Lutheran?

T o m äkta sådan*. Är det vad Maria är? Idag var hon till Trafikverket för att förnya sitt körkort. Förmodligen har hon väl haft det som legitimation under åren men som körkort har hon inte haft någon användning av det på över 20 år.
 
Men då var det Luther. En kristen planterar sitt äppelträd även om han vet att den yttersta dagen kommer i morgon. Möjlig modern variant: en kristen förnyar sitt körkort även om läkarna prognostiserar att hon aldrig mer kommer att köra bil.
 

 
äkta lutheran har jag också blivit kallad (på vilka meriter vet jag dock inte). Det var när ungdomskompisen, f d svenskkyrklige, numera katolske prästen Conny Årlind en gång presenterade mig för katolske biskopen Anders Arborelius med orden
- Nu ska biskopen få träffa en äkta lutheran
Biskopens svar:
- Det var trevligt för det gör man ju inte så ofta.
 

Hemma igen

För Maria alltså. Igår (måndag) mitt på dagen kom hon hem. 
 
Idag (tisdag) besökte jag henne några timmar under eftermiddagen. Fyra (!) assistenter var på plats. Det som beviljats är två men då måste de som är nya få gå dubbelt några pass med de "gamla" och lära sig Marias rutiner. Men snart ska det väl stilla sig. Det gjorde det en stund idag också då jag bad assistenterna flytta sig från köket in till sovrummet så Maria och jag skulle få prata i fred i vardagsrummet. Då valde de istället gå ut i trapphuset och sätta sig. 
 
Ja, ja. 
 
Maria är givetvis glad få vara hemma igen men blev ledsen då hon insåg att nu är det bara väntan på döden...
 
...om inte någon (!) plötsligt kommer och bryter den negativa utvecklingen. När min tvillingbror och svägerska var här för två veckor sedan och vi bad aftonbön så kom så tydligt i min tanke berättelsen om hur Jesus uppväcker en änkas son i staden Nain. Och där var det ju en som redan var död. Maria är inte ens död ännu! Undrens tid är inte förbi.
 

Varmare stugliv

denna lördagkväll. Vi var alltså tillbaka i Lenas kyrkstuga. Varmare inomhus än sist ìmen blött och slaskigt ute så snö rasat ner från stugtaken i de trånga gränderna. Alltså fick vi stanna bilen framför stor snöhög och gå sista biten.
 
Men trevligt ändå när vi fått fyr i öppna spisen. Jo, det blev pinnbröd och grillade hamburgare och kokkaffe av böner vi malde i kaffekvarn som finns i stugan. Riktigt mysigt stugliv således.
 
Att vi nyttjar Lenas stuga och inte min beror ju på att den senare är halvt riven och väntar på genomgripande renovering. Dessutom är skorstenen i så dåligt skick att spisen har eldningsförbud. Alltså Lenas stuga.
 
Bäst att duscha och byta kläder så man inte luktar rök i kyrkan i morgon.
 
 

Kallt men mysigt stugliv

För en kväll.
 
Igår när vi varit till Lenas kyrkstuga väckte Simon idén att vi borde åka dit och elda i öppna spisen och sitta - väl påpälsade - och dricka kaffe vid brasan. Sagt och gjort. Idag om aftonen blev det av. Kaffe i termos och gott fikabröd från närbelägen affär. Lite värme i stugan blev det väl men eftersom eldning i öppen spis mest är för kråkorna behövdes sannerligen också varma kläder.
 
Men mysigt var det. Vi lär göra om det. Då blir det kanske falukorv och pinnbröd också. Och t o m kokkaffe i trebenta kopparkaffepannan som man kan ställa i eldstaden.
 
Trevlig kväll.
 

Snöskottning

Igår jobbade Simon och jag med att köra en säng från Maria vilken inte längre ryms i hennes lägenhet. För att bli av med den i väntan på annan definitiv användning får vi under vintern lösa problemet genom att ställa den i Lenas kyrkstuga. Men när vi väl kommit till kyrkstugan med sängramen på takräcket var där ett annat problem: den upplogade snön framför stugan. Att snön skulle innebära behov av insats var vi beredda på och hade därför medfört spadar, men att det var så höga plogvallar var vi inte beredda på. Tur för gammal man att ha ung son med sig. På en kort stund var dörren åtkomlig.
.
När jag skickade denna (skryt-)bild till äldre sonen Jonas fick jag dessa två tillbaka, visandes hans insatts vid sitt hyreshus under helgen.
 
