P (s) minus 21 Doppastoral

Några år in på 80-talet började vi präster i Nederluleå att arbeta mer med frågan hur vi skulle hantera dopen. Jag ska inte sticka under stol med att jag var en av dem som drev på i frågan. Vi hade väl samma brottning som många präster i landet hade, upplevelsen att man skulle vilja se mer kontakt mellan dopfamiljerna och församlingslivet i övrigt. Det som ca ett årtionde tidigare även varit orsaken till den stora explosionen av barntimmeverksamheten.
 
Vi läste en del i ämnet och lät oss även något inspireras av Malmbergets församling där man under ledning av den högkyrklige prästen Rune Klingert prövat vissa nya vägar. Jag minns bl a att det blev min uppgift ringa och intervjua km Lennart Lindqvist därstädes.
 
Slutmodellen blev att alla nyblivna föräldrar - fördelen med att kyrkan skötte folkbokföringen! - fick ett brev om dopet där de som önskade dop för sitt barn uppmanades ringa "sin" distriktspräst. Prästernas telefonnummer (det var ju långt före mobilerna och alla präster hade en tjänstetelefon i hemmet vid sidan av sin privata telefon) angivna tillsammans med uppgift om vilken stadsdel/vilka byar respektive präst ansvarade för.
 
Tanken var att prästen skulle komma in tidigare i familjens planering och få en samtalskontakt redan innan dopet slutligt var bestämt. Kanske var tanken att man i vissa fall skulle kunna hinna (behöva?) mer än ett dopsamtal innan ett välgrundat dopbeslut hos föräldrarna mognat fram. Ledde detta till något av bestående värde? Vet ej. Ett försök i alla fall.
 
Samtidigt innebar detta att flera präster kunde ha enskilda dop med "sin" dopfamilj samma lördag. Mer helgjobb för alla således. Men det brydde man sig inte så mycket om på den tid prästerna hade 6-dagarsvecka. I vart fall innebär det nog att vi lyckades styra fler dop till distriktskyrkorna istället för att de flesta dop skedde i den mest kända kyrkan, Nederluleå.
 
Men en påtaglig fördel hade detta arbetssätt; man fick kontakt med fler boende i sitt distrikt. Flera år senare, när vi som familj också flyttat till Porsön, så kom min äldre son (född 1983) en gång glädjestrålande hem från skolan och utbrast:
Pappa, du har ju döpt nästan alla i min klass!
 
Om än det kanske inte blev så mycket djupare effekter av det tänkta "pastorala" handlandet så uppskattade jag utan tvekan kontaktytan. Men att prästen har "kontakt" med folk är kanske till att börja med "pastoralt" nog.

P (s) minus 22 Dåligt bygge

(forts. från föreg inlägg)
 
2. Många felkonstruktioner och slarv i byggnaden
 
Ett av dem som tidigast märktes (under vintrarna) men vars orsak man inte direkt förstod, var att det var oerhört kallt i sakristian. För att förhindra alltför stelfrusna fingrar på kyrkvärdarna fick man montera en infravärmare ovanför bordet i sakristian vid vilket kollekterna räknades.
 
När man till slut valde värmefotografera hela fasaden såg man att det helt saknades isolering i stora delar av ytterväggen. Det kändes ju som ett skämt från sovjettiden: vårt arbetslag har uppgiften spika på ytterpanelen. Om grabbarna i gänget före som sköter isoleringen just tagit lunch så är väl inte det vårt problem. Vi gör vårt jobb. Typ.
 
Ett annat problem var ständigt vattenläckage. Man fick bl a spänna upp ett "paraply" av plast över orgeln. Men det kunde vara effektfullt. Minns en nyårsbön då fem hinkar fått placeras ut i kyrkorummet  för att samla ihop takdroppet. Det återkommande dropp.....dropp...
..dropp  passade bra som bakgrund till talet om tidens gång. Efter flera försök finna en lösning uppdagades att felet inte var läckage utifrån utan att takvärmen (!) skapade kondens mellan inner- och yttertak. Snabbt byte till vanliga elradiatorer.
 
Även smältvatten rann in från taket på de lägre delarna av byggnaden. Minns en gång när Kuriren var på besök för ett reportage om byggslarv på Porsön - även skolan var drabbad - och jag stod och pratade med journalist och fotograf vid sakristidörren så började det plötsligt droppa vatten rakt i nacken på mig. Mumma för en fotograf.* Den gången det rann en flod av vatten rakt genom elskåpet kändes det inte lika roligt.
 
Återkommande problem med fukt i vissa ytterväggar och i betongplattan visade sig - efter åratal av undersökningar och åtgärdsförsök - bero på att fläktar som skulle bidra till ventileringen mellan ytter- och innertak i de lägre byggnadsdelarna, i själva verket drog in snö som packades ovanpå isoleringen i ytterväggarna...snö som senare smälte... Total ombyggnad av taken och renovering av väggar och golv.
 
