Stressad och gammaldags
Vilken rubrik! Vad ska det nu handla om funderar kanske någon. Jo följande:
Sista veckan har det varit stressigt (egentligen jäktigt - stress är något helt annat lärde jag mig en gång i en text i gymnasiet, men det kan vi ta ytterligare en annan gång. De flesta människor säger stressigt när dom menar jäktigt). I lördags var det konfirmation i Nederluleå kyrka för yngste sonen. Tänka sig att han nu är över 15 år! Hur gammal är då inte jag! Lite kaffe i kyrkstugan för vänner och fränder. Familjens konfirmand som är nyckelharpospelare spelade vackert i kyrkan. Till råga på allt så flyttade äldste sonen till Stockholm på söndagen - ska börja jobba som säljare på DN. Eftersom han tycks ha fått en dubbel lott av sin faders ande i avseendet tidsoptimist så var det ytterst stressigt (eg jäktigt!) att få hans lägenhet tom och packningen packad innan han slängde sig på tåget i går kväll. Så om jag inte haft så mycket tid att blogga sista veckan så hoppas jag på förståelse från läsekretsen.
Dessutom är jag vik. kyrkoherde och ska försöka hålla den skutan flytande. Se´n har man vissa andra privata och enskilda förpliktelser av olika slag och dessutom gäller det ju att få tid att köra MC....jag fick faktiskt en mysig tur i aftonsolen på lördagen och valde att avsluta den i min kyrkstuga där jag sov över till söndagen. Oförskämt mysigt. När jag är i kyrkstugan så försöker jag vara lite gammaldags så jag sjunger ur 1937 års psalmbok, har en gammal tidegärd (gammal och gammal - från 70-talet! Allt som inte är det senaste är väl gammalt?) och läser alltid en betraktelse ur Rosenius dagbetraktelser varje gång jag är där.
Då är jag automatiskt inne på andra delämnet för dagen: att vara gammaldags. Nu var det i ett helt annat avseende jag tänkte detta, nämligen när det gäller psalmsången. Jag ogillar så att man sjunger mej, dej och sej (det är ju en fisksort!) istället för mig, dig, sig.
Nu finns det visserligen ett antal moderna psalmer av typen visa där t o m jag vant mig vid modernt talspråk. Jag tänker tex på ps 217: "Gud för dej är allting klart allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dej och i dunklet ser du mej.(stavat som det låter). Här går det ganska bra, känns det som (men absolut inte om den sjungs som solosång!). Men i andra mer högtidliga sammanhang! Och när det rimmar! Tänk er tex "för dej, för mej, han trampade smärtornas stig"!!! (ur "Gå Sion din konung att möta", textvarianten ur Sions toner, ej ur psalmboken). Sedan finns ju fler liknande sammanhang där man försent inser att här borde man använt gammaldags uttal för att få rimmet att stämma. Tänk hur tokigt det blir med psalm 210 (Jag lyfter ögat). Den är ju så lättsam så man faller enkelt in i mej och dej och då blir det det av bara farten seja istället för säga, men sedan kommer problemen i v 3:
"Tack för allt gott du mej ständigt ger
att känna älska och äga
tack gode fader för mycket mer
än jag kan tänka och seja" (istället för säga alltså!)
Vilket rim! Jag njuter i högan sky av den goda poesin.
Och när jag ändå har psalmboken uppslagen för att rätt citera ur ps 210 så ser jag ju v. fyra av ps 209 på föregående uppslag. Ännu ett vackert rim:
"...förtvivlan håll dej fjärran! Till avgrund bär din stig
jag släpper icke Herran, förr'n han välsignar mej".
Exemplen kan mångfaldigas. Och som sagt, det är inte bara rimsituationer som är olidliga - även om dom är mest olidliga (om nu saker kan vara mer eller mindre olidliga. Egentligen är det väl olidligt eller inte? Typisk devalvering av ordens betydelse. Men så har ju även jag gått nya gymnasiet - om nu läsaren minns ett tidigare inlägg på bloggen). Det som också är irriterande är ju när ordet dig eller mig är betonat så att det blir meeeeeej eller deeeeej. Jag ryser. Och ännu värre när det är en sådan där musikalisk finess i melodin (heter det melism??), alltså där man sjunger flera olika toner på samma stavelse så att det blir me - e - e - e - ej eller de - e - e - e - ej.
Ja, jag är gammaldags. Jag erkänner det. Ingen idé att spela modern. Ni genomskådar det bara. Pedagogen, och andra trogna läsare: här har ni svart på vitt, det ni alltid trott: jag är hopplöst föråldrad.
Att gå i kyrkan
Igår gick jag i kyrkan - fast jag var ledig. Dessutom var det ju lördag. Men jag är nu en gång för alla så fast fostrad/förankrad/indoktrinerad - välj vad du vill - att det är naturligt för mig att gå till gudstjänst varje helgdag som det erbjuds. Nu var det lite problem att komma på var jag skulle gå. Började med att konstatera att i den församling där jag arbetar (grannförsamling till den jag bor i) där var det gudstjänst i bara ett av distrikten. Och även om jag måste erkänna att det var jag, som under min tid som distriktspräst i församlingens centraldistrikt på 90-talet, som kom med idén att vi skulle ha en enkel gudstjänst utomhus på midsommardagen, så måste jag ytterligare erkänna att när jag själv är ledig och ska gå till gudstjänst då vill jag att det ska vara mässa. Det är klart att om predikan är väldigt god så kan det uppväga avsaknaden av mässa, men....
Alltså kollar man predikoturerna. Nu tänker jag bort Domkyrkan direkt för dom har inte riktigt vin. Nu påstår jag inte att det med säkerhet inte är riktig nattvard med alkoholfritt vin, men varför chansa? Dessutom - som de flesta av mina vänner och ovänner vid det här laget vet - så föredrar jag att det är manlig präst som celebrerar. I Nederluleå - min hemförsamlings huvudkyrka - verkade det enligt predikoturerna bara vara konfirmation men inte mässa. Stängt i de flesta övriga distrikt. Jag kollar församlingar i både Piteå och Bodens kommuner. Överallt massor med aktiviteter kring midsommarstången på midsommarafton men tunnt med gudstjänster på Midsommardagen.
Till slut väljer jag Konfirmation med mässa kl 15 i Bergnäskyrkan - distriktskyrka i andra änden av Nederluleå församling (lagom långt bort för en MC-tur!) - ledd av Staffan Klingert. Helt OK bortsett från att jag tycker att det ska heta Mässa med konfirmation. Jag menar: om vi har ett dop i en högmässa så kallar vi det inte plötsligt för dop med högmässa. Eller? Efter att själv ha lett tiotals konfirmationer så är det roligt att gå på en som är ledd av någon annan. Det har jag nog bara gjort när mina tre äldsta barn konfirmerats. Jag bestämmer mig för att avstå från att recensera en kollegas gudstjänst men kan givetvis inte låta bli att tycka att man helst ska ha komplett nattvardsliturgi - inte hoppa över prefationen och helig. Roligt var det att också möta assisterande prästen, garnisonspastor Helge Stålnacke, som varit i Afganistan under våren och som där mött min dotters sambo som tjänstgjort i fredsstyrkan. Alltid roligt när olika trådar knyts samman.
Efter gudstjänsten kom en av de anställda fram till mig och frågade "vem har du här då?" - dvs om man går på en gudstjänst med konfirmation så måste det ju bero på att man är relaterad till någon av konfirmanderna! Jag svarade: "Jesus". Och det är väl det som gör att man längtar efter en mässa. Återigen går mina tankar till de två veckorna i Israel där vi fick fira mässa varje dag. När man kommer in i den rytmen så börjar man märka vilken gudomlig närvaro och vilken kraft som ligger i altarets sakrament.
