Torbjörn Lindahl

(Fortsättning från föregående inlägg)

 

Kyrkoårets nyårsdag. Hosianna. Solosång och blåsinstrument i högmässan. Fin upplevelse.

 

Förutom att jag hjälpte Bosse med distributionen fick jag även predika. Vid två tillfällen viskade jag till Bosse och föreslog att han skulle ta två moment som planerat låg på mig, evangelieläsningen och trosbekännelsen. Han var direkt med på noterna. Efteråt talade vi i sakristian om den oerhörda prästerliga glädje som blir när man får tjänstgöra i samma gudstjänst och upplever att man är helt ett - inte bara i de yttre liturgiska detaljerna utan fr a innehållsligt  - och vill driva allt i samma riktning.

 

Som predikotext tog jag andra årgångens evangelium ur Jh 18.

1. Jesu rike är inte av den här världen/hör inte till den här världen.

Det betyder att riket inte upprättas genom politiska beslut eller utbreds med krig.

 

2. Riket är av annat slag.

Nåderike. Utbreds med evangeliet och förlåtelsen. Och det verkliga vapnet är att den som blivit förlåten själv kan förlåta..

 

3. Jesus är kung.

Genom tron gör man frivilligt Jesus till kung i sitt hjärta. Inget "måste jag" utan glädjefull lydnad och underordning.

 

4. Jesus konungen har kommit för att vittna om sanningen.

Ja, han är sanningen.

Den som hör till sanningen lyssnar. Vem är det? Jo, givetvis den som (enl p 3) frivilligt gjort Jesus till kung i sitt hjärta. Men även den som innan hon kommit tiil avgjord tro likväl har ett så öppet sinne att hon är beredd utan motstånd och protester ta emot ordets tilltal

 

5. En gång ska detta rike som redan nu är av annat slag bli ännu mer annorlunda.

Det är vid Jesu återkomst, när han kommer i sitt härlighetsrike.

Då sanningen blir helt uppenbar, allt Guds ord är uppfyllt  och Kristus är en kung som ingen kan förneka.

 

 Vid kyrkkaffet kom jag på slutet i samtal med Johan och Mats om lördagens erfarenheter från västlaestadianska bönhuset. Men nu är det för sent skriva mer. Återkommer.

 

 

* OBS! Inte "första advent", vilket min gamle kamrat sorgfälligt noterar

 

I helgen har det varit församlingsdagar i båda laestadianska bönhusen i stan. Att det var i öst visste jag tidigare, men att det också var samlingar (som det där heter) även i väst fick jag reda på först igår när Mats ringde och undrade om jag ville följa med. Han, som varit kyrkoherde i Malmberget sen Gällivare har ju många gånger besökt västbönhuset därstädes och fått många vänner men ännu ej besökt väst här i Luleå, ville göra ett besök. Sagt och gjort och eftersom jag ändå skulle göra ett ärende strax innan vilket krävde bil så tog vi fordonet.*

 

När vi just kommit in i gudstjänstlokalen såg vi även unge prästkollegan Johan Marklund där. Gudstjänsten precis som vanligt enligt västlaestadiansk mall. Men detta är första gången i mitt liv jag hört en västlaestadiansk predikant avsluta sin predikan med Amen. Det normala brukar ju annars vara att predikanten blir avbruten av någon nådeshungrande själ som har behov gå fram till predikanterna bakom bordet och be om ett vittnesbörd om att synderna är förlåtna. 

 

Predikanten - minns ej namnet - var en som jag aldrig hört förr. Lågmäld och stillsam. Men enligt min ringa bedömning läste han ett så långt avsnitt ur Mt 18 att det utan vidare skulle räckt till fyra predikningar. Men en detalj bär jag med mig: när det i avsnittet (som i laestadianska sammanhang brukar kallas) Jesu kyrkolag till sist sägs att man ska betrakta den förmanade (som inte vill bättra sig) som en hedning och publiken, så betyder det inte att man ska fördöma personen, typ "nu hamnar du i helvetet" utan bara att detta är en person för vilken du behöver predika bättring (omvändelse). Fint sagt  tycker jag.

 

Mats och jag har flera gånger sagt till varandra att det faktum att man inom väst alltid inleder varje gudstjänst med läsning av en predikan av Laestadius, faktiskt innebär en stabilitet i gudstjänstlivet som man ibland kan sakna i öst. Ska det va laestadianskt så ska det - typ!

 

Kaffe efteråt och givande samtal med några predikanter., bl a om dopet och bibelöversättningar. När Mats och jag for var Johan kvar och fortsatte diskussionerna.

 

har jag läst om i två olika böcker.

 

Kattmamman av Bosse Johansson köpte jag redan för drygt två år sedan när jag under mitt korta vikariat i Gällivare, på väg dit eller hem, stannade till för kaffepaus i Vippabacken vid Överkalix. Dock blev boken oläst - fram tills för någon vecka sedan.

 

Då drog nämligen Mats med mig på ett föredrag på Museet om transporten av krigsfångar från norra Norge via Luleå efter krigets slut. Och när vi ändå hört ett föredrag med världskrigsanknytning kunde vi väl höra ett till, tänkte jag, och lockade några dagar senare med Mats till Björkskatan för att höra ett om nazister i Norrbotten. Tyvärr hade jag i annonstexten blandat ihop klockslag med datum så det var inget när vi anlände. Nå, vi fick en kopp kaffe på fiket och en trevlig promenad. När rätta föredragsdagen sedan infann sig var Mats upptagen och jag tappade lusten gå ensam.

 

Men när jag insåg att föredragshållaren var författaren till ovannämnda bok beslöt jag gripa mig an den. Och mer nyfiken blev jag då Mats berättade att "kattmamman" ännu levde i den by där han fick sin första prästtjänst. Och att han träffat henne.

 

Huvudpersonen är en telefonstationsföreståndare i en norrbottnisk kommun. I en historisk roman är kanske detaljer i huvudpersonernas liv skapade av författaren, men själva saken är sann.

