Torbjörn Lindahl

Ja, inte ett stort oas-möte men väl besök av Oasrörelsens inspiratörer som på sin Sverigeresa passerat. Detta är nu andra året som en sådan resa genomförs under vecka 30, den vecka då det årliga stora oasmötet brukar ligga vilket nu i två år fått ställas in pga pandemin.  

 

På oasrörelsens hemsida (oasrorelsen.se) eller på Facebook kan man följa resan genom landet där man stannar till på intressanta platser och träffar människor som har något att berätta.

 

Igår eftermiddag var det alltså stopp här i Luleå, rättare sagt i Gammelstad, där Mats Rondahl och jag - som båda varit präster i Gammelstad och haft engagemang i oasrörelsen - fick berätta om den unika kyrkstaden och bjuda in till en enkel andakt i en kyrkstuga.

 

Sedan fortsatte resan norrut. En liten hint om var dom skulle stanna till igår kväll och nu på förmiddagen fick vi väl och likaså var resan ska avslutas på söndag, men sådant avslöjas inte i förväg. Den som vill veta får följa med på nätet.

Och idag blev det gudstjänst vid Nederluleå kyrka. Vi satt utomhus i det fina vädret. Alltså yngre sonen och jag. Präst var Lennart Åström, som jag första gången mötte under studietiden i Uppsala. Hans kalixdialekt var betydligt mer framträdande på den tiden och min reaktion när jag mötte honom var "Den här personen måste vara ett skämt." Får väl erkänna att jag ordentligt fått ompröva den synen. Flera gånger har jag hört Lennart hålla hörvärda predikningar - jag minns särskilt en långfredag i Domkyrkan för många årtionden sedan. Och så även idag.

 

När vi efter gudstjänsten fick en kort pratstund i sakristian där han förberedde sig för ett dop, kunde han inte nog utstråla glädjen över att få vara pensionär och slippa allt vad sammanträden ooch personalmöten heter.

Instämmer?

 

Att han i förra kyrkovalet kandiderade för socialdemokraterna och debatterade mot mig i norrbottenspressen, får jag väl räkna som tillfällig sinnesförvirring hos en kollega jag i grunden alltid haft visst förtroende för men aldrig blivit nära vän med och aldrig jobbat tillsammans med. Träffats har vi oftast gjort på kontraktskonvent.

 

Efter gudstjänsten promenerade vi till Hägnan och kyrkfikade där. Hem sen och sist grillning på altanen inför middagen.

 

När jag i förmiddags kom hem efter festen hos Mats i Kallax hann jag inte vara hemma länge innan det var dags för nästa. Kl 12 infann jag mig hos min dyre bröder i tron, Erling Välivaara, som fyllde 80 år. Trevligt kalas. Men vi satt utomhus under carporten och det var inte precis stekhett om man säger så. Men Erling erbjöd mig en jacka som han hjälpte mig ta på över min tunna sommarkavaj. Detta utnyttjade jag senare i mitt gratulationstal där jag sade att det kan få stå som en bild för hur Erling flerfaldiga gånger iklätt mig rättfärdighetsdräkten genom att predika evangeliet för mig.

 

Väl hemma tog jag en stunds paus och gick en promenad upp på Mjölkuddsberget med yngre son.

 

Sen var det dags för nästa begivenhet: middagsbjudning hos kyrkfolk på Hertsön. Alltså ut till samma bostadsområde en gång till. Men denna gång till par där kvinnan är från Kina. Ytterligare några vänner man sett i kyrkan delade gemenskapen, maten, tårtan och samtalen. Jag säger bara:

- Kinarestauranger i Luleå, släng er i väggen!

har gångna kväll pågått. Ca kl 15 var vi fyra prästkollegor som dök upp ute i Kallax i Mats Rondahls sommarstuga. Vi konstaterade att det måste vara bortåt 10 år som Mats inbjudit till dylikt sommarevenemang.

 

Kaffe först med gott fika. Några timmar senare god mat tillagad på grillen. Sen kaffe på maten och kl 23 bastu med dopp i havsviken. Sen lite eftersnack , sist completorium (där vi alla var tvungna backa i våra tidegärdsappar eftersom vi redan var inne på tisdagsdygnet) och nu i säng.

 

Som alltid mycket trevligt och många goda och givande samtal utan alltför mycket störande oenigheter.

har det varit för mig. Både lördag och söndag har jag besökt lägergården Lillstrand bortom Älvsbyn. Ett läger för unga vuxna, fr 20-årsåldern. Det flesta från laestadiansk tradition varav i sin tur de flesta från Luleå, enligt vad som sades till mig. Lägret ordnat och planerat av några av de unga själva (såvitt jag fattat rätt) utan beslut i något Fridsförbunds styrelse. En aktivitet som redan pågått på somrarna i många år. Gott initiativ.