Idag firar jag gudstjänst två gånger. Nyss har jag haft söndagsgudstjänst i Örnäset. Ikväll blir det mässa i Hertsön. Vi var förhållandevis många på förmiddagen - i alla fall om man betänker att detta historiskt och statistiskt alltid varit en av stiftets okyrkligaste församlingar - undrar hur många som orkar ut ikväll?
Eftersom jag redan talat om en kort MC-tur tidigare i inlägget så känner jag mig befriad från kravet att på ett "finessrikt och fyndigt sätt" få med något om motorcyklar.
Alltså kollar man predikoturerna. Nu tänker jag bort Domkyrkan direkt för dom har inte riktigt vin. Nu påstår jag inte att det med säkerhet inte är riktig nattvard med alkoholfritt vin, men varför chansa? Dessutom - som de flesta av mina vänner och ovänner vid det här laget vet - så föredrar jag att det är manlig präst som celebrerar. I Nederluleå - min hemförsamlings huvudkyrka - verkade det enligt predikoturerna bara vara konfirmation men inte mässa. Stängt i de flesta övriga distrikt. Jag kollar församlingar i både Piteå och Bodens kommuner. Överallt massor med aktiviteter kring midsommarstången på midsommarafton men tunnt med gudstjänster på Midsommardagen.
Till slut väljer jag Konfirmation med mässa kl 15 i Bergnäskyrkan - distriktskyrka i andra änden av Nederluleå församling (lagom långt bort för en MC-tur!) - ledd av Staffan Klingert. Helt OK bortsett från att jag tycker att det ska heta Mässa med konfirmation. Jag menar: om vi har ett dop i en högmässa så kallar vi det inte plötsligt för dop med högmässa. Eller? Efter att själv ha lett tiotals konfirmationer så är det roligt att gå på en som är ledd av någon annan. Det har jag nog bara gjort när mina tre äldsta barn konfirmerats. Jag bestämmer mig för att avstå från att recensera en kollegas gudstjänst men kan givetvis inte låta bli att tycka att man helst ska ha komplett nattvardsliturgi - inte hoppa över prefationen och helig. Roligt var det att också möta assisterande prästen, garnisonspastor Helge Stålnacke, som varit i Afganistan under våren och som där mött min dotters sambo som tjänstgjort i fredsstyrkan. Alltid roligt när olika trådar knyts samman.
Efter gudstjänsten kom en av de anställda fram till mig och frågade "vem har du här då?" - dvs om man går på en gudstjänst med konfirmation så måste det ju bero på att man är relaterad till någon av konfirmanderna! Jag svarade: "Jesus". Och det är väl det som gör att man längtar efter en mässa. Återigen går mina tankar till de två veckorna i Israel där vi fick fira mässa varje dag. När man kommer in i den rytmen så börjar man märka vilken gudomlig närvaro och vilken kraft som ligger i altarets sakrament.
Idag firar jag gudstjänst två gånger. Nyss har jag haft söndagsgudstjänst i Örnäset. Ikväll blir det mässa i Hertsön. Vi var förhållandevis många på förmiddagen - i alla fall om man betänker att detta historiskt och statistiskt alltid varit en av stiftets okyrkligaste församlingar - undrar hur många som orkar ut ikväll?
Eftersom jag redan talat om en kort MC-tur tidigare i inlägget så känner jag mig befriad från kravet att på ett "finessrikt och fyndigt sätt" få med något om motorcyklar.
FRA-lagen
Tänk att bloggare kan ha sådant inflytande! Inte var jag medveten om att jag med min enkla blogg tillhör den grupp människor i vårt samhälle som nu utövar det stora inflytandet. Nu har väl inte precis jag satsat så hårt på att blanda mig i debatter och opinionsyttringar men ändå kan man ju känna glädje över vad bloggare kan åstadkomma. Nu blev ju det hela en liten halvmessyr tycker jag. Återremissen som riksdagen beslöt om innebär vissa små förändringar i lagen men i grunden blev den antagen. Det var ju två centerpartister och två folkpartister som var kritiska, tänk om dom fyra tillsammans hållit ut och röstat nej, då hade det fallit.
Varför ska man då vara emot den nya lagen? Ja, i mitt fall beror det på att jag är notoriskt kritisk mot alla tendenser som är eller kan bli ett hot mot den personliga integriteten. OBS orden "kan bli"! jag hyser nämligen ingen tilltro till att staten - absolut inte ens den demokratiska svenska staten - i längden, av några "högre", principielle "goda"skäl skulle förmå att frivilligt avstå från att bruka möjligheter som står till buds. Statens makt måste begränsas. Så är det bara. Nu kan ju hävdas att de begränsningar och kontrollmöjligheter som finns i lagen - särskilt efter den sista förändringen - skulle vara tillräckliga som begränsningsgarantier. Tro't den som vill. Erfarenheten talar i annan riktning. Moraliska utfästelser har en tendens att upplösas och upplevas som icke förpliktande av senare generationer. För att nu uppfylla de förväntningar som möjligen kan finnas på mig att jag ska gnälla kyrkligt i viss riktning så får jag i all ödmjukhet påminna om att när svenska kyrkan gjorde ett s k historiskt vägval för 50 år sedan då utlovades genom en s k samvetsklausul att det skulle vara möjligt att verka inom kyrkan även om man motsatt sig det nämnda vägvalet. Alla vet att denna väjningsrätt successivt urholkats -både ur kyrklig och samhällelig synvinkel - trots att dåvarande ecklesiastikministern garanterade den "å en enig regerings vägnar" och att inget åsiktsförtryck skulle förekomma så länge vi har vårt demokratiska statsskick. Ja, ja tänker en del av oss som konstaterar hur det blivit efter några årtionden. Som sagt: löften om vänlighet som uttalas av överheten - det tror jag aldrig på.
F ö tycker jag att det varit roligt om regeringen skulle ha förlorat omröstningen. Det är ett vitalitetstecken om enskilda ledamöter kan ha en egen vilja - i alla fall ibland. Det är samma sak i kyrkomötet där jag sitter med. Så tråkigt när alla ledamöter röstar i grupp. Då kan man ju tycka att det räcker att gruppledarna är med sen kan dom ha sju, tretton, tjugofem, sjuttitvå - eller vad det nu är - röster vardera att spela med. Tänk så mycket billigare det skulle bli.
Slutligen måste jag ju nu se till att jag fastnar i FRA-nätet. Vad ska jag skriva? Till att börja måste jag ju hoppas att dessa enkla skriverier ska ut på tur till nå'n server i utlandet innan kära läsarna kan ta del av dem. Det är visst en förutsättning. Men med min konspirationskänslighet så tror jag snart att FRA även kollar domestic datatrafik. Kanske kan jag påminna om att jag har en motorcykel som enligt ett test i tidningen Bike lämpar sig för den som vill åka jorden runt. Givetvi blir det hoj när jag far till Afganistan för att hälsa på min kompis Usama bin Laden! Kanke det t o m var så att en person i bekantskapskretsen (skriver ej vem, lite ska ju myndigheterna få anstränga sig!) tog värvning i fredsstyrkan för att kunna smuggla meddelanden oss emellan!
