Torbjörn Lindahl

Och äntligen fick vi åter fira högmässan på normal tid kl 11 efter ca två månaders sommartid med högmässorna kl 18.

 

Och jag var där trots att jag firade mässa igår kl 16. Kunde väl räcka med en nattvardsgudstjänst per helg, eller...? Men man överger inte så alldeles enkelt sin normala församlingsgemenskap. Att gå i bönhuset, vilket jag iofs gärna gör, kan aldrig för mig bli annat än ett komplement till högmässogemenskapen.

 

Ca 40 deltagare var vi. Kyrkvärd Johan hjälpte Bosse i distributionen. I predikan startade Bosse i evangeliet men tog snabbt ett skutt och hamnade - som ofta! - i Gt-texten, denna dag från profeten Amos bok. Innerlig och allvarlig predikan, även om jag nu nio timmar senare knappt kan återge något av det han sa.*

 

Snabbt kyrkkaffe, sen förbi bönhuset för att hämta min Bibel som jag glömde igår. Stannade dock inte på några ytterligare predikningar eftersom jag under eftermiddagen var bjuden på kaffe i (ex-)hustruns kyrkstuga. F ö den kyrkstuga från vilken det filmades en stund under OAS-rörelsens Sverigeresa förra sommaren, när Mats och jag medverkade i sändning från kyrkstaden.

 

Precis när jag skulle fara från bönhuset för att köra mot Gammelstad mötte jag gode vännen och kollegan Stefan Aro som befinner sig i staden och var på väg övervara eftermiddagens predikningar. En sådan ömsesidig glädje var det att mötas att vi båda offrade några minuter och satt och samtalade i min bil. 

 

Efter besöket i Gammelstad, under vilket vi även tog en promenad och tittade på mitt renoveringsobjekt till kyrkstuga tände vi hemma grillen och fixade god middag. 

 

* beror det månne på att jag nu även i huvudet börjar bli det som jag allt oftare upplever mig vara I kroppen: en gammal pensionär?

 

- igen? Nej, förra gången skrev jag bara om att det skulle bli av denna helg. Nu kan jag berätta från de två första dagarna.

 

I går kväll var det helgens inledningsgudstjänst. Predikningar av Erling (Jes 40) och Timo Saitajoki (om den orättrådige förvaltaren). Kaffe sen. Sist var det sångkväll men den deltog jag inte i.

 

Idag kl 13 predikningar igen. Och nu hade den andre gästtalaren anlänt så det blev två Timo som predikade. Kontio över delar av utsändningstalet i Mt 10 och Saitajoki över liknelserna om senapskornet och surdegen. Han uttalade dessa båda liknelser på likartat sätt - vilket i de flesta fall görs - dvs att det som växer till respektive genomsyrar är något positivt, bilder för Guds rikes tillväxt i världen och/eller hos den troende. Han nämnde visserligen att på andra ställen - faktiskt alla andra ställen där surdeg nämns, tillägger jag här! - så är det något negativt som ska rensas bort. Kan den betydelsen gälla även här, undrar jag? I så fall gäller det att rensa bort surdegen innan hela degen blivit syrad, dvs förstörd.

 

Middagsdags sen. Och maten serverades på sedvanligt rationellt sett. Bara utdelning av soppa i matkön, bredande av mackor och fyllande av dricksglas vid borden, så blir det bättre flyt i matkön. Ingen annanstans än i laestadianska sammanhang har jag upplevt ett så rationellt sätt att på kort tid servera många hundra människor.

 

Många hundra var vi sedan på nattvardsgången i Örnäskyrkan kl 16. 550 kommunikanter hörde jag efteråt av vaktmästaren. De flesta unga. Pensionärernas antal uppskattade jag till  två-tre dussin. Här är en församling som inte kommer att vara utdöd inom något årtionde! Under förutsättning att den levande tron ges vidare och kan planteras i nya generationer.

 

 I mässan var Mats celebrant och jag skriftetalade (predikade) och tog Ps 32 som predikotext.

 

 Kaffe sen och ett flera timmar långt samtal (vi missade sångaftonen igen!) med gamle kompisen Timo och några andra vid samma bord.

 

Till sist blev vi bjudna på varsin av de hamburgare som stekts för ungdomarna.

 

Tack för det, säger Torbjörn, 69 om mindre än två månader!

 

är det till helgen I Fridsförbundets bönhus på Örnäset.

