Torbjörn Lindahl

hette en TV-serie som gick under hösten. Tio helt vanliga människor skulle utföra ett rån och sedan lyckas hålla sig undan polisen och ha bytet gömt i 14 dagar. Sedan skulle ett antal professionella poliser - kriminalpoliser, utredare, förhörsledere, brottsplatsundersökare, spanare och tekniker av olika slag försöka finna bevis och infånga tjuvarna. Polisen lycksdes fånga nio av de tio inom den utsatt tiden men om två av "tjuvarna" bara planerat rätt sista minuten och fått tio sekunder till på sig så hade dom också klarat att lämna in bytet till TV:s programledare på avtalat ställe inom utsatt tid.

 

Programmet var roligt att följa och se hur polisen kan använda minsta detalj och nysta vidare på den och så steg för steg finna bevis mot de misstänkta.

 

Men det var ju några av "tjuvarnas" beteenden som var så oerhört klantiga att man nästan undrar om dom var planerade av programskaparna för att polisen överhuvud taget skulle få någon ingång i denna grupp av polisiärt helt okända människor.

 

Det jag tänker på är framför allt

- att ett par av tjuvarna falskskyltade sin bil med spanska skyltar som dom fått vid någon tidigare utlandsvistelse

 

Det är väl elementärt att polisen skulle spåra de registreringsskyltarna och se vem dom tillhörde.

 

När sedan detta par var misstänkt och polisen börjat kartlägga deras liv bla med hjälp av s k masttömning för  att se var deras mobiler befunnit sig, då kunde polisen finna att en stor grupp befunnit sig tillsammans med de redan misstänkta en tid före brottet. Klantighet nr två blir alltså

 

- att alla (åtminstone de flesta) haft sina mobiler med med till "planeringsmötet".

 

Det var ju bara för polisen att i tur och ordning rikta misstankarna mot dem som varit i närheten av de redan misstänkta. Elementärt: använd vid brott kontant-mobil och släng den sen från Finlandsfärja eller liknande. Eller ha inte med mobil alls i något sammanhang som har samband med brottet.

 

- att en av tjuvarna gick och storhandlade för en del av pengarna.

 

Att "ligga lågt" i 14 dar hade knappast varit ett problem för någon av "tjuvarna".

 

Och sist när slutet av 14-dagarsperioden närmade sig och "tjuvarna" fått besked om var dom skulle överlämna pengarna till programledaren för att gå i mål, då sker den ultimata klantighet som får en handfull av de sista ännu "fria" av de inblandade att tas i polisens nät:

 

- "tjuven." Jan (hette han väl) skriver ner tid och plats i sin mobil, men raderar det sedan.

 

När jag såg detta så tänkte jag "det är inte sant". Så klantigt. Och det var då min tanke kom att detta var beställt av programmakarna bara för att kunna visa polisens teknikers förmåga att återskapa raderad text i datorer och mobiler.

 

Även det ovan nämnda att alla "tjuvarna" (de flesta?) hade sina mobiler med till det gemensamma planeringsmötet. Det var som att det var med bara för att visa vad polisen kan få fram genom s k tömning av mobilmaster

 

 Vore roligt om TV ville göra ett nytt Tjuv och Polis men denna gång utan så uppenbara klantigheter från "tjuvarnas" sida.

 

Jag anmäler mig frivilligt som "tjuv". Kanske får jag då chansen sitta anhållen eller rent av häktad. För mig som varit både fängelse- och häktespräst i åratal vore det intressant få se den verkligheten även från andra hållet.

har jag just läst. Dopet, tron och frälsningen av Matti Väisänen, tidigare biskop för Missionsprovinsen i Finland.

 

När jag läst den har jag många gånger tänkt att den här boken skulle jag vilja ha 100 exemplar av och dela ut gratis bland laestadianska vänner så dom får lära sig lite ordentlig biblisk och luthersk dopteologi. Kanske  kunde många av dem då också göra en resa i  Väisänens efterföljd. Han har nämligen tidigare själv varit förankrad i mer "lågkyrklig" väckelsekristendom med den åtföljande lägre betoning av dopet som är normal i många dylika sammanhang. Men ju mer han studerat dopet i Bibeln och bekännelseskrifterna och i Luthers skrifter, desto mer har han blivit tvungen ompröva sin tidigare hållning när det gäller dopet.

 

Istället intar han nu ståndpunkter där han rakt av, utan bortförklaringar och undanflykter,  helt vågar ansluta sig till de starkare betoningar av dopet som möter i både Bibeln och bekännelseskrifterna.