Varför ska man då vara emot den nya lagen? Ja, i mitt fall beror det på att jag är notoriskt kritisk mot alla tendenser som är eller kan bli ett hot mot den personliga integriteten. OBS orden "kan bli"! jag hyser nämligen ingen tilltro till att staten - absolut inte ens den demokratiska svenska staten - i längden, av några "högre", principielle "goda"skäl skulle förmå att frivilligt avstå från att bruka möjligheter som står till buds. Statens makt måste begränsas. Så är det bara. Nu kan ju hävdas att de begränsningar och kontrollmöjligheter som finns i lagen - särskilt efter den sista förändringen - skulle vara tillräckliga som begränsningsgarantier. Tro't den som vill. Erfarenheten talar i annan riktning. Moraliska utfästelser har en tendens att upplösas och upplevas som icke förpliktande av senare generationer. För att nu uppfylla de förväntningar som möjligen kan finnas på mig att jag ska gnälla kyrkligt i viss riktning så får jag i all ödmjukhet påminna om att när svenska kyrkan gjorde ett s k historiskt vägval för 50 år sedan då utlovades genom en s k samvetsklausul att det skulle vara möjligt att verka inom kyrkan även om man motsatt sig det nämnda vägvalet. Alla vet att denna väjningsrätt successivt urholkats -både ur kyrklig och samhällelig synvinkel - trots att dåvarande ecklesiastikministern garanterade den "å en enig regerings vägnar" och att inget åsiktsförtryck skulle förekomma så länge vi har vårt demokratiska statsskick. Ja, ja tänker en del av oss som konstaterar hur det blivit efter några årtionden. Som sagt: löften om vänlighet som uttalas av överheten - det tror jag aldrig på.
F ö tycker jag att det varit roligt om regeringen skulle ha förlorat omröstningen. Det är ett vitalitetstecken om enskilda ledamöter kan ha en egen vilja - i alla fall ibland. Det är samma sak i kyrkomötet där jag sitter med. Så tråkigt när alla ledamöter röstar i grupp. Då kan man ju tycka att det räcker att gruppledarna är med sen kan dom ha sju, tretton, tjugofem, sjuttitvå - eller vad det nu är - röster vardera att spela med. Tänk så mycket billigare det skulle bli.
Slutligen måste jag ju nu se till att jag fastnar i FRA-nätet. Vad ska jag skriva? Till att börja måste jag ju hoppas att dessa enkla skriverier ska ut på tur till nå'n server i utlandet innan kära läsarna kan ta del av dem. Det är visst en förutsättning. Men med min konspirationskänslighet så tror jag snart att FRA även kollar domestic datatrafik. Kanske kan jag påminna om att jag har en motorcykel som enligt ett test i tidningen Bike lämpar sig för den som vill åka jorden runt. Givetvi blir det hoj när jag far till Afganistan för att hälsa på min kompis Usama bin Laden! Kanke det t o m var så att en person i bekantskapskretsen (skriver ej vem, lite ska ju myndigheterna få anstränga sig!) tog värvning i fredsstyrkan för att kunna smuggla meddelanden oss emellan!
Kategorier
Nu, kära läsare, har jag ordnat mina tidigare inlägg i kategorier! Jag har nämligen noterat att alla bloggare med självaktning har olika kategorier. Här gäller det ju att lyfta bloggandet till nya höjder. Man kan ju inte vara någon slags B-bloggare. Då hamnar man ju i samma klass som Ronald Reagan - den ständige B-skådisen. Men å andra sidan så är det kanske inte så illa, för det sägs ju att det var han som med sina hot om att lyfta kapprustningen till nya höjder (!) genom det som kom att kallas Stjärnornas krig, var den som fick Sovjetunionen att ge upp maktkampen och därmed (åtminstone till viss del) bidrog till att det kommunistiska väldet störtade samman. Nu var väl öststatsväldet ett korthus byggt på lösan sand även utan Reagan så det hade väl störtat samman hur som helst förr eller senare men i alla fall.
Frågan är om mitt kategoribyggande är stabilt eller om det också är en lösan-sand-aktivitet. Problemet är att jag skrivit över 35 inlägg utan tanke på att dom ska tillhöra olika kategorier så det var lite problem att skicka in dom i rätt kategori. Tur att jag har kvar allmänt för det som blir över.
Detta inlägg hamnar i kategorin Till läsarna. Det är ju också något som jag blivit varse; att alla tidningar med självaktning har en spalt med rubriken Till läsarna, Dialog med läsarna el dyl där chefredaktören skriver en gång i veckan. Om nu just dessa skriverier riktar sig till läsarna, till vilka riktar sig då de övriga journalisterna med allt sitt skrivande? Det kan man fundera på. I mitt fall innebär kanske skriverier i denna kategori att jag kommenterar det jag själv skriver och varför jag skriver som jag skriver och varför jag inte skriver det jag inte skriver osv.
Nu tror kanske vissa av läsarna att dom kan dra en lättnadens suck när mina inlägg finns i olika kategorier. Tex Ann O Nym mfl som antytt att det är lite tjatigt med dessa ständiga påminnelser om motorcyklar; dom tänker kanske att dom kan undvika det om dom väljer andra kategorier. Likaså finns det kanske läsare som vill läsa just om motorcyklar men inte om Jesus och dom tänker klara det på ett motsvarande sätt. Tyvärr, jag lurar er alla. Jag kommer nämligen att fortsätta med vanan att få de flesta inlägg att sluta med en motorcykel oavsett vad inlägget handlar om. Men det ska givetvis ske på ett finessrikt och fyndigt sätt och inte likna ett mekaniskt angivande av antalet minuter till nästa Lost. Likaså hoppas jag att det oftast blir en andlig knorr även i världsliga inlägg. Ungeför som den kände prästen f Sune Wiman. Han hade ofta roligheter med i sina predikningar. En gång fick han en kommentar om det av en av sina åhörare:
- Du är så stygg med oss. Först lurar du oss att skratta, sedan när vi sitter där med gapet vidöppet av gapskratt, då kastar du in ett beskt piller.
Ungefär så. Ingen ska gå säker. Jo, kanske den här gången för jag måste erkänna att jag inte kommer på något bra sätt att få detta att sluta med en motorcykel.
Frågan är om mitt kategoribyggande är stabilt eller om det också är en lösan-sand-aktivitet. Problemet är att jag skrivit över 35 inlägg utan tanke på att dom ska tillhöra olika kategorier så det var lite problem att skicka in dom i rätt kategori. Tur att jag har kvar allmänt för det som blir över.
Detta inlägg hamnar i kategorin Till läsarna. Det är ju också något som jag blivit varse; att alla tidningar med självaktning har en spalt med rubriken Till läsarna, Dialog med läsarna el dyl där chefredaktören skriver en gång i veckan. Om nu just dessa skriverier riktar sig till läsarna, till vilka riktar sig då de övriga journalisterna med allt sitt skrivande? Det kan man fundera på. I mitt fall innebär kanske skriverier i denna kategori att jag kommenterar det jag själv skriver och varför jag skriver som jag skriver och varför jag inte skriver det jag inte skriver osv.
Nu tror kanske vissa av läsarna att dom kan dra en lättnadens suck när mina inlägg finns i olika kategorier. Tex Ann O Nym mfl som antytt att det är lite tjatigt med dessa ständiga påminnelser om motorcyklar; dom tänker kanske att dom kan undvika det om dom väljer andra kategorier. Likaså finns det kanske läsare som vill läsa just om motorcyklar men inte om Jesus och dom tänker klara det på ett motsvarande sätt. Tyvärr, jag lurar er alla. Jag kommer nämligen att fortsätta med vanan att få de flesta inlägg att sluta med en motorcykel oavsett vad inlägget handlar om. Men det ska givetvis ske på ett finessrikt och fyndigt sätt och inte likna ett mekaniskt angivande av antalet minuter till nästa Lost. Likaså hoppas jag att det oftast blir en andlig knorr även i världsliga inlägg. Ungeför som den kände prästen f Sune Wiman. Han hade ofta roligheter med i sina predikningar. En gång fick han en kommentar om det av en av sina åhörare:
- Du är så stygg med oss. Först lurar du oss att skratta, sedan när vi sitter där med gapet vidöppet av gapskratt, då kastar du in ett beskt piller.
