Torbjörn Lindahl

I Finland alltså. I Österbotten. Det är väl nu fjärde-femte året som kyrkhelgen arrangeras. Alla år tidigare har jag varit där utom ifjol då min mamma insjuknade samma dag så jag valde att stanna hemma.

Dessa kyrkhelger är ett slags inomkyrklig ekumenik av samma typ som de Linköpingsmöten som vi hade i Sverige tre gånger under åren kring millenieskiftet. Mycket uppbyggliga och fina dagar brukar det vara. Jag gör härmed reklam för dem. Läs mer här på Kyrkhelgens egen blogg. Själv kommer jag medverka detta år med ett seminarium under rubriken "Jag är Herren din läkare".

Särskilt tycker jag att mina vänner inom den laestadianska väckelsen skulle våga kliva lite ur den egna fållan och åka. Tänker både på de - för mig delvis okända - läsare som jag har i Österbotten och på alla vänner här i Norrbotten som åker som skottspolar till Österbotten var och varannan helg när det är laestadianska samlingar. Ni kan ju vägen! Och jag säger - jag börjar ju vara så gammal nu att jag kan ha rätt tala i lite förmanande ordalag - ni skulle behöva lyssna även till lite annan förkunnelse; det skulle bara vara berikande för er kristendom.

Till slut.

Att lägga in en bild av mig i bloggens profil. Eftersom min gamle kamrat - som använder samma bloggverktyg - för länge sedan lärt mig hur jag lägger in bilder i inläggen och dessutom repeterat den kunskapen då jag glömt den så tänkte jag att en profilbild skulle väl inte vara något problem.

Men ack vad man bedrog sig. Jag gjorde precis som man skulle men inte dök det upp någon bild. I ren desperation ringde jag givetvis min gamle kamrat och läromästare i bloggandets ädla konst. Han kunde dock inte annat än lära mig det jag redan kunde men inte heller då hjälpte det.

Återstod att läsa på bloggens hjälp-sida. Där visade det sig att det fanns massor med folk som frågat om liknande problem. Något om uppdatering  i webbläsaren skulle visst vara problemets lösning. Prövade det också men inte hjälpte det. Men efter flerfaldiga försök lyckades jag tydligen utföra de aktuella kommandona i rätt ordning. Men då hade jag först redigerat bilden fel men lyckades t o m byta ut den mot en med bättre storlek och form.

Men jag har ännu inte lärt mig hur man överför bilder från mobilen till datorn. Och då har jag ändå inte Motorola.

har det varit senaste dagarna. Har varit Uppsala tillsammans med syskonen och respektive för att fira äldsta systers 60-årsdag. Nå, hon fyller först om några dagar men tog festen med syskonen lite i förväg.

I torsdags åkte jag med min lilla bil till Umeå där vi hann ägna slutet av kvällen till att spela ett nytt frågespel kallat Bessewisser. Riktigt roligt. Det var hemma hos min yngre bror alltså. På fredagen tog vi deras bil mot Uppsala. Även svägerskan med. På kvällen hann vi gå på grekisk restaurang i Uppsala tillsammans med min brors äldste son.

Då fick jag lära mig lite ungdoms-tänk. Alltså sådant som man för årtionden sedan slutat begripa. Bakgrunden var följande:

Min yngre bors yngre son (19) och en kompis till denne hade avhandlat ämnet politik och kommit in på Håkan Juholt (nye (s)-ledaren) Den ene av de två hade  då utbrustit

- Han - Juholt alltså - måste vara en sådan som har Motorola mobiltelefon!

och den andre hade instämt direkt och det var uppenbart att för de två unga männen så var denna kommentar om att ha en Motorola tillräckligt för att ge en komplett bild av Juholts liv, värderingar, livsval och prioriteringar. Är det någon av läsarna som hänger med? Under middagen i Uppsala frågade jag min brors äldre son om han kunde vara tolk. Givetvis kunde han det och förklarade omedelbart vilken slags typ Håkan Juholt är enligt omdömet att han måste ha Motorola. Jag ger återigen kära läsarna chansen att gissa vad det uttrycket säger. (Svar finns långt ner i inlägget, men gissa först innan du kollar svaret.)*

Lördagen träffades vi först ute vid Ulva kvarn (då hade även yngre syster med make, vilka ankommit staden västerifrån, dykt upp i gänget och tvillingbror med fru kom lite senare med flyg från Umeå); sedan middag på kvällen hemma hos äldsta systern. På dagen ute vid Ulva Kvarn var också fyra av den yngre generationen med (dvs barn till några av oss syskon - dom är sammanlagt 15 till antalet) så fyra av dom fick en stunds kusinträff.

Som vanligt tog yngre bror täten i middagsunderhållningen och diktade (med måttlig hjälp från oss övriga) en hyllningssång på melodin Sjungom studentens lyckliga dar... Självklart melodival när man är i Uppsala!

Sjung om vår systers lyckliga dag
låtom oss fröjdas i (piiiiiiiiiiip)-domens vår
än klappar hjärtat (här gör sångaren en kort paus, känner på sitt eget hjärta och säger "jo, det slår")
med tveksamma slag
och den ljusnande framtid - igår.
Inga stormar än
i Fyrishovs bassäng
Morgonbadaren
(syrran tillhör sedan 10-15 år ett gäng som brukar träffas på morgnarna och simma)
blir först i syskons gäng
- när vi hurrar och lyfter en skål -
att passera de sextio år, att passera de sextio år
HURRA!

På söndagen hann jag gå i St Ansgars kyrka tillsammans med tvillingbror och svägerska. Där fick jag vara med om avtackning av kollegan Lars-Gunnar som nu slutar sitt tre månaders vikariat därstädes. Fick t o m förmånen  vara med i mässan, vilket syns här.


.

 Efter lunch/fika med hela gänget igen blev det bilfärd mot Umeå. Dit kom vi ca 20.30 och eftersom jag sovit ordentligt i bilen så fortsatte jag direkt hem istället för att fara vidare först måndag, vilket jag ursprungligen tänkt. 23.47 rullade lilla bilen in vid huset. En trevlig helg.** och ***

---

* svaret om Motorola och Håkan Juholt finns låååångt ner (för att du inte ska fuska)

** enda smolket i glädjebägaren var att jag missade chansen se en biofilm som jag velat se i månader och som aldrig lär komma hit upp till norrland. Började försöka kolla biografer under fredagskvällens middag. Tänkte att man kan ju i så fall gå på sena bion - om den skulle råka gå i Uppsala vill säga. Men för sent insåg jag att filmen gick på Fyrisbiografen kl 18.30 varje dag, men ingen senare föreställning.

Filmen heter Gudar och människor och lär vara grymt bra. En sann historia om ett gäng munkar i land i Nordafrika drabbat av radikal islamism. Munkarna inser att dom sannolikt kommer att bli dödade och brottas med om dom ska fly och rädda sina egna liv eller stanna och offra sig och vara till nytt för befolkningen så länge som möjligt. Synd att jag missade den när jag nu var så nära!

*** man kan ju undra hur intressant kära läsarna tycker det är att läsa om mina möten med släkten!? Tänk då vilken befrielse det är att jag inte har Facebook!. Tänk hur mycket ni då skulle vara tvungna läsa om mitt fullständigt ointressanta privatliv.

--

--

--

--

--

--

--

--

--

--

--

--

--

--

--

--

--

--

--

--

--

--

--

--

--

Att vara en så'n som har Motorola mobiltelefon betyder att man är ute, inte hänger med, är efter sin tid (fattar inget osv) Motorolatelefoner var ju populära kring 2000 - det var ju på Hedenhös tid!