 

Åter

till korttidsboendet idag. (Samma boende som sist men avdelningen bredvid.)
 
Var det bud jag fick i sms från Maria. Strax efter lunch gick jag dit och hälsade på henne. Men eftersom hon samtidigt hade besök av god vän så avvek jag rätt snabbt och vi sa att jag tittar upp igen i morgon.
 
Att hon fått fara från sjukhuset betyder att vård där inte längre är helt nödvändig. Man får väl hoppas att tillräcklig hjälp nu snart kan garanteras så hon får bo i egen lägenhet.
 

Lite nytt

Kanske framförallt om Maria, vars situation jag får frågor om. Hon har nu legat på lasarettet i snart två veckor pga feber och hög sänka. Hon har även stundtals haft ont i ryggen och fått morfin som smärtlindring. Var den infektion finns som ger hög sänka har man dock inte tydligt kunnat finna. Och vad gäller ryggsmärtor så verkar de inte komma från själva ryggraden där metastaser finns utan från musklerna på sidan.
 
Tänkbar slutsats har då blivit att det kan vara inflammation i musklerna som gett både smärta och hög sänka. Alltså satte man i onsdags in cortison för att försöka få bukt med saken. Det hela ska utvärderas kommande onsdag, men redan igår, fredag, när Simon och jag tittade upp var hon märkbart piggare.
 
Om hon blir påtagbart bättre i detta avseende så kan tidigare plan om cellgift och ev strålning sättas i verket. Dessa åtgärder dock i symtomlindrande syfte, inte med tanke bli av med hela cancern.
 
Eftersom det är många som skickar hälsningar och frågor till Maria och hon inte orkar/hinner besvara dem alla så har hon och Sara övervägt starta en blogg där läget kontinuerligt redovisas. Återkommer.
 
I morgon, Fastlagssöndagen, predikar jag i Kalix kyrka.
 

Klart med kyrkstugan

Dvs inte klart med allt som behöver göras, men klart att Länsstyrelsen beviljat bidrag (75%) till renoveringen av timmerstommen. Vilken lättnad och glädje.
 
Enligt det åtgärdsförslag vi fått från den som ska utföra arbetet så måste hela timmerstommen monteras ner och timras upp igen. Den var alltför dålig för att bara "lappa och laga". Och hela det projektet har alltså Länsstyrelsen nu godkänt.

Lite positivare

- i alla fall i känslan för en anhörig, idag.
 
Lena och jag kom till Maria strax efter lunchtid idag. Då satt hon uppe i rullstolen och vid gott humör. När jag sa att vi nästan fått dökänsla igår kväll när vi läste Saras sms om Marias detaljerade förberedelser inför sin död så skrattade hon:
- Om det blir av, det vet man aldrig.
 
Men då skulle hon just äta så då satte vi oss ute i dagrummet en stund. Sedan tog vi med Maria ner till caféet och fikade där. Men på Marias order köpte vi kaffe i kiosken istället för i fiket.
- Godare kaffe där.
Och eftersom hon legat månadsvis i Sunderbyn så beslöt vi lita på hennes omdöme.
 
Vi blev sittande i caféet några timmar och hade riktigt trevligt. Ett ärende på apoteket hann Maria också utföra.
 
Sen var Maria trött och ville vila. Då tackade vi för oss. Men när Lena skulle beställa Hk-buss så fanns ingen ledig förrän efter en timme och en kvart. Då beslöt vi gå till restaurangen och äta middag under väntetiden. God mat. Sedan skildes vi åt.
 
Jag for då till bönhuset och deltog i fredagstimmens vuxengrupp, där Mats talade om trosbekännelsen och den personliga tron. I samband med det sista talade han om en personlig erfarenhet vid en nattvardsgång i domkyrkan som betydde mycket för honom som tonåring och som han bevarat i tydligt minne.
 
Roligt också få träffa en av sköterskorna som tog hand om Maria på akuten i måndags. Vid kaffet blev det också samtal om Marias situation.
 
Enda smolket i glädjebägaren var att Mats' Bibel försvann. Efter sitt föredrag hade han lagt den på första bänk i stora salen när han gick och drack kaffe. När han skulle hämta den var den borta. 
???
 
Påminner mig det tillfälle när jag glömt en bok på hatthyllan i kapprummet och kom för att leta den två veckor senare. Trots pålysning och idogt letande återfanns den inte. Nå, det var en bok om feministteologins påverkan på kyrkans gudstjänstritual, så det kunde vara. Hade fått den gratis och mest tänkt läsa den i syfte förstå hur man inte ska tro...om jag nu nånsin skulle orka igenom den.
 
