Torbjörn Lindahl

i domkyrkoförsamlingens regi var jag inbjuden till idag.

 

På Stadshotellet. Bara lunch alltså, inte som förr julfest med sång och spex. Varför kan man fråga sig. Är det för att det i personalgrupperna numera är allt färre som i sin ungdom var med på kyrkliga ungdomsläger och lärde sig spexa? Eller är det ett uttryck för kristendomens allt svagare ställning? Själv har jag alltid hävdat att en av den kristna trons allra tydligaste frukter är att inte ta sig själv allt för allvarligt utan kunna skratta åt sig själv.😊

 

Vid lunchen fick jag sitta tillsammans med en av församlingens förtroendevalda, sju år äldre än jag. Men mycket stadigare i gången.

- Tur att man har stöd av en helt ung man, sa jag när han erbjöd sig hämta mitt kaffe.

 

Efter lunchen gick jag till pensionerade arbetskamraten diakonen Tommy och firade mässa i St Paulus tältmakarens husförsamling.

 

Efter mässan gick jag hem, handlade, åt middag och satte mig sist för att se Luleå-Skellefteå. Intensiv spännande match som Luleå vann med 2-0. Men det allra roligaste var att höra kommentatorn Niklas Vikegård vara helt lyrisk över en match mellan seriens två nordligaste lag och där det ena laget var Luleå.

 

Undrens tid är tydligen inte förbi. Alltså får kära läsarna gärna be med mig också för annat under. Ni vet ju vilket, eller hur.

 

ska vi Lulebor visst säga till varandra numera när vi möts. Att något var på gång märkte jag för några veckor sedan (dock helt utan att veta vad) när jag under promenad vid minst två tillfällen fick ett glatt Hej av folk jag mötte. Och det på asfalterade gångvägar! Inte på slingan runt Mjölkuddsberget, där det redan tidigare inte är helt ovanligt att man hälsar på dem man möter. Men det är ju lite fusk. Jag menar, när man går motionsslingan runt då har man ju något gemensamt, nämligen vilja att motionera eller i mitt fall det mer anspråkslösa vilja röra på sig. Och denna gemenskap i avsikt kan vara tillräcklig för att man ska känna nog gemenskap för att hälsa på varandra.

 

Men när man möter någon på gatan eller cykelvägen runt kvarteret, vad har man då gemensamt? Alltså blir det oftast normalsvenskt beteende: tystnad och inte möta den andres blick för länge. Men som sagt, två gånger senaste veckorna har någon hälsat.

 

Men så läser man i tidningen att det är något slags kommunal Kampanj att få folk att hälsa på varandra. Inte bara för att det är trevligt utan också för att det ska bli (= kännas?) tryggare.

 

Sagt och gjort. Idag skulle jag till Sunderby sjukhus för att besöka Maria.* Tog bussen och på hemresan satte jag mig på en av platserna markerade för personer med käpp. På det sätet som är vänt baklänges så man får två personer mitt emot sig.

 

Nu är det läge säga hej tänkte jag då jag hade två damer (en yngre, en äldre) mitt framför mig.

 

- Kommunen vill ju att vi lulebor ska säga hej till varandra så då säger jag hej sa jag och tog ögonkontakt med dem båda.

 

- Just det, det ska man ju utbrast båda och besvarade glatt min hälsning. De vände sig även mot varandra och hejade.

 

Den yngre kvinnan klev sedan av rätt fort men den äldre blev kvar. Här gäller smida medan järnet är varmt, tänkte jag och då jag uppfattat något omisskänligt tornedalskt i hennes tal frågade jag om hon var från Tornedalen.

- Ja, från Olkamangi men har bott 50 år i Kiruna, blev svaret.**

Sedan hade vi ett jättetrevligt samtal om hennes hemby där hon nu har ett fritidshus, hennes arbete i vården under 50 år, om glädjen över att ännu kunna köra bil (maken är död) så hon själv kan ta sig till stugan mm. 

 

Och hade hon inte behövt kliva av bussen efter ca 15 min hade hon säkert kunnat fortsätta länge med sin livshistoria.

 

 

 

* inget mer allvarligt än sist. Men en mer påtaglig trötthet gör att hon i vissa lägen behöver hjälp av två personer, inte bara en assistent, som hon redan har. Och innan det är ordnat kan hon inte skickas hem.