På bloggen alltså. Har nu två dagar irad varit under 60 i besöksstatistiken.* Katastrof! Alltså måste jag göra något för att återigen stimulera kära läsarnas intresse.

Har sista dygnet talat med mina två bröder i telefon. Båda samtalen handlade om vår äldsta syster som fyller 60 i början av sommaren och den fest vi alla fem syskon ska ha hos henne. Min tvillingbroder - han är lika gammal som jag :) (+ (OBS!) 30 min) - konstaterade då att vi "som är så unga" också fyller 60 om drygt två år. Och när jag tänker på hur åren går så inser jag att jag ännu inte vet vad jag ska göra när jag blir stor.

Gårdagsdygnets kväll var jag på samtalskväll i bönhuset. Flera frågor diskuterades. Behövs det fler predikanter? Ja, tyckte alla som yttrade sig. Av de fyra nu aktiva är två redan i 70-årsåldern. Men frågan är hur man utväljer de nya. Och framförallt - tänker jag - hur har man rutiner och funktioner så att man kan lägga märke till dem som är potentiella kandidater. Inte så lätt kanske. Tidigare har det tydligen varit lite oenighet kring predikantkallelse- processen. Om jag fattat det rätt - rätta mig någon som kan om jag har fel - så beror det bl a på att traditionerna från Tornedalen och Österbotten (vilka båda finns representerade i Luleå) är lite olika.

En annan fråga som diskuterades gällde vilken ordning man ska följa vid gudstjänsterna. Måste man alltid läsa ur en postilla? Ska man följa ett mer utarbetat ritual, typ Söndagsgudstjänst enligt kyrkans handbok? Själv har jag alltid tänkt att om det vore så att laestadianerna (åtminstone med någorlunda regelbundenhet) gick i högmässan då skulle ju bönhusets eftermiddagsgudstjänst kunna vara väldigt enkel (typ psalm bön predikan i lagom antal) men eftersom de flesta aldrig eller ytterst sällan besöker en högmässa utan har bönhusgudstjänsten som sin enda "huvudgudstjänst" då tycker jag det vore angeläget med lite mer "liturgi" (Trosbekännelse, syndabekännelse mm). Att det skulle förekomma sjungna liturgipartier i lekmannaledd gudstjänst (utöver psalmerna) är kanske inte att tänka på!

En tredje viktig fråga som diskuterades var det dokument som en arbetsgrupp (i vlken jag själv ingått) jobbat fram och jag fick också presentera det. Bakgrunden är det som tidigare framkommit om en dold pedofilskandal i en laestadiansk församling i vårt östra grannland. Uppdraget till gruppen var att fundera över hur alla typer av oegentligheter kan undvikas och vad man gör om något ändå händer.

Gruppens huvudtankar har varit två (här uttalade med de formuleringar jag själv använde igår kväll):
- om vi i ett kritiskt läge ska handla rätt så måste vi i förväg lära oss tänka rätt
Alltså behövs förebyggande arbete som gäller, attityder, samtal, relationer.
- den förlåtelse som Gud och församlingen ger befriar oss inte från våra förpliktelser i samhället.
Dvs sker något olagligt så måste det föras till myndigheters kännedom. Vi får inte sopa under mattan.

Ungefär så. Hela dokumentet som är några sidor finns hos Luleå Fridsförbunds styrelse (men har ännu inte blivit officiellt antaget av styrelse och årsmöte).

Idag åt jag lunch med kollega och vi diskuterade de "större" ekumeniska frågorna. Frågan om enhet med de stora kyrkorna blir alltmer brännande för oss. Under sista veckorna har jag här på bloggen fått kritik för att vara för Rom-vänlig. Det är inget mot vad jag blir när jag möter den ortodoxa traditionen. Men det får jag ta en annan gång.

Men jag konstaterar bara (om jag nu ska sammanföra gårkvällen och dagen): så länge mina vänner bland laestadianerna finns kvar inom kyrkans ramar (även om det är ytterst formellt) då kan vi fungera tillsammans och jag trivs på många sätt i gemenskapen, men om - jag säger OM - laestadianerna mer konsekvent väljer en väg där man fjärmar sig från kyrkan - i praktiken helt klipper banden genom att man överger prästämbetet** och låter lekmän ta över sakramentsförvaltningen - då kommer jag inte med. Jag skulle hellre gå i en katolsk mässa än i en lekmannaledd laestadianmässa.

---

* 24 maj 55
   25 maj 59
annars har det de senaste tio dygnen pendlat mellan 63 och 75

** ämbetet är, enligt Luther, ett av kyrkans kännetecken och alltså för den sanna kyrkans existens lika viktigt som både ordet (predikan) och förlåtelsen (avlösningen) - vilka också hör till de sju kännetecknen

gick jag i gudstjänst idag. Först i Hertsökyrkan där jag själv ledde söndagsgudstjänst. Kören sjöng fint. Synd bara att det var sista gången den fick göra det under ledning av musiker Joel som inte får sitt vikariat förlängt. Att vi i vår församling behöver spara genom att dra in tjänster kan jag väl förstå men att just denna indragning skulle vara rimligast har jag inte blivit övertygad om. Inte så konstigt kanske för ingen har försökt övertyga mig.

Att jag själv ( i alla fall något så när) kunde klara min uppgift var ett smärre under. På fredagens eftermiddag blev jag riktigt förkyld och snuvig och var det en stor del av lördagen men blev lite piggare mot kvällen så idag orkade jag ut.*

På kvällen for jag i gudstjänst igen, denna gång i Björkskatakyrkan där Bosse (präst)och Ulrica (diakon) ledde en förbönsgudstjänst. Som grundordning var det också en söndagsgudstjänst, men förbönsdelen var utbyggd så att under det att vi sjöng sånger (Monica spelade) så kunde man gå fram och bli smord med olja av prästen eller få personlig förbön av diakonen eller skriva sitt böneämne på en lapp så att det sedan togs med i den gemensamma förbönen.

Faktiskt en riktigt fin gudstjänst. Och när man får lyssna till en kollegas predikan så ser man hur många djup som finns i en text. Nu är dagen inramad av "Guds ord och bönen" och veckan välsignad.

---

* när jag för ca ett år sedan berättade att jag blev snuvig vid denna tid så var det någon av läsarna som undrade om jag var allergisk. Det trodde jag inte då och tvivlar även nu men lite undarande blir jag då jag återigen drabbas precis när löven slår ut.

har jag just suttit och sett live via Dagens hemsida. Hoppas dom lägger kvar en länk så att man även kan se det efteråt. Givetvis härligt att få vara med fastän kroppsligt frånvarande. Vi behöver verkligen den här typen av evenemang i vårt land där det syns att det finns kristna i landet och att dom vågar står upp för sin tro.

Härliga sånger* men till Namnet Jesus hade dom en annan text än den vi är vana vid från psalmboken. Vi behöver kanske jobba vidare med en ekumenisk psalmbok? Att få sluta med O store Gud var ju härligt men där har jag för en tid sedan i laestadianernas sångbok Sions sånger funnit en vers som inte brukar finnas med i andra textutgåvor (är den senare tillagd?). Den passar bra att sjunga efter versen "Nar jag i Bibeln skådar alla under..." och lyder som följer

Och när jag vet hur Kristus lät sig födas
och hur han hjälpte frälste överallt
och sedan lät sig till försoning dödas
och uppstå i förhärligad gestalt

Då brister själen ut...

Pröva att sjunga den så ska du se hur den griper tag i dig.