 

I boken finns även en förteckning över kända* nazister i Norrbotten (varav några präster). I boken nämns många ortnamn som man känner igen. Dock har Överkalix, Morjärv, Kalix och Kalix älv givits andra namn men blir lätt identifierbara för den som kan något om Norrbottens geografi. Särskilt som Luleå, Piteå, Boden, Råneå, Haparanda, Övertorneå, Pajala, Tärendö, Gällivare och Kiruna nämns med sina rätta namn för då blir det ju inte mycket kvar i östra Norrbotten. Även lägret i Storsien - av kommunister kallat koncentrationslägret - där kommunister hölls under kriget, finns med i handlingen. De starka politiska motsättningarna blir tydliga och även attentatet mot Norrskensflamman finns med.

 

Ingen bok som lär ge författaren nobelpris men intressant för en norrbottning - särskilt som god vän och kollega haft huvudpersonen som deltagare i både gudstjänster och syförening.

 

 

* kanske inte alltid välkända för allmänheten men sådana som kan letas fram i arkiven såsom medlemmar i nazistiska organisationer eller prenumeranter på nazistiska tidningar

 

- - - - -

 

Sen blir det resa över Atlanten för nästa bok, vilken rekommenderades av flitig bloggkommentator efter mitt inlägg 26 nov.

 

Tara Westover: Allt jag fått lära mig.

 

Ytterst gripande bok om att växa upp i sekteristisk miljö och om kampen och svårigheten ta sig ur den. Jag säger bara: Knutby är endast förnamnet! Även om inga mord finns med i denna bok. Och det riktigt sekteristiska är nog författarinnans egen uppväxtfamilj - och en krets kring dem. Inte hela församlingslivet.

 

Familjen bor i en del av USA där mormonkyrkan är den dominerande. Dock bor dom på landsbygden, ganska enskilt. Mamman är självlärd naturläkare som botar allt med örtextrakt och homeopatiska mediciner hon själv tillverkar. Hon blir också med tiden självlärd barnmorska för kvinnor i grannskapet som - liksom hon själv och maken - misstror all offentlig sjukvård.

 

Fadern är skrothandlare och byggare som färdigställer lador och stora byggnader i grannskapet. Grävmaskin, traktorer och lastbilar finns på gården. Och det förefaller som om fadern är den riktiga sekteristen. Dom går visserligen i sin församlings kyrka men tycker att de flesta som går där är hedningar eftersom kvinnor bär kjolar som slutar ovanför knäna eller låter sina barn gå i allmän skola (och utsättas för socialistisk indoktrinering)  eller anlitar samhällelig sjukvård och riskerar bli förgiftade av penicillin!

 

Sekterismen i familjen är alltså inte bara rent religiös utan också politisk och social. Familjen lever med tron på jordens snara undergång och har därför byggt upp ett stort lager av mat, (hemgjorda) mediciner, vapen (om polisen med våld skulle vilja tvinga dem ur deras trygga hem) har en nedgrävd tank med tusentals liter bensin  och byggt ett skyddsrum.

 

Avståndstagandet från samhället innebär också att barnen inte får gå i skola. Författarens äldre syskon gick några år i småskolan, sen tog det slut. Det räcker att man kan läsa och skriva, resten är socialistisk indoktrinering , tycker pappan. Tara (bokens jag) är yngst i syskonskaran och går aldrig i skolan. I några år bedriver modern hemundervisning men efter en tid tar det slut.

 

I mitten av tonårstiden börjar hon dock intressera sig för studier, bl a inspirerad av äldre bror som brutit sig loss och flyttat hemifrån. Hon finner då i huset div böcker som hon börjar studera på  egen hand. Genom extrajobb i en butik i byn får hon lära sig använda dator.

 

Trots att hon inte gått high school lyckas hon till slut klara ett inträdesprov till högre utbildning och ger sig ut på en vandring i livet - när hon som 17-åring första gången kliver in i ett klassrum vet hon inte vad förintelsen är och tror att europa är ett land (inte världsdel) - som till sist tar henne både till  Cambridge och Harvard.

 

Gripande?

 

Skämtar du?

 

 

Det var ett möte mellan den s k Framtidsgruppen och styrelse och predikanter (dock inte alla). 

 

Tidigare har jag redogjort för de fyra teoretiskt möjliga vägval för Fridsförbundet som framtidsgruppen skisserat. Nu blev det grundligare diskussion utifrån de olika alternativen. Får väl säga som Magdalena Andersson om samtalen med Vänsterpartiet att det varit konstruktiva samtal.

 

OBS! Inte öppenhjärtliga eller uppriktiga vilket brukar vara de diplomatiska omskrivningarna för "totalt oense".

 

Men eftersom jag under mina år i kyrkomötet fick lära mig att det som sägs i slutna rum under ett ärendes beredning ska inte ropas ut från taken eller skrivas på bloggar så får kära läsarna nöja sig en tid.

hade som alla söndagar sin vanliga höjdpunkt i högmässan. Antalet deltagare räknade jag inte men många som vanligt. Ibland brukar jag ju berätta hur många präster som var med utöver Bosse själv. Fyra. Tre diakoner och en församlingspedagog. Sju av kyrkans åtta kyrkvärdar  (varav två tjänstgjorde) + en tidigare kyrkvärd. Detta är en av anledningarna till att gudstjänstlivet blir stabilt: att de som då och då har uppgifter i gudstjänsten kommer till kyrkan även när dom inte "tjänstgör".

. 

Vid samtal med gudstänstfirare senare under dagen fick jag lite credit (som det numera heter) för mitt tidigare enträgna arbete med att få gudstjänstdeltagarna att förstå (meningen med) liturgin, och att uthålligt öva församlingens liturgiska agerande.*

 

I idag hade Bosse vit liturgisk färg. Det betyder att man vid kyrkoårets sista söndag mer vill betona Kristus konungen och hans härlighetsrike än domen.**

 

Predikan var det inget fel på.*** vid distributionen återgick Bosse - pga den ökade smittspridningen - till ordningen att prästen själv doppar brödet i vinet och ger kommunikanten direkt i munnen. Hoppas normal ordning snart kan återställas. 

