103:e dagen. Tredje söndagen efter Trettondedagen
Nej, det blev inte att jag skrev något igår. Jag hade repeterat för mig själv det jag ville säga så många gånger att anteckningar kändes onödiga. Åhörarna får väl bedöma. Men jag erkänner gärna att det kan bli lite surrigt och okoncentrerat när man talar helt fritt. Men jag börjar känna mig gammal även som predikant, orden rinner inte till lika lätt som i yngre dagar.
Också på annat sätt börjar jag uppleva mig äldre. Vår planering var att jag skulle distribuera men jag började känna mig för osäker även där så Mats fick rycka in med den delen. När jag sa det till Bosse så svarade han att det är roligt så länge jag kan predika i alla fall. Han sa det så vänligt och milt så det kändes som att han försökte tala förstående och med omsorg till en gammal (!) man.
Vi var alltså tre präster i som hade uppgift i gudstjänsten och givetvis koncelebrerade vi. Alltid en glädje.
I predikan försökte jag se likheten mellan Gt-text och evangeliet - inte särskilt originellt enligt många utläggningar jag sett till denna söndag. Både Naaman och huvudpersonen i Johannestexten
1. Har ett problem dom vill få löst (spetälska respektive en sons sjukdom)
2. Båda hör talas om en hjälpare (Elisha - Jesus) och ger sig iväg för att möta dem
3. Båda får ett ord att lyda (gå och doppa dig i Jordan, gå hem din son lever)
4. Båda får en ny/fördjupad tro (Naaman inser att Israels Gud är den sanne Guden och mannen i evangeliet kommer till tro med hela sitt hus.
Sen lite fördjupningar:
- Naaman blir först besviken då profeten inte handlar enligt förväntan - på samma sätt kan en människa i vår tid bli besviken på kyrkan/prästerna/andra kristna och därför vara på väg ge upp. Hoppas det då finns någon "tjänare" som kan hjälpa tillbaka på rätt väg.
Och läser man fortsättningen i Bibeln så ser man hur Naaman funderar hur han på hemmaplan ska kunna navigera i sin tro i den hedniska omgivning som väntar. Så måste också en kristen fundera över hur hon ska leva i världen men inte av världen.
Man kan också notera att i början av huvudpersonernas vandring är det de själva som definierar vad som är viktigt, vilka "behov" dom har av Gud, (helande för sig själv eller sin son) men senare efter ny erfarenhet (man skulle nästan kunna tala om en fördjupad omvändelse) är Gud i centrum. Och då är det inte de själva som bestämmer vad Gud ska göra för dem utan Gud som bestämmer vad han vill göra med dem.
Och när då människan börjar försöka gå Guds vägar på allvar så inser hon - om hon är helt ärlig - att hennes tro kärlek, lydnad aldrig är fullkomlig och då kan hon hamna på den plats där hon behöver nåd, förlåtelse och får tröst från Gud. Snabb-studs alltså i episteln - som iofs mest talar om tröst i lidandet - för att sist hamna i trösteorden nr ett i Bibeln, Jes 40. Trösta, trösta mitt folk som har fått dubbelt igen för sina synder, utlagt så att den dubbla gåva som Jesus ger är försoning med Gud genom sin död och rättfärdighet efter ett liv helt utan synd.
(Fritt ur minnet + kanske en del jag tänkt säga men glömde.)
62 deltagare hade kyrkvärdarna räknat till.
Kommentarer
Postat av: S
Måhända rinner inte orden till lika lätt...men det behöver inte bli sämre för detm på nyårsafton predikade du i Örnäskyrkan om att som ung kristen "välja väg" men också att evangeliet behöver bli levande i hjärtat (typ). Det var så klart och tydligt, enkelt och ödmjukt. Jag har redan hunnit återge det du predikade till flra personer. Hoppas du får vara verksam ännu, länge till. Gud välsigne dig
Svar:
Torbjörn Lindahl
Trackback
