Torbjörn Lindahl

Innan jag börjar kan jag bara berätta att om du rullar ner till inlägget OAS-möte slut för några dagar sedan så finns nu ett vittnesbörd från en av de Lulebor som var där. Härligt att höra att du upplevde det positivt Elisabet. Du får berätta mer när vi ses.

Ikväll tog jag en MC-tur. Det gjorde jag för någon kväll sedan också. Har jag berättat det? Nå, nu tog jag en lite längre tur. Min avsikt är nämligen att åka MC till en släktträff i Lycksele om några veckor, så jag måste få upp känslan. Det var soligt och härligt när jag startade. Tyvärr blev ju solen lite låg så den bländade ibland. Som tur är har jag hjälm med inbyggt solvisir,  men det skippar jag nog när jag köper ny hjälm nästa år eftersom jag på TV sett test av hjälmar och hört påståendet att hjälm med extra inbyggt visir givetvis blir tunnare i skyddet och därmed mindre säker. Man få åka sakta när man kör mot solnedgången bara.

Vart for jag då? Först till Statoilmacken vid Scandic hotell och tankade och kollade lufttrycket i däcken. Framdäcket hade tappat oroväckande mycket tyckte jag. Har dom inte fått det tätt när dom bytte däck? Bäst hålla koll. Sedan Bodenvägen fram till E4 och sedan norrut. Av i Börjelslandet och sedan vägen genom Sundom till Råneå. Den sträckan är en av mina absoluta favoriter här i närheten av Luleå. Fina mjuka kurvor och lite trafik. Från Råneå - där butiken på OK-macken var stängd så jag kunde inte få en efterlängtad dricka! - E4 raka vägen hem fram till Rutvik och sedan gamla Haparandavägen in mot Luleå, genom Björsbyn och hem till Porsön.

Kul att köra. Jo. Visst. Naturligtvis. Men den där totala entusiastkänslan vill inte riktigt infinna sig. Beror det på min omkullkörning i våras? Eller beror det på att jag kanske aldrig varit riktigt så entusiastisk som jag ibland velat påskina och nu är det helt enkelt verkligheten som kommer ikapp mig? Eller är det så att nu på femte säsongen så kan det inte längre vara lika mycket nyhetens behag? Eller är det bara så att allt har en ände och korven har två och det gäller även min MC-körning? En sak är säker: jag har aldrig riktigt blivit en del av MC-kulturen. För de riktigt inbitna är motorcykelkörning snarast fråga om en livsstil. Det har det aldrig blivit för mig.Tänk bara att ägna hela somrarna åt att fara på MC-träffar. Att tänka att man har en massa gemensamt med helt okända människor bara för att man råkar äga en motorcykel. Nej, den delen är jag (ännu) långt ifrån. På ett OAS-möte känner jag gemenskap med alla oavsett om dom åker MC eller ej. Nå, jag känner mig i vart fall inte särskilt rädd att köra, så några mil till lär det bli. Kanske blir det motorcykel till OAS-mötet nästa sommar?

Varning för skapligt långt inlägg! Jag tänker nämligen i detta inlägg recensera Sverigedemokraternas kyrkopolitiska program. Kursiva avsnitt är SD:s texter, vanlig stil är mina kommentarer.

Först lite ur inledningen:
Sverigedemokraterna är ett ickekonfessionellt parti, icke desto mindre ser vi det som vår uppgift att slå vakt om den svenska kyrkan, dess traditioner och lära.

I århundraden har kyrkan i såväl glädje som sorg varit en omistlig del av det svenska folkets liv. Svenska kyrkan och kristendomen är oupplösligt sammanflätade med vårt lands kultur och historia. Genom den betydelse som svenska kyrkan har haft i skapandet av vår svenska identitet, kan denna aldrig jämställas med något annat religiöst samfund och dess öde är en angelägenhet för alla svenskar. Troende såväl som icke troende. Detta förhållande är också grundorsaken till Sverigedemokraterna kyrkopolitiska engagemang.

Direkt erkänner dom att dom är ett parti. I den följande texten blir det tydligt att kyrkan i första hand ses som en samhällsföreteelse. Likheten med tankar som man under åren stött på i andra partiers*** kyrkopolitiska program är slående.

- - - - - - - (här kommer sedan två korta stycken om den negativa, nedbrytande utvecklingen i samhälle och kyrka, men jag utelämnar det då det i stort sett återkommer i programpunkterna nedan)

Målet med Sverigedemokraternas kyrkopolitiska engagemang är att bryta denna negativa utveckling. Vi vill återskapa fädernas kyrka och önskar att kyrkan genom att åter betona värden som tradition, trygghet och kontinuitet skall återfå en del av sin forna styrka och komma att utgöra en fast punkt i en alltmer ytlig och osäker värld.

Visst kan det låta lockande med trygghet och tradition, men jag fruktar att sverigedemokraternas kyrka skulle bli stel och livlös och helt utan den framåtsyftande förnyelse i den Helige Andes kraft som idag är helt nödvändig

Sedan de konkreta programpunkterna

:Svenska kyrkan skall i kraft av sin historia och betydelse för den svenska identiteten inneha en särställning och inte jämställas med andra samfund och religioner.

Detta är redan ett faktum som också stöds av alla vanliga partier i kyrkan. Det syns tex genom den av riksdagen fattade "lagen om svenska kyrkan", svenska kyrkans ansvar för begravningsväsendet, kyrkliga förtroendevaldas rätt till ledighet mm. (Detta sista om rätt till ledighet gäller till 2010, sedan ska avtalet med staten omförhandlas. Alla partier i kyrkan stöder att denna rätt ska förnyas - hur skulle dom annars få folk att ställa upp? - så det vore ju hemskt intressant att se vad som hände om SD i kyrkomötet motionerade för att kyrkan i förhandlingarna med staten ska kämpa för behållande av denna rätt. Vad skulle övriga partier göra då? Dom som alla stöder detta men samtidigt i praktiken utlovat att aldrig stödja ett SD-föslag!

Svenska kyrkans lära skall vila på bibeln och kyrkans bekännelseskrifter.

Redan ett faktum. Står i kyrkoordningens portalparagraf. Att det sedan ofta inte följs i praktiken är ju en annan sak.

Svenska kyrkan skall på ett tydligare sätt arbeta för att försvara och stärka moralens, äktenskapets och den traditionella kärnfamiljens ställning i vårt samhälle. Äktenskapsrådgivning och familjevänliga aktiviteter skall ges

 fortsatt hög prioritet. Betydelsen av trohet och ansvarsfulla relationer bör betonas. Kyrkan bör motsätta sig homoäktenskap, månggifte, den utvidgade adoptionsrätten och andra försök att underminera familjebegreppet.

Kan man som kristen ifrågasätta den inriktningen?

Det mångkulturalistiska samhällssystemet har medfört stort lidande och oro för många människor och är på sikt ett hot mot både kristendomens ställning och den samhälleliga gemenskapen. De anställda inom kyrkan bör därför under arbetstid avhålla sig från att arbeta för detta.

Att detaljreglera vad anställda får och inte får på arbetstid är givetvis komplicerat. Jag önskar att man undviker detaljerade rglementen.

 Det "mångkulturella" är annars svårt tycker jag. Numera är det en sanning att man ska vara för ett mångkulturellt samhälle och vi påstås ha ett sådant. Vad menas? Har vi det? Många kulturer i den meningen att människor från andra håll har frihet leva efter eget huvud (så länge det ej bryter lag eller stör allmän ordning) men själva samhällskulturen är väl inte allmänt mångfaldig? Jag menar vi är lediga kring jul och påsk enligt kristen kalender, inte enligt judiska och muslimska högtider. Borde vi skifta veckoledig dag så att vi år ett har söndag år två lördag (judisk ordning) och år tre fredag (muslimsk tradition)? Nej, vi kan nog bara ha en grundläggande kultur och det vill vi väl ha. Erkänner att jag alltid känt lite tveksamma vibbar inför begreppet mångkulturellt samhälle. Vad är det? (Är jag rasist nu när jag erkänner det?)

Kyrkan och dess anställda skall vara ett föredöme och visa respekt för demokratiskt fattade beslut och samhällets lagar och regler. Ett exempel där det ovanstående inte efterlevs är de fall där kyrkans anställda upplåter kyrkorum åt personer som uppehåller sig illegalt i Sverige. Detta är inte acceptabelt. Missnöje med politiska beslut får aldrig leda till att man tar lagen i egna händer.