3. För mörkt
 
Upplevdes det vara i många rum inomhus. Mörka väggar, avskärmad nedåtriktad belysning** och låga fönster i kombination. I själva kyrksalen bytte vi lampor och i övriga rum målades det om. Mer användbart blev det väl, men knappast vackrare, tvingas jag erkänna. Den som inte vet hur det såg ut före ommålningen kan ju nu besöka kyrkan och se hur själva kyrkorummet är det mörkaste rummet i byggnaden (om än inte olidligt mörkt). Före ommålningen av övriga lokaler var kyrkorummet det i särklass ljusaste rummet i byggnaden! I efterhand har jag dock funderat över om man kunnat uppnå mer av önskad effekt genom nya lampor även i övriga lokaler och eventuell mer varsam ommålning.
 

 
* även om jag tyckte att tidningsartikelns rubrik Porsön stinker kändes lite onödig
 
** skulle ge upplevelse av lågt "innertak" sades det. Mysigt på krogen kanske, men knappast praktiskt i konfirmandsal, körövningsrum och kontor

P (s) minus 23 Porsöpräst

blev jag alltså fr o m hösten 1982. Från den tiden kom jag även att ha min del av ansvar för Julblommor, sommarkonfirmander  skolavslutningar mm, tiill större del i församlingens norra byar.
 
Men det som också kom att uppta mycket av min tid gällde själva kyrkobyggnaden. Porsökyrkan alltså. En på många sätt fin och vacker byggnad. Har alltid gillat den.
 
Men den hade tre problem 
 
1. Den var på många sätt ofärdig.*
 
Detta lär ha berott på att den blivit mycket dyrare än de distriktskyrkor i staden som byggts några år tidigare. Om jag minns rätt så lär Porsökyrkan ha blivit nästan dubbelt så dyr som respektive Stadsökyrkan och Bergnäskyrkan (och Hertsökyrkan förmodar jag, men den ligger ju i annat pastorat).
 
Skälet till denna fördyring beror givetvis dels på dess större storlek, men dels på att många inredningsdetaljer (vissa stolar, innerdörrar, dopfunt, predikstol mm) lär ha varit specialdesignade och inte bara tagna ur en leverantörs ordinarie katalog.
 
Nå, det sades mig att när man under projektering/byggtiden började inse vart det barkade iväg såg man till att försöka dra i handbromsen. Problemet var bara att det man i sista minuten kunde pruta på blev så löjliga saker. Tex så avstod man från lämpligt tvättställ med blandare och avlopp i det för ändamålet insatta skåp (typ dubbelgarderob) som fanns i sakristian  i vilket redan fanns färdigt avloppsrör och indragna, plomberade vattenledningar. Vad hade man tjänat på denna "ofärdighet" 1976? Nå'n tusenlapp eller två?
 
Jag avstår berätta hur både opraktiskt det var och hur orimligt det kändes att ha handfatet på toaletten som enda möjlighet som källa för dopvatten och rengöring av nattvardskärl. 
 
Nå, när jag nu började bombardera kyrkorådet med begäran om kompletteringar av olika slag, så fick vi i stort sett allt vi begärde. Berodde det på min vackra poesi där jag berättade om att jag i bön beslutat älska denna kyrka men att kärleken ändå inte var så blind att den inte uppfattade någon brist hos den älskade; eller berodde det på att den rika Nederluleå församling gick med stora överskott varje år? Pengar som på den tiden alltid lades i investeringsfonden, och här fanns ju något att investera i.
 
(Del 2 & 3 följer i nästa inlägg)
 

 
* i den norrländska betydelsen, dvs inte klart, inte fullbordat

P (s) minus 24 i förväg

 kan också inspirationen infinna sig.
 
Ibland när jag läser i Bibeln eller annars förbereder en predikan kan det hända att jag väldigt tydligt upplever att något liksom "tankas" in i kroppen. Det känns rent fysiskt. Då förstår jag att detta kommer jag att predika om någon gång. Ibland vet jag inte när det tillfället ska komma, ibland är jag medveten om att det handlar om just den predikan jag precis då funderar över. Det behöver inte vara helt konkret. Kan vara det. Men inte alltid. Kan ibland vara som att "nånting" som handlar om ett visst bibelställe fylls på och jag anar att här finns något att säga som handlar om ungefär det och det, men jag vet inte riktigt vad.
 
En tydlig upplevelse av tankning för senare behov upplevde jag en gång på ett OAS-möte i södra Sverige. Det berättades att man inte fått tag i någon lämplig talare till inledningsmötet. Alltså fick man - nästan i sista minuten kändes det som - ordna det så att rörelsens inspiratörer "dialogpredikade" trots att dom redan hade ett taltillfälle var inplanerat under mötet. Lite surt - erkänner det öppet! - tänkte jag då, där jag satt mitt i möteshallen:
- Säg inte att det inte fanns någon talare. Ni frågade aldrig mig!
 
Och nästan omedelbart började jag känna i kroppen en tydlig "tankning" och anade här och där vad man skulle kunna säga utifrån det givna temat. Upplevelsen var att  jag nästan på stört kunnat gå upp på podiet och tala en timme.
 
Men tillfället kom senare. Något år efteråt hade min prästvigningskamrat Lars-Gunnar kallat mig medverka vid en förnyelsehelg i Stadsökyrkan  - och då insåg jag: nu ska den predikan hållas.
 
Liknande skeenden har jag upplevt många gånger. Det arbete som för mig innebär transpiration handlar lika ofta om att be om den frimodighet i predikosituationen som gör det möjligt hämta upp det itankade.

P (s) minus 25 oväntad inspiration

har ibland skänkts mig när jag minst väntat det. Eller ska jag säga: när jag minst förtjänat det?
 
