Torbjörn Lindahl

har jag förrättat idag (dvs torsdag). Kollegan Malte Vikström som dog för drygt tre veckor sedan. Vi har aldrig arbetet tillsammans men väl mötts i olika stiftssammanhang och kanske fr a under hans kyrkoherdetid i Töre där mina svärföräldrar bodde och han var även officiant vid svärmors jordfästning.

 

Trots att vi växt upp på samma område i stan, Örnäset, och det bara skiljer ett år i ålder så har jag inga tydliga minnen av Malte från yngre ungdomsår. Däremot tror jag att vi gick vi något år samtidigt på gymnasiet.*

 

Under hans studietid möttes vi några gånger då han under 80-talet var tjänstebiträde i Nederluleå. Han prästvigdes 1991 för Strängnäs stift. Utöver det har han gjort nedslag i både Lunds och Härnösands stift, men största sammanlagda tjänstgöringstiden i Luleå stift.

 

Att få förtroendet förrätta en kollegas begravning upplever jag som en stor glädje. Om jag räknade rätt så hade fem prästkollegor infunnit sig till begravningsgudstjänsten. Det känns rätt att en präst vigs till vila i närvaro av ämbetsbröder(systrar). En av dem hade tidigare skrivit ett fint minnesord i tidningen. Läs det här.

 

 Vila i frid till uppståndelsens morgon!

 

 

* här får jag kanske sätta  mitt hopp till att min gamle kamrat hjälper mig återvinna något förlorat minne, för jag minns att Malte upplevdes lite bekant för mig när vi sågs på gymnasiet (om det nu verkligen var vi som sågs på gymnasiet, så inte minnet sviker mig där också - jag erkänner i tillägg dagen efter att jag börjar bli lite osäker)

till högmässan. Ca en halvtimme. Folk trodde kanske att jag försovit mig. Det hade jag inte. Jag klev på fel buss vid Porsö centrum. Misssade därmed bytet i stan. Fick istället följa 7:an så långt det var lönt. Kom inte längre än till hållplats Vinkelgränd. Fick alltså gå därifrån. 

 

Det innebar att jag missade större delen av ordets gudstjänst, inklusive del av predikan men hann ändå uppleva den innerliga ton som ofta utmärker Bosses predikningar och som jag uppskattar mycket. Omkring 40 var vi väl som fick del av förkunnelsen och gemenskapen kring nattvardsbordet.

 

Vid kyrkkaffet valde jag plats tillsammans med regelbundna gudstjänstdeltagare från grannkommunen. Mycket intressanta och givande samtal. Inte förrän 14.30 tog jag bussen.

 

Avstigning vid Örnässkolan för besök på mammas boende. Avslutning av gudstjänstdagen sedan med besök i (öst-)bönhuset. Där fick jag höra en predikan till över dagens evangelietext. Hade jag anat att det skulle bli samma text hade jag kanske avstått eftersom min mest frekventa sysselsättning under predikan var att försöka hålla mig vaken. Men även här blev det mycket givande samtal vid kaffebordet, så jag ångrar inte besöket.

 

Full söndag således.

har jag varit på under ett helt dygn. Fredag mitt på dan till lördag mitt på dan. Det är väl nu tredje mandatperioden som jag är ordinarie eller ersättare. Åtskilliga gånger har jag ställt mig frågan om nödvändigheten av detta som stiftets förre biskop, vännen Hans, redan för drygt 13 tretton år sedan kallade terapi för kyrkopolitiker.*

 

Men den här gången råkade jag få ovanligt fin kontakt med några av de övriga ledamöterna - och det gör att jag far från stiftsfullmäktige med oväntat stor glädje!** - dels vid måltiderna dels med min granne i sammanträdesrummet. Den senare, som var ensam i sin nomineringsgrupp, inbjöd vi att vid det schemalagda gruppmötet vara med oss två FK:are. Eftersom vi små grupper inte fått någon tilldelad lokal för gruppmöte utan fick ta "valfri lokal" så valde vi Espresso house. 

 

Direkt efter fullmäktige färd till pensionerade vänner för gemenskap med andra vänner kring buffe' och bilder från pilgrimsvandring till Santiago de Compostella.