Framtiden?
Hur blir det i fortsättningen? Ska det bli någon fler manifestation, hur ska det i så fall organiseras och vilka ska ansvara. Utan att i detalj känna till vilka som medverkat vid de hittillsvarande manifestationerna så har jag en känsla av att det är en förhållandevis liten grupp som återkommer. Många av dom som fanns på podiet har funnits där flera år tidigare också. Kan man bredda den gruppen? Hur skulle det gå till?

När man i förväg läser om vilka grupper som ansvarar för de olika torgens förmöten så får man för sig att det evangelikala/karismatiska draget är ganska dominerande. Också ganska små grupper inom den kristna flygeln får rätt brett ansvar. Jag saknar mer av de historiska kyrkorna. Katolikerna hade ett eget torg, men de ortodoxa? Tror inte dom hade något ifjol heller, men första året så var ju en tydlig ortodox procession med. Vill dom inte vara med? Har dom inte resurser? Jag tror att bredden är absolut nödvändig om det hela ska kunna förbli. Behöver vi möjligen ändra lite på de yttre formerna för att dom ska känna sig mer hemma? Måste man arbeta mer aktivt för att få dem med?

I diskussionerna om Jesusmanifestationen som redovisades i dagen för någon dag sedan så refererades att från visst (protestantiskt) håll hade det (tidigare år?) kommit kritik mot de historiska kyrkornas närvaro med ikoner och rökelse. En sådan trångsynt protestantism får absolut inte bli dominerande.

Jag tror att vi alla - katoliker, ortodoxa, lutheraner, väckelsekristna, andra evangelikaler och pingstvänner och karismatiker - nu behöver lära oss att stå sida vid sida. Vi är inte så många i vårt land längre. Det samhälleliga trycket mot de kristna kommer att bli hårdare. Vi behöver varandra.

---

* och alltid härligt att höra Johan Candelin - tillägger jag nu några timmar senare - även om jag hört allt förut. Men berättelsen om den ryska kvinnan som bara med sin kärlek övervann sinnet hos en polis som förstört hennes hem, är lika gripande varje gång man hör honom berätta det. Har du aldrig hört Johan så rekommenderar jag att du från OAS-rörelsens hemsida betäller någon CD, tex från OAS-mötet i Boden 2006.

Var på häktet idag på eftermiddagen - precis som alla torsdagar. Givetvis kan jag av sekretess- och själavårdsskäl inget berätta om vem jag träffar och vad vi talar om, men generellt kan jag säga att samtalen - som ibland sker med flera åt gången i ett dagrum och ibland enskilt i cellerna - varierar från vanligt vardagligt surr och roliga historier över samtal om saknaden efter familj och oro för framtiden till direkta samtal om andliga ting. Ibland kan något av samtalen sluta i bön och förbön. Så idag. Ibland är det spännande att få följa killarnas öden och äventyr. Ska man överklaga eller inte? Spänd väntan på domen, vad blev det? Någon blir glad när hovrätten sänkte straffet, någon förtvivlad när det höjdes. En sak är dock säker: på häktet är alla oskyldiga! Finns ingenstans i samhället så många oskyldiga samlade på ett och samma ställe som på fängelser och i häkten!!!

Andra oskyldigt drabbade läste jag också om idag. Till häktet kommer alltid tidningen Dagen varje vecka. Alltså hinner man bläddra igenom den lite snabbt. Idag greps jag av rubriken på framsidan Aborterade foster låg och självdog. Den handlade om vad som händer när ett aborterat foster (vid en sen abort) visar livstecken efter ingreppet. Man lägger det under en filt i sköljrummet och låter det självdö. Obehagligt och jobbigt tycker personalen. Vad göra? Av omsorg om den inblandade personalen ska man nu skärpa rutinerna så att man alltid på något sätt kan se till att fostret verkligen är dött när det kommer ut. Hur? Ta till alternativet från vissa andra länder: ge fostret en dödlig injektion?

Men vore det oetiskt att så medvetet döda ett fortfarande levande foster? Nätupplagan av artikeln och pappersupplagans text är inte riktigt likadana men i nätupplagen säger filosofen Torbjörn Tännsjö nej till att det vore oetiskt och fortsätter med en klarhet som vår obefintliga abortdebatt oftast undviker:
- Aborten innebär ju ett dödande av fostret. Alltså är det enligt Tännsjö "bara frågan om på vilket sätt man ska utföra den handlingen".

Jag tänker: i nazityskland uppfostrade man dom som skulle bli förövarna i den stora industriella förintelsen genom att låta dom på sjukhus vara med i hanteringen att döda obotligt sjuka, handikappade och efterblivna. Sakta sänktes trösklarna och man vande sig.

Och visst var det väl av omsorg om "personalen" (SS-soldaterna) som man övergick från nackskott till gaskammare?

Vad finns det för garantier att vi i vårt land - när vi nu en gång så tydligt klivit över den gräns som innebär respekt för det mänskliga livet i alla dess former - ska kunna stoppa utvecklingen?

Med benägen hjälp av min gamle kamrat har jag lyckats lägga in en bild av senaste tidens statistik på bloggen. Man ser tydligt nedgången under bloggfastan, men anar också den oerhörda troheten från kära läsarna som var på hugget direkt från Påskdagen.

Kul att se tycker jag. Hoppas ni följer mig i fortsättningen också. Men nu är det slut på skriverier om Rom och katolicism för den här gången, så JanneL kan nu ta en välbehövlig vila.

Snart kommer det något helt annat.

I mitt förrförra inlägg Argument mot katolicismen har JanneL i en kommentar lagt in en länk till en katolikkritisk film (54 min) som han tyckte jag borde se. Jag såg den och skrev sedan en kommentar som blev en kommentar till som blev en till - eftersom man alltid glömmer något som man sedan vill lägga till.

Funderade om jag skulle skriva ett helt nytt inlägg då det blev långa kommentarer, men hänvisar tillbaka till föreg föreg inlägg istället.

En kort sammanfattning av vad jag vill säga i mina tre kommentarer kan vara detta:

man bör som lutheran passa sig lite för reformert katolikkritik. Risken om man låter sig påverkas för mycket av den är att man

a) sågar av den gren man själv sitter på
b) går ur askan i elden

I en kommentar till mitt förra inlägg skriver JanneL att jag verkar "tagen" av det katolska. Givetvis är jag det. En av min "bästa grenar" - för att nu tala skämtsamt idrottsspråk - har alltid varit tävlingsformen "hålla med senaste talare". Detta är väl känt bland alla som varit mina kamrater sedan gammalt.*

JanneL lämnade i sin kommentar en länk till en artikel han tyckte jag borde läsa. Det var en ytterst katolicismkritisk artikel, jag gissar att den är skriven av en fd katolik som nu blivit protestant.**

Som jag redan skrev i en kort kommentar till JanneL:s kommentar så tycker jag att artikeln till stora delar präglas av den attityd som jag redan förklarat mig ogilla: man tar för givet att någon har fel och söker sedan bevis för saken.

Jag skrev vidare i den korta kommentaren att det finns vissa saker där jag kan hålla med. Tex är jag mycket tveksam om man börjar använda ett ord som medlare om Maria. Även har ju ordet medåterlöserska börjat användas. Även om jag medger att det kan finnas sätt*** att förklara användandet av ett dylikt ord så att det inte blir (åtminstone inte alltför) fel så är det ändå tveksamt att använda ord om Maria som man annars uteslutande använder om Kristus - eller ord som alltför mycket liknar dem.

I andra delar är artikeln som JanneL länkade till rent lögnaktig. Det gäller tex argumentationen om Påvens ofelbarhet. Jag kan nu inte så mycket om tänket kring detta - och den läran har väl aldrig hört till mina största favoriter - men en sak vet jag: "ofelbarheten" i detta sammanhang har inget att göra med moralisk fullkomlighet hos de individer som innehar ämbetet som Påve. Alltså faller till stora delar artikelns argumentation i detta stycke.