 

I pålysningarna efter mässan pålystes dels att jag predikar kommande söndag och att tisdagen efter (30/11) blir det en församlingsafton med Andreas Holmberg (en av denna ringa bloggs mer flitiga kommentatorer) om prästen och psalmförfattaren Anders Carl Rutström, som föddes i Rutvik för exakt 300 år sedan

 

Vid kyrkkaffet fick vi chans äta lite rester från fredagskvällens tacos.

 

 

* det var ju synd att det sista beslut jag var med om att fatta på mitt sista stiftsfullmäktige var att avskaffa stiftets medarbetarpris, annars kunde jag ju varit en kandidat😏

 

** man kan också ha lila färg på kyrkoårets två sista söndagar. Så har det traditionellt varit I Sverige. Allvar och bot, omvändelse. Det går också att ha trefaldighetstidens gröna färg kyrkoåret ut. Fritt fram för prästerlig påhittighet 

 

***påminner mig en händelse från min andra tjänstebiträdessommar 1974. Jag predikade i högmäsdogudstjänst och både jag själv och sommarkyrkokompisarna var nog lite impade av att en blott tjugoåring kunde hålla en så pass frimodig predikan på över trettio minuter. Så mötte jag tjänstgörande komminister i församlingen som för dagen var med som handledare. Jag räknade väl med några uppmuntrande ord, men fick bara (när han passerade utan att stanna):

- Det var ju i alla fall inget fel i det vi fick höra idag!

Typiskt laestadianskt har jag sen lärt mig. Man ska aldrig berömma en  predikant

av fredagen alltså

 

På aftonen - efter stiftsfullmäktige och snabbtur till Hertsökyrkan - blev det fredagstimmen i bönhuset. Det är Fridsförbundets verksamhet för barn och unga. Men redan för många år sedan då man märkte att skjutsande föräldrar riskerade sitta sysslolösa i väntan på hemfärd med sina barn, beslöt man göra en vuxengrupp också. I den gruppen och dess bibelsamtal har under åren många deltagit som inte har barn i barn- eller  ungdomsgrupperna. I vuxengruppen hade jag blivit ombedd tala. Ämnet var I världen men inte av världen.*

 

Nu var det ovanligt få vuxna med och dessutom hade man bestämt att ungdomarna borde vara med och höra så plötsligt hade jag en rätt annorlunda åhörarskara än jag förväntat mig. Innebar väl ingen avgörande förändring i innehållet annat än att jag lade betoningarna lite annorlunda.

 

Ordet världen kan i Bibeln syfta på tre olika företeelser:

1. Hela jorden, hela skapelsen 

2. Samhället och livet i det

3. Den mot Gud upproriska tillvaron

 

Det är väl de två första betydelserna vi har i åtanke då vi säger att de kristna ska vara i världen, men den senare vi tänker på vid orden "Inte av världen".

 

Jag inledde föredraget med att berätta ett vittnesbörd jag hörde av en ung man för många år sedan. Han var uppvuxen i ett kristet hem och hade alltid bekänt sig som kristen. Men under ungdomsåren upplevde han ofta ett otillfredställande vacklande hit och dit, ena foten i Guds rike och den andra i världen liksom. Men sedan han kommit till en mer stabil tro uttryckte han att nu står jag med båda fötterna....i världen - och hjärtat i Guds rike!

 

Tänkvärt minns jag att jag tyst sade för mig själv.

 

I en kristens och i en kyrkas/församlings relation till världen finns två diken; dels assimilering dvs att man anpassar sig till världens (omgivningens) värderingar och dels getthoisering dvs att de kristna sakta alltmer isolerar sig och i praktiken inte träffar andra än dem som är aktiva i samma andliga sammanhang som en själv. 

 

Skälet till det förra är ofta att man vill ha världens bekräftelse och uppskattning och att man inte vill provocera omgivningen med en alltför profilerad biblisk bekännelse. Skälet till det senare är att man vill värja sig mot just den typen av anpassning.

 

Men nu finns ett tredje förhållningssätt för en kristen och en församling när det gäller världen:

 

Det var ju det som var de första kristnas attityd och något vi verkligen borde lära våra ungdomar sträva efter. Skillnaden mellan en kristen och ett världens barn borde huvudsakligen inte vara att den kristne avstår div "världsliga nöjen" och annan syndig och okristen livsstil, utan att den den kristne bekänner sin tro, inte bara med ord utan med  goda gärningar som människor kan se (och nu tänker jag kanske mest utifrån ungdomars perspektiv): att t ex göra gott mot den som är ensam eller mobbad, vara aktiv kompis med den som ingen annan vill vara med osv.

 

Kort sagt: göra det goda och inte bara avstå det onda (syndiga).

 

 

* i min förberedelse förutsatte jag att det uttrycket står i den formen i Bibeln, men jag tvingades erkänna att jag inte fann det, utan att uttrycket snarast är (måste vara) en sammanfattning och sammanställning av sanningar som finns i den Heliga Skrift. Någon som är mer bibelkunnig än jag kanske erbjuder sig slå mig på fingrarna

var det idag. Alltså med det stiftsfullmäktige som nu avgår. Det nyvalda fullmäktige träffas i morgon varav givetvis flera ledamöter sitter kvar. Dock inte jag som nu säger tack och hej efter tre mandatperioder.