 

En av de närvarande och jag tyckte att vi sågs för sällan numera. Beror det på att vi har för få OAS-möten nu för tiden, frågade vi oss. Borde vi ha ett i Luleå någon nära förestående sommar?

 

 

* detta yttrades när han efter snabb resa hem från det årets fullmäktige sjönk ner i hörnsoffan hos min exhustru vid hennes 50-årskalas och svarade på en av de närvarande gästernas fråga: "hur var det på stiftsfullmäktige?"

 

** men för att inte frestas förfalla till överentusiasm har jag lovat mig själv att - inspirerad av den hörselrehabiliteringskurs jag för drygt två veckor sedan deltog i - skriva till stiftskansliet och föreslå vissa åtgärder som för framtiden verksamt skulle förhöja sammanträdesglädjen hos personer med hörselnedsättning.

känns det som när jag berättar om söndagen. Nästan alltid högmässa i Hertsökyrkan, ibland ledd av mig, ibland av Bosse. Varannan vecka är Maria musiker (så idag) varannan vecka Anders. Idag var det min tur igen att celebrera och predika och en liten lustighet inledde jag predikan med. Förra veckan hade jag haft uthållighet som ett av huvudorden i predikan och talat både om nödvändigheten av vår uthållighet och om att Kristus var uthållig när han genomgick sitt lidande; idag inleddes episteltexten med orden "du har bevarat ordet om min uthållighet..." kändes lite väl passande tyckte jag. Nästan s k händelse som ser ut som en tanke.

 

Eftersom jag vid kyrkkaffet fick lite uppskattning för att jag ofta har tre delar i predikan (vilket gör det lättare att minnas) så kan jag väl dela med mig av dagens tre punkter.

1. Bered dig för en lång väntan

2. Ingen synlig yttre skillnad mellan de kloka och de oförståndiga

3. Det finns något i din ställning inför Gud som du måste äga själv (som inte kan lånas av någon annan)

 

Drygt 40 i gudstjänsten, varav en musiker, en församlingspedagog, två diakoner, fyra präster varav en hjälpte mig i distributionen. Det kommer han kanske att göra i framtiden också eftersom han efter sin snart förestående pensionering lovat att han blir trogen gudstjänstfirare i Hertsökyrkan.

 

Efter kyrkkaffet besök på mammas boende där jag fick vara med om en gudstjänst till eftersom kollegan Boel var där för den månatliga andakten.

 

Sista stopp för dagen blev hos 70-årsfyllande diakon som tidigare arbetat med ugdomsarbete i dåvarande Örnäsets församling. Där träffade jag två f d Luleå-kommun-aktiva politiker varav den ena var gammal ungdomskompis, den andre f d kommunalråd.

 

Middag sen tillagad av hemmavarande son. Mycket smakligt.

skulle man inte vilja vara i dessa dagar. Inget avundsvärt jobb. Men kanske är det dags nu att leta mer noggrant i den s k verktygslådan. Redan när han beslöt föra fram Kristersson i riksdagen tyckte jag att han borde radat upp fyra statsministerkandidater och aviserat en omröstning i veckan. Då hade alla partier i förväg vetat att dom måste släppa igenom en. Annars blir det extraval och eftersom opinionsundersökningar visar att det är SD som sannolikt skulle vinna på det, så vill ingen annan ha extraval.

 

Alltså!

 

Man kan ju antingen lotta den lnbördrs ordningen eller ta de mest sannolika kandidaterna eftet partiernas storlek:

 

v. 1 Löfven 

v. 2 Kristersson

v. 3 Lööf

 

Och sist det ultimata hotet: Åkesson.

 

Eller någon annan lämplig ordning som av något skäl anses vettigare eller rent av lottas fram. Det viktigaste är att alla partiledarna på en gång får veta hela framtidsscenariot så att dom inser att en av dessa måste vi rösta på eller åtminstone avstå från att rösta emot.

heter en bok jag ännu inte läst men just fått. Att jag sviker min princip att berätta om vissa böcker jag läst och istället berättar om en jag bara fått, beror på att denna bok blir mitt avsked till upplevelseklubben (den kallar sig så lika mycket som bokklubb) SMB (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek). Skälet till mitt avslutande av medlemsskap är inte besvikelse eller missnöje. Snarare tvärtom.