Jag mins en gång när jag kom till ett missionshus i Nederluleå. Där fanns en gudstjänstdeltagare som alltid ställde upp och spelade orgel. Snabbt lärde man sig att det var onödigt ringa om psalmerna. Han var nöjd om han fick psalmlappen en stund före gudstjänsten. Och han var alltid där.
 
Men en gång var han inte det. Helt oväntat. Panik! Vad gör jag nu?
 
Finns här en gitarr? Jo, i lilla salen skulle en finnas. Jag tänkte att man kan väl byta några psalmer mot mer gitarrvänliga sånger. Problemet var bara att husets gitarr saknade flera strängar. Vad göra nu? Återstod inte annat än att bara välja enkla välkända psalmer. Det gick väl bra men lite bortgjord kände jag mig då jag upplevde mig ha försummat att se till att allt som krävdes för gudstjänsten fanns på plats. 
 
Och denna lilla känsla av försummelse och bortgjordhet var tydligen tillräcklig för att Gud skulle få komma till tals. När jag steg upp i predikstolen rann en inspiration till som  jag fram till dess upplevt ytterst få gånger.
 
Ett annat tillfälle under mina första prästår var en gång när Bengt Pohjanen kallat mig en helg till Överkalix. På lördag kväll skulle han och jag predika i församlingshemmet vid en enkel gudstjänst i mer laestadiansk anda. Han först. En timme över saligprisningarna. En (enligt min upplevelse) så klar och komplett predikan att vad skulle nu jag (tio år yngre ganska nybliven präst) kunna bidra med av någon som helst betydelse? Så när det efter nästa psalm var min tur att sätta mig bakom bordet* så var det min absoluta föresats att bara läsa texten och säga att vi hört ett så klart Guds ord att inget behöver tilläggas och sen gå direkt till avslutningsbönen.
 
Men.... just när jag avslutat textläsningen såg jag som hur en dimma/slöja framför mig drogs undan och jag såg in i...vaddå? Och så började orden rinna genom huvudet och ut genom munnen (nästan som om nån sköt med en andlig kulspruta rakt genom huvudet) och jag predikade i trettio minuter och sa Amen och gick och satte mig. 
 
Än i denna dag framstår detta i mitt minne som ett av de mest inspirerade predikotillfällen jag upplevt. Men som sagt "Det var för länge sen, så länge sen".
 
Men redan dan efter var ordningen återställd. När jag predikat i högmässan (de gamlas dag) utnämnde Bengt mig till innehavare av upprepandets nådegåva.
 
En gåva jag tror mig odlat med viss omsorg under åren.
 

 
att sitta bakom bordet är sättet att intaga predikoämbetesrollen enligt traditionell laestadiansk ordning

P (s) minus 26 Inspiration

Jag har en känsla av att den som - i likhet med min gamle kamrats tankar - litar mer på transpiration i predikoförberedelsen, sannolikt kan ha en jämnare nivå i sitt predikande än den som litar mer till inspiration. Där kan det sannolikt skifta mer mellan toppar och dalar. Inspirerad predikan växlar med tomgång. Det har jag själv erfarit.
 
En gång höll jag en predikan i en av Nederluleås byar. Då var ordet öppet (laestadianskt  uttryck). Inspirerad predikan alltså. Det tyckte tydligen vissa åhörare också. För nästa gång hade dom dragit dit en betydligt större förväntansfull åhörarskara. Men den gången var Gud barmhärtig. Kan inte annat än se det så. Han lät mig redan i utgångsläget vara både rejält snuvig och lite hes. Inget bra utgångsläge för eldig predikan. Snarare ganska misslyckat. Men det tackade jag hellre Gud för. Om man börjar tro att man är nånting är det lika bra få falla platt till marken på en gång.
 
I en diskussion om predikoförberedelsen och inspirationen, sa en gång dåvarande kh i Hietaniemi, Östen Tano, en tänkvärd sak:
 
Den Helige Ande inspirerar mig aldrig i predikosituationen att nämna ett bibelord som jag inte själv någon gång läst i Bibeln.

P (s) minus 27 Inspiration eller transpiration

Min gamle kamrat brukar med bestämdhet hävda att predikoförberedelse mycket mer är en fråga om transpiration (dvs hårt arbete, svett och möda) än inspiration.
 
Givetvis käftar jag inte emot en så vis man, men dristar mig att - som man brukar säga när man vill undvika total oenighet - ge några kompletterande synpunkter.
 
Under prakten* hade vi en lärare som i undervisningen om predikoförberedelse lärde ut följande tvåstegshantverk:
 
1. Början av veckan: studier, grundtexten, läsning av kommentarer mm
 
2. Senare i veckan, närhelst inspirationen rinner till: utarbetande av predikan.
 
Den principen har jag under min prästtid försökt följa även om hela jobbet med predikan för varje år tenderat komma allt senare i vecken. Ett annat problem infinner sig också: till slut har man läst alla kommentarer man äger, så första delen av förberedelsen tenderar få något upprepande över sig.Att bara plocka ett gammalt manuskript har jag heller aldrig gjort. 
 
