Torbjörn Lindahl

Ja, jag måste sätta ett frågetecken. 

 

Mina planer, vilka jag delade i inlägg i måndags, var ju att ikväll inleda en bloggfasta fram till påsk. Men så roligt fick man inte ha. Läste Bloggardag  och där fanns en fundering vad man ska göra under fastan. Ta bloggfasta gick inte för då syns det ju att man fastar. Och så ska det inte vara.

 

Så då sitter jag på kanten av något kärl eller har fastnat med skägget någonstans eller vad jag nu har gjort. Så vad ska jag då göra?

 

(Paus för fundering)

 

Följande blir lösningen;:

1. Jag tar INTE BLOGGFASTA!

2. Jag berättar däremot för kära läsarna att jag just nu befinner mig i en period av minskad inspiration för bloggande. Det innebär att jag kanske kommer att skriva ganska sparsamt en tid :)

 

Men någon offentlig fasta som innebär att jag visar upp min fromhet inför människorna - bort det!

 

Innan jag slutar för ikväll ska jag berätta att när jag kom hem efter askonsdagsmässan så fann jag i brevlådan en bok jag beställt vilken jag såg hemma hos kollega för några veckor sedan: "Judarna ers majestät" av Göran Larsson. Ett tunnt häfte som man läser på en stund. Läs den! Mycket tänkvärd uppgörelse med många av våra kristna fördomar om judar och judisk tro.

 

Askonsdagmässan var gripande som vanligt. En fin högtid. Vi ses någon gång!

 

 

 

Har jag varit på ikväll. Ett gäng tappra arbetskamrater samlades på Ormberget för att i de fina preparerade spåren idka skidåkning under sakkunnig ledning. Det är församlingens friskvårdsgrupp (och särskilt en av dess medlemmar) som sett till att denna instruktionskväll blivit möjlig. Två måndagar till ska vi träffas. Riktigt nyttigt och roligt. Om man trodde att man kunde åka skidor så .... har man mer att lära sig. Att diagonalåka utan stavar var en nyttig övning (ungefär som att öva inbromsning med motorcykel med bara en hand på styret :) Jag ser redan fram emot de två kommande måndagskvällarna. Men då bör jag väl själv ha hunnit ut i spåret några gånger.

 

Så dags för årets Varning! 

Bloggläsare som inte i tid ser till att skaffa sig lämplig fasteläsning kan under de närmaste veckorna drabbas av svårartad abstinens. Denna blogg tar nämligen bloggfasta, vilken inleds efter askonsdagsmässan. Då stängs även kommentarfältet, så trogna läsare som ännu har dyrbara visheter att dela med sig av har bara två dygn på sig. Annars får det anstå till påskdagen.

Andra delen av Pehr Stenbergs Levernes Beskrivning är nu av mig färdigläst. Verket kan fortfarande rekommenderas. Nu har jag över ett halvt år på mig att läsa del tre (som jag redan äger) innan fjärde bandet kommer ut i september. 

 

Andra delen slutar med att huvudpersonen stiger på en båt som ska föra honom från Åbo till Stockholm för vidare färd till hembygden i Västerbotten.

 

Han är nu färdig med studierna i Åbo, har blivit prästvigd och en tid på kallelse (vilken var nödvändig för att få bli präst) verkat som huspräst hos en gammal general. Därefter haft några kortare vikariat och även studerat vidare och blivit magister. Men nu har han inget mer att hämta i Åbo (trakten) varför han söker sig hemåt i hopp om att kunna få en ordinarie tjänst. Fortsättning följer men nu tar jag en paus från Stenberg och läser något annat under en tid.

 

Men när jag ändå är inne på ämnet gamla böcker kan jag passa på att berätta om Lexicon Lapponicum.*  Ett lapskt-svenskt-latinskt lexikon som nån gång under 1700-talets senare del gavs ut av två präster. En hette Öhrling, kyrkoherde i Jokkmokk, och den andre Erik Lindahl. Den senare - min farfars morfars farfar - var prost i Lycksele. Ett gammalt exemplar av sagda bok tillsammana med en bägare i masurbjörk i vilken är inristat "Erik Lindahl Prowst Lycksele" har funnits i familjens ägo. När mina föräldrars lägenhet i våras skulle tömmas lät vi dessa två ägodelar tillfalla min yngre bror som heter just - Erik.

