikan; 2. dopet; 3. nattvarden; 4. avlösningen; 5. ämbetet; 6. bönen, lovsången, gudstjänsten; 7. lidandet (martyriet)
*** en del lämnar sitt medlemsskap i svenska kyrkan men fortsätter att deltaga i gudstjänstlivet inom kyrkan någonstans där det ännu fungerar bra. Det innebär att man skiljer mellan det "andliga" medlemsskapet (i praktiken detsamma som gudstjänstdeltagandet) och det formella. Jag tor att denna variant kommer att bli vanligare i takt med att "svenska kyrkan" alltmer uppfattas som en politiserad byråkratisk apparat.
**** Frimodig kyrka
Kyrkstugubesök, bönhusbesök och kyrkbesök
I fredags förmiddag slog jag på värmen i kyrkstugan. På eftermiddagen var jag där och drack kaffe med dottern Maria. Lite bängligt att få rullstolen över de höga trösklarna, men det gick. Igår kväll bjöd jag på kaffe igen. Ett par vänner från mellersta Tornedalen hade befunnit sig i Luleå under lördagen för att deltaga i en samtalsdag i bönhuset. Innan dom skulle anträda hemfärden behövde dom givetvis styrka sig med en kopp kaffe och var kan dom bättre göra det än i en mysig kyrkstuga. Idag hade jag några andra vänner på eftermiddagskaffe, bla en kollega nere från Göteborg som befann sig i staden under helgen. Trevligt det med. I morgon träffar jag nog dottern igen och tar med henne dit en gång till. Då äter vi nog middag tillsammans.
Igår var det alltså en samtalsdag i östlaestadianska bönhuset här i Luleå. Även representanter från andra Fridsförbund var närvarande. Ämnet för dagen var frågan om den laestadianska väckelsens framtid. Dess framtida förhållande till svenska kyrkan och frågan om hur den ska förhålla sig till prästerskapet. Det är ju bara att konstatera att de senaste snart två årtiondenas prästvigningsstopp för (i ämbetsfrågan) "gammaltroende" prästkandidater strypt tillgången på präster som laestadianerna kan känna sig samhöriga med. Dessutom finns (till ytan) stora församlingar i norrbotten som bara har kvinnor som präster (Pajala, Kiruna) vilket inte heller underlättar eftersom kvinnligt prästämbete inte godkänns av väckelsens folk.
Problem alltså. Vad ska man göra? Vissa inom kyrkan - enligt min ringa mening förvånansvärt många som man trodde skulle vara förståndigare - tycker att man bara ska låta laestadianerna skylla sig själva om dom vill hålla fast vid sin hållning om prästämbetet. "Dom får väl lämna svenska kyrkan då" brukar vara den vanliga repliken. Det accepterar jag inte. Det är min bestämda mening att kyrkan - "den öppna folkkyrkan", kyrkan för alla - borde ta ett ansvar för att ge utrymme för alla dem som hört och hör till kyrkan. Men allt tyder på att kyrkan inte kommer att bry sig. Biskopen kommer inte att ta sitt ansvar att vara enhetens symbol. Så vad är att göra.
Ett alternativ är att låta sakramentförvaltningen övergå i lekmannapredikanternas händer. Det skulle jag inte gilla. Ett annat alternativ är att fortsätta som hittills att använde de präster som finns. Det är min bestämda mening att än så länge kan de svenska norrbottniska laestadianerna - med lite ansträngning och samarbetsvilja - få sina behov av prästerliga tjänster tillfredsställda genom de präster som ännu finns i tjänst. Men alla inser att tiden är på väg rinna ut om inte kyrkans rekryteringsregler ändras.
Den fråga som uppkommit är då om laestadianerna ska börja samarbeta med Missionsprovinsen för att den vägen få vigda präster om än dessa präster kommer att stå utanför svenska kyrkans tjänsteorganisation. Representanter för Missionsprovinsen fanns alltså på plats för att svara på frågor. Vilken väg väljer denna gren av den svenska laestadianismen? Den som lever får se.