Men efter över en månad hade en person hittat den i ett förråd i andra änden av bönhuset
 
= 2:a ???
 
Finns det någon person i Fridsförbundet som har som hobby ta prästers kvarglömda böcker och gömma dem i andra halvan av byggnaden? 
 
 

Nu börjar det kännas som allvar

Med Maria. Idag gav hon alla koder till telefon, dator mm till sin syster så hon kan ta hand om hennes angelägenheter när hon inte klarar det själv. Sista dagarna har hon flera gånger haft oerhörda smärtor i metastaserna i ryggen och pumpats full med morfin. 
 
Något definitivt besked från läkarna att livets slut är omedelbart förestående har vi inte fått. Men att tiden är begränsad vet vi.
 
Vi ska aldrig sluta tro att Gud är undrens Gud, men likväl tro att det största undret inte är förlängt jordiskt liv utan evigt liv. Jag ber att Maria ska orka tro det intill slutet.
 

Överraskning

fick jag idag.
 
Hade lämnat in bilen på Bilkompaniet för att få tändningslåset bytt. Det har krånglat en tid och ibland har det varit omöjligt få ut nyckeln. Jag har t o m understundom varit tvungen lämna bilen  med nyckeln i tändninslåset och låst och låst upp med reservnyckeln. Så vill man ju inte ha det kontinuerligt.
 
Alltså påpekande vid service för en månad sedan. Svaret blev att låset bör bytas. Kostnad ca 5000 och tid fick jag 4 januari.
Under tiden fick jag rådet vrida nyckeln tillbaka mycket försiktigt och då man även oljat låset gick det hjälpligt slå av tändningen och få ut nyckeln även om man ibland fick slå på och av motorn flera gånger och lirka en stund innan nyckel var lös. Hela december körde jag bilen med reservnyckeln och hade ordinarie nyckel på knippa som reserv. Försökte väl minimera körandet också.
 
Så kom den lyckliga dagen då verkstaden skulle besökas. Men dä vändes glädjen i (måttlig) sorg. En beställd reservdel hade inte kommit så arbetet kunde inte utföras. Kort suck men då verkstaden som kompensation fixade en annan liten detalj helt gratis så var jag nöjd. Fick ny tid när beställd del garanterat skulle vara på plats.
 
Så kom den lyckliga dagen (2) då allt äntligen skulle ordnas. Lämnade bilen strax före avtalad tid, tog en promenad och fick efter en knapp timme sms att bilen var klar.
 
Promenad tillbaka och glatt möte igen med servicerådgivare. När jag fått nycklarna frågade jag om exakt vad det kostade.
 
-Ingenting, blev svaret.
 
????
 
- Se här! Det står "intern debitering". Som ersättning för att du fick komma då reservdel fattades utan att ha informerats. 
 
Jag nästan baxnade. Har någon någonsin hört talas om en bilverkstad som bjuder på 5000 kr?
 
- Goodwill!
 
Jag baxnade igen. Och hur jag än försökte argumentera att kompensation har jag redan fått då jag tidigare slapp betala en liten extra sidoreparation så gav hon sig inte. Återstod till slut inte annat än fara, 5000 kr rikare än planerat.
 
Och detta på Bilkompaniet som en gång hamnade i Sverker Olofssons soptunna i Plus eftersom dom inte uppfyllt ett löfte till till en kund. Hoppas att dom nu verkligen bytt lås och inte bara smort det igen så det börjar kärva igen om en tid.
 

Nu är glada julen slut, slut, slut

...julegranen bäres ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
Kommer han vår gamle vän
Ty det har han lovat 
 
Simon och jag sjöng sången i samband med att vi julavlutningsfikade, tog ner julgardinerna och bar alla julsaker inklusive lilla plastgranen till förrådet. 
 
Vi hade en lång diskussion om huruvida vi skulle helt bränna ner sista omgången julgrans(!)ljus så vi får starta med nya fina till kommande jul, eller om vi skulle låta dem, drygt halvbrunna, sitta kvar i hållarna för att få en koppling mellan denna och kommande jul. Vi valde det senare.  Den lilla granen förvaras med ljus och prydnader kvar, i stor sopsäck som hänger i taket i förrådet.
 
I samband med utbärandet genomförde Simon en liten, men ack, så nödvändig, städning i förrådet. Den behöver fullföljas. Hoppas vi hinner det före nästa jul 😊.
 

