Torbjörn Lindahl

efter en vecka i Umeå. Vi avslutade min vistelse därstädes med kort besök hos yngre bror innan jag blev skjutsad till stationen. När tåget närmade sig Luleå beslöt jag stiga av vid Notviken och gå hem därifrån, så fick jag en promenad. 

 

Promenader har jag ägnat mig åt varje dag i Umeå också. Utnämnde på skoj min svägerska till personlig tränare.

 

Under dagarna har jag hunnit igenom (nästan) tre böcker till i serien om svenska statsministrar under 100 år, von Sydow, Trygger och Sandler. Nu är snart 1920-talet slut.

 

Även har jag hört lite skvaller om hur det kan gå till vid stiftets antagning av prästkandidater. Inte av någon kandidat själv men i andra eller tredje hand. Om bara hälften av det som skvallras är sant så är det illa nog.

 

Någon askonsdagsmässa blev det dock inte. Vi hittade inget acceptabelt alternativ inom rimligt avstånd. Måste vara första gången på över 20 år som jag inte firat askonsdagsmässa. 

 

Nu ser jag fram mot högmässan i morgon. Lovade i telefon hjälpa Bosse med distributionen.

 

Idag är det den dag som bara infinner sig vart fjärde år.

finns nu att läsa på kyrkligdokumentation.nu. Underskrivet av "+ Åsa, + Mikael, + Antje". Plussarna kallade av Dag Sandahl. Bla, bla bla var Dags sammanfattning av de tre biskoparnas svar, blaha, blaha, blaha sa en kollega, med tillägget "du behöver inte läsa det". 

 

Men min nyfikenhet kunde inte stillas utan att jag läste det. Vad blir då reaktionen?

 

Verkligheten är att biskoparna undviker saken. Antingen är dom fullständigt okunniga om senaste årtiondens kyrkopolitiska utveckling ellet så låtsas dom att dom inget begriper för att slippa konfontreras med det verkliga problemet eller så är dom medvetet lögnaktiga.

 

Dom undviker det som alla något så när kyrkligt kunniga människor varit medvetna om i årtionden: svenska kyrkan vill på sikt inte ha kvar den typ av präster som laestadianerna skulle kunna känna gemenskap med och förtroende för. Varför är inte biskoparna ärliga och hederliga nog att säga detta rent ut? Det har ju gällt sedan 1993 och kodifierats i Kyrkoordningen som antogs inför relationsförändringen år 2000.* Istället skriver dom helt diffust att präster prövas utifrån "ett antal behörighets- och lämplighetskriterier" utan att på något sätt beröra det i sammanhanget centrala.

 

Så länge biskoparna inte är uppriktiga anser jag att bla bla bla respektive blaha blaha blaha är utmärkta sammanfattningar av biskopssvaret.**

 

Ett annat sätt sammanfatta biskoparnas ord till fridsförbunden vore:

"Jo, vi vill ha kvar er som medlemmar i svenska kyrkan (så vi får era kyrkoavgifter); jo, vi vill ha kvar er som deltagare i kyrkans gudstjänster (så ni hjälper till förbättra den sjunkande gudstjänststatistiken); men nej, vi vill inte på någon punkt gå er till mötes (mer än att vi försöker låta snälla och trevliga i detta vårt svar)."

 

 

* paragrafen som säger att den som vill bli präst ska förklara sig villig att i alla delar av tjänten samarbeta med andra präster oavsett kön; den paragraf som efter årtiondens interna diskussioner i kyrkan och påtryckningar utifrån antagits av det s k kyrkomötet för att slutligen utestänga alla "kvinnoprästmotståndare" från möjligheten  bli präster och därmed på sikt utrota samma tro från kyrkfolket.

 

** i slutet av biskopssvaret sägs också att "biskop Åsa Nyström" i Luleå stift är villig föra fortsatta samtal med fridsförbunden. Ska jag anmäla intresse deltaga i sådana samtal?

blev det i helgen.

 

Först i lördags till Skelleftehamn där vi hade årsmöte för Frimodig kyrka i Luleå stift. Roligt att återigen få träffa vännerna och höra berättelser om vad som sker i olika delar av den kyrkliga kristenheten i vårt vidsträckta stift.