Helt fel. Givetvis ska vi i vardagslivet vara föredömen i laglydnad men vi kan aldrig frånsäga oss rätten att lyda Gud mer än människor. Att ge hjälp till en medmänniska i nöd kan vara en sådan situation

I sin strävan efter att förbättra människors levnadsvillkor bör kyrkan beakta var dess insatser gör störst nytta. Istället för att uppmuntra till en fortsatt massinvandring av ekonomiska migranter till Sverige bör man inrikta sig på att hjälpa de verkligt nödlidande på plats i deras respektive närområden och på så sätt hjälpa fler och mer behövande människor.

Jag vet inte om verkligheten är att vi uppmuntrar till "fortsatt massinvandring av ekonomiska migranter". Men givetvi är det angeläget att ge hjälp till människor i de områden där de är drabbade. Men skälet till det bör ju inte vara att vi ska klara oss från bekymmer utan att vi har omsorg om vår nästa.

Svenska kyrkan bör ompröva sitt ställningstagande för beviljandet av allmän amnesti till alla utlänningar utan skyddsbehov som uppehåller sig illegalt i Sverige.

Vad antyder dom? Att inga som illegalt uppehåller sig i landet har skyddsbehov? Eller menar dom att alla som har skyddsbehov redan får uppehållstillstånd? Hellre släppa in en invandrare för mycket än att skicka tillbaka någon enda till förtryck och tortyr. "Allt vad ni vill att människorna ska göra er..."

Kyrkan bör på ett tydligare sätt bejaka sin roll som kulturbärare och kulturvårdare och kyrkans kulturskatter skall i största möjliga utsträckning göras tillgängliga för folket.

Kyrkan bör på ett tydligare sätt bevaka sin roll som kyrka. Kulturen får komma som en följd! Rätt prioriteringsordning, tack!

Kyrkan bör bli mer offensiv i sin inhemska mission och på intet sätt understödja utbredningen av främmande religioner som islam i Sverige.

Absolut mer inhemsk mission. Att utbreda någon annan religion än den kristna kan givetvis inte vara en kyrkas uppgift.
Egentligen är väl detta så självklart att det inte borde behöva nämnas, men det är väl några slags "interreligiösa gudstjänster" som svenska kyrkan varit inblandad i som är anledningen till denna programpunkt.

Gamla kyrkobyggnader och den kyrkliga verksamheten i dessa skall i största möjliga utsträckning bevaras. Tvångsvisa sammanslagningar av församlingar bör så långt det är möjligt undvikas. Kyrkans roll som kulturvårdare kräver att så många gamla bygdekyrkor som möjligt kan bevaras som kyrkor. Nya kyrkobyggnader bör uppföras i en stil som passar in i bygdens stil och traditioner.

I stort sett OK bortsett från att det väl är rollen som kyrka som gör att kyrkobyggnader i möjligaste mån ska sparas. Om det är engeläget att av kulturskäl bevara kyrkor som inte behövs för gudstjänstverksamheten så bör staten ge sitt stöd.

I en del av våra större städer har kyrkogårdarna blivit tummelplaster för diverse kriminella element. I de fall samhället inte klarar att stävja detta bör kyrkan avsätta medel för att anställa ordningsvakter så att gravfriden och tryggheten för kyrkogårdsbesökarna kan återställas.

Käns lite onödigt att ha en särskild punkt om detta i ett kyrkopolitiskt program, men givetvis ska det råda god ordning på begravningsplatser så väl som på andra platser i samhället.

Kyrkan ska i sin förmögenhetsförvaltning beakta vilka investeringar som är ekologiskt och etiskt hållbara och som bäst gagnar dess medlemmar och det svenska samhället.

Etiskt och ekologiskt är honnörsorden för dagen. Vem kan ifrågasätta det?. Problemet är bara att det blir komplicerat till sist när man drar ut konsekvenserna och ska ta en massa olika hänsyn. Att kyrkan i sina investeringar ska se till samhällets bästa ifrågasätter jag dock.

Respekt ska visas för kyrkorummet. Utställningar, konserter, möten och annat får inte äga rum i kyrkobyggnader om det är ägnat att vålla allmän förargelse eller kan uppfattas som kränkande mot den kristna tron.

Den regeln finns redan, men problemet är väl att det uppfattas att det brutits mot den i olika sammanhang.

Fädernas Kyrka och andra äldre och djupt förankrade psalmer och böner skall återinföras.

Visst kan jag sakna en del äldre psalmer framförallt 146 i gamla psalmboken (Vem är den stora skaran där) men Fädernas kyrka? Som barn gillade jag melodin!

---

* funderade på om jag skulle sätta detta inlägg under kategorin Kyrkligt då det handlar om kyrkovalet eller under Samhälle då det handlar om ett parti. Jag valde det första alternativet
** funderar på att göra en serie i flera delar så även de andra partierna får sin beskärda del. Får se om jag får tid och ork
***här var jag ett kort tag frestad att exemplifiera med socialdemokraterna men då hade ju min gamle kamrat blivit sned på mig så för att istället göra honom på extra gott humör (så att han bjuder på kaffe när jag kommer förbi på hojen vilket jag avser någon dag då jag nu funderar på att komma över min MC-rädsla) så skriver jag tex socialdemokraterna, centern och moderaterna.

Det är ett bra tag sedan jag sov över här, men nu tänker jag göra det. Under äldste sonens hemmamånad har vi varit här och ätit eller fikat några gånger men aldrig sovit över. Ett helgerån är det givetvis att ha bärbara datorn med sig hit där jag aldrig skulle drömma om att ens ha en radio. Men vad gör man inte för kära läsarnas* skull.

Vilodagen började med gudstjänstbesök på EFS-Sundet kl 10. Det var sonen som önskade det eftersom han skulle resa på eftermiddagen och hade fått det lite stressigt vid besök i en elva-gudstjänst. Hade jag personligen följt mina principer (men jag är uppenbarligen inte så rigid som ni och jag själv tror!) hade jag återigen eventuellt hamnat i en kyrka i grannkommun som jag inte längre vill nämna vid namn för då tycker ni det blir tjatigt. Alltså ut på lägergård utanför stan. Trevligt som sommarbesök. Jag är så van att besöka någon gudstjänst på söndag förmiddag så jag söker alltid någon möjlighet att undvika den malande abstinenskänslan som uppstår om jag stannar hemma.** Under sommaren så har flera församlingar gemensamt ansvar för gudstjänsterna där ute. Denna söndag var det uppenbarligen Missionskyrkans tur eftersom både mötesledaren (möteslederskan) och predikanten var missionsförbundare (eller heter det missionskyrkoare nu när Missionsförbundet bytt namn till Missionskyrkan?) Kanske tycker jag att Hans Weichbrodts gårkvällspredikan gav mer men det tar mig emot att ge omdömen om predikningar - tänk om någon skulle börja att å blogg kommentera mina predikningar! Efter kyrkkaffe och en stund hemma för packning skjutsade jag äldste sonen till Boden där han skulle hälsa på sin syster innan han sedan på kvällen tog tåget söderut (ja, vi hann förbi hans andra syster i Luleå också så han fick säga hej då även där). På väg till Boden slog jag på värmen i kyrkstugan och sedan intog jag söndagmiddagen härstädes.

På aftonen slet jag mig från stugan och for på Bön i östlaestadianska bönhuset och hörde dels en läst predikan av Aatu Laitinen, sedan predikningar av dels en yngre broder som håller på att introduceras i ämbetet och av en av de gamle predikanterna. Som oftast i bönhuset: andlig husmanskost, sällan uppseendeväckande märkvärdigt men alltid nödvändig basnäring. Uppenbarligen fanns amerikanska gäster på plats eftersom båda predikningarna tolkades till amerikanska av två församlingsmedlemmar som själva är från amerika. Jag trivs lika gott i bönhuset som på OAS-möten. Detta är väl det slutliga beviset för att jag är kyrkligt totalt fel x 2. Eller?

Två vänner följde med mig på kaffe här i stugan och trots att dom bor relativt nära så erkände dom att dom aldrig förut besökt en kyrkstuga. Under kaffet avhandlades allt från Livets ord till katolska kyrkan och evigheten. Det tog nästan en evighet också så när dom insåg vad klockan vara slagen så blev det snabbt uppbrott. Men en trevlig och uppbygglig kväll.

---

* efter det att min gamle kamrat å sin blogg redovisat antalet besökare för sista veckan konstaterar jag stolt/ödmjukt (välj det du tycker passar!) att jag har fler läsare (i alla fall sista veckan)!