 

** Kiruna ligger ju strängt taget också i Tornedalen eftersom Torne älv flyter förbi i närheten, men i dagligt tal är det ju gränsälvarna (norr om Pajala inte Torne älv) som är Tornedalen.

 

en gång till.

 

I Framtidsgruppens möte ikväll. Jag som i torsdags så storstilat sagt att nu är det slut. Men så kom för någon dag sedan påminnelse från Christer, sammankallande, där han specificerat kvällens diskussionsämnen. Och dessa fann jag ytterst intressanta...När jag så idag ringde Stefan för att växla några ord om saken så övertygade han mig om att komma - en sista gång.

 

Intressanta samtal som alltid i god gemenskap. 

 

Nytt rekord tror jag nästan det var. 82 deltagare i högmässan i Hertsökyrkan. Bosse var tillbaka efter en tids frånvaro, ledde mässan och predikade. Eftersom kyrkorummet endast rymmer drygt 100 (+ ca 25 i sidorummet) så upplevde man det som nästan fullsatt. Ändå saknade jag 5-10 personer som kommer nästan varje helg. 17 barn i söndagsskolan! Bara det!

 

Tyvärr hörde jag inte så bra. Ingenting i hörslingan. Men det berodde kanske på att jag satt på första raden i sidorummet, når hörslingan inte dit? 

- Vi måste kolla nå'n gång, sa Ingela efteråt när jag klagade.

 

Fullt vid kyrkkaffet också givetvis.

 

I övrigt börjar min glömska göra sig alltmer påmind. Jag gick på förmiddagen iväg mot busshållplatsen men insåg efter knappt halva vägen att jag hade börsen m busskort i annan jacka. Vände åter för att hämta den o mobilen o bilnycklar och istället ta bilen. Mötte då Mats som startat senare då han når busshållplatsen på högst 1/3 av den tid jag behöver på mig. Givetvis nappade han på mitt erbjudande åka bil.

 

Så gjorde han även på hemvägen. Väl hemma gick vi vår söndagsrunda. Precis när jag kommit hem dök äldre sonen Jonas upp så han fick dela middagsgemenskap med Simon och mig efter det att han fixat div inställningar på min TV som jag inte begriper ett smack av.

 

Det märks på tre sätt.

 

1. Det ligger ett lagom tjockt lager snö på marken.

Mjuk och fin snö.

 

2. Idag har Simon och jag kört altanmöbler, grill mm till sin vinterförvaring i kyrkstugan. Två vändor med bilen varvid vi råkade fastna i snön vid första vändan men tog oss loss efter idogt snöskottande.

Anledningen till att vi inte farit med sommarmöblerna  tidigare är att vi inte ville fylla stugan med ännu mer saker eftersom vi skulle få besök av timmerhantverkare som skulle inspektera både invändigt och utvändigt (se blogginlägg en vecka sedan).

 

3. Väl i Gammelstad deltog vi även i kyrkstuguägarföreningens julfest* i Gillets lokal längst ner i Rutviksbacken. (F ö samma lokal där jag hade miin 60-årsfest). Julgröt och skinka o saffransbröd.

Vi hamnade vid samma bord som (s)-politikern Margareta Lindbäck med man som har sin stuga rätt nära vår. Trevligt samtal som alltid - om vi undviker kyrkopolitiken för då blir vi ju tvugna krypa ner i skyttegravarna😄. Hann även växla några ord med f d arbetskamrater i Örnäset/Domkyrko vilka nu båda arbetar i Nederluleå församling och var där för att informera om de församlingsaktiviteter som kan/borde intressera kyrkstuguägare.

 

Förbi Jula på Storheden sen där Simon köpte arbetskläder och där även jag hittade exakt sådana tröjor jag ville ha till det facila priset 100:- styck. På klädesaffärer i stan fanns inte det jag sökte när jag igår tittade in på div affärer och det som var nästan rätt kostade 500-1000 kr styck.

 

 

* eg var julfesten första anledningen till att vi valde befinna oss i Gammelstad just denna dag.

 

Inte med bloggande så kära läsarna behöver inte oroa sig.