Att försöka hålla "samma" predikan två ggr samma dag har jag väl möjligen gjort något av de år jag hade två eller tre julottor, men knappast annars. När jag under Nederluleåtiden hade både högmässa förmiddagen och bygudstjänst i missionshus eftermiddagen predikade jag oftast över GT- eller episteltext vid den senare. Helt utskriven predikan har jag nog bara haft en eller möjligtvis två gånger i livet. Större eller mindre mängd stolpar är annars vad som gällt i högmässorna. Fler och mer i yngre dar, allt mindre ju fler år som gått.**
 
I bygudstjänster predikade jag oftast helt utan manus. Kanske för att EFS-missionshusen hade lite samma känsla som de laestadianska sammanhang där det aldrig varit fråga om annat än att predika helt fritt.
 
En av mina tjänstebiträdeshandledare, kh Per-Olof Lundberg i Bälinge utanför Uppsala, där jag jobbade sommaren 1977, gav mig ett råd inför predikoförberedelsen som jag nog sedan dess alltid försökt följa. Rådet var: när man funderar på vad man ska säga så ska man - för att inte hamna totalt i det blå - föreställa sig en konkret person som man verkligen mött, vars livssituation eller frågor man minns; och tänka sig att man försöker säga något som man hoppas skulle kunna vara till hjälp för en den personen. Det skulle ge en mer personlig ton till predikan. Om det lyckats får andra bedöma.
 

 
* för den ev oinvigde: den sista delen av prästutbildningen där man övar sig i det praktiska hantverket efter flera års teologiska studier
 
** Om det senare beror på (god) rutin eller slarv kan diskuteras

P (s) minus 28 Inträdespredikan

Så kallas det av tradition när man första gången högmässopredikar i församlingens (pastoratets) huvudkyrka.*
 
Vilken söndag det var, minns jag inte riktigt. Jag tror inte det var under konfirmationsläsningstiden. Då var det troligen dagen efter midsommardagen. På den tiden (42 års evangeliebok)** var ju den söndagen en vanlig trefaldighetssöndag. Nå, om det nu var den söndagen eller veckan förre eller efter må vara, i vart fall var det den söndag (2:a e Tref?) som har temat Kallelsen till Guds rike.
 
Men det höll på att gå illa. På lördag kväll blev jag magsjuk och kräktes. Fick ringa vice pastor Bergdahl och berätta läget.
- Hör av dig i morgon. Är du fortfarande sjuk så tar jag gudstjänsten.
 
Men jag tillfrisknade. Möjlig tillfällig matförgiftning? Vi misstänkte en bit rökt sik som kanske blivit liggande i kylen något för länge.
 
Gudstjänsten och predikan gick bra. Det fanns det tydligen även minst en annan som tyckte. Enligt vad som sades mig långt senare hade en av de trogna gudstjänstfirarna utbrustit i ett "äntligen!"  
 
På den här tiden for ju vi präster runt och predikade omväxlande i alla kyrkor. Jag tyckte att den "lätthet" med vilken man predikade i en kyrka,, följde dess ålder, Nederluleå, Bergnäset, Stadsön och sist Porsön. Har att göra med hur inbedd kyrkan är, tänkte man.
 

 
* att det kallas inträdespredikan respektive avskedspredikan måste vara arv från det tid då mässan (nattvarden) var mer sällsynt - eller åtminstone ansågs mindre viktig jämfört med predikan
 
** får tacka min gamle kamrat för rättelse här. Jag skrev först "37 års evangeliebok". Men det var ju fel. Evangelieboken kom inte samtidigt som psalmboken 1937 utan samma år som handboken 1942

P (s) minus 29 Sjukkommunioner

Kontakterna med äldre inom församlingen genom julblommeutdelandet, ledde till många möten med människor som varit regelbundna gudstjänst- och mässdeltagare men som nu pga ålder och hälsa saknade möjligheter ta sig till kyrkan. Det gjorde att jag ofta fick fira sjukkommunioner hemma hos äldre i församlingen. Något jag mycket gärna gjorde. I en by blev det tradition att jag kom tillbaka någon gång i mellandagarna och några äldre infann sig hos varandra så vi kunde vara en liten husförsamling som flyttade runt från gång till gång.
 
Detta var något jag verkligen själv uppskattade och jag har sen under åren vid åtskilliga tillfällen firat sjuk/enskild kommunion i hem, på vårdinrättningar och på häktet.
 
Många gånger har jag fått erfara vilken betydelse Herrens heliga sakrament kan ha för en människa, också - eller kanske särskilt - i dödens närhet. 

P (s) minus 30 Möten med Jesus

fick jag då och då höra om i kontakter med äldre kristna i byarna.
 
En kvinna berättade att hon en gång upplevt ett starkt ljussken i sin lilla pensionärslägenhet och sedan såg hon Jesus tydligt stå i hallen. Den dialog som utspelade sig minns jag ej. Kanske var den kort så det bara var den upplevda närvaron som var det minnesvärda.
 
En annan äldre kvinna  berättade hur hon många år tidigare, då hon inte var påtagligt gammal, fått någon form av stroke som förlamat en del av muskulaturen i ansiktet så ena sidan av ansiktet hängde ner. Givetvis var hon mycket ledsen över detta. Men en natt när hon är vaken ser hon Jesus stå i sovrummet och hör honom tydligt säga att han helar henne. Dock vågar hon inte gå och titta sig i spegeln av rädsla att allt ska vara inbillning. Men vid frukostbordet utspelar sig följande dialog mellan henne och maken:
- Jag fick besök av Jesus i natt
- Nog märkte jag det
- Hörde du vad han sa?
- Nog hörde jag
- Törs jag gå och titta mig i spegeln då?
- Nog törs du
 
När jag många år efter den händelsen lärde känna paret i fråga såg jag aldrig några spår av skadan i hennes ansikte.