Efter årsmöte, samtal och bön följde jag med bror och svägerska till Umeå. 

 

På söndagen for min bror och jag tilll gudstjänst i Vasakyrkan (EFS), kanske mest för att få höra Anders-Petter Sjödin  predika. Honom har vi båda träffat förut. För min del var det dock cirka 25 år sedan när han var anställd i OAS-rörelsen och i den rollen kom till en förnyelsehelg i Porsökyrkan som min efterträdare som Porsöpräst tagit initiativ till. Värdefull och givande predikan fick vi höra, ingen tvekan om det.

 

Gudstjänsten i övrigt var av det lite enklare slaget. Inget fel på den skulle jag säga men bara erkänna att personligen saknar jag fullständig högmässa (med nattvard). Oavsett om jag möter en nattvardslös söndagsgudstjänst i svenska kyrkan, EFS eller laestadianskt bönhus eller någon annanstans upplever jag mer och mer för varje år att det i praktiken inte är mer än en bibelstudiegrupp i megaformat. Ska den verkliga gudstjänst-känslan infinna sig måste det vara nattvard och riktig komplett liturgi - och god predikan. 

 

Senare på eftermiddagen tog vi bil tvärs genom Umeå och tillbringade aftonen hos yngre upplagor av bror och svägerska. Först god middag, som alltid därstädes, sen bildvisning från deras resa till Canada där dom deltagit vid sin äldste sons bröllop. Givetvis hade yngre bror tillsammans med sin yngre son även passat på att se därvarande hemmalag Toronto spela hockey.

 

Slut för den den här helgen.

och skriva nåt. För första gången på nästan en månad visar bloggstatistiken för igår under 100 besökare för en dag. Under stora delar av höstterminen låg det mellan 75 och 100 per dag. Men skriverier om domkapitlet och avkragning fick statistiken lyfta. Flera dagar över 150. Sen har väl mitt skrivande om fridsförbundets framtid hjälpt till hålla nivån. Men nu gäller det kanske att leverera (som det numera heter) om läsarnas intresse ska bevaras. Tyvärr har jag inget att skriva om vare sig biskopar, domkapitel, avkragningar eller ens om fridsförbund och laestadianer.

 

Får passa på att istället berätta om senaste lästa bok, Nu vill jag leva av Linn Lindeman (Sjöbergs förlag). En vittnesbördsbok. Men inte om en person i främmande land denna gång, utan om en helt vanlig svensk.

 

Linn växer upp med skilda föräldrar varav pappan är alkoholiserad. Trots att hon tydligt sett det överdrivna alkoholbrukets avigsidor glider hon själv in i först alkoholens grepp och senare drogernas. Efter många år i missbruk blir situationen allt svårare. Och ingen hjälp tycks finnas. För drogberoende för psyket och för psykiskt sjuk för behandligshem slussas hon än  hit och än dit.

 

Under åren ropar hon gång på gång Gud, hjälp mig. Till slut får hon ändå komma till ett behandlingshem där det blir lite ordning i hennes liv även om det inte är helt drogfritt där heller. Hon får tag i en bok där Sebastian Stakset vittnar om vad Gud gjort i hans liv.  Hon börjar ana ett ljus. När det sedan visar sig att Stakset ska komma och hålla möten just i den stad där hon då bor, så beslutar hon sig, efter stor tvekan, att gå dit.

 

Och där händer undret att hon får nåd komma till tro på Jesus och förlåtelsen och erfara hur drogbegäret nästan omedelbart försvinner. Och en ny vilja att vittna om Jesus fyller henne. Nästan direkt får hon till andra gamla kompisar föra vidare det hon själv tagit emot. 

 

Har du börjat tvivla på om det spelar någon roll om man tror på Jesus eller inte? Läs boken.

fick jag erfara idag när jag mötte biskopen.

 

Dagen började med promenad till Björkskatans vårdcentral för provtagning. Sen sedvanligt kaffe hos goda vänner i närheten. Där blev det bl a samtal om huruvida det eventuellt skulle finnas möjlighet ställa upp med en Frimodig kyrka-lista i Luleå domkyrkoförsamling i kommande kyrkoval.

