Torbjörn Lindahl

(Svar på Ann O Nyms fråga i kommentar till föregående inlägg). Jag satt i den stol jag alltid brukar sitta i när jag inte står under högmässorna i Hertsökyrkan. Biskopen satt i stolen bredvid.

 

En fin högmässa fick vi ha tillsammans. En av våra kyrkvärdar (för dagen inte tjänstgörande) konstaterade att vi nu för tredje söndagen i rad var över 50 deltagare. Det var ju roligt. Det måste också varit prästrekord idag: sex präster inklusive biskopen och jag. Då han (kyrkvärden) är en person som understundom även besöker andra kyrkor så konstaterade han till vår glädje att det oftast är jämförelsevis många som deltager i Hertsökyrkan. Varför? undrade vi tillsammans. Mitt svar är att det bla kan bero på att vi nu i över tolv år firat högmässor enligt i grunden samma stuk där de deltagande har möjlighet känna igen liturgin och lära sig sitt deltagande* (efter några års tidigare experimenterande med ständiga byten mellan nuvarande handboks sex olika alternativ för huvudgudstjänster). Jag tror det på lång sikt bär frukt, även om man kortsiktigt kan vinna fler deltagare vid enstaka tillfällen genom speciella temagudstjänster, musikgudstjänster och andra specialgudstjänster. Det är min absoluta övertygelse att det gudstjänstliv som i längden vinner är det som riktar sig till alla utan specialinriktningar.

 

Hoppas nu att "alla" kan känna sig hemma i Hertsökyrkan med den ikon som biskopen fick be över, vilken målats av kollegan Bosse. Mycket fin. Vi började redan diskutera om vi inte ska komplettera med två ikoner till, en på var sida (Maria, resp Johannes), och att vi bör få en vackrare bakgrund på väggen för att öka "korväggskänslan" **. Det blir något för kyrkorådet att bita i.

 

Under första halvan av helgen ägnade jag mig - som så många gånger förr de senaste fem månaderna - åt att städa i pappas källarförråd. Hade hjälp av yngre broder från Umeå. Tur var det. Insåg att jag varit alltför nostaligisk i mitt möte med pappas gamla grejer. Typ: "den här har ju pappa haft ända sedan femtiotalet", utbrister jag. "Har aldrig sett den", svarar yngre brodern om uppfinningen, verkyget, arbetsredskapet eller vad det nu var som var i cenrum för vår gemensamma uppmärksamhet. Det betyder att grejen ifråga inte använts efter ungefär 1970, vilket är den tid från vilken yngre brodern kan ha tydliga minnen. Hans mest använda ord under helgen har varit" släng, släng, släng". Och tydligen lydde jag honom, för nu är allt borta utom böcker och flera kartonger diabilder (hur mycket som istället är hemma hos mig kan vi tala tyst om). Det sista vi gjorde var att dela på verktygen, där vi även hade en låda för äldre brodern som ej vara närvarande. Själv tog jag den mejsel som i skaftet har en mindre mejsel, som i skaftet har en mindre mejsel... typ rysk gumma. Den har klar nostalgikänsla. Jag minns den sedan barndomen på 50-talet. Kanske har den funnits i pappas ägo ända sedan 40-talet... och den håller fortfarande, trots mångfaldig användning. Det är kvalitet det.

 

En äkta ikon ska hålla i århundraden, fick jag höra efter kyrkkaffet. Hoppas det.

---

* och där prästen haft i medveten åtanke att det är viktigare att de deltagande lär sig det liturgiska agerandet än att ha div "medverkande"

 

**ikonens fäste på väggen är en aning provisoriskt. Det hela behöver en vackrare permanent lösning

Gudstjänst och bio blev det idag. Men kära läsarna behöver inte frukta. Jag var på två gudstjänster och ett biobesök så min fromhetskvot ligger på plus. Dessutom var filmen jag såg den om Olof Palmes liv vilken inte är en vanlig världslig spelfilm utan snarast ett hopklipp av avsnitt ur åtskilliga Aktuellt- Rapport- och valvakesändningar vilket ju måste betraktas som synnerligen tillåtet (att skaffa sig kunskap om samhället), ja, snarast betraktas som en skyldighet för en människa som ska vara en god lutheran och kunna fylla sina förpliktelser i det världsliga regementets sammanhang.

 

Alltså ligger min fromhetskvot med råge på plus!

 

Puuh!

