Kyrkostyrelsens sämsta beslut

I vart fall kan jag på rak arm inte komma på något sämre än det nyss fattade; att bokförlaget Artos inte får ge ut ett nytt missale liknande det nuvarande från 2008, dvs ett som bygger på gällande handboks texter men även innehåller vissa kompletterande texter.
 
Vad ska man kalla detta själviska censurbeteende? En kollega har under dagen (alltså onsdagen) använt termer av typen totalitärt, stalinfasoner mm. Skälet till att förbjuda en ny utgåva av Artos missale kan bara vara en: att vilja utrota all traditionell allmänkyrklig kristendom i svenska kyrkan.
 
Det förtjänar påminnas om att när nuvarande Artos missale kom ut 2008 så omtalades det i en recenssion av då tidigare ärkebiskop Gunnar Weman som berömde det och menade att det kunde bli av positiv betydelse för den liturgiska utvecklingen inom kyrkan.
 
Prisat av ärkebiskop för tio år sedan - förbjudet idag? Tala om kyrklig omsvängning. Men är det en sann omvändelse eller ett avfall? 
 
Svenska kyrkan fortsätter troget på inslagen väg: ju blekare och tunnare organisationen blir rent innehållsligt, med desto mer totalitära åtgärder ska den försvaras.
 
Suck, suck vad ska  man  göra? Protestera på bloggar och andra sociala medier? Skriva till kyrkostyrelsen och omtala sin mening? (Och/eller direkt till dess ordf ärkebiskopen Antje Jackelen eller vice ordf Vanja Lundby Vedin?) Helt sonika fortsätta som förr och använda 86 års handbok och/eller Artos nuvarande mìssale?
 
Eller varför inte en mer högtidlig ceremoni i god protestantisk och luthersk anda - ni vet Martin Luther som brände påvens bannbulla - och begära ut ett protokollsutdrag från kyrkostyrelsen över beslutet förbjuda Artos utgåva av nytt missale, skriva ut det på papper och offentligt bränna det utanför kyrkan en lämplig söndag. På sydliga orter där marken måhanda mer är täckt av torra löv än meterhöga snödrivor när ceremonin utförs rekommenderas att akten genomförs  över och i, för ändamålet införskaffad, lämplig plåthink.
 
 
 

Stordrift på arbetsplatsen

Så skulle situationen på många ställen inom svenska kyrkan kunna beskrivas.
 
Tanken kom - återigen! - för mig efter det att jag i afton varit ut och käkat god mat tillsammans med två arbetskamrater som lurade med mig på afterwork. Nu ska inte arbetskamraterna de kära beskyllas för något av det jag nedan författar. Nej, innehållet i inlägget är helt mitt; det är bara det att även kortaste samtal som inkluderar aldrig så lite om kyrkans s k läge får tankarna att sedan rusa iväg.
 
Men nu är klockan redan över midnatt på fredag kväll och nu orkar jag inte skriva mer, så jag fortsätter imorgon eller annan dag. Så återkom till denna bloggpost, kära läsare.
 
(Nu fortsätter jag; lörd 7/4)
 
Alltså, stordrift verkar vara ordet för dagen. Som hos oss, som på flera andra ställen i stiftet. Målet enligt strukturutredningen var ju att bara få en lokal  nivå till vilken det kunde vara val i kyrkovalen. Och den nivån skulle vara den nivå som beslutar om kyrkoavgiftens storlek. Alltså blev lösningen att ta bort samfälligheterna och göra storpastorat. Ibland blev de gamla pastoraten kvar som egna församlingar, tex Umeå och Skellefteå, ibland blev det enförsamlingspastorat som hos oss i Luleå Domkyrkoförsamling. 
 
Vad blir nu följden av denna stordrift? 
1. Med den skapade organisationen blir det ett klart demokratiskt underskott i flerförsamlingspastoraten eftersom församlingsråden  i de enskilda församlingarna utses uppifrån av (pastorats-)kyrkorådet.
 
2. Beslut centraliseras och flyttas högre upp i organisationen. Både bland förtroendevalda och personal. I båda linjerna blir antalet beslutsfattare färre.*
 
3. Med denna centralisering följer automatiskt en likriktning. Det är oundvikligt.
 
Hos oss har vi visserligen en organisation där t ex de gudstjänstansvariga prästerna ges ett förhållandevis stort mandat. Och det är glädjande. Men det hänger ju i princip på en skör tråd. Ett enda enkelt kyrkoherdebeslut kan omkullkasta allt i ett nafs. Tänk om det istället varit en "gammaldags" organisation; då hade t ex undertecknad kunnat vara självständig kyrkoherde i eget pastorat.
 
Och så till andra delen.
Församlingarna blir arbetsplatser. 
 
Det är visserligen inget som kommit med den organisatoriska stordriften och centraliseringen. Det är istället en utveckling som redan pågått i många årtionden och som snarast kunde benämnas professionaliseringen.
 
Mer och mer tenderar de anställdas kollegier att uppfattas som församlingens röst. När personalen bestämt sig för något då är det "församlingen" som gör det. Men om några (eller alla!) I en gudstjänstgemenskap bestämmer sig för något, då kan vi på sin höjd se det som att några "frivilliga" eller "volontärer" vill något.
 
Jag inser visserligen att projektet att få till stånd den mentala förändring som innebär att ett beslut till viss aktivitet bland gudstjänstfirarna (i förekommande fall även helt utan personalmedverkan!) innebär att det är församlingen som handlar - det är förvisso ett projekt som får uppgiften att vända en atlantångare att framstå som "lätt som en plätt", men det är ändå på sikt nödvändigt. 
 
Jag menar - nu när vi just stängt en kyrka - det kommer kanske** en dag då vi är utan kyrkobyggnader, utan anställda med betalning, men det likväl finns en liten grupp som vill fira mässa - och som erbjuder sina hem som gudstjänstlokaler - var är församlingen då?
 
 - - -
 
*vad de förtroendevalda beträffar så påstås detta vara en av (de önskade!) anledningarna till strukturreformen; om man minskar antalet förtroendeposter så blir det inte lika besvärande uppenbart att de politiska partierna - som alltjämt ligger som en "blöt rysk pälsmössa" över kyrkans förtroendemannaorganisation - får allt svårare att hitta villiga kandidater till de kyrkliga uppdragen.
 
** inte bara "kanske"; på lite sikt blir det sannolikt en utveckling åt det hållet och på ännu längre sikt blir det med säkerhet på den vägen

Onsdag i stilla veckan

Ikväll tar vi det lite lugnare och har inte en komplett alpha-kväll. Tradition sen många år är att vi ser någon film och samtalar lite om den. Ingen middag, men något lite att dricka och stoppa i munnen.
 
