Jubileum
Den dag som just gått till ända, 29 juli, var inte bara min namnsdag utan även 52- årsdagen av min konfirmation.
Det har jag väl berättat förr när dagen infallit. Men jag konstaterar bara att konfirmationsdagen blir allt mer av en jubileumsdag för varje år som går.
MC-utfärd
blev det i helgen. Jag kände helt enkelt att nu börjar det bli för lite av den varan. Tog en tur neråt västerbotten. Ingen av bröderna kunde jag besöka. Den äldre var borta, den yngre med allvarlig förkylning i huset.
I stället tog jag först sikte på goda vänner i grannkommunen. Där blev det både mässfirande och några visiter på kristet sommarläger där jag fick chans höra predikan av unge Natanael Asplund som jag mött många gånger i Luleå. Klart godkänt.
Även hann jag med besök hos gammal ungdomsvän som har ett ytterst imponerande teleskop. Roligt att äntligen få kika både på och genom detsamma. Eftersom ljuset inte tillät normala astronomiska observationer fick vi nöja oss att se om det satt någon fluga på ett tallbarr 100 meter bort. Det gjorde det inte.
Tips fick jag också om att man nu, mitt i natten, ska kunna se två av stjärnorna i sommartriangeln. Själv har jag ingen känsla av att jag varit van spana efter dem på dessa breddgrader förrän en bit in i augusti. När jag klev av motorcykeln på garageplan halv ett i natt lyckades jag bara se den ena. Vega bör det väl varit.
Märklig känsla, knappt har man hunnit vänja sig vid att det är sommar så börjar man glädja sig över att det mörknar.
Men roligt köra motorcykel. Även om jag erkänner att det inte är samma entusiasm som för 10-15 år sedan.
Mer funderingar
Utifrån boken jag senast bloggade om.
Den om den pakistanska muslimska kvinnan som
blev kristen alltså. Det var ju inte så lätt för henne. Vi bortser då från det faktum att det i princip var dödsdom om hon offentligt skulla säga att hon blivit det. Några kristna träffade hon väl under sitt sökande som var beredda dela böcker och undervisningsmaterial, och låna henne en bibel - om det fick ske i hemlighet. Men var skulle hon kunna ta del av materialet? Svaret blev att besöka en kristens arbetsplats och sitta och läsa där och ljuga för sin mor att skoldagen på universitetet innehöll en extra eftermiddagskurs.
Nå, nu ska jag inte avslöja hela bokens innehåll idag heller. Bara berätta hur mina tankar for vidare. Det kanske inte bara är i Pakistan och liknande länder som det i praktiken är omöjligt bli kristen. Hur är det i vårt land?
Jag ställer frågan så här: hur många vuxna känner du som nu är tydligt bekännande kristna men som vuxit upp helt utan tydligt uttalad kristendom i vare sig föräldra- eller i mor- och farföräldragenerationen? Räkna inte med människor i min generation (födda 50-talet) eller lite yngre, för vi växte upp i en tid då hela samhället till stora delar var genomdränkt med kristendom, i alla fall i yttre mening.*
Nej, fundera över lite senare generationer. Under 80-talet (särskilt när man var präst i Nederluleå) var det inte helt ovanligt ha konfirmander som visserligen inte hade tydligt bekännande föräldrar, men där uttalad kristendom fanns i tidigare generation. Men hur många är det idag?
Eller ska vi göra undersökningen på annat sätt; ni som har barn i gymnasieålder (eller är unga nog minnas er egen gymnasietid), hur många klasskamrater är/var kristna och är/var dom uppvuxna i bekännande kristet hem?
Min hypotes är att det (i landet, norrbotten, Luleå?) finns ytterst få tydligt bekännande kristna (oavsett om dom är svenskkyrkliga, katoliker, invandrare, laestadianer, EFS:are, frikyrkliga) som inte är uppvuxna i kristet hem.
Alltså, krävs det i praktiken ett medvetet kristet barndomshem för att ha en rimlig chans att någon gång själv bli kristen?
Kanske ska vi alltså på allvar börja vänja oss vid tanken inte bara att det är ovanligt bli kristen i Sverige (om man inte har det "med modersmjölken"), utan att det i de allra flesta fall är omöjligt - om man inte av en ren slump råkar lära känna någon som blir ens vän och medvandrare under kortare eller längre del av vägen.