 

Det är bara att erkänna att stiftsfullmäktige känns mycket som rent transportkompani. Varför behövs det överhuvudtaget? Den viktigaste frågan var om att anta ett nytt arvodesreglemente enligt nån ny mall som kyrkokansliet utarbetat. En arbetsgrupp med representanter för alla nomineringsgrupper hade utsetts och i den ingick jag som repr för Frimodig kyrka. Givetvis ställde jag mig bakom gruppens förslag då jag utan att reservera mig deltagit i arbetet. Men kan ändå erkänna att i gruppens första möte framförde både Posk:s representant och jag att ledamotsskap i stiftsfullmäktige inte borde berättiga till.arvode. Två sammanträden per år är inte mer arbete än att en kyrkligt engagerad person borde kunna skänka sin insats oavlönat, men vi fann oss ha majoriteten emot oss och man ska som bekant inse när man förgäves stångar sig blodig mot en betongvägg. Men Fk och Posk får väl komma igen om fyra år.

 

Sedan (nej, det var väl före?) togs också beslut om budget och verksamhetsplan för kommande åren. Den typen av beslut är det som lättast ger transportkompani-känslan. Under alla mina år i stiftsfullmäktige har det aldrig varit några ändringar av väsentlig grad i det som ekonomienheten ooch stiftsstyrelsen och kansliet lämnar som förslag.

 

Vår andra Fk-representant försökte få in en kompletterande formulering när det talades om stiftet som kyrkans regionala nivå, nämligen att det tillika är biskopens patorala område. Men t o m denna ytterst milda hänvisning till kyrkans episkopala väsen röstades (givetvis?) ner.

 

I arvodesfrågan blev det så mycket diskussion och så många tilläggsförslag att sammanträdet tog 30 min längre än planerat. Alltså hann jag inte övervara avslutningsgudstjänsten i domkyrkan. 

Vad handlar nu detta om, frågar kanske någon. Jo följande.

 

1. I flera år har jag haft en typ av ytterst litet campingkök. Typ spritkök som man bär med i fjällen. Eller ännu hellre nödsituationskök. Det saknar nämligen behållare för T-sprit. I stället finns i nedre delen en betydligt större behållare där man kan lägga små trästickor, kottar och annat brännbart. Avsett alltså för riktig nödsituation där man inte har annat att elda med än det naturen ger.

 

Tingesten har trots många år i mitt förråd aldrig sats på prov. Men nu skulle det ske. Yngre sonen o jag packade ner nödköket och en - som vi tänkte tillräckligt stor påse trästickor - tändstickor, vatten, Nescafe. Och tänkte att vi på Mjölkuddsbergets topp skulle kunna fixa oss en kopp kaffe med kaffeost.

 

Enda smolket i glädjebägaren var avsaknaden av lämpligt kokkärl. Ska jag behövs gå till förrådet och uppsöka fjällutrustningen och låna från mitt gamla Trangia spritkök? Bort det! Äkta nödsituation ska det ju vara. Alltså tog vi en gammal konservburk som bara sorterats men ännu inte förpassats till sophuset. 

 

Väl uppe på berget inleddes experimentet. Men då insåg vi efter en stund att det inte fungerade. Burken var av den smala varmkorvsburkstypen. Och då kunde den inte placeras på de därför avsedda hållarna utan fick ställas direkt i överdelens botten. Perfekt tänkte vi, då kommer den ju precis över elden. Och det hela började bra, men elden slocknade ideligen. För fuktig ved? ?? Vi har ju förvarat den inomhus sedan sonen gjorde några täljarbeten. Annan förklaring måste kanske sökas. Och när vi redan gett upp och packat ihop allt utan att ha fått kaffe, kom vi sannolikt på förklaringen till misslyckandet. Den oortodoxa placeringen av det provisoriska kokkärlet ströp sannolikt lufttillförseln.

 

Man lär så länge man lever tänkte vi när vi satt i köket och smakade på den kaffeost vi tänkt njuta av på berget.

 

Inför nästa test - som ska utföras på altanen utan onödig vandring - ska lämpligare kokkärl införskaffas. 

 

Man vill ju vara en riktig prepper!

 

2. Andra bortgörningen och tacket till mormonerna

 

 Jag behövde handla några saker. Min normala storhsndlingsdag är annars tisdagar då man får 5% pensionärsrabatt på Kvantum. Men nu hade några saker råkat ta slut en kväll för tidigt och då jag ville försäkra mig om att sonen kan inmundiga ordentlig frukost innan jobbet så blev det Kvantum. Jag som f d strokepatient behöver hålla igång ska ju heller aldrig avstå en extra promenad, om än kort.

 

Men då jag bara skulle köpa någon liter mjölk och fil och något diverse så tänkte jag att jag inte behöver en riktig äffarskasse utan nöjde mig ta med en mindre dylik jag någon gång fått på någon affär. Osäkert vilken.

 

Och allt gick bra till jag kommit ca 1/3 av hemvägen och just passerat  järnvägen. Då visade det sig att medhavd mindre papperspåse måste kommit från hobbyaffär el dyl och var beräknad för avsevärt mindre laster, inte höll för tre enlitersförpackningar och mjukt och hårt bröd, så plötsligt låg allt på marken.

 

Försöken lasta varorna i famnen utan att riskera tappa något visade sig alltför riskabelt. Jag skulle bära mina gåstavar också. Idén förvandla jacka eller tröja till en säck kom jag på först när jag nått hemmet. Men innan jag kommit dit hände följande.

 

Första tanken: ring sonen och be Honom möta upp med en kasse hemifrån. Men eftersom klockan redan var närmare kvart i tio ville jag inte riskera driva honom ur sängen om han redan intagit ryggläge. Lämna varorna vid vägkanten och själv gå och hämta sagda kasse? Vem skulle då hinna stjäla det jag inköpt för mina surt förvärvade slantar?

 

Men då jag stod vid infarten till mormonkyrkans parkering såg jag plötsligt här finns ju en soptunna. En grön för brännbart. inte en brun för kompost. Snabb okulärbesiktning visade att i botten på detsamma sopkärlet stod tre hårt åtknutna soppåsar. Alltså kunde jag försiktigt lägga min trasiga påse med mina varor ovanpå och låta dem vila där undet stängt lock medan jag återvände till Kvantum och införskaffade riktig kasse.

 

Tack till mormonerna* således för tio minuters lån av soptunna. Jo, jag lämnade min trasiga kasse där också. Tack även för det.