I ett avseende argumenterar artikeln för åsikter som inte bara är icke-katolska utan även icke-lutherska och det gäller som sagt nattvarden. Argumentationen i artikeln är klart reformert och det är ingen tvekan om att vi lutheraner på denna punkt står närmare den romersk-katolska synen än den reformerta. Vi (lutheraner) tror att brödet och vinet verkligen är Kristi kropp och blod****. Man talar på latin om realpresens (verklig närvaro). Det lär ju vara en dispyt kring denna fråga som fick Luther att säga till de reformerta: "ni har en annan ande än vi". Det sägs ju att han också på latin ristade in orden "detta är min kropp" i bordsskivan för att inte ge vika i diskussionerna.

När författaren avvisar titeln Guds Moder för Maria då vill jag inte heller följa honom. Guds Moder är en gammal erkänd äretitel som omfattas även av de ortodoxa och är alltså ingen "katolsk" särmening. Personligen brukar jag ha de ortodoxa som lite av "facit" när man från luthersk utgångspunkt frågar sig vad av det "katolska" man kan acceptera. Det som även godkänns av de ortodoxa blir svårare för en lutheran att avvfärda än det som är rena romerska särmeningar. Men förmodligen är artikelförfattaren mer av den reformert-biblicistiska typen som avfärdar allt som inte ordagrant står i Bibeln***** (dock inte helt för han godkänner ju ordet "treenighet") och då åker ju benämningen Guds Moder.

Sammantaget:
jag gillade inte artikeln även om den kunde innehålla ett och annat sant ord. En artikel av den typen är för mig mer ett uttryck för ett själavårdsbehov än det är en teologisk argumentation. En person som sannolikt vuxit upp i en katolsk "uppfostringskristendom" (de flesta av oss växer upp i uppfostringskristendom oavsett samfund och andliga sammanhang) och som sedan råkat hitta den personliga "levande tron" i ett annat sammanhang och som sedan tror att hela tillvaron måste tolkas efter hans egen personliga erfarenhet och att hans "gamla" är fel för alla och att hans "nya" är rätt för alla.****** 

---

* en terapeut jag en gång talade med sade att det beror på att jag är mellansyskon - två äldre, två yngre syskon. En sådan mellanperson som trängs från båda hållen måste uppöva anpassningen som överlevnadsstrategi.

** En så pass kunnig men samtidigt aggressiv kritik brukar oftast bara kunna levereras av konvertiter som kritiserar sitt gamla sammanhang. Om författaren inte är f d katolik utan varit protestant hela sitt liv då imponeras jag av förmågan att vara så hätsk mot någonting som man aldrig haft att göra med.

*** så vitt jag förstått så kan man tex säga (rätta mig om jag har fel) att en förutsättning för frälsningen (i den form som det nu behagade Gud att genomföra den) var att Maria sade sitt "ja" till Guds kallelse genom Gabriels ord. Om hon inte gjort det hade Jesus inte blivit född och då hade det hela inte skett. Alltså är Maria med/delaktig i återlösningens fullbordan.

**** när lutheraner kritiserat den katolska transsubstantiationsläran (läran om hur brödet och vinet blir Kristi kropp och blod) så beror det inte i första han på olikhet i synen på "resultatet" dvs att vi i brödet och vinet får del av Kristi kropp och blod, utan på att lutheranerna ansåg transsubstantiationsläran vara byggd på en filosofisk begreppsapparat som dom fann främmande.

***** det finns även många "lutheraner" som tror att en dylik biblicism är luthersk och många inom våra lutherska väckelserörelser är så påverkade av dylik reformert anda att dom börjat förlora insikten om hur "katolsk" äkta lutherdom egentligen är. 

******jag tror också att alla "kristendomsuppfostrade" måste komma till personlig tro, men det betyder inte att det sammanhang där man är fostrad med nödvändighet är felaktigt (om man nu råkar finna den personliga tron i ett annat sammanhang).

Trodde jag var klar med Rom, men nej, det finns alltid mer att berätta.

Först måste jag berätta att under våra vandringar under helgen kom vi även förbi det ställe som påstås vara den påstådda enda kvinnliga påvens - Påvinnan Johanna - dödsplats. Bosse berättade inte vad vi var på väg till men garanterade att det skulle bli en överraskning. Givetvis tog jag ett kort av denna heliga plats. Tyvärr föreföll platsen inte vara lika omhuldad och vårdad som andra helgonanknutna platser.

Har även varit i den kyrka där det påstås finnas en bild av den kvinnliga biskopen i kyrkans historia. Det är en mosaik som förställer en kvinna med texten Teodora episkopa. Givetvis har kyrkliga feminister här känt vittring men kyrkan har alltid vetat att hon i själva verket var mor till en biskop. Men lite kittlande är det ju att få sina stabila åsikter (=fördomar?) utmanade.

Tänkte också ge en länk till en artikel på nätet som handlar om reliker. Jag har ju berört det lite under mina berättelser. Det är ju en del i den kristna traditionen som vi på den protestantiska sidan traditionellt sett varit mycket tveksamma mot. Och på många sätt med all rätt. Givetvis fanns under medeltiden ett stort geschäft med detta; handlare som gjorde sig pengar på falska reliker och stora överdrifter.

Men likväl: när man möter annan tro och annan åskådning än sin egen så menar jag att det gäller att förstå den andre utifrån hans egen bästa förklaring av sin ståndpunkt, inte efter mitt värsta förtal av hans ståndpunkt. Det är ju så vi själva vill bli bemötta. Gyllene regeln, du vet. Och Luthers förklaring till åttonde budet, "tyda allt till det bästa". I detta tror jag att kristna av alla grupper har brustit under årens lopp. Jag ska därför som sagt ge dig en länk till en artikel där en katolik själv skriver om reliker. Läs och begrunda. Du behöver inte alls hålla med, men tala åtminstone sanning om det du inte håller med om.

- - - - - -

PS.
I ett av de första inläggen om Romvistelsen berättade jag också att vi på lördagskvällen satt på ett utecafé där en kvinnlig gatusångerska underhöll med sång och musik som jag uppskattade. Jag köpte som sagt en skiva. Och även om jag nu när jag lyssnat på den några gånger måste medge att både inspelningen ocH själva CD:n kanske har lite hemmagjorda drag så är det ingen tvekan om att den enkla musiken är av den typ jag själv kunde uppskatta - och spela, även om jag inte på långa vägar var lika skicklig med gitarren - i min ungdom. Även på nätet finns lite musik: Loredana Grisafi. Perfekt bakgrundsmusik vid ett cafébesök i Rom en ljum sommarkväll.

Nu till något helt annat!

Som man väl brukar säga. Kanske är det dags för det. Efter några dagars stadigt uppåtgående besökskurva på bloggen har den nu vänt lite neråt. Ska jag tolka det som att kära läsarna är less på mina romaniserande skriverier? Men var lugna. På söndag avser jag - om inget oförutsätt inträffar att gå till östlaestadianska bönhuset på eftermiddagen* och höra predikan av Erling Wälivaara. Då är den andliga ordningen återställd. Samtidigt förvarar jag rätten att något ta ut svängarna. Talade just i telefon med en god vän som hävdade att tecknet på att ett andligt sammanhang snarast är en sociologisk storhet med sektprägel är att det råder total likformighet i åsikter och tankar. Är det en äkta andlig gemenskap finns det alltid ett mått av individualitet eftersom vi är individer, inte robotar.