 

Nu är det roliga att en nyutgåva av densamma boken ska släppas i Umeå den 8 mars kl 14 under samisk vecka. Och då kommer min yngre bror att få säga några ord om sin namne, den gamle prosten! Givetvis avser jag infinna mig.

- - - - - - -

* vid sin prästvigning i Härnösand 1825 fick bröderna Lars Levi och Petrus Laestadius varsitt exemplar av Lexicon Lapponicum. 

Är svenska kyrkan det?

 

När jag var nere i västerbotten fick jag höra:

En person hade för några veckor sedan tagit sig för att undersöka möjligheten till traditionellt mässfirande inom svenska kyrkan genom noggrant studium av predikoturer.

 

En vanlig svenskkyrklig söndag i västerbottens län (åtminstone större delen av länet):

 

- 22 gudstjänster med nattvard

Hur många platser med regelbundet söndagligt gudstjänstfirande det finns i länet vet jag inte så "nattvardsprocenten" kan jag inte bedöma.

- av dessa 22 gudstjänster leddes 8 av prästvigd man

- av dessa 8 hölls 4 i Umeå

Och där lär alkoholfritt vin och glutenfria oblater gälla på många ställen.

 

Summa sumarum: i hela länet inte så många mässor som uppfyller alla krav på traditionalitet.

 

Alltså blir det allt svårare för dem som vill fira mässa på traditionellt vis. Har inte svenska kyrkan ansvar också för den kategorin människor? Jag ska inte i detta inlägg ge något argument för manlig celebrant, riktigt vin och veteoblater, bara konstatera att det finns människor som vill ha det så (som var fullständigt normalt i min barndom). Och dom bör ha rätt att få det så. Dels av skälet att svenska kyrkan säger sig vara en kyrka öppen för alla. Och har man såna monopol-anspråk då får man se till att uppfylla dom; och dels därför att även dessa "traditionalister" betalar sin kyrkoavgift. Då har dom rätt få valuta för pengarna. Innan jag lämnar ämnet vill jag dock påpeka att de som är traditionalister i dessa sakramentsfrågor inte är det bara för att dom vill göra "som vi alltid har gjort" utan för att det finns bakomliggande välgrundade övertygelser.

 

 

Men om det nu visar sig att det i längden blir omöjligt leva traditionellt inom svenska kyrkan, vad gör man då? Hoppas att Missionsprovinsen ska kunna fylla den funktion som svenska kyrkan sviker? Konverterar till ett sakramentalt sätt säkrare sammanhang (=bli katolik)? Båda dessa alternativ kan ju än så länge bara fylla funktion som räddningsplanka på enstaka orter.

 

Ändå är det alldeles uppenbart att behovet av olika typer av "räddningsplankor" kommer att bli allt större för dem som hittills seglat med det kyrkliga skeppet svenska kyrkan.

 

I en tid när en stark väckelse skapade hunger och törst efter Guds ords predikan (1800-talet) då utvecklades på sina ställen en ordning att den prästerliga predikan (som antingen var för sällsynt eller för dålig) kompletterades med lekmannapredikan. En ordning som med tiden blev alltmer etablerad och accepterad. Och som lever inom kyrkans lågkyrkliga väckelserörelser.

 

I vår tid behövs kanske alternativ även till kyrkligt nattvardsfirande. Numera finns ju även gott om "nattvardsväckta" för att inte säga traditionell-nattvard-väckta människor. Hur tar vi ansvar för dem? Lekmannaledda mässor vill jag dock inte rekommendera. Nej, den som celebrerar ska vara rätt prästvigd.