Dymmelonsdag kallas det ju också. Även lär denna onsdag en gång ha firats som Kristi fängslandes dag. Om det är sant kan jag inte garantera. Har hört det i ett föredrag om stilla veckan av person som jag betraktar som mer kompetent i detta än jag.* I så fall skulle nattvardens instiftelse ha ägt rum tisdag kväll, Jesus gått ut till bön i Getsemane nattan mot onsdag, fängslats senare samma natt, förhörts av stora rådet, Pilatus, Herodes och Pilatus igen under onsdag och torsdag för att korsfästas fredag f.m. Ett vettigare tidsschema, tyckes det mig, än det vi normalt föreställer oss att allt kring Jesu fängslande, förhör och dom skulle skett under en enda natt. Hur sannolikt är det att stora rådet skulle lyckas få upp både Pilatus och Herodes ur sina sängar mitt i natten och är det möjligt att en stor folkskara skulle vara uppe och skrika "korsfäst, korsfäst" innan solen knappt hunnit gå upp. På allt sätt verkar det rimligare att allt tog längre tid.
 
Varför firar vi då skärtorsdag på torsdag om det egentligen var tisdag? Ja, det lär ha varit någon påve som ville förenkla påskfirandet och krympa ihop påskhelgen. Kvar finns då att onsdag traditionellt är fastedag eftersom det var dagen då Jesus fängslades precis som fredagen, korsfästelsedagen, är fastedag.
 
- - - - - 
 
* Anna-Greta Noren 
 
 

Prästmöte

har jag varit på. Fredag-lördag. T o m var jag kallad som talare. Jag verkar snart bara ha ett enda ämne som jag får resa land och rike runt* och tala om: bikten. Den här gången fick jag dock en intressant synpunkt från en av åhörarna. Troligen tar jag det med mig när jag nästa gång föreläser över ämnet, vilket enligt plan blir på Luleå Fridsförbunds fredagstimme, fredag 27 april kl 18.30.
 
Jag har alltså varit på Missionsprovinsens prästmöte i Uddevalla. En muntlig inbjudan att någon gång deltaga har jag haft i flera år, men först nu blev det alltså den konkretion som gjorde att det blev av.
 
En helt igenom positiv upplevelse. Fina gudstjänster, mässa med förnyelse av prästlöftena och sjungna tideböner. Därtill intressanta föredrag och sådana diskussioner som jag deltagit i flera gånger inom svenska kyrkan: nomineringar inför stundande biskopsval. Som icke-medlem i detsamma prästkollegiet satt jag dock tyst som muren under nomineringsdiskussionerna. Roligt var också att möta tre f d dekankollegor från synodtiden för tjugo år sedan.
 
Samtidigt gav det en fläkt från Luleå stifts prästmöten** under min första prästtid; att på ett prästmöte få träffa tiotals kollegor med vilka man kunde uppleva en förhållandevis djup andlig gemenskap på flera av det kyrkliga och prästerliga livets alla plan. Ska jag nu ansöka om medlemsskap i det nyss besökta kollegiet? Det är frågan. Varför har jag inte för länge sedan gjort det, är nästa fråga.
 
Besök sedan hos vännen och kollegan Kai en timmes bussresa bort. Mat och dryck och bastubad och husesyn i det hus jag tidigare icke sett. Klart utflyktsmål vid en eventuell längre MC-tur. På söndagen tog vi oss in till S:t Pauli i Göteborg där Kai lovat distribuera. Även jag blev ombedd vara med och därmed kan ju den svenskkyrkliga ordningen anses vara återställd. Roligt också att celebranten och predikanten för dagen var Per-Olof Olsson, vilken jag delat mycket med i OAS-rörelsens sammanhang under åren.
 
Efter lunch på litenThai-restaurang blev jag avsläppt vid Bussterminalen för färd till Landvetter. Återigen fick jag sällskap av norrländsk Mpr-präst som också skulle med flyget. Trevlig, givande och upplyftande helg.
 
Hemma i favoritfåtöljen. Solig förmiddag. Utsikten genom de stora fönstren i vardagsrummet blir alltmer njutbar för var dag.
 
- - - - - 
 
* utom i större västerbottenspastorat, ett faktum som  kära läsarna är väl medvetna om
 
** jag blev präst under senare delen av den period då stiftet hade prästmöte varje år, men s k ordinarie prästmöte bara vart sjätte år

Kyrkohandboken

Den nya alltså. Den som kommer. Handlade det om idag. En stor grupp präster och musiker var samlade i Petrigården i Gammelstad. 
 
Två stiftsanställda lotsade oss genom dagen. Lite provsjungning av några nya alternativ och som avslutning ett exempel på en gudstjänstagenda där högmässan var nästan ordagrant som den kunnat vara enligt nuvarande handbok. Den riktiga avslutningen - mässa i kyrkan - skippade jag. Tog bussen tillsammans med kollega. Får erkänna att jag alltid haft svårt med mässor som kläms in som del i en utbildning. Är det på allvar en gudstjänst eller ett föredrag? Dessutom skulle jag jobba kväll så arbetsdagen skulle bli lång nog ändå.
 
Men därav blev intet. Efter en stunds vila hemma tog jag buss mot kvällens alphaarbete. Men väl framme i kyrkan kände jag det som om jag började må illa. Så jag valde fara hem igen för att inte riskera smitta ner hela gänget med vinterkräksjuka. 
 
Men väl hemma har hälsan (hittills) förbättrats. 
 
Åter till handboksdagen. Lärde jag mig något (som jag inte visste redan)? Jag är ju inte totalt bortkommen i liturgifrågor. Jag känner bara att när jag
1) är så nära pension
2) redan varit med om en handboksförnyelse och den gången varit en av de riktigt entusiastiska pådrivarna  för det nya
 
....så ids jag inte engagera mig på djupet denna gång.
 
- Jag kommer inte att på egen bekostnad köpa nytt eget missale denna gång, som jag sa till en av de närvarande stiftsanställda.

Jag kommer att strunta i nya handboken

I praktiken kommer jag fortsätta använda den nuvarande. Så nu vet ni det.
 
Jag har nämligen på det s k nätet läst igenom hela den antagna nya handboken, den del som gäller högmässan. Enkelt uttryckt kan man säga att det man kommer att vilja använda ur nya handboken är i allt väsentligt det som - med några små undantag - övertagits ordagrant ur nuvarande handbok. Det nya i högmässoordningen ser jag i stort sett ingen som helst mening med. Varför var denna nya handbok alls nödvändig? Hur mycket personella och ekonomiska resurser har detta helt onödiga arbete tagit? Och hur mycket onödig miljöpåverkan har det inneburit? Bara det!
 
Om jag nu ska nämna den mest tydliga punkt där jag nästan direkt kommer att bryta mot nya handbokens text så är det gloria (ära). Den nuvarande texten (som prästen sjunger) lyder
 
Ära åt Gud i höjden
och frid på jorden
bland människor som han älskar
 
Nu antagen text, som ska gälla fr o m pingstdagen, lyder
 
Ära åt Gud i höjden
och frid på jorden
bland människor som Gud älskar.
 
Var det någon som märkte skillnaden? Man har alltså bytt ut ett han mot Gud i sista raden. Skälet till dylik språklig uppfinningsrikedom brukar beskrivas som ett behov av ett mer inkluderande språk,, vilket ska göra att kvinnor (som redan utgör den helt dominerande delen av de flesta gudstjänstgemenskaper) känner sig mer hemma. Alltså måste man utmönstra så många "han" och andra patriarkala och hierarkiska ord och uttryck som möjligt ur texten.
 