 

Nej, det gäller mitt engagemang i den s k Framtidsgruppen inom Luleå Fridsförbund. Skälet är varken att jag tycker gruppen är onödig eller att det är tråkigt vara med. Snarare tvärtom! Skälet är detsamma som till att jag för några veckor sedan lämnade Kyrklig Samlings samarbetsråd: krafterna - både de fysiska och mentala - räcker inte längre till i den grad jag skulle önska. Och nu när Stefan Aro blivit präst i Örnäset och börjat vara med i gruppen så finns ju fortsatt god prästerlig närvaro. Vid kvällens möte tackade jag för mig och blev avtackad av vännerna med många fina ord. Tack för det!

 

Frågan var öppen om jag skulle vara med även på kommande möte som blir redan på tisdag. (??) Men när jag tänkt över saken under tio minuter i Stefans bil då han skjutsade hem mig så kände jag: Nej, nu är det slut. Jag får bli senior advisor som gruppdeltagarna enskilt kan ringa eller besöka då det finns behov av ett visdomsord 😊

 

Bil med Mats till kyrkan. Vi for tidigt eftersom han skulle ansvara för kyrkfikat till sammans med dottern Anna som vi plockade upp på vägen.

 

I högmässan ledde Mats liturgin t o m offertoriepsalmen, jag ledde nattvardsliturgin och predikade.

 

Utifrån frågan i evangeliet när Guds rike kommer talade jag om de tre riken där Gud regerar.

 

1. Allmaksriket - i praktiken skapelsen.* "Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Gud handlar här fr a genom att hålla skapelsen vid liv.  Se till att allt fungerar. Och inte bara genom det vi ser i dagliga livet: att djur och människor får avkomma som kan leva vidare; att höst följer på vår och ger årlig skördetid osv. Utan också det vi inte ser, eller oreflekterat tar som så självklart att vi inte tänker på det, t ex gravitationen och de osannolikt små spänningar som håller elektronerna på plats runt atomkärnan. Utan detta skulle allt som finns antingen.sjunka ihop eller "flyga all världens väg".

 

Nu vet vi alla att allt i allmaktsriket (skapelsen) inte fungerar helt enligt skaparens intentioner. Pga det stora upproret mot Guds vilja (syndafallet) finns här i världen allt från sjukdom och död, förtryck, krig och tortyr till förödande skogsbränder, jordbävningar och andra naturkatastrofer. Men Gud kämpar ständigt mot det onda och ofta får han människor med sig i den kampen; läkare och sjuksköterskor, fredsmäklare och olika slag av räddningsarbetare.

 

2. Nåderiket dvs det rike där vi blir delaktiga av Guds nåd, i praktiken Kyrkan där Gud verkar genom sitt ord och sina heliga sakrament. Den yttre kyrkan är synlig men när det gäller det verk i en människas inre som krävs för att Guds rike skall utbredas genom att fler blir Kristustroende, gäller nog i praktiken att det inte kan ses med ögonen.

 

3. Härlighetsriket som blir synligt när Kristus kommer åter. Som en blixt från himmelens ena ände till den andra. Detta rike kommer oväntat och plötsligt. Och Jesus exemplifierar med människorna på Noas och Lots tid. Det är för detta rikes ankomst som människorna bör bereda sig.

 

Då kommer de en gång att få uppleva sanningen i Paulus' ord i Rom 8 att denna tidens lidanden ingenting betyder i jämförelse med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår.

 

 

Gott kyrkfika till vilket Mats hade bakat. 52 deltagare i högmässan, enligt kyrkvärlden.

 

Promenad Söndagsrundan med Mats när vi kommit hem. På kvällen gjorde Simon och jag ett besök hos Maria på lasarettet. Hon var glad. Särskilt nöjd verkade hon vara att den yngre av hennes yngre bröder var med, som utan vidare uppfattar vad hon säger och inte bara hennes gamle far som inget fattar. Inget akut-allvarigt med henne , dock. "Bara" en infektion men eftersom hon är under cellgiftsbehandling vill man ha henne under uppsikt

 

Kvällste hos Mats så fick vi surra lite som avslutning på dagen.

 

 

* nämns iofs sig inte tydligt i texten, men jag har alltid haft en förkärlek för predikan i tre delar

 

Hur går det med den undrar kanske någon. Idag hade Simon och jag besök i stugan av två yngre män som vi träffade i kyrkstaden i somras. De jobbar med fr allt timringar. (Googla Bjäckas timmerhantverk). När vi av dem i somras fick veta att man kan få 75% av kostnaden i bidrag när man renoverar timringen i en kyrkstuga blev vi klart intresserade. Att vi skulle behöva hjälp hade vi insett långt tidigare.