 - - - - - 

Under paus i skrivandet har jag själv gjort motsvarande undersökning för denna helg i norrbotten genom flitigt studium av predikoturerna i NSD.*

- antal nattvardstillfällen något lägre men andelen manliga präster något högre. Hur det är med brödet och vinet vet jag inte.

 

- - - - - -

* då bör man betänka att i NSD saknas Piteå, Älvsbyn, Arvidsjaur och Arjeplog. Dessa orters församlingar "predikoturar" istället i Piteå-Tidningen.

Men var vid gott mod kära läsare; min gamle kamrat kommer snarliga att i en vänlig kommentar komplettera med nödiga uppgifter ur "Lokala  Världsbladet".

Hem från Umeå alltså. Idag, inte igår. Då var det snabbtur till Umeå. Idag från Umeå. Men inte lika snabbt. Hela dagen tog det.

 

Började morgonen vid diskbänken när broder och svägerska gått till jobbet. Sen for jag själv till affärsområdet vid Ersboda och besökte div affärer. Dels det jag tänkt göra och dels i en affär som jag bara vips befann mig i så fort jag såg skylten: North Bike. Klar julaftonskänsla. Massor med hojar. Nya och begagnade. Bland de senare fann jag en likadan som den jag hade. En årsmodell yngre men körd 6000 mil mindre. Snygg färg också. Såg dessutom en annan hoj som väckte lite intresse, Honda Varadero 125. Betydligt nyare och ännu färre mil och billigare. Så lite som jag kört på senare år och så pass korta turer som det oftast blivit så kunde jag nöja mig med en 125:a. Och denna är ju osedvanligt fullväxt för att vara lätt MC. Om jag nu ska ha nån ny hoj. Gäller bara att ortopeden får ordning på min högerhand först. Annars orkar jag inte bromsa ordentligt. Men det gör kanske ingenting. Särskilt som olyckan i somras berodde på att jag bromsade för hårt och inte kunde hantera att hjulen låste sig. Viktigare att jag kan gasa. "Gasen är motorcyklistens bästa vän" som en instruktör sa på en kurs jag gick för några år sedan.

 

Sen passade jag på att ta en hamburgare på Frasses och passade även på tappa mobilen på stengolvet så glaset sprack. Men att använda telefonen för bloggning funkar ändå.

 

När jag så äntligen var klar att fara hem då kom jag på att när jag ändå befann mig i södra Västerbotten då kunde jag passa på besöka goda vänner i den relativa närheten Trevligt och intressant det med. Och gav upphov till funderingar av mer andlig art. Dom väver jag kanske någon gång in i annat inlägg. Nu berättar jag bara på vad man tänker varje gång man kör E4 mellan Skellefteå och Umeå: varför är det så dålig väg? Mycket sämre än Luleå-Skellefteå. Ja, jag skulle säga att E4 genom Västerbotten är den enskilt sämsta biten på hela sträckan Haparanda-Stockholm. Kurvig, backig, smal, långa 90-sträckor och ont om omkörningsmöjligheter. Varför? Vill inte Skellefteborna och Umeborna ha med varandra att göra? Nej, tydligen inte. Och om man betänker att publiken på Skellefteås hemmamatcher (hockey) skriker "Hata Löven!"  (Björklöven, Umeålaget) osvsett om det är Luleå, Djurgården eller Frölunda som står för motståndet då begriper man orsaken till E4:ans skick söder om Skellefteå!

blev det idag (eller igår, i vart fall onsdag).

 

Anledningen var att fira min yngre bror som fyller femtio. Det bör allvarligen begrundas att jag har en nästan tretton år yngre bror som är femtio. Själv känner jag mig som fyrtio:)

 

Det var roligt träffa både släkt och min broders vänner och grannar. Till min glädje fick jag även av brodern emottaga del tre av Pehr Stenbergs Levernes beskrivning. Nu gäller det att lägga på ett kol med läsningen. Jag har fortfarande hundra sidor kvar av del två. Del fyra kommer i september.

 

Annat glädjefullt är att jag haft en montör i huset som satt upp nya skåpdörrar i köket. Riktigt snyggt även om några små detaljer återstår. Se själv.