Det andra som jag tänkte berätta om är att vi i förmiddags hade vår månatligen återkommande ekumeniska pastorssamling i Stadsökyrkan. Denna gång - precis som vi haft några gånger - tillsammans med Bodens predikantförbund.

Ämnet för dagen var mission. Vi fick en berättelse (med bilder) först från en resa som en grupp inom EFS gjort till lutherska kyrkan i Tanzania och även lite redogörelse om det vänförsamlingsarbete som EFS i Luleå sedan några år tillbaka börjat bygga i relation till en församling där.

Lite samtal i grupper sen om missionsarbetet. Våra sätt att hantera detta skiljer sig ju en aning mellan samfunden. I en del frikyrkosamfund har det varit tradition att en enskild församling (möjligen i samarbete med en eller flera grannförsamlingar) skickar ut missionärer som dom har ett direkt eget ansvar för. I vår kyrka har ju den yttre missionen kanaliserats genom vår gemensamma Svenska Kyrkans Mission (nu ändrat till svenska kyrkans internationella arbete).

Från en del av oss i svenska kyrkan framfördes nog tanken att detta namnbyte (även namnet Lutherhjälpen har ju försvunnit) är en klar försämring. Det nya gemensamma namnet har inte samma lockelse som de gamla kända. Vi konstaterade också att numera är det på ett helt annat sätt möjligt för enskilda att direktkommunicera med människor långt bort i världen. Det innebär många kontakter som går vid sidan om gemensamma centrala kanaler. Kanske innebär det även att svenska kyrkans organ centralt måste hitta nya vägar att kanalisera internationell kontakt och bistånd så att man kan uppmuntra enskilda församlingars egna kontakter.**

När det talades om "mission i retur" så sades också att detta innebär att vi själva måste våga bli utmanade och påverkade.*** Vi blev alltså också av varandra under samtalet påminda om att även vårt eget land i allra högsta grad nu är ett missionsland. En av närvarande pingstpastorer berättade om en grupp i USA som börjat se som sin kallelse att missionera i Sverige. Han hade även sett deras video där dom värvar missionärer att sända hit. I den omtalas vårt land som ett av världens mest sekulariserade där högst 2% av befolkningen går i kyrkan. Som exempel på den totala avkristningen intervjuas en grupp ungdomar vilka inte har den blekaste aning om vad kristendom är.

Vårt land ett missionsland? Vi brukar väl säga det ibland, men tydligen var det nästan en chock även för en pingstpastor att se vårt eget land så brutalt framställt.

Vårt land ett missionsland? Den insikten skulle jag önska på allvar präglade oss i Luleå Domkyrkoförsamling när vi ska fortsätta vår "verksamhetsutveckling" och vårt målskrivningsarbete.

Läste f ö i tidskriften Kyrka & Folk som kom idag om en av Missionsprovinsens gemenskaper i Karlstad som tydligen fått igång ett fint lokalt missionsarbete bland både utbytesstudenter och missbrukare. Mycket glädjande och inspirerande att läsa. Här ser man att Missionsprovinsen inte alls bara består av människor som sitter och tjurar och är "emot kvinnliga präster" utan finner vägar att förverkliga en kallalse också till mission. Det skulle jag behöva bli mer gripen av. Kan jag bli det inom svenska kyrkan eller måste jag gå med i Missionsprovinsen?

Mer gripen av missionstanken kanske man kan bli även på annat sätt? Till hösten 4-5 oktober är det en missionskonferens på Johannelund i Uppsala, Mission i Sverige. Jag föreslog på vårt prästkollegium igår att vi alla skulle åka. Kanske kan vi sända några som representerar oss, tyckte arbetsledaren. Det vore kul.

---

* på förmiddagen firar jag högmässa i Hertsökyrkan där även en gospelkör från Umeå medverkar

** frågan akualiserades i Motion 2010:37 i kyrkomötet i höstas av Frimodig Kyrkas Leif Nordlander (tidigare ordförande i OAS-rörelsen)

*** man kommer osökt och oprovocerat att tänka på de ytterst kraftiga markeringar som kommit till svenska kyrkan från världens två största lutherska kyrkar, de i Tanzania och Etiopien, med anledning av Svenska kyrkans beslut 2009 att tillåta kyrklig vigsel av enkönade par. Den etiopiska lutherska kyrkan Mekane Yesus har ju uttryckt sig så drastiskt att den ger svenska kyrkan ett år till bot och bättring - annars bryter den förbindelserna.

Ett inlägg till - minst - måste det bli innan jag har pratat av mig min Romresa. När jag ser igenom det jag hittills skrivit så inser jag att det delvis verkar som om mötet med katolsk tro och fromhet är fullständigt nytt för mig och därför väcker så tydliga reaktioner. Så är givetvis inte fallet. Men en dryg vecka i Rom med besök i åtskilliga kyrkor under ytterst sakkunning guidning ger många betydligt mer påtagliga möten och därför förnyade insikter. Men jag inser att jag delvis när jag skriver argumenterar mot någon slags katolikrädsla som kanske en gång funnits hos mig själv och som jag inbillar mig kan finnas hos någon bland läsarna.

Nu var vi inte bara i Rom. Ett dagsbesök i Assisi blev det också där man fick se den kyrka i två våningar som byggts ovanpå den krypta där man kan komma i närheten av Franciskus grav. Jag satt där en lång stund. Det var mycket gripande. Säkert var det på den platsen precis som det är med vissa platser i Israel: dom blir heliga också av de många besökande människornas förböner under många århundraden. Det är väl precis som vi även kan känna i våra lutherska kyrkor: det är mer "känsla" i en gammal kyrka. Och vi tror inte bara att det beror på arkitektur eller vacker utsmyckning. Vi brukar tala om att den är inbedd.

Så kändes det verkligen vid Franciskus grav. Jag hade nästan kunnat sitta kvar där än. Franciskus var en kyrkans reformator*. Också vi kan ju med lätthet ta till oss mycket av hans budskap och uppleva honom som en av "de våra". Och det är väl detta som är den stora upplevelsen där nere att man inser att mycket av det arv som där omhuldas också är vårt. Petrus och Paulus och Franciskus levde ju innan vår kyrka separerats från den romerska. Så dessa helgons gravar är också "våra".

Det här med gravar är ju annars viktigt. Peterskyrkan är byggd på Petrus grav. Och andra helgons gravar har också blivit gudstjänst- och kyrkplatser. Spontant kanske många av oss funderar över varför man ska bry sig om gamla gravar. Men jag brukar tänka att även vi som i vår tradition föraktfullt kunnat tala om felaktig "helgonkult" vi har också våra "helgon". Jag brukar tänka på alla laestadianer som kommer långväga ifrån för att se Laestadiuspörtet i Pajala och Laestadius´och hans hustrus gravar.

Nästa steg är ju reliker, dvs föremål som haft anknytning till en helig människa. Beroende på hur tät kontakten varit mellan förmålet och helgonet kan reliken vara av olika grad**. Att vi inte förstår poängen med det beror kanske till stor del på att vi saknar kontakt med eller relation till helgonet ifråga. Jag tänker åter på Laestadius. I pörtet i Pajala hänger hans pipa på väggen. Jag garanterar att många nutida kristna när dom inser att här kan dom både se och beröra ett föremål som han dagligen höll i sin hand, då blir dom lite rörda. Föremålet hjälper en att känna närheten till personen.