 

Extra roligt för mig eftersom en av de kallade talarna är prästkollegan, min studie- och prästvigningskompis Timo Saitajoki (TS i gudstjänstlistan nedan) som efter några prästår i norrbotten flyttade till Finland där han blvit sedan dess. Några gånger har vi möts i Österbotten, några gånger här I Sverige, senast (tror jag) vid stormöte i Övertorneå (vilket år?) dit vi båda var kallade att predika. Givetvis går jag i bönhuset för att få möta honom.

 

Andre kallade talaren är Timo Kontio (känner jag inte). Två av de lokala talarna medverkar också, Erling Välivaara och David Orre.  Lördagens nattvardsgudstjänst leds av Mats Rondahl och jag predikar.

 

Fredag 

18 EW, TS

Kaffe

21 Sångkväll i bönhset

 

 

Lörd 

13 TS, TK

Matservering

16 Nattvard  I Örnäskyrkan

Kaffe

20 Sångkväll Örnäskyrkan

 

Sönd

13 TK, TS

Matservering

16 TK, DO

Kaffe

 

såg jag för en tid sedan i rubrik i Dagen. Och justitieminister Morgan Johansson presenteras som ansvarig för tanken. Nu inser alla i saken insatta att rubriken var en sådan förkortning att den blev helt felaktig. Och läser man hela artikeln ser man ju vad det egentligen handlar om, det som också brukar kallas omvändelseterapi,  dvs att med den kristna tron som grund kunna (försöka?) erbjuda människor en förändring av deras sexuella identitet. 

 

Om detta kunde finnas mycket att säga men som rubriken i Dagen var formulerad kunde man tro att det ska bli olagligt verka för att människor blir kristna. Att man försöker påverka dem så att de blir omvända. I så fall har jag gjort mig skyldig till olagligheter under hela min prästtid. Klart jag velat se människor bli omvända - till Kristus.

 

Det finns - både bland kristna och sekulariserade - ofta en oreflekterad syn att omvändelse har med krav och tvång att göra. Du måste omvända dig, typ. Helt fel. Omvändelse är en gåva - inte ett krav.

 

Om man på luthersk vis delar in Bibelns undervisning i de två grundkategorierna Lag (= det Gud kräver) och evangelium (= det Gud ger) så hör omvändelsen utan tvekan till den senare kategorin. Omvändelsen är en gåva som en människa frivilligt tar emot. 

 

Det kan man tydligt se på två ställen i Apostlagärningarna. I Apg. 5 vittnar och predikar Petrus för judarnas Stora råd: "Honom (Jesus) har Gud upphöjt till sin högra sida som furste och frälsare för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse" (Apg 5:31 - min kursiv) och då han i kap 11 vittnar för övriga apostlar m fl om hur evangeliet tagits emot även av hedningar (= icke-judar) så utbrister de: "Till och med åt hedningarna har Gud alltså skänkt den omvändelse som ger liv" (Apg 11:18 - min kursiv).

 

Med denna bibelgenomgång som bakgrund blir det obegripligt hur omvändelse kan bli något som måste förhindras genom förbud. Men om man tar i beaktande att de flesta politiker numera tillhör folkgruppen religiösa analfabeter så blir det kanske något mer begripligt. Men likväl olyckligt.

 

 

Kanske får jag än en gång hänvisa till artikeln Helighetens väg som jag tidigare i våras skrev för ELM-BVs tidning Till Liv.

Kan sökas på nätet www.tillliv.se.

 

Och idag var jag och yngre sonen i S:ta Clara i Stockholm, eftersom vi varit på knapp veckas gemensam resa till Uppsala-Stockholm. Mer om det senare.

 

Men när vi alltså var i huvudstaden ville jag passa på besöka stadens mest omtalade kyrka. Stor kyrka, till det yttre lik Luleå domkyrka, men inuti betydligt mer utsmyckad. Bra med folk, inklusive en stor grupp gäster från Finland (Österbotten?) Dessa (som satt samlade längst fram på höger sida) fick ge sig till känna och blev välkomnade med en varm applåd. Också alla vi som kommit från någon annan ort i Sverige fick resa oss och blev likaledes välkomnade.

 

Kanske är dylikt avsett skapa hemkänsla för alla och ge en familjär stämning och jag har väl själv begagnat mig av liknande trick ibland, men när man är deltagare I en gudstjänst

 blir upplevelsen - hos en lätt pietistiskt präglad lutheran som jag! - att man med mänskliga insatser försöker åstadkomma det som är ordets och den helige Andes verk.