  

Nu är det väntan på pensionärstiden som gäller. Då ska jag läsa alla de böcker bland de inköpta som ännu är olästa.

heter en  TV-dokumentär i fyra delar som sänts i SVT. I går eftermiddag (ledig dag) hade jag tid se igenom de sammanlagt två timmarna. Handlade alltså om den s k diskoteksbranden i Göteborg för tjugo år sedan då 63 ungdomar omkom. Berättande avsnitt och klipp ur dåtida nyhetssändningar varvades med nutida intervjuer med fyra drabbade; en av festens arrangörer, en mor som förlorade sin dotter, en kvinna som förlorade två systrar och en kvinna som mot alla odds överlevde.

 

Hos mig väckte filmerna - med åtskilliga visningar av fastigheten där katastrofen skedde - många minnen, men av annat slag. Ca 3-4 år senare befann jag mig nämligen kortvarigt utanför den aktuella byggnaden. Ett visst igenkännande blir det ju när man inser att där har jag varit, om än inte just vid olyckstillfället.

 

Det var vid ett av de två tillfällen under 2002 då dottern var tvungen besöka Sahlgrenska sjukhuset. Vi skull flyga ambulansflyg från Säve flygplats tillbaka till Umeå. Dottern på bår hade just blivit inlyft i ambulansen då bud kom att flyget skulle bli 1-2 timmar försenat. "Vad ska vi göra då?" frågade ambulansmännen och fick till svar från ledningscentralen att ni får väl bjuda flickan på lite sightseeing. Sagt och gjort, Göteborg runt i ambulans. Sjukvårdaren som satt i bakre delen uppmanade dottern att se ut genom fönstret "hur alla glor" bara för att det är en ambulans. Han som körde liknade Glenn Hysen tyckte jag. Kunde det varit en bror? Jag frågade aldrig.

 

De tog oss bl a till havet där dom vände bilen och öppnade bakluckan så dottern insvept i filt kunde beskåda den vackra utsikten.  Även färd förbi ett köpcentrum där jag kunde köpa en CD-skiva som uppmuntringspresent till dottern. Det blev Sara Brightman.

 

Men åter till branden. Det var dottern som ville se platsen för diskoteksbranden. Så befann vi oss en stund vid Backaplan på Hissingen. 

 

Att något väcks inom mig vid berättelsen om alla döda och sörjande beror på att vi det året vid några tillfällen (särskilt ett) allvarligt fruktade för vår dotters liv. Hon överlevde. Och lever än.

 

Programmen om branden var gripande givetvis. Det jag fick veta, som jag inte visste, var att de allra flesta döda dog av rökgasförgiftning, inte att dom brändes ihjäl. Berörande också att några av de intervjuade kunde uttrycka en vilja förlåta dem som orsakade branden eller åtminstone gå vidare utan bitterhet. Här finns mycket att lära.

 

Redan vid tiden för branden funderade jag utifrån frågan "varför gjorde Gud ingenting?" Om han nu är så mäktig. Jag svarade då mig själv med dessa tankar. Det hade varit 399 personer i lokalen. 63 dog. Det betyder att 336 kom levande ut. Lokalen var godkänd för ca 150 personer. Det innebär att om man följt brandskyddsreglerna så hade sannolikt alla överlevt. Gud är kanske lutheran? Han verkar och härskar även genom det världsliga regementet, dvs samhällets myndigheter. Så när brandmyndigheterna en gång godkände lokalen för ca 150 så var det Gud som sa: följ den regeln så går allt bra. Efter 1998 har jag flera gånger kämpat för begränsat antal elever (och anhöriga) vid skolavslutningar så att vi inte tar in fler än tillåtet i våra kyrkor.

 

Men en sorglig händelse var det. Och visst kan man bli gripen fortfarande efter tjugo år.

 

Herre, förbarma dig över alla sörjande och låt ditt ljus lysa över alla döda.

Men nu i tyngre och större format läste jag om i tidningen i morse. Och inte bara ett altare ska flyttas utan en hel kyrka. Malmbergets kyrka. För andra gången. 1974 invigdes den på sin nuvarande plats efter ca 30 år på sin ursprungliga plats. Orsaken till flytten denna gång densamma som sist, gruvdriften och utvidgandet av det s k rasriskområdet.