 

* jo, jag vet mormoner är inte det korrekta namnet på Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga. Men hur benämner man  medlemmarna?

 

 

 

Jag behöver väl inte säga var jag gick i högmässan? Det är ju självklart. Bosse predikade och celebrerade. Strax innan gudstjänsten bestämde vi att jag skulle hjälpa till med distributionen. (Han trodde Johan skulle komma men så blev det inte) Vi var väl någonstans mellan 45 och 50 personer. Högtidlig gudstjänst.

 

Efter gudstjänsten och vid kyrkkaffet fick jag prata med ett par från Eritrea som för första gången besökte Hertsökyrkan. Kvinnan, som bott längre i Sverige, hade dock tidigare gått i Björkskatakyrkan

 

Efter kyrkkaffet stötte jag på två laestadianska vänner som inte tillhör de söndagliga gudstjänstfirarna, men som dyker upp då och då. En predikant, en styrelseledamot. Eftersom vi tidigare mötts i de sammanhang i Fridsförbundet där dess framtid* diskuterats;, så frågade jag: 

 

 I bilen på vägen hem berättade jag för Mats om min fråga. Han som varit kyrkoherde i Gällivare och gått på nattvardsgång (dock utan att kommunicera) i västlaestadianska bönhuset därstädes, sa att han lätt kunde svara på frågan. Svaret är nej. Precis samma tanke har jag som en gång deltagit i nattvardsgudstjänst i västlaestadianska bönhuset här i Luleå.

 

Nu kan man ju inte med säkerhet säga att östarna skulle välja exakt samma väg som västarna men risken är nog stor; helt läst nattvardsliturgi, med bara kort nattvardsbön, typ 1942 års handbok, intiftelseorden och läst O Guds Lamm. Men utan "Upplyft era hjärtan...", prefation och helig. (Och sannolikt helt utan de ytterligare möjliga församlingsgensvar som finns i 1986 års handbok). Mycket torftigare alltså. Så tänk er verkligen för kära vänner innan ni fattar ett sådant beslut.

 

(F ö måste det varit nattvard i västlaestadianska bönhuset idag, eftersom vår vän därifrån som alltid dyker upp i kyrkan dessa söndagar syntes i högmässan idag).

 

Nu vet jag att det ofta diskuteras nödvändigheten av de moment i liturgin som inte absolut måste vara med för att det ska anses vara en giltig nattvard. Då är mitt svar: varför anstränger du dig för att göra varierad middag varje dag? Det räcker väl med ärtsoppa på vardagarna och blodpudding på söndagarna om du ska hålla svälten utanför dörren. Allt utöver det är väl onödig (=otillåten?) lyx?

 

Snabbt hem för lunch sen tog jag med Mats i bilen och vi återvände till Örnäset och Fridsförbundets bönhus. Där predikade jag tillsammans med en av predikanterna. Min prästerliga vana trogen talade jag över evangeliet om de tio jungfrurna/unga flickorna/brudtärnorna. Redan i kyrkan hade jag av en av högmässodeltagarna fått höra att det finns fler viktiga 10 i Bibeln. Abrahams förhandling med Gud om hur många rättfärdiga som krävs för att Sodoom ska skonas stannar ju på  tio. En kvinnas tio mynt varav ett försvinner och återfinns. De tio spetälska som botas men bara en vänder åter och tackar. Tio är ju också det antalet personer (iofs sig vuxna män) som krävs för att en judisk synagogsförsamling ska kunna bildas.

 

Något ytterligare referat av predikan blir det inte eftersom jag släppte min (nästan) normala högmässopredikomall med tre delar. (Den nyfikne må söka upp Luleå Fridsförbund på Youtube).

 

 

* den s k framtidsgruppen som Fridsförbundet utsett,  och som jag fick förtroendet delta i, presenterade fyra (teoretiskt) möjliga framtidsvägar:

1. Fortsätta nyttja svenska kyrkans präster ("så länge det går" - vad det nu betyder?)

2. Bilda en frikyrka och låta lekmän ta över sakramentsförvaltningen

3. Tillsammans med övriga fridsförbund i Norrbotten bilda (och gemensamt finansiera!) en stiftelse som anställer en präst (vem skulle det kunna  vara?) som betjänar alla fridsförbund 

4. Samarbeta med Missinsprovinsen på något sätt och låta sig betjänas av dess präster (och eventuellt någonstans i framtiden att vissa predikanter kan prästvigas inom Missionsprovinsen)

 

har yngre sonen och jag ägnat oss. Redan i lördags kväll på vägen hem från Töre stannade vi på en parkeringsplats på lilla vägen mellan Rutvik och Gammelstad. Ska man numera överhuvudtaget se  några stjärnor måste man ju en bit utanför stan.

 

Vi beslöt samma kväll att någon gång åka längre från stan för att få ännu bättre sikt. På måndag kväll blev det av. Vi for till ett det ställe bortåt Persön, vilket jag letade rätt på då jag köpt teleskopet, där man kan svänga av mot en grustäkt och efter någon km (?) komma ut på en rätt öppen yta.

 

Nog ser man även där att det ljusnar lite i horisonten av ljus från stan men det duger. Vi hade inte teleskopet med utan bara en handkikare* med stativ. Men oj så många fler stjärnor man ser bara på så enkelt sätt..

 

Vi fick också se ett oerhört fint och vackert norrsken. Imponerande, även om ljuset en stund stör stjärnskådandet.

 

* rättstavningsprogrammet förstod tydligen inte vad en handkikare är och skrev tandläkare, vilket tre läsare påpekat (rättat lite senare)

- svärdet genom svensk kristenhet.

En bok av Anders Gerdmar* som jag just avslutat. Bara 130 sidor och inte tungläst.

 

Underrubriken antyder väl hur författaren ser på det som nu sker i svensk kristenhet där samfund efter samfund utmanas av den nya och i samhället och offentligheten allt mer utmanande HBTQ-agendan i synen på fr a äktenskap men även på kön och sexualitet generellt.