Sådana liturgiska förändringar tycker jag är
 
1. Onödiga
2. Löjliga
- att inte rätt använda pronomen utan behöva upprepa subjekt eller objekt ger språket dåligt flyt och skapar barnkammarkänsla. Pinsamt.
3. På sikt helt förödande (om det "inklusiva" fortsätter och dras till sin spets) för det kommer först att slå sönder liturgin och i andra steget hela kristendomen.
 
Alltså kommer jag fortsätta sjunga han, och det inte av gammal vana eller pga att församlingen inte (ännu?) köpt in en ny mässbok åt mig, eller annat acceptabelt skäl utan pga ren, medveten, helt frivillig obstruktion. Jag accepterar nämligen inte att ett stort gäng politiker invaderar vår kyrka, tar över vårt kyrkomöte och driver kyrkan i riktning bort från kristendomen. Nej, jag accepterar inte detta. 
 
Vad gäller det enskilda fallet gloria i mässan så är det visserligen en struntsak, men det är precis som det var med Adam och Eva en gång (fast tvärtom givetvis) att ska man vara olydig så behöver det inte vara en jättegrej, det kan lika gärna vara en struntsak.
 
Så alla som nu vill se/höra mig bryta mot "svenska kyrkans ordning" *, och eventuellt vilja dokumentera detsamma, bör alltså infinna sig till gudstjänst första gången jag leder högmässa fr o m pingstdagen detta år och vara beredda använda mobilens inspelningsfunktion. Enligt nu gällande planering har Bosse gudstjänsten på pingstdagen (i den kyrka där jag oftast leder gudstjänst) så min första högmässa under nya handbokens tid torde bli Heliga Trefaldighets dag. Men pass upp! Det är viss dagen då nuvarande biskopen lägger ner staven. Ska vi kanske sammanlysa till domkyrkan då? Då kan det bli kvällsmässa med handboksvägran. Jag ogillar visserligen i princip ändring av gudstjänsttid, men jag kommer inte ifrån att det lockar deltaga på en dag som är en märkesdag för biskopen. Vi har dock varit goda vänner sedan tonårstiden. Kolla predikoturerna.
 
- - - - -
 
* vilket jag aldrig tidigare gjort i något avseende, trots att det i flera domkapitelsanmälningar mot mig för snart tre år sedan påstods att jag kontinuerligt bryter mot kyrkans ordning. 

Fin upplevelse

var det allt i helgen. Och då tänker jag först på gemenskapen med kollegorna. Några av oss sågs flitigt under helgen, några av oss nästan inte alls pga olika seminarieval mm. Men det blev tågresor och bussresor och flyg och pauser däremellan. Alla upplevde vi nog att vi präster i församlingen ses för sällan. Bara vi präster ska man kanske tillägga (eftersom man vet att domprosten är läsare av denna ringa blogg).
 
Dessutom är det roligt ha god tid att tränga ner i olika frågor. Kanske blir samtalen mer avslappnade och mindre prestigefulla när man är borta från arbetsplatsen. Många s k vanliga människor som ofta får en ganska färgad bild av det som pågår "inom kyrkan", och kanske även journalister m fl som ofta bidrar till denna färgade bild; och som tror att vi präster ständigt "bråkar" om sådant där vi kan ha olika syn; dom borde ha suttit med oss på tåget mellan Linköping och Arlanda.
 
Jag kommer att minnas resan med glädje.
 
Men så blir det dags att smälta intrycken från själva vintermötet. Det första som slog mig var att det var så ytterst få bland de 5-600 deltagarna som jag kände igen. Knappt mer än en handfull utöver arbetskamraterna. Åker jag på ett OAS-möte känner jag igen hundratals. Vad beror den skillnaden på (förutom att jag varit på fler OAS-möten!)? Att åtskilliga i pilgrimssammanhanget är frikyrkliga (eller katoliker/ortodoxa)? Och/eller att det även inom svenska kyrkan finns en större bredd än man tror? Vem vet.
 
Seminarier och föredrag kan ju vem som helst hålla för vem som helst så där finns inget tveka om. Men gudstjänsterna? Visst var söndagens gudstjänst en fin högmässsa. Huvudstommen var en västerländsk mässa i svenska kyrkans tradition. Men sen blev det lite plocklåda. Inslag som man kan igenkänna från både det kyrkliga öst och väst. Och det kan väl iofs vara ok. Men till slut blir jag lite osäker om innehåll och yta verkligen hänger ihop. Bl a för att svenskkyrkliga präster och frikyrkliga pastorer blandas på att sätt som gör att en gammal sur svenskkyrkotraditionalist till slut frågar sig 
- vad är det för grundläggande ämbetssyn? Vad är det för slags "ämbetskvalite" hos dem som medverkar?
 
Jag tvingas erkänna: jag känner mig mer ett med det som sker vid en festhögmässa på ett OAS-möte (och det beror inte på flaggviftandet, om nu någon skulle tro det). Men högmässan var ändå fin (som man säger) men är allt samma väsen eller är det liknande väsen?
 
 Slutgnällt!

Idag kan det verka som

om jag inte går i kyrkan. Eftersom den här bloggposten möjligen publiceras under eller nära högmässotid. Men det är en felgissning. Idag leder Bosse mässa kl 18 i Hertsökyrkan. Det beror på att det är ekumeniska vinterveckan nu med gemensam gudstjänst i Nederluleå. Då brukar många andra kyrkor sammanlysa. I Hertsön flyttar vi gudstjänsten till kvällen. Oftast är densamma gudstjänsten i Domkyrkan men nu är det prästvigning där.
 
Apropå prästvigning så har det under senaste tiden skrivits lite om svårigheterna att rekrytera till de kyrkliga yrkena präst, diakon, pedagog och musiker. Och det just i en tid när stora pensionsavgångar väntas. Hur ska man göra? Vad behövs? Alla vet att det som föder prästkallelser och andra kallelser är levande gudstjänstliv och fungerande ungdomsarbete.* Att präster i allt mindre omfattning deltar i ungdomsarbete är sannolikt ett skäl till svårigheten i prästrekryteringen. 
 
Men det finns också ett annat skäl: kyrkan har medvetet tackat nej till många unga män som upplevt en prästkallelse. Personer som i de flesta fall kommit ur de kyrkliga miljöer i vilka många prästkallelser fötts. Som i de allra flesta fall kunnat göra stor nytta som präster och som positivt kunnat bidra till rekrytering i nästa generation. Alltså säger jag till svenska kyrkan: "skyll dig själv". Det hade funnits fler villiga präster om kyrkan bara velat ta emot dem.
 
Dem jag tänker på är de s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*. Redan när jag var dekan i Synoden i slutet av 90-talet satt vi en gång i dekankollegiet och försökte räkna hur många vi visste om som antingen stoppats i antagningsprocessen eller avbrutit studierna eftersom dom ansåg det meningslöst eller konverterat eller, i något fall, inte ens påbörjat teologistudier trots ursprunglig avsikt och önskan. Vi kom fram till att det var bortåt 100 personer. Redan på 90-talet! Hur många skulle det varit fram till idag?.
 