Allmänbildad?

Är jag det? Tydligen inte. Får ibland epost fr något som kallas "Vad vi vet" där man kan lära lite div om sånt som händer. 
 
Idag fick jag erbjudande rösta på Årets allmänbildare. Fem kandidater. Fyra hade jag inte en aaaning om. Men tydligen var det personer man ska känna till. Jag hänger tydligen inte med på sociala medier. Den femte kandidaten var programmet Lilla aktuellt. Att det finns (fanns?) ett program som heter så vet jag. Det kan ju ses i vanlig TV. Men de fyra i nuvarande redaktionen har jag likaledes ingen aning om.
 
Så lite allmänbildad är jag alltså att jag helt saknar förmåga se och veta vem som bidrar mest till allmänbildningen.
 
Idag fick vi nytt besked om läget för Maria. Det är fortsatt allvarligt. 

Äntligen

kom den upp.
 
Den nästan viktigaste julprydnaden. Vi hade faktiskt glömt den. Men Simon fick både ner den från sin hylla i förrådet och upp på väggen över hörnskåpet.
 
Nu får den sitta uppe i alla fall några dar innan jultidens slut (om vi inte låter jultiden vara t o m Kyndelsmässodagen, enligt Torstens förslag.)
 
 

Bättre (mycket!) sent än aldrig (någonsin)

tänker jag idag då jag äntligen (!) 😄 lyckats till brevlåda leverera brev med tack till alla som på olika sätt genom hälsningar, blommor eller gåvor gratulerade vid min 70-årsdag.
 
Jag började faktiskt skriva dessa redan efter ca en månad (redan det oacceptabelt sent). Det tog sin tid då jag inte ville begagna mig av något av de moderna påhitten kopierad datautskrift eller e-post.
 
Alltså tog det sin tid även om jag kan erkänna att variationen i hälsningarna blev allt mindre. Så även krafterna så arbetet avstannade - fram till idag då jag fick ett s k ryck eller ska vi säga att jag drabbades av inspiration (min gamle kamrat noterar)?
 
Nu är alltså tackbreven på den s k lådan men då densamma töms först måndag morgon och då breven ska t o r Umeå (alla utom en handfull ska tillbaka till norrbotten) så tar det kanske en tid innan kära läsare som förväntar sig ett tack finner ett litet brev i den privata lådan. Förhoppningsvis innan tremånadersdagen av födelsedagen.
 
Kära läsarna finner här ytterligare ett exempel på min accelererande oförmåga komma mig för.
 
Tur att jag är pensionär. Men nu under Trettondedagshelgen är jag tillsammans med Mats i selen* igen. Mats predikar i morgon (Trettondedagen), jag på söndag. Celebrant tvärtom.
 

 
* grundämne, Torsten😄

Inga nyårsljus

på gravarna blev det idag. Dvs mina föräldrars på Hertsöns kyrkogård och svärföräldrarnas i Töre. 
 
Det var nämligen vår avsikt, därför for vi och köpte gravljus. Men när Simon klivit i djupsnön vid graven på Hertsön - dvs ungefär där vi uppskattade att den befinner sig - så insåg vi: det kommer att ta halva dan innan vi hittat graven och grävt fram den. (Tidigare jular då snömängden varit mer måttlig har det varit möjligt.) 
 
Alltså gav vi upp och skrinlade även planerna på resa till Töre. Det är vår förhoppning att de gamle kan gå med på att det är tanken som räknas. Liten sorg dock att vi missade chansen till middag på Roadys vid macken i Töre. Annars en stående vana vid gravbesök därstädes. I stället pasta och köttfärs hemma och glögg till kaffet.
 
Och sist tändande av de tio ljusen i lilla plasgranen och Sv Ps 117.
 

Besök - med glädje

var det när jag hälsade på Maria på boendet idag. Hon var oförskämt glad och frimodig! Och då har hon ändå igår förlorat sitt ena bröst.
- Lika skönt, tyckte hon.
 
Och hon var nöjd med direkta anledningen till operationen - att förhindra större besvär om tumören skulle fortsätta växa - även om syftet inte just nu var del i något tydligt försök bota cancern som sådan.
 
Sådant botande får hon kanske söka på annat håll; inatt hade hon sett Jesus som kom och rörde vid hennes kropp, inte första gången hon erfarit något dylikt. 
 

Allvar och nästan - inte

Var hos Maria i afton. Där är ju allvaret, som jag känner det, att hon ska opereras i morgon. Jag frågade om hon var orolig.
- Nej, varför skulle jag vara det? 
 