 

För författaren råder det ingen tvekan om bibelns syn i dessa frågor. Snarast är frågan för kristenheten om vi ska låta bibelns entydiga syn vara vägledande för personligt liv och församlingsagerande.

 

Klart och yydligt: det är Guds vilja att människor lever i äktenskap - mellan man och kvinna. Alternativet är celibat. Någon annan möjlighet står inte öppen för den som vill leva i enlighet med Guds ord. Författaren ställer alltså inte heterosexuell praktik i motsatsställning till homosexuell, utan sex inom - det heterosexuella monogama - äktenskapet mot all annan sexuell praktik: sambo, lösa förbindelser, föräktenskaplig sex, homosex mm.

 

Att man skulle kunna kalla en relation mellan personer av samma kön** för äktenskap är helt orimlig. Med noggrannhet går författaren igenom aktuella bibelställen och visar tydligt att på alla ställen i Bibeln där sexuella handlingar mellan personer av samma kön omtalas så är bibelns tydliga vägledning avvisande. OBS! Att det alltid handlar om människors handlingar. Någon diskussion om sexuell läggning förs inte i Bibeln.

 

Klart och tydligt och övertygande gör författaren upp med de försök som gjorts att förklara bort dessa bibelställen. Författarens slutsats blir att det är ärligare om en liberal kristen säger "jo, jag inser vad Bibeln säger men jag vill inte bry mig om det", än att försöka få Bibeln att säga något annat än den faktiskt säger.***

 

I huvudsak verkar författaren vända sig till  den frikyrklighet där frågorna fortfarande övervägs. Svenska kyrkan tycks han redan gett upp med.

 

Mycket mer skulle kunna sägas men något ska ju kära läsarna ha kvar att läsa själva. Boken är inte dyr (googla).

 

Ett ord i rätt tid.

 

 

* Anders Gerdmar lärde jag känna redan som KGF:are då vi mer lågkyrkligt väckelsepräglade Lule-stiftare kunde känna stor samhörighet med de bekännelsetrogna högkyrkliga växjö-stiftarna. Anders var från Vetlanda.

Han blev  sedan präst men lämnade det och hör numera hemma i Livets ord-sammanhang. Är teol dr och bibelforskare.

 

** notera att jag inte skriver "äktenskap för homosexuella". Äktenskapets icke-möjlighet handlar om personer av samma kön, inte om sexuell läggning

 

*** intressant är att Gerdmar (s 82-84) även hänvisar till GLBTQ Encyklopedia, ett HBTQ- profilerat uppslagsverk: "De dåliga nyheterna  från den kristna Bibeln är att den fördömer samkönat begär och samkönade handlingar utan begränsning vad gäller ålder, genus, status, medgivande eller tillhörighet till etnisk gemenskap".

 

Gerdmar fortsätter:

"...för mitt argument är det intressant att även sådana som har intresse av att minimera dessa utsagor kan erkänna att Paulus fördömer homoerotiska handlingar".

Igår for jag till högmässa som vanligt. Unge Johan höll gudstjänsten. Predikan med innehåll men visst saknade jag varianten att tolka saligprisningarna i nådens ordning-termer.

 

Jag drar mig till minnes en upplevelse från min tidiga prästtid då jag hörde en dylik predikan av Bengt Pohjanen, och i samma gudstjänst fick uppleva en sagolik inspiration när det var min tur tala. Men det har jag nog redan berättat om i mina P-minus-bloggar som jag skrev den våren då jag gick i pension (2019)*

 

Åter till nutid.. mindre folk än vanligt.

- Det blir nog fler i morgon, söndag, sa Johan och vidtalade Mats att då hjälpa till med distributionen.

 

Vi tog samma bil hem som vi kommit med och Mats bjöd mig på kyrkkaffe innan vi skildes åt.

 

Mats for senare på gudstjänst i bönhuset. Jag däremot for med yngre son till Töre där vi tände ett ljus på hans morfars och mormors grav. Vi noterade att det fanns en gravlykta på graven. Vem har satt dit den? F d granne eller person som vill tacka svärfar för hans prästgärning? Efteråt gick vi på restaurangen vid macken där vi närmaste släktingar åt middag efter svärfars begravning för ett drygt år sedan och där svärfar och jag ätit åtskilliga gånger under årens lopp.

 

Sen for vi till Gammelstad och gick en stund på kyrkogården och tittade på alla ljus. Oerhört vackert då man beslutat släcka (nästan) all elbelysning.

 

Sista anhalten blev begravningsplatsen** på Hertsön där vi tände ljus på mina föräldrars grav. Även där många ljus som lyste vackert men inte lika överskådligt eftersom det är mer träd än i Nederluleå.

 

En fin runda till tre kyrkogårdar/griftegårdar/begravningsplatser.

 

- - - -

 

Söndagen besök i högmässa i samma kyrka som igår. Betydligt fler deltagare denna gång. Kyrkkaffe ordnat av s k frivillig*** Om alla deltagare velat fika hade vi absolut inte rymts i samlingssalen. Att denna lilla kyrka i stadens utkant kunnat bli en så stabil gudstjänstgemenskap är inspirerande. Samtidigt bör man notera att åtskilliga av de regelbundna deltagarna inte bor i distriktet utan kommer från andra delar av församlingen, grannförsamlingen eller grannkommun. Varför kommer dom? För att dom inte finner acceptabelt gudstjänstliv på annat håll (?). En anledning till självrannsakan på "andra håll"?

 

Efter kyrkkaffet for Mats och jag till bönhuset. Vi kom lite för sent givetvis men predikningarna är ju långa och dessutom två till antalet. Och som en person sagt oss redan i kyrkan när vi beklagade att vi skulle komma för sent:

- Laestadianska gudstjänster är som ortodoxa liturgier, man kan komma och gå som man vill.

 

Och det gjorde ytterligare en person. Mitt under predikan kände jag en klapp på axeln och fick se min äldre son sätta sig bredvid mig.