 

Det jag först blev kallad göra var att leda högmässa idag vilket jag gjorde. Men jag föreslog också - vis av erfarenhet att de yngre laestadiangenerationerna blir allt mindre vana vid kyrkligt mässfirande - att jag också skulle få undervisa om högmässan. Då fick jag två timmar igår kväll.

 

Då undervisade jag om

a) högmässans struktur 

b) bibelformuleringar i liturgins ord

c) liturgiskt agerande (stå-sitta, när man säger amen osv)

d)  hur man kan se Jesu liv framträda i liturgin

 

Det kan kanske bli ett blogginlägg så småningom. 

 

Apropå detta med sitta-stå så sa jag att de naturliga böneställningarna i Bibeln är stående eller knästående, ev med pannan mot marken. 

- att människor sitter och ber hittar du inte i Bibeln, så jag trosvisst. 

Men då blev jag rättad av en av deltagarna som visade mig 1 Krön 17:16 där David gick in och satte sig och utgjöt sina tankar för Gud. Så efter högmässan idag fick jag ta tillbaka mitt tvärsäkra påstående, men ville likväl ge mig lite rätt genom att hävda att i gudstjänstsammanhang finns inga sittande bedjare. Jag utmanade ungdomarna noggrant läsa igenom sina Biblar på jakt efter bibelord att åter slå mig på fingrarna med.

 

Till högmässan fick jag med mig unge prästkollegan Johan som bett stt få följa. Trots att jag efteråt tyckte att jag glömt en massa jag tänkt säga så klockade han min predikan till ca 40 min. Oj, vad man kan prata. Men efter 40 prästår är det ju bara (?) att fritt ur minnet plocka delar ur gamla predikningar och föredrag.

 

Efter lunch blev det en timmes undervisning av predikant David Orre, Luleå. Han gick igenom Josefberättelsen ur slutet av 1 Mos på ett fint, innerligt sätt som också gav vägledning för våra liv.

 

Båda dagarna svängde jag förbi min gamle kamrat i Älvsbyn för en stunds surr.

 

Trevliga dagar.

 

Det lär ju heta så numera när man bara berättar vad som hänt sen sist.

 

I tisdags åkte yngre son och jag mot Umeå. Inte rakaste vägen, dels pga felkörning i hemkommunen pga vägarbete vilket gjorde att jag inte fann avfarten och hamnade i grannkommunen innan vi kom in på rätt väg igen. Tur att man kan "vända om". Precis som i det "andliga livet", vilket enligt kristen vän, inte är något annat än det vanliga livet, men med medvetenheten om

att man har Jesus med sig. Sen blev det två avsedda omvägar, en kortare och en längre för att vi ville passera två platser som sonen inte sett.

 

Paus i Skellefteå för inköp av lämplig present till kvällen. Sonen undrade om jag verkligen borde gå på stan, kädd som jag var i min Luleå-hockey-T-shirt. Jag blev inte nedslagen men tyckte mig se några paffa ansiktsuttryck. Några blickar tolkade sonen som ytterst fientliga.

 

Sen var det flera mils vägarbete med hastighetsbegränsning så att vi som pga ovannämnda omvägar vilka redan gjort att vi var sena, nu verkligen blev försenade och missade förrätten vid den middag som var målet för vår resa.

 

Skälet till högtidsmåltiden var att fira yngre brors och svägerskas 35-åriga bröllopsdag tillsammans med deras son m flickvän och tvillingbror med fru. Synnerligen trevlig afton.

 

Natten tillbringade vi på hotell. Svårt somna dels pga värmen och dels pga lite oro i våra magar vilket jag tillslut anade kunde bero på vätskebrist, vilket vi försökte åtgärda.

 

Efter hotellfrukost besök hos tvillingbror med fru, vilken är sjuksköterska som kunde bekräfta att jag sannolikt hade rätt i nattens misstankar. Snabbt ordnades vatten med citron. Jag tror vi hällde i oss nästan en liter var på en kort stund.

 

Efter lunch hemfärd. Men omväg även denna gång. Först besök med mässfirande hos vänner i Vännäs, sedan vägen förbi hembageriet i Rödånäs - ett ställe jag stannat till vid åtskilliga gånger, oftast med MC. När vi sedan klarat den korta sträckan med smala grusvägar och äntligen kommit ut på "stora" vägen mellan Umeå och Burträsk, så tänkte vi "Nu blir det lungt"- asfaltväg.  Men ack vad vi bedrog oss. Efter kort bit blev det vägarbete  igen. Flera mil? Sanningen upprepar sig: ju mer sommarsemester desto mer vägarbete.