** en god vän pratade för en tid sedan med mig om detta beteende, dvs att man istort sett alltid vill gå i kyrkan, vilket i princip är en ytterst god vana. Hon menade att det finns många som gör det, men som saknar förmåga att bedöma det som möter i kyrkan (vilket man numera tyvärr ofta måste göra) och som ofta dessutom saknar möjlighet att söka upp (vilket man också ofta nu måste göra) de platser där sannskyldig andlig föda ges, och som därför inte kan värja sig när den andliga föda som bjuds inte är bra. Som därför kanske inte heller märker när det sakta förändras, förflackas och tunnas ut. Nå't att bekymra sig över (inser att Hans W berörde något liknande i sin predikan igår kväll).

Nu är årets OAS-möte snart slut (OBS! att jag i sten vägrar använda ordet konferens om dylika tillställningar). Just nu pågår sång och förbön. I sista gudstjänsten har Hans Weichbrodt predikat om kung Hiskias tid vilken omtalas i slutet av 2 Krönikerboken i Bibeln. Många tänkvärda tankar att ta till sig. Jag uppskattar verkligen Hans'sätt att ur Bibelns berättelser hitta tillämpningar in i våra liv och in i vår situation. Ett sätt att predika som jag själv känner mig mycket hemma med. Glad att jag fick höra trots att jag inte kunde närvara på mötet.

Nu väntar jag bara att få höra några personliga vittnesbörd från personer som var närvarande i Borås. Bror och svägerska från Umeå får jag väl prata med + andra här ifrån Luleå som jag vet varit där. Hoppas att alla som offrade tid och pengar för att vara där fann det värt priset. Och hoppas att vi i de olika lokala församlingarna runt om i landet ska kunna förvalta det som människor fått uppleva och ta emot.

Annars är ju ofta problemet när man varit på ett underbart upplyftande möte att det blir lite ensamt eller tomt att komma hem till vardagen. Men önskan är ju att den som varit iväg och blivit inspirerad ska kunna dela med sig i sin hemmiljö. I all enkelhet tror jag att det även gäller mig. Mycket av det jag under senare år försökt förverkliga i församlingslivet här hemma: i gudstjänsterna, i alpha-gruppen, i enskild själavård är utan tvekan sådant som jag sett, inpirerats av och inspirerats till samt fått lära mig på OAS-möten.

Det märks väl att jag upplever OAS-rörelsen som en mycket positiv företeelse i vårt land idag. Utan tvekan kanaliseras genom OAS-rörelsen en stor del av det levande andliga liv som för närvarande flödar i svenska kyrkan. Ja, man kan nog säga att OAS-rörelsen på många sätt får bli vikarierande bärare av det andliga arv som den officiella svenska kyrkan borde vara bärare av men till stora delar föraktar och förkastar.

Är det dags för OAS-möte i Luleå nästa år eller ska vi vänta ett år till?

Och det kan man fundera på i lugn och ro för exakt nu tog sändningen från OAS-mötet slut efter bibelläsning ur Uppenbarelseboken och välsignelse uttalad av OAS-ordföranden Leif Nordlander.

Tro det eller ej!

Nu blir det språklektion!

Men jag ska erkänna att jag inte själv hittat på det jag nu skriver utan fått det från andra goda bröder och bara utvecklat tanken lite. Det har alltså i vårt land blivit vanligt att man använder uttrycket samkönade äktenskap (relationer) när man menar ett äktenskap (relation) mellan två män eller mellan två kvinnor. Möjligen är det en felaktig översättning av det engelska uttrycket samesex marriages (relations). Men då ska man notera att same på engelska väl snarast betyder samma eller likadana. Alltså borde vi snarast översätta det med likakönade äktenskap el dyl. Det svenska ordet sam- har ju snarast att göra med samman, dvs tillsammans. Man kan jämföra med när vi i vårt land fick sk samrealskolor tex alltså skolor där ungdomar av båda könen gick tillsammans istället för separata pojk- och flickskolor. Rent språkligt borde alltså samkönat äktenskap betyda ett äktenskap där könen är tillsammans, dvs ett äktenskap mellan en man och en kvinna.

!!!!

Det som nu diskuteras - äktenskap mellan personer av samma kön - borde snarast - för tydlighetens skulle - kallas enkönade äktenskap eller dylikt. Alltså är jag för samkönade äktenskap men mot enkönade äktenskap. Tillsammans med många likasinnade kommer jag fr o m nu att konsekvent använda beteckningen enkönade för relationer/äktenskap mellan personer av samma kön och undvika beteckningen samkönat i dessa sammanhang. Slut på språklektion.

Ett stort reportage i gårdagens Dagen handlande om Sverigedemokraternas satsning i kyrkovalet. Givetvis beledsagat av intervjuer med olika personer som tävlade i avståndstagande. Allt från biskopen i Göteborg som beklagade att en präst (dock ej i aktiv tjänst) kandiderade för SD, till socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet, Olle Burell, som tyckte att sverigedemokraternas representaneter i kyrkomötet kommer med en del "ruggiga" motioner. Om dom är mycket ruggigare än vissa som kommer från socialdemokratiskt håll vill jag låta vara osagt.

Det märkliga är att socialdemokraterna är det parti i kyrkomötet som tycks ha tagit rollen av att sköta renhållningen mot sverigedemokraterna. Jag tycker nämligen att det finns flera intressanta kopplingar, mellan dessa två partier. Kanske förvånande för någon att jag skriver så. Givetvis tänker jag inte på de dagsaktuella frågorna och ställningstaganden i dem. I de konkreta sakfrågorna är dessa två "demokratiska" partier givetvis ofta oense. Men ändå menar jag att det finns något på djupet som förenar dem. Först bara det kyrkopolitiska engagemanget som sådant. Det sägs ibland att sverigedemokraterna använder kyrkopolitiken som en språngbräda för framgångar i de allmänna valen. Är det någon som tror att socialdemokraterna engagerar sig i kyrkan utan tanke på att det skulle vara positivt för partiet? Alldeles klart börjar sossarnas valrörelse för kommande allmänna val redan i ock med höstens kyrkoval. Det talas ibland i kritiska termer om att sverigedemokraterna utnyttjar kyrkan. Då bör man komma ihåg vilka det var som öppnade vägen. När vi fick församlingsstyrelselagen 1930 så var det sedan socialdemokraterna som vara första parti som i stor utsträckning ställde upp i de kyrkliga valen. Om inte dom berett vägen (och sedan tillsammans med övriga partier finslipat det kyrkliga valsystemet så att det passar som hand i handske för politiska partier) så hade inte det politiska partiet sverigedemokraterna varit med i kyrkans beslutsorgan. Som man bäddar får man ligga.

Men det som gör att jag allra starkast upplever en koppling mellan dessa två partier är deras syn på kyrkans relation till folket. När jag läst deras respektive kyrkopolitiska program upplever jag att dom har en märklig slags samsyn i att kyrkan och folket ska vara förenade och att det kan åstadkommas med (kyrko)politiska beslut (att dom sen har olika syn på det önskade innehållet i den relationen är en annan sak). Det är liksom tilltron till politiken som förenar de båda på något sätt. För båda är kyrkan mer en samhällsföreteelse än en kyrka. (Det kristliga alternativet för att förena folk och kyrka är annars att man predikar ett levande Guds Ord som för människor till omvändelse och tro.)

Sverigedemokraterna vill sedan ha mer av svenskhet. Både i samhälle och kyrka. Vad tänker dom på då? Röd stuga med vita knutar? Hur många svenskar bor i en sådan? Jag har blå knutar på mitt röda hus. En svensk kyrka, vad innebär det? Kanske hade det varit bra på 1600-talet - då hade i alla fall svenkhet betytt ortodox lutherdom och det är ju i alla fall någon slags kristendom. Men problemet idag är att numera så betyder svenskhet ( i ideologisk mening) inget annat än det dominerande tänket i samhället. Om vi i svenska kyrkan idag skulle försöka uttrycka det genuint svenska så skulle det givetvis bli solidaritet, jämställdhet (mellan könen!), tron på allas lika värde (könsneutrala äktenskap) - dvs allt det som ingår i det socialdemokratiska samhällsbygget. 

Nu går jag in för landning och säger därför: socialdemokrater har vi nog av i kyrkan. Vi behöver inte sverigedemokraterna för att få ännu mer av den andan (hängde du med?)

Nu pågår sedan i går kväll årets stora OAS-möte i Borås. Jag saknar att inte vara där. Det är bara att erkänna. Skulle gärna ha varit där. I flera år har jag kunnat anpassa mitt sommararbetande och min sommarsemester till OAS-möten i både norr och söder, men i år gick det inte. Och det är väl OK, men visst saknar jag det.