* tramporgel och koralbok i alla klassrum, daglig morgonbön t o m åk 5, varje lördag åk 6
En bok som grep mig
läste jag i lördags. Kunde inte lägga den ifrån mig förrän sista sidan var läst på söndag morgon.
Ytterligare en i raden av böcker med vittnesbörd om muslimer som blivit kristna. Och precis som flera andra liknande så ingår det i den avgörande händelsekedjan att Jesus uppenbarat sig i drömmen.
I det här fallet handlar det om en ung kvinna i Pakistan - ett land där det är strängt förbjudet för en muslim att avfalla och bli kristen - som växer upp i en radikal muslimsk familj. Hon fostras bli en trogen muslim och ses också som en som verkligen vill tränga in i trons sanningar och ta sin tro på allvar.
Vi ett tillfälle är hon med i ett sammanhang där man värvar sådana som vill bli martyrer = i praktiken bära bombväst och spränga sig själv till döds på en plats där man kan döda så många judar och/eller kristna som möjligt. Och hon anmäler sig som frivillig. Men bara några dagar innan hon ska hämtas till jihadisternas träningsläger händer det omvälvande, hon möter Jesus i en dröm. Hon ser honom som en ljusgestalt, som tar med henne till en begravningsplats och där visar hur han med sitt blotta ord kan återuppväcka en död. När hon frågar vem han är svarar han "Jag är Vägen, Sanningen och Livet". Hon vaknar med en intensiv frid inom sig. Vad har hon upplevt?
I sin vilja att fördjupa sig i islam har hon studerat Koranen noggrant. Också sådana ställen som de muslimska lärde brukar undvika (därför att dom upplevs svårförståeliga eller motsägelsefulla). Hon finner också att det i Koranen uppmanas att läsa vissa delar i de kristnas bok (Bibeln), särskilt Moseböckerna och evangelierna. Och kritiskt frågar hon sig varför de muslimska lärare hon hittills mött aldrig visat på dessa ställen i Koranen som faktiskt uppmanar till läsning ur Bibeln.
När familjemedlemmar senare inser att hon försökt få tag i en Bibel kan hon gömma sig bakom dessa koranens egna ord och säga att hon bara velat tränga djupare in i koranens undervisning och klarar sig därmed på ett hår undan dödsdomen. När hennes tro till sist inte kan döljas, så ges hon en sista chans; att offentligt debattera mot muslimska lärde. Om dom "vinner" måste hon avsäga sig sin tro. Men under flera veckors tid besegrar hon dem i offentliga debatter en efter en och får verkligen erfara sanningen i Jesu ord om att inte oroa sig för vad man ska säga, Jesus ska ge orden.
Du får själv läsa om hur hon efter några år som hemligt kristen till slut blir döpt, hur hon vittnar för några i den egna familjen, hur hon får bidraga till att visa kraften i Jesu namn genom att be för sjuka familjemedlemmar som mirakulöst blir friska, hur hon till slut måste fly undan sin faders dödshot, först runt i landet och slutligen utomlands. Hela tiden med bevarad tro.
Vad ska jag säga till sist?
Läs boken!
Ester Ahmad:
Hon trotsade jihad.
Sjöbergs förlag.
(Just nu kampanj på boken, tre för priset av två, så gå ihop några stycken.)
På samma förlag finns flera andra böcker med liknande vittnesbörd t ex Är du kristen ska du dö; Hon kastade slöjan; Syner och drömmar m fl, så surfa runt bland titlarna.
Domkyrkan
for jag till idag. Kollegan* och grannen David skulle leda mässan. Det gjorde han också, tillsammans med två andra visade det sig. Kollegan** Sarah som predikade och blivande prästen Johan som ledde liturgin före predikan. Betydligt fler präster än man förväntat sig således. Tillsammans med de fyra som satt utspridda i bänkarna blev det sex stycken.
Och äntligen kan jag bjuda min gamle kamrat på statistik även från centralhelgedomen: ca 35 (inklusive medverkande) uppskattade jag.
Efter kaffe med god vän på stan och en stunds vila hemma besökte jag även bönhuset på kvällen. Fick således höra predikan över dagens evangelium, Jh 8, två ggr. Vilken predikan var bäst? Eller bör man fråga: vilken var trösterikast? Eller vilken innehöll mest som jag aldrig hört förut? Eller hade mest engagemang. Ja, vad menar vi om vi säger att en predikan är bra eller mindre bra?