 

- - - - 

 

Så några avslutande funderingar om allhelgonahelgens traditioner.

 

1. Ljuständning.

I kyrkorummen (svenska kyrkan, utöver altarljus mm) började det - vilket Johan idag nämnde i predikan - 1968 när en s k ljusbärare placerades i Uppsala domkyrka. Numera finns en sådan i nästan varje kyrka.

 

Anledningarna tända ljus blir fler och fler; vid pålysningarna av döpta och avlidna, som uttryck för sorg eller deltagande vid olyckor och katastrofer

 

2. Ljus på gravar lär försiktigt ha börjat på 30-talet men det dröjde innan det blev den folkrörelse det är idag. Länge sågs det med tvekan i vårt lutherska land och ansågs vara katolskt, vilket är liktydigt med på alla sätt fullständigt och odiskutabelt fel, oavsett anledning

 

Idag när det i allhelgonatid tänds ljus på i stort sett alla gravar börjar man ana nästan ett tvång. Om man som anhörig inte tänder ljus på "sin" grav så signalerar man därmed sin slöhet eller sitt ointresse och får skämmas.

 

3. I mycket kyrklig information får man veta att Allhelgonahelgen är helgen då vi minns våra anhöriga och får ge uttryck för vår sorg.

 

Så har det kanske blivit. Men var tog helgonen vägen? Alla som genom sin tro mot alla odds och/eller sin ståndaktighet i svåra lidanden - ofta intill döden - blivit efterföljansvärda föredömen?

 

4. Vart försvann de riktiga gudstjänsterna?

När jag i fredags tittade i predikoturerna för staden såg jag bara två kyrkor där det var riktiga gudstjänster (högmässor)  både lördag och söndag: Domkyrkan och Hertsökyrkan. I övrigt krympt gudstjänstliv med stor andel minnesgudstjänster och musikgudstjänster.

 

Jag inser att man lätt satsar på sådant som kan upplevas mer lockande och publikfriande men "jag säger eder": om inte församlingars liv får bäras av en stomme av stabila gudstjänster kommer det snart vara ett minne blott.

 

5. Kommer alla till himmelen? Är det den kristna trösten att det finns ett liv efter detta, (som alla automatiskt kommer till)?

 

6. Får vi träffa våra anhöriga efter döden?

Det betraktas ju numera nästan som en självklarhet. Jag fick en fråga om detta en gång av en vän till mina föräldrar och fann att jag inte hade något svar. Är det något jag missat, eller finns någon bland kära läsarna som kan upplysa mig om den bibelvers där det uttryckligen står att man får träffa sina anhöriga i himmelen?

 

Utan att veta säkert exakt hur det blir där "på andra sidan"

(det vet ju ingen) så förefaller det mig lika sannolikt att om man får nåden komma in i saligheten så kommer koncentrationen på Honom som sitter på tronen och Lammet att vara så stor att det knappast spelar någon roll om den som står bredvid mig i den lovsjungande skaran är släkting eller afrikan eller kines.

 

Visserligen talas i mycken kristen (sång?)- tradition om återseende. Men man ska veta att det i så fall syftar på kristna "syskon" i tron, inte självklart jordiska släktingar. Jesu ord i svar på fråga från saduceerna om uppståndelsen antyder ju snarare att de jordiska banden inte finns kvar.

 

Här gäller väl som alltid "den som lever får se" men jag har inte lust att med säkerhet utlova något jag inte upplever mig ha full täckning för.

 

 

* om jag vore lika kunnig i bloggeriet som den som inspirerade mig börja blogga, dvs min gamle kamrat, då skulle jag enkelt fixa en länk till densamma bloggposten, men klarar inte det på telefon

 

** vad kallas den numera? Har man återgått till kyrkogård efter försöket med det finlandssvenskt inspirerade griftegård som väl aldrig riktigt slog igenom hos oss rikssvenskt svensktalande? 

 

*** det etablerade kyrkliga uttrycket för person som gör något slags insats i församlings,- eller gudstjänstliv utan att vara anställd. Vad jag tycker om det ordvalet har jag nog skrivit förut

Det frågar jag mig efter gårdagens besök i en nyöppnad butik med namnet Normal i gallerian Smedjan i centrum av staden

 

Mats och jag tog en promenad till staden då jag hade lust ta en promenad och han hade lust se den nyöppnade butiken han läst reklam för. Sagt och gjort. Men på vägen till stan passerar man (!) ju Innerstadens kyrkogård och där stod en trottoarpratare på vilken det upplystes om att det serverades kaffe till kyrkogprdsbesökare vid gamla krematoriet. Eftersom Mats har släktgrav på densamma begravningsplatsen var det legitimt att vi gjorde en snabbvisit hos de två diakonerna och fick kaffe och kunde ge frivillig gåva t SKUT och se elden i närstående eldkorg vilken skänkte rätt stämning och sköttes av en av kyrkogårdsarbetarna. När jag för Mats uttryckte min tveksamhet ha dylik verksamhet på fredag em och inte på Alla helgons dag eller söndagen, så upplyste han mig - kyrkoherde emeritus som han är! - att detta är en ren ob-fråga. Man kommenderar inte ut kyrklig personal på helgdagar i onödan - det blir för dyrt. Att jag redan glömt en så enkel sanning. Måste varit pensionär alltför länge.