 

Förra gången flyttades kyrkan inom det befintliga Malmberget, men nu när Malmberget är på väg att helt försvinna ska kyrkan flyttas till Koskullskulle dit redan många av de gamla typiska Malmbergshusen flyttats.

 

Malmbergets kyrka är på många sätt en fin kyrka tycker jag. Väl värd att bevara. I vart fall av kyrkoantikvariska och kulturhistoriska skäl. Hur mycket den i framtiden kommer att behövas av gudstjänstskäl, nu när den kommer närmare Gällivare där tillräckligt stor kyrka redan finns, det är en annan fråga. 

 

Tänk om man i samband med flytten - då kyrkan ändå ska rivas ner och byggas upp igen - kunde vara modig nog - och av antikvariska myndigheter få tillåtelse till - att bygga om kyrkan invändigt, typ

- minska kyrkorummets längd

- utnyttja bakre delen, tillsammans med utrymmet på och under läktaren till ändamålsenliga församlingslokaler i två våningar (då behövs inte separat församlingshem, och expeditionslokaler finns tillräckligt i Gällivare)

- ta bort läktarorgeln, inköp ev en ngt större kororgel och bered plats för den

 

Typ, alltså.

 

Men att tillåta ombyggnad av kyrkor till modern ändamålsenlighet är knappast riksantikvarieämbetets och länsstyrelsernas starkaste gren. Berörda ansvariga i pastorat, kommun och övriga myndigheter borde göra en studieresa till den kyrka i London vi besökte under vår personalresa från Örnäset hösten 1997. Vad den nu hette.  Holy Innocents Church? I England ligger dom ju långt före oss när det gäller ombyggnad av kyrkor.

är vad jag är.

 

Det är ett sånt där begrepp som man ständigt fick slängt i ansiktet under studietiden. Ofta upplevdes nog ordet - av sådana som jag, min teologiska typ - stå för något som snarast snarast fylldes med ett teologiskt innehåll som stod (åtminstone uppfattades stå) i motsättning till rejäl traditionell teologi. Alltså inget man på den tiden gillade.

 

Men nu har jag själv blivit kontextuell. Saken är som följer. Innan jag lade mig igår (läs: mycket tidigt i morse) flyttade jag lilla husaltaret tillbaka till sin tidigare plats vid vardagsrummets norra vägg. Och då är jag kontextuell. Eller är det altaret som är det? Jag menar, om ett altare behagar inta sin plats i vanligt ordinärt möblerat vardagsrum så får det väl lov att ta hänsyn till kontexten, dvs den av rummets utseende och övriga möblering utgjorda omgivningen och inte bara stövla in i rummet helt okänsligt med sina traditionstyngda kyrkliga vädersträcksprinciper. 

 

Alltså kontextuell.

 

Vad som händer med det altarets placering i rummet om det någonsin åter kommer till användning - det är, som man säger, en helt annan sak.

på dagen igår. Vänner från både när och mer fjärran infann sig i mitt hem om morgonen. Vi inledde gemenskapen med mässa vid mitt husaltare vilket jag tidigare omtalat. Så nu är det invigt också här på denna plats. "Jag säger aldrig nej till en mässa", som en kollega brukar uttrycka sig. Frukost sedan tillsammans innan vännerna for åt olika håll. Själv for jag något senare till möbelaffär ca två mil söder om stan där jag mötte yngre bror och svägerska för gemensam beställning av ny mer ändamålsenlig fåtölj till mamma. Besök tillsammans hos mamma sedan för kaffe.

 