Regn ute, varmt inne

Så kan dagen beskrivas. Regnet gjorde kanske att det var något färre än det annars kunnat vara i högmässan. Men en bra bit över 30, varav åtskilliga barn från flera familjer. Jag hjälpte Bosse i distributionen. Hur jag kunnat besluta mig gå i pension framstår som obegripligt var gång jag deltar i gudstjänstgemenskapen. 
 
Min ursprungliga avsikt var att denna dag inte deltaga utan fara till Piteå och istället vara med i SMC:s årliga avrostning. Men regnet avhöll mig från att slänga mig på motorcykeln.
 
Efter högmässan for jag ut och åt med god vän, varvid vi träffade ytterligare annan gemensam vän. Trevlig eftermiddag. När vi skildes övervägde jag fara till bönhuset, vars gudstjänst just skulle börja, men ändrade mig i sista minuten. Jag säger som många gånger förr: en komplett, väl genomförd högmässa med ordentlig predikan, vad mer behöver man?
 
Ingenting!

P (s) minus 31 Till härlighetens land igen

 Så börjar en psalm som traditionellt sjungits på Kristi himmelsfärd dag. Men inte det året då jag (första gången?) fick leda högmässa i Nederluleå kyrka på himmelsfärdsdagen. En äldre man i församlingen dristade sig då att efteråt framföra en stilla men vänlig kritik för den saken. Psalmen hade en självklar plats denna helgdag tycktes han mena.
 
Vi hade lärt känna varandra något år tidigare när jag första gången besökte honom och hans fru i julblommeärende.
 
Jasså, man är så gammal nu så man får prästbesök? sa han direkt jag kommit in i hallen. Det blev många fler besök.
 
Skälet till att jag tvekat inför "Till härlighetens land igen" var nog även här en viss framgångsteologisk påverkan (läs: Ulf Ekman) under studietiden. Vi ska inte betrakta himmelsfärden som något sorgligt; att Jesus far ifrån oss och lämnar oss ensamma stackare kvar i jämmerdalen, typ. Nej, Kristi himmelsfärd är en fördel för oss! Förutom att Sonens återvändande innebär ett Faderns godkännande av frälsningsgärningen, så lämnar Jesus sin frivilliga bundenhet till sin jordiska kropp och kan vara överallt samtidigt. Snarare ett privilegium för oss än "sorg och möda". Kanske har jag på senare år något lite (!) omprövat min inställning, men favoritpsalm har det aldrig blivit. Märkligt så fast man blir när man hamnat i vissa hjulspår.

P (s) minus 32 Kaffe

Fler erfarenheter från blombesök. Jag minns det första hem jag besökte med julblomma. En bit bortom Alvik. Där höll kvinnan just på med bak av anisbröd. Givetvis fick jag smaka till kaffet. En gång blev jag sittande i ett kök där jag och frun i huset under mestadels tystnad satt mitt emot varandra, rörande i våra kaffekoppar, tittande ömsom på varandra och ömsom ut genom köksfönstret och omväxlande utbristande
- Så är det!
- Så är det!
 
Tur att man är norrlänning så man känner sig hemma.
 
När jag blivit ansvarig på Porsön, fick jag även sommarkonfirmandansvar och julblommeansvar i norra församlingsdelen. Där kom jag för första gången till en kvinna i detta ärende. Givetvis ville hon bjuda på kaffe när hon äntligen blivit gammal nog för prästbesök. Tyvärr kände jag mig tvungen tacka nej med motiveringen att jag redan druckit på fem ställen (kaffe med påtår!) Besvikelsen i hennes ansikte gick inte att ta miste på. Men hon fann sig snabbt och halvt frågande, halvt komenderande sade hon
 
-  Då dricker du här nästa år.
 
Ett svagt frågetecken hade rätats till utropstecken innan orden nådde mina öron. Jag lovade.
 
Och hon mindes. För när jag ett år senare knackade på så var hennes första ord - innan hon ens hälsat och innan dörren ens var helt öppen
 
Då dricker du kaffe!

P (s) minus 33 Fler blomminnen

finns att lyfta fram. Jag minns bl a ett besök hos ett äldre par under ett av min första år. Kvinnan var väl någotsånär frisk med hänsyn till sin ålder, men mannen var i betydligt sämre skick, rullstolsburen och med båda benen amputerade.
 
Efter att ha lämnat blomman läste jag den korta betraktelse som kyrkoherden skickat med för att vi även skulle ha ett kort Guds ord med oss. Hälsningen innehöll en önskan om tro som väl i bönens form var medvetet lite "luddigt" formulerad för att kunna inkludera både tvekande och tydligt troende.
 
Men då vart det fart i huset! Båda var pingstvänner insåg jag snabbt. Kvinnan inledde med en bön där hon fick tydlig chans bekänna sin tro. Sedan tog mannen vid och bad en lång bön som etsat sig fast i mitt minne i snart 40 år. Trots sitt stora yttre elände kunde han prisa och tacka Gud för frälsningen, för Guds omsorg, för det himmelska hoppet... Jag tror aldrig jag vare sig förr eller senare blivit så gripen av en så frimodig bön, en bön "mot alla odds". 
 