 

Firade som vanligt högmässa i Hertsökyrkan på förmiddagen. Ovanligt många deltagare, 64, enligt kyrkvärdarnas räkning. Det beror på att några familjer kommit för att få barnbiblar till sina barn, familjer som av olika skäl inte kom till den ordinarie barnbibelutdelningen förra söndagen. Flera laestadianfamiljer. Välkomna tillbaka. Jag tycker att de laestadianska familjerna aktivt skulle besluta sig för att med regelbundenhet gå i högmässan, inte bara fira mässa vid "egna" samlingar. Men ska man gå i mässa mer regelbundet så behöver man nog lära om en aning i sin syn på mässan: den är något som hör det "vanliga" livet till, inte en ytterst speciell, starkt känslomässigt präglad, jättegudstjänst så som det ofta blir på lördagskvällar på stormötena. Kollega och god vän hjälpte mig distribuera. Vi uttryckte ömsesidigt till varandra vilken glädje det är att får fira mässa tillsammans med en kollega i verklig andlig gemenskap i "Ande och sanning". Ytterligare kollega fanns bland gudstjänstfirarna. Fortsätter det så här får vi snart börja ta in extra stolar, säger jag som är den som för ett antal år sedan drev att vi skulle väsentligt minska stolantalet så kyrkan inte skulle se så ödslig ut när det var få deltagare. Kanske är det en bra princip: färre stolar så upplever man att det är fler deltagare,* då blir det roligare så då kommer det fler, då kan man ta in stolar igen.

 

Senare på eftermiddagen blev det besök i bönhuset. Även i fredags var jag där för att få lyssna till en av predikanterna som talade om "andliga fäder", både ur den lutherska kyrkans historia och även ur den laestadianska väckelsens. Han hänvisade bla till boken Ödemarksprofetens lärjungar som handlar om den äldsta generationen laestadianska lekmannapredikanter. Har själv läst boken flera varv sedan jag fick tag i den för flera årtionden sedan. Klart läsvärd. I fredags lyftes bl a predikanten Posti-Heikki fram. En man som hade en bok som allmänt kallades spegelboken i vilken han hade hemska bilder av olika vilda djur. Hans "predikningar" till människor bestod bla i att visa för dem vilka otäcka djur de i sitt syndaleverna liknade (tjuvar var vargar och rävar tex). Tänk vilken kraft den Helige Andes närvaro hade när blotta förevisandet av en sådan bild kunde binda människors samveten så hårt att dom måste söka befrielse genom att få syndernas förlåtelse. Nå, idag var det ingen spegelbok. Vi fick bara spegla oss i ordet, både det lästa och det förkunnade. Och vi satt på bänkar, inte på stolar.

 

Bekvämaste stolar var det givetvis på biografen. Alltså satt jag bekvämt och såg på Palme. Får väl erkänna att jag aldrig riktigt gillade honom. Intressant att få inblick i hur Palme (och även Feldt) egentligen ogillade löntagarfonderna men var tvungna gå med på dem för att inte en oreparabel spricka skulle uppstå mellan facket (LO) och partiet. Sådan möjligheter att se in i det interna, för allmänheten dolda maktspelet - det gillar jag.

 

Men så bekväma stolar som på bio vill man inte ha i en kyrka. Där ska man nämligen inte slappna av utan vara aktiv. Jag förstår varför traditionen att stå under hela nattvardsliturgin så snabbt slog igenom i Hertsökyrkan när några deltagare frivilligt började med det: stolarna är obekväma. Snart kan vi göra som de ortodoxa: slänga ut stolarna helt.

---

* har flera gånger försökt få arbetskamraterna i Björkskatakyrkan att se värdet i att slänga ut lite stolar.

Kan inte låta bli att delge kära läsarna ett citat ur senaste numret av Ja till livets tidning Enim:

 

Det blev två gudstjänster idag. Först familjegudstjänst i Hertsökyrkan som leddes av ung prästpraktikant på besök i församlingen. Utdelande av Barnbibel till fyraåringar hade dragit en del folk - betydligt fler än vi trodde för bara någon vecka sedan. Efter gudstjänsten den sedvanliga tacksägelsedagspalten. Den missar man inte!

 

Senare på eftermiddagen blev det besök i bönhuset. Tänker inte recensera predikningarna men berätta om inledningsbönen. Gudstjänstledaren tackade för att vi fått "nåd, vilja och möjlighet" att komma samman till gudstjänst. Det var andra ordet jag reagerade - positivt! - på. Att vi tackar för nåd och möjlighet har jag hört många gånger, men för viljan. Det är en gåva det också att vi får vilja att komma till Guds ords hörande. Något en Gudsfrånvänd syndare behöver tacka för. Fin tanke!