*och** ingen av dom är ju i strikt mening "kollegan" längre. Visar bara hur svårt jag har att inse att jag är pensionär.
Nu har jag börjat få problem
Pensionärsproblem. Eller iofs sånt problem som kan dyka upp redan under lång semester, men som givetvis endast kan förvärras när man på raken har en massa lediga dagar i ett sträck bestående av både semester och pension ; hur håller man reda på veckodagar och datum.
Min gamle kamrat brukar vara en trogen hjälpare i all min nöd, men honom kan jag inte lita till eftersom han
1) ännu bara varit fuskpensionär så han har jobbat en del och därför haft arbetsplatshjälp
2) har en hustru som ännu jobbar och därför behöver ha viss kännedom om veckodagar.
Ingen äkta nöd med åtföljande trovärdiga råd från det hållet alltså. Nån som ska kunna förstå min nöd och ha möjlighet ge äkta råd som verkligen talar in i min livssituation måste således vara ensamboende och verkligen ha slutat jobba. Med spänning får jag se vem som med levande erfarenhet anmäler sig som rådgivare.
Ett gott råd som jag tänkte ge mig själv var att varje dag kryssa en ruta i väggalmanackan i köket. Men hur skulle jag kunna vara säker att jag inte glömt kryssa en dag? Ett annat sätt skulle kunna vara att se vilken dagstidning som är den översta i högen på kökssoffan. Men hur blir det då till helgen, är lördagstidningen dagens tidning eller gårdagens? Och hur ska jag veta att jag verkligen tagit in dagens tidning.
Titta på siffran i den lilla rutan i armbandsuret är inget jag ofta ägnar mig åt. Men ikväll gjorde jag det. Och såg att den var ett dygn efter. Alltså hade jag inte kompenserat för 30-dagarsmånaden juni. Trodde jag. Alltså gjorde jag det. Men fick en svag känsla att nått var fel, vilket det visade sig vara när jag insåg att jag kunde kolla datum på mobilen. Alltså fick jag ägna en lång stund åt att ställa klockan rätt igen.
Tur att man är pensionär så man har tid.
MC-tur
blev det idag.
Bara den fjärde för året. Katastrofalt . Har inte varit ute med hojen på två månader. Hur kan det komma sig? Kanske har tanken på pensionen så upptagit mina tankar att t o m en så viktig del av livet hamnat i skymundan.
Jag glömde även bort att besikta den vilket skulle varit gjort senast 30 juni. När jag insåg det blev det bråttom fixa en tid. Fick den i morse på Opus på Storheden. Men det är ju å andra sidan gamla besiktningsstationen som tidigare var Svensk Bilprovning och dit man förr alltid for ändå sedan man som barn följde med pappa.
Men ringrostig kände jag mig när jag for. Behöver verkligen ut några mil. Besiktningen gick bra, givetvis. Hojen har ju bara gått ca 1800 mil trots att den är elva år gammal. Och har gått mindre än 100 mil sedan senaste service.
Men när jag äntligen rullat ut den ur garaget och satt mig på den kunde det bli en längre tur. Alltså hade jag redan igår, via telefon förberett för besök hos gamle kamraten med hustru i Älvsbyn. Tog vägen över Avan, dvs färja över älven. I väntan på färja stötte jag på en annan motorcyklist, som jag fick en pratstund med* och vi följdes sedan åt till Klöverträsk där våra vägar skildes.
Hos gamle kamraten blev det sedan en blandning av surr och sommarlunch och kaffe och kaka. Trevlig eftermiddag.
* Om motorcyklister möts vid en rastplats eller P- plats går dom alltid fram till varandra och pratar. Det är det som gör MC-livet så innehållsrikt. Om du parkerar bilen, inte går du då bort och pratar med folk bara för att det står en annan bil tio meter bort?!
I praktiken?
Kanske skulle jag kunna göra detta till del sex i gudstjänsten i centrum-serien och fråga mig Har det hela fungerat?
I går kväll var jag till kvällsmässan i Hertsökyrkan som Bosse ledde och kunde återigen - till min stora glädje - se hur mycket av ideerna som trots allt förverkligats. Jag kom visserligen skamligt mycket för sent eftersom jag somnade i fåtöljen när jag satt och såg första perioden i VM-finalen. Ett kort ögonblick frestades jag skippa mässan och istället se andra perioden. Men (givetvis!) övervann jag den frestelsen.