 

Gudstjänstordningen var en helt traditionell högmässa enligt kyrklig ordning. Lätt känna sig hemma. Inte heller kände jag mig främmande för de inslag som plockats in från karismatisk tradition: extra lovsång och erbjudande om möjlighet till personlig förbön vid altarringen. Det nya för mig var att förbönsstunden tilläts pågå en stund in i nattvardsliturgin. Tyvärr upplevde jag lovsången mest som solosång då försångaren sjöng i mikrofon och församlingen knappt hördes. Men jag erkänner gärna att man har gudstjänstrummets storlek emot sig. Levande liturgiska uttryck är svårare i så stor kyrka. Men man skulle gärna sjunga mer I själva liturgin, som vi gör i Hertsön. Det är alltid lättare att få folk sjunga unisont än tala unisont - under förutsättning att församlingens svar inte dränks av orgeln.

 

I predikan lyckades prästen plocka fram fem punkter ur evangelietexten, vilka han enkelt och pedagogiskt förklarade: binda, lösa, samlas i Jesu namn, komma överens (om att be) och förlåta. Inget direkt fel även om jag saknade den traditionella tolkningen av binda och lösa. Här handlade det mer om att med bönens hjälp binda det onda som i sin tur binder människor: droger mm och att förlösa kärlek och barmhärtighet bland människor. 

 

I distributionen deltog flera präster, samtliga män (!) och ett flertal diakoner. Att prästen själv doppar oblaten i vinet och ger direkt till kommunikanten är ok för mig - så har vi också gjort under del av pandemin - men oblaten bör då ges direkt i munnen och inte i handflatan.* 

 

Att en av de assisterande diakonerna bad delar av nattvardsbönen kändes också lite väl tillrättalagt och bidrar enligt min  - högst traditionella, jag medger det! - mening inte till ökad tydlighet och klarhet i det liturgiska agerandet.

 

Alkoholfritt vin är ju som de flesta här väl vet inte my cup of tea. Men jag är medveten om de överväganden som gjorts i S:ta Clara pga det stora arbetet bland missbrukare.**

 

En oväntad glädje var även att få träffa goda vännen sedan många år, diakonen Maria Andersson som efter tjänst I Övertorneå och Norrfjärden och ett "ledigt" år i Luleå nu har vikariat i S:ta Clara.***

 

Roligt också att träffa kristen vän från Boden som var på syskonträff.

 

*  att lägga en doppad oblat i mottagarens hand innebär en risk att några droppar senare hamnar på en näsduk eller byxbak. Kristi blod är värt ett bättre öde

 

** jag har aldrig övertygats om nödvändigheten av alkoholfritt i nattvarden för missbrukares skull. Dels har jag mött många nyktra alkoholister som säger nattvarden är ju en helt annan sak, dessutom har jag i den laestadianska traditionen aldrig stött på önskan om alkoholfri nattvard trots att det i väckelsen barndom fanns gott om f d "drinkare" I gemenskapen.

 

*** vi lärde känna varandra i samband med bildandet av Frimodig kyrka i Luleå stift. Hon har varit aktiv i Fk sedan dess och nu blivit riksordförande.

Är just över då klockan passerat midnatt.

 

I statistiken ser jag att som vanligt har en större del av läsekretsen tittat in på denna ringa blogg under söndagsdygnet. Om det beror på väntan efter sedvanlig helgrapport eller den provokativt lockande rubriken om SD låter jag vara osagt.

 

I det inlägget diskuterade jag inte möjligheten att även SD som parti "lämnar kyrkopolitiken" men ändå hänger kvar genom en (formellt?) fristående grupp. Det återstår att se.

 

Högmässa var det som vanligt kl 18. Betydligt färre än vanligt. Men Bosse, som även haft 11-högmässa i Örnäset, berättade att det var många ur Hertsöförsamlingen som var där. Dom är väl vana vid gudstjänst på förmiddagen. Jag övervägde faktiskt själv i morse att gå kl 11 till Örnäskyrkan, men så började ett väl inlärt ord ur Hebreerbrevet ringa i huvudet: "låt oss inte överge vår församlingsgemenskap som somliga har för sed..."

 

Av predikan hörde jag nästan inget. Högtaleriet funkade inte riktigt. Och därmed inte hörslingan heller.

 

Nu är det bara en söndag kvar med 18-mässa. Sedan blir det kl 11 igen.

 

Och jag står för rubrikens innehåll!