 Har 

En intressant tanke som uttrycks av Väisänen (i sak inte okänd för mig men aldrig uttryckt så tydligt och klart) är att när man vill bygga en hållbar bibliskt grundad dopteologi så bör man i första hand bygga den på Jesu ord i evangelierna och apostlarnas undervisning i breven. Men man bör vara något försiktig med att låta enskilda skeenden i Apostlagärningarna ha avgörande betydelse. Skälet: Apostlagärningarna beskriver kyrkans grundläggningstid och där finns vissa frälsningshistoriskt unika engångshändelser beskrivna, vilka aldrig i historien upprepas.

 

De berättelser som Väisänen fr a tänker på är de händelser där den helige Andes gåva ges skilt från dopet; 

Apg 8 där samarierna får Anden efter dopet, vid apostlarnas handpåläggning och Apg 10 där hedningarna i Cornelius hus får Anden redan innan dopet, under Petrus predikan.

 

Varför handlar då Gud i dessa två situationer annorlunda (Anden ges skild från dopet) än sin "normala" mall där Anden ges i dopet?

 

I samariernas fall, för att dom, som av judarna betraktades med förakt som halvhedningar, skulle våga tro att dom ägde hel och full tillgång till kyrkans gemenskap, vilken då ännu dominerades av judar.

 

När det gällde Cornelius och hedningarna var det istället apostlarna själva som behövde en andlig spark i baken för att inse att dom skulle ta Jesu ord på allvar att föra evangeliet även till hedningarna (alla folk, jordens yttersta gräns mm).

 

Men dessa två händelser är alltså unika i frälsningshistorien. Och därför inget man ska bygga generell dopteologi på.*

 

Att Väisänen har behov göra upp med, och distansera sig från, tidigare synsätt märks också - och i några fall tycker jag kanske att han driver sin tes lite väl kategoriskt - i att han tydligt går emot även sådana personer som varit och är stora teologiska auktoriteter i den lutherska traditionen. Oavsett om dom hör hemma i den ortodoxa epoken (fr a 1600- talet), den följande pietismen och väckelserörelserna eller  är företrädare för 1800- och 1900- talens konfessionella lutherdom.

 

Den punkt där Väisänen tydligast går emot många tidigare lärare i den lutherska traditionen är att han vill reservera uttrycken pånyttfödelse (födas på nytt) exklusivt till det som sker i dopet. Och inte - vilket blivit helt accepterat i de flesta lutherska traditioner - att den erfarenhet som en döpt (i våra sammanhang oftast barndöpt) människa som avfallit, gör när hon genom en sann bättring återvänder till tron och sitt dop; att den erfarenheten också kan kallas ny födelse.

 

Ett av skälen till att Väisänen vill reservera födelse-begreppet till dopet är för att analogin med det naturliga livet inte ska förstöras. I det vanliga livet föds ju alla människor bara en gång. Samma ståndpunkt intar Ole Hallesby - drar jag mig till minnes - även om jag inte minns att Väisänen skulle åberopa honom.

 

I princip tycker jag Väisänen har rätt** men om nu någon vill använda ordet ny födelse även för omvändelseskeendet så accepterar jag det och är bereddd se det mer som en terminologisk fråga.

 

Hur det kommer sig att många s k väckelsekristna kan ha så svag doplära, men likväl vill åberopa både Luther och beännelseskrifterna - det blir fullständigt obegripligt när man läst Väisänens bok.

 

 

* om många av mina laestadianska vänner vänligen ville begripa detta skulle jag befrias från många onödiga debatter.

 

** jag tror att jag under min prästtid i stort sett konsekvent endast använt begreppen pånyttfödelse/födas på nytt om dopet. Och det får jag tacka Ole Hallesby för och fr a den av hans böcker jag många gånger hänvisat till: Kristendom genom uppfostran och omvändelsekristendom.

kunde man säga två gånger igår när Sverige tog EM-guld i curling för både herrar och damer. Då och då kan det hända att jag ser curling på TV.  Det lag som har flest stenar i boet vinner omgången, så mycket fattar jag, men vad det innebär att spela offensivt respektive defensivt har jag ingen aning om. Spelar det någon roll vad jag fattar? Svaret är nej. Men alltid roligt höra svenska nationalsången.

 

Så roligt var det att jag fick lust fira. Alltså buss till stan och inträdande i lämplig s k lokal där något kunde inmundigas. Väl på plats fick jag plötligt lust välja det ytterst fantasilösa aternativet pizza. Och det ångrar jag inte. Det var nämligen den i särklass godaste pizza jag ätit på årtionden. Jag bad t o m servitrisen att gå och hälsa på pizzabagaren och tacka. Fantastisk upplevelse!

 

Segern vunnen firade vi även idag. Det gör man ju varje ju varje söndagshögmässa. Alltså Kristi segar över döden, som är en följd av hans seger över synden och skulden genom sin död på korset. Som vanligt var jag på denna segerns fest i Hertsökyrkan. Där fick jag i enskilda samtal höra två ytterst intressanta påståenden. Uppmuntrande tyckte jag. Men lite personliga kanske, om än inga hemligheter direkt, så jag ropar inte ut dem från bloggen.