Och roligt var det! För när jag (mitt i predikan) blygt tittade in genom kyrkdörren och såg en stor skara, så viskade kyrkvärden "Du är gudstjänstfirare nr 55".
Jag blev överväldig av vad jag såg och hörde. Mitt i sommaren i en distriktskyrka i stadens utkant; 55 personer i en kvällsmässa. Och en församling aktiv i liturgin.
Jag fick hjälpa Bosse distribuera, så för en nybliven pensionär var allt precis som vanligt.
Gudstjänsten i centrum 5 - andra anställdas medverkan
Hittills har jag - vad de kyrkoanställda beträffar - mest berört prästers och musikers roller i högmässan. En kyrkomusiker är oftast både orgelspelare och körledare. Den som i likhet med undertecknad arbetat i stadsförsamlingar, har i stort sett alltid haft förmånen arbeta tillsammans med kunniga och kompetenta musiker. Det är en källa till stor tacksamhet.
Vad prästen beträffar har jag mest nuddat vid prästen som liturg, och vad gäller prästens agerande i liturgin så bör man följa principen pastor ska veta vad pastor gör. Det spelar mindre roll om präster har vissa olikheter inbördes i liturgiskt agerande - som tidigare nämnts är det viktiga att församlingen får vara trygg i sitt (invanda!) agerande -men prästen ska åtminstone själv veta vad han avser med det han gör. Församlingen måste intuitivt kunna känna att det är samstämmighet mellan ord och liturgiskt agerande. Varning för egna påhitt som symboliska handlingar!
Men prästen i vår kyrkas tradition har ytterligare en viktig roll - som av många betraktas som den avgörande, nämligen förkunnaren, predikanten.
Hur "duktig predikant" ska då en präst vara? Jag har brukat uttrycka att om gudstjänsten ska bära så måste även predikan vara minst så "bra" (vad det nu är?) att de genomsnittliga gudstjänstfirarna tycker det är "lönt" att fara till kyrkan. Om prästen undrar vilken nivå det är kan han göra följande självtest:
"Om jag vore ledig idag och valde bort skoterturen på isen i det underbara vädret, för att gå i kyrkan och lyssna på min egen predikan, skulle jag då om några timmar, när solen börjar gå ner och skoteråkningschansen försvunnit, tycka att det var värt det?
Men det finns, utöver präster och musiker, ytterligare två kyrkliga yrkeskategorier vars konkreta uppgifter på ett mer tydligt sätt brukar räknas till kärnverksamheten, nämligen pedagoger och diakoner Hur ska dom (kunna) vara engagerade i gudstjänsten på ett naturligt sätt? Jag tror bestämt att om pedagog och diakon ska "jobba i gudstjänsten" så ska dom i första hand i och i samband med högmässan göra i princip samma sak som på vardagarna!
Det skulle t ex för församlingspedagogen kunna innebära att lära och hjälpa fr a barn och unga och och konfirmander att kunna fira högmässa, hjälpa dem förstå vad som händer och veta hur man agerar; leda/organisera söndagsskola; engagera barn och unga som går i procession och bär kors och ljus och samla dom till nödvändig "utbildning".
För diakonen innebär (tjänste-) närvaron i gudstjänsten fr a att se vilka särskilt behövande som är närvarande (sjuka, gamla, handikappade) och ge dem det stöd och den hjälp de behöver, antingen själv eller genom att be andra gudstjänstfirare om assistans.
Naturligtvis kommer dessa yrkesgruppers gudstjänstuppgifter att överlappa varandra.* Vem som känner det naturligt att engagera sig i vad är väl också beroende på läggning och intresse. Och allt detta förutsätter ett så troget gudstjänstfirande att den anställde känner sig hemma i gudstjänstförsamlingen och av densamma uppfattas som "en av oss". Att kyrkoanställda normalt har sitt "privata" gudstjänstfirande i samma kyrka som där dom arbetar är givetvis önskvärt.
Inför avslutningen av detta inlägg tvingas jag erkänna att här närmar jag mig p.2 där min numera rätt kompakta högkyrklighet sviker mig (som jag brukar uttrycka det).** Jag erkänner:
jag har har alltid haft svårt att helt förstå - det som många högkyrkliga drivit i årtionden - nämligen att diakonins ställning i församlingen skulle stärkas av att diakonen - iklädd alba och stola - sitter på plats i koret och utför sådana uppgifter som prästen normalt gör: leda förbön och distribuera nattvarden.