Men så såg jag på¨nätet att man kan lyssna live på mötena via oasrörelsens vebbradio. Sagt och gjort. Så ikväll efter sen middag slog jag på datorn. Mötet började kl 19 och jag började lyssna kl 20 men hann ändå höra en lång stund innan predikan började. Nu har Berit Simonsson just avslutat mötet och klockan är snart 22. Jag minns de senaste två åren när vi planerade och utvärderade OAS-mötena i Älvsbyn så var det kritik mot de "långa" gudstjänsterna ("mötena"), ca två timmar. Ikväll var det alltså tre timmar nästan. Personligen har jag aldrig haft problem med långa gudstjänster. Jag brukar säga att den Helige Ande behöver först en timme för att få oss på rätt våglängd (inledning, bön, lovsång); se´n en timme för att säga vad han vill oss (predikan); och sedan en timme för att göra det (bikt, förbön).

Ikväll missade jag alltså inledningen men fick vid min lilla bärbara dator höra Ulf Ekmans predikan. Inget av det han sa var fel (skulle inte kunna säga det bättre själv) men stilen har jag (minst sagt!) lite svårt med. Jag gillar inte de upprepade försöken att få direkt respons från åhörarna. Det är något som vi inte är vana vid i vår lutherska predikostil. Ärligt talat upplever jag det ibland lite mänskligt, man vill "lägga till" något i egen kraft. Tyvärr satt jag nog och retade mig på stilen att jag missade ett och annat av orden. Nå, jag uthärdade i alla fall och som sagt innehållet fann jag inget fel i. Snarare vart jag glad och överraskad när Ulf
1. talade om svårigheter och "lidande" som en naturlig del av det kristna livet och att Bibeln talar mycket om det.
2. tydligt medgav att han själv var ansvarig för mycket som gick snett under 80- och 90-talen och rakt ut bad om förlåtelse för det. Synd bara att församlingen inte var tillräckligt "laestadiansk" för att ge honom en kollektiv avlösning (vilket han knappast heller är van förvänta sig i en dylik situation) utan bara kunde motta hans bön och ge något tillbaka genom en applåd.

Efter predikan ledde Ulf en stund av stillhet och bön och förbön. Det kunde jag känna mig mer hemma i. Så som det ofta kan vara på OAS-möten. Där kände jag mig nästan mer berörd och närvarande där jag satt vid min dator i soffan.

Saknar alltså OAS-mötet. Tur att jag upptäckt datamöjligheten*. Länk till OAS' Webbradio har du  här  (direktsändningar dagligen kl 10, 15 och 19). I morgon kl 10 är det Berit Simonsson som talar. Tur att jag jobbar eftermiddag och kväll.

---

* det här är ju också en utmärkt möjlighet för laestadianska vänner som får skäll av sina predikanter om dom åker på OAS-möten. Nu kan dom ju sitta hemma och lyssna.

"Och så bra med denna blogg, som inte bara levererar nyheter utan också insiktsfulla kommentarer från auktoritativa källor (alltså inte jag själv ...)"

Nu tror någon av läsarna att jag berömer min egen blogg. Men icke. Citatet är från Dag Sandahls blogg (länk finns här på sidan) från det (just nu) senaste inlägget.

Det händer kanske någon enstaka gång att jag tycker att vännen Dag är lite väl fylld av kritiklusta (och ibland skriver han ju om lite lokala frågor i Växjö stift och på Öland), men till absolut övervägande delen tycker jag att han bedriver ett oerhört viktigt och nyttigt kyrkopolitiskt renhållningsarbete. Det består i att han:
1. berättar nyheter från stora världen som annars till stora delar skulle vara okända för kyrkfolket (och till stor del även för kyrkopolitiska beslutsfattare och biskopar!)
2. ger kompletterande information om det som framställs som etablerad sanning även inom vår kyrka
3. visar på inkonsekvenser och ormligheter i fattade kyrkopolitiska belsut
4. fördjupar och "problematiserar" (som det numera heter) beslut och kyrkliga vägval som framställs som alldeles för självklart enkla
5. osv, mm. etc. i all oändlighet

Jag hör ibland kommentarer av människor som råkat hamna på Dags blogg att dom tycker att det är svårt att hänga med och i vissa fall att det han skriver är onödigt - "det viktiga är ju att vi tror på Jesus" - typ.

Att det han skriver ibland kan vara svårt att hänga med i förstår jag väl. Han skriver ju om en kyrkopolitisk verklighet som var man (och kvinna) inte är insatt i.  Att det däremot skulle vara onödigt kan jag inte hålla med om. Givetvis är våra intressen olika, våra kallelser likaså. Finns bland läsarna någon som är relativt nykristen, som ännu är i det andliga stadiet där det gäller att växa till i personlig tro och kunskap - ja, då kan jag förstå om man upplever den kyrkopolitiska spelplanen som helt fel. Här gäller det Jesus och Bibeln - bara! Men för hela vår kyrka, på lång sikt, då är det mer som gäller. Det måste finns fler som växer till i ansvar också för den del av kyrkan där vägval görs för hela samfundet, där kyrkopolitiska belsut fattas. Det måste bli fler som ser att det är viktigt vilka beslut som fattas - och vilka som får förtroendet att fatta dem. Det faktum att många i sina församlingar har en gammal kyrka som "alltid" funnits där gör att dom lätt tror att samma tro och samma gudstjänst och samma predikan för alltid automatiskt kommer att finnas kvar. Så är det inte. Om du om några - årtionden skrev jag först men kanske handlar det hellre om bara några år - ska få möjlighet att gå i en kyrka där det predikas ett klart och tydligt evangelium så kommer det - bland annat - att bero på de kyrkopolitiska belsut som fattas idag, och det som sker i kyrkan idag visar sig vara beroende av det som beslutades för årtionden sedan.

Som sagt, det viktigaste är givetvis att du personligen tror på Jesus, övar dig i gudaktighet, tillväxer i kunskap, fördjupas i Bibeln och lever i bönen och kärleken - MEN för att detta ska bli möjligt - inte bara för dig personligen utan också för andra - så krävs en yttre kyrkoorganisation som vill stå på rätta grunden, buren av levande församlingar, betjänad av kristna präster som har både vilja och förmågan att bära fram ett levande budskap. Och för att detta ska bli möjligt krävs - långt i förväg! - de korrekta kyrkopolitiska vägvlen, också ibland i sådana frågor som jag som enskild kristen tycker har väldigt lite med min nuvarande personliga tro att göra.

Alltså tror jag att Dag Sandahls blogg är en viktig del i murandet av den rätta  grunden för bygget - och givetvis är jag överygad om att du ska ge ditt stöd till Frimodig Kyrka - i kyrkovalet, ekonomiskt och genom ditt engagemang.

Ikväll har jag suttit som jourhavande präst i telefon. Oftast har jag den uppgiften en gång i månaden men nu i juli blir det två gånger men i juni var det å andra sidan ingen. Sedan några år tillbaka är vi med i riksjouren, dvs präster från hela landet tar emot samtal från hela landet istället för stiftsvis som tidigare. Kvällens samtal har väl varit som det brukar: de flesta vaneringare som återkommer regelbundet men så mitt bland dessa samtal något då och då som blir djupt och angeläget.

Idag på eftermiddagen var jag för första gången på häktet efter semestern. De flesta av dem som var häktade i våras har nu lämnat häktet. Av de nya var flera "gamla bekanta". Det fyller en verkligen med dubbla känslor: roligt att se dom man känner sedan förut (en av killarna gav mig en kram! - och det var verkligen ömsesidig glädje) men samtidigt sorgligt att ses igen på det stället - istället för ute i friheten.

Idag på förmiddagen (eller igår för att vara exakt - klockan är ju över midnatt) hade jag ett sorgehusbesök. Jag har tre begravningar kommande vecka. När man jobbar i en stor stadsförsamling så är dem man ska begrava och deras anhöriga för det mesta människor som man aldrig träffat förut, men denna gång så hade jag i olika sammanhang mött änkan förut.

I morgon (dvs idag) hade jag tänkt klämma in en av min lediga dagar eftersom jag lyckats hålla dagen fri från arbetsuppgifter. Men bäst att kolla almanackan innan jag lägger mig. Det kan stå nå't där som jag glömt. Men om dagen är blank i almanackan så är det möjligt att det blir en tur till Västerbotten.

Här nedan kan kära läsarna se den motion till höstens kyrkomöte som jag skrivit tillsammans med Frimodig Kyrkas ordförande Jan-Anders Ekelund. Vill man läsa Kyrkostyrelsens skrivelser + alla motioner (när dom kommit in) så kan man gå in på svenskakyrkan.se och klicka sig fram till Kyrkomötet. Frimodig kyrkas representanter kommer att ha ytterligare motioner i ämnet.

Motion till Kyrkomötet 2009:XX
av Torbjörn Lindahl och Jan-Anders Ekelund

Utvidgat äktenskapsbegrepp och vigselrätt

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att avslå Kyrkostyrelsens förslag i skrivelse 2009:06 punkt 1-3.