 

Nånstans mellan 35 och fyrtio var vi väl. För att få lite övning hjälpte jag Bosse med distributionen. Jag gick med brödet. Det är lättare. Men nog är jag fortfarande osäker och vinglig när man ska göra något med händerna samtidigt som man säger något och ännu mer samtidigt ska ta ett steg i sidled. Kanske lättare "hjälpa till" genom att predika? Något som Bosse erbjöd mig göra framöver. Kanske blir det av framåt jul. Men om det blir någon fördel för församlingen är mer tveksamt. Så innehållsrikt - och länge! - som Bosse oftast predikar numera.

blev det ikväll.

 

Har funderat på det en tid. Nu när man är pensionär kan man ju gå för ytterst rimligt pris - om man accepterar lite sämre plats vill säga. Funderade på att gå i tisdags då det var CHL och inte SHL. Men då var jag så trött efter en flera timmars utfärd med goda vänner, varav en präst söderifrån, för att avlysa litet privat gårdskapell och ta hand om en del inventarier. Ett litet rökelsekar och liten mängd rökelse hamnade på min lott. Idag har jag på förmiddagen, under sakkunnig ledning, tänt rökelsen och en liten stund fått känna den underbara doften i mitt vardagsrum.

 

Under förmiddagen hann jag också få hjälp hämta min bil från verkstaden och köra förbi Bilprovningen och på några minuter få godkänt för draget som reparerats efter påkörning. När man nu kunde se hur den lagade bakluckan såg ut så inser man att den f d bucklan verkligen var så påtaglig att det motiverade en reparation.

 

Under förmiddagen ringde också annan god vän och föreslog fika på stan vilket innebar att vi tillbringade tre eftermiddagstimmar på Börje Olssons med intressanta samtal.

 

Väl hemkommen för andra gången inställde sig frågan, skulle jag gå på Luleå-Brynäs på torsdag när det inget blev i tisdags?  Sagt och gjort. 2-1 till Luleå efter straffar.

Åkte med vänner från Uppsala som kommit upp med flyg. Passade ju bra att få åka med dem nu när jag inte själv får köra min egen bil. Först snabbtur förbi Piteå MC & Motor där jag hade några mc-relaterade frågor att reda ut när jag nu ändå skulle få skjuts till orten där verkstaden ligger.

 

Sen besök å trevligt konditori för en kopp kaffe.

 

Därefter dagens viktiga ärende, Piteå stads kyrka för begravningsgudtjänsten för Ingegerd Moren, ledd av förre domprosten Peder Jonsson. Fina upplevelser både gudstjänst och minnesstund. Själv har jag väl inte haft så mycket direktkontakt med Ingegerd i det som varit hennes stora livsuppgifter. Men vi kände varandra väl. Hon var ju gift med min ungdomspräst Ove och de var i många år goda vänner med mina föräldrar.

 

Yngre bror och tvillingbroders hustru hade kommit från Umeå. Svägerskan återvände med buss, men brodern följde mig hem. På vägen förbi affärer för inköp av det som behövdes till trevligt kvällsfika. Under kvällen grep sig brodern även an med uppgiften att få ordning på möbleringen i mitt hus. Även om jag tvingas erkänna att jag kortvartigt känner mig lite överkörd när han direkt utbrister men där kan du ju inte ha Tv:n, och sen börjar bära omkring gungstolar och fåtöljer och ger order om hur vitrinskåp och hörnskåp ska flyttas first thing in the morning, så tvingas jag erkänna att när jag om morgonen iordningställt allt enligt order så blev det riktigt snyggt. 

 

Fortsättning med arbetsrummet. Ny plats för garderoben och lite omflyttning av bokhyllor blev resultatet. Riktigt fint det också.Tvingas för andra gången på ett halvt dygn erkänna att min yngre bror verkligen har känsla för heminredning.

 

Sedan tur till Boden och dotter med familj för avlämnande av div som jag tidigare rensat ut från olika ställen i huset.

 

Sen var det dags för brodern bege sig till helgens andra stora aktivitet för honom i Norrbotten, en kurs i Lindyhop.

 

För mig återstår bara att sitta och betänka hur fint allt blev i huset efter broderns framfart, men också knäppa händerna i bön för en familj (budet nådde mig i Piteå) som drabbats av mycket svår sjukdom. Be gärna med.

 

 

 - - - - -

 

En fotgängare kolliderade med mig och for under bilen.

 

 

Olyckshändelsen orsakades av att vägen krökte.

 

 

Motorcyklisten avled senare av skadorna han tillfogats på Danderyds sjukhus.