Är/var den rekryteringspolicyn - eller ska man skriva icke-rekryteringspolicyn? - vettig? Var den nödvändig? Hade alla dessa som en gång ville bli präster men inte fick bli det, varit ett så allvarligt hot mot svenska kyrkans tro och liv att dom med alla medel måste stoppas? Vem tror det? Inte jag. Som man bäddar får man ligga således.
 
Nå, efter denna utvikning så far jag inte till Gammelstad och hör biskop em Esbjörn Hagberg tala i ekumenisk gudstjänst, och jag gick ingen annanstans heller även om jag funderat på det. Det blir mässa ikväll.
 
Långledig helg är detta för mig. Fred-månd utan arbete. Då arbetar man med annat. Fredag och lördag har jag fortsatt skruva i vardagsumstaket. Takpanelen ska ju sitta med så många skruvar att den på sikt inte börjar bågna.
 
På fredag kväll var jag på Bibeltimmen i bönhuset. Samråd med de överiga konfirmandlärarna och deltagande i kvällens bibelstudium som förtjänstfullt leddes av ung man som gått i bibelskola. Efter genomgången delades vi i grupper och fick samtala om hur man bäst förmedlar evangeliet till icke-kristna. Mycket värdefullt samtal i den grupp jag hamnade i.
 
Lördag kväll var jag bjuden till andra kristna vänner. Goda samtal, bön och gemenskap, därtill god mat och dryck. Riktigt uppbygglig helg redan alltså. Och då är det fortfarande över sex timmar kvar till helgens höjdpunkt: mässa i Hertsökyrkan, ledd av Bosse kl 18.
 
- - - - 
* för diakoner är det möjligen något annorlunda. Påfallande många har diakon som "andra-yrke", sägs det. F d sjuksköterskor, socionomer m fl.

Storkollegium (och julfunderingar)

hade vi idag på jobbet. Morgonen inleddes med mässa ledd av domprosten. Tyvärr kom jag några minuter för sent och missade lite av inledningsorden, men det jag hörde var riktigt fint. Sen blev det samling i Örnäsgårdens stora sal. Som vanligt hör jag dåligt* där, men huvudföredraget - en reseberättelse från Sydafrika - kompletterades med bilder och power-point så jag fick nog tillräckligt sammanhang ändå. 
 
Sen var det apt för de olika arbetslagen. Samlingen för oss i område öst leddes av domprosten och vi fick var ock en berätta våra upplevelser av julen och den senaste tiden. Några av vittnesbörden ledde till ett intresssnt samtal om hur vi kan återerövra adventstiden som förberedelsetid inför julen och stärka julfirandet under själva jultiden. Inte ta ut julen i förskott alltså.
 
Några förslag:
- alla julens-sånger-och-psalmer-gudstjänster läggs efter jul (inte i adventstid, inte ens nära före jul)
- alla konserter med något slags jultema läggs efter jul (men konserter med adventssånger går bra i advent)
- församlingens julfest för personalen läggs även den efter jul
- se till att konsekvent sjunga adventssånger (inte julsånger) vid barn- och skolsamlingar under
adventstiden
- lägg alla eventuella julfester i mellandagarna eller söndag efter jul eller rentav trettondedagshelgen
 
För mig känns många av förslagen bara som en återgång till uppväxtårens traditioner - och de ordningar jag upplevde under min första prästtid i Nederluleå. Själv har jag alltid allvarligt försökt skilja adventstid och jultid. I mitt eget hem - där bara jag bor numera, så önskad ordning är lätt följa - finns inte ens på en atlas över stjärnhimlen att det sjungs en enda julsång före julafton. Men som sagt, inte bara i samhället, utan även mångenstädes i kyrkan har förfallet blivit djupt senare årtionden. Här behövs reformation. 
 
Härmed spikas reformationsteserna upp:
1. Adventstiden bör återupprättas
2. Alla musik- och gudstjänst- och övriga församlingsaktiviteter (oavsett vilken ålder de riktar sig till) som har med jul att göra undviks helt under adventstiden (se ovan)
3. Församlingsarbetet bör läggas upp på ett sådant sätt att personalen kan använda adventstiden som vilo- och förberedelsetid och utvilad orkar deltaga ordentligt i julhelgens gudstjänster och jultidens övriga aktiviteter
4. Om julafton (rättat: inte juldagen, vilket jag först skrev) är söndag så firas dagen på förmiddagen med högmässa på fjärde söndagen i advent. Julböner firas under eftermiddagen eller aftonen
5. Församlingen gör en stor annonskampanj om allt detta strax före adventstidens början eller under dess inledning under temat Vi tjuvtittar inte på julklapparna
6. Domprosten låter sig intervjuas i lokalpressen och berättar om den nya reformationen
 
För en gångs skull känner jag mig på allvar som reformatorisk kristen!
 
- - - - -
 
* jag har ju som kära läsarna vet en funktionsvarierad hörsel. OBS! Inte hörselnedsättning
 
 

Hypotetiska organisationsförändringar

Min gamle kamrat - vördad vän som understundom uttrycker sig även på denna ringa blogg - kommenterade mitt inlägg om organisationsförändring och undrade (som vanligt lagom irriterande så man tvingas tänka efter ett varv till!) om många gamla kyrkoanställdas upplevelse att organisationsförändringar sällan leder till verklig förnyelse möjligen kan bero på att det är dom själva som i egenskap av gamla stofiler i själva verket är dom som sätter sig på bakhasorna och stoppar all möjlig förnyelse. Ungefär så. Hans fråga återgiven med mina ord fritt ur minnet.
 
Utifrån min erfarenhet svarade jag i kommentars-kommentar "nej" på hans fråga. Jag erbjöd mig också utveckla saken - om han frågade efter det. Det har han inte gjort! Men nu har jag själv drabbats av fortsatt tankemöda så nu skriver jag ner några tankar (som kanske drar även åt lite annat håll) oavsett om någon frågar efter det eller ej.
 
Under 38,5 prästår (t o m längre än en viss stackare i Bibeln var förlamad innan Jesus kom och befriade honom) har jag, med undantag för knappt två läsår då jag var på högskolan, arbetat i Luleås församlingar. Först i stora gamla församlingen Nederluleå sedan i stadens yngsta, Örnäset och nu i Luleå domkyrko - pga församlings/pastoratssammanslagning, s k organisationsförändring; jag jobbar på exakt samma ställe som jag gjorde senast i Örnäsets församling.
 
Och då är jag redan inne på varför jag tror att div organisationsförändringar gör så liten skillnad för förnyelsen i själva arbetet/församlingslivet: det som benämns organisationsförändringar har med yttersidan att göra. Personal flyttas mellan olika arbetsplatser inom församlingen, viss arbetstagare får viss ny person som arbetsledare, viss person ges budget- och ekonomiansvar för visst verksamhetsområde osv. Om några dylika förändringar genomförs samtidigt för stora personalgrupper så kan det givetvis uppfattas som att något stort är på g, men vad gör det för djupgående skillnad i verkligheten, på det s k golvet?
 