Motivering

1. Inledning

Kyrkoordningens portalparagraf (KO 1:a avd. 1 § om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära) har följande lydelse: "Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter..."

Alla beslut som fattas i kyrkomötet måste bedömas mot denna portalparagraf. Precis som kyrkoordningen uttrycker, så är vår kyrka förpliktigad att följa Guds ord. I den lutherska traditionen betonas Skriftens normativa karaktär på ett alldeles speciellt sätt. Vi kan inte se att det finns något stöd i vare sig i Skriften eller i kyrkans samlade tradition för att göra den utvidgning av äktenskapsbegreppet som kyrkostyrelsen föreslår.

2. Frågan om äktenskapsbegreppet utifrån Bibeln

Redan i Bibelns inledning ser vi hur Gud skapade mannen och kvinnan till sin avbild. Vi kan läsa om hur mannen och kvinnan skapades för att komplettera varandra, 1 Mos 1:27 och i 1 Mos 2:18. I 1 Mos 2:24 ser vi att man och kvinna skall förenas köttsligt för att bli ett. Detta är alltså ett grundläggande mönster som redan i skapelsen anläggs för mänskligt samliv. Detta tankesätt bekräftar Jesus sedan i Matt 19:3-9 och i Mark 10:2-9. Jesus visar alltså själv på hur vi skall hantera dessa frågor. "Han svarade: Har ni inte läst att Skaparen från början..." Han hänvisar till bibelordet och till skapelsen. Bibeln ger inga andra legitima ramar för att bli ett kött, än inom äktenskapet mellan man och kvinna. Sexuell utlevnad utanför det heterosexuella äktenskapet bryter mot den grundplan som finns i skapelsen.

Det finns också mycket starka symboliska bilder av äktenskapet mellan man och kvinna i Nya testamentet. Förhållandet mellan Kristus och församlingen framställs i Ef. 5:21-33 som en bild av äktenskapet. Denna text anspelar på 1 Mos 2:24 där man och kvinna blir ett. I Uppenbarelseboken 21:2 framställs också bilden av ett äktenskap som den fullkomliga gemenskapen mellan Gud och människor i evighet.

Gud har inte ändrat sin grundläggande plan för människans sexualitet. Vi kan därför inte acceptera Kyrkostyrelsens förslag till utvidgning av äktenskapsbegreppet till att omfatta även samkönade relationer.

Det faktum att den bibeltext som hittills varit obligatorisk i vigselritualet och som varit den främsta tydningstexten för det som i sker i vigselgudstjänsten, Matt 19:4-6, måste utgå vid vigsel av samkönade par visar på ett övertydligt sätt att den föreslagna utvidgningen av äktenskapsbegreppet innebär ett övergivande av Svenska kyrkans hittillsvarande, på Bibeln grundade, äktenskapssyn.

3. Vigselrätten

En följdfråga i kyrkostyrelsens skrivelse 2009:6 är frågan om vigselrätten. Kyrkostyrelsens förslag är att svenska kyrkan ska (i realiteten) behålla (men i verkligheten ansöka om) vigselrätt för (i princip) alla sina präster. Hittills har svenska kyrkan haft en särställning i förhållande till andra samfund så att alla präster automatiskt haft vigselrätt, nu kommer en ordning där man måste ansöka för varje individ personligen. Vår mening är att Svenska kyrkan inte bör ansöka om vigselrätt för sina präster. Skälet för det är flera:

1. en ordning med obligatorisk civil (borgerlig) vigsel som sedan kan kompletteras med en kyrklig välsignelse är en ordning som redan länge fungerat i många europeiska länder


2. det faktum att statlig myndighet ska ha makten att bevilja samfund och dess präster/pastorer vigselrätt innebär med nödvändighet en statlig "kontroll" av samfunden. I framtiden kommer det med all sannolikhet att uppstå konflikter och svåra avväganden om vilka samfund och enskilda församlingar som ska ha vigselrätt. Det vore ur alla aspekter enklast och rimligast om staten helt befriades från denna plikt att "godkänna" samfund och enskilda vigselförrättare.


3. den av riksdagen antagna lagen som möjliggör vigsel av samkönade par innebär att samhället i ytterligare ett avseende fjärmar sig från den ideologiska grund som kyrkan och staten tidigare haft gemensam. För att tydliggöra statens och samfundens skilda roller och för att de ska kunna utföra sina roller med bevarad integritet finns skäl att samfunden inte längre är statens tjänare i ett avseende som samfunden inte helt och enigt kan stå bakom.

Frågan om utvidgat äktenskapsbegrepp och frågan om vigselrätten är två skilda frågor som inte nödvändigtvis hör samman. Det framgår av resonemangen i kyrkostyrelsens skrivelse att det finns röster inom kyrkan som i princip skulle kunna förorda att kyrkan släpper vigselrätten men som inte vill att det sker just nu för att inte de homosexuella ska ges skulden för förändringen. Vi finner inte detta argument för bibehållen vigselrätt övertygande. Om kyrkan nu väljer att behålla vigselrätten kan vi anta att förslag om förändring återkommer. Det finns, som vi redovisat ovan, också skäl att släppa vigselrätten som inte har direkt med frågan om vigsel av samkönade par att göra. En förändring av vigselrätten borde, enligt vår mening, ha kunnat ske vid den stora relationsförändringen mellan kyrka och stat. När så inte skedde finns nu en ny möjlighet när en förändring ändå ska till som innebär att Svenska kyrkans prästers automatiska vigselrätt försvinner.

Luleå och Örby 15 juli 2009

Torbjörn Lindahl (FK)                Jan-Anders Ekelund (FK)

Sista semesterdagen är nu snart tillända. Tack, gode Gud för semsetern. Fantastisk upplevelse att sluta semestern när halva sommaren är kvar. Normalt har jag sista åren haft augustisemester och då är ju sommarn slut redan före semestern är slut. Det här känns ju som att sommarn blir dubbelt så lång. Enda felet att semestern inte inföll under OAS-mötet i Borås. Av det jag tänkte göra av praktiska saker på gården och i huset är det mesta fortfarande ogjort. Men jag är ju en sådan person som arbetar "med paniken som inspirationskälla", så någon gång i slutet av september lär jag väl rensa i trädgården inför sommaren.

Skönt att börja jobba igen faktiskt. Men enligt vad jag sett i sommarplaneringen och av vad jag sett av förrättningsmängden när jag tjuvtittat in på expen så blir det lungt närmaste veckorna. Kanske får jag tid att rensa skrivbordet. Eller så får jag tid att ta ut alla extra fridagar*  (tidigare s k prostdagar) som är outtagna. Målet brukar vara att ta ut fem per termin så att alla tio ska bli brända under året. Jag har åtta kvar! Vilken präst! - börja jobbet med att tänka på ledigheten. Fy!

Hur som helst ser jag fram emot att få fira gudstjänst igen, det kunde jag göra varje söndag, även om jag är "ledig". På söndag har jag mässa i Hertsökyrkan kl 18.

---

* för den som inte vet så är dessa extra fridagar  församlingsprästers kompensation för att vi jobbar röda dagar när sk normalt folk är ledigt tex juldagarna, Långfredag, Annandag påsk m fl.

Nu har jag just ätit middag. Måste vara semesterstämningen som gör att man nästan får middagen vid sydeuropeisk tid på dygnet. Kommer ihåg en mening ur en guidebok som jag läste inför en Rom-resa för tio år sedan. Där stod det att om man går in på en restaurang vid svensk middagstid (kl 17) och ber att få äta så kommer krögaren att svara kyparen: "vill dom äta med hönsen?"

Nå, vi har alltså redan ätit. Det blev lax. Det äter jag rätt ofta. Norsk lax. God. Och nyttig lär den vara. Men ack så man bedrar sig när man förnöjt slickar sig om munnen. Igår kväll såg sonen och jag på reprisen av ett reportage om norska odlade laxar. Problemet med dom är att dom är ju rovfiskar så dom vill äta andra fiskar. Det bjuder man dom på i form av små pellets som är gjorda av fiskmjöl som är gjort av div andra fiskar som mals ner i stora fiskmjölsfabriker på Island och i sydamerika. Och eftersom varje lax äter ca 2,5 gånger sin egen vikt så går det alltså åt två och ett halvt kilo annan fisk för att få fram ett kilo odlad lax. Alltså bidrar laxodlingen till utfiskningen av haven.

Tänkte inte på det.