I mina ögon måste det göra diakonin betydligt mer synlig och upplevbar om diakonen rör sig mitt bland folk, ser vem som behöver hjälp och ser till att den hjälpbehövande får det, än att diakonen sitter långt från den vanliga församlingen, iklädd vad som de flesta kommer att uppfatta som prästkläder, oförmögen (åtminstone för stunden) att ge en hjälpande hand.***
Och så allra sist:
Eftersom jag vet att både arbetskamrater och vänner ur den församling jag tjänat, läser denna ringa blogg, så vill jag till sist uttala
- Om någon anser att min oförmåga (eller ovilja) - att planera, förutse, delegera, uppmuntra och instruera, eller vad det nu kan vara - är det som varit det stora hindret för denna visions förverkligande i något avseende i de sammanhang där jag verkat; så vill jag inte förneka att så kan vara fallet. Jag är långt ifrån att betrakta mig som fullkomlig. Endast har jag här velat vittna om det som jag, i all svaghet, försökt följa, och som präglat mig - mer tydligt för varje år som gått.
Om vi däremot är oense om själva målet, då får jag ändå erkänna att jag personligen står fast vid den vision som blivit min.
* är det mest pedagogik eller diakoni att erbjuda sin hjälp åt en helt gudstjänstovan människa som i sin förvirring känner sig utanför gemenskapen?
** nr 1. är att jag (på laestadianskt vis) efter syndabekännelse och bön om förlåtelse, kan ta emot ett löfte om Guds förlåtelse även av en lekman/kvinna
*** en annan sak blir det om man i församlingen samlar en grupp lekmän som delar förbönsuppgiften och diakonen i den gruppen har ett (ledar-)ansvar. Notera att om andra än prästen leder (delar av) förbönen i mässan så ska förbönen ändå "hänga fast" i liturgin genom att prästen inleder och avslutar.
Gudstjänsten i centrum 4 - musiken
Och då ska det handla om både den liturgiska sången (prästens respektive församlingens) och den extra sången/musiken i form av körsång, solosång mm
Prästens sång först. De flesta präster kan sjunga acceptabelt bra. Och övning ger färdighet. Sjung hellre lite än inget alls. Men om prästen inte alls sjunger bör församlingen ändå sjunga sina partier, så som vanan är. Och med orgelstöd är det sällan problem.
Vad församlingens liturgiska sång beträffar så är det viktigt att utnyttja de olika kyrkoårsserierna. De varierande melodierna under olika delar av året bidrar på ett verksamt sätt att ge kyrkoårstiderna sina särskilda karaktärer. Att förenkla genom att sjunga allmänna seriens melodier en stor del av året (som kunnat ske på många ställen under åren) är ungefär lika intelligent som det kända kissa i byxan när man fryser. I längden blir det tråkigare.
Inget hindrar heller att man inför varje ny kyrkoårsperiod informerar om att ny tid nu kommer och eventuellt med musikers hjälp övningssjunger de melodier som nu ska gälla ett tag framöver.
Om kör finns som regelbundet medverkar är det givetvis viktigt att kören övas i att deltaga i den liturgiska sången på korrekt sätt. Det är lika viktigt att kören kan de liturgiska partierna som att den kan sina egna sånger. En kör där deltagarna sjunger fel i liturgin, eller ännu värre, inte sjunger med alls i församlingssången är - fr a om det sker återkommande! - ett klart minus i gudstjänsten.*
Det är också viktigt att deltagande körs storlek anpassas realistiskt till både kyrkorummet och antalet gudstjänstdeltagare. Viktigare ju oftare kör medverkar. Större kyrkorum kan svälja större kör och fler gudstjänstdeltagare gör det likaså. Exakt hur det ska avvägas får avgöras från fall till fall, men om musikern lyckats få ihop en kör som är nästan lika stor som gudstjänstförsamlingen (eller större, vilket man sett då och då) då kan man överväga att kören delas. Det som under inga förhållanden får ske är att körens storlek och/eller placering i kyrkorummet förvandlar högmässofirarna till i praktiken åhörare eller - ännu värre! - publik. Att se en kör på 20-30 personer, sittande på körplats, vända (åtminstone snett) mot församlingen som i sin tur består av ca ett dussintal personer, det blir ett klart minus för gudstjänstlivet.** Låt oss aldrig glömma att det i en högmässa alltid är församlingen som är subjekt. Och kören ska uppfattas som en del av (gudstjänst-)församlingen.