Ungefär så. Ingen ska gå säker. Jo, kanske den här gången för jag måste erkänna att jag inte kommer på något bra sätt att få detta att sluta med en motorcykel.
Häktet
Gamle kamraten har skrivit att han retar sig på folk som skriver för sällan på sin blogg. Dessutom skrev han det som kommentar på min blogg. Då är ju adressen klar. Alltså måste jag skriva någonting, och det är mig ett kärt nöje. Jag vill ju - som jag många gånger skrivit -inte gör mina trogna läsare besvikna.
Idag har jag besökt häktet här i Luleå. Häktet finns sedan några år tillbaka i det som tidigare var fängelse - lokalanstalt - här i Luleå, i skogen strax bakom Porsön, tidigare kallat Skogsduvan till skillnad från Luleås äldre fängelse som kallades Vita duvan. Vita duvan - vars huvudbyggnad fortfarande finns kvar som minnesmärke nednför Länsstyrelsen, t. v . när man kommer över Bergnäsbron in mot Luleå - byggdes enligt en modell som blev vanlig i slutet av 1800-talet och det har funnits ett flertal fängelser i landet med det utseendet. Då hade idén om cellfängelser slagit igenom. Tidigare hade fångar bott i stora gemensamma logement men sedan slog tanken på cellfängelser igenom för man tänkte sig att om den dömde satt ensam i sin cell och inte fick träffa någon annan än prästen så skulle han (fångar är så till den överväldigande del män att man utan risk för politisk inkorrekthet kan säga han rakt av istället för han/hon, den, fången osv) lättare komma till insikt om sina synder och ångra och bättra sig. Dessa fängelser låg också förhållandevis nära stadskärnan - ibland mitt i den - så att man skulle se fängelset och mödrarna kunde skrämma sin barn till goda seder genom att förmana: "se var du hamnar om du inte sköter dig".
Det här blev historik. Men jag hann själv vara in på gamla fängelset flera gånger. Första gångerna tilsammans med sommarkyrkan 1970 (även gamle kamraten var ju med) och senare flera gånger med sång- och samtalsgrupper tillsammans med dåvarande fängelseprästen Allan Robertsson.
Sedan blev det alltså nytt fängelse ute vid Porsön. Då hade det kommit en ny filosofi. Fängelserna skulle ligga vackert utanför eller i utkanten av städerna. Cellerna var kvar men det beror väl numera på att "eget rum" snarast räknas som normal standard. På 80-talet var jag under några år fängelsepräst på lokalanstalten så det känns lite som att komma hem när jag sedan snart ett och ett halvt år är häktespräst.
Den tidigare anstalten har blivit lite ombyggd för sin nya uppgift men man känner igen sig. Hela byggnaden är inte häkte utan en del fungerar som ungdomsanstalt, men de fängslade ungdomarna lever och verkar helt åtskilda från de häktade.
Vi är tre präster som arbetar i kriminalvården i Luleå: en på ungdomsanstalten och två på häktet. På häktet finns dels två avdelningar för dem som har större eller mindre restriktioner (ej träffa andra/ej se nyheter och läsa tidningar/ej ringa/ej få besök - i varierande grad) dessutom tre mer "öppna" avdelningar. Kollegan besöker de slutna avdelningarna och jag de öppna.
Ett annorlunda prästarbete. Givande och meningsfullt - i alla fall för mig och, hoppas jag, även för de häktade. Givetvis är jag förhindrad att berätta något om vem jag träffar och samtalar med men det blir onekligen så att man ser livet från den andra sidan. Många av dem som i nyheter och tidningar anonymt skymtar förbi i samband med rapportering om olika typer av brott är dem som jag en tid senare sitter och samtalar med i lugn och ro. Många har ju numera så långa häktningstider att vi kan hinna bli ganska goda vänner även om vi bara ses högst en gång i veckan.
Vad skulle då behövas för att vi skulle slippa ha så många människor inspärrade på häkten och fängelser? Utan vidare skulle den mest verksamma åtgärden vara om vi lyckades få ett samhälle utan alkohol och narkotika! Ja, i alla fall på ytan så är det ju så. Men är det så enkelt? Det finns de experter som påstår att vissa människor har en genetisk betingelse som gör att dom har behov av "kickar" i livet. Dessa "kickar" kan vara spännande äventyr (fallskärmshoppning, klättra i berg, roadracing med MC (!) osv ) eller alkohol och droger eller kriminalitet! Kommer det alltså alltid att finnas en grupp människor som söker spänningen varav en del alltid kommer att råka in i kriminalitetens spänning? Jag menar, alla spänningssökare blir ju inte Mount Everest-bestigare. Så du som känner att du gillar spänning, se till att du alltid har nå't spännande på gång annars kanske du får behov av ett bankrån. Om du inte har Jesus förstås! För frälsningsupplevelsen lär ju vara den enda kick som kan matcha både droger och kriminalitet.
Nåjo, men på det normalt djuplodande planet är kopplingen mellan narkotika och kriminalitet förfärande stor.
Tur att jag kan ta en kvällstur med MC:n så slipper jag kicka till mig med ett kioskinbrott!
Idag har jag besökt häktet här i Luleå. Häktet finns sedan några år tillbaka i det som tidigare var fängelse - lokalanstalt - här i Luleå, i skogen strax bakom Porsön, tidigare kallat Skogsduvan till skillnad från Luleås äldre fängelse som kallades Vita duvan. Vita duvan - vars huvudbyggnad fortfarande finns kvar som minnesmärke nednför Länsstyrelsen, t. v . när man kommer över Bergnäsbron in mot Luleå - byggdes enligt en modell som blev vanlig i slutet av 1800-talet och det har funnits ett flertal fängelser i landet med det utseendet. Då hade idén om cellfängelser slagit igenom. Tidigare hade fångar bott i stora gemensamma logement men sedan slog tanken på cellfängelser igenom för man tänkte sig att om den dömde satt ensam i sin cell och inte fick träffa någon annan än prästen så skulle han (fångar är så till den överväldigande del män att man utan risk för politisk inkorrekthet kan säga han rakt av istället för han/hon, den, fången osv) lättare komma till insikt om sina synder och ångra och bättra sig. Dessa fängelser låg också förhållandevis nära stadskärnan - ibland mitt i den - så att man skulle se fängelset och mödrarna kunde skrämma sin barn till goda seder genom att förmana: "se var du hamnar om du inte sköter dig".
Det här blev historik. Men jag hann själv vara in på gamla fängelset flera gånger. Första gångerna tilsammans med sommarkyrkan 1970 (även gamle kamraten var ju med) och senare flera gånger med sång- och samtalsgrupper tillsammans med dåvarande fängelseprästen Allan Robertsson.
Sedan blev det alltså nytt fängelse ute vid Porsön. Då hade det kommit en ny filosofi. Fängelserna skulle ligga vackert utanför eller i utkanten av städerna. Cellerna var kvar men det beror väl numera på att "eget rum" snarast räknas som normal standard. På 80-talet var jag under några år fängelsepräst på lokalanstalten så det känns lite som att komma hem när jag sedan snart ett och ett halvt år är häktespräst.
Den tidigare anstalten har blivit lite ombyggd för sin nya uppgift men man känner igen sig. Hela byggnaden är inte häkte utan en del fungerar som ungdomsanstalt, men de fängslade ungdomarna lever och verkar helt åtskilda från de häktade.