 

 

Vittnet kallade sig själv för gentleman men jag tror det är riktigare att kalla honom garageföreståndare.

 

 

Vid kollitionstillfället befann jag mig i sittande ställning på dr Lindgrens toalett, varför jag inte hann göra något för att avvärja skadan.

 

 

Jag tutade med bilhornet men det gick inte för att det hade blivit stulet.

 

 

Det fanns en mängd åskådare men inga vittnen.

 

 

Min fru har stortvätt på tisdagar och när jag kom tillbaka på kvällen fick jag vindrutan och två framtänder utslagna.

 

 

Jag hade kört i 40 år mär jag råkade somna vid ratten.

 

 Jag såg en gammal man med lustiga rörelser och vemodiga ögon när han studsade mot min bil.

 

Den här fotgängaren visste ju inte åt vilket håll han skull springa så jag körde på honom.

 

 

För att inte krocka med bilen framför så körde jag på fotgängaren.

 

 

Det låter konstigt men jag såg faktiskt att telefonstolpen kom närmare. Jag försökte väja undan men just då dammade den på kärran.

 

 

Min man mådde så illa att det gällde att få tag på en annan man.

 

- - - -

 

 

Trettio år sedan Berlinmuren föll och därefter hela Sovjetimperiet. Det innebär att tiden efter Berlinmuren redan hunnit bli några år längre än den tid då muren stod. Tänk vad tiden går.

 

Det gör den även i (svensk-)kyrkliga sammanhang. Där brukar man ofta säga att "nu när det gått 50 år sedan vi i kyrkan fick kvinnliga präster" (= tio år sedan) och ännu mer nu när det är 60 år sedan ..."så borde väl reformens kritiker inse att loppet är kört för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*. "

 

Jag säger bara: om tio år kvinnoprästreformen 70 år i svenska kyrkan, dvs den kommer då att ha uppnått samma ålder som Sovjetunionen fick innan det rasade samman....Jag säger då bara det.

 

Även här hemma har tiden gått. Det förstår jag när jag ser

allt jag under åren samlat i arbetsrummets bokhyllor och pärmar. Men nu är mycket av det på väg bort. Fortsatt regelbundna vandringar till områdets sopstation och återvinningsgård. Då och då busstur in till Kupan..

papper som jag under åren samlat i olika pärmar.

 

Dels gäller det sådana papper som huvudsakligen kommit mig till del genom mina engagemang bl a i Synoden och Kyrklig samling. Då handlar det om utvecklingen och skeendena ìnom svenska kyrkan. När jag snabbt tittar igenom en del av dessa föredrag och artiklar och foldrar och diskussionsunderlag, så inser jag hur mycket kompetens kyrkan förlorat då många av författarna redan ligger i graven; och hur mycket svenska kyrkan förlorat när det andliga arvet förspillts; och hur tydligt många redan för årtionden sedan anade hur illa det skulle bli - vilket det senare blev.

 

Och så har jag flera gånger tänkt det här materialet borde ju sparas till eftervärden och hållit en bunt papper i handen och funderat "kan detta verkligen vigas åt papperskorgen?" Men så har jag gång på gång sagt mig att detta finns naturligtvis sparat i riktiga arkiv som en gång kommer att vara mycket naturligare fiskevatten för framtida forskare än några privat pärmar hos en präst som aldrig blev mer än komminister i Luleå. Pärmar som vid det laget dessutom redan kommer att vara bortslängda av hans arvingar. Alltså papperskorgen!

 

Andra papper jag slängt har haft texter som utgör bibelstudier och föredrag jag själv hållit. Och det som slår mig när jag ögnar igenom dessa (oftast bara stolpar till) sådant jag sagt fr a på 80-90-talen är att jag i stort sett skulle säga detsamma nu. Det synes alltså som om jag redan tidigt i mitt prästliv kommit till grundläggande andliga insikter och teologiska åsikter som jag sedan behållit. Om detta skall räknas mig till godo för min trohet eller utgöra grund för kritik för min tröghet får andra bedöma.

 

En tredje grupp papper är brev. Mest sådana jag fått och några kopior på sådana jag skickat. Vid sidan av jul- och födelsedagshälsningar från släkt och vänner är det till stor del brev av mer eller mindre själavårdande karaktär. Därför blir det inga referat. Men det gläder givetvis ett gammalt, ännu slående, prästhjärta att få se tecken på att ens predikningar och själavård i vissa fall betytt något.

 

Innan jag slutar, något om dagen. Tvillingbror med fru var på besök. Vi möttes på stan och for gemensamt till Hertsökyrkan. Det huvudsakliga skälet var att min bror hade med sig nödvändiga handlingar, inkl fullmakter från icke närvarande syskon så vi kunde ha bouppteckningsförrättning. Då vi har en professionell revisor i kyrkvärdskollegiet är det skönt få genomföra förrättningen under hans överinseende.