 
 Oftast mycket liten. Och något annat är kanske inte avsett heller. Ofta synes det mig som att det önskade målet/resultatet av kyrkliga organisationsförändringar snarast är av ganska intern organisatorisk art: tydligare överblick för chef/ledning, enklare "kommando"- och informationsvägar mm.* 
 
(Några dagars paus)
 
Var var jag? Jo, jag tror att många kyrkliga s k organisationsförändringar har med den interna yttersidan** att göra. Så som jag försökt exemplifiera ovan.
 
Vad krävs då för att det ska vara verklig förnyelse? Att all personal blir andedöpt? Tänk er att alla på expeditionen inleder morgnarna med en stunds gemensam bön med lyfta händer och tungotal? Eller att domkyrkoprästerna börjar predika med sådan ande och kraft att människorna i den fullsatta domen högljutt börjar gråta över sina synder och sedan dansar på bänkarna i jublande glädje över sina synders förlåtelse på laestadianskt 1800-talsvis?
 
Nå, skämt - eller verkligt allvar?? - åsido. Vad krävs för att vi ska säga att det skett verklig förnyelse i en församling? Är förnyelse något som överhuvudtaget kan åstadkommas genom beslut som kyrkorådet eller kyrkoherden fattar? Öppna vägar genom att skapa förutsättningarna? Det är väl så vi ofta tänker. Att tillsätta skolkyrkopersonal och arbetslivspräster är kanske ett sätt att förnya genom att försöka nå ut till platser där många människor finns. Men om den enda förnyelse (eller yttre förutsättningar för önskad förnyelse) som en kyrkoförsamling kan besluta om, gäller personal och byggnader, då kommer här några tankar.
 
Under en period av nio år, från 1969 till 1978 invigdes i Luleå sex distriktskyrkor: Mjölkudden, Stadsön, Hertsön, Bergnäset, Porsön och Björkskatan.*** Då, från slutet av 60-talet och tio år framåt var det självklart att ny stadsdel innebar ny kyrka. Men så icke längre. Varför inte? Ekonomiska skäl sannolikt. Hur kan jag så säkert säga att prncipen inte längre gäller? För att Björkskatakyrkan lagts ner? Kanske. Men framför allt därför att det just nu (har pågått flera år redan men ännu ej helt klart) byggs ett stort bostadsområde - Kronan - på (och vid?) Gamla Lv7-området, en ny stadsdel som enligt synlig skyltning kommer få ca 6000 (rättelse 13/1: 7000 såg jag igår att det stod på skylten vid återvinningscentralen) invånare. Men något om ny kyrka på platsen har inte hörts (jag hör iofs dåligt) eller setts. Innebär det att kyrkan fullständigt lämnar 6000 (7000) innevånare åt sitt öde? Iofs är det väl så att redan i de flesta stadsdelar där kyrka finns så är vår ambition att "nå" den stora gruppen människor mycket svag, men vi kan i alla fall trösta oss med att det finns en kyrklig närvaro genom en byggnad och Guds ord och sakrament och viss övrig verksamhet. Men hur visas kyrkans närvaro i ett nytt område där dessa yttre förutsättningar helt saknas?
 
Är det nu vi behöver det engelska konceptet  New expressions of the Church (Nya sätt att vara kyrka?) Exakt vad det konceptet kan innnebära vet jag inte i detalj, men så mycket tror jag mig förstått att det t ex kan handla om att bygga församling genom hemgrupper, cellgrupper osv utan att måsta samlas i en (stor?) kyrkobyggnad. Utan att nödvändigtvis tänka engelskt så har tanken slagit mig: avdela 2-3 anställda som får använda (nästan?) hela sin arbetstid till att göra vad dom vill (= upplever Guds kallelse till) i det nya stora området. Naturligtvis några som handplockas (rekryteras?), som känner den inre kallelsen! som samarbetar bra, som kan be tillsammans. Och församlingsledningens bud: "varsågoda, tiden är er, gör vad ni vill, vad ni upplever att Gud kallar er till". Visionen kan vara: om några år (eller årtionden, för Guds kvarnar mal långsamt) så finns kyrkan på Kronanområdet, inte därför att det finns en byggnad där, utan därför att det finns 5-10 hem/cellgruper som regelbundet samlas till bön och bibelundervisning och regelbundet får besök av prästen som firar mässa i hemmen.
 
Om personalen fick ett sådant bud då skulle jag möjligen tycka att det blivit en förändring värd namnet.
 
- - - - - 
 
* vad som är enklare är ofta en smak- eller modefråga. För några årtionden sedan var det små enheter som gällde. Närhet. T ex präst som arbetsledare i varje distrikt med högst ett drygt halvdussin i ett arbetslag. Nu tenderar arbetsledare snarast bli ett heltidsjobb med flera tiotals anstäĺlda i ett arbetslag.
 
 ** interna yttersidan - det är ju en språklig innovation som t o m min gamle kamrat måste imponeras av
 
*** senare kom ju även Sörbyakyrkan men dess bakgrundshistoria är något annorunda då den ligger i gamla byar med lång kristen verksamhet.
 

Illa, illa

Idag kom årets första nummer av SPT. En tidskrift jag haft* sedan 1978**. Och att den kom i brevlådan var väl inget fel. Det fanns f ö en artikel jag fann mycket intressant (övriga är inte lästa - ännu?) nämligen Johan Thelins Den frånvarande prästen. Mycket tänkvärd nu i församlingssammanslagnings- och sammanlysningstider. Dessutom skrev Berit Simonsson en mycket tänkvärd Reflex som gav mig lite inspiration till morgondagens predikan.
 
MEN...SPT har ändrat sig!
Inte i sin hållning i avgörande kyrkliga och kyrkopolitiska frågor. O, nej. Något mycket värre! Tidningen har ändrat format och utseende. Visserligen i det vällovliga syftet att göra tidningen mer läsvänlig. Beror det på att majoriteten av läsarna nu är pensionerade präster om vilka kan sägas som det sades om den gamle patriarken Isak: hans ögon var skumma? Jag tvingas erkänna (jag är ju också snart pensionär) att läsbarheten förbättrats. Papperskvaliten gjorde den också behaglig att hålla i.
 
MEN LIKVÄL: MAN FÅR INTE ÄNDRA!
För i så fall kan ju allting ändras. Grundvalarna vacklar. Om SPT kan ändras - och det bara genom ett enkelt beslut i redaktionen - då kan ju annat som funnits lika länge (60 år) också ändras. Tex kvinnors möjlighet att bli präster. Hemska tanke. Men vi tvingas inse sanningen. 60 år är ingen garant för att allt förblir som det "alltid" varit.
 
Tur för kära bloggläsarna att det finns en sak som består: mina fobier!
 
- - - - -
 
* många år har jag fått prenumerationen av arbetsgivaren, men inte nu längre.
 
** årgång 1977 köpte jag i en bunt, begagnad, på Myrorna i Uppsala

Fröjdas vårt sinne, julen är inne

Nu får väl min vän Andreas vara nöjd. Tidigare jul (förra året?) fick jag ju en förmaning när jag bloggade om att jag sjungit den på julaftonens morgon. Julen börjar ju - i strikt kyrkoårsmässig mening - först kl 18 på julafton. Fram till dess är det advent.
 