 

Leo Holtter undrar i sitt senaste blogginlägg om den socialdemokratiska partistyrelsen bad om den Helige Andes ledning inför beslutet att anta socialdemokraternas valmanifest inför nästa års kyrkoval. Jag tycker du ska läsa igenom valmanifestet! Och fundera ordentligt över vad du egentligen läser. Maken till parasitbeteende får man leta efter. Ingenting, jag säger: absolut ingenting skrivs om vad som är Kyrkans egentliga, egna, unika ärende i världen (vilket kära läsarna givetvis vet): att förkunna Kristus till tro. I stället blir kyrkan en del av det socialdemokratiska samhällskonceptet och man betonar i (sin vinkling av) kyrkans verksamhet bara det som är i överensstämmelse med det som partiet ändå driver nationellt och internationellt.*

 

Det handlar i socialdemokraternas värld alltså bara om att forma kyrkan efter de egna ritningarna. Exakt samma sak som sverigedemokraterna vill, fast dom har andra ritningar. Men hur kommer det att gå om alla vill slita kyrkan åt sitt håll men ingen vill bygga upp kyrkan själv? Kommer den att slitas itu eller rasa samman? Vi får se vilket som sker först.

 

---

* de sedvanliga slängarna mot "kvinnoprästmotstånd och homofobi" tar vi emot med glädje. Vi unnar - som vanligt - våra vänner socialdemokraterna några hemska fiender att skylla på så att tomheten i det egna manifestet inte behöver stråla fram i all sin obefintliga glans

Luleå Domkyrkoförsamling är en av dem i landet där förslaget till ny handbok ska prövas under det kommande året. Satt därför idag och läste igenom ordningen för den allmänna gudstjänsten.(Ganska snabb genomläsning, så jag kan ha missat en del). Den tydliga skillnaden mellan olika gudstjänster är borta och istället väljer man nivå på gudstjänsten. Vill man ha dom varianter som vi vant oss att använda vid "familjegudstjänst" så är det bara att plocka in dom utan att behöva följa ett särskilt komplett ritual för den saken. Hela det tänket, att man själv bygger gudstjänsten och väljer "högtidlighetsnivå", tycker jag är positivt. Men så har väl de flesta redan vant sig att göra sedan åratal tillbaka.

 

Vad själva textalternativen beträffar så har detta hanboksförslag en annan lösning än det förra som sågades för ca tio år sedan. I det förslaget hade man på vissa ställen skrivit om befintliga liturgiska texter, bla utifrån ett s k "inklusivt" perspektiv (= man undviker i vissa fall ord som "Herre", "konung", "Fader", "han" osv eftersom dessa ord är manliga, därmed patriarkala och hierarkiska och därför felaktiga.) Givetvis blev det ett ramaskri. Själv bidrog jag till ramaskriet på en kursdag med förre ärkebiskopen Gunnar Weman när man såg att orden "välsignad vare han som kommer" ändrats till "den* som kommer".

 

I nu gällande förslag har man gått en annan väg, tyckes det mig. Man har i allt väsentligt låtit alternativ från 86 års handbok stå orörda och istället kompletterat med nya alternativ. Dock finner man några ställen där nya formuleringar införts som ersättning för de tidigare, tex prefation för Trettondedagstid och Passionstid. Enligt min ringa mening inte en förbättring.

 

Resultatet? Man har behållit istort sett det bästa i 86:an och kompletterat med nytt som i allt väsentligt är sämre. Jag kan så här på fri hand, efter en snabb genomläsning inte påminna mig ett enda alternativ som jag spontant jublar inför och får lust använda. I stort sett måste man säga att dom som formulerade orden i 86 års handbok gjorde ett bättre jobb.** Men att den tidigare "syndabekännelse" som hade formuleringen "rena mig så blir jag ren, hela mig så blir jag hel" i förslaget nu istället används som överlåtelsebön, det skall räknas handboksgruppen till godo. Någon gång stöter man på politiskt korrekta formuleringar som "allas lika värde" och "rättvisa", ihop med moderna flumigheter som "brustenhet". Men som antytts: den som vill fira en något så när traditionell högmässa (med det menar jag enligt något av 86 års handboks mer gedigna alternativ) kan göra det i stort sett i frid. När vi nu ska "pröva nya handboken" så kommer jag givetvis i stort sett att "pröva" de alternativ som lyder exakt som i gällande handbok :)

 

Glädjande också att man tagit bort förra förslagets "Jesu egen bön" som benämning på Fader vår. Nu heter det -som det ska göra - "Herrens bön". Alltså får alla kollegor som redan format sina gudstjänstagendor efter förra förslaget som aldrig blev antaget, gå till kopiatorerna och kopiera nya agendor. Jag tvingas återigen konstatera att Hertsökyrkan är sta'ns mest handbokstrogna!