 

Men före dess var det kyrkkaffe och före dess var det högmässa. Min broder assisterade Bosse i mässan och predikade dessutom. Ytterligare två mer långväga präster på besök. Så sammanlagt fem. Alla gudstjänstfirare var tillsammans nästan femtio.

 

Efter allt var klart for vi förbi kyrkogården och satte ljus och en prydnad vid pappas och mammas grav. Sedan en snabb sväng förbi mig så dom fick se hur mitt vardagsrum nu ser ut med nya (för mig) ärvda möbler. Och sist till lokal på stan för mat och sen mot Umeå för dom och hem för mig.

 

Snipp snapp snut så var söndagen slut.

går jag till kvarterets sopcontainrar eller, då och då, åker in med buss till Röda korsets Kupan med sådant jag tänker att någon annan skulle kunna ha nytta av.

 

Jag håller alltså på och storstädar och rensar i huset. Nästan döstädar skulle man kunna säga.

 

- Orkar han det? kanske någon undrar. Jo, eftersom jag  gör det precis när jag själv får lust, hur jag vill, hur länge jag vill och med vad jag vill.

 

Råkar jag ha ärende till inneförrådet och mina ögon faller på något jag kan sortera så kan jag göra det - helt oavsett vad som annars var i min  tanke. Eller om jag råkar se en bunt papper i en bokhylla kan jag plötsligt få för mig att gå igenom den bunten just nu. Men om jag på minsta sätt skulle försöka planera och i förväg bestämma att på torsdag förmiddag ska jag göra det eller det, då blir det en oöverstiglig tröskel.

 

Precis som just nu då både frukost  och morgonbön är avķlarade: jag skulle kunna gå upp i arbetsrummet och sortera på skrivbordet, eller råka fastna när jag passerer byrån i hallen och rensa i högen av div som ligger på den, eller åka in till Kupan med lite bortrensade böcker mm - eller strunta i alltihop och sitta kvar i fåtöljen och sträcka mig efter boken jag håller på med, Kyrkomöte och partipolitik. Eller inte ens det, utan bara sitta kvar i fåtöljen och titta ut genom fönstret.

 

Nu är det väl iofs en hel del människor i familj och bland vänner och arbetskamrater som sedan länge hos mig känner igen detta gör-vad-som-faller-honom-in-beteende. Med åtföljande oförmåga/ovilja planera och genomföra  något organiserat. Kan bara meddela att detta personlighetsdrag blivit extremt förstärkt efter stroken.

Igen får jag väl säga eftersom rubriken blev automatiskt föreslagen efter bara några bokstäver. Undrar om innehållet i blogposten var detsamma förra gången rubriken användes. Alltså om högmässan. 

 

Idag var jag nämligen tillbaka där jag oftast befinner mig söndagar kl. 11. I högmässan i Hertsökyrkan. Samma liturgi som vanligt. Samma präst som oftast.

 

Ca 40 gudstänstdeltagare. Ändå saknades minst bortåt ett dussin av de  riktigt trogna. God gemenskap vid kyrkkaffet också, vilket snarare var kyrklunch då vi fick smaka resterna efter fredagens taco-kväll. Så god gemenskap att jag glömde bort gå till den buss jag tänkt passa. Men trogen gudstjänstfirare som hade ärende till universitetet (högskolan) erbjöd mig skjuts hem.

 

Väl hemma skrev jag det ovanstående av denna blogpost. Men sen kände jag en lust gå på bön också och tog i sista minuten buss till bönhuset. Som vanligt kan man väl säga där också. David och Erling predikade. Gedigna psalmer. Många vänner har jag där också.

Fast det inte var rätta dagen. Dagen kombinerades även med städning och sortering av diverse som förvarats i mitt hem sedan mammas lägenhet på äldreboendet tömdes. En hel del av detsamma visade sig vara sådant som föräldrarna i sin tur sparat från sina föräldrar.

 

Min ytterst effektive yngre bror infann sig redan på  morgonen. Med en snabbhet som förde tanken till professionellt utdelande av spelkorten inför nästa pokeromgång, delade han upp allt i olika högar, kartonger och sopsäckar. Min insats blev mest att iaktta det hela med samma min som Långben ser Kalle o Musse gnaga majskolvar på husvagnssemester. Med undantag för de korta ögonblick då min åsikt kunde efterfrågas om vilken hög ett visst objekt skulle läggas i.

 

Ett tag efter lunch infann sig äldsta dotter med familj. Då blev det mer liv. Inomhus pga de ytterst livliga (men underbart gulliga!) barnbarnen,  och utomhus där svärsonen gick lös på gräsmattan med medhavd klippare (min är trasig).