Jag säger inte emot. Så i dag gjorde vi rätt. Först en bra stund efter kl 18 innan, det var dags att gå hem efter vårt julfirande, så satt vi i den tjänstgörande personalgruppen i kyrkan och sjöng Fröjdas vart  sinne...
 
Vi har alltså haft öppet julfirande i Hertsökyrkan idag. Julbön först kl 14. 145 deltagare. Givetvis ville jag visa min kyrkoårsmedvetenhet och påpekade att det är fjärde söndagen i advent samtidigt som det är julafton. Den söndagen är ju Mariadag i vårt kyrkoår numera, så jag passade på säga några ord om Maria och hennes betydelse innan jag återberättade julevangeliet med lite kommentarer. Det har alltid tagit mig emot att läsa julevangeliet vid julbön. Det hör - i högtidlig läst form - hemma på juldagen, tidigast midnattsmässa.
 
70 pers (inkl personal) var det som stannade för mat, sång och kaffe. Överfullt i samlingssalen. Några åt i barnrummet, kökspersonal i hallen. Uppskattande ord från många av gästerna som uttryckte stor glädje få dela gemenskap, hellre än att sitta ensamma hemma. Det är något jag väl kan förstå. 
 
Nu är frågan: ska jag öppna mina julklappar nu, eller på amerikanskt vis öppna dem i morgon då det är jul på riktigt. Julen firas bäst i kyrkan, som bekant. Högmässa i Hertsökyrkan juldagen kl 11.

Liturgisk strid*

Blir det en sådan nu när nya handboken ska införas? Mina nomineringsgruppsvänner från Frimodig kyrka inlämnade åtskilliga motioner till höstens kyrkomöte varav många tog sikte på handboksförslaget. I rapporterna som man tagit del av från kyrkomötet berättas att Frimodig kyrka framträdde som den mest kritiska gruppen vad gäller handboksförslaget. Eftersom jag inte för ett ögonblick betvivlar att inom Frimodig kyrka finns en betydligt större liturgisk kompetens än i övriga nomineringsgrupper, finner jag full anledning lita på mina vänners bedömningar.
 
Vad blir då följden? En liturgisk strid? Sådant vore inte nytt inom sveriges kyrka. På 1570- och 80-talen var det stor litutgisk strid** när konung Johan III försökte införa (den förment katolicerande) s k Röda boken.  Men på den tiden gick det livligare till. Både fängelse och hot om utvisning var verksamma delar i det liturgiska stridandet. Men, som Bob Dylan sjunger,  The times they are a'changing (en av mina absoluta favoritsånger). En av de största kritikerna av Johan III:s reform - Petrus Jonae - blev sedan biskop - i Strängnäs (där konungens yngre bror Karl var hertig). Så kan det gå. Inte heller genomförde kungen sitt hot att deportera Jonae till någon gudsförgäten håla nära ryska gränsen.
 
Lite 1500-tal vore väl spännande! Tänk om jag , pga min åsikt att nyss antagna handboken inte är det bästa som hänt svenska kyrkan, blir placerad i häktet bakom lilla Porsöberget. Det vore nått. Eftersom jag varit häktespräst i flera år (och tidigare fängelsepräst på samma ställe) så är jag bekant med flera i personalen. Bl a en tidigare konfirnand, om han inte bytt jobb. Vore trevligt komma tillbaka och erfara häkteslivet mer på riktigt från insidan, så att säga.
 
Men nu är det 2000-tal. Då får man nöja sig med att bli domkapitelsanmäld. Hur kul är det på en skala?
 
- - - - - 
 
* rättstavningsprogrammet försökte med kirurgisk strid
 
** jag fann anledning något fräscha upp mina kunskaper i ämnet efter tv-programmet "Det sitter i väggarna" som handlade om f d prästgården i Funbo, Uppland, där Röda boken-kritikern, Petrus Jonae, en tid bodde

Ny handbok

 för svenska kyrkans gudstjänster har det beslutats om i veckan. Vad tycker jag om det? Vi delar upp den stora frågan i några mindre:
 
1. Tycker jag att det var nödvändigt med en helt ny handbok?
Nej.
 
2. Känner jag mig entusiastisk och förväntansfull?
Nej.
 
3 . Tycker jag att en mindre revision, eventuellt med vissa smärre tilläg, varit fullt tillräckligt?
Ja.
 
4. Anser jag att situationen i samhälle, kyrka och/eller det vardagliga språket så radikalt förändrats på 31 år att helt nya (böne)formuleringar är absolut nödvändiga för att dagens gudstjänstfirare engagerat ska kunna deltaga i gudstjänsten på ett levande sätt?
Nej.
 
5. Tycker jag att 1986 års ordning i grunden fortfarande håller?
Ja.
 
6. Anser jag att det s k Artos missale (som i stor utsträckning används av landets kvarvarande aktiva högkyrkligt inspirerade präster)* i sina alternativ till största del är betydligt bättre än det nu föreslagna och nyss beslutade?
Ja.
 
7. Ogillar jag starkt alla tendenser till s k inklusivt språk när det gäller gudomens personer?**
 
Ja, hemskt mycket ja.
 
Alltså...?
Just det!
 
- - - - -
 
* bl a i en kyrka vars gudstjänstliv och gudstjänstfirare är mig så kära att jag frestas kalla densamma kyrkan "min" (eftersom jag alltid är där oavsett om jag jobbar eller ej)
 
* * t ex att ständigt tala om "Gud" för att kunna undvika de påstått patriarkala och hierarkiska orden "Fader" och "Herre"
 
Eller genom att på ett onödigt tungrott sätt upprepa namnet "Jesus" i samma mening för att slippa ordet "han" i bisatsen
 
Osv.

Mitt fel - eller tack vare mig?

 
Alltså att biskopsvalet gick som det gick? När det slutliga resultatet av gårdagens biskopsval i Luleå stift idag presenterades efter kontrollräkning på stiftskansliet, så stod sig det preliminära resultatet från igår. Det betyder att rösträknarna ute i kontrakten varit kompetenta och noggranna. 
 
Åsa Nyström blev vald med bara en röst tillgodo för att ta sig över ribban 50% av rösterna. Om bara en (1) väljare röstat på någon annan så hade hon med en tiondels procents marginal inte kommit upp till 50% av rösterna. Och den rösten kunde varit min! Eller i ärlighetens namn någon annan av de ca 70 röstberättigade som inte infunnit sig i sin röstlokal (Varav tre kollegor från domkyrkoförsamlingen).
 
Men jag hade tänkt vara där. (I Boden för Luleå kontrakts del.) Men missade det pga rent slarv. Av någon oförklarlig anledning hade jag för mig att valet var under eftermiddagen och att gemensamma bussen från Luleå skulle avgå kring lunch. Fel! Den skulle gå tillbaka kring lunch. Men när jag pga min vantro valde infinna mig på exp knappt två timmar före lunch så uppdagades att bussen gått redan för en dryg timme sedan. Vad göra? Första möjliga buss hem hade gett mig möjlighet hoppa i bilen ca kl 11.12 och då hade jag kunnat vara i Boden ca 30 min senare. Och valet skulle pågå till kl 12 (eller var det inklusive rösträkning så själva valmöjligheten stängts så fort alla närvarande röstat?
 