Det är klart att det funnits - och kanske finns - en  massa osunda överdrifter när det gäller sådant, men är allt därför fel? I olika kyrkor i Rom fick vi se de kedjor som Petrus fängslades med, bitar av krubban som Jesus låg i, den pelare*** vid vilken Jesus bands när han piskades av Pilatus soldater osv. Är det sant att dessa förmål är äkta? Ingen kan väl veta. Är dom därför värdelösa? Nej, knappast. Sitter man och tittar på dom så hjälper dom en i den andliga meditationen: man ser kedjorna och oavsett om dom är äkta eller ej så hjälper dom en att inse att så var Petrus - till slut, efter både fall och upprättelse - beredd att så följa sin Frälsare att han gick med honom i både lidande och död ty "det är lärjungen nog om det går honom som hans mästare". Hade jag inte sett kedjan så hade aldrig detta bibelord kommit i mitt sinne. Då hade jag kanske haft tankarna på motorcyklar istället. Ytterst verksam predikan således.

Och när man satt och tittade på brädbitarna som påstås komma från krubban där Jesus vilade som nyfödd då blir det stort att verkligen inse vad det betyder att himmelens och jordens skapare behagat ta gestalt i ett litet oansenligt människobarn. Om jag väljer att koncentrera mig på möjligheten att reliken är oäkta så missar jag även denna "predikan". Och det vore ju synd.

Hur länge ska jag fortsätta? Jag konstaterar bara att det finns uttryck i den kristna andligheten som vi varit skeptiska mot eller kanske bara varit helt okunniga om. Bara ett öppnare sinne önskar jag. Allt är inte fel som är främmande eller ovant för oss. Men allt är inte heller nödvändigt för alla. Låt oss vara generösa mot varandras andliga uttryckssätt.

I en av de kyrkor vi besökte - jag har för länge sedan glömt vilken kyrka som hette vad, trots att jag upprepade gånger frågat Bosse - fanns en staty av jungfru Maria. Vi stod vid den en stund i tyst bön efter det att vi tänt varsitt ljus. Jag medger gärna att det mesta av den andlighet som är knuten till Maria varit främmande för mig även om jag länge vetat att även Luther "medger" att "Maria ber för kyrkan". Men när vi stod där så kände jag plötsligt att jag skulle be om Marias förbön på ett sätt som jag aldrig förr gjort. Det är bara att erkänna: jag blev otroligt berörd. Kunde inte hålla tårarna tillbaka.

Vi besökte också en kyrka som tydligen satsade lite mer på evangelisation och att aktivt förmedla den kristna tron. Inne i kyrkan kunde man - mot en frivillig gåva - ta för sig av en mängd små häften om olika delar av den kristna tron. Givetvis plockade jag en bunt. Har redan läst den som handlar om ekumenik. Här tycker man kanske att en mer ödmjuk hållning från den romerska sidan kunde vara på sin plats. När man läste att de ortodoxa kyrkornas "födelse" förlades till år 1054, dvs det år då den slutliga splittringen skedde mellan västkyrkan (romersk-katolska) och östkyrkan (de ortodoxa) då kan man ju bara skratta. Att uppfatta det som en förolämpning skulle ju vara en ytterst mild reaktion från ortodoxt håll.

Men när jag läste det låg jag redan i min säng långt från kyrkan ifråga. När jag gick därifrån tidigare på dagen bar jag med mig ett betydligt roligare minne; en stor skylt på ytterväggen mot gatan på vilken det stod:

Omvänd er och tro evangelium.

Kändes nästan som Roms laestadianska bönhus!

Så till sist:
på söndagen gick vi till Peterskyrkan för att vara med om högmässa. Och då återstår frågan: gick jag till nattvarden eller inte? Förra sommaren lät jag läsarna gissa om jag kommunicerade vid den nattvardsgång som burmesiska baptister hade i Hertsökyrkan så ni får gissa även denna gång.

Mina utgångspunkter:
1. Man ska inte slarvigt hoppa över staketen mellan kyrkorna. Det finns "protestanter" som nästan skryter med att dom gått till katolsk nattvard "fast jag vet att man egentligen inte får det" nästan som om det är den lille protestanten som med sin nådiga närvaro bringar välsignelse till detta förvillade sammanhang. Sånt högmod gillar jag inte.

2. Generellt tycker jag att man när man kommunicerar ska
a) dela tron att i nattvarden ges en verklig delaktighet i Kristi kropp och blod
b) tro att prästen är en riktig präst

3. Det kan tänkas att man som tillfällig gäst kan ges möjlighet kommunicera i ett annat samfund

4. Man bör uppleva sig vara ett med det som gudstjänsten i övrigt förmedlar. Den tro som kommer till uttryck i liturgi och böner bör man vara ett med.

5. Att kommunicera i katolska kyrkan i Sverige skulle jag knappast ens överväga.

Jag kan väl avslöja att p 4 uppfylldes****. Hela gudstjänsten kändes ungefär som en mässa i Hertsökyrkan - bara i lite större skala:)

Så frågan är: hur gjorde jag?

---

*man tänker: vad hade hänt om reformatorn Luther några hundra år senare också varit italienare. Hade det gjort det lättare för påvar och kardinaler att lyssna på honom (det är onekligen lite skillnad på romansk och germansk kultur och mentalitet)?

** vid mitt förra besök i Rom 1999 fick jag se (några av?) de reliker som finns kvar efter heliga Birgitta, dvs några benbitar ur hennes kropp. Då funderar man ju: kan någon helighet finnas där - under förutsättning att personen varit en andlig person givetvis? Paulus skiver ju att vår kropp är den helige Andes tempel. OBS! kropp. Inte den "själ" eller "ande" som finns i kroppen. Utan kroppen. Om nu Anden finns i kroppen kan vi då (med säkerhet) säga att att den Helige Ande helt lämnar kroppen när vi dör? På vilken grund i så fall?

*** kan det vara sant att man med säkerhet vetat vid vilken pelare Jesus bundits och sedan tagit hand om den? Varför inte? Jämför med Palmemordet. Vid den plats på Sveavägen där han sköts har man lagt en plakett i trottoaren. Det betyder att vi med säkerhet vet att på några av trottoarstenarna i närheten har Palme gått. Om man nu tänker sig att det kom ett rykte att Tekniska nämnden i Stockholm ska låta byta ut trottoarstenarna mot nya; om någon då ser till att ta dem tillvara och lägger dem på annan plats, då kan vi ju om några hundra år med säkerhet veta att på någon av dessa stenar har Palme gått. Varför inte?

Vad jag vill säga är bara att vi inte får förfalla att tro att allt är bluff bara för att det är gammalt. Det fanns ju en tid när även dåtiden var nutid. Sedan kan man ju inse att om inte pelaren togs tillvara före Jerusalems förstöring så blev det nog svårt. Men gäller det dess funktion så jämför med vad jag skrev om kedjor och krubba.

**** inte så konstigt. Vår kyrkas nuvarande gudstjänsthandbok (från 1986) är ju starkt påverkad av den allmänkyrkliga liturgiska förnyelsen (= i praktiken det som gäller i katolska kyrkan). Det är ju detta som gjorde att många (förment?) lutherska grupper i vår kyrka (bla västlaestadianerna) hade svårt acceptera nya handboken när den kom. Själv har jag aldrig haft problem av den typen och använder ju också nästan konsekvent de mest "högkyrkliga" alternativen.

Tyvärr - får man väl säga - kan det finnas en befogad fruktan för att vår kommande handbok, som nu ska börja utarbetas, kommer att präglas av ännu mer tveksamma inflytelser, feminism, inklusivt språk, allmän liberalism och uttunning. Då kommer jag också att bli "västlaestadian" dvs en sådan som föredrar "gamla" handboken.