 

Det var när Jimmie Åkesson som andra partiledare - Annie Lööf var först - intervjuades i Vårgårda som han släppte nyheten (iofs antydd redan tidigare) att SD lämnar kyrkopolitiken, dvs avser att inte ställa upp i kommande kyrkoval inom Svenska kyrkan.

 

När nu även Annie Lööf uttalat att också Centern tar ett steg bakåt i kyrkopolitiken - inte så att centerpartisterna lämnar helt men att dom skapar, en från partiet formellt fristående, nomineringagrupp som övriga partier, utom S och SD, redan gjort (Vänstern-, Miljöpartister-, Fria linberaler-, Kristdemokrater-, - "i svenska kyrkan." Plus Borgerligt alternativ (moderaterna).

 

Om nu ett parti ytterligare försvinner så är det bara att tacka och ta emot. Men kanske har SD:s uttåg ur kyrkopolitiken en annan positiv effekt, nämligen att sossarna minskar. Ända sedan kyrkovalet 2005 har ju sossarnas huvudärende varit vi måste minska SD:s inflytande genom att få fler att rösta på oss. Tyvärr har socialdemokraternas anti-SD-kampanjer snarast haft motsatt effekt; SD har ökat i antal mandat i kyrkomötet för varje val.

 

Nu när S inte längre kan låta sina kyrkovalskampanjer präglas av anti-SD-retoriken så kommer kanske tomheten i sossarnas kyrkopolitik att bli - ännu! - tydligare. Eller ska vi möjligen våga hoppas att första punkt i sossarnas kyrkovalbudskap i nästa kyrkoval blir ett program för evangelisation i Sverige med målet att människor kommer till tro på JESUS.

 

Innan SD helt lämnar kyrkopolitiken får dom väl framföra sitt varma tack till fr a S som (med stöd av M),  med demokratisering som paroll drev igenom det valsystem (direktval till kyrkomötet) som utan tvekan blev SD:s språngbräda in I riksdagen.

Har Simon och jag gjort idag.

 

Den bestod i att till Friluftsmuseet Hägnan här i Luleå överlämna en gammal stor fotsida päls med tillhörande handskar och ett bälte - om det ursprunligen hört ihop med pälsen är jag osäker på. Men bältet är märkt med min farfars namn J.A. Lindahl, Lycksele. Alltså från den tid då han var komminister där, mitten av tjugotalet till 1934  då han blev kyrkoherde i Norsjö. När han som barn växte upp i Lycksele (byn Knaften) så hette han Johansson men fick byta namn under studietiden då det fanns tre Albert Johansson i samma klass på Fjellstedtska skolan.

 

Det var alltså en sådan päls och handskar som man hade på sig när man åkte släde på vintern i gamla tider. Var den ursprungligen kommer från vet jag inte. Mitt första minne av den är när pappa fått den efter farfar. I många år användes den av den som skulle vara utklädd till jultomte. Till att börja med var det pappa men när vi äldre barn kommit en bit upp i tonåren fick vi också vara tomte. Jag minns också ett år under min gymnasietid då jag anlitades av gannfamlj att vara tomte. Iklädd päls och tomtemask fick jag gå in genom garaget, ta den fullpackade julklappssäcken och stiga in I huset.

 

Att vi kom på tanken fråga på friluftsmuseet om dom villa ha den beror på att dom där har vissa aktiviteter på vintern där slädåkning ingår. Den vi först fick kontakt med blev eld och lågor men var osäker på var den kunde förvaras. Då kom en av vaktmästarna och såg direkt möjligheter så han erbjöd oss på stört att hänga in den i ett av förråden.

 

Vi fick också ett gåvobevis Och jag fick skriva ner det jag visste om dess historia.

 

När det blir julmarknad på Hägnan får vi väl göra ett besök och se om vi ser den.

 

Dubbelhelg blev det för mig. Började med dop i Mariakyrkan i Sävast. Familj där jag tidigare både döpt och konfirmerat i släkten. Efteråt hade jag tänkt fortsätta direkt mot Älvsbyn där jag på lägergården Lillstrand (EFS) skulle medverka med undervisning på läger för undomar/unga vuxna, de flesta med bakgrund I den laestadianska rörelsen. Jag medverkade där även förra året. Men när jag skulle fara från Sävast insåg jag att jag glömt anteckningarna till mina eftermiddagsföredrag. Alltså snabb sväng förbi hem innan jag styrde mot Norrbottens pärla. Jag kom ändå i tid.