Äääh! Jag ids int som vi norrlänningar säger. Ids inte chansa. Så blev det då mitt fel att Åsa vann eller tack vare mig som hon vann direkt i första omgången och vi slapp en kostsam andra valomgång.*
 
Nu är frågan: borde stiftsorganisationen prisa mig för mitt slarv som gjorde att en ny valomgång, med slukande av personella och ekonomiska resurser på både lokal- och stiftsnivå, inte behöver genomföras? Vad är jag värd? 10% provision? Eller åtminstone en blomma?
 
- - - - - -
 
* hela detta resonemang förutsätter dock att jag lättar på valhemligheten och avslöjar att jag inte skulle röstat på Åsa Nyström. Nej, Leif Nordenstorm var min kandidat.

Biskopshearing

var jag på tisdag eftermiddag. Kulturens hus Luleå. De fem kvarvarande kandidaterna intervjuades en halvtimme var. Jag måste säga att jag nästan var mest imponerad av utfrågarna som lyckades få varje intervju att ta nästan på minuten exakt 30 minuter. Ordningen hade lottats och kandidaterna fick inte lyssna på varandra. Varje intervju började med att vi sjöng respektive kandidats favoritpsalm.
 
1. Leif Nordenstorm
Psalm: Jesus från Nasaret går här fram.
Den ende av kandidaterna som tydligt andades något av traditionell kyrkokristendom. Det givna valet för kristna väljare?
 
2. Kennet Nordgren
Psalm: Blott i det öppna*
Utan tvekan den som kändes tryggast och mest personligt kompetent. Den av kandidaterna som kunde använda ett mindre traditionellt kyrkospråk utan att flumvarningsflaggan omedelbart måste hissas. Hade han svarat ja tidigare så att han ordentligt hunnit lanseras tror jag han varit ett starkt kort. Ingav förtroende.
 
3. Anders Göransson
Psalm: Gud från vårt hus vår tillflykt du oss kallar*
Goda meriter bl a från missionstjänst i södra Afrika. Men i mina ögon sjönk han lite under intervjun. Hur intresserad är han egentligen?
 
4. Gunnar Sjöberg
Psalm: Gud i dina händer
Utan tvekan den scen- och kommunikationsskickligaste av dem alla. Men vad sa han egentligen? Inför Gunnars framträdande väcktes minnen från min tidigare prästtid då det kunde hända att folk kom att tackade för "en fin predikan". Jag tänkte ibland: "har dom verkligen hört vad jag sagt eller har dom bara bländats av en som kan tala en bra stund utan manus och utan att staka sig?" Den fråga jag skulle ställt till Gunnar om man fått möjlighet, är - med Jesu ord - kommer biskopen att "bära sitt kors"?
 
Åsa Nyström
Psalm: Nå't på 800. Om att sitta på en strand och Gud finns i närheten, typ.
Klar flumvarning. På psalmen alltså. Om jag minns rätt så var "samtal" i någon form svaret på nästan alla.
frågor.
 
Man noterar att Leif och Gunnar var de enda som valt en psalm som innehöll namnet Jesus. Dessutom hade Leif modet nämna att evangeliet måste tas emot; "öppna ditt hjärta i bön och bot...".
 
Noterbart var också att ingen av kandidaterna ännu vigt något s k samkönat par.** Det betyder att sossarnas vilja att det ska råda vigseltvång i denna fråga är ett fullständigt slag i luften. Det flesta präster i vårt land kommer aldrig få möjlighet förrätta en sådana vigsel, hur gärna dom än skulle vilja
 
Sen återstår frågan: spelar det någon roll vem som blir biskop? 3-4 månader efter det att nya biskopen tillträder så fyller jag 65. Kommer jag överhuvudtaget hinna träffa biskopen innan jag går i pension?
 
- - - - - -
 
* möjligen kan jag ha blandat ihop psalmerna här, men jag tror inte det
 
** jag skriver "s k samkönat" av det enkla skälet att samkönat rent språkligt borde betyda att könen är samman, dvs man och kvinna tillsammans. Jfr med det gamla ordet "samrealskola". Det var en skola där flickor och pojkar gick tillsammans, inte en skola där alla hade samma kön
 
 

De 95 teserna

borde man ju bry sig om idag. 500 år efter att dom spikades upp. Om dom nu spikades upp, vilket tydligen anses historiskt osäkert.
 
Nå, i vårt fall googlade jag fram dom idag och läste dom. Dom flesta förstår jag inte - eller kanske snarare att dom känns så inaktuella - eftersom vår tid är fullständigt främmande för den situation där teserna uttalades. Men helt obildbar och okunnig är ju inte så nog skulle man väl i de flesta fall kunna bena ut vad som avses. Kan väl göra det tillsammans med min gamle kamrat om vi någon gång förverkligar hans idé att tillsammans tillbringa en vecka på trevlig ö i grekiska övärlden.
 
Alltså läste jag Luthers 95 teser idag. Alltså är jag oklanderligt luthersk. 
 
Igår läste jag en insändare i NSD av två sosse-kyrkopolitiker, Maria Johansson Berg (f d domkapitelsanmälare mot mig) och Yvonne Stålnacke (nu kommunalråd och f d ungdomskompis till mig, hon hette Öberg då). Tänk så olika det kan vara med sossar; en har man varit kompis med och en blir man anmäld av. Det är därför det är så riskabelt att rösta på sossarna i kyrkovalet. Man vet aldrig vad man får. Luther har jag varken blivit anmäld av eller varit ungdomskompis med. Kanske lugnast så.
 
Nå, i vart fall; tillsammans menar dom i debattartikel att valresultatet visar att folk vill ha mer politik i kyrkan. Det kallar jag tolkning av valresultat. Kanske ska vi även tolka Luther på det sätt som är på modet i denna tid: det är rätt att göra uppror mot den kyrkliga överheten. Kanske rktigt bra tolkning nu när (s) fått över 60% i lokala kyrkofullmäktigevalet? 

Biskopsval

var det idag. Dvs det s k nomineringsvalet.
 
Präster, diakoner och lekmannaelektorer var samlade ì Kulturens hus i Luleå. Information, pläderingar, val och rösträkning. Själv blev jag vald till rösträknare och fick sitta vid det bord där västerbottningarna röstade. Hedrande bli vald till en uppgift. Men lite straffkommendering eftersom man blev kvar långt efter det att de röstande farit hem. Först rösträkning och sen justering av protokollet på stiftskansliet.
 
Resultatet:*
Åsa Nyström 44%
Anders Göranzon 20%
Leif Nordenstorm 10%
Gunnar Sjöberg 7%
Kenneth Nordgren 6%
Övriga tillsammans ca 13%
 
Är saken därmed redan avgjord? På intet sätt. Det finns exempel på att det blivit stora omkastningar mellan nomineringsval och det riktiga valet. Det är ju 56% som inte röstat på segraren. En klar majoritet således. Frågan är hur väljarna kommer att resonera. Det märker vi i mitten av november.
 