Vi är tre präster som arbetar i kriminalvården i Luleå: en på ungdomsanstalten och två på häktet. På häktet finns dels två avdelningar för dem som har större eller mindre restriktioner (ej träffa andra/ej se nyheter och läsa tidningar/ej ringa/ej få besök - i varierande grad) dessutom tre mer "öppna" avdelningar. Kollegan besöker de slutna avdelningarna och jag de öppna.
Ett annorlunda prästarbete. Givande och meningsfullt - i alla fall för mig och, hoppas jag, även för de häktade. Givetvis är jag förhindrad att berätta något om vem jag träffar och samtalar med men det blir onekligen så att man ser livet från den andra sidan. Många av dem som i nyheter och tidningar anonymt skymtar förbi i samband med rapportering om olika typer av brott är dem som jag en tid senare sitter och samtalar med i lugn och ro. Många har ju numera så långa häktningstider att vi kan hinna bli ganska goda vänner även om vi bara ses högst en gång i veckan.
Vad skulle då behövas för att vi skulle slippa ha så många människor inspärrade på häkten och fängelser? Utan vidare skulle den mest verksamma åtgärden vara om vi lyckades få ett samhälle utan alkohol och narkotika! Ja, i alla fall på ytan så är det ju så. Men är det så enkelt? Det finns de experter som påstår att vissa människor har en genetisk betingelse som gör att dom har behov av "kickar" i livet. Dessa "kickar" kan vara spännande äventyr (fallskärmshoppning, klättra i berg, roadracing med MC (!) osv ) eller alkohol och droger eller kriminalitet! Kommer det alltså alltid att finnas en grupp människor som söker spänningen varav en del alltid kommer att råka in i kriminalitetens spänning? Jag menar, alla spänningssökare blir ju inte Mount Everest-bestigare. Så du som känner att du gillar spänning, se till att du alltid har nå't spännande på gång annars kanske du får behov av ett bankrån. Om du inte har Jesus förstås! För frälsningsupplevelsen lär ju vara den enda kick som kan matcha både droger och kriminalitet.
Nåjo, men på det normalt djuplodande planet är kopplingen mellan narkotika och kriminalitet förfärande stor.
Tur att jag kan ta en kvällstur med MC:n så slipper jag kicka till mig med ett kioskinbrott!
Så'nt jag retar mig på
1. Att folk slänger skräp i naturen, längs vägarna och överallt annars under hela vintrarna.
Ja, för all del, dom gör det sannolikt under hela året men eftersom principen det som göms i snö kommer upp i tö gäller så blir man ju varse problemet speciellt på vårarna (det var ett tag sedan jag riktigt retade upp mig på detta men av olika skäl - se de sju senaste inläggen - så har det dröjt innan jag kunnat publicera min irritation). Tar man en promenad, eller åker bil till jobbet - eller tar en tur med hojen! - så ser man i alla diken en uppsjö av
ölburkar, dricksburkar, flaskor, "tetra"-förpackningar, plastkassar, hamburgerförpackningar, cigarettpaket, tidningar och övrigt skräp, skräp, skräp och åter skräp.
Med absolut gott samvete kan jag konstatera att jag inte bidragit med en enda av dessa skräpartiklar. Vem har gjort det då? Vad är det för folk som uppenbarligen bara slänger ut saker genom bilfönstret? Skäms!
Ända fördelen är ju att man kan tjäna pengar. När jag är ute på mina morgonpromenader kan jag inte låta bli att samla in de pantburkar/flaskor jag finner. Ibland får jag ihop så stor hög med burkar att jag inte kan bära hem dem utan får fara efter dem vid senare tillfälle. Den som skulle se mitt förråd av hopsamlade ölburkar skulle tro att jag är en riktig ölgubbe. Det märkliga är att det finns ett ställe mellan Björsbyn och Sinksundet där man nästan varje vecka hela året hittar två Pripps blå. Jag undrar: är det samma person som varje fredag dricker en öl tillsammans med sin tjej i en tredje kompis bil (förutsätter att chauffören är nykter) och att båda druckit färdigt på exakt samma ställe varje gång?
2. Att folk inte kan kliva ur ett flygplan på ett välorganiserat sätt.
Så här går det till: när skyltarna med säkerhetsbälten släckts reser sig alla som sitter närmast gången och tar sina kläder och väskor. Efter en stund är hela gången fylld med människor färdiga att gå ut. Tror ni då att alla dessa får maschera ut på led? Nej, för så fort den första gått ut så kliver nästa person på det sätet ut i gången och blockerar vägen ut. Och när han/hon går ut, om då personen som står vid rad två lyckats smita ut så kliver givetvis person två från säte två ut i gången och blockerar den igen för alla sjuttiofem som står bakom och väntar och så håller det på i en och en halv timme innan planet är tömt. Om man gick ut en hel rad i taget så skulle planet tömmas lätt på två och en halv minut. Skärpning alla flygresenärer.
3. Särskrivning
Denna plåga. Överallt möter man den. Jag får nästan lust att citera en av mina teologilärare från sjuttiotalet. Han sade alltid - så fort han i en uppsats såg något språkligt tveksamt:
- Så går det när man har att göra med folk som gått nya gymnasiet!
Numera verkar alla ha gått nya gymnasiet! Ibland kan det ju bli roligt, dock. Tex dom kända exemplen:
"Elgiganten söker kassa biträden"
"Rök fritt"
"Skum släckare finns i förrådet"
Känns lite som Putte Kock "gardera med skratt, grundtips reta upp sig".
Det fanns en gång en hemsida som hette skrivihop.nu. Dit kunde man skicka exempel på tokiga särskrivningar (därifrån kommer exemplen ovan) men dom blev så överhopade att dom fick lägga ner sidan. Jag har ej kollat om den sköts aktivt numera.
Det tragiska - för mig - är att mitt husorgan MC-folket (utges av Sveriges Motorcyklister) även innehåller störande mycket särskrivningar. Jag tänker: "var då konsekvent för all del, och skriv: 'ljud dämpare', 'fram gaffel', 'broms skiva', 'bak däck' osv osv".
Det här sista var ju så fyndigt så nu kan inte ens Ann O Nym reta sig på mitt sätt att få med något om motorcyklar.
Ja, för all del, dom gör det sannolikt under hela året men eftersom principen det som göms i snö kommer upp i tö gäller så blir man ju varse problemet speciellt på vårarna (det var ett tag sedan jag riktigt retade upp mig på detta men av olika skäl - se de sju senaste inläggen - så har det dröjt innan jag kunnat publicera min irritation). Tar man en promenad, eller åker bil till jobbet - eller tar en tur med hojen! - så ser man i alla diken en uppsjö av
ölburkar, dricksburkar, flaskor, "tetra"-förpackningar, plastkassar, hamburgerförpackningar, cigarettpaket, tidningar och övrigt skräp, skräp, skräp och åter skräp.
Med absolut gott samvete kan jag konstatera att jag inte bidragit med en enda av dessa skräpartiklar. Vem har gjort det då? Vad är det för folk som uppenbarligen bara slänger ut saker genom bilfönstret? Skäms!
Ända fördelen är ju att man kan tjäna pengar. När jag är ute på mina morgonpromenader kan jag inte låta bli att samla in de pantburkar/flaskor jag finner. Ibland får jag ihop så stor hög med burkar att jag inte kan bära hem dem utan får fara efter dem vid senare tillfälle. Den som skulle se mitt förråd av hopsamlade ölburkar skulle tro att jag är en riktig ölgubbe. Det märkliga är att det finns ett ställe mellan Björsbyn och Sinksundet där man nästan varje vecka hela året hittar två Pripps blå. Jag undrar: är det samma person som varje fredag dricker en öl tillsammans med sin tjej i en tredje kompis bil (förutsätter att chauffören är nykter) och att båda druckit färdigt på exakt samma ställe varje gång?