 

Att anta en ny handbok känns efter denna genomgång som overkill. Man kunde behålla den gamla och ge ut de nya alternativen i ett komplement. När handboken 86 kom så hade den tidigare från 1942 redan i många år känts gammalmodig rent språkligt. Bl a innehöll den pluralverbformer, vilka var ute ur vardagligt språk för länge sedan. Jag kan tänka mig att 42 års ritual lät högtidlgt och uppstyltat redan på 40- och 50-talen. Nu har inte alls samma språkliga förändring skett och därför tycker jag det saknas vägande skäl för en total handboksrevision***+****  

 

Givetvis kommer detta förslag att gå igenom. De tidigare kritikerna tystas eftersom dom kan förbli vid det gamla genom val av traditionella alternativ. Men en ny ung prästgeneration kommer att fostras i det nya.

 

Nu återstår att testa musiken och kolla ritualen för kyrkliga handlingar (dop, konfirmation, bikt, vigsel, begravning).

---

* det var innan hen var uppfunnet

 

** läser man istället i det av Artos utgivna missalet, så ser man hur det kan bli om den goda liturgiska trenden i 86 års handbok får utvecklas i bättre riktning.

 

*** om vi inte tänker att vi i högmässoritualet måste ha in ord som dator, facebook och megabyte, typ

 

**** under 1900-talet har också skett en liturgisk utveckling i många olika samfund i västvärlden där vi fått ökade insikter om den traditionella liturgins utformning. Dessa insikter har i vår kyrka inneburit ett återupprättande av liturgin i förhållande till 1800-talets liturgiska bottennapp. Dessa förändringar märktes redan i 42 års ordning och ännu mer i 86 års handbok. Men några större förbättringar av den sorten kan inte spåras i nya förslaget.

OM Frimodig kyrka fått bestämma så hade Strukturutredningens förslag inte gått igenom i Kyrkomötet. Men nu verkar det ju istort sett bli så.

 

Vad får det för konsekvenser?

1. Församlingar (och tidigare pastorat) förlorar i många fall sin självständighet när dom tvingas in i nya jätte-mega-storpastorat som består av de gamla samfälligheterna

 

2. Det blir ett totalt demokratiunderskott när församlingars ledning (kyrkoråd) inte utses genom val utan genom beslut i pastoratets kyrkofullmäktige (delegation uppifrån istället för förtroende från väljarna nerifrån)

 

3. Vi låter en samhällelig politisk modell bli dominerande i kyrkan: det måste vara allmänt val till den beslutsnivå som bestämmer avgiften (jfr skatten). (Det borde väl inte vara något problem att ha allmänna val till församling och indirekta val till samfälligheten där avgiftsbesluten ligger.)

 

4. Kyrkoherden i de nya jättepastoraten blir ju i praktiken en vd för en koncern på ett sätt som gör allt tal om "pastoral" ledning till fullständigt snömos.

 

Denna totala katastrof kommer med allra största sannolikhet att röstas igenom av kyrkomötet i november eftersom istort sett alla partier är eniga kring förslagen (enstaka opponenter inom respektive grupp blir antigen nedröstade eller slagna med partipiskan).

 

Dock finns ett ljus i mörkret: FRIMODIG KYRKA. Om vi hade fått bestämma hade förslaget inte gått igenom. Vi är - som vanligt - mest emot! Nu är det ju försent att göra något åt saken just i denna situation, men kom ihåg detta, kära väljare, och särskilt alla ni som nu knyter näven i byxfickan i vrede över Kyrkomötets tokiga kommande beslut, vid kyrkovalet nästa höst. Detta borde få dig inse vad som är det enda, verkliga, vettiga, profilerade, rimliga, pålitliga mm mm alternativet i kyrkopolitiken: FRIMODIG KYRKA