 

Framåt aftonen infann sig även svägerska (hon fylller också år samma dag som jag) och till sist även äldste sonen. Näst äldsta dottern avböjde deltagande pga trötthet Vi höll dubbla kalas med hämtpizza men hemgjord tårta.

 

Sen droppade folk av i olika omgångar. Och till sist var det bara disken kvar. Men ca 21.45 var även den avklarad..

 

Men då var jag så trött att tog ca två timmar till innan jag orkade  resa mig ur fåtöljen och lägga mig i sängen. Om jag sov redan i fåtöljen minns jag inte.

 

Eftersom jag i morse sov ända till kl 10 passsde det ju bra att jag redan tidigare övervägt att - sannolikt första gången i livet - avstå högmässan (trots att det fanns möjligt alternativ) och istället prioritera eftermiddagens gudstjänst i bönhuset. Jag tänker nämligen att när jag nu invalts i Fridsförbundets framtidsgrupp kan det ju finnas skäl att i verkligheten pröva på äkta modernt laestadianliv. Bättre predikan fick jag sannolikt höra (i alla fall längre) men mässa blev jag utan.

---

Till  det rätta stället. Högmässan. Två söndagar i rad har jag missat gudstjänsten pga sjukhusvistelse. Men idag  var jag äntligen tillbaķa.

 

Jag har säkert skrivit det förr, men gör det igen: finns det något underbarare än en komplett, högmässa? Särskilt när den leds av en präst som vet vad han ska göra, som vill genomföra det och som kan göra det? Och som dessutom predikar så innerligt och innehållsrikt som Bosse alltid gör.

 

Men, hann jag tänka idag, det är ju nästan som att det inte behövs någon predikan när liturgin är så fyllig. Det var när Bosse bad anamnesen (den del av den lästa nattvardsbönen som kommer efter instiftelseorden) som det slog mig. När Bosse bad den delen av bönen så nämde han hela Ķristi verk för oss:

 

 

Om folk nu vänligen ville lära sig att dessa ord i praktiken blir predikan om Jesus lika mycket när dom ljuder i bön från altaret som när dom uttalas från predikstolen, då skulle dom förstå varför man alltid går så uppbyggd från en högmässa.

Fick åka hem idag. För orden ur sista visan 

om Liikavaara-Frans gäller: "och ingen doktor kan mera bota". Nu är det rehabilitering som är prio ett för att återfå styrka i fr a högra benet. Och den träningen kan lika gärna ske hemma. 

 

Goda vänner hämtade mig och stannade till vid affären så jag fick handla lite. Och vem mötte man där? Näst äldsta dottern.

 

Strax efter dom lämnat av mig kom kh Mats med mina kvarvarande grejer och böcker från Lapphärbärget i Gällivare, vilka inte behöver vara kvar eftersom det inte blir något mer vikarierande för min del under höstterminen.

 

Det var ändå riktigt trevligt jobba där uppe de två veckor det blev. Jag hade gärna gjort fler veckor om hälsan tillåtit. Men nu är det fr a orken som inte tillåter. Några andra predikouppgifter som jag tidgare lovat säger jag också bort. Människor som överväger be mig om olika prästerliga insatser bör inse att chansen ökat att jag tvingas tacka nej.

Har det varit för mig sista  tiden

 

Två gånger. Den första var det hjärtat. Förmaksflimmer som inte ville ge sig. Men det är ju numera oftast lätt ordnat. Hem samma dag.

 

Veckan efter återkommande trötthet som gjorde mig misstänksam och på söndagen fick min yngre bror skjutsa mig till akuten. 

 

Jag är fortfarande kvar (på lassa, inte akuten) Och att jag fått en liten stroke är nog bortom alla tvivel. Men förtvivlens icke! I stort sett full funktion i alla kroppsdelar och sinnen. Tröttheten är största problemet, tillsammans med viss osäkerhet i höger ben (vilket dock blivi klart bättre.)

 

Nu är nì uppďatterade så ni kan vederlägga ev öveŕdrivna rykten ...

heter ett TV- program som jag råkade se ikväll. Såg du det inte? Leta rätt på det på SVT- play!

 

Ta sen fram din bibel och läs i Uppenbarelseboken (13:17)  om dom som inte ens kan köpa och sälja när dom saknar vilddjurets tecken.

 

Är tiden nära eller är den nära?

blev det det idag (fredag) på det som hände igår (torsdag). Nu blev det omhändertagande av div av mammas ägodelar som stått i mitt vardagsrum sedan några av oss (först äldre syster och jag, sedan jag och två vänner, sedan - jag låg då mest hemma och vilade - yngre bror och min äldste son tömde lägenheten i äldreboendet och körde somt till sopstation, somt till second hand-butik och somt hem till mig.