T ex dom som i grund ifrågasätter kvinnor i präst- och biskopsroll. Bör dom jobba för att en man får majoritet? Jag menar, spelar det nu längre någon roll? Om en man vigs till biskop av kvinnlig ärkebiskop kommer han då att stå i rätt apostolisk tradition?**
 
Att träffa kollegor och elektorer*** från hela stiftet innebär också möjlighet träffa gamla vänner. Min gamle kamrat hann jag dock inte surra med. Får bli en annan gång. En av västerbottenselektorerna hade också med sig mjölk och vanilj-hjågghurt (!) till försäljning från sin eko-gård.**** Det tackar jag för. Varje gång lika gott!
 
- - - - - -
 
* avrundade tal. Exakta siffror på stiftets hemsida
 
**observera frågetecknet. Jag påstår alltså inget i denna sak. Man vill ju inte ge domkapitlet mer arbete i ett anmälningsärende. Särskilt inte idag då jag i min rösträknarroll haft så gott och trevligt samarbete med domkapitlets lagman. Jag noterar bara att det finns vissa som skulle tvivla här. Så t ex katolska kyrkan i förhållande till den anglikanska vilken godkänt kvinnor som biskopar..
 
*** denna gång tillät jag inte rättstavningsprogrammet att skriva elektroner
  
****Nylidens ekogård
 

Idag

är det något slags gemensam dag för präster och diakoner i stiftet. Jag är inte där. Efter sjukskrivning med viss förblivande trötthet känns det inte som läge att fara iväg och jobba på ledig dag.
 
Igår däremot arbetade jag. Högmässa först. Något färre än senaste veckorna, bara 22 inklusive personal och kyrkvärdar.* Något referat av predikan blir det som vanligt inte. Den som vill ta del får infinna sig. Trots mitt bloggande har jag alltid upplevt mig som mer talare än skrivare.
 
Eftermiddag: sjukkommunion. Jag firar numera rätt ofta sjukkommunion hos olika personer. Att få fira mässa med dem som av olika skäl har svårt ta sig till gudstjänstgemenskapen har jag alltid upplevt som en av prästämbetets finaste uppgifter.
 
I morgon samlas präster och diakoner (förmiddag) till val av ledamot i domkapitlet. Naturligtvis är jag även här helt stenålders eller i bästa fall "från 1800-talet" när jag framhärdar i att det  bör vara en präst som är vigningstjänstens representant i domkapitlet. Att vara ledamot av domkapitlet är i princip ett lärouppdrag. För att kunna fylla ett sådant får präster dels skaffa sig en teologisk utbildning dels avlägga ett vigningslöfte om trohet mot den Heliga Skrift och vår kyrkas bekännelseskrifter. Några sådana "krav" läggs aldrig på diakoner. Det är alltså en avgörande principiell skillnad mellan präster och diakoner helt oavsett att båda nu inräknas i begreppet vigningstjänsten. Men det är klart; den avgörande skillnaden mellan präster och diakoner är även i övrigt på väg att utplånas eftersom det är allt fler bland präster och blivande präster som beskriver kärnan i sitt uppdrag som "att jobba med människor" (ev med tillägget "i glädje och sorg") vilket knappast kan ses som annat än en diakonuppgift. Jag förnekar inte att prästers och diakoners uppgifter i mångt och mycket kan överlappa varandra, men det viktiga är vad som är "karaktärsuppgiften". Diakon: omsorg om människor, präst: förkunna Guds ord och förvalta sakramenten.
 
Eftermiddagen imorgon samlas även utsedda elektroner (tillägg senare: här ägnade automatstavningen sig åt ett spratt, men roligt blev det ju 😊) och det skall hållas nomineringsval till biskop. Bryr jag mig? Knappast jättemycket. Redan i 50-60 år vid det här laget har man ju levt med att många av dom biskopskandidater som präster och kyrkfolk verkligen velat ha inte kunnat bli utnämnda; först p g a den socialdemokratiska regeringens tydliga styrning av utnämningspolitiken, sedan p g a reglering i kyrkoordningen. Hur länge ska man spela med i elakt spel? Det är en fråga jag länge ställt mig.
 
Om politiseringen av kyrkan gått snabbt - t ex genom främmande makts totala ockupation av landet, med åtföljande utbyte av hela biskopskollegiet mot biskopar lojala med de nya makthavarna - då hade många reagerat. Men nu har det hela gått "lugnt" och sakta tillväga med tilltagande anpassning från all opposition enligt tron "det kan inte bli värre än så här" - men det blir hela tiden värre.
 
Att det skulle finnas bättre och sämre bland de kandidater som från olika håll förs fram förnekar jag inte. Men allt är relativt.
 
- - - - -
 
* sammanlagt fem kyrkvärdar närvarande trots att bara två tjänstgjorde. Jag har uttalat det förr och gör det gärna igen: det är roligt ha kyrkvärddsr som är trogna gudstjänstfirare utöver sin tjänst. 

Vad ska man skriva om?

När man tycker att man inte har något att skriva om.
 
Söndagen. Höll på att försova mig. Visar väl hur kraftlös jag fortfarande är. Men när jag kom till kyrkan bra många minuter försent så sjöng man ännu på den långa ingångspsalmen 168. Alla verser, så jag hann vara med på en och en halv vers på slutet. Ca 30 deltagare var vi. En av gudstjänstfirarna hade gjort fina prydnader tillsamman med ljus i olika storlekar, vilket vid kyrkkaffet såldes till förmån för Världens barn. Fint initiativ.
 
I övrigt försöker jag ta det lungt eftersom jag är sjukskriven t o m i morgon för att återhämta mig. Det hade jag iofs inte mycket för eftersom jag ändå skulle varit ledig lördag - tisdag.
 
Nåja, ett och annat måste jag väl göra så jag inte blir helt försoffad. Rev ner lite plattor från innertaket i vardagsrummet i fredags (inte särskilt tungt arbete, dom ramlar ju ner av sig själv) och körde dem till återvinningen i lördags. 
 
Nu sitter jag och tittar i taket och funderar hur stor del av isoleringen som måste bytas, anfrätt som den delvis är av tidigare års vattendropp från takkupan.
 
Och tittar jag inte på det så tittar jag ut genom mina nya fönster. Så fantastiskt se så mycket natur när man kikar ut, även om naturen mest består i en fjärd som håller på att växa igen. Än kan jag se en hel del vatten, men ack, hur länge.
 
Kyrkovalet kan man också skriva något om. Valet till kyrkomötet är inte helt färdigräknat. Mandatfördelningen är väl i princip klar  (vi i Luleå stift behåller vårt mandat) men hur kryssen slår vet man ännu ej säkert. Stiftsvalet är dock klart. Jag får en ordinarie plats denna gång. Efter Maria Andersson som stod etta på vår valsedel. Noterbart att Frimodig kyrka ökade med ca 500 röster i stiftsvalet.
 
Resultaten lokalt - Nederluleå, där jag bor och Luleå Domkyrkoförsamling, där jag är anställd - bryr jag mig inte så mycket om. De som hamnar i kyrkoråden kommer på sikt - om nuvarande medlemsutveckling håller i sig - mest att få administrera neddragningar. Några stora och tydliga profilerade nysatsningar finns det knappast längre utrymme för
 
Lycka till!

Tidigare inlägg
RSS 2.0