Måste berätta ytterligare en sak jag såg i Rom. Det var en skylt på ett mindre torg som hade någon anknytning till vår egen drottning Kristina. Ni vet hon som på 1600-talet konverterade till katolicismen och flyttade till Rom. På skylten stod det beskrivet som att hon "konverterade till kristendomen från den protestantiska religionen". Det var lätt att förstå trots att det stod på italienska. Den engelska översättningen var dock mildare: där konverterade hon till katolicismen. Men då föredrar jag italienskan. Jag menar: sug på den karamellen alla kära protestanter! En protestantisk religionsutövare som blir kristen när hon blir katolik!

Varför tycker jag att detta är så underbart? Jo, därför att i vår del av världen har ju vi haft ett fullständigt omvänt problemformuleringsmonopol. Där är det ju katoliker som blir kristna när dom blir protestanter. I min ungdom hade jag en Själavinnarens handbok (eller vad den nu hette). Den var full av lämpliga bibelord att ta till i argumentationen med olika människor som värjde sig mot kristendomen. En avdelning i boken var bibelord "för katoliker". Är det inte gulligt? Från båda sidor är vi helt övertygade om vår egen förträfflighet och sanning och om de andras totala insiktslöshet.

En liknande upplevelse fast på motsatt vis fick jag i en kyrka som hade någon anknytning till Ignatius av Loyola, jesuitordens grundare. I en tackbön till Gud beskrevs han i termer av stor Gudsman och evangeliets och kristendomens spridare. Tänk, vi som tidigare fått bilden förmedlad till oss att Ignatius var den skummaste av de skumma eftersom han grundade den orden där medlemmarna gick omkring med en dolk i krucifixet med vilken dom stötte ner protestanter (sanna kristna) så fort tillfälle gavs.

Kära läsarna märker att jag faschineras av detta faktum hur båda sidor kan vara lika säkra på sin sak* att andra sidan har fel och att man på båda sidor tar det faktum att dom andra så säkert anser sig ha rätt som ett ännu starkare bevis på att dom har fel. Till slut förlorar man förmågan att höra vad den andre säger. Man lyssnar inte längre. Istället för att lyda åttonde budet enligt Luthers förklaring att "tolka och tyda allt till det bästa" så söker man finna bevis på den andres missuppfattningar.**

Under dagarna i Rom har jag försökt att med öppet sinne lyssna till vad dom andra säger. Men vad jag tyckte mig höra får jag berätta i nästa inlägg.

---

* minns en historia som min gamle kamrat för länge sedan berättade: i den församling där han då arbetade fanns två delar av samma släkt. Ena delen baptister andra delen laestadianer. Men grundhållningen vi har rätt och dom har fel och attityden av totalt avståndstagande från de andras kristendom var exakt lika dan.

** det finns i detta vissa likheter med komplikationerna kring det sk styckmordet som jag tidigare skrivit om här och här. Redan i ett tidigt stadium bestämde sig polisen för att "obducenten" var skyldig och dom sökte bevis för den sanningen istället för att utreda förutsättningslöst. Och när de två läkarna stod inför rätta och "alla" - pga medias ensidiga beskrivningar - "visste" att dom var skyldiga så blev ju det faktum att dom föreföll så oberörda av det hemska dom gjort bara ett ännu tydligare bevis på att dom verkligen gjort detta hemska.

Om intrycken från Rom skulle man givetvis kunna skriva nästan hur mycket som helst. Och eftersom jag är ledig idag så finns det tid för ytterligare inlägg.

Under helgen vandrade vi alltså runt i Rom åt både höger och vänster. Eftersom jag själv gett bort min karta så var jag hänvisad att följa Bosse i spåren och tappade väl därmed orienteringen en aning jämfört med om jag kunnat hålla koll på kartan var man befann sig. Att göra det senare hade dock krävt sin man med den hastighet med vilken Bosse avverkade Roms alla sevärda kyrkor. Till mina arbetskamrater som åkte hem i fredags kan jag bara säga: om ni tyckte att ni under veckan fick se mycket kyrkor så var det bara förnamnet. Eftersom vi under helgen bara var tre som gick tillsammans så gick det också fortare än när en större grupp ska följas åt.

Rätt ofta noterade jag dock att jag blev på efterkälken i förhållande till mina två vänner. Funderade ofta vad det berodde på. Till slut insåg jag att jag ständigt saktade farten vid alla MC- och skoterparkeringar - och dom finns ju överallt - för att se om där fanns något beundransvärt fordon. Om jag nu någon gång skulle tänka mig att byta från MC till skoter - vilket inte förefaller så troligt - skulle det då bli en Honda Silverwing eller en Yamaha Majesty eller en Suzuki Burgman, det är frågan. Och låter man sig distraheras av sådant så blir man givetvis ständigt på efterkälken. Antalet skotrar var som sagt oräkneligt men så är ju detta också Vespans förlovade land (säger vi svenskar som ofta kallar fordonstypen efter den hos oss mest kända modellen). Flera gånger såg jag även den BMW-skoter som är byggd enligt ett helt nytt koncept: högt ryggstöd med sidoskydd vid axlarna där man sitter fastspänd med fyrpunktsbälte och med en stadig skyddsbåge som tak över huvudet. Tanken tycks vara att den ska kunna välta och rulla runt och man ändå ska klara sig. Blir det framtidens melodi? Undrar om det fungerar i praktiken? Även den söta trehjuliga skoter (två framhjul i bredd, men ändå inte mycket bredare än en vanlig skoter) som säljs under lite olika namn kunde man beskåda då och då. Här kan du se bilder av den under namnet Piaggio mp3. Den får i Sverige framföras med vanligt bilkörkort kan jag upplysa mina vänner som saknar MC-kort. Roligt att se även kvinnor i kjol och pumps med höga smala klackar blåsa förbi som om dom var på racertävling. Att man inte såg en enda krock under sin vecka är ett fullständigt under.

Under taxifärden till flyget igår fick vi ju också s a s se trafiken "inifrån". I Sverige hade taxichauffören garanterat krockat flera gånger. Men icke. Vad beror det på. Förmodligen på en med generna inplanterad förmåga att kombinera framfusighet och verklig hänsyn. I Sverige brister vi i båda egenskaperna och kör bara enligt reglerna och så fort någon bryter mot dessa så smäller det. Ungefär så känns det. Roligt var det också när man efter några dagar vågade göra det som man som gående måste för att komma över vägen: gå rakt ut i trafiken. Det gällde att fullständigt glömma det svenska sättet att korsa en väg: "stanna, titta dig noga för och om det kommer en bil så väntar du" vilket vi blivit itutade ända sedan lågstadieåldern. När jag en gång skulle tillämpa mina nyvunna kunskaper och inte noterade att det var i en av de (få) korsningar där det var trafikljus - vilket just då var rött för gående - höll det på att gå sämre.

Efter denna exposé i trafikens värld återvänder jag till det vi ägnade helgen åt: kyrkobesök. Här fanns allt. Och varje gång man undrade om vi inte snart hade sett Roms (centrala centrums) alla kyrkor så betygade Bosse "detta är bara början". Varje dag när det för ett ögonblick verkat som om även Bosse var mätt på kyrkor och vi gick för att uppsöka lämplig restaurang till kvällen eller en bankomat för att kunna betala middagen så yttrade Bosse lite försiktigt "då kan vi ju ta den eller den vägen så kan vi gå förbi en kyrka där man kan se..."

Jag får erkänna att när vi på söndagskvällen gick ut för att ta en kopp kaffe - vi hade intagit middagen på vårt boende Fraterna Domus - så sa jag till Bosse att om han går förbi en kyrka till så får han en rak höger rätt i nyllet.