 

Det var en del av det senare som vi nu tog hand om. Bröderna infann sig om morgonen och med en snabbhet och effektivitet som jag knappt trodde var möjlig plöjde vi oss igenom kartonger med porslin, glas tornedalsskedar, dukar, vaser, tavlor mm i det oändliga. Dvs allt sådant som vi vid urstädningen på äldreboendet tänkt att det vore lönt att spara för senare fördelning och därför påpassligt placerat hemma hos mig.  Allt som stått i det odiskutabla valet mellan sopsäck och second hand tog storasyster och jag hand om redan för flera veckor sedan. Den noggrannare rensningen i bröders 

gemenskap innebar ändå att det blir ett billass till desamma ställena.

 

Efter lunch i stan i gemenskap med kvarvarande övrig släkt fick svägerskorna följa med och agera experter vid genomgång av dukar och kaffeserviser och smycken.

 

Att vi istort sett kunnat genomföra delningen i god sämja, beror det på osedvanligt generösa hjärtan - var så god, tag det du - eller på att alla redan har vad dom behöver - nej inte en massa silverbestick - det kan man ju fundera på.

 

Nu återstår föräldrarnas alla bilder + lite annat smått och gott och de resterande möblerna. Allt det står fortfarande  kvar här - trots det klargörande beskedet från mig till syskonen redan veckan efter mammas död: allt som står kvar i mitt hus mer än ett dygn efter begravningens slut - utan något tydligt besked om vem som vill ha det - kommer automatiskt att anses ha övergått i min ägo. Att möblerna står kvar här är följdriktigt. Jag är nog den i syskonskaran som mest tänker att man bara inte kan göra sig av med soffgruppen som fortfarande är i acceptabelt skick (renoverad en eller två ggr) trots att den är 100 år (morfar och mormors) och den hallmöbel (hörnskåp och byrå) som mamma och pappa lät en snickare måttillverka för lägenheten på Smedjegatan.

har vi haft i i familjen idag. Mammas begravningsgudtjänst hölls i Domkyrkan, ledd av Bosse  och med Monica Wasberg som organist. Både skötte sina uppgifter utmärkt. Bosse kunde i griftetalet anknyta till den del i mammas (vuxna!) liv som jag känner nästan minst; tiden då mamma och pappa just flyttat in till stan och särskilt mamma deltog i div aktiviteter i Domkyrkan, bl a ett flertal endagsretreater som han kunde vittna om. 

 

Efteråt höll vi minnesstund i Edens festvåning (fd Kyrkans hus). Ca 35 personer hade slutit upp där och några fler i kyrkan. Ett flertal av mammas och pappas vänner som kunde deltaga ännu på pappas begravning 2012 är nu själva borta eller för svaga för att orka vara med. Om alla mammas efterkommande (i tre led) med förekommande respektive varit närvarande  så skulle vi nog varit ett tjugotal till.

 

Efter någon timmes paus för vila och ev ombyte samlades de av oss som hör till närmaste släkten  på Waldorf för middag. Glädjande att även de av mammas barnbarnsbarn som var närvarande (7 st om jag räknat rätt) orkade vara med ändå till slutet, utan att bli störande trötta och griniga. Glädjande konstaterades också att några av de unga tremänningarna i yngsta generationen som ännu inte haft chans lära känna varandra ordentligt nu fick i alla fall lite tid till det och fann glädje i varandras gemenskap.

 

Hoppas också att min yngste brors båda söners respektive flickvänner inte kände sig skrämda av att deras första möte med en större del av vår släkt skedde vid en - begravning.

 

Men om vi ska fortsätta odla gemenskap så måste vi för framtiden sannolikt satsa även på annat än bara begravningar....

har jag varit på i dagarna två. I Umeå.

 

Samling för Släkten Lindahl från Galagök, dvs alla ättlingar (med ingifta) efter bondsonen från byn Galagök i Ångermanland, sedermera prästen i Umeå, Olof Ersson Lindahl f 1685.

 

Över 10000 både döda och levande släktingar - allra flest ännu levande - finns i - det hittills framforskade! -släktregistret.

 

Ca ett hundratal närvarande. De släktsamlingar som det under åren inbjudits till har ofta hållits på någon av de norrländska orter där prästerna i släktens äldsta generationer verkat. Numera bor många släktingar (givetvis) söderut, varav största gruppen i Stockholmstrakten - så även där har samlingar hållits under senare år. Men vi fick lära oss att den enskilda svenska kommun som hyser flest släktmedlemmar är - Umeå!

 

Samling på Gamlia under lördagen och middag på Folkets hus på aftonen. Trevligt givetvis, även om man inte på djupet hinner lära känna särskilt många utöver dem man redan känner. 