Så mycket tydligare har denna frimodiga bön lyst fram som den synts i kontrast mot mycken (jämförelsevis onödig?) klagan jag också tagit del av under årens lopp.
 
Varje gång jag ställt mig frågan om det gör någon skillnad att vara kristen så har denne trosvisse broders bön kommit i min tanke.

P (s) minus 34 Julblommor

En tradition som jag fick gå in i under Nederluleå-åren var Julblommorna. Besök med  överlämnande av julblomma hos sjuka och äldre i församlingen. Första åren förlade vi (vad jag minns) utdelningsdagarna något närmare julhelgen. Det hände nog att min sista utdelningsdag var 21 december. Under senare år tenderade det att ske allt tidigare. Hände t o m att man började så tidigt som några dagar före Lucia.*
 
Hur många dagar man behövde på sig för att dela ut den mängd blommor man fått på sin lott varierade givetvis. Jag har för mig att kh Folke Sjöberg (vars insatser i detta sammanhang jag bara fick se ett år innan han dog) klarade sina 60 blommor på två dagar. Jag behövde minst dubbla tiden. Lite på skoj brukade jag tänka att en ung orutinerad adjunkt givetvis måste sitta minst tre gånger så länge på en köksstol för att förmedla samma välsignelse som en något äldre kyrkoherde gjorde under tio minuters vistelse i hemmet.
 
Jag fick mitt första julblommeansvar i de byar som vi i konfirmandsammanhang brukade kalla Skogsbyarna. Det innebär bl a trakten kring Köverträsk, där en stor pingstförsamling fanns. Det innebar flera besök även hos pingstvänner.
 
En man berättade att han i sin ungdom kommit till tro under ett väckelseskeende i Nederlueå och att han först något årtionde senare anslutit sig till pingströrelsen. Med glädje berättade han om ungdomshelgernas stora nattvardsgångar i Nederluleå kyrka. Jag kunde på många sätt känna stor andlig samhörighet med flera av de äldre pingstvänner jag lärde känna i Klöverträsk med omnejd
 
Under första åren gällde principen att det var de sjuka som fick en blomma, de som bodde i hemmet alltså. Med hjälp av distriktssköterskorna upprättades listor på dem som kunde få besök. Även om det givetvis är rimligt ha särskild omsorg om de sjuka så upplevdes den ordningen med tiden något orättvis. Dels var det ju ofrånkomligt att det i olika distrikt gjordes olika bedömningar, dels skulle ju vissa - de som var vid förhållandevis god hälsa ända till slutet - aldrig få besök i detta ärende.
 
Alltså ändrade vi princip några år in på 80-talet. Med viss tvekan får man nog säga. Nu skulle istället alla över 80 få julblomma. Lättare när man kunde säga att vi på sikt var rättvisa mot alla, men tråkigt att inte längre kunna visa omsorg om de särskilt behövande. Särskilt dem som var så sjuka att de skulle hinna dö före sitt 80:e levnadsår.
 

 
* för att få mer förberedelsetid för julgudstjänsterna
 

P (s) minus 35 Porsön

Från och med hösten 1982 blev jag placerad som distriktspräst på Porsön, som var församlingens "yngsta" distrikt, både vad gäller den nya stadsdelens och kyrkans ålder. 
 
Dessa bådas relativa ungdom hade kanske tidigare inneburit viss social oro i området men fr a att ännu ingen långsiktigt stabil gudstjänstgemenskap hunnit byggas upp. Jag minns min första familjegudstjänst i Porsökyrkan - som jag fick leda långt innan jag blev placerad i distriktet. Närvarande var Farbror Levi, en äldre man från grannbyn Björsbyn* som var kyrkvärd i Gammelstad och en yngre familj med två barn. That's all.
 
Att jag blev präst på Porsön var varken min förtjänst eller min vilja. Ursprunglig plan var att jag skulle ta över i Stadsökyrkan efter Erik Berdahl  som sökt och fått tjänst i Överluleå (Boden). Men i elfte timmen kom annan kollega - som året innan kommit till församlingen och efterträtt Göte Hedlund som präst på Porsön, men fått överta Erik Bergdahls tjänstebostad på Stadsön - och framförde det bestämda önskemålet få förflyttning till Stadsön för att få arbeta i samma distrikt som där han bodde. Ja, inte bara önskade, utan snarare krävde och rent av sade att om han inte fick sin önskan igenom skulle han begära barnledigt (vilket han givetvis hade rätt till enligt lag). Inför den hotande verkligheten att med kort varsel bli en präst kort, valde kyrkoherden att ge med sig och vågade räkna med fullt prästkollegium igen. Men då visade det sig att kollegan spelat högt. Jag minns hans replik till kyrkoherden:
Jag hade räknat med att du skulle säga nej.
 
Nu blev det för honom att snabbkolla med frun om familjeplanerna kunde ändras. Jo, det gick. Han blev distriktspräst på Stadsön - ett år, sedan lämnade dom församlingen.
 