Personligen känner jag stor irritation, vrede och uppgivenhet inför den negativa, ointresserade och styvmoderliga attityd med vilken det svenskkyrkliga etablissemanget bemöter laestadianerna. Samtidigt känner jag tilltagande sorg och uppgivenhet inför de tydliga tendenser till sekterism och i viss mån reformert teologisk anda som alltmer gör sig gällande i laestadianska sammanhang. Utan tvekan skulle ett inordnande i den (ämbets-)struktur som Missionsprovinsen tillhandahåller innebära ett visst skydd mot sekterism och svärmeri.
Själv har jag inte valt att vara engagerad i Missionsprovinsen unde de 7-8 år den funnits till även om jag känner förståelse för dess avsikter, men när den nu är ett faktum så vill jag hålla goda och vänskapliga relationer till dess representanter när jag möter dem och samarbeta på de sätt som är möjligt. Så har jag försökt även denna helg.
Idag på eftermiddagen återvände jag till bönhuset för helgens gudstjänst. Efter gudstjänstens slut fick jag chansen önska min favoritsång "Om jag ägde allt men inte Jesus..." På förmiddagen firade jag givetvis högmässa i Hersökyrkan.* Härligt som vanligt. Om jag uppskattade rätt från min position bakom altaret så var vi drygt fyrtio personer. Eftersom jag då och då möter påståendet att i Hertsökyrkan samlas bara "laestadianer och kvinnoprästmotståndare" från vida omkring så brukar jag försöka räkna ibland. Och nej, den absoluta majoriteten var från Hertsön, alltså sådana som går i sin "egen" distriktskyrka. Ännu fungerar alltså distriktskyrkan. Men visst, det kommer folk också från annat håll. Regelbundet från andra delar av Örnäsets församling och från Domkyrkoförsamlingen (men vi blir ju en ock samma församling fr o m januari 2011). Återkommande ser man även folk från Både Bodens och Piteå kommuner. Dom saknar inte kyrkor på sina orter. Varför dras dom då till Hertsön? Vad är det dom får där som inte serveras på annat håll? Det borde herrar och damer kyrkoetablissemang fundera på istället för att ägna all sin energi åt att ordna tankesmedjor om jämställdhet.
* innebär fyra besök i kyrkstugan på lika många dagar, två beök i bönhuset och ett** i kyrkan. Vad säger det om mina prioriteringar?
** nej, kommer jag ju på precis när inlägget ska avslutas. Jag for ju raka spåret från Hertsökyrkan till Nederluleå kyrka för ett dop (av ett barn från Hertsön!). Det innebär 2-2 i kyrk- respektive bönhusbesök under helgen. Det var ju tur. Nu kan jag kvittera ut lönen med gott samvete utan att alltför mycket behöva ha dåligt samvete över att jag ägnar mig för mycket åt konkurerande verksamhet.
Igår var det alltså en samtalsdag i östlaestadianska bönhuset här i Luleå. Även representanter från andra Fridsförbund var närvarande. Ämnet för dagen var frågan om den laestadianska väckelsens framtid. Dess framtida förhållande till svenska kyrkan och frågan om hur den ska förhålla sig till prästerskapet. Det är ju bara att konstatera att de senaste snart två årtiondenas prästvigningsstopp för (i ämbetsfrågan) "gammaltroende" prästkandidater strypt tillgången på präster som laestadianerna kan känna sig samhöriga med. Dessutom finns (till ytan) stora församlingar i norrbotten som bara har kvinnor som präster (Pajala, Kiruna) vilket inte heller underlättar eftersom kvinnligt prästämbete inte godkänns av väckelsens folk.