Söndagen inledde jag med att flytta mitt lilla husaltare. Det har ju hittills stått vid norra väggen, mest av möbleringsskäl. Men jag fick en tankeställare igår, man kan inte ha altare mot norr, det är hedningariktning. Nu står det korrekt mot öster, men skymmer då en aning av utsikten i mina nya fönster. Dessutom ska man inte ha naturutsikt som "altartavla", enligt samme kollega som tidigare. Jag får väl skaffa gardiner som kan hängas upp vid behov av mässfirande. Sedan blev förmiddagen i princip likadan som lördagen: högmässa, men i kyrka denna gång. Då hade även tvillingbror med fru infunnit sig så han distribuerade med mig.* Riktigt roligt. Och många gudstjänstdeltagare, 51 sades det. Jag kunde inte låta bli att efter gudstjänsten uttrycka min glädje: "När jag tänker på div som pågår inom kyrkan så blir jag så less att jag har lust gå i omedelbar pension, men när jag möter er här i gudstjänsten blir jag så uppmuntrad att jag får lust jobba till 85". Stor gudstjänstglädje. En riktig högmässa med en aktiv församling är helt oslagbar. Glädje också att en f d arbetsledare, som för några år sedan lämnade domkyrkoförsamlingen för kyrkoherdetjänst en bit söderut, var deltagare i gudstjänsten.** Han uttryckte också glädje över det han just fått uppleva.

 

 

På eftermiddagen sedan samling hos mamma för firande av hennes 93-årsdag (hon fyllde tidigare i veckan). Förutom närmaste släkt också några av mammas gamla vänner som fortfarande är i livet (något yngre). Roligt att vi kunde ordna denna lilla enkla fest medan mamma fortfarande har möjlighet känna igen folk och förstå samtalen, även om hörseln och minnet sviker.

 

Avslutade dagens bortovaro med gudstjänst i bönhuset. "Bara" en predikan. Inget fel på den, men en enkel predikogudstjänst kan - enligt min ringa mening - inte på långa vägar konkurera med en fullständig innehållsrik högmässa.

 

Dags för middag.

 

* han avböjde dock erbjudandet om koncelebration (att präster tillsammans vid altaret högt läser instiftelseorden och gemensamt håller händerna över brödet och vinet under epiklesen, dvs bönen om Anden). Han måste givetvis avstå detta katolska påhitt för att leva upp till sin roll som den lågkyrklige i tvillingskaran. 

 

** så får jag osökt anledning nämna att vi alltså var sammanlagt fyra präster i gudstjänsten

- i grupp. Har jag varit på under veckan. Sju personer har vi varit som tillbringat fem dagar (lite kortate än fulla arbetsdagar och halvdag fredag) på Pedagogiska hörselvården och undervisats av hörselpedagog, kurator, psykolog, läkare, teckenspråkslärare, skrivtolk, tekniker om allt som har att göra med hörselnedsättning*; från de rent medicinska felen i örat, till all hjälp man kan få rent tekniskt (enskilt, i hemmet och på arbetsplatsen) via alla upplevelser man kan ha då man hör dåligt, från utanförskap till trötthet, vilka strategier man kan ta till för att uppfatta saker bättre, och slutligen vilken ekonomisk hjälp man kan få av samhället vid behov.

 

Under torsdagen gjorde vi studiebesök på teatern och blev visade runt både i salong och back stage och fick samtidigt möjlighet pröva olika hörhjälpmedel som står till buds. Färden till teatern t o r gjorde vissa med bil och några gående och sen fick vi utvärdera hur det var kommunicera med varandra i bil respektive promenerande nära tät trafik. Även den dagens lunch fick vi inta i grupper å valfria restauranger och även där vittna om vilka strategier vad gäller restaurangval, bordsplaceringar mm som vi gjort för att underlätta vårt hörande. Intressant tänka efter även på sådant.

 

Korvstoppning var ordet för veckan. Men väldigt roligt och lärorikt. Vi sju deltagare blev ett sammansvetsat gäng under tiden. Vi sa till varandra flera gånger att tänk så mycket det fanns att veta om en hörselnedsättning. Vi trodde det enda man behövde veta var "jag hör dåligt och har hörapparat" men ack, vad man bedrog sig. Det är bara hörselnedsättningens lågstadiekursplan.

 

Kanske ska hela kursen sammanfattas sålunda:

om jag inte uppfattar vad du säger så är felet inte mitt och jag ska inte skämmas, utan det är du som ska tala tydligare och bättre använda utrustning som finns.** Och om du är arbetsgivarrepresentant se till att modern fungerande utrustning finns i alla lokaler.***

 

På teatern fick vi givetvis titta in i rekvisita- och klädförråd. Hörselpedagogernas erfarenhet från tidigare omgångar var att hattförrådet brukar uppfattas som roligast. Instämmer.