 

När jag sedan skulle gå hem i det soliga vädret så slog det mig att jag lika gärna kunde ta buss till stan och gå ut på isen från södra hamn. Sagt och gjort. Men döm om min glädje när jag ser mig omkring och plötsligt upptäcker gamle vännen biskop em. Hans Stiglund komma med sin hund. Det är ju inte första gången vi mötts när han varit ute på hundpromenad. Men denna gång hade vi tid ta en ordentlig promenad tillsammans. Gråsjälören tur och retur. (Blev nog lite väl långt för mig, ganska trött innan vi var tillbaka och jag återigen satt på bussen.)

 

Vad pratade vi då om? Hans berättade om sin tjänstgöring i Pajala församling varannan helg. Det framgår att hans glädje i gudstjänstfirandet och predikandet är orubbad. Givetvis talade vi även om laestadianismen och fridsförbundens brev till biskoparna och jag refererade något om den framtidsgrupp jag deltagit i här lokalt (inget mer skvaller från min sida än det jag skrivit på bloggen). Men så mycket bekräftades väl för mig att om Hans under åren helt och hållet fått igenom sin (ursprungliga?) vilja i kyrkan så hade knappast väckelsefolket behövt känna sig lika åsidosatt.

 

Vi pratade även om biskoparnas brev om nattvarden. Det vore väl nu orätt av mig att här på bloggen ropa ut från taken vad förra biskopen viskat i mitt öra under en promenad på isen, men jag kan väl i alla säga att mitt intryck var att hans åsikter inte befann sig ljusår från mina. Om man säger så.

 

Riktigt trevligt mötte - som alltid - med Hans. Det märks att vi var goda vänner och hade mycket kontakt under de avgörande livsformande åren, slutet av tonårstiden och början av vuxenlivet. Det finns kvar. Vi beslöt att snart ses igen över en kopp kaffe.

Brev från biskoparna till svenska kyrkans präster och församlingar har jag läst igenom. Fick det i fredags genom god vän som haft ärende till stiftskansliet.

 

Vad blir mina reaktioner efter genomläsningen?

 

Ja, en hel del, men det är antingen så självklart att man inte riktigt noterar det eller så uppblandat med div onödigt prat att man inte minns vad det var efter läsningen.

 

Jo, detta att det sägs kunna tillåtas att barn och konfirmander hjälper till och dela ut sakramentet.

 

Nej.

 

Slutintrycket blir att att "brevet" (87 små sidor) är pratigt, överfullt av onödiga bisatser som bara känns som utfyllnader. På tok för långt för det värdefulla innehållet. En tredjedel hade utan vidare räckt.

 

Om brevet på allvar riktar sig till kyrkans präster - som normalt har 4-5 års akademisk utbildning - så är det ju snudd på förolämpning. Eller är det jag som är så gammal att jag inte är medveten om vilken genomsnittlig kunskapsnivå dagens präster ligger på? Att dom numera måste tilltalas med småskolelärartonfall.*

 

Oavsett vad biskoparna tycker fick jag vara med om en gedigen högmässa idag. Som man alltid har chansen uppleva bara man far till rätt ställe. Jag blev ombedd hjälpa Bosse och det gick bra även om jag haft två-tre dagar då jag varit lite mer yr och vinglig än vanligt.

 

Fridsförbundets ordförande med hustru var bland kyrkbesökarna. Alltid roligt se bönhusfolk i kyrkan. Andra gången på några veckor jag fick hälsa på dem i kyrkan. F ö var det årsmöte på Fridsförbundet igår kväll. Ca 50 hade varit närvarande sades det (av ca 200 vuxna medlemmar). Jag hade nog själv tänkt gå dit men var igår alltför trött.

 

Jag upprepar det jag ofta uttryckt: i Fridsförbundet har jag många vänner och jag trivs också i den gemenskapen oavsett om möten sker där eller här. Men min församling kommer alltid att vara runt en kyrkas altare.