(I morgon kommer - hittills planerade - sista delen.)
* att en enstaka körsångare kan vara nybörjare i liturgisk sång förnekas inte, men att en stor grupp sångare som regelbundet deltager i högmässan inte ges övning (eller ens förväntas) att deltaga i församlingens gemensamma liturgiska sång är helt oacceptabelt.
** det fungerar inte, för att nu få citera min liturgiklärare och senare biskop och ärkebiskop, Gunnar Weman
Gudstjänsten i centrum 3 - gudstjänstordningen
Sedan 1986 års handbok infördes inom svenska kyrkan finns en stor bredd alternativ till de flesta av högmässans moment. Men man bör nog - snarast av pedagogiska skäl - begränsa sig till ett något färre antal och använda dessa på ett konsekvent sätt. T ex alt a under fastan, alt b under trefaldighetstiden osv. Att man med några års mellanrum byter och väljer andra alternativ är inget hinder, bara man är konsekvent och uthållig så att församlingsdeltagarna har en rimlig chans lära sig gällande högmässoordning utantill. Den som deltager regelbundet i samma församling - säg minst varannan vecka - ska på relativt kort tid kunna erfara att agenda är onödig.* Man ska absolut inte uppleva sig vara tvungen fira gudstjänst med papper i handen. Givetvis bör rena prästmoment i liturgin (t ex nattvardsbönen) vara variabla och inte stå tryckta i eventuell gudstjänstordning. Men prästen bör likväl inte ständigt byta nattvardsbön utan ge möjlighet till visst igenkännande även i det momentet.
Det kan även finnas skäl att påminna om att agenda som upplevd nödvändighet i svenska kyrkan, gällt endast sedan introduktionen av 86 års handbok eller - i försöksförsamlingarna - från 70-talets slut. 35-45 år är i ett kyrkohistoriskt perspektiv sannerligen inte "alltid". Före dess förväntades alla normalt fira högmässa "utantill", med imitation av de mer gudstjänstvana (fr a se när folk står eller sitter) som enda hjälpmedel. Än i denna dag är imitation utan tvekan det allra bästa hjälpmedlet när det gäller att lära sig högmässan. Men det förutsätter att högmässan i varje församling firas så långsiktigt konsekvent att de vana och regelbundna guddstjänstfirarna verkligen har möjlighet lära sig.
Givetvis är det viktigt att präster och musiker som mer tillfälligt tjänstgör i församlingen anpassar sig till lokal ordning så det inte blir församlingen som måste ändra sitt eget invanda beteende och anpassa sig till den gästande.
När man firar högmässan på ett förutsägbart sätt söndag efter söndag är det sedan möjligt att introducera fler alternativ och alltmer församlingsaktivitet steg för steg, t ex att stå upp under böner.** Det bör givetvis - återigen! - påpekas att den ursprunglia normala kroppsställningen under en gudstjänst är stående. Sitter gör man när man inte själv är tydligt aktiv, när man "bara" lyssnar, fr a under predikan.***
* jfr hur dumt det vore om barnet skulle behöva en agenda för att i hemmet kunna säga innantill: mamma jag är hungrig! Och gudstjänsten är Guds barns hem.
** i Hertsökyrkan har vi nått till att stå under kollektbön och hela nattvardsliturgin (+ in- och utgångspsalm); nästa steg borde bli att stå under förbönen och under tackbönen efter mässan.
*** kyrkbänkar blev vanliga i svenska kyrkan först på 1600-talet.
Gudstjänsten i centrum 2
Först några definitioner:
a) när jag i dessa inlägg talar om församling så menar jag - om inte annat tydligt anges - den gemenskap som samlas kring gudstjänsten. I det sammanhang jag jobbat kan man alltså tala om församlingen i Hertsökyrkan, församlingen i Domkyrkan osv.
b) uttrycket församlingsorganisation är det jag använder då jag syftar på det som i svenska kyrkan är församlingsbegreppet, tex Luleå Domkyrkoförsamling
c) en församlings geografiska område, resp en församlingsorganisations geografiska område är ordet för det territoriella begreppet
Varför detta? Jo, därför att orden så lätt får makt över tanken. Om vi oftast använder ordet "församling" om det jag vill kalla församlingsorganisationen (så som vi naturligt gör i svenska kyrkan) så förleds vi lätt att tro att det finns en "församling" så fort det det finns ett kyrkoråd och anställda. Men en "församling" måste alltid vara det som ordet uttrycker: de som är församlade - runt nattvardsbordet och ordet.