Nu får man nästan hoppas att ett fiskben sätter sig på tvären i halsen som straff. Vad ska man då äta? Inget som bidrager till utfiskning, inget som gödslas med konstgödsel, inget där det i produktionskedjan finns barnarbete, inget som innebär långa transporter som innebär negativ miljöpåverkan. Ser bara en utväg: att odla upp det minimala trädgårdsland som jag har i slänten bakom huset och som legat i träda sedan nästa äldsta dottern flyttade hemifrån. Egenodlad potatis ska jag väl i alla fall få äta.

Men sonen kom på en lösning: "vi som röstar på Miljöpartiet har ju redan tagit vårt miljöansvar så vi behöver inte bry oss". I nöden är det alltid någon som bereder en utväg brukar väl vi frommisar säga. Men döm om den glädje som varar. Kastar en snabb blick åt vänster på bordet. Där ligger dagens nummer av tidningen Dagen. I lysande vit stil mot svart bakgrund skriker det emot en:
"Var sjätte sekund dör ett barn av svält - och det blir bara värre".

Undrar om jag klarar av de ungsstekta äpplen som sonen just förfärdigat till efterrätt.

Läser (bara för andra gången i mitt liv) på Åke Bonniers blogg (domprost i Stockholm). För en knapp månad sedan skrev han inlägget "Kasta ut dem omedelbart! Eller...?"  Ett ironiskt inlägg om att man borde slänga ut alla karismatiker ur kyrkan. Men han erkänner att han inte menar det utan att dom ska få vara kvar. Det handlar om S:ta Clara kyrka i Stockholms domkyrkoförsamling - välkänd för sin sociala-karismatiska profil och inlägget var tydligen en känga åt någon som inte gillar den karismatiska profilen. Men det jag egentligen ville åt vara Bonniers slutkläm till dem som inte heller riktigt trivs med det karismatiska stuket i S:ta Clara: "välkomna till Storkyrkan och S:t Jacob (övriga två kyrkor i Stockholms domkyrkoförsamling, min anm). Där har vi en annan typ av andlig prägel som också ryms inom Svenska kyrkans ram. Kanske är vi mer högkyrkliga i vår liturgi och mer liberala i vår teologi! "

"Mer högkyrkliga i vår liturgi och mer liberala i vår teologi". Just det. Där uttrycker väl Bonnier på pricken det som börjar prägla stora delar av vår kyrka. Den högkyrkliga visionen har i många stycken slagit igenom till det yttre, i den synliga liturgin. Så mycket så vi inte tänker på det. Det som för några årtionden sedan räknades som extremt högkyrkligt är nu vardagsmat (hur många människor minns idag en präst som verkligen skulle förtjäna namnet svartrock?). Alltså, de flesta präster och församlingar har idag blivit "högkyrkliga". Men mer till namnet än gagnet eller skulle vi säga mer till det yttre gagnet än det verkliga namnet - eller tvärtom? Dag Sandahl har påpekat detta någon gång på sin blogg: hur illa det skorrar med präster (eller biskopar) som inte i själ och hjärta står bakom, lever i och lever av den teologi och tro som en gång bar och inspirerade högkyrkligheten bara till det yttre övertar maneren och ritualen. Dag påstod att man tydligt märker skillnad på präster som verkligen tror på det dom gör i liturgin och dom som bara har det som ett yttre skal. Jag tror det.

Högkyrklig liturgi och liberal teologi. Vilken motsättning! Vilken inkonsekvens!* Är teologin liberal så är inte liturgin högkyrklig. För vi tror det vi gör. Vi tror det vi ber. Högkyrklig liturgi är bärare av Kyrkans hela andliga arv och teologiska djup och rikedom. Liberal högkyrklighet är falsk högkyrklighet! I längden håller det inte. Karismatisk högkyrklighet går däremot bättre.

---

* ett annat övertydligt exempel på hur man i kyrkan kliver upp en nivå i det yttre ("högkyrkligt") men nedmonterar i det inre ("liberalt") är biskoparna. För några årtionden började svenska biskopar ta efter högkyrklig anglikansk sed att gå i lila skjorta. Det är nu allmänt. Den utvecklingen har varit samtidig med att man nedmonterat biskopsämbetets innersida: biskoparna blir allt mindre självständiga, allt mer i händerna på politikerna, utan rösträtt i kyrkomötet och med mycket mindre reellt ansvar för stiftets präster.

Har just fått veta att jag tillsammans med mina fyra syskon är förmånstagare i ett framtida arvsskifte.Det är efter en äldre kvinna som varit bekant med mina föräldrar ända sedan början av sitt vuxenliv och som betydde mycket som extra-faster/moster (vilket det nu var) för mig och (i alla fall min två äldre) syskon när vi var barn. Hon har alltså inga släktingar och har därför testamenterat allt till oss (hon lever alltså än så arvet kommer i framtiden). Känns lite märkligt. Jag har aldrig varit i den situationen förut. Det enda arv jag annars kan räkna med är väl det efter mina föräldrar. Men jag hoppas det dröjer länge än innan det blir aktuellt.

Enda arv...?

Nä, det var ju fel. Som kristen har vi ju ett annat arv att vänta: det himmelska. Kommer att tänka på en historia* jag hörde i Svanstein i maj när jag var där på predikoresa. Det var Lage Ollinen som berättade den:
En kvinna i ett land där det vara förbjudet med religiösa aktiviteter var på väg till en hemlig gudstjänst. Då stötte hon på några poliser som undrade vart hon var på väg. Som kristen ville hon inte ljuga men å andra sidan ville hon inte utlämna sina trossyskon så hon svarade:
- Vår äldste bror har dött, så vi ska ha bodelning.
På vägen tillbaka stötte hon på poliserna igen som vänligt frågade "nå, hur gick arvsskiftet?"
- Jag fick hela arvet.

I mitt huvud surrar även strofen arvet ej förspill som dig hörer till, ur psalmen "vaka själ och bed". I psalmen är nog siktet inställt på det personliga livet: det gäller att leva i tro så att man inte förspiller det goda som Gud av nåd ger genom Kristus. Men det kan inte hjälpas att jag även tänker på vår kyrka. Vår svenska kyrka har ett rikt arv - mycket rikare än många av oss förstår. I sitt herdabrev till Göteborgs stift uttryckte Bo Giertz det så att vi har ett trefaldigt arv: från apostlarnas och fornkyrkans tid (tex bibeln, liturgin, ämbetet och dogmat dvs trosbekännelserna), reformationen (givetvis fr a den förnyade insikten om rättfärdighet av tro) och folkväckelserna (den själavårdserfarenhet som brukar samlas i begreppet "nådens ordning") .

Är vår kyrka på väg att förspilla sitt arv? Utan tvekan lätt att se sådana tendenser. Kanske är det på sin plats att påminna om den nomineringsgrupp som du ska rösta på i höstens kyrkoval (till stiftsfullmäktige och kyrkomöte) nämligen FRIMODIG KYRKA. Där har du nomineringsgruppen som vill att kyrkan ska ta vara på sitt äkta andliga arv.

---

* undrar lite om jag redan berättat den på bloggen, men har sökt och ej funnit så jag drar den (även om det skulle bli igen!)

'

Nu har jag haft hojen på verkstad i snart två månader. Det beror dock inte på det omfattande reparationsbehovet. Snarast på att verkstaden inte har fått fingrarna ur....var dom nu haft dom nå´nstans.

Efter anmälan till försäkringsbolaget dagen efter den lätta olyckan lämnade jag fordonet till märkesverkstaden. Där har den sedan stått. Verkstaden har varken lyckats få fram en reparationskalkyl eller lyckats stämma träff med försäkringsbolaget för en besiktning. Till slut ledsnade försäkringsbolaget och nu har dom sett till att flytta hojen till annan renomerad MC-verkstad i staden. Yamaha av alla, jag har ju Honda! men det var faktiskt på den firman jag en gång köpte MC:n, så jag har alltid haft en kärlek dit trots att det är åt "fel håll" för en Hondaägare.

Men faktum är att jag inte saknat den särskilt mycket. Jag blev nog lite skärrad efter min omkullkörning - även om det var en ganska liten händelse. Man fick ju en aning om vad som kan hända om farten blir högre. Det är väl denna brist på saknad som gjort att jag inte ansträngt mig för att skynda på ärendet. Men nu gjorde alltså försäkringsbolaget det. Men då hamnar vi ju i att det börjar vara semester på alla verkstäder, så då blev beslutet att dom fixar till det som absolut måste göras så den kan köras (och det var egentligen inte så mycket) så fixar vi det kosmetiska när säsongen går mot sitt slut. Men då blev jag ju tvungen be verkstaden fixa det som jag skulle ha gjort i våras, nämligen byta framdäcket. Kanske skulle jag inte ha bromsat omkull mig om jag bytt redan i våras. Man vet aldrig.