2. Att folk inte kan kliva ur ett flygplan på ett välorganiserat sätt.
Så här går det till: när skyltarna med säkerhetsbälten släckts reser sig alla som sitter närmast gången och tar sina kläder och väskor. Efter en stund är hela gången fylld med människor färdiga att gå ut. Tror ni då att alla dessa får maschera ut på led? Nej, för så fort den första gått ut så kliver nästa person på det sätet ut i gången och blockerar vägen ut. Och när han/hon går ut, om då personen som står vid rad två lyckats smita ut så kliver givetvis person två från säte två ut i gången och blockerar den igen för alla sjuttiofem som står bakom och väntar och så håller det på i en och en halv timme innan planet är tömt. Om man gick ut en hel rad i taget så skulle planet tömmas lätt på två och en halv minut. Skärpning alla flygresenärer.
3. Särskrivning
Denna plåga. Överallt möter man den. Jag får nästan lust att citera en av mina teologilärare från sjuttiotalet. Han sade alltid - så fort han i en uppsats såg något språkligt tveksamt:
- Så går det när man har att göra med folk som gått nya gymnasiet!
Numera verkar alla ha gått nya gymnasiet! Ibland kan det ju bli roligt, dock. Tex dom kända exemplen:
"Elgiganten söker kassa biträden"
"Rök fritt"
"Skum släckare finns i förrådet"
Känns lite som Putte Kock "gardera med skratt, grundtips reta upp sig".
Det fanns en gång en hemsida som hette skrivihop.nu. Dit kunde man skicka exempel på tokiga särskrivningar (därifrån kommer exemplen ovan) men dom blev så överhopade att dom fick lägga ner sidan. Jag har ej kollat om den sköts aktivt numera.
Det tragiska - för mig - är att mitt husorgan MC-folket (utges av Sveriges Motorcyklister) även innehåller störande mycket särskrivningar. Jag tänker: "var då konsekvent för all del, och skriv: 'ljud dämpare', 'fram gaffel', 'broms skiva', 'bak däck' osv osv".
Det här sista var ju så fyndigt så nu kan inte ens Ann O Nym reta sig på mitt sätt att få med något om motorcyklar.
Heliga landet - slutsummering
Nu, kära läsare, har jag - enbart för er skull - suttit och redigerat i mina inlägg från det heliga landet så att förhoppningsvis alla, men sannolikt de flesta å, ä och ö är på plats. Så nu kan ni läsa texten igen med större behållning. Några små detaljjusteringar har även blivit gjorda. Tänk om Pontius Pilatus hade haft dator! Hade han då kunnat säga "det jag har skrivit, det har jag skrivit"?
Hemresan gick bra. Bättre än planerat. Av hänsyn till eventuella förseningar hade vi bokat flyg från Arlanda till Luleå flera timmar efter planerad ankomst från Tel Aviv. Men Israelplanet kom punktligt så vi chansade och frågade om det fanns något tidigare plan att byta till och det fanns det så vår väntan på Arlanda blev bara ca en timme. Jätteskönt. Min första tanke var - givetvis - att nu hinner jag ut och åka motorcykel, men väl hemma avstod jag eftersom jag inte ville bli en trafikfara för mig själv och andra efter en natt med bara ca tre timmars sömn.
Vad ska man då säga efter fjorton dagar i Israel? Vad kan man säga? Det man vill förmedla låter sig knappast uttryckas i ord. Det är helt enkelt bara en fullständigt överväldigande upplevelse. De möjligheter vi haft att dagligen sitta ner och sammanfatta dagens besök har varit ett viktigt komplement till de - ibland - lite stressiga besöken på olika ställen i konkurens med mängder av turistgrupper. Jag rekommenderar verkligen blivande Israelresenärer att ta god tid på sig. Att gärna besöka de viktiga platserna, tex gravkyrkan, flera gånger och stanna en stund i enskild bön och stillhet.
Många exempel har vi också fått på att vi befunnit oss mitt i en politisk och militär konflikt: säkerhetsbarriären, kontrollerna (säkerhetskontroller som vid flygplatser tex för att komma in till Västra muren eller tempelplatsen), de många beväpnade militärerna och poliserna och skolbarnens beväpnade vakter. Jag känner att det är ytterst frestande att ha någon åsikt om saker och ting, men inser hur lätt det är att falla i fällan att tro att man vet något bara för att man sett litet.
Åter till vardagen. Nu blir det sommarlov för skolbarnen. Ikväll har jag talat vid tre skolavslutningar. Själv har jag inte semester förrän v 30 så jag har många söndagar på mig att enligt min svågers önskemål krydda predikningarna med en liknelse. Hoppas jag i det helig landet lärt mig något som blir en bra liknelse.
Hemresan gick bra. Bättre än planerat. Av hänsyn till eventuella förseningar hade vi bokat flyg från Arlanda till Luleå flera timmar efter planerad ankomst från Tel Aviv. Men Israelplanet kom punktligt så vi chansade och frågade om det fanns något tidigare plan att byta till och det fanns det så vår väntan på Arlanda blev bara ca en timme. Jätteskönt. Min första tanke var - givetvis - att nu hinner jag ut och åka motorcykel, men väl hemma avstod jag eftersom jag inte ville bli en trafikfara för mig själv och andra efter en natt med bara ca tre timmars sömn.
Vad ska man då säga efter fjorton dagar i Israel? Vad kan man säga? Det man vill förmedla låter sig knappast uttryckas i ord. Det är helt enkelt bara en fullständigt överväldigande upplevelse. De möjligheter vi haft att dagligen sitta ner och sammanfatta dagens besök har varit ett viktigt komplement till de - ibland - lite stressiga besöken på olika ställen i konkurens med mängder av turistgrupper. Jag rekommenderar verkligen blivande Israelresenärer att ta god tid på sig. Att gärna besöka de viktiga platserna, tex gravkyrkan, flera gånger och stanna en stund i enskild bön och stillhet.
Många exempel har vi också fått på att vi befunnit oss mitt i en politisk och militär konflikt: säkerhetsbarriären, kontrollerna (säkerhetskontroller som vid flygplatser tex för att komma in till Västra muren eller tempelplatsen), de många beväpnade militärerna och poliserna och skolbarnens beväpnade vakter. Jag känner att det är ytterst frestande att ha någon åsikt om saker och ting, men inser hur lätt det är att falla i fällan att tro att man vet något bara för att man sett litet.
Åter till vardagen. Nu blir det sommarlov för skolbarnen. Ikväll har jag talat vid tre skolavslutningar. Själv har jag inte semester förrän v 30 så jag har många söndagar på mig att enligt min svågers önskemål krydda predikningarna med en liknelse. Hoppas jag i det helig landet lärt mig något som blir en bra liknelse.
Heliga landet 6
Nu är det sista hela dagen i Israel. I morgan är vi bara kvar i några timmar för kl kvart i tre i natt kommer taxin och ca kl sju ska vi (enligt planerna - vilka lätt kan bli ruckade) flyga från Tel Aviv.