 

Till staden kom vi sedan och besökte med nyfikenhet och spänning den nya butiken. Men det blev en besvikelse. När man gått in kunde man knappt vända sig utan fick gå den smala vägen, som slingrade sig som en orm, ändå till slutet. Ett rykte hade förtäljt att butiken skulle vara något slags minivariant av Rusta. Men i så fall bara ingången (duschkräm, schampo o deodorant) och utgången (godis) och eventuellt priserna (men dem testade vi inte) - om man alltså jämför med stora Rustabutiken på Storheden. Men inget av det som på den finns mellan ingång och utgång (husgeråd, färg, tapeter mm). Om man därtill lägger att nästan allt i Normal-butikens sortiment var rosa eller pastellfärgat begriper man att detta var en tjejbutik × 100. Det en enda som inte var tydligt tjejigt var en smal hylla i mitten av butiken med schampo och deodorant i svarta eller mörkblå förpackningar. Men något ska ju finnas så köpsugna tjejer inte missar en möjlig farsdagspresent! Slipsar har han ju nog av säger jag av egen erfarenhet. Den enda slips på min överfulla slipshållare som jag köpt själv är en vit anhörig-slips för mina föräldrars begravningar.*

 

Efter genomgången av denna butik var vi tvungna gå upp en trappa och ta ett varv på Clas Ohlsson också och titta bl a på lite vägghyllor mm för att återställa friden i våra sinnen. Vi hade tydligen inte blivit alltför normala för något frossande i elvertyg behövdes inte. Efter varsin latte på Le Croissant och besök på pressbyrån för Mats' fredsgsinköp av Veckans affärer blev det promenad hem, över järnvägen, ner mot vattnet och sen via Lulsundet och Skogsvallen som numera har nytt mer reklamanpassat namn men jag minns det ej. Stadens huvudfotbollsplan har alltid heter Skogsvallen. Basta!

 

 

* ordet begravningar gör ju att jag återigen konfronteras med det som numera sägs vara huvudsyftet med allhelgonahelgen: minnet av våra döda anhöriga. Mer om det i morgon

Idag har socialdemokraterna valt Magdalena Andersson till ny partiledare. Återstår att se om hon också av riksdagen blir utsedd till statsminister. De flesta förutsätter väl det. Annars blir nog fiasko. Jag menar alla har ju räknat med att nu får vi första kvinna som statsminister. Men det behövs ju inte att man har en majoritet bakom sig för att bli vald. Det räcker med att man inte har en majoritet mot sig. Det ska hon troligen klara om inte centerpartiet eller någon enskild ledamot svìker.

 

??

 

 Men redan i sitt tacktal direkt efter kongressvalet sa hon det som är anledningen till detta inläggs rubrik. Minns nu inte ordagrant, men ordet ödmjuk eller ödmjukhet fanns med när hon beskrev sin egen upplevelse i stunden. Hon är nu inte den första som använder det uttrycket i en situation som denna då en person anförtrotts ett stort ansvar eller fått ett ansvarsfullt jobb - där man räknar med att få blickarna på sig.

 

Men varför ordet ödmjukhet/ödmjuk? Vad har det med saken att göra? Ödmjukhet är väl en dygd? Kan man säga om sig själv att man känner ödmjukhet? Vad innebär det i så fall?

 

Personlig tror jag att det personer känner som kommer i den situation Magdalena Andersson stod i denna eftermiddag, återges korrektare med formuleringar av typen jag känner mig liten inför den stora uppgift som förväntas av mig, jag upplever mig otillräcklig inför det som lagts på mig el dyl.

 

Men ödmjukhet? Vad är det jag inte förstår? Kan någon språk- eller dygdekunnig förklara för mig. Det faktum att Magdalea Andersson inte är den första som använder ordet på ett sätt jag inte förstår räcker inte som förklaring.*

 

Obs! Att jag nu inte avser uttala mig om den faktiska graden av ödmjukhet hos Magdalena Andersson, utan bara om hur ordet används.

 

 

* jfr: hur många som än säger "ta det säkra före det osäkra" så är det korrekta likväl "ta det säkra för det osäkra"

 

har jag varit på idag. Som deltagare. Två gånger tidigare har jag varit i samma ärende till grannstaden. Det var när vår ungdomspräst i Örnäset Ove Moren begravdes och senare hans hustru Ingegärd.  Dessa båda begravningar hölls i Piteå stads kyrka. 

 

En gång har jag själv förrättat begravning i Piteå. Men då hölls akten i kapellet på kyrkogården. Och dagens begravning hölls i detsamma kapellet så det blev ett igenkännande.

 

Den som begravdes var en kvinna som i många år funnits med oss i gudstjänsterna i Hertsökyrkan. Länge har hon fått kämpa med synsvårigheter. Lång tid hade hon dock tillräcklig ledsyn för att själv ta sig med buss till kyrkan. När synen alltmer försämrades fick hon ofta sällskap med annan gudstjänstfirare som brukade ta samma buss.

 

Men så för fem år sedan, när hon var ute på promenad med en ledsagare, råkade hon falla och slå sig så olyckligt i nacken att hon blev i praktiken totalförlamad. Lång sjukhusvistelse mm och frånvaro från gudstjänsterna. Men när hon sedan fick boende på ett vård- och omsorgsboende började hon komma tillbaka till gudstjänsterna. Så i några år var vi vana vid att hon kom med Hk-buss ca kvart i elva och blev omhändertagen av någon som rullade in hennes rullstol i kyrkorummet, fram till nattvardsutdelandet och sedan hjälpte henne vid kyrkkaffet.

 

Tyvärr kom sedan pandemi och restriktioner och ingen ville ta några risker. Så då avstod hon gudstjänstlivet en tid igen. Några ur gudstjänstförsamlingen har dock besökt henne, bl a under sommartid då man kunnat sitta ute. Själv har jag besökt henne för att ge nattvard. 

 

Sedan lättades restriktionerna och hon vågade börja komma igen.  Dock inte under så lång tid. För hennes hälsa och ork började försämras. Bara några dagar före hon dog fick jag besöka henne och ge nattvard och sista gången tillsäga henne syndernas förlåtelse.

 

Jag har alltid glatt mig över att hon trots sina dubbla handikapp inte drog sig undan utan fortsatte komma till gudstjänsterna. Tack till er alla i gudstjänstförsamlingen som ställde upp för henne.

 

Vid kistan sa jag:

- Tack Barbro att du visade oss det förtroendet att du ville vara med i gudstjänstgemenskapen. Och tack för att du gav oss möjlighet att visa omsorg.

 

 Vila i frid till uppståndelsens morgon!