Nu får jag alltså akut börja fundera på om jag har så stor lust att köra igen eller om jag ska nöja mig med att flytta den till mitt garage. Mina två döttrar skulle kanske bli glada över det senare beskedet. Dom har nämligen nu vågat erkänna att dom alltid varit rädda när dom vetat att jag varit ute med hojen. Stackare! Inte värt jag säger nå't.

Kyrkogång blev det - jag valde alternativet Överluleå precis som jag förutsagt. Visserligen kände jag en stund ett kort styng i samvetet när min gamle kamrat kommenterat att man borde gå i sin egen* församling. Dessutom känner jag alltid lust att vara lite på tvären så jag tänkte ett kort tag att jag inte skulle gör som jag skrivit att jag skulle göra dvs gå i Överluleå utan göra som jag sagt att jag inte skulle göra dvs gå i Örnäset. Men till sist blev det Överluleå. Mina föräldrar var dock i Örnäset så släkten var representerad där ändå. Deltagandet i gudstjänsten idag förstärker bestämt min uppfattning att de församlingar som konsekvent har mässa och normalt firar den enligt samma grundordning får stabilitet i gudstjänstfirandet och på sikt ett ökat gudstjänstdeltagande.Träffade i kyrkan ett stort antal olika slags vänner: präst- och andra kollegor, nya och gamla svenskar, kyrkomötesledamöter (fast bara en**) m fl.

Vänner träffade jag också i Haparanda på aftonen under besöket vid Krigsoperan. Även här träffade jag prästkollegor (från Skellefteå!) och givetvis operans författare Bengt Pohjanen och hustru Monika. Vi träffas inte så ofta numera, någon gång om året högst, men vänskapen är alltid stor och mötena alltid glada, men så har vi ju känt varandra i snart fyrtio år. Jag köpte en av Bengts böcker som nu fanns i pocket: Smugglarkungens son. När jag funderade på en annan, Gränsens tredje rum, men tvekade lite, så gav han den till mig. Det tar jag som tecken på vänskap. Tack för det. Hoppas att han inte kände sig tvungen att dela ut böcker gratis åt alla andra som stod i bokbordets kö.

Var operan bra? Det kan jag egentligen inte bedöma. Jag vet inte vad som krävs för att en opera ska vara bra. Men det kändes givande och jag for därifrån med klart positiva vibrationer. Klart positivare vibrationer än när jag i vintras var på operan Don Giovanni under Matteifestivalen. Så har du en ledig kväll under kommande vecka och har du Haparanda inom acceptabelt*** avstånd så tycker jag att krigsoperan är ett alternativ (och har du en högmässa med en acceptabel präst inom rimligt avstånd så är det ett alternativ - varje vecka!)

---

*  men vad är ens egen församling för en kyrkoanställd? Den där man jobbar, i mitt fall Örnäset, eller den där man bor, i mitt fall Nederluleå?
**vi två (hon socialdemokrat, jag Frimodig Kyrka!) + ytterligare några ( en från varje nomineringsgrupp från stiftet) har lämnat in en gemensam motion till kyrkomötet. Klart positivt när man kan verka tillsammans
*** kommer du söderifrån men har lite för långt för att hinna fram och tillbaka på samma dygn så kan jag i begränsad utsträckning (inte hela läsekretsen på en gång) erbjuda övernattning här i Luleå nu under min sista semestervecka.

Nu har fredagstidningen kommit så nu kan man spana in predikoturerna. Det kan man väl för de flesta församlingar även på det sk nätet numera, men gammaldags som jag är (!) så tittar jag helst i papperstidning. Normalt har jag ingen lokaltidning men när äldste sonen kom hem ringde han direkt till den gemensamma prenumerationsavdelningen för norrbottenstidningarna och bad att få en gratis tvåveckorsprenumeration. Det kan man visst få ibland - om man inte nyss varit prenumerant vill säga. Alltså har jag tidning. Alltså läses det predikoturer. Alltså kan man (i god tid!) välja var man vill gå i kyrkan.

Mina kriterier (väl kända på bloggen sedan tidigare):
1. Högmässa (i nödfall söndagsmässa, men nattvard vill jag helst ha.)
2. Riktigt vin (inte druvsaft eller annat som gör att man får tveksamheter huruvuda det är ett riktigt sakrament)
3. Manlig präst (vissa av läsarna tycker att detta kriterium innebär att jag onödigtvis tänker bort möjliga alternativ och riskerar missa något som kunde vara värdefullt. Tyvärr. Jag tar risken)
4. Tänkte skriva god predikant också, men den punkten får man ofta avstå från numera. Min allmänna uppfattning är att vår förväntan på predikans kvalitet sjunkit drastiskt de senaste decennierna, så numera tycker vi ofta att predikan är "bra" så fort den säger något lite av värde och är fri från massor av direkta felaktigheter.*

De gånger jag inte hittar något fungerande alternativ när jag är ledig på söndag förmiddag så finns ju alltid reservmöjligheten att gå i östlaestadianska bönhuset (kyrkan i konsumbutiken) på eftermiddagen. Där är det inte mässa förstås, men många gånger betydligt innehållsrikare predikningar än jag oftast kan höra i kyrkorna numera. Så länge Erling och Birger är predikanter så är det klart godkänt. Den ljudliga sången med gamla gedigna psalmer kan också uppväga en del. Men denna söndag går det inte eftersom jag på eftermiddagen övertalats att följa med min mor och två av hennes systrar (dom två som ännu är i livet), mina mostrar således, till Haparanda för att se Krigsoperan. Jag kan ju inte svika min gamla mor eftersom hon helst vill att jag som är ung (där fick jag till det!) ska köra.

Till verket i tidningsordning:
Domkyrkoförsamlingen:
Domkyrkan: nej, visserligen (söndags)mässa men vad jag vet bara druvsaft, kvinnlig präst 
Mjölkuddskyrkan: nej, ingen gudstjänst
EFS-Sundet: nej, visserligen mässa (nej "nattvardsgudstjänst" - det är ju EFS!), men kvinnlig präst som avslutar konfirmationsläger
Småskär: vore trevligt med båtfärd i skärgården men hinner ej pga eftermiddagens aktivitet, dessutom kostar det 250 kr att åka med båten vilket känns onödigt eftersom jag själv ska ha gudstjänst där senare i sommar och då kommer ut i skärgården gratis å jobbets vägnar (...men jag har övervägt försöka byta den helgen)

Örnäsets församling:
Örnäsets kyrka: klart möjligt alternativ, högmässa ledd av kollegan Mats R. Men det är ju församlingen där jag jobbar så om det finns ett möjligt alternativ inom acceptabelt bilavstånd så tar jag nog det - för semesterkänslans skull.
Björkstakyrkan och Hertsökyrkan: nej, inga gudstjänster
Strömsundshemmet: vår församling har ansvar för söndagkvällens gudstjänst där och gör en liten utflykt för intresserade. Hade varit ett alternativ för den trevliga utfärdens skull (men stupar ju på Krigsoperan) men inte som alternativ till högmässa utan hellre som extra gudstjänst efter en högmässa på förmiddagen.

Nederluleå:
Nederluleå kyrka: nej, söndagsgudstjänst, dvs inte mässa.
Inga gudstjänster i Stadsökyrkan och Porsökyrkan och Sörbyakyrkan.
Bergnäskyrkan: sångudstjänst på eftermiddagen
Dessutom firas gudstjänster på Hindersön (ingen gemensam båtresa och jag har ej båt) och Brändöhamn (med möjlighet till grillning) men dom faller på kriterium 1 och 3 (kriterium 3 skulle jag faktiskt ibland kunna bortse ifrån när man far ut till ett trevligt ställe med "möjlighet till grillning" - jag är inte helt rigid)
Dessutom blir jag förvirrad för i Nederluleås predikorurer står att det är söndagsnässa på EFS-Sundet med Urban Bjuhr. Ska han och Marie Edfast slåss om saken? Men jag tror** att Domkyrkans "turer" är dom rätta eftersom det är avslutning för konfirmationslägret vars konfirmander Marie konfirmerar på lördagen. 

Slutsats: ett möjligt alternativ i hela stan. Men det väljer jag som sagt helst bort för semesterkänslans skull.

Alltså utsträcker jag min undersökning utanför stan men inom kommunen.

Råneå: nej, frilutfsgudstjänst mellan kyrkstugorna***  kvinnlig präst. Men på den tiden när Björn Karlsson ännu var i Råneå - och särskilt under den korta period då även Niclas Larsson var där - då hände det då och då att jag tog vägen förbi. Men det är väl tio år sedan?