På lördagen gjorde vi bla en rundtur med vår hyrbil på höjderna runt Jerusalems omgivningar. Klart värdefullt. Nu fick vi från flera olika utsiktspunkter se hela staden och de flesta platser vi besökt . Det kändes som om bitarna i pusslet lade sig på plats. Sedan for vi hem till Göran Larsson och blev bjudna på eftermiddagskaffe. Givetvis fick vi chansen att ställa många av våra frågor om Israel och judendomen och fick som vanligt kunniga och uttömmande svar. Även där var det mycket som lade sig på plats. När man lyssnar på Göran sa får man tänkvärda lärdomar också utifrån sådant som kan kännas främmande och konstigt. Tex detta med kindlockarna som ortodoxa judiska män har. Det kommer från ett bibelord i Mose lag om att man inte ska rundklippa sitt hår. Nu kan man se att olika judiska gruppers män har olika längd på dessa lockar, och Göran förklarade att dom som har väldigt långa menar att man ska "lyda Guds bud så mycket som möjligt, inte så lite som möjligt". Klart tänkvärd andlig sanning med generell giltighet även för oss!
På kvällen gick vi en promenad längs Ben Yehouda (en gata uppkallad efter den man som förnyade det hebreiska språket och skapade den moderna hebreiskan) och där fick vi se och höra en grupp sydkoreanska ungdomar evangelisera och sjunga om Jesus. Tyvärr var allt på koreanska (vi frågade oss - men fick inget svar av oss själva -om det är förbjudet att evangelisera offentligt på begripligt tungomål) men man kan säga att om dom försökte sprida det glada budskapet bara genom att se glada ut så gjorde dom ett gott jobb.
I går, söndag, var det gudstjänstdag. Vi började med att gå till Gravkyrkan igen och det var roligare denna gång eftersom vi kom tidigt på morgonen innan de stora turistgrupperna börjat anlända sa det var mer lugn och ro. Helt klart är gravkyrkan den plats som gripit mig mest på hela resan. Hit skulle man kunna återvända många gånger och man skulle kunna stanna länge, men det är väl så med platser som blivit så inbedda under många århundraden. Märkligt dock att uppleva att katoliker, ortodoxa, kopter och armenier firar gudstjänst i varsin del av kyrkan helt oberoende av varandra och till synes utan att störas av varandra. Kanske skulle vi ha det så också i vara stora katedraler: östlaestadianer här, västare där, EFSare på ett tredje ställe, karismatikerna runt pianot och givetvis dom högkyrkliga vid stora altaret. Och så full fart samtidigt! Det vore nå'nting!
Efter gavkyrkan gick några av oss till Christ Church, en evangelikal ("lågkyrklig") karismatisk anglikansk kyrka som har sina rötter i engelskt missionsarbete bland judarna. De försöker att göra det hemvant for eventuella judiska besökare, bla geom att läsa och sjunga en del på hebreiska, genom judiska symboler och hebreisk text på inredningen och genom att konsekvent säga messias istället för kristus. I en informationsfolder påpekar dom (något som kanske är värt att betänka) att i den första kristna kyrkan vara frågan inte om en jude kan bli kristen utan om en icke-jude kan bli kristen utan att först bli jude!
Gudstjänsten var i princip en vanlig anglikansk högmässa - inte helt olik vår egen - men ytterst torftigt genomförd. Vi som är vana vid OAS-rörelsen hade inga svårigheter att känna oss hemma i lovsångsstunderna, men sedan tog hemkänslan slut; prästen vid altaret i kortärmad skjorta, ingen skrud, hela nattvardsliturgin bara lästes av en sittande församling. Jag säger bara: tack gode Gud att vi i vår kyrka bevarat en bredd i uttryckssatt så att samma personer kan vara både liturgiska, karismatiska och väckelsekristna. Det fantastiska är ju att vi kan känna igen oss i detta lågkyrkliga sammanhang men samtidigt förra veckan kunde känna stark samhörighet när vi en stund stod i Gravkyrkan och sjöng psaltarpsalmer på latin med en uppsjö katolska präster och munkar. Jag tänker redan med glädje på sommarens OAS-möten där härlig lovsång ska kombineras med full och rik liturgi och präster och biskop i vacker liturgisk utstyrsel
Dagens (alltså denna dag, måndag) väsentliga verksamhet blev ett besök i Betlehem. Alltid numera lite osäkert om det ska vara möjligt att ta sig till Betlehem. Dit fick vi skjuts med palestinsk taxichaufför och tillbaka åkte vi med den palestinska bussen. Givetvis såg vi den sk säkerhetsbarriären och fick uppleva det som många palestinier genomlever varje dag: de israeliska säkerhetskontrollerna. Inte särskilt roligt. Kan något gott komma av denna barriär? Det sägs att de strikta kontrollerna inneburit att israelerna fångat några tilltänkta självmordsbombare, så såtillvida har den fyllt sitt syfte, men den uppenbara risken är ju att dess blotta existens väcker så mycket ont blod att den bara skärper motsättningarna. Inte heller är det ju särskilt vackert med en hög mur mitt i det vackra landskapet, vilken också på vissa vägsträckor förstör utsikten helt. I rättvisans namn bör dock kanske påpekas att den bild av barriären som de flesta svenska medier förmedlar inte är riktigt helt sann. Innan jag kom hit hade jag bara sett bilder som visar en flera meter hög mur. Det ar sant att barriären ser ut så långa bitar (i närheten av vägar och bostadsområden) men en stor del (den övervägande delen, enligt en uppgift jag hörde) av barriären är "bara" ett stängsel, ungefär som runt att svenskt industriområde. Men det är tråkigt nog.
Roligt som sagt att vi ändå kom till Betlehem och fick köpa lite souvenirer även där. De kristna i Betlehem har hårda tider eftersom turisternas antal märkbart minskat. I födelsekyrkan hade vi också tur. Måttlig mängd turister när vi var där sa väntetiden blev inte så lång. För att lättare komma förbi den frågvisa palestinska vakten utanför Födelsekyrkan så förvandlade Anna-Greta oss alla till familj och kusiner (i arabvärlden är alla människor "kusiner").
Givetvis köpte vi bröd också i Betlehem (betyder brödhuset) och nu när vi ätit upp det till lunch så sitter mina vänner ute på gräsmattan i institutets trädgård i olivträdets skugga och njuter av anblicken av vindruvsklasar (på vinrankor dock, inte i olivträdet) och vackra blommor.
Någon MC-tur är jag inte sugen på just nu. Hemfärden med palestinska bussen var fullt tillräcklig. Eftersom jag fick ståplats så låg jag i kurvorna - klar MC-känsla. Apropå trafik så måste jag berätta om en företeelse till: parkering. I går kväll - efter en promenad då vi smakade lite på det begynnande firandet av Jerusalemdagen - beskådade vi en stor Volvo som tog sig ur en trång parkeringsficka genom att lätt stöta till bilen framför och bakom. Vi vara tvungna att titta på skådespelet till slut och ge chauffören en applåd. Gissa hur bilarna här ser ut! Om folk här hade samma krav som hos oss på bilens utseende så skulle försäkringsbolagen skära guld med täljknivar. Ännu märkligare är att se bilar parkerade mitt framför parkeringsrutor så att bilarna där inne inte kan ta sig ut. Och då lämnar föraren en lapp med sitt mobilnr under vindrutan: "ring sa flyttar jag mig", typ!
Nästa gång jag skriver till er högt ärade läsare är vi i Sverige "om Gud vill och vi får leva". Vilka är då "vi"? Jo, förutom mig är det Margareta och Lennart från Luleå, Birgitta från Luleå, Margareta och Kjell från Boden, Kerstin från Boden och givetvis Anna-Greta. Första veckan vara även prästkollegan Kai från Västerlanda, Göteborgs stift med oss här i Jerusalem. Tack vänner för underbart, roligt, uppbyggligt, givande sällskap.