 

 

* vi kursdeltagare noterade med tillfredsställelse att orden hörselnedsättning och hörselskada konsekvent användes och inte det moderna meningslösa påhittet funktionsvariation.

 

 

*** förutom traditionella hörslingor (som i många offentliga lokaler är gamla med dålig funktion) så finns tex sammanträdesutrustning (för lokaler utan installerad hörslinga där en eller flera mikrofoner ställs på bordet och den hörselskadade bär en mottagare som sänder till hörapparaten), mm, mm i (nästan) det oändliga.

Tänkte först skriva sorg och glädje men det lät så dramatiskt. Men det som idag gjort mig betänksam är flerfaldig erfarenhet att den kyrkliga seden och kontakten med folket tydligt minskar. Jag deltog idag i de två andakter vi sedan många år alltid har under Alla helgons dags eftermiddag ute i begravningskapellet på begravningsplatsen. Vid den första andakten var det fullsatt i Ljusets kapell, vid den senare endast några tiotal personer. För inte alltför många år sedan var det helt proppfullt vid båda andakterna. Senare ledde jag även minnesgudstjänsten i Örnäsets kyrka för de under året avlidna. Några (fler) tiotal deltagare även här. Enligt vaktmästarna har det väl varit drygt 100 under senare år. På 90-talet minns jag att kyrkan var i det närmaste fullsatt (den rymmer 540 personer). Hur  ska vi tolka alla dessa siffror? Trenden tydlig. Det är tydligt att den sista gudstjänstgenerationen nu dör undan i snabb takt. Och för varje gammal (åtminstone något så när regelbunden) gudstjänstfirare som dör så tappar vi inte bara en gudstjänstbesökare utan ibland flera. Även barn och barnbarn som ibland följt mamma/farmor/mormor* till kyrkan men som inte har intresse gå själva.

 

Även i Hertsökyrkan var vi få i högmässan idag. Men Alla helgons dag har alltid varit svag gudstjänstdag. Så detta tror jag inte är någon trend. Vi måste t o m stå ut med inomkristen konkurens eftersom Fridsförbundet har församlingsdagar och några av våra trogna säkert valde bönhus istället för kyrka.

 

Glädjeämnet var av helt annat världsligt slag. Luleå leder elitserietabellen efter seger över Skellefteå (!) - på bortaplan! Tur det finns något glädja sig över. Jag kan väl också ställföreträdande glädja mig över att Rögle* tagit några kliv uppåt i tabellen.

 

- - - - - 

 

* ingen ide' försöka vara könsneutral. Alla  vet ju ändå vilka som är flitigaste gudstjänstdeltagarna

 

** att jag försöker känna sympati även med detta för mig okända lag beror på

1) det är favoritlag för Frimodig kyrkas tidigare riksordf.

2) Chris o Cam Abbott spelade där innan dom kom till Luleå 

Bibelordet från någon av profeterna kommer för mig när jag nu för andra gången på drygt två veckor fått vara in på akuten för att med hjälp av något slags dropp igen få ordning på mitt förmaksflimrande hjärta. Som vanligt tycker jag inte att det är särskilt dramatiskt. Jag har ju erfarit detta många gånger. Påtaglig rädsla känner jag inte. Nej, det är den medföljande tröttheten som är problemet. Trösterikt också att jag redan för många år sedan fått läkarord på att orsaken till dessa återkommande problem sannolikt mera finns i generna än i en stressig livs(arbets)situation. Om det senare varit felet hade jag varit tvungen känna skuld över att möjligen själv vara orsaken. Det slipper jag nu. 

 

På väg till sjukhuset i morse hann jag se flera blåljusfordon på Bodenvägen. En trafikolycka.

 

Strax efter lunch var jag på jobbet igen och kunde genomföra hembesök och inplanerade sjukkommunioner. Det är också vård av det illfundiga och fördärvade människohjärtat.

 

Övervägde på vägen hem stanna till vid ishallen och se hockey. Men då jag hade kommit lite sent så lockade det inte lika mycket. Men Luleå gjorde bra ifrån sig. Vände 0-2 till  3-2. Luleå nu tvåa i eltserietabellen. Det också kan få hjärtat hoppa av glädje. Hoppas det inte börjar hoppa för mycket.