 

Efter hamburgare på Max i Skellefteå raka vägen hem utan vare sig omvägar eller vägarbeten.

 

Torsdag och fredag har vi fortsatt renoveringsarbetet på kyrkstugan. Panelen på drygt halva stugan nedtagen med blottande av bottenstochar som är så ruttna och angripna av småkryp att stugan troligen sjunkit åtminstone några centimeter. Spännande fortsättning.

 

Ännu en söndag där de mest tänkbara gudstjänstalternativen  är på kvällen. Ni vet redan min uppfattning om det. Yngre sonen uttryckte visserligen när vi var och renoverade i kyrkstugan i veckan att det någon gång vore roligt gå i närmaste kyrka därifrån dvs Nederluleå. (Gsmmelstad). Alltså hade jag spanat in predikoturerna. Mässa ledd av prästvigd kvinna inget alternativ för mig. Men att gå på psalmsångsgudstjänst kl 14 hade ju varit ett alternativ för att åtminstone få vara med om något därstädes. Dessutom skulle samlingen ledas av pedagog Inger som jag lärde känna som KU:are på Stadsön redan fr 1979 och dessutom var arbetskamrat med i Örnäset under 90-talet. Hade kunnat bli ett trevligt återseende. Men fick inte tag i sonen i tid så därav blev intet. 

 

Men gudstjänst blev det i alla fall. Tvekade lite vart jag sen skulle gå. Nästan hela läsåret har jag mest gått i Hertsökyrkan, varav ca ett halvår lett två korta mässor varannan söndag. Men bönhuset, där jag också går emellanåt har det blivit mindre med. Men nu har man också där startat upp gudstjänsterna. Då blev det valsituation eftersom båda har gudstjänster kl 18 sommartid. Terminstid då det är 11 resp 16 kan det ju kombineras. Efter viss tvekan utföll valet till bönhusets fördel. Predikan av Erling Wälivaara. Mötesledaren Jörgen agerade nästan som riktig präst då han både tillsade förlåtelsen och gav välsignelsen i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Och han är bara riktig lekmän, inte ens lekmannapredikant!

 

Efter gudstjänsten var det servering. Givande samtal vid bordet. Utan tvekan trivs jag bland människorna där.

 

Jag for jag sedan till Hertsökyrkan och kopierade lite högmässoagender som jag ska bruka nästa helg. Så det blev besök i rätta kyrkan också.

 

Det är frågan man kan fundera över. Särskilt nu när situationen kommer riktigt nära genom att man har att göra med trevlig ung man som prästvigts av kvinna som sitter på biskosstolen.

 

Jag har ju iofs alltid (?) vetat att i en av Kyrklig Samlings 17 punkter - vilka publicerades 1960 när de första kvinnorna prästvigdes - så står det att om vi i framtiden får kvinna som biskop som kommer vi inte kunna godkänna några av hennes ämbetshandlingar. Men exakt vad en sådan situation skulle innebära fick jag inte på allvar anledning fundera över förrän 1997 då Christina Odenberg blev biskop. 

 

Jag minns när styrelsen för Dekanatet i Luleå stift av Svenska kyrkans fria Synod fick frågan på dagordningen. Min spontana tanke då var att det är visserligen fel att en kvinna är biskop men om hon nu ändå utsetts till det så får vi väl lov att, trots allt, som präster acceptera de män som hon prästviger. Bara så.

 

Men sedan 1997 har det runnit mycket vatten under broarna. Åtskilligt har klarnat och det har blivit allt tydligare att biskop Anders Nygren hade rätt när han på kyrkomötet 1958 uttalade att beslutet att öppna präst-ämbetet för kvinnor innebär att svenska kyrkan växlar in på en helt ny väg, "gnostikers" och "svärmeandars".

 

Och själv har jag med åren tillägnat mig alltmer av "högkyrklig" tro och teologi. Alltså har det blivit svårare. Jag vågar således inte längre övertygat säga att en man som prästvigs av kvinna verkligen är präst så att man i frid och ro och trygghet normalt kan ta del av hans sakramentala tjänster; i praktiken: ta emot nattvarden när han celebrerar (leder nattvardsgudstjänsten).