Jag däremot blev kvar i Porsödistriktet i många år. När det väl var ett faktum att detta skulle bli min nya arbetsplats fann jag ingen anledning obstruera eller vara sur. Jag minns att jag satte mig i kyrksalen i Porsökyrkan, bad en stund för både kyrkan, dess gudstjänster och verksamheter, för människorna, skolan  och övriga verksamheter och arbetsplatser i området, och sen högt uttalade
 
I Jesu namn ska jag älska denna kyrka och denna stadsdel.**
 
Än idag framstår mina år i Porsökyrkan som några av de mer välsignade under min prästtid. Och jag har egentligen aldrig saknat Stadsön.
 
Att gräva ner mig i besvikelse har aldrig varit en av mina favoritgrenar. 
 

 
* nya stadsdelen Porsön var en del av den gamla byn Björsbyn. Några alle'er, gamla vägar, en bagarstuga mm, vittnar än idag om de tidigare gårdarna
 
** att i Jesu namn besluta sig för att älska måste varit ett arv från min gemensamma studietid med Ulf Ekman

P (s) minus 36 När jag ändå är i Bergnäskyrkan

kan jag väl berätta mer minnen därifrån.
 
Läsåret 81-82 fick jag vara vikarierande distriktspräst i Bergnäskyrkan då Staffan Åkerlund skulle vara tjänstledig. Han hade då varit präst i drygt tio år, prästvigd i december 1970.*
 
Jag minns ett samtal jag hade med Staffan några år in i min prästtjänst. Han hade väl då varit präst i ca tolv år, jag minns att han var ca 36-37. Han sa (fritt ur minnet):
 
- När man är ung och ny präst så väntar man på den tid då man ska få de rätta förutsättningarna att åstadkomma det man egentligen är kapabel till. Men när man varit präst så många år som jag då inser man vilken nivå man ligger på, att mer och bättre än så här blir det aldrig. 
 
Då har jag ännu tio år på mig, tänkte jag.
 
Det läsåret hade jag lite drygt 30 vinterkonfirmander i Bergnäskyrkan (+ lika många sommarkonfirmander i Gammelstad). Fördelningen pojkar-flickor var ganska jämn på den tiden så det var väl ca 15 av respektive kön i vintergruppen. Av dessa ca 15 tjejer hette sju (!) Susanne.
 
Man undrar om det var någon TV-kändis vid namn Susanne 1968. Precis som Vilma Skärgårdsdoktorn märkbart påverkade dopstatistiken många år senare.
 

 
* den prästvigningen var jag på eftersom jag lärt känna Staffan sommaren innan då han som tjänstebiträde lett Luleå sommarkyrka där jag (och min gamle kamrat och flera andra ungdomar var međ).
 
Den prästvigningen var f ö den första där jag såg Bengt Pohjanen, som fr o m några år senare skulle komma att betyda mycket för mig och för profilen på min framtida prästtjänst

P (s) minus 37 Ännu fler konfirmander

Under de tre år jag hade sommarkonfirmanderna från sörbyarna råkade jag ut för ett återkommande problem när jag skulle planera in vinterhalvårets förträffar. La man en träff en vardagkväll så var det träning och la man träffen en söndag i samband med gudstjänst i något missionshus - enkelt tänkte jag, då kan ungdomarna kombinera gudstjänst och konfirmationssamling - så var det match. Det visade sig nämligen att alla killar spelade hockey i Antnäs och alla tjejer spelade fotboll i Alvik (vars damseniorlag då var ett av de bättre i landet).
 
Ganska snabbt lärde jag mig att det enklaste var att i tid kontakta respektive tränare och försöka komma överens. Det gick bra. Båda idrottsföreningarna kunde - om det skedde i god tid - även bjuda till och planera sina träffar i relation till konfirmationsläsningen.
 
En av dessa konfirmander gjorde ett av sina tio obligatoriska gudstjänstbesök i Bergnäskyrkan. Där fanns en i mångas ögon något anskrämlig modernistisk altartavla som inte - likt en ikon - är ett fönster mot himlen utan snarare en spegel av jordens och världens elände.*  Kanske var det altartavlans fel att konfirmanden i sin kyrkogångsbok på frågan Vad var vackrast i kyrkan? svarat Prästen Torbjörn!
 
Jag förutsätter givetvis att prästen var iklädd i en vacker skrud som genom sin skönhet predikade om Kristus.
 

 
* men som hade ett budskap som väl kunde förstås om man fick det förklarat. Något som dåvarande distriktsprästen Staffan Åkerlund var duktig på.

P (s) minus 38 Psalmval

Varför kommer jag att tänka på det? Jo, därför att jag drar mig till minnes en av mina första veckomässor i Gammelstad. Var det rent av den första, min prima missa som jag förrättade onsdag 13 juni 1979? Osäkert. För vad jag minns var väl Mikael Palo semestervikarie för Gunnar Edberg under den sommarläsningsperioden? Eller var det senare samma sommar eller rentav någon senare sommar han vikarierade? 
 
Hur som helst. Det tillfälle jag nu tänker på var det Gunnar som spelade. Upplärd som jag var om nödvändigheten visa respekt även för kyrkomusikernas yrkesutövning ringde jag Gunnar redan på tisdagen för att lämna psalmerna till onsdagens veckomässa. I telefonen hör jag då ett "host, host, harkel, harkel", följt av
 
Ja, alltså hm, hm... en veckomässa....vi säger så här: om psalmlappen ligger på orgelpallen när jag infinner mig i kyrkan tre minuter i sju (läs kl 19) så är det utmärkt.
 