 

Och nu var dom på plats för att inspektera. Roligt var det att få stugan bedömd av proffs. Deras slutsats när dom såg hur sned delar av stugan var, hur stora gliporna mellan stockarna är på sina ställen, hur hörnen delvis håller på att glida isär (knutarna på östra gaveln är redan bortsågade då de varit för ruttna) - inget av detta är obekant för Simon och mig - och att den AMS-renovering som gjordes som beredskapsarbete under 70-talet var slarvig och till stor del gick ut på att dölja skadorna i timringen med ny panel; då blev deras slutsats att det troligen vore lika enkelt plocka ner hela timmerstommen och timra upp den på plats igen. Intressant tanke onekligen. 

 

Är det värt det, frågar man sig. Men varje gång jag antyder att vi skulle strunta i allt och sälja stugan så tittar Simon på mig som om jag är den största idiot som någonsin trampat i ett par skor.

 

Det är rubriken för en ledare i Dagen för några dagar sedan. Exempel ges: islamofobi, transfobi, homofobi och det modernaste kristofobi. Det sista känns ärligt talat som att också kristna, vilka väl är den grupp som som ofta påklistras de tre första fobierna, också ska kunna hävda sig utsatta för fobier när de osakligt kritiseras. Alla dessa etiketter (särskilt de tre första) klistras ofta vårdslöst på alla som bara har annan åsikt. Det var ju denna slarviga användning av ordet fobi, som i grunden är en psykiatrisk diagnos, som jag på ett skämtsamt sätt ifrågasatte på denna ringa blogg i början av sommaren 2015 - tänk att det redan gått över åtta år! - som jag blev domkapitelsanmäld för men ca ett halvår senare blev helt frikänd från. Hur mycket kostade detta halvårslånga utredande? Detta friande beslut kallades senare av en kvinna i prästkollegiet, i sms till mig, för ett ljus i höstmörkret.

 

Även dåvarande biskopen Hans Stiglund hade svårt se substansen i anmälningarna (men ansåg likväl att alla anmälningar ska utredas ordentligt). Han berättade senare (när ärendet var avgjort) att nästan direkt hade en journslist visat honom en avskrift av mitt blogginlägg och bett honom läsa. Kanske lite med attityden se här vad hemskt komminister Lindahl skrivit. Men Hans, som förstod ironin, tyckte det var roligt och skrattade. Hans replik blev:

- Jag håller ju med Tobbe!

 

Enligt Hans gick journalisten slokörad därifrån. Roligt att en journalist på kristna tidningen Dagen håller med mig.

 

Och kyrkoåret närmar sig sitt slut. 67 deltagare i högmässan, inkl en gästande kör om ca 17 från Kågedalen. Grundlig och innehållsrik predikan - som alltid när Mats predikar. Lite inledande ord om hur sällan denna söndag får firas - kräver 1) att påsken är tidig, 2) att första sönd i advent är sen och 3) att söndagen inte kolliderar med allhelgonahelgen. Sist det hände var sju år sedan fick vi lära oss.

 

Sen lite om Herrens bön Fader vår (Vår Fader). Fader är inte en mänsklig benämning på Gud utan är ett namn som introduceras av Jesus.

 

Och sen om fjärde bönen i Fader vår (enligt Luthers numrering i katekesen) förlåt oss våra skulder såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro (nya översättningen: förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss). Det är ju just den delen av hela bönen som är anledningen till att Fader vår är predikotext på den söndag som getts temat förlåtelse utan gräns.

 

Nästa söndag, Söndagen före domssöndagen är det min tur predika upplyste Mats om innan han inbjöd till kyrkkaffet.

 

Min tvillingbror från Umeå dök också upp vid högmässan då han kommit till Luleå för att hans hustru (ordf i Frimodig kyrka i Luleå stift) skulle till ett Fk-möte i Kalix. Då Mats var upptagen em fick brodern sedan följa mig på den promenad vi brukar kalla söndagsrundan. Middag sedan innan svägerskan kom från Kalix och hann få lite kaffe innan de styrde mot Umeå.