Problem alltså. Vad ska man göra? Vissa inom kyrkan - enligt min ringa mening förvånansvärt många som man trodde skulle vara förståndigare - tycker att man bara ska låta laestadianerna skylla sig själva om dom vill hålla fast vid sin hållning om prästämbetet. "Dom får väl lämna svenska kyrkan då" brukar vara den vanliga repliken. Det accepterar jag inte. Det är min bestämda mening att kyrkan - "den öppna folkkyrkan", kyrkan för alla - borde ta ett ansvar för att ge utrymme för alla dem som hört och hör till kyrkan. Men allt tyder på att kyrkan inte kommer att bry sig. Biskopen kommer inte att ta sitt ansvar att vara enhetens symbol. Så vad är att göra.
Ett alternativ är att låta sakramentförvaltningen övergå i lekmannapredikanternas händer. Det skulle jag inte gilla. Ett annat alternativ är att fortsätta som hittills att använde de präster som finns. Det är min bestämda mening att än så länge kan de svenska norrbottniska laestadianerna - med lite ansträngning och samarbetsvilja - få sina behov av prästerliga tjänster tillfredsställda genom de präster som ännu finns i tjänst. Men alla inser att tiden är på väg rinna ut om inte kyrkans rekryteringsregler ändras.
Den fråga som uppkommit är då om laestadianerna ska börja samarbeta med Missionsprovinsen för att den vägen få vigda präster om än dessa präster kommer att stå utanför svenska kyrkans tjänsteorganisation. Representanter för Missionsprovinsen fanns alltså på plats för att svara på frågor. Vilken väg väljer denna gren av den svenska laestadianismen? Den som lever får se.
Personligen känner jag stor irritation, vrede och uppgivenhet inför den negativa, ointresserade och styvmoderliga attityd med vilken det svenskkyrkliga etablissemanget bemöter laestadianerna. Samtidigt känner jag tilltagande sorg och uppgivenhet inför de tydliga tendenser till sekterism och i viss mån reformert teologisk anda som alltmer gör sig gällande i laestadianska sammanhang. Utan tvekan skulle ett inordnande i den (ämbets-)struktur som Missionsprovinsen tillhandahåller innebära ett visst skydd mot sekterism och svärmeri.
Själv har jag inte valt att vara engagerad i Missionsprovinsen unde de 7-8 år den funnits till även om jag känner förståelse för dess avsikter, men när den nu är ett faktum så vill jag hålla goda och vänskapliga relationer till dess representanter när jag möter dem och samarbeta på de sätt som är möjligt. Så har jag försökt även denna helg.
Idag på eftermiddagen återvände jag till bönhuset för helgens gudstjänst. Efter gudstjänstens slut fick jag chansen önska min favoritsång "Om jag ägde allt men inte Jesus..." På förmiddagen firade jag givetvis högmässa i Hersökyrkan.* Härligt som vanligt. Om jag uppskattade rätt från min position bakom altaret så var vi drygt fyrtio personer. Eftersom jag då och då möter påståendet att i Hertsökyrkan samlas bara "laestadianer och kvinnoprästmotståndare" från vida omkring så brukar jag försöka räkna ibland. Och nej, den absoluta majoriteten var från Hertsön, alltså sådana som går i sin "egen" distriktskyrka. Ännu fungerar alltså distriktskyrkan. Men visst, det kommer folk också från annat håll. Regelbundet från andra delar av Örnäsets församling och från Domkyrkoförsamlingen (men vi blir ju en ock samma församling fr o m januari 2011). Återkommande ser man även folk från Både Bodens och Piteå kommuner. Dom saknar inte kyrkor på sina orter. Varför dras dom då till Hertsön? Vad är det dom får där som inte serveras på annat håll? Det borde herrar och damer kyrkoetablissemang fundera på istället för att ägna all sin energi åt att ordna tankesmedjor om jämställdhet.
* innebär fyra besök i kyrkstugan på lika många dagar, två beök i bönhuset och ett** i kyrkan. Vad säger det om mina prioriteringar?