På lördagen gjorde vi bla en rundtur med vår hyrbil på höjderna runt Jerusalems omgivningar. Klart värdefullt. Nu fick vi från flera olika utsiktspunkter se hela staden och de flesta platser vi besökt . Det kändes som om bitarna i pusslet lade sig på plats. Sedan for vi hem till Göran Larsson och blev bjudna på eftermiddagskaffe. Givetvis fick vi chansen att ställa många av våra frågor om Israel och judendomen och fick som vanligt kunniga och uttömmande svar. Även där var det mycket som lade sig på plats. När man lyssnar på Göran sa får man tänkvärda lärdomar också utifrån sådant som kan kännas främmande och konstigt. Tex detta med kindlockarna som ortodoxa judiska män har. Det kommer från ett bibelord i Mose lag om att man inte ska rundklippa sitt hår. Nu kan man se att olika judiska gruppers män har olika längd på dessa lockar, och Göran förklarade att dom som har väldigt långa menar att man ska "lyda Guds bud så mycket som möjligt, inte så lite som möjligt". Klart tänkvärd andlig sanning med generell giltighet även för oss!
På kvällen gick vi en promenad längs Ben Yehouda (en gata uppkallad efter den man som förnyade det hebreiska språket och skapade den moderna hebreiskan) och där fick vi se och höra en grupp sydkoreanska ungdomar evangelisera och sjunga om Jesus. Tyvärr var allt på koreanska (vi frågade oss - men fick inget svar av oss själva -om det är förbjudet att evangelisera offentligt på begripligt tungomål) men man kan säga att om dom försökte sprida det glada budskapet bara genom att se glada ut så gjorde dom ett gott jobb.
I går, söndag, var det gudstjänstdag. Vi började med att gå till Gravkyrkan igen och det var roligare denna gång eftersom vi kom tidigt på morgonen innan de stora turistgrupperna börjat anlända sa det var mer lugn och ro. Helt klart är gravkyrkan den plats som gripit mig mest på hela resan. Hit skulle man kunna återvända många gånger och man skulle kunna stanna länge, men det är väl så med platser som blivit så inbedda under många århundraden. Märkligt dock att uppleva att katoliker, ortodoxa, kopter och armenier firar gudstjänst i varsin del av kyrkan helt oberoende av varandra och till synes utan att störas av varandra. Kanske skulle vi ha det så också i vara stora katedraler: östlaestadianer här, västare där, EFSare på ett tredje ställe, karismatikerna runt pianot och givetvis dom högkyrkliga vid stora altaret. Och så full fart samtidigt! Det vore nå'nting!
Efter gavkyrkan gick några av oss till Christ Church, en evangelikal ("lågkyrklig") karismatisk anglikansk kyrka som har sina rötter i engelskt missionsarbete bland judarna. De försöker att göra det hemvant for eventuella judiska besökare, bla geom att läsa och sjunga en del på hebreiska, genom judiska symboler och hebreisk text på inredningen och genom att konsekvent säga messias istället för kristus. I en informationsfolder påpekar dom (något som kanske är värt att betänka) att i den första kristna kyrkan vara frågan inte om en jude kan bli kristen utan om en icke-jude kan bli kristen utan att först bli jude!
Gudstjänsten var i princip en vanlig anglikansk högmässa - inte helt olik vår egen - men ytterst torftigt genomförd. Vi som är vana vid OAS-rörelsen hade inga svårigheter att känna oss hemma i lovsångsstunderna, men sedan tog hemkänslan slut; prästen vid altaret i kortärmad skjorta, ingen skrud, hela nattvardsliturgin bara lästes av en sittande församling. Jag säger bara: tack gode Gud att vi i vår kyrka bevarat en bredd i uttryckssatt så att samma personer kan vara både liturgiska, karismatiska och väckelsekristna. Det fantastiska är ju att vi kan känna igen oss i detta lågkyrkliga sammanhang men samtidigt förra veckan kunde känna stark samhörighet när vi en stund stod i Gravkyrkan och sjöng psaltarpsalmer på latin med en uppsjö katolska präster och munkar. Jag tänker redan med glädje på sommarens OAS-möten där härlig lovsång ska kombineras med full och rik liturgi och präster och biskop i vacker liturgisk utstyrsel
Dagens (alltså denna dag, måndag) väsentliga verksamhet blev ett besök i Betlehem. Alltid numera lite osäkert om det ska vara möjligt att ta sig till Betlehem. Dit fick vi skjuts med palestinsk taxichaufför och tillbaka åkte vi med den palestinska bussen. Givetvis såg vi den sk säkerhetsbarriären och fick uppleva det som många palestinier genomlever varje dag: de israeliska säkerhetskontrollerna. Inte särskilt roligt. Kan något gott komma av denna barriär? Det sägs att de strikta kontrollerna inneburit att israelerna fångat några tilltänkta självmordsbombare, så såtillvida har den fyllt sitt syfte, men den uppenbara risken är ju att dess blotta existens väcker så mycket ont blod att den bara skärper motsättningarna. Inte heller är det ju särskilt vackert med en hög mur mitt i det vackra landskapet, vilken också på vissa vägsträckor förstör utsikten helt. I rättvisans namn bör dock kanske påpekas att den bild av barriären som de flesta svenska medier förmedlar inte är riktigt helt sann. Innan jag kom hit hade jag bara sett bilder som visar en flera meter hög mur. Det ar sant att barriären ser ut så långa bitar (i närheten av vägar och bostadsområden) men en stor del (den övervägande delen, enligt en uppgift jag hörde) av barriären är "bara" ett stängsel, ungefär som runt att svenskt industriområde. Men det är tråkigt nog.
Roligt som sagt att vi ändå kom till Betlehem och fick köpa lite souvenirer även där. De kristna i Betlehem har hårda tider eftersom turisternas antal märkbart minskat. I födelsekyrkan hade vi också tur. Måttlig mängd turister när vi var där sa väntetiden blev inte så lång. För att lättare komma förbi den frågvisa palestinska vakten utanför Födelsekyrkan så förvandlade Anna-Greta oss alla till familj och kusiner (i arabvärlden är alla människor "kusiner").
Givetvis köpte vi bröd också i Betlehem (betyder brödhuset) och nu när vi ätit upp det till lunch så sitter mina vänner ute på gräsmattan i institutets trädgård i olivträdets skugga och njuter av anblicken av vindruvsklasar (på vinrankor dock, inte i olivträdet) och vackra blommor.
Någon MC-tur är jag inte sugen på just nu. Hemfärden med palestinska bussen var fullt tillräcklig. Eftersom jag fick ståplats så låg jag i kurvorna - klar MC-känsla. Apropå trafik så måste jag berätta om en företeelse till: parkering. I går kväll - efter en promenad då vi smakade lite på det begynnande firandet av Jerusalemdagen - beskådade vi en stor Volvo som tog sig ur en trång parkeringsficka genom att lätt stöta till bilen framför och bakom. Vi vara tvungna att titta på skådespelet till slut och ge chauffören en applåd. Gissa hur bilarna här ser ut! Om folk här hade samma krav som hos oss på bilens utseende så skulle försäkringsbolagen skära guld med täljknivar. Ännu märkligare är att se bilar parkerade mitt framför parkeringsrutor så att bilarna där inne inte kan ta sig ut. Och då lämnar föraren en lapp med sitt mobilnr under vindrutan: "ring sa flyttar jag mig", typ!
Nästa gång jag skriver till er högt ärade läsare är vi i Sverige "om Gud vill och vi får leva". Vilka är då "vi"? Jo, förutom mig är det Margareta och Lennart från Luleå, Birgitta från Luleå, Margareta och Kjell från Boden, Kerstin från Boden och givetvis Anna-Greta. Första veckan vara även prästkollegan Kai från Västerlanda, Göteborgs stift med oss här i Jerusalem. Tack vänner för underbart, roligt, uppbyggligt, givande sällskap.