Alltså spanar vi in grannkommunen: Boden.
Närmast först.
Sävast församling, Mariakyrkan: nej, bara musikgudstjänst kl 17

Överluleå församling:
Överluleå kyrka: klart alternativ. Högmässa med Kh Leif Nordenstorm
Rörvikskyrkan: söndagsgudstjänst med Mattias Sundqvist. Kunde vara roligt höra honom predika, men tyvärr bara söndagsgudstjänst, så jag väljer nog en mässa.
Bredåkers kyrka: inte mässa och dessutom på eftermiddagen när jag redan sitter i bilen på väg österut och dessutom ytterligare några mil bort. Då är det ju t o m närmare till Piteå!.

Vad blev det? Ett alternativ i Luleå och ett i Boden!

Jag väljer Öveluleå kyrka!
Har jag skrivit förut att jag varit där. Ja. Leif finge gärna predika lite längre för min smak, men han kvalar ju utan tvekan in i kategori tre enligt den schartauanska uppdelningen av predikanter:
1. Rätte lärare
2. Falske lärare
3. Sådana som utan risk kan höras
 
Hade jag haft lust ta en MC-tur så kunde det ha funnits andra alternativ i Norrbotten: Kalix (8 mil), högmässa med Anders Gustafsson; Svanstein (20 mil), högmässa med Stefan Aro och Anders Alapää); Malmberget (22 mil), högmässa med Niclas Larsson. Snabbkoll i tidningen ytterligare en sekund säger mig att det kanske funnits något möligt alternativ i Piteå kommun, men det känns lite som åt "fel håll".****

Vi ses i Överluleå kyrka söndag kl 11.

---

* kommer osökt att tänka på en debatt i Kyrkans tidning för ett antal år sedan där en präst kände sig träffad av kritik att inte tala riktigt korrekt läromässigt. Han skulle därför bevisa sin renlärighet geom en insändare där han i punkter skrev ner (med fina och fromma ord) hur han ser på försoningen men gjorde det (tyvärr) övertydligt att han på den helt avgörande punkten inte förstått det viktiga
** predikoturer är ju ofta av den karaktären att om man inte redan vet vad som menas så fattar man inget. Hur många utanför den absoluta kyrkliga innekretsen fattar vad som menas när det i samband med viss aktivitet står "åror" ???
***då jag äger egen stuga i Nederluleå behöver jag ej åka tre och en halv mil för att se några stugor - som dessutom sannolikt är flyttade från Gammelstad, från platser nära min stuga, man kan ännu se de gamla grunderna
****vi som fått någon prägling av den laestadianska traditionen är ju ytterst känsliga för sådant som kommer från "fel håll"

Några gånger tidigare har jag i olika inlägg berört den tidskriften. Den presenterar sig själv som "Tidskrift för teologi och andligt liv". Utkommer fyra gånger per år och ges ut av Livets Ord. I ett tidigare inlägg skrev jag att den tidskriften förmodligen river ner de flestas fördomar om vad som kommer från det hållet, alltså från Livets Ord. Naturligtvis beror det på vad man har för slags fördomar. Att den är uttryck för en viss ny/om-orientering inom Livets Ord är odiskutabelt. Denna nyorientering ser man även på annat sätt. För en tid sedan såg jag ett klipp på nätet från en examenshögtid på Livets Ord. Där noterade jag att den tidigare plexiglastalarstolen nu bytts mot en med ett stort och tydligt kors på framsidan, ett kors i tydligt äldre utförande. Men inte bara det. På den stora plattformen stod nu - centralt placerat - ett bord med två ljus på. Klar altarkänsla!*

Vissa blir irriterade över Ulf Ekmans och Livets Ords nyorientering. Dom tycks mena att eftersom Ulf Ekman tidigare tog med sig sitt gäng in på en väg av stark kritik mot de etablerade samfunden så får han inte nu "vända tillbaka". Han skulle på något sätt ha bränt sin broar så att han förverkat sin rätt att någonsin uppskatta den allmänkyrkliga traditionen. Den sortens revirbevakande bitterhet ligger inte för mig. Snarare gläds jag. Inte heller kan jag helt förstå dem som fortfarande - efter tjugofem år! - starkt låter sig präglas av de "skador" dom menar sig ha fått av en felaktig förkunnelse och själavård i Livets Ord-sammanhang. En mig närstående person, som stod betydligt närmare de stormiga skeendena på 80-talet än jag gjorde, uttryckte för en tid sedan att människor trots allt måste ta eget ansvar för sina handlingar och sin närvaro och sitt engagemang i olika sammanhang.
 
Vad innehåller då denna tdskrift, Keryx, som jag här valt att göra reklam för.? Först alltid en kort ledare av Ulf Ekman. Alltid en huvudartikel av Ekman där han tar upp någon tanke som ligger i linje med numrets tema. I övrigt artiklar från olika håll. Mest olika, skulle man kanske säga om man ser det ur traditionellt Livets Ord-perspektiv. Det framgår av Ulfs ledare att han ofta får frågor och kritik från människor i sina gamla vänkretsar som undrar vad detta är för linje han nu driver. Bland författarna märks tex Kh em, teol dr, docenten Folke T Olofsson. Caesarius Cavallin har skrivit vid något tillfälle.  Ortodoxa och katolska författare återkommer regelbundet, tillsammans med kyrkohistoriska artiklar behandlande de mest skilda tider och företeelser i kyrkans historia - med en liten förkärlek för sammanhang som är "karismatiska" eller ska vi säga "förkarismatiska". Utdrag ur kyrkofädernas skrifter dyker ofta upp, blandat med predikningar av Lewi Pethrus!

En person som ofta skriver - i mina ögon ytterst värdefulla artiklar - är Anders Gerdmar.** Han är teolog och presenteras i tidskriften som ansvarig för den teologiska fakulteten vid Livets Ord University. Det är Gerdmars artikel i senaste numret av Keryx (2-09) som är den direkta anledningen till att jag skriver detta. Det är en recensionsartikel där han går igenom Jonas Gardells bok Om Jesus. I särklass den grundligaste och mest kompetenta recension jag läst av boken ifråga. Teolog och forskare som han är vågar - och kan på allvar! - Gerdmar kommentera Gardell på den spelplan där Gardell vill befinna sig: den moderna jesusforskningens.  Dessutom klarar Gerdmar av att både vara mycket uppskattande mot det som positivt griper tag i honom i vissa av Gardells formuleringar samtidigt som han vågar (!) - vilket jag inte riktigt tycker att andra recensenter orkat med - säga tydligt ifrån när han tycker att Gardell är ute och cyklar. Och hans slutsats blir väl till sist att GardelI är ute på en rejäl cykeltur. Även om Gardells jesus är vänlig, snäll och inkluderande så förmår han inte - eftersom han inte på allvar är Frälsare - att upprätta och ge nytt förvandlat liv. Så har Gerdmar också gett sin artikel titeln Att göra sin egen Jesus.***

Nu ska jag ta mig an resten av senaste Keryx. Tur att jag har semester. Nästa artikel i tidskriften är Ulf Ekmans egen betitlad Kriser i kristenheten idag. Några korta gluttar i artikeln avslöjar att det blir intressant läsning. Därefter följer en artikel av Folke Olofsson om Luther och fornkyrkan.

Inte undra på att Keryx håller på att bli den tidskrift - av alla jag prenumererar på eller får gratis - som jag uppskattar allra mest och läser mest noggrant från första till sista sidan

---

* man får nästan intrycket att någon LO-representant suttit med vid, och tagit intryck från, våra planeringsmöten inför förra årets OAS-möte i Älvsbyn där min gamle kamrat förtjänstfullt argumenterade för att vi skulle ha en "kyrklig" möblering på podiet - innehållande just ett altarbord - under alla mötesdagar, inte bara vid själva mässorna.
 
** Anders Gerdmar lärde jag själv känna under KGF-tiden i början av sjuttiotalet. Vi ingick bla tillsammans i den arbetsgrupp som planerade KGF:s riksmöte i Örnsköldsvik 1974. Prästson från Småland, blev själv präst men lämnade senare prästjobbet och svenska kyrkan för Livets Ord. I ett tidigare nummer av Keryx har han beskrivit sin andliga vandring.
 
*** andra recensenter jag läst har hamnat i formuleringar av typen Gardell ställer viktiga frågor och nu måste vi ta vara på samtalet som Gardells bok initierat osv. Den typen av (som jag uppfattar det) undanglidande formuleringar tolkar jag alltid som att den som uttrycker det i grunden inte håller med men inte orkar/vågar uttrycka det. Jfr när man säger "det du säger är spännande". Det betyder ju i praktiken oftast: jag håller inte med.