 

heter ytterst korta TV-programmet som går just före 18-tiden på lördagar. Någon gång har jag gluttat på det - jag är ju van från min barndom att man markerade helgens inträde. Men ofta är innehållet rätt tunnt. Dock inte när käre kollegan Stefan Aro ledde. Så inte heller ikväll. Helgsmålsstunden leddes av Caroline Krook tidigare biskop i Stockholm. Hon talade över förlåtelseorden i Fader vår (vår Fader) som är evangelietext i morgon.

 

Hon utlade Jesu ord på ett ytterst klart och utmanande sätt. Inget snack. Plikten - särskilt den kristnes - är att förlåta. Vad man än råkat ut för, hur illa man än blivit behandlad. Förlåtelsen är enda sättet bryta våldets och hämndens spiral.*

 

Titta gärna på Svt-play.

 

 

* hänvisar återigen till ett tidigare inlägg där jag anmälde boken Jag valde att förlåta min sons mördare. Att förlåta är ett beslut jag själv tar i mitt eget hjärta. 

 

 

från Maria idag än för en månad sen.

 

Idag när hon träffade cancerläkaren och skulle få ny dos cellgift fick hon också svar på röntgen som togs för en tid sedan. Tumören har vuxit i både bröst och lymfan. Cellgifter har inte bitit så som man hoppats så man byter nu till ny sort. Metastas har setts i skelettet.

 

Givetvis for jag till henne för att ge en kram. Men hon var vid gott mod.

 

Fortsatt förbön noteras tacksamt.

 

har jag börjat få nu sedan jag slutat med dagligt bloggande. Tidigare ville jag ju uppfylla det självpåtagna målet ett blogginlägg per dygn. Eftersom jag alltid varit en som jobbat med paniken som inspirationskälla så har inläggen ofta publicerats sent, framåt midnatt. Ibland t o m efter midnatt och ännu mer ibland att jag publicerat början av inlägget före tolvslaget och sen skrivit färdigt (formellt: gjort ändringar långt in på småtimmarna).

 

Men nu behövs dylikt inte längre, alltså kan jag lägga mig i s k vettig tid och därmed även vakna i likaledes vettig tid - hur vettigt det nu är för en pensionär att vakna kl sju!?

 

Alltså hinner man i lugn och ro med både frukost, tidningen och morgonbön innan lunchtid närmar sig. Av goda vänner i Uppsala fick jag även rådet försöka hänga med i Hemmagympa med Sofia varje vardag kl 10. Någon gång tidigare har jag väl gluttat på programmet utan aktivt deltagande. Men nu några gånger har jag försökt hänga med. Då uppstår tvenne problem:

 

1. Om jag befinner mig för långt från dynan med teleslinga jag har i TV-fåtöljen hör jag inget. Att försöka höra TV: n utan hörslinga - även med hörapparater på - kräver en volyminställning på över 50, vilket skulle få t o m grannarna tre våningar över mig undra om huset håller på att rasa. (Simon hör utan vidare allt han vill från TV:n med volymen på högst 5 eller 6.

 

Alltså måste jag utföra alla rörelser stående precis intill fåtöljen eller liggande (i förekommande fall) med huvudet nästan under fåtöljen. Men skam den som ger sig. Till verket.

 

2. Men då uppstår nästa problem: att hänga med i tempot. Rena pensionärstempot har jag tidigare tänkt när jag slötittat. Men det var lättare sagt än gjort visar det sig. Ibland  lägger hon sig ner för viss rörelse, sen sätter hon sig plötsligt å stol och säger att dessa benrörelser lika gärna kan utföras sittande. På stol med karmstöd  visar det sig så man kan ta stöd med händerna! Något jag är i avsaknad av om jag inte tar in en kall översnöad trädgårdsstol från altanen. Sen lutar hon sig mot väggen i någon rörelse. Inte lätt för mig som helt saknar åtkomliga fria väggytor. Bokhyllor överallt. Dessutom måste man ju kunna se TV:n samtidigt vilket tar bort alternativet gå ut i hallen eller till andra änden av vardagsrummet.

 

Alltså återstår bara att försöka inta rätt utgångsposition för nästa rörelse. När jag lyckats med det är den övningen nästan redan slut och jag hinner möjligen några få repetitioner innan den utsatta tiden på 40 sekunder är över. Sen blir nästa övning att inta rätt utgångsposition - liggande, stående, sittande eller knästående för följande rörelse.