När vi talar om "gudstjänsten i centrum" så måste vi sedan fundera över vilken (slags) gudstjänst det är. Här vill jag då slå fast att det är högmässan. Inget annat kan vara församlingens huvudgudstjänst. Det betyder att församlingen normalt aldrig byter ut högmässan mot andra typer av gudstjänster såsom musikgudstjänst eller familjegudstjänst, utan sådana gudstjänster firas som komplement på andra tider. Om man likväl - vid enstaka tillfällen - av speciella skäl finner anledning byta ut högmässan mot någon typ av dylik specialgudstjänst så ska likväl en (ev kortare, enklare) mässa firas på annan tid under söndagsdygnet (lördag kväll el söndagkväll eller söndag morgon, tex) Inget söndagsdygn utan mässa.
Gudstjänsten - och kringarrangemangen i form av tex eventuell söndagsskola, fika,* andra aktiviteter mm, och framför allt de etablerade kyrkokristnas attityd mot och bemötande av nya deltagare - bör vara på ett sådant sätt att alla människor känner sig välkomna. Speciella "familjegudstjänster" ska egentligen inte behövas utan även gemenskapen i och kring högmässan ska vara barnfamiljsvänlig. Men vi får för den skull aldrig lura oss att tro att högmässan kan vara något som man inte behöver lära sig. Jag återkommer i senare inlägg till hur vi kan hjälpa människor med det.
Att högmässan är det som dominerar visar sig också i gudstjänsternas benämningar, att tex de tillfällen då man har konfirmation i samband med högmässa så heter det Högmässa med konfirmation (och det ska vara en hel högmässa), inte Konfirmation med mässa.
Detta innebär också att man uthålligt får öva sig att övervinna frestelsen att ordna div specialgudstjänster i högmässans ställe med motiveringen att "då kommer det mer folk" eller då "når" vi andra. Att med ett enklare eller mer tematiskt inriktat gudstjänstfirande nå utanför högmässoförsamlingens krets kan vara viktigt ur ett evangelisationsperspektiv, och är något som vi mycket mer genomtänkt bör kunna ägna oss åt, men det bör i så fall ske medvetet, helst i egna satsningar, så att högmässan normalt inte behöver trängas undan.
När jag här skriver att högmässan alltid bör vara huvudgudstjänsten så ska man komma ihåg att en högmässa - om de yttre resurserna är små - kan förenklas och förkortas, inom alla tre delarna liturgi, musik, förkunnelse, utan att det omistliga försvinner. Exakt hur detta kan göras i detalj får lämnas denna gång, men tex så kan ju sägas att om den gemensamma församlingsorganisationen inte har råd bistå med avlönad musiker varje helg så kan högmässan vid behov firas utan annat musikaliskt inslag än prästens och församlingens egen sång. Är ingen av dessa tillräckligt goda sångare kan mässan ibland läsas.
S k sammanlysningar bör användas sparsamt och man bör undvika att praktiken ställa in gudstjänsten. Även annandagar och helger på vardagar (askonsdag, skärtorsdag m fl) bör firas med så kompletta mässor som möjligt. Om församlingen vet, och kan vänja sig vid, att gudstjänst firas varje sön- och helgdag på regelbundna tider så kommer det på sikt att öka deltagarantalet.
Som alternativ till att helt ställa in gudstjänsten pga "brist på anställda" tex under semestertider, kan församlingen uppmuntras att ändå komma samman för en enklare gemenskap kring ordet och bönen under betrodd lekmans ledning. Befinner man sig i större stad med många gudstjänstgemenskaper inom acceptabelt avstånd är det också möjligt att deltaga i annan församlings gudstjänstgemenskap. Dock bör man hela tiden tänka på de i sammanhanget "svaga", de som saknar bil, de som inte har råd ta hela sin stora familj på bussen osv.
I församlingsorganisationens medvetande måste finnas ett tydligt mål att de människor som nås genom div olika slag av "verksamhet" får hjälp att ledas framåt i tron så att de på sikt både vill och kan deltaga i församlingens centrala liv - högmässan.