Och där fick jag min första handgripliga lektion i konsten att jobba ihop med kunnig och rutinerad organist. Rutinerade organister har jag sedan jobbat med många gånger. Ett tillfälle som också fastnat i minnet gäller en begravning i Örnäsets kyrka många år senare. Precis före klockringningen inser jag att jag glömt framföra musikönskemålet Air av Bach till tjänstgörande musiker. Jag  smyger bort till orgeln och viskar till Monica Wasberg. Eftersom hon har den flera minuter långa klockringningen på sig är det inget problem få fram noter och spela enligt önskan.
 
Men under åren har jag även jobbat med mindre rutinerade musiker som även för enkel veckomässa önskat få psalmerna minst två dagar i förväg.
 
 Själv har jag väl haft uppfattningen att en fast anställd utbildad musiker alltid "på uppstuds" ska kunna spela vilken som helst av psalmbokens psalmer (även om preludiet bara blir ett ytterst enkelt intro) - precis som jag ansett att en präst alltid helt oförberedd ska kunna hålla en enkel andakt - en av gångna söndags texter, lämplig psalm, ev några väl valda ord och kort fri bön, Fader vår och välsignelsen. Numera när man dessutom kan ta hjälp av Tidegärds-appen i telefonen har ju en präst inget att skylla ev upplevd oförmåga på.

P (s) minus 39. De första åren

av min prästtid fick jag dels ha visst ansvar i Sörbyarna - därav bl a det redan nämnda konfirmandansvaret - dels vara extrapräst i Stadsödistriktet - där Erik Bergdahl var ordinarie distriktspräst - och fick därmed ha visst ansvar i de två "satelliterna" (kh Folke Sjöbergs uttryck) i distriktet. I dess södra del Öhemmet som var en hyrd lokal i en skola och i distriktets norra del en villa i utkanten av S:a Sunderbyn. I den förra lokalen hade jag konfirmander och medverkade i juniorgrupp och i enkel samling för några "daglediga" (= det kyrkliga uttrycket för pensionär?); i den senare lokalen minns jag att det bedrevs barntimmar med åtföljande familjegudstjänster några gånger per år. 80-talet var ju fortfarande den tid då det gick att skapa - en
chimär av, skulle jag väl säga idag - församlingsliv genom att inbjuda barntimmefamiljerna till familjegudstjänst.
 
Jag minns en av familjegudstjänsterna jag höll i villan på Bomvägen i Sunderbyn. På sedvanligt sätt, som jag alltid gillade i yngre dar, satt jag på huk eller rent av på golvet och pratade med barnen. Ämnet kom att beröra stöld vilket man ju inte skulle ägna sig åt, alltså inte ta sådant man inte ägde. Då räckte en liten flicka upp handen och utbrast högt och tydligt:
 
En gång hittade min pappa en tia på vägen. Och han tog den!
 
Ett annat tillfälle höll jag familjegudstjänst i Stadsökyrkan första advent och lyckades lotsa barnen fram till insikten att människornas glädje över Jesus - hörbart i de högljudda hosiannaropen - berodde på att han hjälpte folk. Hur hjälpte han, frågade jag barnen.
 
 Städa! utbrast yngsta prästbarnet Bergdahl. Skötsam och hjälpsam flicka tydligen.
 
Att jag hade en del av min glädje i barngudstjänster är ingen tvekan. Viss förmåga också troligen. Redan första senhösten kom en bokning av adventsgudstjänst i Nederluleå kyrka från förskola på Björkskatan. Den föll på min lott. Densamma förskolan återkom sedan i adventstid ytterligare tre år. Varje gång var det ett uttalat önskemål att jag skulle vara ansvarig präst.
 
Men allt har en baksida. När jag några år senare var etablerad distriktspräst på Porsön utbrast en gång en av våra flickor, när vi gjorde oss i ordning för att fara till kyrkan:
- Pappa, det är väl inte en sån där gudstjänst då vi måste komma fram och sitta på golvet?
 
Jag säger bara: stackars prästbarn!
 
Med hjälp av en artikel i SPT som  jag senare läste, vilken  starkt ifrågasatte familjegudstjänsternas långsiktigt förblivande församlingsbyggande förmåga har jag kommit att ompröva en del av min tidigare gudstjänstentusiasm till förmån för den kompletta högmässan och tycker numera att familjegudstjänster helst ska firas på andra tider än som ordinarie huvudgudstjänster.
 
Det har väl också varit en naturlig utveckling - särskilt i kombination med ökad benstyvhet som försvårar sittande i skräddarställning på kyrkgolvet - att jag fått allt mindre engagemang i barngudstjänster. Även om jag villigt erkänner att det funnits tider under senare delen av min prästtid då jag sörjt över att församlingspedagogerna lagt sig som "en blöt rysk pälsmössa"* över förskolors och lågstadieklassers adventsbesök i kyrkan.
 

 
dåvarande kh Alf Hanssons variant av "våt filt" när han någon gång undet 80-talet omtalade EFS' i Norra Nederluleå relation till syföreningarna i norra församlingsdelen

Tidigare inlägg
RSS 2.0