 

Men är det pensionärsgympa så är det!😊

 

Nästan dubbelt så många var vi i högmässan idag. Ska vi tänka att många som igår var borta för att på annan ort tända ljus på anhöriggrav nu kommit hem eller är det bara så att helg på lördag är ovant för många?

 

Mats ledde mässan och predikade. Roligt höra en välförberedd högmässopredikan. Vid kyrkkaffet noterade jag dock - som så många gånger förr! - hur åtskilliga sätter sig på sina invanda platser eller låter blicken söka ett bord där bekanta sitter utan att notera att vid annat bord sitter en ensam person som kanske också skulle uppskatta kaffesällskap. Ytterligare undran: måste vuxna som är gifta men utan småbarnsansvar alltid sitta vid samma bord? Delar man på sig träffar man sammanlagt fler.

 

Mats hade frågat mig tidigare om jag ville hjälpa till med distributionen vilket jag lovat, men nu inför högmässan så kände jag mig så trött och vinglig att jag passade vidare till kyrkvärden Lars, vilken klarade det hela med den äran trots att han är ca tio år äldre än jag. Så är läget.

 

Väl hemma kort vila. Sen tog Simon och jag bilen till de kyrkogårdar där vi har anledning tända ljus. Först till Töre - nyttig övningskörning för Simon i det ruggiga vädret. Efter kyrkogården middag på Roadys, vilket blivit tradition. Sen mot Luleå och kyrkogården på Hertsön 

 

Sedan någon timme hemma i värmen och en kopp te.

 

- enligt den svenska almanackan, kanske bäst att tillägga.Alla helgons dag är ju, som alla vet (?), egentligen 1 november. Två gudstjänster blev det idag.

 

Först högmässa i Hertsökyrkan, ledd av Bosse. Måttligt med folk - men inte oväntat; allhelgonhelgen har alltid varit en svag gudstjänsthelg i staden. Bara fjorton deltagare inklusive kyrkvärdar, vaktmästare, musiker och präst. Alltså bara nio som var där utan att vara "tvungna". Men mässan var fin ändå. Kan en mässa någonsin vara annat än fin när den genomförs rätt och kompletteras med innehållsrik predikan?

 

Nästan direkt styrde Mats bilen mot bönhuset på Örnäset och vi hann precis till gudstjänsten kl 13. Betydligt fler människor men i en 70-årings ögon är ju de närvarande rena ungdomssamlingen. Två predikningar av normal kvalité, dvs absolut inget fel, men heller inget som på allvar utmanar vare sig tanke, vilja eller samvete.

 

Två av psalmerna från högmässan fick vi upprepa i bönhuset. Och det fantastiska var att alla fyra psalmerna i bönhuset var just de som jag vill ska sjungas på min begravning: Helig, helig, helig...; I himmelen, i himmelen...; Vem är den stora skaran där*...; I hoppet sig min frälsta själ förnöjer....**

 

Var det något profetiskt över detta kan man undra!

 

Efter matserveringen for vi och avstod därmed eftemiddagsmötet. Två gudstjänster på en dag får räcka.

 

 

* Gamla psalmboken 146.

 

** psalmen helt utskriven i bloggen 31 aug

 

 

blev det efter Stockholm.

 

Asked som sagt från de Kyrkligt samlade sen tåg till Uppsala där prästvigningskamraten Lars-Gunnar Ottestig mötte. Besök  hos honom och Eva. Bastu blev jag bjuden på men nog har vi finare bastu här i vår bostadsrättsförening.

 

LG och jag for till morgonmässa i St Ansgar tisdag. Senare under dagen biltur i trakten där Lars-Gunnar bl a förde mig till vänner han och Eva har i församlingen. Väldigt roligt få kontakt igen med människor jag lärde känna redan på 70-talet men sedan inte haft mycket kontakt med.

 

Innan jag onsdag tog flygtaxi till Arlanda för sista resan hem hann jag - precis som i våras - med ett besök hos Ulf Ekman. Jag upprepar: den personliga vänskap vi fick under sista året av våra teologistudier har aldrig upphört. Dock är vår samhörighet nu då han återigen blivit kyrklig betydligt större än under värsta Livets ord-tiden. Att han är Katolskt kyrklig och jag Lutherskt svenskkyrklig känns mer som en marginalanteckning.