Undervisningen om högmässan måste prioriteras. Jag påstår - av erfarenhet - att det är fullt möjligt att på relativt kort tid lära konfirmanderna gudstjänstens struktur och hur/när dom ska vara aktiva i gudstjänsten så att dom slipper genomlida sina obligatoriska gudstjänstbesök sittande inaktiva och uttråkade på sista bänk. Regelbundet bör man i samband med högmässorna undervisa om varför man gör som man gör. Människor som deltager i andra verksamheter bör uppmuntras bli gudstjänstfirare och bör undervisas om högmässan och ges hjälp att komma in i det ordinarie gudstjänstlivet.
För de olika grupperna av församlingsarbetare som är centralt engagerade i kärnverksamheten (präster, musiker, diakoner, pedagoger) måste "gudstjänsten i centrum" betyda att man har (och av sin arbetsledning tillåts och uppmuntras ha) ett klart engagemang, med den tid det tar, för att hjälpa människor - i alla åldrar och sociala situationer - att bli och förbli högmässofirare. Det betyder givetvis också att de anställda själva måste ha sitt hjärta i högmässan. Församlingsanställda som regelbundet är engagerade i gudstjänsten på betald arbetstid måste likväl ha grundinställningen att de i första hand firar gudstjänst, inte "jobbar". Och det är naturligt att vi som är anställda i kyrkan avger den "livets bekännelse" att också vi prioriterar högmässan när vi är "lediga" precis som människor med icke-kyrkliga arbeten förväntas göra. Annars blir vi personligen kontraproduktiva mot det vi i tjänsten säger oss stå för.
* betydelsen av kyrkkaffet kan inte överbetonas. De som tar ansvar för allt det praktiska kring serveringen - anställda eller frivilliga - är värda all uppskattning
Ett andligt testamente - Med gudstjänsten i centrum I
För ett antal år sedan började jag skriva en serie inlägg med visioner om gudstjänstlivet. Av olika skäl blev det aldrig klart och publicerades inte här på bloggen. Men nu i dessa yttersta av dagar kanske jag istället får ge det till kära läsarna som något av mitt andliga testamente. Vad gudstjänstlivet beträffar. Och alla vänner som senaste årtionden delat gemenskapen i Hertsökyrkan med mig kan se vad det egentligen är för gudstjänstmodell som ni (eventuellt ovetandes) levt i.
Några kommande inlägg kommer därför att få detta inläggs underrubrik Med gudstjänsten i centrum som tema. Detta därför att det är en grundtanke som jag många gånger sett bli formulerad i samband med div målskrivande; gudstjänsten är centrum i allt vi gör, allt siktar mot gudstjänsten osv. Vackra ord, men ska dom bli verklighet så tror jag vi måste vara mycket mer spetsigt inriktade mot det målet. Det ska jag försöka skriva om.*
Jag vill också tydligt säga att när det gäller visioner så ska man låta sig gripas av just visionen. Släppa alla tankar om att "det går inte hos oss", "det har vi inte resurser till", "det kan man inte", "alla tänker så annorlunda", "det är ingen som vill" mm osv. Det gör ingenting om man ser att hela eller delar av visionen inte kan förverkligas under de närmaste fem eller ens tio åren. Det viktiga är att man tydligt vet var målet är, även om det ibland skyms av bråte på vägen, att man tydligt går i den riktningen, även om stegen är ytterst korta, t o m ibland med långa vilopauser, men kanske framför allt att man avstår steg i fel riktning.
Häng med så börjar vi flyga!
* läsare som redan sedan länge burit visioner från högkyrkligt präglade församlingspastoraler kommer sannolikt uppleva att mycket av detta bara är gammal skåpmat från årtionden tillbaka. Men i de norrländska sammanhang jag sett på nära håll har jag inte upplevt att det varit lika djupt och medvetet förankrat i sin helhet.
Idag blev det annorlunda
På två sätt.
1) äldste sonen flyttade in i egen lägenhet på Lövskatan. Vi hyrde ett släp några timmar och körde de största möblerna Sen mindre grejorna och lite kartonger några vändor med bara bilen. Mat sen på lokal för att fira.
2) jag blev pensionär på riktigt. Hittills har jag ju bara varit fuskpensionär, dvs en som slutat jobba men njuter sin återstående semester.
Nu måste jag alltså på allvar börja fundera på vad jag ska ägna mig åt. Några tips?