 

Men med den unge präst - Johan Marklund - som nu ska göra sitt första prästår i Domkyrkoförsamlingen och vara mycket i Hertsökyrkan som är min "hemförsamling" förhåller det sig så att han till sin personlige assistent vid vigningen kallat en präst han lärt känna tidigare under utbildningen och denne råkar även vara biskop! Esbjörn Hagberg!

 

Och då blir frågan om denna assistans av en som jag  kan godkänna som biskop, är tillräcklig för att vigningen ska kunna godkännas. Det är den fråga jag grunnat på ett tag. Och inte bara grunnat i ensamhet, utan i samtal med personer vars insikter i saken jag respekterar och har förtroende för. Och slutsatsen för mig har blivit: ja, jag godkänner honom som präst.

 

Med nöd och näppe ska jag kanske tillägga. Situationen är nämligen minst sagt långt ifrån idealisk. Någon som helst lärogemenskap på biblisk och allmänkyrklig grund finns inte. Men då är det bara att konstatera att en sådan komplett lärogemenskap länge saknats. Vi som prästvigs i min prästgeneration var redan medvetna om att vi lät oss vigas in i en trasig kyrka. Min egen prästvigningsbiskop - Stig Hellsten - hade redan då vid flera tillfällen vigt kvinnor till präster,  och ändå lät jag mig vigas av honom, utan läromässig enighet oss emellan alltså. Rätt eller fel kan förvisso diskuteras. Men jag gjorde det. Och det blir ormligt för mig lägga ribban för en annan högre än jag själv lyckats ta mig över.

 

Så ni alla som funderar över hur ni ska tolka mitt beteende när ni eventuellt ser mig samverka eller kommunicera vid Johans gudstjänter:

- jag godkänner inte att han blivit rätt prästvigd av Åsa Nyström.

- men jag accepterar - med "nöd och näppe" som sagt - honom som präst pga biskop Esbjörn Hagbergs deltagande vid vigningen.

- om Esbjörn Hagberg inte varit med hade det varit go'natt med prästerlig sakramental gemenskap.

 

- - - - -

 

Allt det ovan sagda är min syn. Har alltså inget att göra med hur Johan själv ser på saken

 

 

Eller Femte söndagen efter Trefaldighet har det varit.

 

Digitala stormötet har fortsatt och som jag berättade i går predikade jag själv vid ett tillfälle. Jag stannade även i bönhuset och lyssnade på nästa predikan. Inget fel på den. Tidigare på dan hade jag försökt lyssna på Youtube-utsändning men av ngn anledning inte fått ljudet fungera ordentligt när jag ville casta från mobilen till TV:n. Själv predikade jag över Krisushymnen i Fil 2 + några verser före och efter. 

 

När eftermiddagens två predikningar var över for jag hem, tog en enkel snabbbmiddag för att aftonen gå i mässa i Hertsökyrkan. Bosse och Johan hade den tillsammans.

 

Nu har jag denna helg hört fyra predikningar över texter hörande till apostladagen och själv hållit en över text som inte har med dagen att göra. Men min vana (nästan helt) trogen (när jag predikar i bönhuset) kunde jag inte låta bli undervisa lite om söndagens plats i kyrkoåret.

i delvis digital miniform pågår i Luleå i helgen.

 

Enligt ursprunglig planering skulle det varit stormöte i Haparanda i helgen. Men pga Coronarestriktioner fick det ställas in. Istället ordnade man gudstjänster i Luleå Fridsförbunds bönhus här i Luleå där man har bättre utrustning för att kunna filma och sända på nätet. Alltså får en mindre grupp delta i gudstjänsterna på plats och övriga får sitta hemma vid datorerna. (Sänds på Youtube) Den mängd människor för vilka det först planerades fysisk närvaro var 50 men sedan lättades reglerna till 150 den första juli. Då blev inriktningen att i första han skulle ungdomar få närvara och de äldre sitta hemma.

 

På de villkoren har predikningar hållits fredag kväll och lördag. Vad jag sett i programmet två utsocknes predikanter (fr Boden resp Haparanda)  och i övrigt talare som finns här i Luleå.

 

Igår kväll hölls två nattvardsgudstjänster i Örnäsets kyrka. Bosse var vidtalad leda dem men han hade bett Johan och mig hjälpa honom så jag celebrerade vid båda och Bosse och Johan predikade en gång var. Många ungdomar (och några äldre). Gissningsvis över 250 sammanlagt 

 

Idag fortsätter predikningsrna. Kl 12 Erling Välivaara, Mikael Fältros. 14.30 Torbjörn Lindahl, Timo Orre. 17 Göran Esberg, David Orre.