 

På söndagen samling efter * gudstjänsten i Backens kyrka där mina bröder höll föredrag. Torkel (som varit präst i församlingen) om den tidigare nämnde Lindahl som kom som skolmästare, sedan komminister till Umeå i början av 1700-talet. Sedan fortsätte yngre bror Erik föredragandet där han utifrån (här på bloggen tidigare omnämnd) Pehr Stenbergs**  Lefvernesbeskrivning  berättade åtskilliga - mestadels roliga - omnämnanden (det finns ca 150)  av möten med tidigare av våra släktingar som kan läsas i Stenbergs memoarer.

 

Tyvärr har släktens hittillsvarande präster inte lämnat så märkvärdiga avtryck i Sveriges kyrkohistoria - bortsett från Laestadius' kända omdöme januari 1844 när han berättar om det för honom livsförvandlande mötet med en from "lappflicka vid namn Maria": prästerna i Åsele var icke av detta fårahuset och kände icke Marias hjärta...

 

Man får kanske för framtiden hoppas på någon som åtminstone blivit domkapitelsanmäld.

 

 

* överdriv nu inte släktens ogudaktighet när du läser att samlingen officiellt återupptogs efter högmässan. Givetvis hade min tvillingbror hört sig för om någon av oss ännu levande präster i släkten kunnat få predika i gudstjänsten, men tyvärr fått nej från församlingsherden.

 

** två generationer senare

Ett uttryck som min tidigare (80-talet) chef i Gammelstad, Alf Hansson, brukar citera från någon bekant som ställt frågan vad han nu ägnar sig åt som pensionär.

 

Att saker och ting har en allt större tendens för varje år att hamna någonstans där dom inte borde vara, eller någonstans där dom iofs mycket väl kunde ha rätt, ja rent av anledning befinna sig men det finns ingen levande själ i huset som har någon aning om var den rätta platsen är, det händer allt oftare.

 

Tilltagande problem alltså!

 

Men idag slogs alla rekord. Hur många gånger jag genomsökte övervåning och nedervåning, sovrum och vardagsrum, kök och badrum, micro kylskåp och frysskåp; bokhyllor, hallbänk, badrumsskåp, byråer och nattygsbord, papperskorgar och toalettstolar - det har jag för länge sedan tappat räkningen på.

 

Till slut kände jag mig tvungen gå ut och kolla om jag vid gårkvällens sista biltur glömde  mobilen i bilen trots att jag kände mig tämligen säker på att jag haft den i handen och surfat lite samtidig som jag igår kväll satt och såg den tre timmar långa fantastiska dubbelkonserten med tenoren Jonas Kaufmann. Men så glömsk som jag uppenbarligen börjar bli bör inga onödiga risker tas.

 

Alltså: mot (inte Sherwoodskogen utan) bilen!

 

Och vad händer då? Ett mycket bekant ljud hörs!

 

 

Måste alltså befinna sig någonstans i min omedelbara närhet. S k sensitivitetsbesiktning (= känna på fickorna)  avslöjar ett den platsen är höger bakficka.

Enligt plan for jag idag mot Arvidsjaur och besökte mina morföräldrars tidigare sommarstuga, sedan många år ägd av moster och morbror. På vägen vid Antnäs såg jag tre liftande ungdomar och stannade givetvis och tog upp dem. En kille från Belgien och två tjejer, från Polen respektive Australien. Riktigt roligt få bjuda dem på skjuts en del av vägen. Efter Storforsen, som var deras närmaste mål,  siktade dom på Sarek. Hoppas dom fick trevlig tur.

 

När jag kom fram till mitt mål var (också det helt enligt plan) ytterligare en av mammas systrar där. Ytterst trevlig eftermiddag. Då fick jag telefon med meddelande att mamma avlidit på sitt boende någon timme tidigare. Hon hade bara stilla insommat i sin fåtölj efter att  själv gått tillbaka till sitt rum efter lunchen. Dödsbeskedet gjorde knappast eftermiddagen mindre trevlig, bära annorlunda. Att min moster från Karlstad varit i Luleå över en vecka och kunnat besöka mamma varje dag, var en källa till stor glädje.

 

Just när jag fick samtalet med dödsbeskedet var vi på väg till samhället för att återigen bese mammas och systrarnas barndomshem och släktgraven (mormors pappas familjegrav). Efter en stunds begrundande av livets gång gjorde vi den utfärden som planerat. Samtidigt kunde jag känna mig trygg med att äldste sonen på hemmaplan fyllde rollen som närmaste närvarande släkting och satt en timme vid mammas sida och sjöng en psalmvers för henne.

 

När jag några timmar senare återvänt till residensstaden fick jag själv besöka mor och be en bön vid hennes sida.

 

Stort tack tlli alla som under åren gett mamma den absolut bästa vård och omsorg som tänkas kan.