** nej, kommer jag ju på precis när inlägget ska avslutas. Jag for ju raka spåret från Hertsökyrkan till Nederluleå kyrka för ett dop (av ett barn från Hertsön!). Det innebär 2-2 i kyrk- respektive bönhusbesök under helgen. Det var ju tur. Nu kan jag kvittera ut lönen med gott samvete utan att alltför mycket behöva ha dåligt samvete över att jag ägnar mig för mycket åt konkurerande verksamhet.
SE OSS!
är rubriken på en kampanj som SMC (Sveriges Motorcyklister) f n driver. Det handlar om att dels få motorcyklister själva att ta det piano i trafiken men också - vilket är minst lika viktigt! - att få våra medtrafikanter, framförallt bilister, att se oss.
I ett material som SMC gett ut finns dels goda råd till oss motorcyklister själva. Dom är i nio punkter och kan sammanfattas i de ord på vägen som man alltid får med sig när man på MC lämnar sin gamle kamrat med fru i Älvsbyn: kör försiktigt!
Men eftersom jag gissar att de flesta bland kära läsarna inte är motorcyklister utan bilister väljer jag att här dela med mig av de råd som vi motorcyklister vill dela med oss av som
TIPS TILL VÅRA MEDTRAFIKANTER
- Använd alltid blinkers när du ska svänga i en korsning eller byta fil. En motorcyklist kan komma bakifrån utan att du uppmärksammat den. Det låter enkelt men tyvärr är detta en orsak till att motorcyklister skadas och dödas varje år.
- Titta en extra gång när du ska svänga ut i en korsning. Ser du ett tvåhjuligt motorfordon närma sig så har det högre fart än vad hjärnan uppfattar. I hälften av korsningsolyckorna 2000-20007 där en motorcyklist dog, körde bilisten ut framför motorcyklisten.
- Om du kört fel, gör inte en U-sväng över vägen utan att vara säker på att ha fri sikt. U-svängande bilar dödar och skadar ett antal motorcyklister varje år.
- Motorcyklar är ett litet fordon som kan döljas bakom skyltar och A-stolparna i din bil. Därför är det viktigt att du tittar en extra gång i korsningar där det ofta finns stolpar och annat som kan skymma.
- Håll avståndet! Tänk på reaktionssträckan.
- Se Oss i trafiken!
TACK FÖR DIN UPPMÄRKSAMHET!
Det sista rådet till motorcyklisterna är att gå en SMC-kurs och öva inbromsning och annan körteknik. Årets grundkurs (tidigare kallad avrostning) missar jag dock. Den är på söndag kl 10-14 på Hedenbasen utanför Boden. Men då har jag högmässa i Hertsökyrkan och därefter dop i Nederluleå kyrka. Jag får väl lova mig själv att köra ännu försiktigare i år.
Ikväll hade vi ett arbetsmöte med Norrbottens SMC-styrelse. Vi utvärderade majrundan. Givetvis fungerade allt perfekt på första maj eftersom vi bara var en tiondel av beräknat antal deltagare. Nu är den stora frågan vad vi gör av alla våra märken (pins) som inte blev sålda. Kan man - som den ekonomiskt sinnade kassören föreslog - klistra över årtalet med en liten dekal och "återanvända" dem? Om inte annat så vore det miljövänligt. Och det inte minst vore kanske bra för motorcyklisternas image.
I ett material som SMC gett ut finns dels goda råd till oss motorcyklister själva. Dom är i nio punkter och kan sammanfattas i de ord på vägen som man alltid får med sig när man på MC lämnar sin gamle kamrat med fru i Älvsbyn: kör försiktigt!
Men eftersom jag gissar att de flesta bland kära läsarna inte är motorcyklister utan bilister väljer jag att här dela med mig av de råd som vi motorcyklister vill dela med oss av som
TIPS TILL VÅRA MEDTRAFIKANTER
- Använd alltid blinkers när du ska svänga i en korsning eller byta fil. En motorcyklist kan komma bakifrån utan att du uppmärksammat den. Det låter enkelt men tyvärr är detta en orsak till att motorcyklister skadas och dödas varje år.