På måndagsmorgonen innan taxin kom hann vi dock med en sista kyrka. Vi valde den istället för att uppsöka den affär där vi tidigare köpt ett visst vin som jag tänkte införskaffa ytterligare en flaska av.* Vi insåg att det var lite för långt till affären. Istället besökte vi en kyrka där man hade som specialitet att be för själarna i skärselden. Så fick jag äntligen möte något i den romerska världen som känns riktigt främmande och fick för ett ögonblick odla lite lutherska fördomar. Under tiden i övrigt har det varit dåligt med den saken. Det är bara att erkänna att i huvudsak känner jag mig ganska hemma i det stora andliga arv som den romersk-katolska kyrkan äger; jag inser mer och mer hur "katolska" vi svenskkyrkliga lutheraner egentligen är (om vi tar vårt rika andliga arv på allvar); att vi lutheraner egentligen bara utgör en gren i det stora katolska trädet; hur mycket av det som vi slentranmässigt brukar avfärda som "katolskt" egentligen inte borde vara så främmande och att det andliga arv som på djupet är vårt utan problem skulle rymmas i den stora katolska kyrkan.

Men lite mer om dom tankarna i nästa inlägg.

---

* vinet hette ( i svensk översättning) Påvens källa och det var min avsikt att inköpa en flaska för att ge som tröstegåva till vännen och kollegan Father Brown som fått vara hemma i det andligt karga norrbotten när hans vänner vandrade omkring i den heliga staden. Nu får han nöja sig med den goda tanken.

Nu har det varit stiltje på bloggen ett tag. Det beror på att jag varit i Rom en dryg vecka. Först måndag-fredag på personalresa med församlingens personal. Sedan stannade jag på egen bekostnad kvar till idag tillsammans med kollegan Bo som var den som organiserade vår resa. Under helgen kom även kollegan Lars-Gunnar (nu i St Ansgar) ner så vi tre fick en helg tillsammans vilket vi planerat sedan en tid tillbaka.*

Detta är andra gången jag är i Rom. Förra gången var hösten 1999 då jag åkte med på en resa arrangerad av Kyrklig Samling. Jag var ju en av dekanerna i Synoden på den tiden och det var i den egenskapen jag då var medbjuden.** Alltid roligt komma tillbaka. Rom är ju den typ av plats som man långtifrån klarar av på bara ett besök. Andra sådana platser som jag besökt en gång och gärna vill återkomma till är Israel och Auschwitz.

Vad gjorde vi då i Rom? Några tillfällen var vi samlade till diskussioner under domprostens ledning. Det handlade om församlingsutveckling och målskrivning. Alltså sådant som man i ock för sig lika gärna kan göra på hemmaplan, men som nog får någon ny ingrediens pga att man befinner sig på en ny ort och - kanske - är mer öppen för nya intryck.

En dag blev det också utfärd till Assisi, en annan dag till katakomberna och givetvis besök i Vaticanen - för dom som ville. Det ville jag givetvis trots att jag varit där förut och jag ville denna gång även gå upp i kupolen - utan att fuska och ta hissen halva vägen. S:a 551 trappsteg. Helt klart fick man veckans träningspass!

Givetvis blev det även rundvandring i staden under våra sakkunniga guiders ledning. Roligt och lärorikt.

Förutom allt det man kan se av kyrkor, byggnader och antika lämningar så är det ju, när man är i sydeuropa, fantastiskt att få ta del av det härliga gatulivet. Fik*** och restauranger i vartenda hörn, massor med folk (men ändå lungt och stilla) till sent på kvällarna. Gatumusikanterna är också något jag uppskattar. I går kväll när vi tog en kaffe på maten kom en sångerska som spelade enkelt på gitarr och sjöng sånger lite i den folkmusikstil som jag gillade i min ungdom. Jag blev helt såld, applåderade storligen och köpte en skiva. Den ska jag lyssna på en stund nu. Hoppas den är lika bra som originalet.

Jag berättar mer en annan gång. Nu vet ni att jag är på G.

---

* även två andra arbetskamrater stannade kvar några dagar (dom är ännu kvar). Dom mötte vi två gånger; en gång vid en planerad gemensam middag och en gång stötte vi ihop på en affär.

** när jag var med om den resan hade jag bara strax innan blivit (om)placerad (inte mot min vilja) till att vara distriktspräst i Hertsökyrkan. Jag bad då Bertil Gärner be för mig i min nya uppgift, så i ett nunnekloster i Rom "installerade" Gärtner mig som distriktspräst i Hertsökyrkan. Kanske är det därför jag alltid känt en sådan glädje när jag celebrerar vid Hertsökyrkans altare!

*** på söndagseftermiddagen drack vi "kyrkkaffe" på det som enligt Bosse ska vara det fik som har Roms bästa kaffe. Dom brukar visst vinna tävlingar om saken. När vi då satt och fikade kom en man och undrade om han fick låna en av de foldrar vi hade på bordet. Han trodde det var menyn, men i själva verket var det gudstjänstagendorna från Peterskyrkan som vi tagit med som minne. När kyparen insåg det hela höll han på att skratta ihjäl sig, men lyckades sansa sig till dess han skulle bära ut nästa bricka med kaffe.

Den världsliga först! Idag har jag åkt SMC Norrbottens första majrunda. Enligt en uppgift jag hörde så var vi minst ca 800 motorcyklister som körde från samlingsplatsen i Luleå. Inte lika många som i det vackra vädret för 2-3 år sedan således men betydligt fler än fjolårets bottennapp (drygt 100) i ihållande regn.

Givetvis mötte min gamle kamrat upp på Storgatan i Älvsbyn efter att ha släppt allt vad annars han hade för händer (vilket inte borde ha varit så mycket eftersom det var vilodag :). Vi fick en pratstund över en kopp kaffe på stående fot vilket betyder att kamratskapen består ytterligare ett år även om vår mest frekventa gemenskap består i att ge varandra små gliringar på våra respektive bloggar.

Efter den obligatoriska palten på Nolia i Piteå var det dags för hemfärd. Då verkade det en stund som om hojen inte ville vara med längre. Den var nämligen något som den aldrig brukar vara: trögstartad. Men efter en stund gick den igång och sedan gick hemfärden som en dans.

Jag hann precis byta om och slänga mig i bilen för färd till grannkyrkan på Björkskatan där kollegan Bosse hade mässa. Tur för mig som annars skulle varit totalt på "hednasidan". Jag insåg när jag läste i min dagbok för en tid sedan att jag en gång tidigare missat högmässan pga första majrundan även om detta är första året (under mitt MC-liv) som första maj är en söndag. Det var för några år sedan när första maj var på Kristi Himmelsfärds dag. Glädje att få avsluta dagen med mässa. Så fort man fått ta emot det heliga sakramentet så inser man vilken andlig hunger man bär för plötsligt infinner sig en total märklig känsla av andlig mättnad. Som alltid värdefullt höra Bosse predika.

Snabb färd till flygplatsen för att möta annan vän och kollega som under några dagars utlandsvistelse haft sin bil på min gård. En kopp kaffe och en stunds givande samtal hann vi med innan han drog norrut.

Nu är som sagt våren här. Alltid roligt med majrundan. Kul att se så många motorcyklister. Många som man börjar känna igen efter flera år. Då jag också är en av dem som brukar gå runt och sälja våra märken (ett nytt för varje år) så får jag prata med många trevliga motorcyklister. Men jag måste erkänna att själva motorcykelkörningen fyller mig numera inte med riktigt samma euforiska känsla som för några år sedan. Men det är klart: nyhetens behag kan inte vara för evigt. men lite kul är det att se ett klipp på YouTube.

Nu ska jag några dagar ägna mig åt ytterligare annan slags glädje så det kan bli lite si och så med bloggandet.