Hennes påtagliga sorg en stund hade inte bara med cancern att göra sa hon. Nej, det är allt som staplats på varandra under årtionden. Att det liksom aldrig tar slut. Och för att förtydliga för sin gamle far la hon sin mobil på bordet, sedan sin egen ovanpå, sen fjärrkontrollen på det och därefter en liten presentask överst. Nej, inte överst för på asken la hon en liten bit från den lussekatt hon just bitit i.
 
- Det här, sa hon och pekade på smulan, det är cancern, jämfört med allt annat hon i sitt handikapp under dryga 20 år råkat ut för och tvingats avstå från.
 
I morgon förmiddag blir det operation.🙏
 
Jag lovade komma förbi boendet i morgon bitti så vi hinner säga hej innan hon åker med färdtjänsten.
 
Väl hemma ringde jag Mats men han svarade inte. När han senare ringde, efter något möte han varit på, var det försent att bli bjuden på te.
 
Sedan började det efter en stund hända saker. Två gånger med några minuters mellanrum ringde han, men jag hörde bara konstiga ljud. Sen provade jag ringa tillbaka, samma sak. Sen ringde han igen och jag igen...säkert utbytte vi 6-7 samtal utan att nå varandra. 
 
Då började jag bli orolig: han ligger väl inte på hallgolvet med stroke och klarar hantera mobilen men inte säga något? Sådana situationer har man ju hört om. Alltså tog Simon och jag oss före att ta vägen genom källarkorridoren till hans trappuppgång, gå upp och ringa på. Hade han legat utslagen på hallgolvet och redan kvällslåst dörren då hade vi förblivit i ovisshet. Men till vår oförställda glädje öppnade han leende med en undran vad som föranledde besök denna sena timme.
 
Då fick jag förklara. Och snabbstudie av hans telefonlogg visade våra fåfänga ömsesidiga kontaktförsök under hans promenad hem. Att telefonen kan fickringa om den stöter emot något i jackfickan fann Mats helt möjligt men att den även kan ficksvara...?
 
Mysteriet löst. Mats mår bra och tackade glatt för omsorgen.
 

Första adventsveckan

är nu slut. Enligt sed från mitt barndomshem - och som Simon o jag följde även förra helgen - tände vi i afton adventsljusstaken och sjöng hela psalmen Gör porten hög...
 
Men innan dess han jag hälsa på Maria, ta buss till stan och hämta ut medicin åt henne och sedan fortsätta till Fridsförbundets julfest. Fullpackat med folk i matsalen. Fanns det någon enda stol ledig? Jag for innan det var slut, men kommer återvända i morgon då det är min tur predika. 
 
Skälet till min tidiga avfärd var att jag måste åter t Maria med hennes mediciner. Hon satt ute i dagrummet på det korttidsboende (Bergviken) där hon pga trötthet tillfälligt bor. Hon planerar ta färdtjänst till Hertsökyrkan i morn. Jag möter henne där.

Jullunch

i domkyrkoförsamlingens regi var jag inbjuden till idag.
 
På Stadshotellet. Bara lunch alltså, inte som förr julfest med sång och spex. Varför kan man fråga sig. Är det för att det i personalgrupperna numera är allt färre som i sin ungdom var med på kyrkliga ungdomsläger och lärde sig spexa? Eller är det ett uttryck för kristendomens allt svagare ställning? Själv har jag alltid hävdat att en av den kristna trons allra tydligaste frukter är att inte ta sig själv allt för allvarligt utan kunna skratta åt sig själv.😊
 
Vid lunchen fick jag sitta tillsammans med en av församlingens förtroendevalda, sju år äldre än jag. Men mycket stadigare i gången.
- Tur att man har stöd av en helt ung man, sa jag när han erbjöd sig hämta mitt kaffe.
 
Efter lunchen gick jag till pensionerade arbetskamraten diakonen Tommy och firade mässa i St Paulus tältmakarens husförsamling.
 
Efter mässan gick jag hem, handlade, åt middag och satte mig sist för att se Luleå-Skellefteå. Intensiv spännande match som Luleå vann med 2-0. Men det allra roligaste var att höra kommentatorn Niklas Vikegård vara helt lyrisk över en match mellan seriens två nordligaste lag och där det ena laget var Luleå.
 
Undrens tid är tydligen inte förbi. Alltså får kära läsarna gärna be med mig också för annat under. Ni vet ju vilket, eller hur.
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0