- Titta en extra gång när du ska svänga ut i en korsning. Ser du ett tvåhjuligt motorfordon närma sig så har det högre fart än vad hjärnan uppfattar. I hälften av korsningsolyckorna 2000-20007 där en motorcyklist dog, körde bilisten ut framför motorcyklisten.
- Om du kört fel, gör inte en U-sväng över vägen utan att vara säker på att ha fri sikt. U-svängande bilar dödar och skadar ett antal motorcyklister varje år.
- Motorcyklar är ett litet fordon som kan döljas bakom skyltar och A-stolparna i din bil. Därför är det viktigt att du tittar en extra gång i korsningar där det ofta finns stolpar och annat som kan skymma.
- Håll avståndet! Tänk på reaktionssträckan.
- Se Oss i trafiken!
TACK FÖR DIN UPPMÄRKSAMHET!
Det sista rådet till motorcyklisterna är att gå en SMC-kurs och öva inbromsning och annan körteknik. Årets grundkurs (tidigare kallad avrostning) missar jag dock. Den är på söndag kl 10-14 på Hedenbasen utanför Boden. Men då har jag högmässa i Hertsökyrkan och därefter dop i Nederluleå kyrka. Jag får väl lova mig själv att köra ännu försiktigare i år.
Ikväll hade vi ett arbetsmöte med Norrbottens SMC-styrelse. Vi utvärderade majrundan. Givetvis fungerade allt perfekt på första maj eftersom vi bara var en tiondel av beräknat antal deltagare. Nu är den stora frågan vad vi gör av alla våra märken (pins) som inte blev sålda. Kan man - som den ekonomiskt sinnade kassören föreslog - klistra över årtalet med en liten dekal och "återanvända" dem? Om inte annat så vore det miljövänligt. Och det inte minst vore kanske bra för motorcyklisternas image.
Vart tog våren vägen?
Att vara ute och titta på valborgsmässoeldar hjälpte inte. Att se på fyrverkeri uppenbarligen inte heller.
Första maj hade det sämsta väder man upplevt på många år. Det tyckte tydligen de flesta av länets MC-kompisar också. Det var max ca 100 som åkte första maj-rundan, mot ca 1000 de senaste åren, vilket man kan läsa om i NSD och Kuriren, ja t o m i Piteå-Tidningen. Att köra i regn kan vara svårt. Till och från immar det igen. Oftast inte på visiret utan på glasögonen. Alltså måste man öppna visiret en aning och vädra, med risken att det kommer regnstänk på glasögonen och sen är det ännu svårare att se. Har någon en bra lösning på problemet?* Det kändes ibland som att man skulle hamna i situationen då ramsan "vart tog vägen vägen? Jag tror att vi är ute på en åker och åker" skulle bli användbar. Tur att han som körde före mig mellan Luleå och Boden hade stark baklykta: jag kunde ta sikte på något suddigt rött en bit fram och sedan bara försöka se till att densamma röda fläcken höll sig på rimligt avstånd. Mellan Boden och Älvsbyn hade jag en äldre motorcyklist framför mig som inte verkar ha riktig hum om kortegekörning. Han låg omväxlande i höger och vänster led och lika ofta mitt emellan dem. Väl framme i Älvsbyn dristade jag mig att ge den äldre gentlemannen lite undervisning i kortegekörning. En rätt som jag kanske kan ta mig eftersom jag bär en av de SMC-märkta arrangörsvästarna. Men längre än till Älvsbyn hängde jag inte med. Där hoppade jag av. Det hade två skäl: dels var jag blöt och less, dels ville jag givetvis träffa min gamle kamrat med fru och eftersom dom inte masade sig ut till Storgatan så fick jag ta in hos dom en stund istället. Och dom fick en oväntad anledning att skura hallgolvet pga allt vatten som droppade från mitt MC-ställ. Gott kaffe, trevlig pratstund och fr a fick jag ju se det omtalade barnbarnet som var på besök med sina föräldrar.