 

 

* när jag läste första halvan av brevet under lördagen trodde jag den milda stilen och överdrivna förklarandet berodde på att det var riktat till den breda allmänheten. Först vid kyrkkaffet igår blev jag uppmärksammad på framsidestexten "...till svenska kyrkans präster..."

blev det idag istället för den kyrka där jag oftast går. Många yttranden har jag hört om att domkyrkokaplanen Tomas Lång ofta håller predikningar som kan vara värda lyssna på. Måste höra själv, tänkte jag, och blev inte besviken. Klart godkänd predikan, men om någon ansvarig är öppen för en reflektion* så skulle jag gärna ge lite synpunkter på övrigt agerande av präst och kyrkvärdar och församling. Det finns nog ett och annat man kan göra för att öka tydligheten och högtidligheten och engagemanget i församlingen. En domkyrka är trots allt en domkyrka. Oväntat många gudstjänstbesökare, riktigt roligt. Ca 60 enligt en av kyrkvärdarna men betydligt färre på kyrkkaffet i Diakonins hus. Trevligt ändå. Särskilt att möta gammal vän som erbjöd mig följa med på endagsutflykt så småningom. Synd att han inte hörde av sig när han och annan vän gjorde dagsutfärd till Jokkmokks marknad tidigare i vecken.

 

Men det hade jag knappast orkat med ändå pga förkylning. Igår afton gick jag ut, för första gången efter några dagars vila, för snabbesök till affären. Men väl vid kassan insåg jag att börsen låg i annan jacka som hängde hemma. Bara att lämna kassarna och gå t o r affären-hemmet en gång till. Tanken att jag kunnat fråga annan kund om hjälp du betalar och jag swishar dig kom jag på först långt senare. Som tur var gick en av bussarna just när jag var klar så jag kunde åka två hållplatser och slippa gå samma sträcka en fjärde gång.

 

Åter till söndagen: väl hemma efter högmässan tänkte jag först bara vila en stund och sen besöka bönhus. Men orken tillät det inte. Det blev istället läsfåtöljen och del tre i en bokserie om 22 som jag ska berätta om när den är genomläst.

 

 

* som jag lärt mig att man säger ibland i tolvstegssammanhang

blev det för mig på fredag kväll.

 

I tisdags efter samtalskvällen i bönhuset blev jag tillfrågad om jag kunde ansvara för vuxengruppen på Bibeltimmen fredag kväll.  Sagt och gjort. När jag funderade över tema kom det för mig att säga något om nicenska trosbekännelsen. Det gick väl kanske acceptabelt bra men nog kände jag mig ganska trött och förvirrad. Så även om jag är förhållandevis återställd rent fysiskt efter stroken så finns nog något slags hjärntrötthet fortfarande kvar.

 

 För någon kväll sedan - när jag uppenbarligen inte tyckte att jag hade viktigare saker att göra - satt jag och surfade på måfa bland gamla blogginlägg. Då råkade jag stöta på ett med rubriken Laestadiansk sakramentsförvaltning från 27 jan 2015. Redan då diskuterades tydligen de frågor som nu förts upp till ytan. Jag försökte då analysera de argument som jag i olika sammanhang hört som anledning till att det (snart) inte längre är möjligt ta del av kyrkans sakramentsförvaltning. Jag delar väl i princip fortfarande min dåtida värdering av de olika argumenten även om jag medger att svårighetetna ökar för varje år. Läs gärna och begrunda.

 

Och när jag då på nytt bekänner min tro i sakramentsfrågan så är det väl tillåtet och rimligt för mig att kliva ur den principiella neutralitet mellan de olika alternativen som vi i framtidsgruppen hittills ålagt oss och då kan jag tydligt och klart deklarera att för mig personligen är det något av de alternativ som inkluderar giltigt biskopligt vigda präster som är enda möjligheten. Kyrkan eller Missionsprovinsen spelar dock i princip mindre roll.

 

Att det i den hittillsvarande framtidsgruppen även finns andra åsikter (och även i fridsförbundet som helhet) är dock inget jag vill förneka.

 

Idag blev det däremot högmässa i Hertsökyrkan. Och vid kyrkkaffebordet satt flera personer med anknytning till Fridsförbundet så samtalet om ovannämnda frågor fortsatte där. Men redan när jag satt/stod i kyrkan under gudstjänsten upplevde jag en sådan glädje i gemenskapen med 50 andra att jag vid kyrkkaffet tog chansen att uttrycka vad jag kände. Det sätt på vilket vi idag firar högmässa är i stort sett exakt enligt den gudstjänstmodell som jag haft som mål och strävat mot under hela min prästtid. Stort tack att ni vill vara med.