 

Undervisning om dopet, bikten och nattvarden. Jag tog det i den ordningen och inte det föreslagna med bikten sist. Jag menar bot och syndabekännelse är väl vägen tillbaka om man (av-)fallit efter dopet och samtidigt fungerar det som del i förberedelsen för nattvarden. Alltså efter dopet men före nattvarden.

 

 Om de två huvudsskramenten försökte jag väl bara ge sedvanlig luthersk undervisning. Där det I just laestadianskt präglade sammanhang kan vara skäl betona - det är ju barndop i våra sammanhang - att dopet faktiskt betyder något för barnet. Jag citerade den lutherska kyrkans huvudbekännelse Augsburgska bekännelse art. IX att dopet är nödvändigt för saligheten och att barnen bör döpas.

 

Och ifråga om nattvarden lade jag väl lite extra krut både på frågan om realpresensen (verklig närvaro), dvs det välsignade brödet och vinet är Kristi kropp och blod och; att man bör gå till nattvarden ofta.

 

När det gäller bikt och förlåtelse finns kanske mer laestadianska specialiteer fr a att även lekmän vittnar för varandra om syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod. Jag uttryckte min stora uppskattning av detta fenomen* men sa samtidigt att denna förlåtelsens lättillgängligt kan I vissa fall innebära förytligande. Dels så att man vid en enkel "bikt" för en vanlig kristen inte ordentligt nämner synden "vid dess rätta namn" utan tar det i allmänna ordalag och att man "genar" lite för enkelt när man tar bekännelse och gottgörelse på ett bräde och går direkt till den man syndat mot med bön om förlåtelse., något som kan fungera för mindre och enklare vardagliga saker men som blir katastrofalt vid allvarligare händelser. 

 

Idag ledde jag högmässa på samma ställe och fick hjälp I distributionen av Daniel Brandt, präst i Missionsprovinsen.

 

I predikan nämnde jag tre sätt på vilka en människa kan bygga sitt liv på sand:

 

1. Förtrösta på sitt fromma livsverk: "Har vi inte i ditt namn..." osv (evangelietexten).

2. Förtrösta på sina goda gärningar. Jag är väl inte sämre än andra. Eller jag är rent av bättre än andra - som fariseen i temlet i Jesu liknelse.

3. Förtrösta på sin barndomskristendom. Inte bara att man är tacksam att man alltid fått vara kristen utan gör barndomskristendomen till salighetsgrund: 
Min rätt att vara kristen idag beror på att jag alltid varit det. Nej, din rätt att vara kristen kan aldrig bygga på något annat än Jesus.

 

Med glädje noterar jag att min fjolårsundervisning om högmässan var ihågkommen; ungdomarna var aktiva i liturgin. Precis som förra året var Kyrkvärd aktiv i köket

 

Besök sedan hos min gamle kamrat innan vi for hem. Vi? Jo, jag hade en god vän med mig. Vi slutade dagen med att gemensamt gå ut och äta när vi återkommit till hemstaden.

 

 

* detta är den ena punkten där min numera rätt kompakta högkyrklighet sviker mig. Den andra kan du läsa om i inlägget Med gudstjänsten i centrum 5, publicerat 8 juli 2019

i Mats' stuga I Kallax har det varit.

 

Sju glada gossar varav sex präster och en fullt teologiutbildad lekman, som kunde varit präst han också, hade detta år inbjudits av kh em. Två for hem före bastun och en hämtades av sin son kl 01.

 

Som vanligt kaffe kl 15, detta år med blåbärspaj, sen grillad mat, dessert, bastu med bad i havsviken och slutligen ytterligare surr med lösning av de kyrkliga världsproblem som inte hunnit lösas tidigare. I säng ca 03. Trött i morse (som vanligt) och eftersom jag inte hör när de andra börjar prata och slamra med besticken så kommer jag (som vanligt det också!) 30 min för sent till frukosten. Hem vid 11-tiden 

 

Trevligt som vanligt. Men snart är det nog färdigbastat för min del. Kunde inte utan hjälp ta mig upp på övre laven. Och än värre med badet. En av bröderna fick stötta mig ordentligt både ner och upp för den lilla trappen (4 steg) från bastun till vattnet. Nära falla ändå.*

 

Vi räknar med att Mats inbjuder även nästa sommar.

 

 

* och ingen av vännerna uttrycker beklagande "oj vad vingligt du går". Nej, dom tycks för länge sedan accepterat att jag nu är en gammal gubbe.