Efter en stund for jag hem, men så mycket tid tjänade jag inte på det men tillräckligt för att hinna bli torr och ombytt innan det var dags att ge sig iväg mot Älvsbyn igen - med bil denna gång. Dock endast till Klöverträsk för att vara med om öppnandet av restaurang därstädes. Tyvärr missade jag därigenom en av årets mesta vårupplevelser. Lunds studentsångare på TV kl 18. Men det kan man väl alltid ta igen via nätet. I Klöverträsk bor arbetskamrat med make i gammalt fint hus som dom håller på att rusta. Där fick vi sedan en kopp kaffe med imponerande mycket gott doppa** innan vi vände kosan mot Luleå igen (för mig alltså andra gången på blott några timmar).
* linser föreslog min gamle kamrat
** arbetsakamrat upplyste oss om att hon bara prioriterar bakning en gång varje år: Valborgsmäss. Så vill man bli bjuden på gofika och inte bara en torr gammelskorpa så ska man knacka på just på första maj! Vi gjorde alltså helt rätt.
Första maj hade det sämsta väder man upplevt på många år. Det tyckte tydligen de flesta av länets MC-kompisar också. Det var max ca 100 som åkte första maj-rundan, mot ca 1000 de senaste åren, vilket man kan läsa om i NSD och Kuriren, ja t o m i Piteå-Tidningen. Att köra i regn kan vara svårt. Till och från immar det igen. Oftast inte på visiret utan på glasögonen. Alltså måste man öppna visiret en aning och vädra, med risken att det kommer regnstänk på glasögonen och sen är det ännu svårare att se. Har någon en bra lösning på problemet?* Det kändes ibland som att man skulle hamna i situationen då ramsan "vart tog vägen vägen? Jag tror att vi är ute på en åker och åker" skulle bli användbar. Tur att han som körde före mig mellan Luleå och Boden hade stark baklykta: jag kunde ta sikte på något suddigt rött en bit fram och sedan bara försöka se till att densamma röda fläcken höll sig på rimligt avstånd. Mellan Boden och Älvsbyn hade jag en äldre motorcyklist framför mig som inte verkar ha riktig hum om kortegekörning. Han låg omväxlande i höger och vänster led och lika ofta mitt emellan dem. Väl framme i Älvsbyn dristade jag mig att ge den äldre gentlemannen lite undervisning i kortegekörning. En rätt som jag kanske kan ta mig eftersom jag bär en av de SMC-märkta arrangörsvästarna. Men längre än till Älvsbyn hängde jag inte med. Där hoppade jag av. Det hade två skäl: dels var jag blöt och less, dels ville jag givetvis träffa min gamle kamrat med fru och eftersom dom inte masade sig ut till Storgatan så fick jag ta in hos dom en stund istället. Och dom fick en oväntad anledning att skura hallgolvet pga allt vatten som droppade från mitt MC-ställ. Gott kaffe, trevlig pratstund och fr a fick jag ju se det omtalade barnbarnet som var på besök med sina föräldrar.
Efter en stund for jag hem, men så mycket tid tjänade jag inte på det men tillräckligt för att hinna bli torr och ombytt innan det var dags att ge sig iväg mot Älvsbyn igen - med bil denna gång. Dock endast till Klöverträsk för att vara med om öppnandet av restaurang därstädes. Tyvärr missade jag därigenom en av årets mesta vårupplevelser. Lunds studentsångare på TV kl 18. Men det kan man väl alltid ta igen via nätet. I Klöverträsk bor arbetskamrat med make i gammalt fint hus som dom håller på att rusta. Där fick vi sedan en kopp kaffe med imponerande mycket gott doppa** innan vi vände kosan mot Luleå igen (för mig alltså andra gången på blott några timmar).
* linser föreslog min gamle kamrat
** arbetsakamrat upplyste oss om att hon bara prioriterar bakning en gång varje år: Valborgsmäss. Så vill man bli bjuden på gofika och inte bara en torr gammelskorpa så ska man knacka på just på första maj! Vi gjorde alltså helt rätt.
